Det var ljust ute. Så ljust det kunde bli en varm vårdag med strålande sol. Knoppar på träd och buskar hade redan slagit ut, och tulpaner ståtade i människors rabatter. Människor runt omkring strålade och vaknade upp ur vinterdvalan. Blev människor igen. Själv var han väldigt nervös, men samtidigt förväntansfull. Fjärilarna rumsterade om som om de inte fått utlopp för sina fjäderlätta tag på lång tid, men han visste bättre. De hade fladdrat redan innan han gick på, till och med dagen innan när han lade huvudet på kudden och försökte sova. Sorgligt nog hade han bara kunnat tänka på honom, så sömnen hade uteblivit till stor del. Det var därför han gäspade stort. Dels därför i alla fall, gäspningar smittade, och hans granne hade just gäspat och han kände att han behövde med.

Han förstod egentligen inte varför han var tvungen att vara nervös. De skulle bara samlas allesammans och träffas och skratta och fnatta, och bara ha det trevligt. Men magen pirrade som om han vore nykär, vilket han absolut inte var, men han skyllde det på att de inte setts på ett tag, och att det hänt en del sedan sist. Han log åt den sista tanken, hur allt var förändrat, delvis i alla fall. Han rättade till luggen precis som han alltid gjort och drog en hand genom resten av håret för att få det att ligga som det skulle. Håret var fortfarande svart i alla fall, så allt hade inte förändrats. Han borstade bort några osynliga partiklar från de svarta tajta jeansen och såg till att den nyinköpta marinblå koftan med silvriga knappar satt som den skulle. Han log ytterligare en gång, varför visste han inte, men han kände sig allt lite fånig. Han såg ner på sätet bredvid sig och kontrollerade att väskan stod där den skulle och att jackan kom med. Den behövde han förmodligen inte använda, men ändå.

Tåget närmade sig den station där han skulle få ta hand om sina fjärilar och gå av. Han såg sig om en extra gång för att försäkra sig om att ingenting saknades, och räknade i huvudet upp vart värdesakerna fanns för att kunna känna hur tryggheten omfamnade honom. Det han behövde ha reda på var ipoden, plånboken, mobilen och nycklarna och han upprepade det som ett mantra medan han öppnade ytterfacket på sportbagen han hade bredvid sig. Kläderna var väl egentligen inget viktigt, så det kunde ju glömmas om det skulle vara på det sättet, men han hade ingen lust att stå utan ombyte. Kunde bli kallt, eller varmt. Ena ipodluren trillade ur hans öra när han rumsterade om i väskan och han valde att slita ur den andra också. Han skulle inte behöva den något mer i alla fall.

De ropade upp hans station och han reste sig snabbt upp för att inte missa hållplatsen – det hade skett ett par gånger vid andra resor, och han kunde inte säga att han uppskattade det på något sätt. Han ursäktade sig då han gick mot kvinnan som satt mittemot honom och hoppades på att hon inte skulle bli sur och börja gnälla, det hade han inte ork till. Han log åt henne i förhoppning att den kunde hjälpa ursäkten på traven, och det verkade fungera, för hon sa ingenting åt honom utan fortsatte, med ett belåtet leende på läpparna fortsätta läsa dagens tidning. Han tog sig ut i gången och höll sig undan för de som försökte få ut sina stora väskor ur tågets förvaringsfack där man fick ställa de allra största väskorna. För en gång skull uppskattade han sin väldigt lätta packning, men så skulle han ju inte stanna länge heller, tyvärr hade han en hel del andra grejer på lut.

Tåget stannade och han tog sig ut på perrongen och andades in den friska luften som var så mycket härligare och luftigare än den tjocka luften som fanns i stan. Lungorna tackade honom för det efter att ha suttit inne på tåget och fått i sig luft som redan gått in och ur ett par andra lungor tidigare hans egna. En lätt bris slet tag i hans hår så att allt lade sig i vägen. Han såg absolut ingenting och fräste till då han fick ett par hårstrån i munnen. Det smakade precis som hårsprayen och vaxet luktade, inte allt för härligt för smaklökarna. Men solen smekte hans hud. Fjärilarna i magen verkade uppskatta värmen och fladdrade mer än någonsin, glada att snart få komma ut i det fria. Hans läppar blev torra och han kunde göra vad som helst för en cola. Han såg sig om, försökte urskilja sin vän i folkmassan. Han såg ingenting av värde, men plötsligt la han blicken på rätt person. Hjärtat svällde.

Ynglingen som kom emot honom med brett leende hade mörka jeans och en enkel t-shirt med tryck. Förmodligen var det alldeles för varmt för kofta, men han ville visa upp sig från sin bästa sida, så koftan fick vara på trots frånvaron av långärmat på den andre. Håret var kastanjebrunt och lite halvt stylat, lite halvt vindrufsigt. Han såg otrolig ut, som om han aldrig mått bättre. Det gjorde gott attt se honom så glad, så lycklig.

”Max!” Ynglingen ropade hans namn och satt av i lätt trav för att snabbare komma fram. Max log, han hade saknat vännen fruktansvärt mycket. ”Universitetskillen kan i alla fall ta sig tid att träffa sina gamla vänner”, flinade ynglingen brett och slog ut armarna och Max kastade sig in i dem och struntade i blickarna runt omkring. Han kramade sin vän, sin väldigt nära vän. Fick han inte det?
”Johan, jag har alltid tid för dig!” utropade Max förnärmat. ”Hur mycket tentaplugg jag än har, så har jag tid för dig. Det har jag alltid haft.” Max flinade sedan och tog sig ur omfamningen och klappade sportbagen han hade i högra handen. ” Men jag måste erkänna att ett par böcker slank med ändå.”

Han lyfte upp den för att Johan skulle få känna på tyngden. En del av kurslitteraturen var ju så tjock att man kunde tro att han forslade med sig tegelsten vart han än gick, beredd på anfall från oväntat håll.

”Att du av alla människor skulle sätta dig och göra sådant där avancerat skulle jag väl aldrig tro”, skrockade Johan som slet åt sig väskan och tog den som om den inte vägt någonting alls. Max noterade att vännen pumpat upp sig en del sedan sist, det kanske bara var hälsosamt att flytta från stan och ta sig ut i lite friskare marker.

”Att du av alla människor skulle överge tuppkammen och det blå håret är för mig oförståeligt, men det hände ju det med, eller hur? Då ska nog den här lilla hjärnkapaciteten klara av att läsa det den läser utan några som helst problem.”

”Äsch då, det var ju bara en övergångsfas”, sa Johan och flinade, men det syntes att han försvann bort en bit i minnet, till en tid de båda kanske saknade lika mycket, samtidigt som de ville komma så långt bort från det som möjligt. Max undrade om det ens var värt att tänka på det som hände nu och bara koncentrera sig på det som skedde i nuet, men minnen var en svår sak att tackla när själen svek.

”Förresten så finns det ingen vettig människa som har blått hår nu för tiden. Hur skulle det se ut på arbetsmarknaden? Jag skulle gå arbetslös till pensionsåldern.”

”Ja jo, vem skulle anställa en jävla smurf liksom?” frågade Max tankspritt och försökte ta sig tillbaka till verkligheten. ”Det är sjukt att jag tar min examen om mindre än ett par månader.” Han suckade nöjt. ”Fem års brutalt slitande av hår för saker och ting som inte fungerat som jag velat, och nu är det snart över. Men jag antar att det har varit värt det.”

”Alldeles för lång tid för min smak i vilket fall som helst, tur att det är någon av oss som orkar göra det. Min KY-utbildning räckte mer än väl tycker jag”, sa Johan och tittade på Max som för att försöka få Max att avslöja någon djupt gående tanke medan han ledde Max till parkeringen där han parkerat sin sprillans nya volvokombi. Johan hade gått och blivit en riktig Svensson på gamla dagar.

”KY är väl lika bra det med tycker jag”, sa Max och skrattade. ”Johan, du är långt mer intelligent än vad jag är, vad jag någonsin kommer bli.” Han pausade. ”Du är så mycket klokare än mig på så många sätt och vis."

Johan valde av någon anledning att inte svara, och låste istället upp bilen med den lilla flashiga nyckelgrejen alla bilar verkade ha nu förtiden. Han la in väskan därbak och Max satt sig på passagerarsidan medan Johan stängde bakluckan. Johan var inte sen att hoppa in på förarsidan och stängde dörren efter sig. Han satt pliktskyldigt på sig bältet och kontrollerade att Max gjort detsamma, och Max kunde inte låta bli att fasa över hur vuxen och ansvarsfull Johan hade blivit bara på typ väldigt kort tid. Max såg hur sin vän vände sig om för att se att inga rikspuckon stod bakom bilen och backade vant ut från parkeringen som om han aldrig gjort annat.

”Att du av alla människor har körkort är ju en bedrift”, skämtade Max för att bryta tystnaden. ”Du som inte ens visste hur man tog sig över ett övergångsställe en gång i tiden.”

”Äh, du ska bara överdriva så himla mycket Max. Klart jag kunde gå över, jag försökte bara lära dig. Du var ett väldigt komplicerat barn en gång i tiden, och jag har lärt dig allt jag kunnat. Se bara på dig nu, kofta och allting. Det var värt alla timmar då du såg ut som ett frågetecken i ansiktet. Bra att du kommit över fasen med snodda mjukiströjor.” Johan skrattade högt.

Max hjärta stannade upp ett slag. De där varma och alldeles för stora collegetröjorna han alltid fick med sig hem som inte var hans. De där han svepte in sig i när han var ledsen, eller bara för att han behövde närhet när ingenting annat fanns att få. De där tröjorna som påminde så mycket om förr och som hade så mycket känslomässigt bakom sig. Den där värmen, glädjen och den fantastiska känslan i magen som sa att han aldrig skulle bli lyckligare än då. Den där glöden som tändes varje gång, sorgen som påminde om allt som en gång varit. Fjärilarna som fladdrat i hans mage stannade upp för ett ögonblick och verkade ha förfrusit i tiden. Men han sörjde inte längre, och det var det viktigaste för honom.

”Max, hör du mig?” Johan försökte få kontakt med honom utan att släppa ögonen från vägen.” Max, vart tog du vägen? Jag trodde att dina dagdrömmar var borta för länge sedan.”

”Vaa?” Max vaknade upp ur det förgångna och gav Johan ett leende. ”Jag fick bara ett par flashbacks när du nämnde tröjorna, det är allt. Det finns så mycket minnen undanstoppade överallt, det är otroligt att man ens orkar tänka på det som var.” Han blev fundersam och drog handen genom håret och bet sig i läppen. Piercingen gick emot tänderna och den metalliska smaken fick honom återigen tillbaka till verkligheten. Han hade aldrig riktigt kommit ifrån sitt övertänkande, men nu hade han i alla fall större koll på det än tidigare. Men det berodde på vad det handlade om förstås.

”Du lever nu och mår bra, det är huvudsaken.” Johan log, fortfarande med ögonen stadigt på vägen, och saktade ner för att släppa över ett par gående över ett övergångsställe. ”Jag mår utmärkt och tänker inte tillbaka på den där tiden allt för ofta. Det var mycket som var ovisst och problematiskt, men det var mycket fint som fanns då med.” Han fick en drömmande mask över hela ansiktet och Max kunde inte låta bli att skratta. Så typiskt Johan att säga att dagdrömmar inte är att haka upp sig på, så gör han precis, exakt så själv.

Resan fortsatte under tystnad. Max såg ut genom fönstret när de for ur från kärnan av staden och de hamnade ute i villakvarteren som låg en bit utanför det största sorlet. De flesta blommor hade börjat slå ut,träden var levande och smaragdgröna och himlen tornade upp sig som ett blått valv med enstaka moln. Känslan av frihet slog honom en kort sekund. Känslan av att inte vara inlåst bland betongklumpar och höghus. Han såg en skata flyga förbi med pinnar i näbben, och han såg en familj som verkade vara ute och gå på tidig helgpromenad. Skulle han också kunna göra det någon gång? Skulle han också ha en familj? Skulle kan fortsätta med det han gjorde nu i fem, tio år till? Vägen var trots allt oviss, och han ville inte spekulera allt för mycket. Det var inte dags för sådana framtidsplaneringar än. Dessutom behövde han någon att vara med om en sådan fundering skulle komma på tal. Han behövde någon som delade samma dröm.

”Vi är alldeles strax framme, fast det vet du ju redan”, sa Johan och växlade ner för att svänga in i smeten av villorna i vitt, rött och blått. Han kryssade sig försiktigt mellan de parkerade bilarna som tog upp det mesta av vägen, men lyckades, helt ofattbart, att inte köra på någonting.

”Ofattbart att du har körkort, det är allt jag säger.” Max flinade.

”Det har jag ju haft i evigheters evighet, det är ju ingen nyhet. Du själv då? När ska du fixa ditt kort?” Johan flinade tillbaka. Han visste väl att det inte var att tala om, inte än i alla fall. En körande Max var en farlig Max, en trafikfara för de andra trafikanterna.

”Min farfar frågade mig samma sak en gång och jag tänker svara precis som jag gjorde då.” Max spjärnade mot med tårna när Johan gjorde en lite för sen inbromsning, den sämsta hittills faktiskt. ”När grisar kan flyga, då kommer jag stå med kortet i hand. Inte innan dess. Jag är en trafikfara för andra så jag borde egentligen hålla mig undan. Men man vet ju aldrig, grisar kanske lär sig att flyga någon gång.”

”Du ska bara veta hur det underlättar i alla fall”, predikade Johan stolt. ”Man kan ta sig överallt och behöver inte åka tunnelbana, eller buss när man ska handla. Försök storhandla när du åker buss liksom, skulle inte tro det.” Johan råkade trycka ner gasen lite för hårt så att motorn vrålade till. Det verkade som att det alltid gick dåligt för bilförare när de skulle verka duktiga. Det verkade gälla Johan också, för den delen.

”Ska jag vara ärlig så tog jag faktiskt min första körlektion nu i veckan.” Max hade tänkt släppa bomben senare, men det passade bra nu. Det fick väl bära eller brista helt enkelt. Först kom ingen märkbar reaktion, men när det väl gick in i huvudet på honom tappade han helt enkelt hakan.

”Ärligt? Ska du ta körkort?” Johan såg förvånat på honom och släppte blicken från vägen ett kort ögonblick, för att nästan köra på en gammal tant med sin lilla terrier. Hon blängde surt på Johan och hötte med näven och tittade sedan ner för att se om hundstackaren mådde bra, och fortsatte sedan som om ingenting hänt. Johan flinade nervöst.

”Ärligt, ärligt ska jag det, när det nu blir.” Max flinade. ”Men om du kunde få, så kan nog jag. Du verkar inte vara så bra som du tror.” Han skrattade till. ”Dessutom körde jag inte på någon, och jag växlade upp enda till fyran!” Max var mäkta stolt över sin insats. Han ”glömde” dock nämna de kärringstopp han fått under den fyrtio minuter långa lektionen. De var fler än två stycken kunde han erkänna. Men bara för sig själv.

”Jisses Max. Nästa Mika Hekkinen med andra ord.” Johan flinade åt sitt eget skämt och slog handflatan mot ratten ett par gånger. Om det var någonting man gjorde hade Max ingen aning om, det såg dock ytterst fånigt ut. ”Nu är vi i alla fall framme för den här gången”, fortsatte han och stannade bilen. Max hade inte ens märkt att han svängt in på rätt gata och att de var precis utanför slutdestinationen. ”De väntar på oss därinne, de har gnatat hela jäkla dagen om att du ska komma.”

”Så eftertraktad är jag väl ändå inte”, sa Max och skrattade, men inombords värmdes han av orden. Han gillade att vara omtyckt av de han tyckte om. ”Har alla kommit än?”

”Nej, inte alla. Men vi hoppas på det.” Johan öppnade dörren och tog sig ut ur bilen innan Max han registrera vännens ansiktsuttryck. Han var snabb med väskan och Max hann knappt tänka någonting själv, men Max märkte i alla fall att det var någonting som inte riktigt stod rätt till.

”Har han...?” Max visste inte om han ville ställa frågan fullt ut. Besvikelsen skulle ta för hårt på humöret och stämningen skulle vara förstörd resten av helgen om någonting sades som lät fel i Max öron. Johan skakade bara på huvudet och fortsatte se bort från Max som om han visste vad Max tänkte på.

”Det är dags att ta sig in nu, jag ser hur det drar i gardinerna!” Johan log, men leendet verkade inte nå ändå upp till ögonen. Han lämnade Max på uppfarten och gick själv in genom den olåsta ytterdörren och lämnade den öppen för att Max bara skulle kunna gå rakt in. Max stannade upp ett tag, aningen besviken, men det var inte värt att fälla tårar. Han såg istället upp på den lilla villan som tornade upp sig framför honom. Vit, pittoresk, två plan. Underbart söt liten trädgård med blommor, välskötta rabatter och en stor uteplats, perfekt för sena grillkvällar. Han hade inte trott sina öron när Johan ringde och släppt bomben, att han hade köpt hus. De var ju inte på ålderns höst någon av dem direkt, så det kändes konstigt när den vildaste av dem köpte hus och bil och plötsligt hade ett välbetalt jobb. Det var så långt bort från det man trodde på gymnasiet, och det var väl tur det.

Max tog ett djupt andetag och gick långsamt upp för den lilla stentrappen som ledde upp till ytterdörren. Trappan var kantad med olika krukväxter och för en gång skull kände han sig riktigt hemma. Han kunde höra Johans röst inifrån, och att en ljusare röst besvarade hans frågor. Max undrade vad som egentligen väntade, men han tog de sista stegen och intalade sig själv att det inte skulle bli svårt. Han hamnade i en snyggt inredd hall med blommor och mängder med skor och vita hyllor och en stor byrå att lägga saker på. Fast den var tom och på den stod en stor orkidé.

”Maximilian Hultin! Inte en dag för tidigt!” Ett blont litet yrväder kastade sig rakt i hans famn och han kramade om henne så hårt kan kunde. Hon var så nätt och liten trots allt, och han kände igen henne trots förändringarna hon gått genom de senaste månaderna. Gud vad hon luktade underbart, så Hannigt. Han hade saknat henne tusenfalt sedan de flyttade, och hjärtat svämmade över av känslor när han väl fick träffa henne igen. ”Åh, gud va fånigt, nu gråter jag också”, snörvlade hon och tog ett steg tillbaka för att kunna se på honom bättre. ”Det brukar ju vara din uppgift menar jag”, sa hon och log mellan tårarna.

”Hej på dig också”, sa Max och log brett. Han ville inte erkänna att han själv inte hade långt till tårarna för det var så typiskt honom. Han försökte hålla tillbaka de där fasonerna han hade så gott det gick. Han ville inte framstå som världens idiot på skolan. Mer än vad han redan gjorde alltså. ”Va fin du är!” Han log istället och la blicken på Hanna som helhet istället för att gnälla. Som Johan hade Hanna kommit fram till beslutet att kasta av sig det extrema hårfärgandet och återgå till någonting som skulle fungera på arbetsmarknaden. Även att de gillat det och att det verkligen varit just dem, men så kom de väl fram till det där skedet att de offrade håret för sakens skull. Hanna såg i vilket fall som helst otrolig ut, precis som vanligt. Hennes långa blonda hår var slingat i både ljusa och och lite mörkare nyanser, och hennes ögon ramades in av långa målade ögonfransar. Hon hade lagt en diskret, fräsch make som passade värmen, och hon hade på sig en rosa klänning med små vita blommor som räckte henne strax över knäna. Kläderna var lika färgsprakande som förut i alla fall.

”Du är fin du med Maxen”, sa hon och log. ”koftan är ny va?” Hon drog lite i hans tröja och studerade den en sekund och verkade godkänna den. ”Vad tycker du om huset då?” sa hon sedan. ”Vi har gjort en hel del sedan du var här sist. Köket är äntligen färdigt och vardagsrummet, och badrummet för den delen. Nu har jag varmvatten när jag vill, inte när ledningarna vill.” Hanna log urskuldade och vände sig om för att påbörja vandringen som verkade vara oundviklig. Max följde efter henne som en liten svans, och Hanna verkade inte ens bry sig om att han borde hälsa på de andra innan hon tog över honom helt och hållet. Max insåg snart att det inte var konstigt att Hanna hade jobb som inredare, hon var gjord för jobbet. De hade gjort en fenomenalt jobb för att få villan hemtrevlig och snygg. Mycket vitt, svart och mörkbrunt komponerat med sprakande färgklickar.

”Kommer du hem till mig och fixar med?” skämtade han och buffade på Hanna med axeln så hon nästan for omkull. Han glömde för ett ögonblick bort att han var något större än vad hon var.

”I sinom tid Max”, sa Hanna och var på väg att säga någonting mer, men blev tyst. ”Vill du se henne?” frågade hon sedan. Max hjärta bultade till ett extra slag som om det blivit slaget på. Han var så nyfiken och förväntansfull och hade sett fram emot det enda sedan de bestämde att de skulle samlas.

”Klart jag vill det!” Han log och gav henne ytterligare en kram och därefter började Hanna gå upp för trappen som ledde till övervåningen. Första dörren till höger var hennes, det visste han sedan tidigare då Hanna och Johan berättade om deras planer för de olika rummen som fanns. Hanna öppnade försiktigt dörren och hjärtat rusade upp i hundrafemtio.

Rummet var svalt och lagt i skugga. Även här hade Hannas inredningsfingrar varit igång, men på ett helt annat sätt. Mycket mjukare, mildare färger. Glädje. Rummet osade kärlek. Hjärtat slog en volt och uppförde sig som om han skulle träffa kungen, Jocke Berg.

Var hon där?