Smakprov 21.2

Hej på er! Jag tog mig friheten att lägga upp ett nytt smakprov ur kapitlet och valde lite på måfå för att komma fram till vilket jag skulle ta. Det blev den här biten. Den här scenen utspelar sig i mitten-slutet av kapitlet, så det är mycket ni kanske inte riktigt kan koppla till när ni inte har läst det som har hänt tidigare.

Supertack till alla fina personer som har kommenterat här, och framförallt på vår sida på Facebook. 126 "fans" nu medan jag skriver. Det är ju helt galet! Var kommer ni ifrån, allihop?

Stora och många pussar och kramar

/Emy



 

 


Gatorna svämmade över av pratet på uteserveringarna, som var sådär försommarinbjudande med blommor och ännu inte sönderslagna möbler. Annat skulle det bli sen, framåt augusti-september, när sommarnattsfyllorna hade gjort sitt mot det stackars möblemanget. Han registrerade halvt om halvt att han kortade steglängden och kände hur prestationsnervositeten började slå till. Snart skulle han vara framme och bli tvungen att vara trevlig. Han slätade hastigt till den smalrandiga skjortan och kontrollerade diskret att gylfen till chinosen inte hade åkt ner. Hur bra intryck hade det gjort om han hade flashat kalsongerna för morsans snubbe vid första mötet?


”Tja! Basse. Japp, jag gillar randiga kalsonger, vad har dina för mönster?”


Han trodde inte ens att nästan-fyrtioåringar hade mönster på sina.


Försommaren hade gjort sitt för honom också, med lagom gyllenbrun hud och antydan till solblekt hår. Det var inte som att han inte märkte blickarna från tjejerna han mötte, men han brydde sig inte längre. När det hade tagit slut mellan honom och Max hade han bestämt sig för att satsa på fotbollen. Bara. Det var trots allt när Max kom in i bilden som han hade tappat all fokus, som en dement gammal kärring, och bara irrat omkring utan att ha en aning om vart han egentligen borde gå. Känslor fuckade bara upp tillvaron.


”Bastian!”


Han ryckte till och stannade upp. Någon svor bakom honom för att han hade stannat upp utan förvarning och nästan blivit på-gådd av ett pucko som inte visste bättre än att hålla vettiga avstånd till personerna framför.


”Här, älskling!” Uppenbarligen morsan. Ibland undrade han hur många som trodde att hon var hans sugar-mama när hon envisades med att kalla honom älskling sådär inför allt och alla och kunde inte låta bli att kvälja inombords av tanken.


 

Han samlade sig ur äckelkänslorna, slängde en blick på byggnaden bredvid sig och insåg att han nästan gått förbi ingången till rätt restaurang. Morsan vinkade ivrigt mot honom från den fullsatta uteserveringen och bredvid henne satt icke-gubben.


Nervositeten kom igen, med full kraft, och knöt sig fast i magtrakten på honom. Prestationsbehovet var där igen.


Tänk om morsan skulle ångra at hon bett honom att bo med dem?


Han svalde hårt ett par gånger innan han höjde handen till svar på hennes frenetiska vinkningar. Hastigt drog han på sig ett leende och styrde stegen mot bordet där de satt. Benen kändes lite osäkrare och ostadigare än vanligt, som om en skruv satt lös i knäna och ledkulorna vickade osäkert i sina kapslar.


Icke-gubben var inget av det som han hade föreställt sig. Ingen gråhårig gubbe, som han först hade trott, och ingen sprättig kostymnisse som investerade andras pengar i högriskfonder. Nej, istället blev han lite tagen av det mörka håret, varma ansiktet med skrattrynkor vid ögonvrårna och sådär lagom avspänd och välanpassad klädsel. Han såg mänsklig ut. Inte som farsans robotliknande beteende, eller hans föreställningar om en lagom uptight aktiesäljande duracellkanin med attitydproblem och koffeinberoende.


Det syntes att han också var nervös, spänd, och ville göra ett gott intryck när han reste sig ur stolen och tog Bastians omedvetet framsträckta hand med en vänlig tryckning. Det var inte bara han som ville prestera och göra ett bra intryck, och det fick honom att känna sig mindre underlägsen i sällskapet.


”Carl, det här är min son Bastian. Bastian, det här är Carl.” Morsan strålade så att han nästan blev bländad, men han noterade att leendet och stoltheten var lite större när hon pratade om sin egen son.


”Hej. Trevligt att träffas.” Carl avslöjade en något ojämn, men vit och genuin tandrad när de tog i hand och Bastian kom på sig själv med att automatiskt besvara leendet, lite mot sin egen vilja.


”Hej. Detsamma.”


Han skämdes nästan när han såg morsans lättade min i ögonvrån och undrade hur många dåliga intryck han brukade göra för att orsaka en sådan enorm lättnad för att han hälsade som en väluppfostrad människa.


Ungefär tre sekunder efter att han satt sig i stolen kom kyparen framspringande och ville ta beställningen, så han fick panikbeställa det första han kunde tänka sig att äta på menyn, eftersom morsan och Carl redan hade bestämt sig. I vanliga fall hade farsan bett kyparen att ta ett varv och komma tillbaka när sällskapet haft tid att bestämma sig med en sådär lagom dryg attityd, men Carl bara log och frågade Bastian om han behövde mer tid på sig, men vem ville vara den sinkande parten i sällskapet?


”Förlåt att jag är sen”, hörde han sig själv säga. ”Träningen drog över tiden.”


”Ja, just det. Elisabeth sa att du är duktig fotbollsspelare?” Carl sa det som en fråga, som om han ville involvera Bastian i samtalet och var lättad över att hitta ett givet ämne för diskussion.


Bastian själv var mer i någon form av chocktillstånd över att morsan hade varit så frikostig med berömmet. Skolan hade ändå alltid varit viktigast för henne och farsan var fotbollstyrannen. Han var inte ens säker på att hon hade sett honom spela en endaste match sedan han var åtta.


”Har du skrutit om mig, morsan?” Han flinade upp sig i ett tappert försök att dölja att han kände sig lite generad och rörd, och morsan såg också lite förlägen ut. Någonstans menade hjärnan att det var sjukliga familjerelationer om man blev generad över något sånt här, men han försökte ignorera den så mycket han kunde.


Carl Kent, Clark Kents brorsa, Carl-El om man så ville, räddade situationen.


”Så fort hon får chansen”, skrattade han och morsan såg ut som en lycklig femtonåring när hon såg på mannen vid sin sida med tindrande ögon. Hon såg avslappnad ut. Ovanligt avslappnad. Trots alla nya botoxinjektioner de senaste veckorna, så såg ansiktet mer levande ut än det gjort de senaste tio åren.



Kommentarer
Postat av: Julia

Åh så bra! Trodde jag skulle dö lite av lycka där ett tag när jag såg uppdateringen på facebook. Jag har följt den här i flera år, jag, så att eeh, jag längtar sjukt mycket tills hela kapitlet är ute :)

2010-11-14 @ 21:52:30
URL: http://vulgarism602.wordpress.com
Postat av: Discofjolla

Åh, längtar verkligen till fortsättningen. Bastians mamma verkar så söt och sympatisk här :D

2010-11-14 @ 22:13:03
URL: http://Discofjolla.blogspot.com
Postat av: caroline

ahaha noooo way att det här är 2,5 a4, jag läste det på en sekund. men det kanske ä bra. jag har så mycket annat jag borde göra... BRA IALLAFALL!!!! längtar tills hela kapitlet är ute <3

2010-11-14 @ 23:13:13
URL: http://smartochdryg.blogspot.com
Postat av: Emelie/Mp3

WOAH! Seriöst, jag avlider här? ANAR DU ENS HUR OTROLIGT MYCKET JAG ÄLSKAR DET HÄR?!

Jag älskar det. Du skriver fantastiskt och jag längtar halvt ihjäl mig efter nästa kapitel.

<3

2010-11-14 @ 23:20:17
URL: http://edenby.blogg.se/
Postat av: Pernilla

Jag längtar också efter kapitlet. Ni är bäst. :-)

2010-11-15 @ 08:10:41
URL: http://pernillabjorklund.blogg.se/
Postat av: Ingrid

Längtar efter kapitlet!

2010-11-15 @ 18:15:56
URL: http://ingridhedstrom.blogg.se/
Postat av: Mary

Åh, är sjukt längtansfull inför det här kapitlet, och nästa och nästa... sluta aldrig med den här historien!!

2010-11-15 @ 21:42:53
Postat av: Anonym

Lovely, just lovely. Längtar tills jag får läsa ett helt, fett, nytt kapitel :DD

2010-11-18 @ 02:29:02
Postat av: Juliaa

Jag är bara så glad =)=)



Okej, jag har längtat ihjäl mig efter kapitlet i typ ett år nu, så smakprov är alltid kul hah.

2010-11-20 @ 20:22:56

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0