Ett till kort smakprov
Han ignorerade mobilen när den för femte gången på en timme berättade att Hampus ville nå honom, men han brydde sig inte. Det kändes inte så lockande för tillfället att berätta om allt sitt innersta för Hampe som på något sätt alltid lyckades dra ur honom det som han egentligen inte ville berätta. Typ att morsan och farsan skulle skiljas. Typ att morsan hade en ny. Typ att han skulle flytta och bli white trash med bonusfarsa och rum på två ställen. Han var för gammal för att ens kunna roa sig med tanken på en dubbel uppsättning julklappar. För tillfället tvivlade han starkt på att hans ens skulle få några från farsan. Kanske en punkterad fotboll med kniven kvar i lädret som talande meddelande.
Ett smakprov
Ett superkort smakprov. There will be more tomorrow!
Suckande scrollade han upp och ner längs googlesökningens resultat, helt planlöst. Han ville åtminstone se ut som att han faktiskt gjorde något och inte redan hade gjort alla läxor som gick att göra. Morsans knack på dörren kom som en överraskning. De hade knappt pratat sedan Max dumpat honom och Bastian fått härdsmälta, än mindre hade hon satt en fot i hans rum som såg förjävligt ut, eftersom städerskan inte var välkommen in där. Någon gång i veckan brukade han sparka ut en hög med tvätt utanför dörren och låta den ligga där tills någon kom och tog bort den. Nu smet hon in utan ett ord och slätade till hans täcke innan hon satte sig på sängkanten.
Hon hörde inte hemma där. Inte bland Maxhårstråna som han inte ens erkände för sig själv att han tröstade sig med att linda runt fingrarna på om kvällarna. Inte bland misstänksamma fläckar på täcket som inte bara var orsakade av honom, och definitivt inte av alla minnen som han ena sekunden skulle kunna offra Hampe för att slippa, och i nästa klamrade sig fast vid i desperation.
Ett sånt där inlägg som skrivs bara för att
I alla fall ville jag bara meddela er om att jag faktiskt börjar må bättre så smått. Jag har städat upp i min lya och allt känns lite bättre när man har rent och snyggt runt omkring sig. För en vecka sedan såg det förjävligt ut här, och jag orkade inte ta tag i någonting.
Lite konstigt är det, men för varje bok man ställer tillbaka och varje papper man slänger så känns det som att livet strukturerar sig lite också.
Jag är sjukt nöjd med resultatet faktiskt, oc jag har det ändå rätt mysigt är. Jag hoppas verkligen att nästa höst blir mycket, mycket bättre än den förra.
Härom natten satt jag och tänkte på JÄDDAS och insåg att det finns en hel del scener som ger mig nostalgi. Alla repliker och MSN-konversationer och så.
Om en liten stund lägger jag upp ett smakprov! Inte speciellt spännande del, skulle jag tro, men i alla fall något som plåster på såren.
Ett litet livstecken
Nu är det Emy som skriver, konstigt va?
Mitt liv har varit ett kaos det senaste halvåret och till och från har natt och dag varit ungefär samma sak. Livet har helt enkelt varit skit. Folk har dött som flugor omkring mig och andra har fått reda på att de inte kommer leva så länge till. Ibland är livet bra jävla orättvist, hörreni.
I vilket fall vill jag be hemskt mycket om ursäkt för att jag inte har varit direkt kontaktbar. Jag har mest hållit mig för mig själv, hållit skenet uppe, men att ta tag i JÄDDAS och skriva ner allt av mig som kan ges i Basses tankar och ord - det har inte gått. Även om det låter konstigt så är JÄDDAS lite som en avbild av mig. Det Basse tycker och tänker och känner är nödvändigtvis inte vad jag tycker och tänker och känner, inte just då eller kanske inte överhuvudtaget. Men någonstans får jag ju känslorna att ge honom. För även om det känns som om de är riktiga personer ibland, så är de faktiskt bara karaktärer som blir till verklighet när vi eller ni ger dem ord. Någon sorts verklighet i alla fall. Och det senaste halvåret har jag inte haft några ord att ge. Inte ens till mig själv.
Jag skrev sjutton sidor på ett kapitel. Allt försvann när min dator kraschade, och nu är jag uppe i tio i ett försök att skriva om hela kalaset. Det är jobbigt, men jag kämpar på. Mitt i tentaplugg och livskriser så börjar jag hitta tillbaka igen, och jag försöker verkligen få kapitlet så bra som jag kan, för er och emilies och min skull.
Tack till er som mot all förmodan, trots all väntan och "författare" som inte går att kontakta, finns kvar. Och tack till Emilie som har det bästa man någonsin kan önska sig i en vän.
Sjukt pretentiöst inlägg. Men hey, klockan är två på natten och jag sover, basically. Nu skajag faktiskt läsa ett kapitel ur JÄDDAS innan jag sover. Det ger mig alltid lite inspiration.
Vilket är ert favoritkapitel, och varför?
Rykten?
Jag vet inte om det går rykten om att Jäddas är nerlagt, jag såg i gästboken att det fanns frågor om detta. Vad jag vet, är detta påstående falskt. Jäddas står lite still just nu - förra kapitlet kom i juli. Emy och jag har varit med om mycket det senaste halvåret, mer och svårare universitetstudier, privata kaos, jobb, ja. Jag vill inte komma med massa undanflykter men det enda jag tänkte säga är att nej, Max och Bastian lever kvar och det kommer de göra fram tills det att vi bestämmer oss för att det inte ska fortsätta. Eller tills det helt enkelt tar slut.
Jag ser fram emot att skriva mitt nästa kapitel - fast känslan är tudelad dock. Så hemskt jag tyckte det var att skriva förra kapitlet hoppas jag att det aldrig kommer behöva ske igen, men det kan jag nog inte lova mig själv ens O_O Sorry för Emiliesvamlet.
I vilket fall som helst lever vi, och det gör Jäddas med. Emy och jag ska ses snart igen och prata och ha trevligt så mycket vi kan innan vi skiljs åt igen.
Hjärtan till er <3
