Kapitel 20: Maximilian - Jag önskar att du var här nu

Tack till Elvira för all hjälp med rättningen. Du har varit en riktig klippa som hjälpt mig så mycket! Och Emy för att du har ställt upp.

”Ingenting. Jag väljer ingenting.”
Det bästa hade varit om han kunde självdö där han satt. Han vågade inte se på Bastian, vågade inte vidröra honom. Han vågade inte ens inse hur förkrossad han var, för då skulle allting krackelera. Det skulle bli svårt att andas, att tänka, att existera. Max ville inte veta av att Bastian grät, för då fanns det risk att han också började. Han vågade inte visa sig svag längre, för det skulle bara göra att han drogs djupare ner i det personliga helvete han skapat åt sig själv. Max snurrade stolen från sida till sida för att kunna hålla tankarna i styr. Han fick inte gråta. Inte framför Bastian, inte längre. Han försökte så gott det gick, men det var svårt nog att koncentrera sig på att försöka komma ihåg utan dina andetag från slut till början – men det var ett bra sätt för honom att fokusera på något annat än situationen han befann sig i. Han hade grävt sin egen grav. Förstört det finaste han någonsin haft. Han hade gjort slut med Bastian, för att han inte orkade vara det som tvingade dem isär. Max gjorde dem bara en otjänst att tro att det fortfarande fanns någonting kvar att rädda. Dessutom var han trött på att Bastian gömde honom i all evighet bara för att slippa konfrontera resten av världen.
     Det gjorde så jävla ont. Så ont att han bara valde att ge upp. Varför skulle han fortsätta kämpa? Han såg på sina händer och såg att han skakade. Tydligen inte så mycket att Bastian märkte något, men tillräckligt för att han själv skulle inse att det var någonting som inte stod rätt till. Det sved till i hjärtetrakten när han insåg att det var han själv som var problemet. Var det bara inte dags att dö nu?  Max slöt ögonen för att hindra tårarna från att komma. Magen knöt sig precis som när han hade maginfluensa, men det var bara det att det här inte handlade om vanligt illamående, utan om personliga problem. Max hörde fortfarande den oregelbundna andningen och de kvävda snyftningarna från Bastians håll. Helst av allt hade Max velat glömma att han var där. Det var så ovanligt att höra Bastian ledsen att Max blev förlägen och rädd där han satt, och han övervägde att fly sitt eget hem för att slippa genomlida det de båda nu gick igenom. När Bastian just börjat gråta trodde Max att han hade hört fel, att det var han själv som grät och hulkade, men att döma av de egna torra kinderna och Bastians våta, var det Bastian som grät och inte Max.  Han kände sig så hemsk för att han själv inte fällde några tårar; att han inte själv lät det salta rinna ner för kinderna. Han ville, men det gick inte. Han fick gråta inombords istället, så mycket att han drunknade i sin egen vånda. Resten av världen behövde inte veta att han led, och spärren han för länge sedan installerat hjälpte honom att låsa in sig själv när det blev för mycket.
     Han drog en hand genom sitt rufsiga hår och försökte tänka klart. Det var Bastian som inte ville att de skulle synas tillsammans. Det var Bastian som lät det här ske. Om han inte hade tillåtit sina vänner bete sig som de gjort och om han inte agerat som han gjort skulle det här aldrig hänt. De hade aldrig behövt bråka. De hade istället sett en film eller ätit en glass ute i solen. Men nu fanns inget av det kvar. Det kändes som att stora vassa glasbitar trängde sig in i Max hjärta, vred om och skapade stora sargade hål. Som att han plötsligt fått cancer och att hjärtat hade blivit attackerat först. Det tunga försvaret han hade byggt runt omkring fanns inte längre kvar. Bara vissheten om att Bastian var förtvivlad gjorde så grymt ont. Det bästa hade varit om de aldrig hade träffats, eller att de bara hade kunnat inse att förhållandet de försökte hålla samman var dömt att misslyckas redan från början. Det hade varit så mycket lättare, men det hade aldrig varit bättre. Det han kände för Bastian var ingenting han ville glömma, ingenting han ville ha ogjort. Bastian Reenstierna, jag älskar dig så sjukt mycket.  Men det kunde han inte direkt avslöja just när han släppt världens atombomb.
     ”Det är kanske bäst om du går nu”, sa Max svagt. Han orkade inte höja rösten för det fanns ingen energi kvar. ”Det kanske är bra om du går tillbaka till dina riktiga vänner.” Han svalde, reste sig upp i ultrarapid, trodde först att han skulle snubbla över en smutsig strumpa han hade på golvet men rätade upp sig tillslut. Det var svårt att förstå vad kroppen gjorde. Allt verkade helt plötsligt vara svart på vitt. De steg som annars tog mindre än en halv minut att gå, kanske mindre, tog nu flera tusen år. Bastian gick bakom honom, och allt Max egentligen ville göra var att vända sig om och kasta sig i Bastians armar och säga att allting skulle bli bra igen, bara de tog hand om det de hade tillsammans, men han fortsatte framåt och kämpade för att inte ramla ihop av utmattning. Han ville absolut inte göra det här men han var tvungen. Hade han sagt bu så kunde han inte skita i bä. Max antog att de såg ut som stelbenta zombies, om inte värre. Men vad skulle de göra? Spela glada? Fortsätta umgås och lida varje sekund?      
     Hur Bastian fick på sig sina skor visste ingen av dem. Max försökte undvika blickarna Bastian kastade åt honom, och försökte gång på gång rabbla Kents alla låttitlar i huvudet för att tänka på annat. Bastian gav Max en sista förtvivlad blick som gjorde Max mer eller mindre förvirrad, samtidigt som han bara ville splittras i tusen bitar. Han orkade inte ha det så här. Han kände sig tom. Som om han inte fanns kvar på insidan, som om han var ett tomt skal av den han varit.
  ”Hejdå då”, sa Max tafatt och pillade sig nervöst i håret. ”Vi kanske ses.”
Bastian såg på honom utan att säga ett ord, och Max såg rakt in i honom. De blågröna ögonen var till bredden fyllda av tårar och Max kände sig så hemsk att han inte själv grät, men han ville inte att Bastian skulle se hur svag han var. Det kändes som att Bastian inte längre hade någon rätt till Max hjärta. Han kände sig igenbommad och försluten. Bastian var för tillfället åter förvandlad till Reenstierna. Basse, med alldeles för mycket pengar och för lite tid till att göra sig av med dem.
  ”Max…” Bastian började säga något men stannade upp nästan samtidigt som han hade börjat, som om han ångrade sig. Han försökte se in i Max ögon en sista gång, men Max vände bort blicken och såg istället in i myllret av jackor. Han tyckte sig se Bastian i ögonvrån när han låste upp ytterdörren och klev ut. Så var han borta.
     Max såg på ytterdörren som stängdes; såg hur den skallrade till en sista gång. Han stod som paralyserad ett par minuter och bara stirrade in i träet, försökte urskilja minsta lilla förändring i ytan. När ögonen började svida vände han sig om. Han fick en chock och hjärtat stannade till, men det började sedan slå igen. Framför honom stod Hugo med rådjursögon och polispyjamas (spindelmannen var i tvätten), och han blinkade fåraktigt mot Max. Hugo hade lagt sig nästan tre timmar tidigare, men han hade säkert vaknat av orosmolnen som verkade fylla upp hela lägenheten.
  ”Vart äj Kingpin?” Ett leende följdes av frågan. Max visste att Hugo avgudade Bastian, tyckte att han var den bästa stora kompisen han någonsin haft. Näst efter Max då.
  ”Inte här i alla fall”, sa Max tyst och försökte le mot Hugo som inte behövde veta någonting om deras problem. ”Han har gått.”
  ”Kommer han komma tillbaka?” Hugo klev fram ett steg och drog lite i Max tröjärm, vilket brukade vara en ganska charmig gest. Som för att stödja den redan charmiga teatern lade han huvudet försiktigt på sned och Max höll på att smälta. Hans hjärta klövs i två delar, för han ville både säga som det var och ljuga för Hugos skull. Han ville inte vara den som berövade Hugo en av sina bästa vänner.
  ”Jag tror inte det Hugo. Inte idag.” Max drog en hand över Hugos hår. ”Jag tror inte det.” Han klappade Hugo på huvudet och satte sig på huk för att kunna ge honom en stor kram. Max omfamnade den lilla sköra kroppen och njöt av att känna värmen från någon som han visste älskade honom villkorslöst. Det var då tårarna började falla. Det sved i ögonen på honom och han trodde att de skulle frätas sönder, men han försökte sluta gråta eftersom han var rädd att Hugo skulle reagera negativt och börja gråta han med.
  ”Storebror behöver vara ensam nu”, sa han kort för att Hugo inte skulle märka någon  skillnad  på tonläge.
  ”Okej Max, du får vaja ifred”, sa Hugo och kramade Max igen innan han släppte.
  ”Sov gott skitunge”, sa Max och försökte le, men han antog att leendet snarare såg ut som en förvriden grimas.  Max såg på Hugo ytterligare en gång innan han vände sig om och låste in sig på sitt rum. Han ställde sig med ryggen mot dörren och andades tungt innan han satte sig på sängkanten och drog åt sig täcket med en häftig rörelse. Nu lät han äntligen tårarna falla. Han skakade av förtvivlan och åt förlusten. Han dolde ansiktet helt och hållet i täcket men kastade sedan snabbt ifrån sig det när han upptäckte att det fortfarande bar spår av Bastians egen speciella doft. Hjärtat smärtade. Hur kunde han vara stel och sval när han egentligen bara ville brista? Varför hade han inte visat Bastian hur sårad han var, utan istället visat ytan han visade alla andra som inte visste någonting om honom? Han var förtvivlad över hur situationen hade slutat, med tomma ledsna blickar som sa mer än tusentals ord. Max hoppades att Bastian förstod att han inte alls var så kall som han verkade. Att Bastian förstod att allting var krossat på insidan, att det var smulat till ingenting.
     Det gick inte att stanna kvar där han var. Allt påminde honom om Bastian – sängen, musiken, precis allting. Max kunde inte sitta i sängen, för där blev han påmind om alla timmar de tillbringat i den, och musiken påminde honom om allting han hade varit innan Bastian kommit in i bilden. Han ville inte gå tillbaka i tiden och åter famla i mörker som han hade gjort i flera år. Det enda han ville var att vara där Bastian var. Max reste sig upp igen som om han hade fått en stöt, samtidigt som han försökte torka bort tårarna från kinderna med hjälp av baksidan med handen. Han såg antagligen ut som världens mest miserabla pandapojke med kajal ner till tänderna. Det gick betydligt snabbare att ta sig ut i hallen den här gången än vad det gjort då Bastian var med, trots smärtan i bröstet och tårdiset. Skorna var rena mardrömmen för pojken vars tårar rann innanför tröjkragen, och om han inte kom ut ur hallen snabbt skulle han antagligen få sin första panikångestattack. Vad höll han egentligen på med? Varför kunde han inte bara inse att det var slut. Slut på allt.
  ”Max, vart ska du?” Carins röst hördes från vardagsrummet. Hon lät långt ifrån att vara lugnet själv, men hon insåg väl att han behövde egentid, och lät honom därför hållas.
  ”Bara ut.”
  ”Ta det försiktigt.”
  ”Mmhm.”

Väl ute kunde han andas igen. Det var som att luften inne i lägenheten sög musten ur honom, lite i taget. Fortfarande halvt förblindad av tårar begav han sig bort från lägenhetsområdet och började närma sig centrum i Solna. Han visste egentligen inte vart han skulle ta vägen, bara att han behövde komma bort från tankegångar och minnen av Bastian som var alldeles för tunga att axla. Han ville radera allt från sitt minne så att det onda försvann, och han ville bara bli av med de varma känslorna han kände för Bastian och bara hata honom eftersom det hade varit så mycket lättare. Jo, han hatade Bastian. Eller? Max stannade upp ett par sekunder. Hatade han verkligen Bastian? Max hatade i alla fall att Bastian aldrig kunde ta hans parti, varken i skolan eller någon annanstans. Han hatade att Bastian skämdes för honom i skolan, på bion, på stan. Han hatade att Bastian inte ens kunde hälsa på Max i skolan om någon annan än Hampus stod vid Bastians sida, och han hatade att Bastian värdesatte sin höga status mer än vad han värderade Max. Det var så jobbigt att nå insikten att Bastians status var mer värdesatt än vad han själv var, att Max började skälva häftigt och tårarna forsade. Hur kunde Bastian skämmas så mycket för honom samtidigt som han med inlevelse uttryckt sin kärlek på så många sätt för Max, så många gånger?  Max förstod inte. Han hade blottat sina allra mörkaste problem för Bastian och det gensvar han fick var att bli totalt ignorerad.
     Vad skulle han göra? Max var så försjunken i sina tankar och problem att han inte märkte den stora vattenpölen som tornade upp sig framför honom. Han klev naturligtvis rakt i den, och vaknade upp ur sin självömkan när vätan trängde genom skotyget och kylde ner huden innanför strumpan. Han kunde inte låta bli att sucka tungt. Max Hultins vanliga otur. Typiskt. Men han orkade inte riktigt bry sig, utan fortsatte bara som innan. Tårarna fortsatte falla och krossas mot hans redan tårvåta kinder. Han visste inte vart han skulle ta vägen, och han visste framförallt inte vad han skulle ta sig till. Han passerade Konsums gröna skyltar, och det fåniga moppegänget var naturligtvis tvungna att komma med klagomål på hans hår och kläder. Max var ju trots allt deras största mobboffer. Han stannade upp så att han stod ett par meter ifrån dem, och såg sedan på var och en av dem i ett kort ögonblick och insåg därefter hur patetiska de var. Hur många gånger Bastian än hade sagt det till honom när Max blivit förolämpad och behövt stöd, så hade han aldrig tänkt på det på det sättet. Men nu när han stod där med dygnsura skor och hål i hjärtat, insåg han vilka jävla idioter han hade framför sig. Han insåg också vilken jävla idiot han själv varit som tagit åt sig, gång på gång. De skrattade naturligtvis åt honom som vanligt eftersom det var det enda deras hjärnkapacitet räckte till, men det märktes att de var på sin vakt. De var egentligen inget annat än snorungar med finnar dolda under tjocka lager foundation och sneda gula tänder efter för många cigaretter i alldeles för tidig ålder. Max blev medveten om att de hade tystnat och att man nu bara kunde höra småfåglarna kvittra i träden runtomkring. Moppegänget såg på honom, och han såg på dem, och Max insåg att de var rädda att den störda kajalpojken framför dem skulle ha ihjäl dem på fläcken om de rörde sig. Max själv var rädd att han inte skulle kunna hålla masken.
     ”Jösses.” Max bröt tystnaden och gav dem alla en blick som hade dödat om den bara kunnat. ”Gå och förstör någon annans jävla liv.” Max vände på sina dyngsura tygskor och fortsatte gå mot icke utsedd plats. Kajalen fortsatte rinna nerför kinderna och han orkade inte bry sig. Ville inte bry sig. Han hade alldeles för mycket annat att tänka på. Fötterna ledde honom vidare utan att huvudet egentligen följde med. Kroppen förstod väl att han ville använda så lite kapacitet till så mycket som möjligt, och äntligen var han ett med sig själv.

Så var han där. Lekplatsen där Bastian och Max hade lekt med Hugo i flera timmar. Hugo hade haft hur kul som helst, och Max kunde inte säga annat han heller. Han kom ihåg hur vinden hade dragit sina osynliga fingrar genom hans hår, hur Bastian hade kastat älskvärda leenden mot honom gång på gång. Hur Max hade smekt Bastians hals, hur de hade kyssts i hemlighet. Men det hade varit en bra hemlighet. Det hade varit en bra dag då de båda kunde vara sig själva och bara umgås, precis som Max hoppades att de någon gång skulle kunna göra överallt.
     Nu var gungorna nästan helt stilla, de vajade bara försiktigt i vårvinden som greppade tag om materialet gång på gång. Den lilla karusellen ett stenkast bort var helt övergiven, som om den alltid hade varit det. Sandlådan där Bastian och Hugo hade byggt en sandborg var ensam den med, och likaså en rödblekt spade som någon hade glömt att ta med sig hem. Så ensam kände Max sig, men han fortsatte gå genom sanden och såg på skorna som såg ut som om de tillhörde Sandman i Spidermanfilmen. Idiotiskt att han trodde att det gick att gå där med blöta skor. Max satte sig på gungan som Bastian suttit på den där eftermiddagen för inte så länge sedan, och det var först då han verkligen insåg vad han hade gjort. Han hade mist sin bästa vän. Han hade förlorat allt. Max hulkade och snorade och gav ifrån sig små skrin. Han var så ensam och misslyckad. Nu ville han bara dö, för det kändes som den lättaste utvägen. Det fanns ändå ingenting kvar för honom nu.
     Som om all plåga inte hade räckt så började det regna. Det var förvisso ett fint vårregn som skulle göra naturen gott, men det gjorde Max illa. Hans hoodtröja blev snabbt dränkt i regnvattnet och de tajta jeansen kändes mer och mer som ett extra lager hud än ett par byxor. Håret hängde snart i testar kring huvudet och kajalen var förmodligen nere vid mungiporna och vände vid det här laget. Vad hade han gjort för fel för att bli behandlad så här illa? Hade det inte räckt med att hans pappa dött och att han var skolans missfoster? Var Bastian tvungen att, till råga på allt, inte vilja veta av honom? Hade Max inte fått lida tillräckligt? Han kurade ihop sig så gott det gick på en av gungorna. Gud vad han tyckte synd om sig själv där han satt och ömkade saker fram och tillbaka. Som om ingen annan hade det jobbigare.
     Det kändes som om han satt i regnet i en hel evighet och fortsatte älta samtalet han och Bastian hade haft. Hade han kunnat ändra på någonting? Kunde han göra saker och ting ogjorda? Varför hade han inte fötts in i en familj med mycket pengar och bra bakgrund, så att Bastian inte behövde skämmas för honom? Varför kunde inte han få ett lyckligt slut för? Helvete åt precis allting.
     ”Max, ska du verkligen sitta här?” En bekant röst bröt tystnaden. Max kunde inte placera den, men nyfiken på att veta vem som visste vad han hette, och varför personen i fråga inte drog sig ifrån att prata med honom när han såg ut som han gjorde lyfte han sitt tårstrimmiga ansikte och såg in i ett par stora varma ögon.
  ”Men gud, hur ser du ut egentligen?” Sophie stirrade häpet på honom där hon stod under sitt svartprickiga paraply. Hon hade en rosa klänning på sig och håret var lockat. Hon luktade gott och såg så vårig ut att Max inte kunde låta bli att gå ur sin självömkansfas.
  ”Det har jag faktiskt ingen aning om”, sa Max uppriktigt och skrattade förtvivlat. ”Men jag vill nog inte veta heller. För självförtroendets skull.”
Sophie såg på honom. Sophie, grannflickan som passade Hugo när det behövdes. Sophie som varit kär i Max i stort sett sen de flyttade dit.
  ”Du kan i vilket fall som helst inte sitta här för då kommer du bli riktigt sjuk.” Hon sträckte fram en liten hand med fint iordninggjorda naglar. Max tvekade ett tag, men gladdes åt att känna mjuk varm hud mot sin egen nedkylda när han tog emot den vänskapliga gesten. Hon drog upp honom på fötter som om hon var dubbelt så stark som han själv var, och erbjöd honom en plats under paraplyet. Max tackade ja och erbjöd sig därför att bli förste paraplybärare eftersom han var minst femton centimeter längre än vad hon var.
  ”Är det någonting som har hänt?” Sophie såg försiktigt på honom med mjuka ögon, och Max kunde inte låta bli att värmas upp inifrån. De gick långsamt för att få så lite regn på sig som möjligt, vilket egentligen var ganska onödigt eftersom Max redan var dygnsur, men det var mest för Sophies skull. De kom snart ut på asfalten och gångbanan igen och Max gladdes åt att slippa få mer sand i skorna. Sophie fortsatte att se på honom med en blick som hade fått många att öppna sina innersta tankar, men Max hade byggt upp pansarförsvaret igen på nolltid och var nu åter oförstörbar. Fast han kunde inte undgå att se hur söt hon var där hon gick tätt intill honom för att slippa regnet.
   ”Ja, det skulle man väl kunna säga. Men det är ingenting jag vill prata om.” Max log trevande. ”Tack ändå.”
  ”Okej, jag förstår faktiskt hur det är”, sa hon sen. ”Man vill inte prata om allting.” Hon log. De fortsatte hemåt i tystnad. Max var glad att hon väckt honom ur apatin, och att hon inte tyckt att han var dum i huvudet som alla andra verkade tycka. Nu kunde han njuta av att höra regnet falla ner på paraplyet istället för att det vätte ner honom, och han kunde se de gröna runt omkring istället för att se allting ur ett dovt mörker. Alldeles för snart var de hemma igen, och medan Max fällde ner paraplyet för att skaka av regndropparna slog Sophie in portkoden.
  ”Är du säker på att det inte är någonting du vill prata om?” frågade Sophie försiktigt. Hon lät handen vila på dörrhandtaget ifall att hon skulle öppna den och låtsas som att hon aldrig frågat någonting. Max som stod bakom henne tog ett djupt andetag, på något sätt hade han vetat att frågan skulle komma.
  ”Inte för att jag har med saken att göra alltså, men du ser så ledsen ut och det blir förmodligen inte bättre av att du går och bär på det alldeles själv.” Sophie hade vänt sig om och såg på Max med de där ögonen igen. Hon rodnade lite eftersom hon inte var van att prata med honom och Max kände själv hur den röda färgen spred sig över sina kinder. Max övervägde att fälla upp paraplyet igen. Om han skulle lätta sitt hjärta för Sophie kunde samtalet bli långt. Men Max visste inte om han vågade prata med någon som i värsta fall kunde röja hans hemlighet. Var det verkligen värt det?
  ”Vill du gå en bit till?” Han såg på Sophie som först inte verkade förstå, men sedan gick ljuset upp för henne. ”Om du vill prata alltså.” Max fällde upp paraplyet, ställde sig ute i regnet. Sophie följde efter honom som om de aldrig gjort annat. De började gå bort från husen, bort från dunklet. Bort mot ljuset.
  ”Jag vet bara inte vart jag ska börja”, sa Max och drog nervöst handen genom håret. ”Allt är så upp och nervänt att jag knappt förstår själv vad jag har satt mig i för situation.”
  ”Handlar det om den där blonda killen som brukar komma till er?” Sophies rodnad spred sig ytterligare. Max förstod henne. Hon kanske inte ville veta av att killen i familjen hon satt barnvakt åt hade en pojkvän och inte en flickvän. ”Inte för att jag har snokat eller så, men jag har ju sett honom i trapphuset och så när jag varit på väg ut, och det är ju svårt att inte se honom. Om du förstår vad jag menar.” Sophie såg ner i marken och bet sig i underläppen, precis sådär som Max brukade göra. Sophie trodde att Max trodde att hon spionerade på honom och hans kompisar. Max kunde inte låta bli att småle, så paranoid var han faktiskt inte 
”Nej, nej. Jag förstår väl att du har sett honom komma gåendes”, sa Max för att stilla Sophies oro. ”Och för att svara på din första fråga, ja, allt handlar om honom, tyvärr.” Han vände bort huvudet från Sophie ett tag och såg ut över grönskan som hade tagit Solna med storm. Regnet nådde dem inte där under paraplyet, men det fortsatte falla.
  ”Precis allt handlar om Bastian. Alldeles för mycket om jag ska vara ärlig, men nu är det slut på den biten.” Max fortsatte se bort mot ett par rabatter medan han pratade, det kändes lättare då. Han behövde inte se Sophie i ögonen, och han slapp se hennes ansiktsuttryck när det fylldes med avsmak.
  ”Bastian är ett fint namn… Fast inte lika fint som Maximilian.” Sophie skrattade lite nervöst. Hon verkade vara rädd för att bli tagen för en efterhängsen psykopat. ”Du måste tro att jag är helt rubbad eller något.”
  ”Varför skulle jag tycka det?” Max blev nyfiken. Var hon lika nervös som han själv var? Gick det? ”Bastian är ett fint namn, men jag gillar också Maximilian mer. Mer bokstäver, krångligare att stava. Perfekt.”
Sophies ansikte sprack upp i ett stort leende. Hon var väldigt söt när hon log. Små smilgropar uppenbarade sig i kinderna och hennes ögon strålade. Om Max velat ha en flickvän hade hon gärna fått vara precis som Sophie. Ömsint, mjuk, glad.
  ”Du är lättare att prata med än vad jag trodde”, sa hon sedan. ”Jag har alltid trott att du skulle gå förbi mig om jag sa mer än hej, men tydligen inte.” Sophie tystnade. Rodnade igen. ”Nu kanske jag sa alldeles för mycket.”
  ”Jag förstår vad du menar, jag pratar inte så mycket. Faktiskt. Det kanske är därför du fått den uppfattningen om mig. Men jag är nog ganska trevlig ändå, när man väl lär känna mig.” Max log. Det kändes helt okej att göra det, även fast hjärtat krossats i tusen bitar timmarna tidigare.
  ”Den här Bastian, han är alltså din pojkvän?” Sophie verkade ha samlat på sig tillräckligt mycket mod för att våga fråga. Dessutom var hon kanske trött på att hålla en konversation vid liv som handlade om hur mycket eller lite Max pratade.
  ”Ja, eller nej. Han var det men han är det inte längre. Det funkar inte mellan oss längre.” Max kände hur hjärtat tog ett dubbelt slag. Kroppen ville fortfarande känna värmen från Bastian, men hjärtat sa ifrån. De kunde inte ha det som de hade det längre.
  ”Det var därför du satt ute i regnet och försökte ha ihjäl dig själv”, konstaterade Sophie utan att låta sarkastisk. ”Ni verkade trivas bra ihop. När jag såg er tillsammans. Inte för att jag har suttit och spanat efter er eller så, men du vet ju hur det är när man ser någon ute på gatan när man tittar ut ur fönstret och sådär.”
  ”Vi trivdes ganska bra ihop. Mer än ganska bra.” Max blev tyst. Han visste inte hur han skulle fortsätta samtalet. Det kändes som att han inte fann orden för att fortsätta. ”Men ingenting har ett lyckligt slut, och även här gällde den teorin.”
  ”Hur kommer det sig att det blivit såhär då? Varför överlever ni inte? Har det att göra med alla förutfattade meningar om homosexuella?” Sophie försökte hjälpa till så gott hon kunde för att Max skulle våga öppna sig så mycket som möjligt. Han var tacksam över att hon var så hängiven. Det gjorde henne lätt att umgås med.
  ”Vi överlever inte för att Bastian är snyggast i skolan och för att jag är mobboffret ingen vill veta av. Hela vårt förhållande är en gigantisk klyscha. Vi borde ha förstått redan från början att Bastian med sina umgängeskretsar aldrig skulle kunna umgås med någon som mig. Men vi försökte ändå för vi tyckte att det var värt det. Men nu har jag insett att det inte fungerar. Jag blir ignorerad, lämnas ensam. Jag prioriteras sist av alla hans vänner och existerar inte för honom i skolan. Jag kan inte leva så. Jag vill kunna vara som alla andra par. Jag vill kunna umgås med min pojkvän på stan utan att ha en papperspåse på huvudet. Jag vill kunna ge honom en kram när jag vill utan att oroa mig över att någon ska se oss.”
  ”Oj.”
  ”Ja, jag kan inte säga något annat jag heller. Det är så jobbigt att hålla det inne när hjärtat i stort sett står i brand. Men jag orkar inte ha det så här. Då är det bättre att vi skiljs åt och går åt varsitt håll istället för att vi ska göra varandra olyckliga med tiden. Jag vill inte vara hemlighetsfull jämt. I början var det lite kul med allt smyg, men nu är det bara jobbigt.” Sophie sa ingenting först, och Max tyckte att det var skönt så. Det kändes bra att ha kunnat kasta ut det han tyckte var jobbigast, speciellt åt någon som var så opartisk som Sophie.
  ”Men Bastian måste tycka att det är jobbigt han också. Missförstå mig inte nu”, sa Sophie och la en arm på Max paraplyarm. ”Tänk bara. Han är kär, men han får inte visa för resten av världen att han är det. Hans vänner får inte ta del av hans glädje, även om han väldigt gärna hade velat det. Han kan inte prata öppet om dig i skolan fast än han vill säga hur bra han tycker du är. När han ser dig i skolan gör det förmodligen precis lika ont i hjärtat som det gör på dig, speciellt när han inte får hälsa och säga hur mycket han tycker om dig. Inte för att jag känner Bastian, men det verkar som att han är väldigt innesluten i sig själv. Att han inte får ta del av sina känslor som han vill, utan måste gömma det.”
  ”Men han måste ju förstå att han sårar mig med!” protesterade Max. Ilningar av ilska spreds i kroppen. Han hade ingen lust att lyssna på någon som pratade om hur synd det var om Bastian. Klart att det var jobbigt för Bastian att gömma undan Max, men han gjorde det ju för sin egen skull; för att kunna umgås i de finare kretsarna.
  ”Men du kan ändå prata med dina vänner om det. Du kan säga till din blåhåriga vän att du älskar honom, medan Bastian sitter och håller på sina känslor. Du kan prata med din mamma om honom, det kan förmodligen inte Bastian göra. Om du bara kommer till insikt, kommer du förstå att Bastian egentligen är mer fångad i sig själv än vad du är. Jag säger naturligtvis inte det här för att såra dig på något sätt, men jag tror att du måste se det mer ur Bastians synvinkel för att du ska få förståelse över hur svårt han egentligen har det. Eller hur?”
  ”Men Bastian gör det ju för att han ska kunna sitta kvar på sina höga hästar”, sa Max, men insåg att det han sa bara var fånigt bladder.
  ”Han gör det ju för att han inte kan göra annat. Han förlorar ju allt om han berättar. Han slutar att existera, Bastian finns inte längre. Men du Max, du finns kvar. Dina vänner finns kvar, för de älskar dig. Bastians vänner älskar antagligen bara den status Bastian ger dem, men det är viktigt för Bastian att ha dem nära. Han har kanske inte vänner som dina, och då behöver han det lilla han har.”
  ”Men jag hade hoppats på att det räckte med att han hade mig”, sa Max tyst. Tårarna trillade ner för kinderna. Sophie hade gjort att han förstod, lite mer i alla fall. Bastian måste haft ett helvete de senaste månaderna, och allt Max kunde tänka på var hur illa behandlad han hade blivit. ”Jag vill att han ska vilja se mig som hans like och inte någonting han måste gömma undan.”
  ”Men du förstår, eller hur? Du förstår varför Bastian har fått agera som han gjort? Sedan att det egentligen inte är en ursäkt för hur han har betett sig är en annan sak, men det kan vara en försvarsmekanism.” Sophie tog hans hand. ”Det är svårt att se dig ledsen, även att jag inte känner dig.”
  ”Jag tror att jag förstår nu. Litegrann.”

De gick i tystnad hemåt.

 

Ögonlocken kändes ohyggligt tunga när han vaknade till den skärande signalen tillhörande larmet på mobilen. Sömndrucket lyfte han på huvudet, men lät det sedan falla tillbaka och en dov duns hördes när huvudet slog i kudden igen. Vad hade han gjort för dåligt för att behöva gå upp så tidigt? Han kunde inte låta bli att sucka samtidigt som han ofrivilligt gäspade. Max rös till. Det var lite för svalt i rummet för hans smak. Han slog ut med en arm för att finna Bastians varma kropp, men det fanns ingen där. Max slog genast upp ögonen. Var var Bastian? Hade han försvunnit under natten? Han såg sig om i rummet och till sin lättnad upptäckte han att Bastians träningsbyxor fortfarande hängde över stolsryggen. Då var han antagligen bara på toaletten, och hjärtat saktade ner från hundratjugo till nittio på en bråkdels sekund. Max låg kvar ett tag och försökte komma på vad han hade på schemat, men han insåg att han inte ens visste var det var för dag. Han skulle försöka komma ihåg att fråga Bastian när han väl kom ut från toan, så det slapp bli några missöden i skolan för att han hade tagit fel på dag. Max gäspade igen och satte sig upp i sängen. Vad Bastian tog tid på sig. Han brukade aldrig ta tid på sig när han visste att Carin eller Hugo skulle behöva göra en blixtvisit till toaletten. Max funderade på att gå och knacka på dörren och se vad Bastian gjorde där inne. Det var väl inte så att han tillfredställde sig själv utan att Max fick veta något? Max rodnade. Bara tanken på att Bastian stod i duschen eller framför spegeln och smekte sig själv gjorde att han helst hade velat göra honom sällskap. Han bestämde sig ganska snabbt. Med ett litet leende på läpparna svängde han ut med benet för att snabbt ta sig ur sängen, och det var då allt sköljde över honom.
     Bastian var inte på toaletten. Bastian var inte ens i lägenheten. De hade gjort slut igår. Max hade gjort slut med Bastian. Efter att Bastian hade ställt det där idiotiska ultimatumet. Om han inte hade gjort det hade ingenting hänt. Minnesbilder av en gråtande Bastian rusade förbi i huvudet; en Bastian som var så annorlunda än vad Max var van vid. En Bastian som var lika förtvivlad som Max nu kände sig. Chocken gjorde honom paralyserad. Hur hade han kunnat glömma bort? Han blundade. Öppnade ögonen. Blundade. Varför var det svårt att andas? Varför låg han på golvet och inte i sängen? Varför skälvde han som ett asplöv? Bastian, vart fanns Bastian? Max var utom sig. Han visste inte vad han skulle göra, vem han skulle söka tröst ifrån. Han kurade ihop sig i fosterställning på mattan, endast iförd ett par svarta kalsonger. Det var svårt att andas rytmiskt när tårarna forsade som om de aldrig skulle ta slut, och det var svårt att försöka ta sig ur golvpositionen när han hela tiden var nära att hyperventilera. Han hade aldrig trott att det skulle göra såhär ont att mista någon som fortfarande levde. Att man sörjde över en person som aldrig mer skulle komma tillbaka var en sak, men det här var nästan ännu värre. Det var som att drömbubblan till slut spruckit, och det värsta med allt var att han fortfarande skulle få se, men aldrig mer röra. Han skulle se Bastian vart han än gick, på stan, i minnet, i hjärtat. Det var svårt att tänka klart i den situation han befann sig i. Det var svårt att försöka ta sig ur det han själv skapat. Varför kunde allt inte bara vara en dröm? Varför kunde han bara inte få vakna och känna värmen från Bastian som han hade vant sig vid? Varför var det just han som skulle straffas för att han för första gången i sitt liv gjorde någonting rätt?
     Smärtan kröp sig allt djupare in under huden och han kände sig så äcklig. Han kände sig patetisk för att det var han själv som åsamkat den skada han nu sörjde över, och han kände sig så äckligt ensam. Så bortglömd. Så ensam. Så fel. På något sätt lyckades han ta sig ur fosterställningen och krypa ut till badrummet. På alla fyra kravlade han sig närmare sin befrielse; det heta vattnet som skulle förstöra varje spår av äckel som kunde hittas på den bleka kroppen. Han var ett djur. En äcklig byracka. Han grät. Grät för allt han hade kastat ifrån sig. Grät för sin egen del, grät för Bastian.
     Vattnet var som en gåva från himlen. Det trängde in i varje liten vrå, precis som smärtan, och renade i alla fall en bit av det som kändes allra värst. Max satt där på det kaklade golvet, inne i duschkabinen och lät vattnet falla. Tvålen och schampot var svårmanövrerade, men han klarade det till slut. Men han kunde inte låta bli att hoppas på att Bastian skulle komma in genom dörren och hjälpa honom. Gud vad han skämdes. Det var så pinsamt att längta efter någon som man själv stött bort så snabbt och med ett så kort tonläge. Max hoppades verkligen att Bastian förstod att Max själv led, att Max inte alls var så kall som han hade varit dagen innan då han knappt hade kunnat se på Bastian. Max visste varför han hade gjort som han gjort, men det visste inte Bastian. Stackars, stackars Bastian. Vad gjorde han nu? Max kom på sig själv med att vilja skicka iväg ett snabbt sms för att se om Bastian fortfarande levde. Men han satt ju i duschen och försökte dränka sig själv så det kanske inte var bästa tillfället för sådana saker. Max frustade till. Det var bäst att ta sig ur duschen innan skolan började. Det skulle bara verka konstigt om han inte kom. Inte för att någon annan än vännerna skulle bry sig, men det var mer än nog. På fjärde försöket lyckades han stänga av vattnet trots att han fortfarande satt på golvet. Snabbare än förväntat tog han sig upp på två ostadiga pinnar till ben, och lindade in sig i ett stort badlakan som hängde på sin plats. Som om han fått en kraftig stöt kastade han sedan ifrån sig det. Det luktade som Bastian, vilket inte var så konstigt med tanke på att Bastian använt det bara ett par dagar tidigare. Andnöden var snabbt framme igen och han försökte supa in så mycket luft i lungorna som det bara gick.  Varför kunde han inte sluta tänka på Bastian?
Jag önskar att du var här nu.

Långsamt tassade han in i sitt rum och letade reda på rena kläder, för att sedan återigen gå in i badrummet och måla tjocka sträck runt ögonen som skulle skydda från äcklade blickar, då folk trodde att han antingen var bakis eller narkotikapåverkad. Med håglös blick stirrade han på sig själv, och spegelbilden stirrade tillbaka. Det annars så ordnade håret hängde i stripor runt ansiktet, och om man bara lagt till ett tiotal år hade han kunnat ansöka som nya förbättrade Snape, utan blankt och skinande hår. Eller så hade han kunnat ge bort sig själv till naturhistoriska riksmuseet och hävdat att han var en helt ny typ av grottmänniska som utvecklats efter ett väldigt traumatiskt skede i livet. Han såg tunn ut. Sliten, som om huden hade sträckts ut över alldeles för mycket kropp. Max kände återigen äcklet krypa över honom och skyndade sig att bli klar, fortsättningsvis med blicken riktad neråt för att slippa se sig själv i spegeln. Det var ingen idé att fortsätta se på vad han själv förvandlats till efter en kväll med mycket tårar och en lång natt utan sömn.

Han hade lyckats ta sig till tunnelbanan utan några större problem. Han hade tagit sig nerför trapporna i huset där han bodde. Han hade aktat trottoarkanten och han hade inte snubblat så som han brukade göra. Han hade inte missat det tåg han egentligen borde ta för att inte komma för sent, och han hade inte fått stå upp i vagnen, och inte heller ramlat omkull när det gjort en alldeles för häftig inbromsning. Han hade heller inte skickat iväg något sms till Bastian som han hade fått för vana att göra, i sista sekund påminde han sig själv återigen om att det inte längre var något mellan dem och han slapp den totala förnedring han skulle utsättas för senare i skolan om Bastian hade varit där och hånat honom. Han hade till och med kunnat avvärja ett samtal från Johan utan att känna sig speciellt elak när han tryckte på avvisa. Av någon anledning hade hela morgonen gått otroligt bra, bortsett från incidenten i sängen då Max trodde att Bastian faktiskt fanns där.
     Slutstationen för Max del började närma sig. Han ordnade till snäckorna i öronen så att det minsta vanliga ljud utifrån trängdes bort, för nu var det bara Kent och han själv som gjorde att allting inte gick sönder. Han klev av, såg sig för, andades ut när han stod på perrongen utan att ha slagit sig sönder och samman. Gladdes åt att han såg Malins kalufs på håll så han slapp att leta reda på skolan själv. När han var i det här tillståndet visste han aldrig vart han kunde hamna. Hjärnan sa åt kroppen att gå åt ett håll men fötterna gick åt ett annat. Det gick bra upp för trappan, inte ett felsteg togs. Max blev förvirrad. Varför gick allt så bra? Hade inte allt gått så dåligt alldeles nyss? Så blev han förvånad när han träffades av de första varma solstrålarna för dagen. De hade trängt igenom ett molntäcke som verkade vara på väg att lösas upp, och de värmde hans kind. Som en ljummen smekning. Max blundade. Han hade nästan trott att världen stannat upp precis som han gjort när de gjorde slut, men världen hade fortsatt att använda sin magi på allt runt omkring, och grönskan frodades. Han tog ett djupt andetag som om han aldrig hade luktat på våren tidigare, och njöt för första gången på länge. Det vibrerade i Max ficka, men han brydde sig inte om det. Han brydde sig bara om allt runt omkring, det han hade missat de senaste veckorna när han bara vandrat runt i ett töcken för att allt verkat så jobbigt och svårt. Nu var det av någon anledning mycket lättare än tidigare att uppskatta det vackra. Kanske var det för att han förlorat något, och att han av denna simpla anledning fick något annat att ta till sig så att hjärtat inte skulle kännas så tomt?

Malins hår började försvinna ur hans synfält. Snabbt kom han underfund med att han hade alldeles för mycket att tänka på för att kunna ta sig framåt, så han började gå med långa kliv för att hinna i fatt henne. Han var långt ifrån den ledbrutna pandapojke som legat och krälat på duschgolvet tidigare på morgonen, men han var allt för sårbar för att ta hand om sig själv helt och hållet. Malins siluett var inte svår att följa. Det glödande håret syntes på långa vägar och Max gladde sig åt att hans bitska vän hade valt en så utmärkande hårfärg som knallrött. Hon blev hans ledsagande stjärna i mörkret, och Max hade kunnat krama henne av ren tacksamhet, men hon var alldeles för lång bort för det. Han aktade sig för stillastående föremål som papperskorgar och små bitska tanter. Av någon anledning blev de så arga när han kom i närheten av dem, antagligen för att de var rädda att han skulle springa iväg med deras enorma handväskor där allt från halstabletter till kattungar kunde gömma sig. Han hade hela tiden full koll runt omkring sig för att slippa större missöden, som att gå in i Bastian eller någon i dennes kompisskara till exempel. Det var inte det mest ultimata för tillfället. Vad skulle han göra om det hände? Skulle han gömma sig under en stor sten och hoppas på att de inte sett honom? Han kanske skulle hoppa fram och kasta Cola på varje en av dem och sen springa och aldrig mer komma tillbaka? Max suckade och rättade till väskan han hade slängt över axeln. Den tyngde ner hans ena sida, men den andra axeln jämnade ut vikten med alla besvär han bar omkring på. Det var svårt att både fokusera på att hålla koll på Malin så att han kom till skolan, och att försöka ta sig ur sitt personliga helvete. Även om Malin spatserade ganska vårdslöst framför honom spelade huvudet spratt med Max gång på gång. Han skulle aldrig komma fram till skolan med de här bekymren.
     Det var med tungt hjärta han försökte undvika att se på paren som hade tungorna nere i varandras halsar. Det gjorde ont i magen när han såg alla som höll handen, och gråten var nära då han såg på dem som visade öppet hur mycket de tyckte om varandra. Det var som att han kastat bort hela sitt liv i och med kärleken till Bastian, för han skulle aldrig mer kunna känna som han gjort, och han hade ingen lust att känna likadant för någon annan. Det var Bastian som hade tillgång till hans hjärta, och det kändes så fel att försöka ge bort den hemliga nyckeln till någon annan. Han skulle aldrig mer få smeka Bastians hår, lår, kind. Han skulle aldrig mer bli smekt över hår, lår och kind. Han kunde inte låta någon annan göra det för det skulle bara vara så fel. Så himla fel. Det var bara Bastian som hade tillgång till känslorna som fanns inombords.
Han skulle aldrig kunna kyssa honom öppet på stan och känna hur deras andedräkter slogs ihop till en enda.
     Halsen snörptes ihop. Pulsen skenade iväg. Gråten svämmade över. Allt tack vare den där jävla Danne och resten av plastdockorna som tydligen betydde så mycket mer för Bastian än vad Max någonsin skulle kunna göra. Max blinkade bort tårarna och försökte ta sig samman. Om det var det Bastian ville så okej, bara han inte kom och bönade på sina bara knän att Max skulle komma tillbaka, för det skulle aldrig hända. I alla fall inte på första taget. Så det så. Kanske om han gav bort en kyss. Eller två.  Med aningen starkare själ än tidigare rörde sig benen äntligen i den takt han önskat att de skulle hålla från början. Skolan var inte långt borta, och han fick helt enkelt stå ut med alla vårförälskelser som spirade omkring honom. Det var tur att det fortfarande fanns kärlek kvar att ta del av. Malin hade försvunnit bakom mängder av andra elever, men det gjorde inget längre för nu visste Max vart han skulle. Tjugo steg till så skulle han vara framme vid portarna. Tio. Fem. Max tryckte hela sig mot en av de tunga dörrarna för att den skulle gå upp. De bakom honom tyckte antagligen att han var alldeles för långsam och till en början blev Max återigen hariga haren Max, men insåg sedan att det kraftiga myllret av något sena elever bara var positivt. Han behövde inte bry sig om att leta reda på korridoren som ledde till hans skåp; han blev ledsagad dit som om han varit en fisk i ett enormt fiskstim som skulle åt samma håll. Inga samhällare syntes till i den här delen av skolan i alla fall. Max kunde andas ut. Så länge han slapp denna solarieskadade skara människor skulle allt fungera riktigt bra. Han passerade samhällarnas områden men kunde inte stanna tack vare folkmyllret runt omkring honom. Men ingen Bastian. Så mycket kunde han se under den korta tiden han stod stilla för att sedan komma iväg igen. Det luktade bubbelgum och vanilj runt honom, som om han var omringad av värsta fjortisrevolten. Fanns det verkligen sådana kvar på skolan? Varför var det så många som var i farten just nu?
     Ganska snart hittade han sitt eget skåp mitt i allting. Det var skönt att kunna stanna upp och bara andas, och han kunde fortfarande hålla sig någorlunda lugn eftersom han såg varken Hannah eller Johan någonstans. De hade antagligen försovit sig och fått skjuts till skolan, eller så hade de bara smugit iväg någonstans och gjort något, vad det nu kunde vara. Max kunde inte låta bli att flina till, lite för sig själv. Han kände sig idiotisk som log mitt i allt det hemska, men det gjorde magen gott, åtminstone i en sekund. Max bet sig i läppen. Det var en trygg reflex och ovana han hade lagt till sig med. Han letade fram nyckelknippan ur den trånga byxfickan och började leta efter skåpsnyckeln. Det var snart gjort, och han kunde sticka in huvudet för att underlätta sökandet efter matteboken, eftersom de skulle ha matte första timmen på dagen. Dessutom fick han ett utomordentligt skydd från alla som kände honom genom att gömma sig därinne; de spinkiga benen klädda i svart tyg kunde tillhöra vem som helst som gick i någon av estetklasserna. Jakten på matteboken gick riktigt dåligt, dels för alla notpapper som var intryckta här och var, och dels för att han insåg alldeles för sent att matteboken låg hemma hos Bastian, någonstans i den där enorma lägenheten. Han suckade högt. Hur skulle han kunna få något gjort om matteboken låg hemma hos Bastian? Det var just typiskt att han lämnade den där nu när allt hade utvecklats så dåligt. Han blundade och försökte andas stadigt. Herregud, han skulle bli inlagd på psyket om han fortsatte med de här humörsvängningarna. Det var varken bra för nerverna eller för andra som fick stå ut med hans patetiska sorgesång. Känslorna tog överhanden alldeles för lätt, och han var en millisekund från tårar. Känslotrasslet var så meningslöst och fånigt, men ändå fortsatte han.
  ”Max?” Rösten fick honom att hoppa till och slå huvudet i skåpstaket. Hanna visste allt när hon skulle öppna munnen för att orsaka maximal skada. Det kändes som att någon hade slagit honom i huvudet med ett brännbollsträ, och smärtan ilade runt i hjärnan gång på gång. Han fick långsamt och försiktigt ta ut huvudet ur skåpet samtidigt som han gnuggade den träffade fläcken gång på gång för att försöka bli kvitt känslan av hjärndemolering.
  ”AAJJE!” Han skrek till lite i efterhand för att uttrycka sitt missnöje över att hon skrämt honom från vettet. Kunde Hanna inte förstått vad som skulle hända om hon pratade med honom när han var djupt försjunken i något annat?
  ”Oj då”, sa Hanna överraskat och såg på honom med uppspärrade ögon. ”Det var inte meningen att du skulle bli rädd och slå dig.” Hon log.
  ”Du kunde ju tänkt dig för”, fräste Max och Hanna ryggade tillbaka. Han brukade aldrig tala till henne på det sättet. Hon måste ha blivit förvånad att han lät så otrevlig. Max skämdes. Det var ju inte Hannas fel att han mådde dåligt. ”Förlåt.”
  ”Du behövde ju inte bli så arg. Det var inte med flit. Jag lovar.” Hanna log igen, glad att Max ändrat humör. Max var glad att det var så svårt att göra Hanna upprörd och sur.
  ”Jag tror dig”, stönade han och gnuggade huvudet igen. Han hade fått in en riktig fullträff och huvudet bultade som tusan. ”Jag hörde dig bara inte.” Han höll sig fortfarande lite skymd bakom skåpsdörren för att slippa titta på henne allt för mycket. Han fick däremot insikten om att det luktade ganska unket i skåpet. Det var dags att vädra det, men det var inget han orkade göra innan studenten. Det fick vänta. Vem visste vad han hade glömt där inne egentligen. Han hoppades på att det inte var något väldigt olämpligt. Han stängde skåpsdörren eftersom han inte ville utsätta sig för unkenheten något mer, och såg istället ner på Hannas fötter och upptäckte att hon hade nya skor. Små söta ballerinaskor, rosa, med en liten volang längs med kanterna.
  ”Du har nya skor”, konstaterade han. ”Söta.”
  ”Åh, tack Max! Jag trodde aldrig att någon skulle lägga märke till dem. Pappa hade med sig dem hem igår, de passade perfekt!” Hanna sken upp som en stor sol och Max kunde inte hålla tillbaka glädjen av att ha henne till vän. Någon skulle väl kunna få ha kul.
  ”Fina som sagt”, sa han och log lite snett mot henne. Mer än så orkade han inte vinkla mungiporna, och han vände sig mot skåpet igen och störde sig på att han glömt matteboken sådär.
  ”Vad håller du på med egentligen?” frågade Hanna samtidigt som hon låste upp sitt eget skåp och plockade ut en bok på ingen tid alls. Hanna hade aldrig problem med att saker och ting inte fanns där de skulle eftersom hon var så himla ordentlig av sig.
  ”Letar efter min mattebok såklart”, sa han så stadigt han kunde. Det borde hon väl förstå när hon står där med boken i handen, tänkte Max och blev plötsligt sur. Vad trodde hon egentligen?
  ”Varför det?” Hanna stängde sitt skåp och tittade upp på honom, med tanke på att hon var aningen kortare än vad han själv var. Typ två decimeter eller något.
  ”För att vi har matte..?” frågade han spydigt. ”Man brukar använda matteboken då.”
  ”Jag kan ju meddela att vi har religion då.” Hanna skrattade och verkade inte ha brytt sig om hans lilla utbrott. Hennes kinder blev härligt äppelröda och Max kände hur hjärtat svällde lite. Hanna gjorde honom aldrig till åtlöje om han misstog sig sådär. ”Inte matte. Få fram boken så går vi innan vi blir sena.” Hon höjde på ena ögonbrynet. ”För det vill vi ju inte. Och jag tror inte att du vill ha matte heller.”
  ”Sant.” Max erkände. Han höll sig gärna borta från matten fram tills studenten. Bara han gick godkänt så brydde han sig inte ett skit. Han fattade ändå inget, och han hade inte en aning om när han egentligen skulle använda sig av all skit de lärt sig de senaste tre åren.       ”Typiskt mig att glömma bort att vi har religion.”
  ”Det gör väl inget. Bara vi kommer iväg någon gång så är det inga problem.” Hanna pekade på Max religionsbok som lydigt stod där han lämnat den sist, och pekade sedan på sin egen för att styrka effekten av det hon ville att han skulle förstå.
  ”Aha.” Om han sa så lite som möjligt skulle han kunna hålla känslorna i styr hela dagen utan att han skulle råka ut för någon hemsk offentlig gråtattack som skulle förstöra resten av hans sociala liv. Han slet tag i religionsboken, fick tag i papper och penna och stängde skåpdörren och kände hur den unkna doften stängdes in bakom lås och bom för ytterligare ett par timmar. Därefter ställde han sig fogligt bakom Hanna som marscherade fram och banade väg till religionssalen. Det var alldeles för mycket folk i omlopp för att han skulle kunna gå bredvid henne, men det gjorde honom inte ett dugg. Hanna sa inte så mycket och det lät honom få utrymme för sig själv. Det var skönt att ha henne nära samtidigt som hon inte förstod hur han kände sig. Han ville inte att hon skulle veta, både för hennes egen och för Max skull. Han ville inte förstöra hennes dag med sina problem. Han ville inte förstöra någons dag genom att presentera sina problem för dem. Efter att ha bestigit ett par trappor kunde Max på håll se resten av deras klass. Det var inte svårt att missta sig med tanke på att håret på alla i klassen gick i regnbågens alla färger, och Max var lättad att Hanna inte frågat någonting om den tänkta konfrontationen föregående dag . Det var nästan alldeles för bra för att vara sant…
  ”Var det bra med B igår eller?” Hon hade i alla fall vett att använda konfidentialitetskravet när de pratade om Bastian ifall att fel öron lyssnade, men frågan kom ändå som ett knivhugg i magen. ”Lovade han att bättra sig?”
     Max stelnade till mitt i steget och höll på att tappa boken han höll i famnen. Han hade ju förklarat för dem hur han kände med att Bastian alltid kom med bortförklaringar, och att han dagen innan skulle sätta Bastian mot vägen, eller i alla fall ställa honom mot väggen så gott det gick. Han längde på stegen och hoppades att han skulle kunna ta sig in i folkstormen innan Hanna fick tag på honom igen.
  ”Vi pratade i vilket fall som helst.” Max pressade fram orden. ”Om det var bra eller dåligt återstår väl att se. Jag vet inte. Men det är inget att prata om.”

Resten av dagen flöt på i ungefär samma takt. Max yttrade sig inte speciellt ofta, och Hanna höll sig på samma nivå som han själv. Det kändes skönt att hon inte tjatade och hade sig, för det orkade han inte med. Hon insåg nog att något var fel, men hon ville inte störa honom, inte då han betedde sig som han gjorde. Johan var inte heller något direkt hot. Han var involverad i något som hade med någon pjäs att göra, och därmed var Max befriad från det eviga tjatandet. För första gången någonsin hade han velat skrika dem rakt upp i ansiktet att han inte orkade med dem, men han höll känslorna intakta djupt inom sig själv, då han inte ville såra dem. Max hade ingen lust att åsamka dem samma skada som han åsamkat sig själv. På det sättet kunde han även ha bättre uppsikt över samhällarna än någonsin, för det fanns aldrig någon som pratade så mycket att han inte hade tid att se vilka han rörde sig med. Han hade bestämt att samhällarna varken fick vara för nära eller för långt bort, för då skulle han bli olidligt nervös. Så fort han kände deras dyra parfymer yra omkring i luften kunde han hålla tankarna i styr, då fanns Bastian någonstans där, men inte så nära att han kunde se honom. Men det gjorde honom även väldigt splittrad, som om världens alla panikattacker valde att dra över honom och ingen annan. Schizofren någon?
     Max var återigen borta vid skåpen. Det var som om han var där mer än vad han var på lektion. Det var med tungt hjärta han stoppade tillbaka nothäftena in i skåpet utan att riktigt bry sig om ifall de blev skrynkliga och oläsliga när han bara pressade in dem bland allt annat. Det fanns så mycket annat att grubbla över att han inte ens orkade ägna sig tid åt att reflektera över det, inte det minsta. Johan och Hanna hade ytterligare en lektion att genomlida, men han själv hade slutat för dagen. Det var skönt att kunna vara ensam ett tag, utan att ha någon bekymrad nackflåsande sympatiknöl i bakhasorna. Han såg över skåpsinnehållet innan han stängde luckan och vred om nyckeln för att låsa. Nyckelknippan tryckte han ner i den trånga byxfickan där en av nycklarna pressade mot hans ömtåliga hud. Han slog vad om att han skulle få ett fint blåmärke sen. Max suckade och lutade sig framåt så han kunde svalka sig mot den svala skåpsluckan. Vem försökte han lura när han försökte tänka på annat hela tiden? Bara för att han och Bastian inte längre var tillsammans behövde det inte betyda att han aldrig ville se honom igen. Bara för att det var slut behövde det inte betyda att han inte längre var kär. För det var han. Hjärtslitande, tokigt kär. Han visste inte vart han skulle ta vägen, så kär var han, men det var lite sent påtänkt att erkänna det för sig själv nu. Det var för sent för allting. Men visst hade han gjort slut för sin egen lycka? Hela dagen hade han försökt intala sig själv att han gjort det enbart för sin egen skull. Max hade ingen lust att bli behandlad som luft. Han hade ingen anledning att tryckas ner för att den andra parten i förhållandet fortfarande skulle kunna stå upp. Max ville kunna leva som alla andra, och om han bara skulle fortsätta bli kvävd av Bastian fanns det ingenting kvar att hämta. Max dunkade försiktigt huvudet i den tunna metallen. Bastian var den personen som borde ha stöttat Max när han var nära att falla, men istället hade Bastian behandlat honom som om han vore något äckligt som katten släpat in. Max tog ett djupt andetag och blinkade häftigt bort tårarna. Det var det enda han gjorde nu för tiden; grät, för sin egen skull. Det fanns i alla fall en anledning bakom handlingen. Han hade inte gjort slut utan anledning. Herregud. Han hade inte gjort fel. Det var inte han som skulle skämmas. Det var Bastian som borde ta tag i den biten och inse vad han ställt till med. Max kände en oväntad vrede flöda ut i kroppens alla hörn. Varför skulle Max skämmas när han var den som hade gjort det rätta?
     Det var dags att gå hem för dagen. Dags för godis och ett tjockt täcke med nytvättade lakan, framför tv:n och se en film han själv tyckte om. Inget skulle komma mellan Max och sig själv, och så skulle det vara under resten av veckan. I alla fall så länge han kom ihåg att han bestämt sig för det. Dessutom skulle det kanske få honom på något bättre humör. Han lyfte på huvudet och rätade ut kroppen till dess fulla längd. Med något som skulle kunna tolkas som ett leende vände han sig snabbt om för att gå mot utgången, mot friheten. Men han brakade in i något stort. Något stort, hårt och varmt. Först trodde Max i sin förvirring att han hade gått rakt in i en av de pelare som fanns utplacerade lite här och var för att stötta upp taket, men han insåg snart att det hårda var aningen för mjukt för att vara en stolpe. Max tappade fattningen, och andan, och snubblade baklänges över sina egna fötter. Han kände hur gravitationen började ta hand om det fallande objektet och han riktigt fasade för nedslaget. Personen, eller om det i själva verket var en stor björn, hann slita tag i Max innan han gjorde platt fall och blev årets och skolans största fail. Allt gick så fort. Pulsen ökade upp till hundratjugo och paniken bredde ut sig så snabbt att han kände sig näst intill paralyserad. Han stod på ostadiga ben och försökte få in i huvudet att han inte gjort sig illa, blinkade bort tårarna och tog ett par djupa andetag. Han var chockad helt enkelt. Vem hade inte blivit? Men vem var det som hjälpt honom? Var det Bastian? Paniken återkom. Han hade ingen lust att prata med Bastian så snart efteråt. Det kändes som att det var bättre att bara se, på avstånd. Efter någon sekund kom han på sig själv med att blunda för att slippa se personen. Denne måste tycka att han var en komplett idiot. Max såg upp under sin lugg när han vågat sig på att öppna ögonen, och ryggade tillbaka.
  ”Är du okej?” Hampus såg på honom med orolig blick. Han stod där i sin vanliga Hampusuniform; skjorta, jeans och fräcka skor. Han utstrålade ett lugn Max gärna hade velat ta del av, och Han konstaterade snabbt att det måste vara skönt för Hampus att kunna invagga människor i sådan trygghet utan att behöva göra någonting speciellt.
  ”Eh, ja visst, det är okej med mig. Blev bara lite chockad”, Max skrattade nervöst och rättade till tröjan som satt konstigt efter det nästan helt genomförda fallet.
  ”Det var verkligen inte meningen att fälla dig sådär, men du vände dig om så fort att jag inte hann stanna.” Hampus log nu. ”Men du verkar ha överlevt i alla fall, det är det viktigaste.”
  ”Javisst. Här är jag och jag lever. Fullt ut. Kan man nog säga.” Max rodnade. Han hade ingen lust att stå och prata med en av Bastians närmsta vänner även om denne just hjälpt honom ifrån att skrapa armbågarna. Dessutom kände han sig alltid lite obekväm med Hampus och svamlade otroligt mycket. ”Jag borde gå nu. Har lite planer. Jo, lite planer hade jag.” Max skruvade besvärat på sig. Han lät ju dum i huvudet.
  ”Vänta lite”, sa Hampus ganska bestämt, men ändå så att Max förstod att han kunde välja helt själv om han ville stanna eller inte. Herregud, hur lyckades killen göra det han gjorde? Max stannade upp och skärpte hörseln. Han var fast.
  ”Vet du var Bastian är? Han skulle till dig igår men sen dess har jag inte hört något ifrån honom.” Hampus såg orolig ut. Max kände hur en klump bildades i halsen. Bastian var ju ändå den som pratade mer med sina vänner än vad Max själv brukade göra, och det sa väl ändå ganska mycket, eller? Max suckade oförberett. Sucken var egentligen inte menad att komma alls, men det gjorde den. Han slog ut med händerna i luften för att ge sig själv lite extra tid, för han hade ingen aning om hur han skulle formulera det han skulle försöka säga. Max såg sig över axeln för att försäkra sig om att ingen annan var där och kunde misstolka deras känslomässiga samtal. Samhällarna skulle väl få dåndimpen om de såg Hampus prata med honom, och man visste aldrig hur de skulle se på Teddybjörnen senare om de fick för sig om något.
  ”Nää, hur så?” Max försökte spela oberörd, men inombords skälvde han. Om inte Hampus visste vart Bastian befann sig, vem visste då? ”Är han borta eller?”
  ”Jag vet att han skulle hem till dig igår, och att ni hade en del att reda ut.”
YES! Halva Stockholms befolkning visste att de hade problem. Hipp hipp Hurra.
  ”Ja, han kom över”, sa Max motvilligt, och rösten stockade sig. ”Sen försvann han.” Max skruvade på sig. Det var så grymt obekvämt och han visste inte vart han skulle ta vägen. Tårarna brände än en gång bakom ögonlocken, för han visste innerst inne vart samtalet skulle sluta. Ett plötsligt magknip slog emot honom som om han hade rusat rakt in i en betongvägg, och han hade helst av allt velat lägga sig ner på marken och kvida av smärta och förtvivlan.
  ”Vad hände egentligen Max?” Betoning på hände. Max blev chockad över att Hampus använde hans namn. Han förstod att Hampus anade ugglor i mossen. Hampus såg på honom med den där blicken som rämnade alla murar han hade inombords. Max stirrade idiotiskt tillbaka, desperat. Tårarna föll. Han flämtade, fan. Om någon undrade vad de höll på med skulle de väl tro att Hampus spöade upp honom verbalt.
     ”D-…det är slut”, fick han fram efter sekunder som lekte århundraden. ”Han vill inte ha mig.” Med de orden vände han Hampus ryggen och sprang. Han hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv. Han bara sprang och sprang, sprang för sitt liv, för sitt misslyckande, för allt. Han behövde fly från verkligheten, från sig själv och från alla andra. Max kastade sig mot stora porten och kunde höra Hampus avlägsna rop där bortifrån skåpen, men han brydde sig inte. Han orkade inte bry sig. Han ville bara vara ensam ett tag och andas; lite försiktigt, lite i taget.

 

Det hade gått ett dygn, men han flydde fortfarande. Flydde från sin egen skugga. Speciellt nu, när allting var så jobbigt. Ja, speciellt nu. Det var dags att gömma sig från omvärlden och ta djupa andetag. Det var dags att ta farväl av sådant som var förlorat sedan länge. Det skulle bli skönt att slippa människor han kände ett tag. Både för deras eget bästa, och för hans eget. Beslutet hade han fattat ett par timmar tidigare då han olyckligt klampat fram i korridoren, dock lyckligt omedveten om vad som skulle ske inom ett ögonblick. Han hade gått och funderat över meningen med livet och så vidare, men kom inte fram till något speciellt bra svar. Att han befann sig i skolan igen var bara en täckmantel för fortsatt spel i galleriet, men han hade börjat tröttna på att spela teater så han övervägde att antingen sticka iväg eller stanna kvar och lida resten av dagen.
     Sen, som en blixt från en klar himmel så var han bara där. Ett par grönblå ögon som försökte dölja känslokriget som utspelade sig bakom dem mötte hans egna silvergrå, och Max hade ärligt talat nästintill krackelerat. Aldrig i hela sitt liv hade han haft så svårt att hålla minen, men på något sätt lyckades han ändå. Det måste ha varit en viljestyrka lånad av självaste stålmannen, och fastän Max nästan höll på att bita sönder sin underläpp bepansrade han sig väl och kom oskadd ur kampen om självbevarelsedriften. Bastians blick hade bränt genom hornhinnan, men Max hade bara sänkt sin egen för att slippa. Stoltheten hjälpte honom att övervinna känslan av förtvivlan, men i samma ögonblick Bastian försvann ur Max synfält gjorde Max det enda rätta. Han flydde, igen. Det fanns inget annat att göra när Bastian befann sig i samma byggnad som han själv, det fungerade inte. Självklart var han arg på sig själv och skämdes över den patetiska sida han visade upp för resten av omvärlden där han satt och gnydde på tunnelbanan, men han hade inte mycket till försvar kvar. Det hade varit mer traumatiskt att träffa Bastian än vad han trott. Det gjorde för ont för att ens kunna försöka.

Därefter slutade minnet fungera som det skulle. Allt som skedde runt omkring var omslutet i en tjock dimma som han inte kunde hålla fokus på. Egentligen var han osäker på om han ens var vaken, men de små fragmenten som spelades upp i hans huvud nu efteråt hjälpte honom från att tro att han hade gått och blivit galen. Han mindes att han tårögt rivit fram en gammal sportbag ur garderoben och sedan bara kastat ner kläder i den i hopp om att det skulle räcka. Så hade han packat ner Ipoden och tandborste och en tandkräm för att vara på säkra sidan. Max mindes också att han hade skrivit ett kort meddelande till Carin om att hon inte skulle bli allt för orolig när han inte befann sig i lägenheten, och därefter hade han bara rusat iväg. Hur han tagit sig ner till tunnelbanan och tillbaka till stationen var en gåta för honom, detsamma gällde biljettköpet, men han hade i alla fall gjort det, för där satt han nu. På väg bort från problemen. Precis som alltid. Max suckade. Fanns det inga andra alternativ än att fly hela tiden? Han såg ut genom fönstret men såg bara sin egen spegelbild; trasig och rödgråten. Om han inte hade fel var det snart dags att ta sitt pick och pack och stiga av tåget, men än så länge hade han gott om utrymme för grubblerier. Hade han reagerat alldeles för häftigt när han såg Bastian? Skulle han ha visat mer känslor? Skulle han ha kastat sig runt halsen på blondinen och bett om ursäkt och skämt ut sig ännu mer? Max grät. Fortfarande. Varför hade han inte stannat och slagits som så många andra? Bastian skulle ha slagit till. Han skulle inte ha varit så mjäkig och stuckit för att rädda sig själv. En tanke slog honom; var det kanske just det Bastian skulle göra? Det var i alla fall det han gjorde vad det gällde Max. Insikten kom som ett knytnävsslag. Bastian var lika feg som han själv var. Och Max som trodde sig veta att Bastian var den starka i deras förhållande. Han hade kanske haft fel hela tiden? Där var i alla fall förklaringen på varför det inte skulle fungera mellan dem. Bastian var feg för att förlora det han hade och Max var problemet. Båda två var rädda för att bli slagna på käften. Max var rädd för att rösten skulle spricka när han höjde den. De var båda rädda för att gråta i varandras sällskap, och i andras. De var båda rädda för att känna. Det var det som hade fört ihop dem redan från första början. Bastian var rädd för att ta hand om alla känslor som befann sig på insidan, och Max var rädd för alla känslor han kastade omkring sig. Att vara så olika, men ändå så lika kändes overkligt. Max blundade. Han ville koppla bort analyseringen. Han ville bara bli ett tomt skal som slapp känna smärta.
     Max kände hur tåget började sakta in, så han slog upp ögonen och såg ut genom fönstret, och där var den, den annalkande perrongen. Solen gassade mot asfalten och gjorde att det mörka hårda såg ut att röra på sig. Det blåste bara lite grann, sådär härligt som det kunde göra när det var lite för varmt ute, då man bara längtade efter de där svårflörtade vindilarna som dök upp när de själva hade lust. Perrongen var lika öde som han kände sig ensam. Skulle han bli bortknuffad här också? Det var så länge sedan nu, de kanske inte hade lust att ta hand om honom över huvud taget? Det var flera år sen sist, de hade kanske glömt bort? Max tog ett djupt andetag. Gud vad dum han var. Klart han skulle bli välkomnad. Han hade inte försämrats till det sämre sedan sist. Max var fortfarande Max. Det var ingen större skillnad på honom nu som då, förutom att han numera delade ut lite för mycket tårar till sådana som egentligen inte var värda dem.
     Tågets bromsar började tjuta sådär som de alltid gör vid perrongstoppen, och medan Max samlade ihop sitt skräp och sina saker såg han sig om en sista gång så han inte glömt något livsviktigt. Plånboken och nycklarna var trygga i byxfickan, och mobilen plus musiken fanns i väskan. Han hade inte orkat plocka upp dem när han satt sig på tåget. Det var skönt att vara okontaktbar. Max reste sig upp med en aldrig tidigare skådad försiktighet, rättade till byxorna som åkt ner över höfterna medan han gnott omkring på sätet, grabbade tag i sportbagen och lirkade sig mellan säte och bord för att ta sig ut. Sakta gick han mot utgången närmast sin plats för minskad skada, och lika försiktigt tog han sig ner för de bägge trappstegen som skulle ta honom till fast mark igen. Det var som att ta sig ur ett mörkt fängelse när han klev ut. Han överväldigades av solens strålar, av vinden, av personerna som plötsligt infunnit sig på stationen för att ta emot sina nära och kära. En tant kramades med någon som såg ut att vara hennes barnbarn hon inte sett på en tid. Max såg en kille i sin egen ålder som tog emot en häftig kram från sin söta tjej med glitter i ögonen. Vädret var underbart, den sällsynta vinden smekte hans kind. Men där fanns ingen han kände.
     Hjärtat slutade nästan slå. Ville de inte ha honom? Hade inte samtalet räckt för att de skulle förstå att han behövde dem en tid? Hade de övergett honom en gång för alla? Max trodde inte att han skulle klara av fler förluster nu. Det var alldeles för jobbigt för kroppen, för hjärtat, för huvudet.
  ”Maximilian?”
Hjärtat slog dubbelt. En värme spred sig i kroppen och gjorde honom så pass lycklig att han till och med log. Log, i en stund som denna. Sakta vände Max sig om, som om han inte riktigt trodde sina öron, och där stod han. Mannen han inte sett på länge. Mannen som påminde honom om så mycket. Max såg in i sin pappas ögon. Djupa och uttrycksfulla. De såg i alla fall ut precis som hans pappas. Herregud vad han hade saknat honom.
  ”Farfar?” Max kände hur tårarna var på väg igen, han hade inte sett sin farfar på så himla länge. Sist var på Max pappas begravning som han helst av allt bara ville glömma för alltid. 
  ”Det är jag det” Max farfar log. Log precis som Max pappa. De var varandras avbilder de där två, lika som bär. Om man inte visste att de var far och son hade man lika gärna kunnat tro att de var bröder.
  ”Bilen är igång, så vi borde åka med en gång.” Han vinkade till sig Max väska och slängde den sedan över axeln. Max följde lydigt efter, och han var glad att han tagit rätt beslut i att komma. Här kändes det i alla fall som att han var välkommen oavsett vad som hänt. Det var skönt att vara tillbaka, även om det bara var för en kort tid. Han hade inte bestämt riktigt hur länge han skulle vara kvar, med tanke på att skolan inte kunde lämnas i skymundan. Han var tvungen att klara gymnasiet. Han kunde inte fortsätta ett år till för att han missat uppgifter i slutet av trean. Max följde efter sin farfar bort mot parkeringen där det stod ett par, tre bilar och väntade på att de skulle köra iväg igen. Max såg sig om efter bilen hans farföräldrar haft senast han hälsat på; ett silvrigt stort åbäke som hade plats för en elefant eller så. Dock stannade farfar Hultin vid en splitter ny Volvokombi, svart som självaste natten. Max farfar stod redan och lade in Max futtiga väska i det enorma bagageutrymmet, och Max undrade varför de i hela friden hade en så stor bil för två personer. Det var helt oekonomiskt, fast det var ju något de aldrig haft några större problem med.
  ”Har ni ny bil?” Max var tvungen att fråga även fast han redan konstaterat att de hade det. Det kändes som att han hade missat så mycket på sista tiden att han ville ta åt sig allt nytt på en gång.
  ”Ja, det kan man väl säga. Någon månad gammal är den väl ändå. Din farmor fick sådan lust att köpa en ny bil efter att grannen visat upp sin grannlåt, så det var bara att plocka fram plånboken. Du vet ju hur hon är, och jag har aldrig vett att stå emot henne.” Han skrattade. Max flinade; han visste precis vad farfadern menade, och det var skönt att veta att allt verkade vara som vanligt.
  ”Fast, du kommer ju inte märka hur bra den är om du inte sätter dig i den”, sa Max farfar och grinade lite för sig själv, samtidigt som han slog igen bagageluckan och gick mot förarsidan.
  ”När har du tänkt ta körkort då grabben?”
  ”När grisar får vingar kanske”, sa Max och ställde sig på passagerarsidan för att öppna dörren. Bilen hade beiga lädersäten och såg allmänt fräsch och luftig ut.
  ”Jag bor ju i stan, det behövs inget körkort.” Max hoppade in och installerade sig snabbt;  han tittade på den invecklade AC:n och satte sedan på sig säkerhetsbältet.
  ”Men om du är här kan det ju vara kul att kunna röra sig runt”, svarade Hultin den äldre och satte sig på förarsätet, med någon större möda än vad Max gjort. ”Vem vet hur länge du stannar i den där hålan ändå.”
     Max skrattade till. Han kände ingen annan än hans farfar som kallade Stockholm för håla. Det var typiskt honom att vara så trångsynt. Sen blev det tyst. Farfar koncentrerade sig på att kolla i backspeglarna om han hade någonting bakom sig, och därefter vred han om nyckeln och trampade ner kopplingen för att kunna lägga i backen. Under tiden studerade Max sin farfar ingående, det var trots allt fyra år sedan han såg honom sist. De var så grymt lika, farfar och Max pappa. De hade varit lika långa båda två, en och åttiosex i strumplästen med stolta hållningar. De hade tjockt brunt hår (samma nyans som Max själv hade), och det enda som skiljde dem åt var att farfar numera hade tjocka silverstråk i sitt. De hade samma färg på ögonen, samma intensitet. Farfar var muskulös trots sin ålder, och ansiktet kunde inte beskrivas som annat än stiligt. Max vände bort blicken och kände hur det högg till i bröstet. Det hade kanske varit en dålig ide att rusa hit? Han var kanske inte beredd på allting han saknat så länge. Var det rätt av honom att göra som han gjorde?
     ”Så vad har Max på hjärtat då?” farfar bröt tystnaden samtidigt som han reglerade AC:n som spydde ut alldeles för mycket varm luft. ”Du verkade lite upprörd av samtalet att döma.”
  ”Det kan man väl säga”, sa Max och försökte koncentrera sig på hur hans farfar skötte ratten medan han svängde ut från parkeringen och accelererade för att inte få en bil uppkörd i bakluckan. ”Jag har egentligen ingen lust att prata om det.”
  ”På så sätt”, sa den äldre mannen och rynkade pannan. ”Då är det heller ingenting att prata om.” Han log, och det gjorde Max med. Det kändes så skönt att någon förstod att han bara behövde lite tid.
  ”Det var länge sedan jag var här”, konstaterade Max. ”Det har varit så mycket att tänka på att jag inte riktigt hunnit.”
  ”Jaa”, sa farfar eftertänksamt, och satte på höger blinkers och gjorde sig beredd på att svänga igen. De bodde en bra bit utanför Uppsala; i ett fint villaområde som Max älskat när han var liten. Det var därför han hade flytt dit också, för att återuppleva något han saknat så länge samtidigt som det var något han behövde för att vakna till liv igen. ”Sista gången var väl en kort tid efter begravningen om jag inte minns fel. Sedan vet vi ju vad som hände.”
  ”Begravningen ja…”
Max visste precis vad han menade med det. Han kom ihåg begravningen som om det inte vore mer än en dag sen. De närmast anhöriga stod på kullen vid minneslunden, omringade av överdådiga blommor som kändes meningslösa för stunden. De hade stått där och lyssnat på prästen, och det enda Max hade tänkt på var hur rädd hans pappa hade varit. Hur rädd han varit för döden och vad det innebar för alla runt omkring honom. Han hade varit så rädd att det som hänt skulle hända, att han satt uppe om nätterna och bara stirrade ut genom fönstret. Det hade i vilket fall varit mulet, men det hade aldrig regnat. Högst ett par regnstänk. Prästen pratade på och höll i urnan där resterna av mannen Max älskat mer än allt annat låg i, och Max fick hålla krampaktigt i sin farfars hand för att inte gå ner på knä och skrika av förtvivlan. Prästen sa att Max och Hugos pappa mött döden med ett leende på läpparna. Max ansåg att det var rena rama skitsnacket med tanke på hur han fruktat döden. Fruktat det som väntade familjen efteråt. Prästen hade inte vetat ett skit om Max pappa. När askan spreds med vinden fick Max vända sig om då tårarna forsade fram över kinderna. Där försvann det lilla som fanns kvar av en person som trodde på vem Max egentligen var. Hans pappa hade aldrig velat ligga instängd i en kista, utan berättat för Max och Carin vad han ville om någonting någon gång skulle hända.
  ”Max, vart befinner du dig nu?” Rösten fick Max att vakna till liv igen och han såg sin farfars roade blick med en gång. ”På ett vilt strandparty i Thailand?”
  ”Nä, begravningen”, sa Max och tuggade på underläppen. ”Men det var inget särskilt.”
  ”Bra, du ska inte tänka på det som varit. Tänk på det som kommer, det är betydligt mycket viktigare att ta hand om.” Hans farfar log igen.
  ”Jag tror jag har hört det förut”, sa Max och flinade.
  ”Ja, vem har inte gjort det pojk?” Nu skrattade den äldre. ”Du har förresten en kompis hemma som väntar på dig.”
  ”Jaså?” Max blev nyfiken. Vem var det som ville veta av honom? Vem kände honom för den delen?
  ”Du har väl inte glömt?” frågade farfar konspiratoriskt. ”Harry har saknat dig minst lika mycket som vi har. Han är som ett otämjt vilddjur.”
Harry? Max kunde inte låta bli att brista ut i ett frustande skratt. Herregud, Harry hade han inte haft en tanke på när han bestämde sig för att åka. Harry var Max farföräldrars långhåriga tax, sex år gammal, roströd, och som skällde som tusan om han blev ensam. Han och Max hade funnit varandra direkt när Harry var en liten valp, och på den vägen var det i stort sett. Den lilla hunden följde med Max vart han än gick och om någon närmade sig Max på ett sätt Harry tyckte sig vara obehagligt, så skällde han så gällt att öronen höll på att trilla av.
  ”Klart jag inte glömt bort Harry. Mår han bra eller?” frågade Max glatt utan några som helst tankar på att han suttit och storgråtit för mindre än en halvtimme sen över att the love of his life inte ville vet av honom. Det hade med andra ord varit ett bra beslut att sticka iväg och drömma sig bort ett tag. ”Är han fortfarande lika jobbig?”
  ”Självklart. Men ibland tål din farmor honom inte, du vet, han har ätit upp åtskilliga blommor och trädgårdsvantar för henne. Hon håller på att bli tokig.” Farfar skrockade.
  ”Typiskt Harry.”
  ”Typiskt farmor.”

Resten av bilturen förflöt under tystnad. De åkte genom blommande småsamhällen och gasade förbi fält som jobbade på att bli smaragdgröna till sommaren. Det här var så långt bort från huvudstadens betong man kunde komma, och Max kunde inte låta bli att älska det. Han njöt av att få höra sin farfar nynna med i låtarna som spelades på radion, och han njöt av att se levande djur i hagarna istället för att se dem uppstoppade på naturhistoriska muséet.  Allra mest njöt Max av att vara så långt bort från sina bekymmer att han inte ens orkade tänka på dem. Det var skönt att kunna koppla av utan att se Bastian var gång han blundade och lutade sig tillbaka. Istället var han eld och lågor när han väl började känna igen sig, och han hjälpte till lite i nynnandet när han kände att han kunde. De åkte förbi centrum där han ofta gått och köpt godis och glass, och lekparken han i stort sett bott i när han var liten var sig lik med bara ett par småjusteringar.
  ”Sedär, då var vi snart hemma”, sa farfar och kopplade, växlade ner, svängde. ”Det ser likadant ut nu som det gjorde förr.”
     Max förstod vad han menade. Gatan de svängt in på var kantad av stora fräscha villor, väl omhändertagna av anställda trädgårdsmästare. Man kunde fortfarande inte se farföräldrarnas villa eftersom den låg längst ner på gatan, men snart skulle man kunna skymta den bakom all prakt som fanns runt omkring. Ett par ungar i tioårsåldern åkte runt på sina sparkcyklar, glatt skrikande och tjoande. Allt stannade till för en sekund och Max kunde se sig själv springa gatan ner, flåsandes, med grannpojkens son i hälarna. Det var då det. Han suckade, tyst, för att inte farfar skulle höra. Han ville inte att de skulle fråga ut honom så fort de kom innanför dörren. Max ville hellre ha problemen för sig själv. Han kände hur bilen saktade in som om det var framme vid slutmålet, och Max såg upp för att se om han hade haft rätt.
     Det såg ut precis som Max mindes. Stort, vitt, två våningar med en stor renoverad vind. En trädgård med den stora dammen fylld med koi-karpar, ett litet vattenfall. Enorma rosenbuskar och andra blomsterarrangemang, underbara gömställen för småungar som Hugo. Max farmor älskade allt som hade med trädgården att göra. Hon vårdade den precis lika ömt som hon vårdat sina barnbarn, och Max såg att hon överträffat sig själv vad det gällde trädgården den här våren. Det såg underbart ut, och då var han inte direkt en sådan person som la märkte till vilka sorts blommor som växte runt omkring. Han slog vad om sin skivsamling att hon satt på trädäcket på baksidan med näsan i en trädgårdstidning, och med trädgårdsvantarna bredvid sig.
  ”Hon har överträffat sig själv va?” Max kände för att fråga det han redan konstaterat. Han visste ju inte om det sett likadant ut de senaste tre, fyra åren.
  ”Det har hon sannerligen.” Max farfar nickade. ”I år har hon umgåtts med trädgården mer än vad hon har umgåtts med mig.”
  ”Jag ser det.”
     De parkerade, och Max kastade av sig säkerhetsbältet. På avstånd kunde man höra en hund skälla och Max kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Harry visste antagligen redan att Max anlänt. Den hunden hade ett sjätte sinne vad gällde att veta om Max var där eller inte. Farfar hade redan tagit hand om sportbagen i bagaget, så Max pilade upp för stentrappan, precis som när han var liten, och förundrades över hur symmetriska rododendronbuskarna som kantade gången var. Dörren var olåst som alltid, det var typiskt dem. De trodde inget ont om någon. Max slogs av hur stor och ljus hallen såg ut att vara, så luftig. Skorna stod i prydliga rader; farmors på det övre hyllplanet på skohyllan, och farfars på det undre. En stor växt piffade upp allting, och ett par familjefoton hängde på väggen. Även om det liknade den prydligheten familjen Reenstierna hade i sin lägenhet, så hade det här huset betydligt mer att komma med än den stora lägenheten i stan. Reenstiernas lägenhet saknade värmen och känslan i det iordninggjorda. Här mådde man bara bra av det, medan man hos Reenstierna var för rädd för att komma nära något utifall att det skulle få för sig att gå sönder. Skällandet var dovare i hallen än vad det hade varit ute, och det befogade Max misstankar om att farmor befann sig på baksidan av huset med Harry i hasorna.
  ”Max, är det du?” Max farmor verkade ha hört dem när de kommit in och stängt dörren bakom sig. Hon hade öron och ögon som en örn, trots att hon såg så skör och oskyldig ut.
  ”Jaa!” svarade Max och farfar i kör. De började flina lite smått. Ibland var det rätt kul att båda två hette Maximilian i förnamn. Det blev så mycket mer förvirrande då, speciellt om någon de inte kände var där. Speciellt gjorde det Max farmor galen. Plötsligt kunde man höra klor som kom trummande över parkettgolvet. Max kunde inte hålla sig för skratt för han visste vad som skulle komma. Gläfsande, gnällande. Inom ett par sekunder uppenbarade sig ett litet rött yrväder, som skällde så högt att Max trumhinnor höll på att spräckas.Herregud, kunde de inte sätta ljuddämpare på honom eller? Max fick sätta sig ner på huk för att inte bli totalt överfallen, och där satt han fortfarande med drägel i ansiktet och med Harry i knäet, flåsandes av glädje, när farmor dök upp.
  ”Ni hinner knappt komma innanför dörren innan ni börjar fåna er ihop”, sa hon strängt när hon uppenbarade sig i dörrhålet som ledde in till köket, och snörpte ihop läpparna. Max såg upp på henne ett tag där han satt och klappade på varma, överlyckliga Harry som var så till sig att han nästan kissade på sig, men Max sa ingenting, för han visste vad som skulle komma. Farfar Max stod bakom Max den yngre och fnissade, han verkade tycka att det hela var skitkul. Fast det var det ju också. De hade inte träffats på så länge och de hade alltid kommit så bra överens att ja, hela situationen var komisk. Max såg ner på Harry som dreglade ner hans skor, och sen såg han upp på sin farmors ansikte igen. Man såg en gradvis förändring, väldigt diskret, men den fanns där. Snart log hon sådär som bara hon kunde.
  ”Och jag älskar det lika mycket varje gång!” sa hon med värme i rösten och rusade fram till Max som hävde sig upp för att kunna ta emot hennes kram. Trots sitt späda yttre, en och sextiofem centimeter, och det långa håret som stod som en gloria kring hennes huvud, visste Max att man inte skulle låta domen falla innan man riktigt visste vem hon var. Hon kunde vara hård som sten och envis som en åsna, men i Max sällskap var hon bara världens bästa farmor, trots att hon höll sig på avstånd från Max ansikte då han fortfarande var dränkt i Harrysaliv.
  ”Du har blivit så stor, och så, så, svart”, tillade hon retfullt medan Max insåg hur stor kontrasten mellan dem båda måste vara för någon som inte kände dem; han i svart, hon i himmelsblå tunika och vita jeans. ”Det växer du ifrån när du blir äldre.”
  ”Hej farmor, jag gillar dig också”, sa Max och grimaserade. Harry hade precis börjat tugga på hans skosnören. Kärleksfullt, vilket måste tilläggas. ”Hur är det?”
  ”Äsch, du vet hur det är”, sa hon och himlade med ögonen. ”Trädgården ser hemsk ut, ingenting vill fungera som det ska, och din farfar har inte lagat gräsklipparen än. Han lovade för en vecka sen men det kommer väl inte hända något förens grisarna fått vingar och flyger utanför.”
  ”Men annars är allt bra eller?” Max flinade.
  ”Självklart, vad trodde du annars? Det är speciellt bra nu, när du är här. Seså, kom in nu. Stå inte där med skorna på! Packa upp väskan, rummet är i ordning däruppe. Sen kan du gå ut och gå med Harry om du vill, han ser lite uppspelt ut.” Hon ställde sig på tårna och smekte Max kind, precis så ömt som vinden gjort borta på stationen. ”Det är skönt att ha dig här gubben.” Så sträckte hon på sig för att försöka se över Max axel. ”Kan du tända grillen nu Max? Maximilian verkar inte få tillräckligt mycket mat hemma.”
  ”Men...” Man försökte protestera men hann inte längre än så, eftersom hans farmor var så snabb i vändningarna. ”Okej.” Det var ingen idé att protestera.
Max klappade Harry en gång till, aktade sig för de vassa tänderna och de glada skallen, aktade sig för Max den äldre så han kom förbi, och följde därefter snällt efter sin farmor upp till gästrummet där han skulle tillbringa ett par nätter. De gick upp på övervåningen som var lika välstädad den. Max beundrade huset lika mycket som han gjort när han var liten.
  ”Jag tänkte att du kunde få ditt gamla rum”, sa farmor när hon tagit sig upp för sista trappsteget. ”Vi har gjort om det förstås, det kommer ju inte så många hit och hälsar på.” Hon lät lite bitter, men försökte att inte visa det. Max visste vad hon menade på. Hon hade inte riktigt kommit över det där med att Carin sagt upp kontakten med dem, speciellt när hon hade hand om deras barnbarn.
  ”Det är snällt att jag fick komma hit”, sa Max för att försöka kasta oroskänslorna över axeln. Han ville inte att besöket där skulle vara lika obekvämt som han trott att det skulle bli.
  ”Det var så lite så älskling. Du är välkommen när som. Om du har det jobbigt får du gärna komma hit. Annars också för den delen.” Hon vände sig om och såg på honom. ”Jag är ju ändå din farmor. Jag tar hand om dig”, sa hon och svepte med handen mot dörren de stannat utanför. ”Här är det förresten, fast det vet du ju redan.”
  ”Tack farmor. Jag kommer ner sen och hjälper till, jag ska bara plocka upp lite.” Han pekade på väskan han hade över axeln. ”Och Så tar jag ut Harry sen, jag lovar.” Han log snett och tog tag i handtaget för att ta sig in i rummet han inte varit i på fyra år. Tiden hade gått så grymt fort, det kändes som om han inte varit borta länge alls.
  ”Max?”
Max stelnade till. Den där rösten kände han väl igen. Tonläget, allting. Nu skulle hon vilja ha reda på precis allting. Allt. Skulle han orka? Hjärtat bultade på. Herregud. Vad göra?
  ”Max, jag förstår att de här problemen du nämnde inte har att göra med Carin. Jag vet att du är en bra pojke och att det inte har med droger eller våld att göra, det är du för smart för. Gör ingenting du kommer ångra bara. Jag vill minnas dig med ett leende på läpparna, inte med en blick som gör mig gråtfärdig. Okej?” Hon gav honom en blick, och sen lämnade hon honom där ensam.

Det goda humöret var som bortblåst. Allt tack vare en kärleksfull farmor som egentligen bara ville göra gott. Middagen hade varit jobbig att genomlida. Hans farföräldrar hade suttit där och lett, gett honom mer mat så fort det var slut på tallriken, och frågat. Frågat om allt de gått miste om, hur det gick i skolan, vad han hade för mål, om han skulle fortsätta utbilda sig och hur Hugo mådde. De frågade om flickvänner och om vännerna, de frågade om lägenheten och om Carin. Det var som att de försökte ta igen de fyra år de missat sedan kontakten mellan dem brutits, men för Max blev det alldeles för mycket. De visste inte längre vem han egentligen var, och vilka värderingar han hade. De förstod inte att han led mer än tidigare för varje sekund som gick. De förstod inte att han ville kura ihop sig till en boll och bara försvinna, bara gå in i sig själv och sluta tänka. Bara sluta existera. Men han höll masken, För deras skull. Han ville att de skulle tycka om honom, precis som de gjort tidigare. Han hade försökt skratta på rätt ställe, gjort fula grimaser om det var något han antogs ogilla, och han hade försökt äta tillräckligt så de inte försökte pracka på honom mer än vad han ville ha. Det var inte så att han inte älskade dem, men han var inte beredd på den mängd kärlek de försökte kasta över honom på en och samma gång. De gick ut för hårt med detsamma, och det gjorde honom känslig, kall, tillbakadragen. Tillslut, när efterrätten var uppäten (gräddglass med persikohalvor), bad han att få gå ifrån bordet och gömde sig uppe på rummet. Han hade gett dem varsin kram, och sen hade han rusat upp för trappen och kastat sig på gästsängen. Där låg han nu; Förtvivlad, och fylld av oro, rädsla och ångest. Så här kunde det inte fortsätta. Vad skulle han ta sig till? Han hade trott att bara han kom ifrån Stockholm så skulle han glömma bort allt vad Bastian hette, och till en början hade det fungerat med allt nytt han skulle ta in i sitt huvud, men sedan trängde sig tankarna över Bastian in i honom igen, som en sjukdom. Ismael skickade sms. Johan och Hannah ringde. Han svarade inte på något. Egentligen ville han helst av allt stänga av mobilen, ta allt avstånd han kunde från omvärlden, men han ville att Carin skulle ha en möjlighet att få tag på honom om det var något. Hon hade inte gjort honom någonting. Ismael hade egentligen inte heller gjort någonting illa, så Max kände sig dum när han tog avstånd från honom också. Han hade ju visat sig vara ganska trevlig ändå, speciellt då de träffats över en fika på stan då Bastian som vanligt var iväg och tränade och ställde in en halvtimme efter att de skulle ha setts. Max försökte se tillbaka på den dagen, men misslyckades ganska totalt. Han kom ihåg att de hade skrattat åt en hel del, mest åt Ismaels idiotiska uttalanden om det ena och det andra. Det han också kom ihåg var att han hade kunnat vara sig själv, dock aningen tillbakadragen då Ismael var lite väl excentrisk. Men, Ismael kunde i alla fall stå för att han satt bredvid honom, att han umgicks med Max. Han gömde honom inte innanför fyra väggar. Han skämdes inte, utan han tyckte mer att det var ganska trevligt. Max visste inte om han skulle skratta eller gråta. Ismael gjorde allt Bastian inte gjorde med Max, allt Max saknade; handhållning, en puss på stan, en kram. En vinkning eller ett ögonkast i skolan. Men Ismael var inte Bastian. Varför kunde det inte vara tvärt om? Ett krafsande på dörren fick honom att vakna upp ur sin koma. Kroppen spratt till eftersom den inte var beredd på det oväntade ljudet, och Max kastade sig upp ur sängen. Han gick försiktigt fram till dörren och öppnade den på glänt, och in stormade röda faran. Harry gnydde. Han ville gå ut och gå men Max hade glömt bort honom totalt och det gjorde Harry lite småledsen. Max satte sig ner på huk och strök den lilla korven över huvudet. Han var så len, så varm. Charmig med för den delen. Harry satte sig ner utan att Max bad om det, och lade huvudet på sned, sådär som han alltid gjorde när han ville något speciellt.
  ”Vill du gå på promenad?” Max reste sig upp igen och klev över tröskeln för att gå ner på undervåningen. Han såg hur Harry glatt skuttade över det låga hindret, och hur han försiktigt tassade bakom Max, som om han ville försäkra sig om att Max verkligen skulle ut och gå med honom. På hatthyllan låg ett koppel prydligt hopvirat bredvid Harrys halsband. Max behövde bara sträcka på sig för att ta ner dem innan Harry började dansa runt Max ben som om det var något han väntat på hela dagen.
  ”Hur ska jag någonsin få på dig det här om du inte sitter still?” frågade Max den lilla yrbollen, och suckade dramatiskt. ”Du är ju värre än Hugo för tusan.” Som på befallning satte Harry sig ned och tittade lugnt på honom. ”Du är ju knäpp, vet du det?” Det tog någon minut innan Max fått på sig jackan och skorna, men Harry satt lydigt vid hans fötter och väntade tålmodigt.
  ”Jag går ut med Harry!” ropade han innan han slog igen dörren bakom sig. Nu var han fri, åtminstone för en timme eller två. Han tog sig ner för stentrappen som var kantad med färgfyrverkerier, och Harry följde lydigt efter. Max kunde inte låta bli att fnissa högt när Harry klumpigt tog sig ner för trappstegen, det var nästan så att magen skrapade i när han äntligen fått ner framtassarna på det lägre trappsteget framför honom.
  ”Du är ganska knäpp, vet du det?” Det kändes okej att prata med hunden eftersom det inte fanns någon annan ute. Det hade börjat skymma, och barnen på gatan hade väl redan fått sin kvällsmat och blivit lästa för. ”Men jag gillar dig ändå, såklart”, tillade han när han såg hur Harry tittade upp på honom med sina stora hundögon. De tog sig ner för gatan , och Harry traskade glatt vid Max sida med svansen svängande som en trumpinne. De tog sig fram i maklig takt med tanke på Harrys små korta ben, men Max tyckte att det var helt okej. Han hade inga tider att passa, ingen att möta. Han hade bara sig själv att tänka på, och så Harry för den delen. Det var skönt att inte vara helt ensam, trots att sällskapet innebar att han släpade omkring på ett rött litet troll med alldeles för mycket energi i kroppen. Han fick dra i kopplet ett par gånger när Harry tänkte stödda upp sig mot ett par rottweilertikar, men annars fungerade allt fint. Ibland vibrerade telefonen i fickan på honom, men han orkade inte bry sig. Om det var Carin så kunde han bara ringa upp och säga att han precis missat henne, och om det var Johan och Hannah så kunde han bara låta det vara. Efter en halvtimmes kringströvande i samhället tog sig det omaka paret in på spåret där alla joggare brukade avreagera sig efter helgens tvister, och där vågade Max till och med släppa Harry lös. Han visste att det inte var önskvärt överallt, men han hade aldrig varit med om att någon ogillat Harry så mycket att de börjat gnälla över att han sprang fritt. Max kastade iväg ett par pinnar då och då för att stimulera den överengagerade rackaren, men annars hade han ganska mycket tid till sig själv, och det kändes varken bra eller dåligt. Max visste att han hade alldeles för mycket att ta itu med när han kom hem till Stockholm igen, men han ville inte veta av det, inte nu .
Bastian, Bastian, Bastian. Kunde han bara inte sluta hemsöka honom? Om allt bara kunde bli som det varit innan de börjat prata hade allt varit bra igen. Eller?
     Max stannade upp precis som han skulle kasta iväg en tallkotte mot den glada skällande taxen. Hade det varit så mycket bättre innan han träffade Bastian? Hade det inte varit så jobbigt att han ibland tyckte att livet inte var värt att leva längre? Var det inte han som suttit uppe långa nätter och saknat sin pappa och hoppats att det gick lika fort för honom själv att dö? Gud, det gjorde så ont. Tårarna började trilla igen, och Max var förundrad över att tårkanalerna inte torkat ut för all framtid redan. Han ville ha Bastian, bara Bastian. Han ville gömma sig i den andres hår och insupa allt som hade med honom att göra. Han ville smeka, känna, viska. Var det så svårt att inse och intala sig själv att Bastian var det bästa som någonsin hänt honom? Kunde han bara inte svälja sin stolthet och fortsätta som de gjort de senaste månaderna? De hade i alla fall haft det så bra när de väl träffades. När de sett på film, skrattat, pluggat, kyssts, när de gjort annat… De kompletterade varandra trots att de var så olika. Varför kunde de båda bara inte fatta? Max stålsatte sig för känslorna som svämmade över. Han ville inte mer nu. Han orkade inte. Han stod inte ut. Det räckte. Så plötsligt blev han kall. Var var Harry? Det glada skallet hade tystnat, och det prasslade obehagligt i buskarna runt omkring honom. Utan att han märkt det hade det börjat mörkna på riktigt, och buskarna och träden som kantade spåret hade börjat kasta obehagliga skuggor kring sig.
  ”Harry?” Max såg sig osäkert omkring. Ingen röd fara någonstans. Inte ett ljud, inte ett skall. Vart hade han försvunnit? Hur skulle han förklara för sin farmor och farfar att hunden försvunnit under hans tillsyn? Paniken steg honom snabbt åt huvudet, och han förbannade sig själv över sin själviskhet. Om han inte hade tänkt så mycket på sina egna problem så hade han aldrig förlorat Harry ur sikte. Snabbt kastade han sig ut i buskagen och började leta. Han kunde inte ha kommit så långt, så korta ben han hade. Eller var det helt fel att tänka så?
  ”HARRY?!!” Rösten skar sig vid det alldeles för höga tonläget. ”Pojken, vart äär du, HAARRYY!??!” Gud, han måste låta som världens psykopat där han sprang runt i tajta brallor och med kopplet flygandes efter honom.
     Och Så var den bara där, den dolda, nästintill begravda trädroten som han naturligtvis snubblade över. Alla tankar han tänkt de senaste dagarna flashade förbi som världens bildspel och sedan blev allt svart.

Hur länge han hade legat där visste han inte. Det enda han visste var att han hade världens jävla huvudvärk, och att det mörknat totalt utomhus. Hans farmor och farfar var antagligen asförbannade eller skitoroliga för att han inte kommit hem än, men vad skulle han göra då han tuppat av mitt i skogen tack vare en jävla trädrot? Och Harry var borta och han hade ingen förklaring till varför han var det. Fan, han kunde verkligen inte göra någonting rätt. Han kunde inte se efter en sketen liten tax, och inte heller bete sig socialt mot sina farföräldrar. Han kunde inte ens hålla ett förhållande vid liv. Allt var verkligen bara åt helvete! Max skakade på huvudet för att försöka bli kvitt baksmällekänslan. Sedan hörde han ett flämtande, och kunde inte förstå vad det var som lät förrän han på något sätt lyckats ta sig upp på fötter igen. Där satt Harry, med huvudet på sned såklart, och såg oroligt på Max som förmodligen såg allt annat än anständig ut.
     ”Hundskrälle, allt det här för dig”, muttrade Max surt, även om han var lättad att Harry var återfunnen. Han såg ner på sina byxor och märkte att båda knäna var uppskrapade och söndertrasade. Hur hade han kunnat falla så illa? Han tog sig för pannan men tog snabbt bort handen igen eftersom han inte varit beredd på att känna det där blöta, varma mot den kalla handen. Max luktade på det. Blod. Härligt, hur stora och fina sår hade han fått i ansiktet egentligen?
  ”Tillräckligt för en riktig baksmällehuvudvärk i alla fall”, konstaterade han, och klappade Harry med den hand som inte var dränkt i rött, illaluktande blod. ”Ska vi dra oss hemåt nu?” Han viftade slött med kopplet i handen för att få Harry att fatta, och hunden började genast vifta på svansen. Ingen skada skedd i det psyket i alla fall. Max flinade. Herregud, han var ju störd på riktigt. Så vibrerade det i fickan igen och känslorna knöts ihop till en stor knut i halsen på honom. Han slet upp den snabbt ifall det var farfar eller farmor som ringde, men det var Johan av alla personer. Vad var det killen inte förstod? Hade han problem på något sätt? Max hade ingen lust med att prata med någon av dem, någonsin. Irriterat la han tillbaka mobilen i fickan, men den fortsatte ringa medan han med möda kopplade Harry. Det fortsatte även när de börjat gå en bit, och då fick han nog. Ilskan flammade upp och tog överhanden, och Max slet upp mobilen ur fickan igen. Nu skulle han säga ett och annat. Han ville inte ha någon kontakt med dem. Han ville inte veta av någon från stan, han orkade bara inte.
  ”Jamen vad fan är det du vill?” fräste han surt när han tryckt på svaraknappen. Han ryckte onödigt mycket i Harrys koppel och hunden gnydde till. Max fick dåligt samvete. ”Jag drog ifrån skolan för att slippa allt med stan att göra! Vad är det ni inte förstår?!”
  ”Max?” Johan lät chockad i andra änden. Det var Max tacksam för, det hade varit själva meningen med att låta så arg. ”Varför är du så arg?”
Vad fan trodde han egentligen?
  ”Det ska jag säga dig”, sa Max argt, och gick så fort att Harry fick galoppera bredvid honom. Hunden verkade i alla fall ha kul, tur att det roade någon. ”Jag är så jävla trött på att det ska gå dåligt för mig hela tiden. Jag är trött på att jag ska vara den som får skiten för att jag är konstig i skolan. Jag är trött på att jag aldrig ska få vara kär och kunna visa det! Jag vill kunna vara som alla andra, som du och Hanna som inte skäms när ni ses i samma rum. Jag vill att alla jävla samhällare tar sitt pick och pack och försvinner så jag bara kan få det lugnt! Jag är trött på att Bastian är en jävla översittare och att han aldrig kan inse att det är han som är det jävla problemet och inte jag!” Max flämtade till. Så mycket hade han inte svurit på väldigt, väldigt länge. Det var som om allt han kände bara forsade ut, men istället för att det kvävde honom forsade det ur honom, och gud vad skönt det var.
  ”Okej,” sa Johan irriterat. ”Jag trodde att du var mer storsint än såhär, men jag förstår vad du menar. Jag är ledsen för att det inte kan vara perfekt för dig Max, det är jag verkligen. Du är min bästa vän, och jag är ledsen för att det inte fungerade mellan dig och Bastian, men jag tänkte bara ringa och berätta en sak som jag tror att du vill veta.”
  ”Vaddå?” Max blev misstänksam. ”Tack för din omtanke förresten. Vet hela världen om att vi inte är tillsammans längre, eller vaddå?”
  ”Nej, jag fick reda på det av Hampus eftersom du gömt dig i ett par dagar. Jag skulle aldrig fått veta något om han inte sett så oroligt ut på vår gemensamma lektion. Men nog om dig nu.” Johan tystnade som om han väntade på att släppa en stor bomb. Han verkade ta ett djupt andetag och Max började bli orolig. Vad var det egentligen som var så viktigt att Johan brydde sig mer om det än om Max själv?
  ”Bastians föräldrar ska separera. Basses mamma har en annan.” Orden kom som ett slag i ansiktet på honom som så mycket annat gjort på sistone. Hade han hört rätt? Hade Bastians mamma någon annan? Hur kunde hon? Och Hur mådde Bastian, var han okej?
  ”Skämtar du med mig eller?” Max stod som handfallen, och Harry satt tyst vid hans sida som om han förstod att det handlade om viktiga saker. ”När fick du reda på det? Av vem? Hur mår Bastian?”
  ”Idag. Av Hampus. Jag har ingen aning faktiskt. Antagligen inte bra. Han mår inte bra förövrigt heller. Bara så du vet.” Johan tystnade. ”Men du ska få återgå till ditt ensamma lidande. Hoppas du är tillbaka snart.”
Klick.

Höll det på att rämna totalt?
 

 

   

 


Kapitel 19: Bastian - Som vi glömde att vi älskade varandra

 

Det här kapitlet var väldigt känslomässigt jobbig och påfrestande att skriva. Till stor del är det därför som det har tagit så otroligt lång tid att skriva det. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit av olika skäl på grund av just det här kapitlet.

Kapitel 19 är tillägnat Mickis/Cykel som inte fick sin julklapp, det här är till dig. Tack för att du är en trogen läsare och alltid är positiv.
  Det är också tillägnat Emilie som har hjälpt mig otroligt mycket på vägen. Utan dig hade det absolut inte varit möjligt.
  Pernilla, för att du är en sån otroligt bra vän.
  Alla ni läsare som tålmodigt väntar och finns kvar, trots att det tar tid. Det är vad jag kallar att vara en trogen läsare. Glöm inte att vi inte vore någonting utan er.

Tack så otroligt mycket, allihop!


  
 

Danne hade hängt efter honom som ett jävla frimärke sedan träningslägret. Det var som om han hade kommit på att anledningen till att han befann sig högst upp på skolans statustrappa var Bastian, och nu var han rädd att halka ner på steg två och bli en like med Anna Svensson.
  Max hade gått förbi honom i skolan flera gånger och försökt få ögonkontakt och utbyta leenden. Men nu, när Danne hängde efter och studerade varenda rörelse han gjorde som om det var livsviktig fakta, fanns det lika lite möjlighet att besvara både blick och leende, utan att bli avslöjad totalt, som det fanns för Coca Cola att konkurrera ut julmusten. Det ville säga; noll.
  Visst visste han att Max blev både sårad och lite arg, men vad skulle han göra? Det var knappt något kvar av terminen och han hade verkligen inte lust att spendera studentveckan med att vara utmobbad.
  ”Jag tror att Falkh börjar fundera seriöst på att ta med dig i startelvan igen. Jag menar, Torkel gör skit ifrån sig och du är grym på varenda träning. Jag fattar inte ens varför han väntar så länge. Han borde ha bytt plats på er för länge sedan. In fact, han borde inte ha bytt ut dig överhuvudtaget.” Danne kämpade hårt. Lite för hårt, ärligt talat. Det var nästan pinsamt tydligt hur desperat han var över att inte tappa sin plats bland eliten.
  ”Äh, det är ju hans problem. Då är det i alla fall inte mitt fel att ni har klarat er mest på tur, de senaste matcherna.” Bastian ryckte på axlarna och låste upp skåpet. Ur ögonvrån såg han hur Max kom gående bredvid Hanna längre bort i korridoren, och bestämde sig för att leta efter något längst in bland alla löspapper som legat där sen i höstas. Egentligen var det inte Max som han hade sett först, utan Hannas tuggummihår, men upptäckten av Max kom strax där efter. Det var då fan att han alltid skulle promenera förbi när det passade som minst. Hade det varit Hampus där, istället för Danne, då hade det inte varit några problem med ögonkontakten och leendet, men nu fanns det som sagt var, inte en chans till att det skulle kunna smita förbi Dannes hökblick obemärkt.
  ”Sant.” Danne nickade instämmande och Bastian såg ur ögonvrån hur han drog fingrarna genom backslicket och spände lite väl tydligt. Antagligen hade några tvåor som föll honom i smaken precis gått förbi. ”Förresten, vi tänkte dra ut i helgen, ska du med? Du har fan inte följt med på flera veckor nu, det är inte likt dig!”
  No shit. Undrar varför?
  Medan Danne och de andra teletubbiesarna hade gått ut och röjt dansgolven och barerna hade han befunnit sig i sitt eller Max rum, mestadels under täcket och utan kläder, i full färd med att upptäcka varje kvadratcentimeter han kunde av sin panda. Visserligen var han väl en aning trött på att stå och stampa på samma ställe i förhållandet. Avsugningar i all ära, men någon variation kunde man väl få? Max var däremot alldeles för livrädd för att ens tänka tanken, och själv fick han finna sig i att bara vänta och vänta lite till.
  Det kändes ändå som att han hade bytt upp sig från barrundorna och dansgolvserövrandena.
  Dessutom: practice makes perfect, och de var bra jävla nära perfektion nu.  
  Han smålog lite för sig själv, fortfarande gömd med halva huvudet inne i skåpet, glad över att Danne omöjligt kunde ha dolt eventuell röntgensyn under hela gymnasietiden och att han därför omöjligt skulle kunna se det självbelåtna flinet som spred sig nu.
  ”Basse? Ska du med?” Danne dunkade till skåpdörren med nyckelknippan och Bastian hoppade till, farligt nära att slå huvudet i skåpstaket.
  Det kanske var Alzheimer Light-varning när man glömde bort att man fått en fråga för cirka en minut sedan.
  ”Naah”, svarade han dröjande. ”Jag tror inte det, måste plugga tänkte jag. Stafstedt och jag är inte direkt bästa vänner, du vet.”
  ”Hela helgen? Det är för fan galet! Du börjar bli som Hampe. Jag fattar inte hur du orkar plugga sådär mycket, ett par timmar i veckan är det mesta jag orkar med.” Danne lät besviken och frustrerad. Vilket antagligen var fallet också.
  ”Till skillnad från dig så har jag ju faktiskt möjlighet att lära mig nya saker”, flinade Bastian till svar och drog sig ur skåpet. Max och Hanna hade gått förbi för evigheter sedan och antagligen stirrat sig galna på hans ryggtavla i ett försök att få honom att vända sig om.
  ”Äh, håll käften.” Danne blängde på honom, snarstucken som alltid.
  Bastian slängde en blick längs korridoren och såg Max som precis vände sig om och tittade på honom, på väg in i sitt klassrum. Pandapojken höjde handen i en tveksam hälsning, men när Bastian höjde sin egen för att besvara hälsningen följde Danne hans blick och han låtsades dra handen genom håret samtidigt som blicken vändes åt ett annat håll.
  Fan.
  Max skulle vara så jävla ledsen för det där sedan. Som om han inte hade gjort grabben ledsen nog den senaste veckan.
  ”Vad har vi nu?” Danne hade uppmärksammat att han befann sig i en annan värld, och försökte få igång konversationen igen.
  ”Jag vet inte vad du har, men jag har affärsjuridik.” Det var skönt att få slippa frimärket några lektioner i veckan, i alla fall.
  ”Skit, då har jag UF. Det suger.”
  Bastian brydde sig inte om Dannes klagosång, utan såg mest sin väg ut till ett klassrum där han inte skulle behöva genomlida helgens utgång, nästa match, senaste ligget (som i princip inte fanns) och allt det där andra, som han hade tröttnat på att diskutera för länge sedan. Hampus skulle vara där på affärsjuridiken och då skulle han åtminstone kunna jobba klart med uppgifterna på lektionen (för det var svårt att jobba när någon tjatade sönder öronen på en) och sedan hinna hem till Max efter löpträningen och gottgöra alla gånger han hade klantat sig på den senaste tiden.
  ”Vi ses på träningen ikväll!”
  Bastian hade redan börjat gå och höjde handen och vinkade slött över axeln medan han gick iväg åt motsatt håll. På något vis verkade det som om energin runt honom hade förändrats. Tjejer ville inte komma fram och bitchslapa honom längre, och inga pojkvänner blängde surt för att han hade satt på deras flickvänner. Det var i och för sig inte speciellt konstigt, med tanke på att han inte hade rört en käft, förutom Max, de senaste månaderna. De verkade tråna på avstånd nu, som om han var ouppnåelig. Typ gud.
  Tur att ingen kristen psykopat hade hört honom likställa sig själv med gud (för då hade han väl blivit bränd på bål illa kvickt).
  Klassrummet var öppet och ingen lärare syntes till när han klev över tröskeln. Det satt bara ett par nördar från en annan klass i ena hörnet och så Hampe i det andra. Den brunlockiga grabben var djupt försjunken i faktaboken, antagligen på jakt efter svaret på någon av uppgifterna, och hade inte ens märkt att någon ny hade klivit in i klassrummet.
  Bastian slängde ner boken och blocket på bänken bredvid med en smäll och Hampe tittade förskräckt upp. Han suckade demonstrativt när han såg vem det var som hade stört honom.
  ”Sitter du här och sover?” Bastian flinade och sjönk ner på stolen samtidigt som han halade upp mobilen ur fickan. Det var bäst att få Max att boka in honom ikväll på direkten, så att ingen blåhårig Johan eller argsint Malin snodde hans pandatid.
  ”Jag försöker lösa uppgiften”, muttrade Hampe till svar.
  ”Går det bra?” Han flinade igen när grabben suckade irriterat och började bläddra mellan sidorna i boken utan att egentligen verka leta efter någonting. ”Jag tar det som ett nej.”
  ”Hjälp mig då! Jag har tragglat hela helgen och det ska vara klart idag. Juridik är inte min grej.”
  ”Vänta, jag ska bara skicka ett SMS först.” Det gick inte att neka Hampe någon hjälp överhuvudtaget när det ändå var han som hade ställt upp i alla väder, till och med bokstavligt talat, och varit mer vän än vad Bastian egentligen förtjänade.
  Mobilen segade lite när han knappade in meddelandet (Kan jag komma till dig efter löpträningen ikväll? Runt nio?) och tryckte på skicka.
  ”Vad är det du vill ha hjälp med?” Det kändes alltid som en vinst när Hampe bad honom om hjälp. Dessutom hände det inte speciellt ofta, så han fick ta tillvara på tillfället.
  ”Olles kusin.”
  ”Vem?”
  ”Uppgift sju, den som handlar om Olles kusin”, förtydligade Hampe och pekade med pennan på uppgiftssidan i boken där problemet stod.
  ”Skriv av mig?” Bastian sköt fram blocket och tog upp mobilen från bordet igen när den vibrerade till av svars-sms:et från Max.
  ”Okej.”
  Skit också. Någon var ordentligt ledsen.
  Han skulle behöva gottgöra ordentligt med ungefär hundra förlåt och tusen jag är en idiot.
  ”Va? Är inte hans grej patentskyddad i Spanien?” Hampe såg ut som om han skulle avlida i en frustrationsattack vilken minut som helst om Bastian inte ryckte in som räddningspersonal.
  ”Men nej. Han har ju inte patentskyddat den mer än i Sverige, så alltså är de spanska företagen tillåtna att göra en likadan produkt och tjäna pengar på den.”
  Hampe stirrade på honom några sekunder och kollapsade sedan med pannan mot skolbänken med ett uppgivet stön.
  ”Shit, vad har hänt med dig? Har vi bytt kropp, eller? Jag trodde att det var jag som brukade hålla på och få psykbryt på saker.” Bastian kände hur oron för Hampes sundhet växte för varje gång den brunlockige grabben dunkade pannan i bordet.
  ”Jag fattar inte hur du hinner plugga. Det går inte! Jag försöker, men det går inte!”
  Han klappade Hampe tafatt på axeln utan att egentligen veta vad han borde göra. Somliga kunde ju tycka att han borde vara van vid sammanbrott nu, efter några månader med Max, men när det kom från trygga, lugna Hampe som stod pall för vad som helst, då var det svårt att veta vad man skulle göra.
  ”Det går inte att både plugga, träna och träffa Alicia.” Han lät så uppgiven att Bastian kände sig skyldig, helt utan anledning. För en gångs skull.
  ”Klart det går. Hur ofta träffas ni?” Om det var någon som visste hur man kunde pussla ihop allt det där, till och med utan att någon annan direkt misstänkte någonting, så var det han själv.
  ”Nästan varje dag.” Hampe suckade och gömde ansiktet i händerna.
  ”Träffas varannan dag..?”
  Yikes, varje dag? Inte konstigt att han var utpumpad nu.
  ”Jag vet…jag försöker, men det går inte så bra. Jag vill helst träffa henne hela tiden, om det hade gått.”
  ”Träffa henne de dagarna vi inte tränar. Då kan du plugga före och efter träningen, så har du hela dagar när du inte gör något speciellt som du kan vara med henne. Annars kommer du få breakdowns varje vecka.” Han flinade lite och Hampe blängde på honom igen, men inte lika seriöst den här gången.
  ”När ska du till..?” Hampe tystnade menande och bytte antagligen ämne med mening, bara för att slippa prata om sina egna problem.
  ”Ikväll…Jag måste be om ursäkt typ tusen gånger, minst.” Bastian suckade och himlade med ögonen när Hampe misstänksamt rynkade ögonbrynen.
  ”Vad har du nu gjort?”
  ”Du vet…det vanliga. Typ undvikit ögonkontakt och sånt, lite.” Han gav upp när han upptäckte att Hampe redan hade genomskådat honom. ”Okej. Jag har blivit förföljd av Danne sedan träningslägret och plötsligt har han dykt upp överallt där han inte borde, och då har det varit omöjligt att hälsa överhuvudtaget, utan att Danne skulle se det.”
  ”Du tror inte att det är dags att du slutar bry dig om Danne?” Hampe såg ut som om de redan hade haft den här diskussionen trehundrafemton gånger redan och att Bastian aldrig lärde sig. Det var i och för sig också fallet.
  ”Lätt för dig att säga”, muttrade han till svar och blev lättad när läraren kom backandes in i klassrummet, dragandes på en vagn med en teve och video.
  Max svar hade oroat honom lite. Visserligen var grabben lätt att få att förlåta, men det var ändå så sjukt onödigt att han hade hamnat i en situation överhuvudtaget där han skulle bli tvungen att be om förlåtelse. Det hände alldeles för ofta. Ikväll skulle bli sista gången han skulle behöva be om ursäkt över sådant där skitbeteende.

 

 
Det var fortfarande ganska ljust ute när han gick vägen från tunnelbanestationen hem till Max. Hyfsat varmt var det ute också, säkert femton grader. Våren hade kommit på riktigt nu, och sommaren var inte långt bort. Träden var gröna och täckta av löv och blommor, istället för spinkigt bruna som de alltid var på vintern och hösten. Gräset hade slutat vara gult och brunt och han fick nästan dåligt samvete när han sneddade över gården utanför hyreshuset där Max bodde och mosade gräset under skosulorna. Det såg mindre tråkigt och hyreshusaktigt ut när fasaden inte var konstant fuktig eller blöt, från regn, snö och fukt, och rabatterna utanför portarna och under fönstren hade börjat blomma. De sista ungarna lekte fortfarande i den nerslitna lekplatsen och han förvånades lite över att de fick vara ute så länge mitt i skolveckan. Å andra sidan var det här fel område för ansvariga föräldrar. Det var i de där trygga medelklassfamiljerna som Hampus växt upp i, som föräldrarna kallade in barnen vid åtta. I under- och överklassfamiljerna fanns det få föräldrar som hade ork, och/eller tid att bry sig om saker som att få barnen att komma i säng tidigt. Hur många gånger hade han inte själv varit ute och ränt, trots att klockan säkert var tio och han själv bara gått i lågstadiet?
  Trapphuset såg däremot likadant ut som det alltid hade gjort, minus de blöta fotspåren i trappen från snön som smälte under skorna, eller resterna från vattenpölarna någon hade trampat i. Han smålog lite för sig själv när han såg skylten med Ingen reklam tack! som satt på Max dörr. Hugo hade målat den och fyllt i bokstäverna som Bastian hade skrivit dit med alla olika färger han kunde hitta bland färgpennorna. Den ungen var svår att inte tycka om, speciellt eftersom han alltid blev lika uppspelt så fort Bastian kom förbi. Han kände sig som största idolen så fort han klev innanför dörren och blev attackerad av en kramgalen spindelman.
  Han tryckte in ringklockan bara en kort sekund, så att Hugo inte skulle vakna om han, mot all förmodan, faktiskt hade gått och lagt sig.
  Dörren öppnades en halv sekund efter att signalen hade dött ut, och Max öppnade dörren så tyst han kunde. Hugo sov alltså.
  Bastian mötte den silvergrå blicken och fick en obehaglig klump i magen. De såg trötta och tomma ut, som om Max gråtit och sedan försökt ta sig samman bakom en känslotom fasad. Han hade sårat mer än vad han först hade trott. Det var så jävla typiskt att han aldrig fattade hur illa han gjorde Max minst en gång i veckan och nu stod han där, förberedd på att säga hundra förlåt och tusen jag är en idiot. Det skulle behövas mycket mer än så. Total ignorans i skolan och så tidigare idag, när han helt tydligt visat att han faktiskt skämdes över Max.
  ”Hej.” Han böjde sig fram för att stjäla en puss, som han alltid gjorde så fort ytterdörren var stängd. Det var där som han halvt om halvt förväntat sig att Max skulle vika undan, eller förlåta honom med en suck, och sedan besvara pussen. Men han stod bara där, tog emot, men inget mer. Han verkade inte ens reagera på att deras läppar möttes.
  Klumpen i magen växte lite och skavde mot insidan av revbenen. Gjorde honom påmind om att något inte stod riktigt rätt till.
  Han följde Max i hälarna mot rummet där han tillbringat timme efter timme, antagligen de lyckligaste i hans liv. Hugo sov som en utslagen hjälte med pyjamasen uppkasad över magen och spindelmannendockan i handen.
  ”Kommer du, eller?” Max såg på honom med samma uttryckslösa ögon från dörröppningen till sitt rum. Bastian hade inte ens märkt att han hade stannat för att titta på fyraåringen som sov så tryggt i sin säng. Han önskade att de hade kunnat byta plats.
  Det var länge sedan som det hade känts så obekvämt att vara i Max rum, som det kändes nu. Efter de där första nervösa gångerna när han inte vetat var han skulle sitta eller stå, så hade det känts mer hemma än hans eget. Nu kände han sig sådär fel, som om han inte hörde hemma där, när han satte sig på den obäddade sängen. Alltid obäddad. Max satt på skrivbordsstolen, men åkte inte från sida till sida som han alltid brukade göra. Det var fortfarande bara ett Maxskal.
  Bastian såg på gårdagens T-shirt som låg i en knappt igenkännbar hög på golvet. Det var hans favorit på Max, precis samma som han hade haft när de hade gått på bio tillsammans. När allt hade börjat på allvar.
  Luften kändes syrefattig och andetagen var alldeles för snabba och ytliga. Max tänkte uppenbarligen inte prata först och han försökte febrilt komma på någonting att säga som skulle få innehållet till skalet att återvända. Det brände lite i halsen när han försökte prata som en vettig människa.
  ”Max…alltså jag…förlåt.” Branden i halsen fick ögonen ofrivilligt att tåras och det värkte. Helvete vad det värkte.
  ”Varför? Varför gör du alltid såhär?” Maxskalet såg ner på sina egna strumpor när den tonlösa rösten skar igenom huvudet. Avslöjade att allt var så mycket värre än vad Bastian först hade trott.
  ”Jag vet inte…” Det knöt sig i halsen och strupen slog knut på sig själv, pressade så hårt mot halsens insida att han fick dra efter ett darrande andetag. Det var uppenbart att svaret inte räckte till för att han skulle bli förlåten. För att allt skulle bli bra. ”Jag…vet inte…jag är väl för feg…” Han såg på den slitna bokhyllan, på böckerna och skivorna i den, på det ena hyllplanet som var lite snett eftersom en skruv försvunnit, på strumpan som låg hoprullad till en boll precis nedanför. Eller, det kanske var två.
  ”Jag är en sån jävla tönt…jag vågar inte. Jag vågar inte.” Rösten lät så fel och han blev tvungen att snörvla för att inte näsan skulle börja rinna den också. Det gjorde ont i kroppen, som om lederna höll på att sprängas, samtidigt som bröstet trycktes i ihop som i ett skruvstäd. Andetagen kom täta och syrefattiga. Han började känna sig lite yr.
  ”Är det meningen att jag ska tycka synd om dig nu, för att du skäms över att du är kär i mig?” sa Maxskalet med hård röst efter en stund, när minst tiotusen hackiga andetag hade passerat.
  Bastians huvud flög upp av den oväntade chocken och hans blick mötte Maxskalets fortfarande lika tomma ansiktsuttryck.
  ”Nej. Men jag vet inte vad jag ska göra, fattar du? Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till!” Desperationen fick rösten att skära sig och han fick en känsla av att han förödmjukade sig själv nu, sänkte sig till en nivå där det bara fanns förnedring kvar.
  ”Vi kanske bara ska vara vänner igen, så att du kan tänka över det.”
  Först satt han bara och stirrade, väntade på att han skulle inse att Max inte sagt det där för ett, två, tre uteblivna andetag sedan. En desperat inandning slet i bröstet när syrebristen gjorde sig påmind och rummet började snurra. Efter en lång tystnad där han bara känt hur skruvstädet runt bröstet drogs åt allt hårdare och pressade ihop bröstkorgen insåg han att det visst hade hänt. Att orden visst hade sagts.
  Hjärnan var tom och blicken dröjde sig kvar vid den lite krokiga näsan, ringen i läppen och de tomma ögonen. Det fanns ingen kvar där. Det var tomt. Bara skal.
  ”Det kanske är bättre att vi bara är vänner”, sa Max igen. Rösten darrade lite den här gången. ”Så att du får tänka över det.”
  Bastian insåg att det var meningen att han skulle svara, men han hade inga ord.
  ”Va?”
  ”Om du inte vet vad du ska göra, så är det kanske lika bra att vi bara är vänner igen, tills du vet…” Max händer darrade lite i hans knä, som om han kämpade för att inte ge med sig.
  Vänner? När hade de någonsin bara varit vänner? Hur skulle de kunna gå tillbaka till något som de aldrig hade haft?
  ”Vi har aldrig varit bara vänner, Max.” Han visste att Max inte skulle ge upp på dem, inte för något sånt här. Det handlade bara om att ställa rätt ultimatum, så skulle allt bli bra igen. De skulle bli bra igen.
  ”Jag kan inte bara vara vän med dig”, fortsatte han och kände sig lite arg över hur Max ens kunde slänga ur sig något så idiotiskt bara för att få fram en ursäkt. ”Vi kan inte bara vara vänner, Max. Det funkar inte så. Det vet du också.” Han blev förvånad över hur arg han lät, som om insidan inte alls var tom på tankar och mer avancerade känslor.
  Det var dags att ta sista steget mot utvägen ur det här bråket.
  Han reste sig upp och såg på Max, som fortfarande satt och stirrade in i väggen. Som om de inte ens var i samma rum.
  ”Det är allt eller inget, Max. Antingen är det vi, eller ingenting. Du bestämmer, allt eller inget.”
  Max underläpp darrade till när han öppnade och stängde munnen ett par gånger, som om han formade ord som var på en frekvens Bastians öron inte kunde uppfatta. Blicken var fortfarande fäst i väggen där han satt, halvt bortvänd.
  Bastian stod där, iakttog, räknade andetag och kände sig stark av adrenalinet. Ett par sekunder tog det för honom att inse att valet inte var så självklart för Max som han själv hade trott. En plötslig illamående känsla rusade igenom kroppen och han skyndade sig att försöka ta tillbaka det som han precis hade sagt.
  ”Nej, alltså Max, jag-”
  ”Du har rätt”, avbröt Max plötsligt och mötte hans blick.
  ”Nej, det var bara något jag sa.” Han kände hur tårarna hann före honom till insikten om att de var på väg till en plats som han aldrig haft på sin karta.
  Jag tar tillbaka allt jag sa. Det var inte meningen. Jag ångrar mig. Rewind, rewind, rewind.
  ”Inget.” Max blick var fortfarande tom. Som om han inte såg att Bastian stod där och grät. Eller inte brydde sig.
  ”Va?” Allt runtomkring verkade dö bort. Andetagen och hjärtslagen susade i öronen på honom.
 ”Ingenting. Jag väljer ingenting.”

 

Han orkade inte gå upp. Egentligen borde han äta både frukost och lunch, kanske middag för igår också. Men han var inte hungrig. Det kändes mer som att området från midjan och upp till halsen hade domnat bort. Han kunde inte känna det alls.
  Hur han kom hem igår, kom han inte riktigt ihåg. Det var som om hjärnan bara hade slagit om till överlevnads-mode så fort de sista orden hade sagts. Han visste att han hade sprungit så fort han hade kommit utom synhåll från Max hus. På tunnelbanan hade all ork tagit slut och han hade råkat gå av en hållplats för sent, eftersom benen inte hade orkat lyfta honom från sätet. Sen hade han gått, hela vägen hem. Fortfarande inställd på överlevnad, fortfarande utan känslor.
  Han hade inte känt någonting på nästan ett dygn, men visste att det borde komma snart. Den svidande brännande känslan i kroppen. Han hade trott att det skulle ha sköljt över honom så fort han hade kommit hem, i trygghet, när överlevnad inte längre var nödvändigt. Men det var fortfarande tomt. Hjärnan påminde bara hjärtat om att slå, ögonen att blinka och lungorna att ta nya andetag. Han önskade att den skulle sluta.
  Tröjan, jeansen, till och med skorna var samma som igår. Det var som om han blivit omstartad i felsäkert läge. Han kunde bara existera. Inte ens sparka av dojorna gick.
  Morsan hade sjukanmält honom, utan att han hade bett om det. Det verkade som om hon förstod att utbildning inte ingick i överlevnad. Hon hade inte ens frågat vad som var fel, vad som hade hänt. Eller så hade hon gjort det, utan att han hört. Eller så hade han svarat, utan att komma ihåg det.
  Han visste inte.
  Det kändes som om tankarna hade begränsats. Vissa områden var avspärrade och omöjliga att beträda. Det var kanske bäst så, att slippa tänka på det. Bara andas igenom det.
  Solen hade slagit sig igenom den tjocka barriären av moln för första gången på länge, och skuggorna på väggen från blommorna i fönstret vred sig långsamt allt eftersom tiden gick. Han hörde dörren slå igen två gånger. Först när morsan kom hem och sedan farsan, någon timme senare. Han hörde hur påsarna med take away-thai öppnades och hur pappkartongerna placerades ut på bordet i köket. Farsans röst som undrade var Bastian höll hus, morsans röst som sa att han behövde vara för sig själv ett tag.
  Tack.
  Han tittade på lampan som hängde från taket och på dammet som samlats på den under den gångna veckan. Städerskan hade inte fått komma in och städa som hon skulle för att han och Max hade gjort annat där de inte önskade hennes medverkan. Inte ens då gjorde det ont.
  När skuggorna på väggen slutade ändras, för att solen gått ner och den timerinställda fönsterlampan hade tänts, ringde det på dörren. Så fort Hampus röst mötte hans trumhinnor, fick han lust att låsa dörren och aldrig mer öppna, men han orkade inte. Han låtsades bli till en levande död när han hörde hur handtaget trycktes ner och dörren öppnades. Om han inte redan räknades som levande död. Oroskänslor fångade honom när han hörde Hampus låsa dörren och harkla sig sådär ”jag vet att du vet att jag är här, men jag vill ha en reaktion”. Det handlade inte bara om att lämna skolböcker.
  ”Hej.”
  Bastian svarade inte. Blinkade två gånger för att informera om att han åtminstone inte var döv och väntade på moraltalet om att han faktiskt fick skylla sig lite själv, som han hade betett sig, men att det såklart var tråkigt att det blivit som det blivit.
  Det kom aldrig. Istället kände han hur Hampus tog av honom skorna och trängde sig ner bredvid honom i sängen, så nära att Armani Code fyllde varje andetag. Någonstans innerst inne önskade han att han hade varit snorpackad, för då hade han åtminstone haft en ursäkt att ligga så gott som livlös och så hade han sluppit skammen av att känna hur den avdomnande, tomma känslan inom honom började lösas upp.
  Jävla Armani Code.
  Hampus sa ingenting, låg bara där och väntade på vad de båda visste skulle hända. Bastian kämpade emot. Fyfan vad han kämpade emot den där brännande känslan som slet i strupen och brände bort murarna i tårkanalerna.
  Utan ett ord begravde han ansiktet i Hampus tröja och kände hur varje andetag var för stort för hans lungor, samtidigt som han inte fick tillräckligt med luft. Tårarna rann och han visste att han snyftade som ett jävla småbarn. Men han var trygg här, i Hampus tröja och Armani Code.
  De sa aldrig någonting och ett par gånger var han säker på att Hampus hade somnat, tills han kände den där betryggande klappen över håret. Lite tafatt, men av välvilja, precis som Hampus.
  Istället var det Bastian som somnade först, fortfarande med tårarna rinnande och snyftningarna slitandes i strupen.

När han vaknade på morgonen låg han fortfarande med ansiktet tryckt mot Hampus nu nerdreglade tröja. I samma ögonblick som han kom ihåg vad Hampe gjorde där, önskade han att han aldrig hade vaknat upp igen. Det skar sig i bröstet och halsen började bränna precis som om insidan höll på att gå i bitar. I ett försök att slippa känna och somna om igen, sova sig fram till sommarlovet och hoppas på att allt skulle vara borta då, tryckte han ansiktet hårdare mot tröjan och drog djupa andetag för att suga i sig mer av den betryggande Armani code. Febrilt försökte han få sig en fix i abstinensmardrömmen.
  ”Basse, vi måste gå upp nu, så vi hinner till skolan.”
  Skolan? Nej, nej, nej, nej, nej.
  ”Nej.” Rösten lät förjävlig. Hesare än vanligt och sprack på grund av användningsbristen.
  ”Du låg hemma hela dagen igår. Idag måste du gå, annars kommer alla andra att börja fråga.”
  ”Jag bryr mig inte. Tänker aldrig gå tillbaka.”
  Tanken på att han skulle se Max skymta förbi i korridorerna gjorde så ont att han struntade i att han betedde sig som en femåring. Han skulle aldrig palla. Aldrig.
  Helst av allt ville han gnälla som ett småbarn och klamra sig fast vid Hampus när han reste sig upp ur sängen och sträckte på sig.
  Hade han överhuvudtaget sovit något alls på hela natten?
”Kom igen. Börja med att ta en dusch. Ett steg i taget.”
  Han skulle aldrig ge sig.
Visserligen skulle det kunna fungera om han duschade i en timme, eftersom Hampus skulle bli tvungen att gå utan honom för att inte komma för sent.
  ”Okej…”
  Kroppen verkade veta att det var en dålig idé att gå till skolan och lämna sängens betryggande värme, så den gjorde sig tung och ovillig. Det kändes som om han led av andra dagens träningsvärk från det hårdaste fyspasset när han kämpade sig upp i sittande ställning och sedan långsamt hävde sig upp på fötterna.
  Fan, vad han luktade skit.
  Plötsligt kändes det lockande att försvinna under de lite för varma strålarna inne i duschen, och känna hur kroppen långsamt värmdes upp in till ryggraden.
  ”Jag fixar frukost. Stick och duscha nu.” Hampus ögon såg ut att innehålla lite, lite stolthet över att Bastian ens släpade sig själv ur sängen. Kanske var det en större prestation än han ville ge sken av.
  Ansiktet i badrumsspegeln fick honom att haja till. Håret såg förjävligt ut i fettiga hårtestar blandade med andra kemikaliemaxade frisyrpreparat. Ögonen var sömniga och halvslutna som på en gammal pundare och de mörka ringarna under dem som aldrig funnits där tidigare, lyste blålila mot huden som borde ha sett friskare och mindre glåmig ut, med tanke på solarietimmarna.
  Fy fan.
  Han vred upp vattnet ordentligt och klev in direkt, utan att vänta på att det skulle bli varmt. Som om han brydde sig om ifall kuken krympte så att den låg på minusskalan, eller inte. Det spelade ändå ingen roll nu. Ingen som spelade roll skulle ändå se honom naken på länge. Just nu kändes det inte som att någon som inte spelade någon roll skulle det heller.
  Den konstigt molande värken i bröstet verkade växa sig till en pulserande smärta när han långsamt drog fingrarna genom sitt hår. Plötsliga minnesbilder av Max händer som mjukt schamponerade och sköljde ur, brände sig fast på näthinnan och hjärtat började utkämpa en dödskamp för varje slag. Han visste att tårarna rann igen, men orkade inte känna, och han visste att gråten slet upp strupen igen, men han orkade inte höra.
  För varje gång han drog fingrarna genom håret etsades minnena av Max försiktiga händer fast hårdare. Han ville inte känna mer, minnas mer.
  Fingrarna grävde sig in i hålrummen mellan kakelplattorna och han lutade pannan mot keramikkvadraterna, medan han kämpade för att hålla sig upprätt. För varje framkämpat hjärtslag spred sig den molande värken längre och längre ut i kroppen, tillsammans med ångesten.
  Han var ensam igen. Och det var hans eget fel.
  Tiden verkade passera i snabba sjok med avstannande ångestpauser emellan. På något sätt blev håret tvättat och kroppen intvålad och avsköljd. Tårarna rann hela tiden, gömda bland det strilande vattnet och ingen annan skulle någonsin få veta. Han undvek att se på bitmärkena som Max hade lämnat bara några dagar tidigare när han hade fått för sig att det var det bästa sättet att få Bastian att göra som han ville. Nu fanns de där som inpräntade minnesstenar om vad han hade förlorat och vad som aldrig skulle komma tillbaka. Tänderna som han så ofta hade sett i det där välbekanta leendet och hur de bet i den allt för ofta kyssvullna underläppen.
  Han ville spy av minnena.
  Kroppen verkade ha gått ner till en funktionsfart på femtio procent för att klara av att fungera utan att falla i bitar. Kläderna tog det en halvtimme att få på sig och att dra borsten genom håret tog en kvart, med regelbundna sammanbrottspauser.
  Hampus dök upp i dörröppningen precis när han hade fått på sig den sista strumpan efter att den hade trasslat in sig i tårna femtontusen gånger. Att knyta skorna ville han inte ens tänka på.
  ”Vill du ha frukost?” Medlidandet var där. Ett mjukt täcke av ömhet i safirögonen och ett patetiskt försök att dölja orosrynkan mellan ögonbrynen.
  Tanken på mat fick magsäcken att dra ihop sig till en hårt knuten klump av illamående. När han skakade på huvudet blev orosrynkan tydligare och ögonbrynen drogs ihop en aning. Uppenbarligen hade det inte varit en fråga som det fanns fler än ett svar på.
  ”Okej.”
  Synen av filmjölk och Kellogg’s Cornflakes verkade få magsäcken att panikslaget försöka fly, som om han skulle utsätta den för en fruktansvärd tortyr, men han struntade i den. Han hade inte ätit sen i förrgår och behövde nog egentligen lite näring. Flingorna på toppen knastrade så att det ekade äcklande i huvudet, precis som när någon bredvid tuggar knäckebröd med öppen mun, och de i botten hade blivit så mjuka och sladdriga att han kväljde varje gång som han beslutsamt svalde ner dem.
  Halva skålen fick han i sig, innan han gav upp och sköt den ifrån sig. Hampus sa ingenting medan han plockade bort den och sköljde ur den, innan den fick sin plats i diskmaskinen.
  Det kändes inte direkt lockande att gå till skolan nu. Men han var tvungen.

 

Skolans korridorer kändes förrädiska och alldeles för långa där han gick strax bakom Hampe. Han tyckte att alla stirrade på honom mer än vanligt, som om de visste att han precis hade blivit dumpad av en pandaunge som knappt var accepterad bland sina egna.
  De hånskrattade nog åt honom nu. Viskade så fort han försvann runt hörnet.
  Korridorerna var trånga av alla elever som trängdes för att hinna till sina skåp innan lektionen. De nya vårkläderna var på nu; tunna jackor och ljusa skor. Det luktade varm morgonsol och pollen om dem och snart skulle alla ha solblekt hår och hänga på den asfalterade skolgården i små grupper. Esteterna skulle spela gitarr och sjunga i sina hippiehögar och hans egna skulle dricka latte eller iste och tävla i tysthet om vem som hade dyrast solglasögon och snyggaste solbrännan.
  Det kändes som evigheter innan han och Hampe ens hade kommit in i rätt korridor. De orangea skåpen stack i ögonen som motbjudande varningsljus om att det snart skulle bli rött; om att han snart skulle vara tvungen att testa sina skådespelaregenskaper för att överleva dagen. Hampe vek av ett par meter innan, på väg mot sitt eget skåp och det kändes som att benen skulle vika sig under honom när han gick de åtta stegen till den välkända plåtluckan med låset som krånglade.
  Hela kroppen skrek: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Men han fortsatte gå ändå, för vad andra tyckte om honom var trots allt viktigare än allt annat just nu. Det var det som hade fått hans förhållande med Max att gå åt helvete, och nu, när det inte fanns kvar, hade han bara statusen att klamra sig fast vid. Idag skulle han bli tvungen att göra en insats värd Pris för bästa huvudroll, på Oscarsgalan.
  I vanliga fall brukade han känna sig snyggast i världen när han gick mellan de andra eleverna och kände deras blickar på sig. Idag kändes det som att han var äckligast i universum och täckt av skit.
  ”Basse! Var fan var du igår?”
  Danne.
  Han tog ett djupt andetag innan han vände sig om, smilade upp sig och drog handen genom håret som om det var per automatik och inte en enorm kraftansträngning. Danne hade en pikétröja i ljust turkosblått och det mörka håret var perfekt friserat med lite för mycket vax. Han såg solbränd och glad ut. Killen var i och för sig alltid solbränd, eftersom hans farsa var från Spanien, och glad låtsades han alltid vara så fort Basse kom i närheten och det inte fanns någon anledning att låtsas vara sur på någon för att smöra in sig.
  Det är ditt fel! ALLT är ditt fel! 
Helst av allt ville han bara skrika och dunka Dannes smilande nylle in i de gnisslande skåpsdörrarna gång på gång på gång, tills han förstod vad i helvete han hade gjort, vad han hade förstört. Tills det där äckliga leendet försvann från hans läppar.
  Idag fanns det ingenting att le för, jävla idiot.
  Men Basse log. Bastian grät, och Basse log.
  ”Äh, pallade inte bara. En extra sovmorgon kändes välkommen, om du fattar.” Orden ringde konstlade i hans öron och han fattade inte hur någon kunde undgå att höra att hans insida höll på att falla sönder bakom det där leendet.
  ”Som alltid. Tio över åtta-lektionen på måndagar finns liksom inte på mitt schema.” Danne skrattade åt sitt eget skämt som kanske hade varit roligt om Bastian varit vettig i huvudet och inte en krackelerande insidan med ett leende skal. Han skrattade också, tog sina böcker och dängde igen skåpet.
  ”Vad har du nu?” Det var så irriterande att han frågade, för de visste allihop att Danne hade koll på Bastians schema bättre än sitt eget. Han ville fortsätta dunka in det där äckliga leendet i de orangea skåpsdörrarna, men fortsatte bara att le.
  ”Affärsjuridik, men vi ses sen!”
  Danne nickade och log, nöjd tydligen, och försvann bort med de andra som skulle till UF. Så fort Danne försvann från hans sida kändes det som att benen skulle vika sig under honom. Han grep tag hårt i överkanten på skåpet och tryckte skolböckerna mot kroppen, försökte andas djupt och jämnt och låtsas som att allt var bra. Låtsas som att hela världen inte var åt helvete, upp och ner, bak och fram, ut och in.
  ”Kom nu.” Hampes orosrynka var tillbaka, men det kändes ändå som att en räddande ängel, alternativt Jesus, hade kommit till honom som stöd. Han var glad att salen inte låg i någon av korridorerna där esteterna häckade som värst, utan i hans eget kungarike. Risken för att träffa på Max var minimal och om de skulle råka gå förbi varandra så skulle de lätt kunna missa det, i villervallan av stressade elever. Han kunde inte svika sig själv genom att ge upp och lämna skolan igen för att ligga hemma och glo upp i taket. Folk gjorde slut hela tiden, och de överlevde, varför skulle inte han?
  Trots beslutsamheten kände han sig matt och onödig när han nickade mot Hampe och följde efter mot klassrummet.
  Han hade väntat sig att lärarens föreläsning skulle blåsa obemärkt förbi, medan depressionen åt upp honom inifrån, men istället tävlade hjärncellerna om vem som kunde komma ihåg mest. Vartenda ord fastnade. Kanske var det undermedvetandets sätt att skona sig själv ifrån alla svidande tankar om Max. Affärsjuridiken hade aldrig känts så enkel och självklar, som om hjärnan först nu kom på att han hade spenderat hela sin barndom med att lyssna till morsan och farsans jobbprat över hans huvud vid matbordet. Övningsuppgifterna var löjligt enkla, som ettans plus och minus, eller läsövningar, och med fyrtio minuter kvar av lektionen var han tvungen att be om fler uppgifter för att hindra sig själv ifrån att återvända till apatin.
  Hampe lät honom vara, antagligen lättad över att Bastian faktiskt gjorde någonting överhuvudtaget och inte ägnade lektionen åt att stirra ut genom fönstret. Han frågade inte ens om hjälp när det var en uppgift han inte förstod i rädsla för att bryta förvandlingen från deprimerat dumpat offer, till expertjuristen Leif Silbersky.
  ”Vad har vi för lektion sen?” Om han kunde hålla sig sysselsatt hela tiden så skulle tankarna hålla sig borta. Skitsamma om han blev skolans största pluggis, så länge han slapp bryta ihop på handikapptoaletten där fjortisarna satte på varandra under lunchrasten så kunde han leva med det. Dessutom skulle morsan låta honom vara om hon märkte att han faktiskt ansträngde sig i skolan.
  ”Engelska, men är du säker på att du orkar det?”
  ”Jag måste nog gå, för att orka”, mumlade han till svar, halvt om halvt i hopp om att Hampe inte skulle höra vad han sa. Han behövde sysselsätta sig för att inte flippa ut och börja böla som en annan treåring, han behövde tråkiga föreläsningar och uttjatade uppgifter för att inte rulla ihop sig i fosterställning under täcket och önska att han slapp andas.
  Så fort han hade engelskböckerna i händerna kände han sig bättre, inte ens Dannes eviga tjat var speciellt irriterande och två minuter senare satt han i det mest slitna klassrummet i hela skolan som stank av lärarens tantparfym och pluggade ögonen ur sig för att slippa tänka på annat.
   Hjärnan jobbade på högvarv och resten av kroppen koncentrerade sig på att hänga med i alla elektriska impulser, istället för att kontrollera hur han egentligen mådde. Han kände sig fungerande och inte ens i närheten av ett sammanbrott. Även om det var ett skal utan innehåll som gick från lektion till lektion, skrattade åt dåliga skämt och tittade snett på estetettorna som kutade förbi, så var det i alla fall ett skal som inte var nära att springa skrikandes in i väggen, som när han först satte sin fot i skolbyggnaden. Det kanske gick att överleva ändå, andas och faktiskt fungera som en vanlig människa. En tom människa, men ändå någon med tjugotre kromosompar.
  Efter att ha stannat några extra minuter och fått pappren som engelskläraren hade delat ut dagen innan, kände han sig plötsligt liten och ensam när han skulle gå till sitt skåp. Det var bara en lektion kvar på hela dagen, och sedan första lektionen hade han inte ens känt sig nära ett sammanbrott. Bara det kändes som en seger. Men nu, när han skulle gå helt ensam, utan sitt försvar så kände han sig plötsligt sårbar. Det var trots allt inte många meter mellan hans och Max korridor och det som förut känts ganska tryggt och säkert, hack i häl på Hampus, kändes återigen som ett minerat fält. Varje snedsteg skulle kosta honom ett ben, eller i värsta fall, livet. Kanske inte riktigt så drastiskt. Max var trots allt ingen atombomb, men han var ganska säker på att insidan inte skulle hålla för den känslomässiga explosion som han var säker på skulle ske om han ens fick en skymt av det där svarta skatboet till hår.
  Bastian skyndade sig, smet runt de klonade fjortisarna och de pyttesmå nördettorna, i jakt på Hampes trygghet som fanns borta vid skåpen. Så fort han rundade hörnet till sin egen korridor, bara meter bort från hans safety zone, höll hjärtat på att förvandlas till Hulken och slå sig ur hans bröstkorg. I nästa sekund återgick det till att vara Dr David Banner. Falskt alarm. Han såg på det svarta håret vars ägare fjollade omkring i hans korridor och blev mer lättad för varje andetag som han insåg att det inte var Max. Bara en annan estetbög med liknande frisyr, men fulare fejs. Irriterad på att den svartklädda regnbågsidioten gick han till sitt skåp och smällde upp dörren. Bara svenskan kvar nu, sen var det klart. Bara en lektion kvar. Han skulle klara det. Måste klara det.
  Han blängde på idioten när han vände sig om och gick med Hampe strax framför sig som en skyddande sköld till korridoren där svensksalen låg.
  I samma sekund som han skulle gå in i klassrummets isolerade trygghet gav hans Maxradar utslag. Trots att han kämpade emot, så verkade huvudet för egen maskin vrida sig åt det håll impulserna kom ifrån. Det var som magnetism, ohjälpligt och mot sin vilja gjorde hjärnan vimlet av elever suddiga och förstärkte skärpan runt det rufsiga håret, de svartmålade ögonen och det bleka ansiktet. De vanliga skolljuden från skrattande elever, smällandet i skåpsdörrar och prasslandet av papper, sänktes till nästintill ohörbarhet, och det var bara det snabbt ökande, dunkande ljudet från hans hjärta som fyllde hans kropp inifrån. Ögonen verkade registrera varje liten rörelse som om världen plötsligt rörde sig i slow-motion och för varje gång han såg hur Max tänder bet i den där underläppen som han så väl mindes känslan av att hålla mellan sina egna läppar, gick något inom honom sönder. För varje gång de silvergrå ögonen undvek att möta någons blick och de långfingrade händerna tryckte sig ner djupare i fickorna, blev det svårare att andas. Han såg så vanlig ut, inte ledsen, inte trasig, inte ihålig eller apatisk som Bastian kände sig. Bara vanlig.
  Fastän han kämpade för att se bort, för att komma undan det oundvikliga, så kunde han inte slita blicken från Max när de svartmålade ögonen långsamt och helt oförberett, fast ändå så förutsagt, såg in i hans. De två stegen som Max tog innan han såg bort igen kändes som tusen år. Tusen förjävliga jävla år. Han ville skrika och gråta, dunka huvudet i klassrumsdörren och hoppas på en ordentlig hjärnskada så han bara blev ett paket som varken kunde röra sig, eller tänka ordentligt. Så han slapp det här. För varje kämpande andetag han tog, så föll han långsamt sönder inuti. Allt försvar och alla murar han byggt upp under dagen, rasade runt honom och Max bara tog och tog och tog allt han hade kvar, tills han stod ensam kvar. Tom och avskalad. De silvergrå ögonen såg bort, efter vad som egentligen var två steg genom korridoren för Max, men som kändes som ett utdraget maratonlopp för Bastian. Han kände sig andfådd och kallsvettig, där han stod, lutad mot dörrkarmen till klassrummet.
  ”Basse?”
  Knarrandet från skinnrock och ljudet från stora kängor mot skolans skitiga golv nådde honom i hans koma, men han svarade inte. Han stirrade på platsen där Max just hade gått förbi och som nu började tömmas på folk som hittade rätt till sina klassrum.
  ”Kom. Jag tror inte att du ska gå på lektion just nu.”  
  Han kände Johans stora hand mellan skulderbladen och hur han sköt honom framför sig bort mot skåpen och hur böckerna togs ur hans händer. Strax därpå hade de tagit sig igenom suddiga korridorer och klev de in i ett av de små grupprummen som ingen någonsin använde, förutom de som var alldeles för kåta för att hinna gå hem för att tillfredsställa sina behov, alternativt de som tyckte att det var spännande att sätta på varandra ovanpå en nerklottrad skolbänk full av tuggade tuggummin på undersidan.
  Han ville spy.
  ”Mår du bra?” Johan tvingade hon att fokusera sin blick och komma tillbaka från Landet Ingenstans, till verkligheten. Till sin förvåning hörde han sig själv skratta till.
  ”Vad tror du? Ser det ut som om jag hjular av glädje, eller?” Han undvek Johans intensiva blick. Trots att han antog att snubben inte var där för Max skull, för om han kände Max rätt så hade han inget behov av att få en hög med information om Bastians lidande.
  ”Jag fick veta vad som har hänt i morse. Det är helt galet. Hur fan kommer det sig?”
  Han var inte anklagande. Inte: vad fan har du gjort mot Max? Johan verkade uppriktigt sagt förbryllad över vad som egentligen hade hänt, hur det kom sig att det faktiskt hade hänt.
  Som om han inte undrade det själv också.
  ”Jag fick vad jag förtjänade. Klantade mig, big time.” Bastian ryckte på axlarna och gjorde ett fåfängt försök att spela oberörd, som om Johan som precis sett honom i sitt big Tjernobyl melt down, skulle tro på det.
  ”Men allt gick ju så bra! Jag fattar inte. Jag trodde ni var värsta grejen liksom, du och han, ni verkade ha hittat rätt liksom.”
  Åh tack Johan. Nu kändes det genast mycket bättre, när andra också påpekade att han antagligen precis blivit dumpad och överkörd femton gånger av sitt livs kärlek.
  ”Uppenbarligen gick det inte så bra.” Ett axelryck till. Det kändes som det bästa sättet för att uttrycka likgiltighet, även fast hans röst avslöjade att han var förstörd.
  ”Har du inte försökt prata med honom om det?” Johan såg nästan lika förstörd ut han, och sjönk ner på den nerklottrade bordsskivan. Antagligen gned han också in diverse kroppsvätskor i kläderna.
  Bastian ville spy igen.
  ”Nej.”
  ”Borde du inte försöka det? Jag menar…shit…” Chock i Smurfland också, tydligen.
  ”Han gjorde ganska klart vad han ville.” En tredje axelryckning.
  Johan gned handflatorna över ansiktet och såg frustrerad ut. Han råkade nästan peta ut ögonen på sin åskådare när han dramatiskt dunkade pannan i bordet och de vassa blå hårtestarna okontrollerat kastades framåt.
  ”Jag fattar verkligen inte det här. Häromdagen var han så sjukt kär.” Det lät nästan som om Johan var på väg att börja gråta.
  ”Jaha.” Vad skulle han svara? Att det kändes skönt att han hade förstört det så åt helvete att Max känslor hade gett upp över en natt? Eller att han skulle försöka vinna honom tillbaka när känslorna tydligen fanns där?
  Johan hade inte varit i rummet när Max hade varit ihålig och någon annan. Han hade inte sett att känslorna inte fanns där längre.
  ”Han pratar inte alls med oss. Vägrar, du vet. Vi får inte veta ett skit om vad som hänt eller vad som gick fel. Hur han mår kan vi ju bara glömma.” Så Max hade stängt alla ute. Bastian hade inte en aning om vad han borde säga och stirrade som en idiot på Johans tröja med Kraftwerk på.
  ”Oj”, klämde han ur sig tillslut eftersom smurfen uppenbarligen väntade på ett svar.  Han visste inte vad han hade väntat sig. Absolut inte att Max skulle gå omkring och vara oh so happy and gay, men verkligen inte att alla hans vänner skulle stängas ute.
  ”Vill du ha en glass?”
  Bastian kom på sig själv med att nästan trilla av stolen på grund av Johans oväntade personlighetsbyte. Från en depressiv Dr Phil till Ronald McDonald på tre sekunder.
  ”Va?”
  Johans ögon lyste plötsligt, precis som när han hade suttit på Donken och lekt med Happy Meal-bilen som nu stod i Bastians fönster. Var toalettborsten i form av en plastkrokodil hade tagit vägen, hade han ingen aning om, men bilen hade han kvar. Någon uppfostran hade han väl fått, i alla fall.
  ”Jag bjuder på glass. Kom igen, du kan behöva lite laktos i magsäcken.” Smurfen var på språng igen, sjungandes på Darth Vaders tema och svepte skinnrocken dramatiskt bakom sig.
  ”Logiken i det uttalandet…?” Bastian fick en plötslig lust att le, och kände hur det ryckte lite i mungipan.
  ”Äh, logik är överskattat. Kom igen, young Skywalker!”
  Just då, när han såg in i de busigt glittrande ögonen och med det okynniga leendet som bländade hans ögon, så kunde han verkligen förstå vad Hampe och Hanna faktiskt såg i Johan. Varför det inte gick att motstå honom. En glass hade väl ingen dött av, dessutom.

 

”Min lillebror börjar nian i höst. Helt sjukt. Förra veckan var han sju år, om du fattar.” Johan var inne på sin andra glass och trummade med de enorma kängorna mot träbänken som stod nedanför bordet de satt på. Glasskioskerna skulle gå bra idag, med solen som gassade värre än i juni och utan måsarna som sket på allt, men för tillfället var det bara han och Johan där, och en gubbe och tant som inte tycktes märka att de fanns till.
  Johan hade alldeles för mycket energi. Det var tröttsamt bara att se honom fara runt som en Duracellkanin på femton liter Red Bull. Charmig som ett dagisbarn, visst, men hur Hanna orkade ha ett seriöst förhållande med honom kunde Bastian inte förstå. Men det var skönt att han inte behövde bidra något till konversationen, för det skötte Johan så bra på egen hand.
  ”Du har inga syskon, va?”
  Bastian skakade på huvudet och insåg att apelsinkulan snart var slut.
  ”Är det inte ensamt? Du vet, ingen att slåss med eller bränna ner spel åt.”
  ”Jag har ju inte direkt nåt att jämföra med, men det var lite ensamt när vi var på semester. Alla andra lekte med sina syskon, och jag var ju tvungen att lära känna nya hela tiden.” Det var längesedan han hade funderat över det där med syskon. När han var mindre hade han önskat sig en lillebror, men inte fått någon. Antagligen det enda han hade önskat sig men inte fått. Nu tänkte nästan aldrig på det längre och han visste inte riktigt om det var värt att vara två missanpassade ungar som levde på status och andras fördomar i skolan.
  ”Nu då?”
  ”Nej, jag är liksom van att vara ensam nu. Jag var ju nästan alltid själv när jag var liten också, eftersom morsan och farsan jobbade så mycket, så det skulle kännas konstigt om man hade sällskap helt plötsligt.” Han stoppade pekfingret i munnen för att slicka bort glassen som runnit ner längs struten och iakttog Johans kängor som jobbade fram ett eget trumsolo mot träplankorna.
  ”Sant. De är rätt konstiga dina föräldrar, va?”
  Han kastade en blick på Johan som fortfarande såg lika oskyldig ut, slickandes på sin glass och stampandes med fötterna. Även om de inte kände varandra, så var det ändå inte som att snacka med Danne. Johan var ju trots allt en av dem som gett honom en chans från början. Lite som esteternas Hampus, fast mindre bildskön.
  ”Typ. Vi har väl inte så bra kontakt.” Han försökte få det att låta som om det inte var en stor grej, för det var inte det längre. När han var yngre hade han tyckt att det var jobbigt, men nu hade han accepterat det. Han såg på en Blåmes som flaxade omkring mellan grenarna i ett litet träd framför dem och på dens partner som skuttade omkring på gräset nedanför flera minuter innan han fattade att Johan ville att han skulle säga något mer.
  ”De är ju aldrig hemma. Svårt att bli lära känna varandra då.” Han ville inte att Johan skulle tycka synd om honom, för han tyckte inte ens synd om sig själv. Även om han önskade sig andra föräldrar ibland så var det många Soc-ungar som hade det så mycket värre än han, utan de senaste prylarna och möjligheten att resa vart han ville utan någon närmare förklaring.
  ”Såklart.” Johan nickade instämmande. Han sörplade ur sig den smälta glassen ur strutresterna och reste sig upp. ”Nu är jag klar, ska vi gå?”
  Och då var det bara att följa med, uppäten glass eller ej.

 

Johan hade varit ett förvånansvärt skönt avbrott i hans svarta hål. Hampus trippade alltid runt honom som om han var en självmordsbombare, men Johan klampade bara på. Han pratade om allt, vare sig det kändes passande för några som knappt kände varandra, eller inte. Det var en lättnad att inte behöva tänka, utan låta Johan sköta hela konversationen och bara existera och ändå vara intressant.
  Men nu kändes det ensamt igen, hemma i sitt eget rum där ingen Duracellkanin på Red Bull fanns. Morsan och farsan var inte heller hemma. Bosatta på jobbet som vanligt och utan någon som helst aning om att deras ende son hade krossat hjärta och bosatt sig i en mindre depression.
  Två timmar ägnade han sig åt att göra uppgifter på de kommande kapitlen i engelskan och affärsjuridiken. Klockan var tio över tolv och han var svintrött, men livrädd för att gå och lägga sig. Sängen kändes som en av Mayaindianernas fällor, där det när som helst kunde dyka upp en enorm stenbumling som ville krossa honom mot väggen, eller att marken kunde öppna sig vid hans fötter och i nästa sekund skulle han befinna sig i ett hål med skitförbannade kåbror.
  ”Bastian?” Morsan knackade på dörren och öppnade utan att ha blivit ombedd. Hon tog sig så mycket friheter nu för tiden.
  ”Mm?” Istället för att se upp och möta hennes blick, fortsatte han med att skriva rent uppgifterna en tredje gång i kollegieblocket. Helt i onödan, eftersom de ändå skulle skrivas in på datorn och mailas till läraren.
  ”Ska du inte sova nu? Du börjar väl tidigt imorgon?” Han hörde hur hon lutade sig mot dörrkarmen och säkert hade ett försök till orosuttryck i ansiktet, vilket i praktiken var omöjligt eftersom hon knappt kunde göra några ansiktsuttryck överhuvudtaget längre.
  ”Snart, ska plugga klart först.” Han koncentrerade sig på att göra paragraftecknen extra tydliga och önskade att hon skulle gå därifrån så att han slapp låtsas som att han var produktiv när han egentligen bara hittade på ursäkter för att slippa gå och lägga sig.
  ”Du har verkligen tagit tag i skolan. Jag är väldigt stolt över dig.” Morsan tog två steg in i rummet och strök honom tafatt över håret innan hon gick sin väg och släckte ner i lägenheten.
  Ett par sekunder satt han bara och stirrade.
  Stolt?
  Hon hade inte sagt att hon var stolt över honom sedan han var liten och fått alla rätt på gångertabellsprovet. Hon måste verkligen lida av någon sorts identitetskris, alternativt seriös ansikte mot ansiktekonfrontation med karma och insett att dåliga morsor inte fick det så bra i nästa liv.
  Med en suck kastade han ifrån sig pennan så att den studsade mot väggen framför skrivbordet innan den landade död ovanpå blocket.
  Face your fears.
Mjukisbyxorna åkte av och t-shirten kastades på skrivbordsstolen. Gårdagens dejt med sängen hade verkligen inte gjort honom mer sugen på att umgås med den igen, men han skulle antagligen bryta ihop i skolan om han inte fick några timmars sömn.
  Det knakade i ryggen när han sträckte på sig och beslutsamt sjönk ner under täcket. So far, so good. Beredd på det värsta lät han huvudet landa på kudden och upptäckte till sin förvåning att det enda som attackerade honom var den enorma tröttheten från alla spänningar och stress som slitit i honom under dagen.
  Det höll redan på att bli bättre.

 

Max varma händer letade sig ner över hans bröst, gjorde huden feberhet under handflatorna.
  Bastian kände hur andetagen blev ytligare, kom allt snabbare. Deras läppar möttes igen, och igen, och han lät fingertopparna dansa över Max mage, som höjdes och sänktes i takt med hans egna andetag. Han såg ner på det rufsiga håret, de halvslutna ögonen som avslöjade lite av irisarnas silverfärg. Det värkte till någonstans i bröstet när han såg ner på allt det som han älskade så mycket.
  Max ryste till när fingertopparna nådde kalsongkanten och ett ostadigt andetag drogs hastigt in genom de kyssvullna läpparna. Han tryckte sig upp mot Bastians kropp, kved till när han kände ståndet mot sitt eget genom kalsongerna och sjönk tillbaka ner mot madrassen igen.
  Deras läppar möttes och Bastian lät pekfingertoppen glida längs insidan av resårkanten till Max kalsonger. Den bleka huden brann under hans hand och ännu ett kvidande undslapp läpparna han kysst ömma när han lät munnen forma sig runt den skenande pulsen på Max hals.
  Han drog tillbaka sitt finger från resåren och smålog för sig själv när Max gav ifrån sig en besviken suck, som strax därefter byttes ut mot ett lågt stön, när han långsamt lät handen smeka Max genom kalsongerna.
  De långfingrade händerna gled över hans rygg och axlar, borrade in fingertopparna i hans hud när det blev för skönt att hantera. Max var så hård under hans hand och när de kysstes igen blev han nästan förvånad över desperationen i den andres läppar.
  Max famlade över hans rumpa och kämpade med kalsongerna. Det var som om de inte kunde komma av fort nog. Flämtande satte sig Bastian upp på knä och hjälpte till att få av dem, innan han drog av Max också.
  Smala armar drog ner honom mot sig igen och läpparna fann varandra. Den tunna kroppen under honom skälvde till när han lät handen glida över bröstet och ner över den bleka magen. Max begravde stönande ansiktet mot hans hals när handen fann sitt mål och pressade sig upp mot honom.
  Bastian kysste flämtande den rodnande huden på Max hals och lät handen ta den takt den ville, lite hårdare för varje rörelse. Under honom vred sig Max och stönade flämtande fram böner om mer. Den ljusa huden glänste av svett, precis som hans egen och bröstkorgen höjdes och sänktes i ett allt högre tempo. Han letade sin väg över den fuktiga magen och kände de skälvande andetagen under huden mot läpparna. Max grep hårt med ena handen i hans hår och den andra om lakanen som dragits upp från madrassen och stönade högt när Bastian tog honom i munnen. Hans egen kropp vibrerade nästan i protest mot att vara bortglömd och lämnad utan någonting, men han brydde sig inte. När Max blev galen av hans händer, mun och kropp spelade inget annat någon roll.
  Handen fortsatte göra sitt jobb samtidigt som munnen tog för sig mer och mer. Max verkade inte veta var han skulle ta vägen under honom och drog händerna över sitt eget ansikte, genom håret, bet sina knogar och greppade Bastians axlar, huvud, nacke och hår. Stönen kom allt tätare och blev högre när tungan började göra sitt.
  ”Vänta, vänta!” Max flämtade och vred sig fortfarande under honom, men han såg ändå upp och mötte den silvergrå blicken under halvslutna ögonlock.
  ”Kan vi inte fortsätta?”
  Hjärnans brist på blod och syre gjorde honom oförstående. Han skulle ju ha fortsatt om Max inte avbrutit honom. Han nickade, fortfarande förvirrad, och tog Max i sin mun igen. Ett förtvivlat stön undslapp de kyssvullna läpparna och Max försökte knuffa bort honom.
  ”Nej, jag menar…kan vi inte fortsätta?”
  Bastian förstod fortfarande inte.
  ”Hur menar du?”
  Han såg att Max blev generad, men det fanns ingen osäkerhet i hans ögon längre, som alltid annars.
  ”Du vet…hela vägen?”

Flämtande stirrade han upp i det skuggfyllda taket och famlade bredvid sig efter Max. Drömmen hade gjort honom stenhård och han hoppades på att det inte skulle göra pandapojken något att det var mitt i natten.
  Förvirrat såg han sig omkring i sängen när han inte hittade Max bland lakanen, han som alltid sov så tätt intill. Några sekunder var han förvirrad över att se att det var tomt bredvid honom. Inget svart, rufsigt hår på kudden.
  På tre sekunder rämnade allt runt omkring honom och han kände sig spyfärdig. Insikten om att han låg där med stånd, när Max inte var en del av hans liv längre, fick honom att vilja kräkas magsäcken ur sig. Rummet kändes tomt och som ett museum. Sängen var alldeles för varm och täcket trasslade in sig mot hans svettiga ben. Den äckliga känslan av att han gjorde något förbjudet, hade sexdrömmar om sitt ex, förföljde honom fastän han flyttade sig över till sängens andra sida. Den välbekanta lukten från Max hår som etsat in sig på kudden som pandapojken alltid använde, sköljde över honom när han kom inom en tio centimeters radie ifrån den och det kändes som senapsgas istället för schampodoft när den trängde igenom hans försvar. Krampaktigt tryckte han kudden mot bröstet och drog andetag efter andetag som gjorde honom yr av både syreförgiftning och alldeles för många minnen. Att tårarna rann brydde han sig inte om, eller magen som krampade ihop sig för varje kvävd snyftning.
  Ena sekunden hade han trott att han hade allt, utan en aning om att verkligheten rämnat under hans fötter. För några minuter sen hade hans största bekymmer varit att han kanske inte kunde få sig ett handjob av Max mitt i natten. Två sekunder senare insåg han att han inte ens hade en Max att få ett handjob av.
  Kudden påminde honom om alla nätter som det svarta håret hade gjort en stor kontrast mot det vita örngottet, hur de bleka armarna hållit hårt om täcket, till och med i sömnen och försäkrat sig om att det var uppdraget till armhålorna. Han kom så väl ihåg alla minuter, som sammanlagt blivit timmar, han hade ägnat åt att iaktta Max medan han sov.  De korta snusande andetagen, den halvöppna munnen och de iskalla fötterna som alltid lyckades väcka honom. Inget av det fanns kvar.
  Han visste att han var på väg ner i det där svarta hålet som han tillbringat de senaste dagarna i, igen och han visste att han behövde göra något åt det direkt. Men alla skoluppgifter var gjorda och han var inte emo nog att ringa Hampe mitt i natten och grina som ett småbarn, även om grabben inte skulle knysta ett ord om att det var jobbigt.
  Han fick nästan panik när han försökte ta sig ur sängen och kände hur lakanen snärjde in honom. Med en smäll dunkade han i golvet när fötterna trasslade in sig i täcket och inte hann nå golvet före resten av kroppen. Han märkte inte ens att det gjorde ont.
  Våningen var mörklagd och skum. Morsan och farsan sov säkert vid det här laget, gifta, trygga. Han grimaserade medan han tog sig igenom hallen och in i badrummet. Träningsbrallorna som låg på tvättkorgen kändes kalla mot kroppen när han tog på sig dem, och en gammal tjocktröja åkte på över t-shirten. Löpskorna stod på skostället fastän morsan hade bannlyst deras leriga sulor därifrån.
  Han behövde luft. Ren luft.
  Utan att bry sig om att morsan och farsan skulle vakna av smällen, slog h an igen dörren bakom sig och struntade i att låsa. Stegen kändes ospänstiga och tunga när han joggade ner för trappan och illamåendet kom över honom igen när magsäcken oroligt rörde sig efter hans gungande steg.
  Den äckliga känslan av att han hade gjort något förbjudet påminde honom om att tårarna fortfarande rann utför kinderna. Att tänka på Max och sedan känna sig äcklig och fel hade aldrig funnits i hans världsbild förut. Nu var det en dödssynd som han behövde få ut ur sitt system.
  Porten verkade försöka stänga in honom genom att göra sig onödigt tung och motsträvig. Nattluften slog hårt mot hans ansikte när han äntligen kom ut på gatan. En örfil för att väcka upp honom ur ångesten.
  iPoden i fickan slogs på och han bet ihop.
  Ut ur systemet.
  Några taxibilar gled runt mellan husen samtidigt som trottoaren svepte förbi under hans fötter. Tårarna rann fortfarande, men ingen skulle se det nu och kroppen var fullt sysselsatt med att springa för sitt liv. Snart nog var han framme i Djurgården. Det var dit alla äckligt kära par kom för att gå på romantiska promenader och peka finger åt alla andra som bara var där för den fina naturens skull. Nu var det tomt. Ingen orkade vara romantisk eller peka finger klockan tre på natten en vardag.
  Träden vid gångvägen kastade skuggor över honom och det var obehagligt dunkelt. Vem som helst skulle kunna stå var som helst utan att han såg, men han brydde sig inte nu.
  Musiken dunkade alldeles för högt i hörselgångarna på honom och även om det kom upp en Monstertruck bakom honom och tutade så skulle han inte höra. Han brydde sig inte om det heller. Fötterna föll in i det taktfasta dunkandet och andetagen hittade sin vanliga rytm. Känslan av oövervinnerlighet pulserade i ådrorna och han skulle kunna fortsätta springa på samma sätt i evigheter. Parkbänkar stod övergivna och luften luktade försommar. Det borde ha varit den bästa tiden i hans liv. Snart ute ur skolan och väder som i Sydeuropa, men det kändes åt helvete. Hur hade han haft roligt innan Max kom in i hans liv?
  Han mindes inte.
  Frustrerat spottade han på marken i ett försök att få ur sig tankarna. Musiken höjdes ett snäpp och stegen ökade i längd. Det började bli riktigt jobbigt, men ju mer han koncentrerade sig på lungorna som verkade dansa på gränsen till explosion och hjärtat som febrilt kämpade för att syresätta hans muskler, ju mindre tänkte han på Max.
  I samma stund som han satte foten på trottoaren utanför sin egen port kände han sig befriad. Kroppen och huvudet var slut och han kände sig tom. Skönt tom.
  Långsamt joggade han uppför trappstegen och upptäckte att ingen hade låst dörren efter honom. De hade väl inte orkat gå upp.
  En snabb dusch sköljde den kliande svetten från hans kropp och håret var fuktigt när han satte sig i skrivbordsstolen och vek upp datorn. Det var längesedan han hade öppnat den i rädsla för att minnena skulle skölja över honom, men han kände sig så avdomnad att ett par timmar på Facebook inte kunde skada. Hela sidan kändes fortfarande alldeles för komplicerad och konstig för att han skulle lära sig att förstå den på de få timmar han spenderade framför datorn, och de ännu färre som han lade på att utforska Facebook.
  Det kändes hemvant, men ändå konstigt att klicka upp Firefox och leta i rullisten efter adressen. Han hajade till när han såg www.helgon.net. En sida han aldrig hade besökt för egen del, men han visste vem som brukade göra det.
  En konstig mani tog över hans kropp när han klickade på sidan och kopplade bort alla skrikande röster i huvudet som berättade att det var en dålig idé.
  Som om han inte visste det.
  Hela sidan var grå. Ett emo stod med en konstig pose bredvid välkomsttexten som talade om att alla som inte var som Bastian var välkomna där. När han klickade i rutan med användarnamn kom förslaget Timekill upp och alla änglaröster som talade om att det var en jävligt dålig idé att göra som han gjorde, blev tysta, istället började smådjävlarna gnida sina händer och le lömska leenden.
  Han klickade på namnförslaget och kände hur smådjävlarna hurrade när det plötsligt fanns stjärnor i lösenordsrutan.
  Fyfan vad sjuk han var.
  Ett snabbt klick tog honom in på sidan.
  Han möttes av en mörkt grå bakgrund med en måne nere i hörnet och några människor såg idiotiska ut på sina profilbilder under rubriken Inga helgon direkt.  I menylisten klickade han på Min sida och kände hur hjärtat osäkert pumpade i bröstet. Han var ute på farligt vatten nu. Man gjorde verkligen inte såhär, verkligen, verkligen inte.
  I hörnet fanns det en suddig bild på Max, mest Max hår, men ändå Max. Det knep konstigt i hjärttrakten när han läste informationen om namn (Max, inget efternamn), E-mail (dold), hemsida som han inte hade någon, antal inloggningar och senast inloggad. Han kände sig som en detektiv.
  Spänningen smög sig på.
  Det gjorde ont när han läste att Max hade ändrat sin civilstatus till singel. Han antog att han hade ändrat den i alla fall, och att den inte alltid hade varit det. På sexliv stod det hemligt, men det var inte hemligt. Bastian visste allt. Allt.
  Snabbt klickade han på en av de lysande ikonerna på högra sidan, när han kände hur klumpen i halsen hotade att leta sin väg ut genom tårkanalerna.
  Gästboken.
  Skärmen fylldes av bilder och meddelanden. Texten Timekills gästbok   12523 inlägg skrek mot honom. Max var populär här.
  Det skavde i strupen när fastnade med blicken på en bild som han mycket väl kände igen. Den där dreadlockssnubben, som han sett i camen den där gången, glodde slött tillbaka mot honom.  Fortfarande snygg. Helvete.

  FutureSex K19 från Södertälje Stockholms län, igår 23.14
  jag saaaaknar dig. har du lst mitt dagboks inlägg?
Svara  - Historik – Gå till – Markera som besvarat – Radera
  

 

FutureSex K19 från Södertälje Stockholms län, igår 23.12
  min dagbok NOW!  
Svara  - Historik – Gå till – Markera som besvarat – Radera

Även om meddelandena var skrivna till Max så kändes orden riktade till Bastian. De där inläggen från FutureSex verkade pågå i all evighet utan några speciella avbrott från andra medlemmar. Sida efter sida med raggningsrepliker och knep från dyslektikern. Han mådde illa när han klickade på FutureSex och kom in på en likadan presentation som den om Max.
  Killen var bög, vilket inte kändes direkt förvånande när han tänkte på allt det som skrivits till Max. Vid civilstatus stod det kär, och det var inte speciellt svårt att lista ut vem snubben var kär i.
  Det irriterade honom. Hade det varit någon annan ful jävel så hade han inte brytt sig, men den här killen kunde definitivt vara en konkurrent, och Max var ju hans. Ingen annans.
  Han letade bland dagboksinläggen och klickade på det senaste som var döpt till M <3 och bara skrivits någon dag tidigare.

Idioten och M har gjort slut. Klagar jag?! NEJ!!!!
  Synd om M såklart, men jag ska ta hand om dig. Jag sa ju heeela tiden att han var skit dålig.

Han stirrade.
  Det var inte direkt svårt att lista ut vem ”idioten” var i det här fallet. Magen hade försvunnit ur kroppen på honom. Allt hade domnat bort. Han mådde inte ens illa längre. Nästa dagboksinlägg hette as bra kväll med M och var skrivet veckan innan när han hade varit tvungen att säga nej till att träffa Max för träningens skull.

Gissa vem jag har träffat?!?!?! M såklart. Hans dryga ragg tar inte hand om honom till räckligt så det är min tur att ändra på den saken ;D;D Speciellt när jag vet hur intelegent befriad den där snubben är. Tror att han är något med sitt guld locke hår och snygga kompisar. M behöber något bättre än så. Alltså mig!
THE BEST DATE OF MAJ LAJF!?!?! Jag fick M att ta en ficka på stan när hans som sagt jäv ligt dryga ragg vald en träning framför en kväll med honom. (Vad ser M hos honom över huvud tagget?) Ja blir så lack på folk som ska roffa åt sig saker de inte är värda att få! M kan få så mycket bättre... Och alla vet väl för hoppnings vis men jag menar?!?

Han dog någonstans inombords. Även om det var felstavat, halvt efterblivet och definitivt inte nyktert, så var det sant. Max förtjänade bättre. Någon som faktiskt vågade visa öppet att han var det bästa med livet. Inte någon som låtsades dra handen genom håret istället för att vinka bara för att en kompis råkade stå bredvid, inte någon som låtsades plugga varje kväll, men egentligen befann sig hos den person han älskade mest av allt, inte någon som skämdes över att personen han älskade råkade vara en kille, en kille med svartmålade ögon, stuprörsjeans och t-shirts med bandtryck.
  Illamåendet gav honom ett knytnävsslag i magen och han kastade sig upp ur skrivbordsstolen med handen för munnen. Snubblande tog han sig in till badrummet och hukade sig över toaletten och tömde sig på ångesten tillsammans med maginnehållet.
  Han satt kvar på knä med armarna mot det kalla porslinet och andades in stanken av sitt misslyckande. Det var rätt åt honom. Han förtjänade det här. Max hade det bättre med den där snubben som åtminstone verkade uppskatta vad han hade.
  Ändå gav tanken på Max med någon annan, någon annan än honom själv, känslan av frost ända in i märgen.
 

     

 


Kapitel 18: Maximilian - Kom kulturkrock kom

Vi varnar känsliga för en del barnförbjudet i detta kapitel.

”Är du färdig att gå snart eller?” Max vände sig om och försökte urskilja Bastian genom svitens glasdörrar som ledde ut till balkongen där Max nu hade stationerat sig. Det var inte ens någon idé att fundera på vilken gång i ordningen det var som han frågade Bastian om han var klar eller inte. Han skulle inte få något ordentligt svar ändå. Det var mera så att han fick vänta ut stormen och hoppas på att Bastian skulle uppenbara sig innan hans föräldrar skickade italienska maffian efter dem. Men Max kunde inte låta bli att erkänna att hela situationen var ganska kul, hur många gånger hade han inte trott att han var den jobbiga i förhållandet vad gällande ockupation av badrum? Nu visade det sig snarare vara tvärtom. Skönt att inte vara helt misslyckad, Bastian fick ta en bit av den smällen också.
  När han inte kunde se någon som rörde sig därinne antog Max bara att Bastian fortfarande höll på att styra med håret eller tandborsten – vad det nu kunde vara som tog så himla lång tid. Istället för att oroa sig över tiden vände han sig om och återgick till att se ut över Rom, Italien, paradiset på jorden. Där fanns Spanska trappan, något Max trodde att han bara skulle få se på kort, där gick italienarna med sitt svarta hår och flirtade in sig med tyska turister och på avstånd kunde man höra en fontän eller två som skvalpade vatten så att man kunde bli kissnödig för mindre. Max översköljdes gång på gång av solens konstanta strålar (den verkade aldrig gå ner där) och njöt av hur de värmde hans bara hud. Det var svårt att veta hur länge han hade stått där nu med tårna nedborrade i fuskgräset med ögonen slutna. Gång på gång väntade och stålsatte han sig för att en armé lika stor som Kinas befolkning skulle komma och föra bort honom, bort från drömmarnas dröm, bort från Bastian.
Han ville inte att den verkliga verkligheten skulle ta vid igen.
Max slöt de silvergrå ögonen för att snabbt öppna dem igen och insåg att allting faktiskt var på riktigt. Han hade inte fått solsting, inga hallucinationer, inga alkoholhaltiga drycker. Suckarna som följde var av lättat kaliber. Han borrade ner tårna ytterligare i det alldeles för perfekta gräset som prydde hela balkongen – den enorma balkong som bara var till deras förfogande. Det kändes fånigt att bara en sådan sak skulle kunna få honom så fascinerad, men det var en stor skillnad på balkongerna hemma och den här. Men en balkong liksom? Max visste inte om han skulle rodna eller gräva ner sig djupt under gatan. Det var inte direkt som att få tillgång till Kents instrumentförråd direkt, inte tidernas upplevelse, men ändå. De smala händerna vilade lätt mot balkongräcket och han sträckte sig framåt tills han inte vågade häva sig ut mer bara för att kunna utvidga synfältet han hade runtomkring sig ytterligare. Man kunde se en del av hotellet när man hängde ut sådär, och ibland fick man hålla andan. De bodde i ett slott. Vad skulle man kunna kalla det annars? Vad var det egentligen för människor som bodde där egentligen, mer än familjen Reenstierna och han själv som i själva verket bara var ett bihang?
Undrar hur det är att vara så rik?
Max  försökte konfrontera sig själv och det menades väl helt enkelt med att han försökte bestämma sig för om det var det rätta tillfället att börja grubbla om vems ekonomi som var den sämre och den bättre. Men han var ändå nyfiken, hur mycket pengar kunde man ha om man bodde här i fyra dagar då det ändå inte syntes i plånboken att man hade gjort en resa? Egentligen var det bara att inse att han aldrig hade fått se Rom, Italien om det inte hade varit för Bastian. Visst var han tacksam, oerhört tacksam – men han tyckte ändå att det var jobbigt. Det var inte alla nittonåringar som fick en fyradagarstripp till Italien betalad och klar i födelsedagspresent. Speciellt inte av sin pojkvän. Bastian fick en grön plastkrokodil liksom, inte direkt samma prisklass som det han gav Max.
  Max skakade på huvudet. Han var smått irriterad på sig själv naturligtvis. Han hatade att de här tankarna dök upp nu, speciellt när allting verkade fungera så klanderfritt. Det var vidrigt att klaga så mycket som han gjorde när han fick en sådan chans, men det var tyvärr ett fortsatt problem som inte kunde undgås. Hela deras förhållande var ju en slags modern saga om Prinsen och Tiggarpojken.
  Max stod kvar i ytterligare ett par minuter och njöt av att lyssna på fontäner och fulla lyxturister som hade shotkalas nedanför dem. Om ett par dagar var det bara ett minne blott, och han försökte ta vara på varje sekund, varje minut. Han ville verkligen inte tillbaka till Sverige.
 
I bakgrunden kunde man höra hur Bastian morrade högt över någonting som inte ville som han, och Max insåg att det var dags att ta sig in i sviten igen om de inte skulle bli fast där hela kvällen. Han satte fötterna på det svala trägolvet och ryggade tillbaka ett steg, skillnaden mellan gräset och trägolvet var markant. Snabbt drog han sig fram och ner för de två, korta trappstegen och satt sig i soffan. Han kunde lika gärna vänta där i ett par minuter eftersom att Bastian ännu inte öppnat badrumsdörren. Han kanske inte ens hade fått på sig kläderna än? Max rodnade när olämpliga delar av kroppen hårdnade till. Men var det speciellt konstigt kanske? Bastian var allt och lite till, och avsugningen tidigare under dagen hade varit en riktig fullträff. Problemet med det hela var att Max gärna ville ge någonting i gengäld bara det att han var för feg för att prova. Om Bastian skulle uppleva samma saker som han hade gjort, det traditionella med fyrverkerier och explosioner som alltid användes i orgasmbeskrivningar, ville Max kunna ge det till Bastian utan att känna att han höll på att dö av obehag. Med andra ord var det bara att fortsätta vänta, bara det att Max hade aningar om att Bastian höll på att bli lagom uttråkad. Vad skulle han kunna göra för att få det att vända åt det bättre hållet istället? Max drog upp knäna under hakan och försökte inta en pose som skulle få honom att se ut som en riktig tänkare. Om han lyckades visste han inte men i samma ögonblick kom Bastian ut från toaletten. Fullt påklädd. Tusan också!
  ”Är du färdig att gå eller?” Bastian vilade blicken på Max som nickade kort. Det var nu det gällde. Mötet med Frankensteins brud i lyxförpackning, Stockholms svar på Pamela Andersson i strikta snygga märkesdräkter. Bastians mamma. Rena rama skräckkabinetten.
  ”Jag har varit färdig ett tag.” Max log och reste sig upp från soffan, det var ingen idé att sitta och häcka för länge. ”Men det har väl ingenting med saken att göra antar jag.” Max log brett och Bastian såg oförstående på honom ett tag.
  ”Åh, tog jag så lång tid på mig?” Bastian höjde på ögonbrynen och drog en hand genom håret som om han inte gjort detsamma de senaste tio minuterna en halvtimme inlåst på badrummet. Max kom inte på något klatschigt att säga så han höll istället tyst och spanade in Bastian från topp till tå. Han stod där med ljusblårandig skjorta som spände lagom över det vältränade bröstet och Max kände hur hela sin kropp började värka efter saker som inte var lämpliga att tala om vid middagsbordet. Efter ett par andlösa minuter började det gå upp för Bastian att Max var alldeles tagen och han började småle för sig själv som om Max inte skulle se det när han stod där och dreglade. Bastian la handen och borstade bort något osynligt på de ljusa chinosarna och Max kände helt plötsligt att han inte riktigt spelade i samma liga som Bastian gjorde.
  ”Kan jag verkligen ha det här på mig?” frågade han med orolig skärpa och snurrade runt ett varv för att Bastian skulle kunna inspektera honom. Bastian var lika med stilpolis nummer ett i jämförelse med honom själv så det var lika bra att fråga. Han hade försökt så gott han kunde med en svart skjorta och ett par ljusgrå stuprör. Det fanns inte så mycket annat än det att välja på i garderoben som inte gick under genren mörkt eller randigt.
  ”Kan du väl. Det är inte direkt middag med kungen och Silvia”, sa Bastian skämtsamt och smet fram och stal en puss innan Max hade hunnit snurra runt ytterligare ett varv i jakt på den perfekta posen.
  ”Pfft!” Hela Max ansikte formades till en stor ful grimas. ”Nä, det är som att vi skulle på middag med påven och Dalai Lama eller något!” Han stampade fånigt med en fot i golvet.
”För dig kanske det är lätt att säga att det inte är något speciellt men sen så käkar du ju mat med dem minst en gång i veckan i alla fall, som minst en gång i månaden. Dessutom är du självutnämnd skönhetskung och skulle passa lika bra i en potatissäck som det du har på dig nu.” Max var tvungen att hämta andan. ”Jag ser istället ut som ett missanpassat freak med för trånga byxor som man knappt kan andas i, och jag är totalt blek i fejjan tack vare att jag avstår från min kärlekspenna! Och det för att din mamma inte ska tro att jag är en tvättbjörn och ringa skadedjursbekämpningsfirmorna.” Framåt slutet av sin utläggning började han låta så desperat att Bastian brast ut i skratt.
  ”Men om du tycker att det är så jobbigt kan jag ju säga åt dem att du inte känner dig bra så kan vi äta på rummet istället?” Bastians ögon tindrade och för ett ögonblick blev Max frestad, men inte.
  ”Det är vad hela den här resan går ut på. Det stora testet. Manlighetstestet kanske? Testosteronet kommer flyga bland alla kotungor och musslor och gud vet vad och där sitter jag och kräks.” Max kände sig mer hispig än vanligt och grabbade hårt tag i Bastians underarmar och lugnades bara genom att känna värmen från Bastian överföras till sig själv. Bastian log igen och strök undan en lock hår som inte riktigt ville ligga som Max ville. Det var ett leende som skulle kunna smälta polarisarna om det bara fick chansen, men just  nu var det bara Max hjärta som smälte.
  ”Det roliga är att jag vet att du inte tror på det där själv Max, det är bara någonting du gör för att du är van att få freakutbrott. Andas.” Bastian drog in en massa luft i sina egna enorma lungor och pyste ut en kaskad av mintluktande andedräkt i Max ansikte. ”Förresten kommer de inte att säga någonting när du ser så välartad ut.” Bastian skrattade till och Max visste direkt att han påpekade de noga rengjorda ögonen och det halvkammade håret. Visst att han såg ut som en alldeles för blek indian, men bättre det än att han såg som tagen ut från en zombiefilm.
  ”Vågar du sitta bredvid mig då?” Max trevade med orden och lät sina fingrar vandra över Bastians bröst samtidigt som den andra handen fortfarande höll fast i Bastians underarm. Det var svårt att släppa honom när man väl hade fångat honom i sitt eget nät.
  ”Frågan lyder nog egentligen; vågar du sitta bredvid någon annan än mig?”
  ”Det vet du ju redan svaret på pucko.”

Hissen verkade gå långsammare än vanligt bara för att de hade en tid att passa. Max stod och vaggade fram och tillbaka och ryckte till varje gång hissen stannade till och plingade när dörrarna öppnades. I vanliga fall hade hissen varit fylld till bristningsgränsen, ett ypperligt tillfälle att kunna ha händer där de egentligen inte fick vara, men den här gången fanns det inga sådana tillfällen. Där stod Bastian och Max. Bastian med en djupt lugn liggande som en stor aura runt sig, och Max med världens mest besvärade ansiktsuttryck medan en snygg tjej i tjugoårsåldern stod och råflirtade med någon medelålders storpamp.
Max försökte låta bli att se på när tjejens tunga i stort sett begravde sig i mannens öra, men det var svårt. Istället vände han sig hastigt mot Bastian och försökte uttrycka sig åt det hållet istället.
  ”Din mamma kommer vilja se mig serverad på hennes tallrik”, viskade Max panikslaget samtidigt som han höll på att dö av att lyssna på smasket bortifrån de där två konstiga människorna och hissmusiken som höll på att göra honom galen. Hotellet hade råd med precis allting, men de gjorde absolut ingenting åt de förbannade hisslåtarna! Bastian lutade sig roat mot Max för att de skulle höra varandra eftersom att de viskade, och Max kunde känna den heta andedräkten mot örat och hela kroppen skälvde till. Han svalde hårt.
  ”Det är ingen fara, hon skulle inte vilja äta en sådan kaloribomb som du ändå.” Bastian log brett och knuffade till Max lite lätt. Den unga tjejen stannade upp i sina förföriska danser och stirrade på dem, först nedlåtande på Max och sedan med en trånande blick mot Bastian. Härligt. Vissa av hotellgästerna kunde lika gärna se honom död medan Bastian var världens mest eftertraktade. Fast, Stockholms befolkning skulle väl inte ha så annorlunda åsikter än vad de i Rom hade. Max svalde hårt och Bastian suckade.
  ”Jag tror att hissen har dött och stannat mellan en våning eller något”, utbrast Bastian ett par sekunder senare när han irriterat började trumma med fötterna. ”Det här är irriterande.”
Max nickade och försökte se allvarlig ut men höll på att brista ut i världens skrattanfall. Det var svårt att försöka ta djupa andetag samtidigt som man höll på att dö av endorfiner, men vad skulle han egentligen göra? Han var så nervös att kroppen reagerade hur fel som helst på precis vad som helst.
Just som Max trodde att han verkligen skulle förlora all luft han hade kvar i lungorna och sedan ligga likstilla på golvet stannade hissen på den våningen de hade väntat på enda sedan de gick in i den. Den förföriska tjejen med sitt bihang skyndade sig snabbt ut och Bastian följde deras exempel. Det vidrigaste som fanns var väl ändå att åka dit man skulle med hissen men att det då var någon jävel på ett annat plan som hann  trycka på hissknappen så att dörrarna stängdes framför ens ögon, så var det bara att åka en gång till. Klockan började närma sig åtta och Max målade upp en bild av Bastians mamma som stod och trummade med naglarna på bardisken och vickade fram och tillbaka på sin klackbeklädda sko. Fast, saken var den, skulle Elisabeth Reenstierna ens stå vid en bar?
Absolut inte.
  ”Max, är du i kontaktbart tillstånd?”
 Max skakade på huvudet och såg förvånad ut. Han trodde inte att han hade sett så frånvarande ut, men tydligen hade han lyckats med att se alldeles för drogad ut för sitt eget bästa. Han såg sig om i entrén och lade knappt märke till allt guld och allt det röda, för det fanns för mycket att tänka på.
  ”Eh, visst är jag det”, mumlade han och drog handen genom håret för att det skulle ligga som det skulle. Han följde efter Bastian som en hundvalp följde efter sin mamma och hoppades på att han inte skulle gå in i någonting och skapa världens rabalder.
  ”Kan jag inte få andas i ett par minuter innan jag dör?” Han försökte intala sig själv att det inte var några problem men det var lika bra att informera Bastian om hur läget såg ut. Han hoppades innerligt på att hans dröm skulle slå in, att Bastians mamma var trevligare än vad han trott och att de bara skulle äta mat. Inget onödigt kallprat som skulle få honom generad, inga pinsamma frågor han inte vågade svara på. Skulle han ens våga svara på vad han gick för linje? Skulle det vara acceptabelt att han inte var samhällare som Bastian och att hans betyg inte var mer än vad en annan medelmåtta skulle kunna åstadkomma?
Andas.
Han  tog ett kort steg framåt, tillräckligt mycket för att hamna bakom Bastian så att ingen skulle se honom om man stod och tittade på Bastian rakt framifrån. Ibland var det till en fördel att vara tunn, andra gånger inte. Han kände sig som en herrelös hund som snart hoppades på att få komma till ett bra och kärleksfullt hem. Händerna skakade men de kunde ändå släta till skjortan som hade blivit skrynklig sedan han tog på sig den.
  ”Men heej Bastian!” Bastians mamma uppenbarade sig från ingenstans och Max visste inte om han skulle sjunka ner genom jordens alla lager. Hon var en uppenbarelse i Prada eller Armani, med pennkjol och enkel slät vit skjorta med en tunn kavaj över, och hela munderingen hade antagligen kostat multum. Hon såg glad ut, trots att alla botoxsprutor gjorde att hon antagligen inte kunde visa så mycket känslor som hon borde ha gjort annars. Max förundrades över hur mycket hon strålade. Det verkade inte direkt likt henne. Bilden Bastian förmedlat av Elisabeth var den att hon var kall och skoningslös. En nutida välutvecklad robot som bara gjorde allt för att lyckas – en fanatisk arbetsnarkoman som passade utmärkt med Peder. Av någon anledning hade Max fått för sig om att det var Elisabeth som var den hemska av Bastians båda föräldrar, men nu visste han inte riktigt längre. Inte när hon såg på honom med så uttrycksfulla ögon och verkligen såg ut att tycka att det var kul att de hade orkat trava ner för alla våningar. Hon verkade vara en helt ny människa. Kanske var det dags att börja prata med Bastian om hans vanföreställningar? Max log trevande, osäker på hur hon skulle svara på hans närvaro. Han fick ett strålande leende tillbaka som gjorde honom så bländad att han fick blinka till ett par gånger.
Okej, det här var bara aningen creepy.
  ”Hej mamma”, svarade Bastian stelt och besvärat och tog emot en kram av Elisabeth som såg allt annat än kärleksfull ut från Bastians sida. Han ville väl bara ha det avklarat så att de kunde komma upp på hotellrummet igen. ”Mycket att göra idag?”
Elisabeth Reenstierna studerade lugnt sin son i ett par ögonblick innan hon gav honom en gillande nick som om hon gav honom ett slags godkännande innan det var dags för henne att öppna munnen igen.
  ”Ja vad ska man säga? Jag vill inte tråka ut er med en massa prat om jobbet, jag tycker vi letar upp vårt bord istället.” Hon fyrade av ytterligare ett leende av botoxkvalité och vände sig om för att gå tillbaka till Peder som verkade ha fastnat någonstans. Bastian följde efter henne, med en så stel hållning att Max trodde att han snart skulle gå av. Betedde han sig sådär jämt med sina föräldrar? Det kunde inte vara kul att ha en sådan dålig relation till sina föräldrar att man kände sig som en främling i deras sällskap. Max följde tyst efter och gladdes åt att han inte behövde prata än.
Hotellet hade naturligtvis en egen restaurang i samma klass med hur hotellet såg ut, och Fru Reenstierna stod och pratade på någonting som verkade vara italienska med hovmästaren medan Peder rullade  ihop en tidning som verkade handla om lyxyatcher. Max kunde inte låta bli att himla med ögonen, fast så att ingen såg. Han visste till en viss utsträckning vad Peder gick för. Han var inte en sådan där pappa man kunde prata med om vad som helst. Max stod så nära Bastian att han lätt kunde viska i hans öra utan att det skulle se konstigt ut.
  ”Jag är ju här om du tycker att det blir för mycket. Jag kan skylla på huvudvärk eller vad som helst och så går vi ifrån. Vi klarar det. Du klarar det.” Han fiskade åt sig Bastians hand och tryckte till ett par gånger. Bastian tryckte tillbaka.
  ”Tack Maxen.” Bastian vände på huvudet och såg på Max.
  ”Jag förstår det. De är ju inte som mamma direkt”, sa Max och fnittrade till lite, mest för att få Bastian att slappna av. ”Hon är ju lite mjukare i kanterna än dina.”
  ”Sant. Jag hoppas att det här går fort. Farsan kommer bara tjata om fotbollen ändå och  mamma kommer vara Mrs Perfect.” Han suckade. ”Nu verkar det hända saker.”
Det hade han alldeles rätt i. Hovmästaren skrockade till och plöjde vägen med sin arm så att familjen Reenstierna med bihang lätt kunde följa efter honom utan att någon skulle komma i vägen. De blev visade till ett bord för fyra, inte allt för långt bort från alla de andra borden men så att man i alla fall skulle kunna ha en vettig konversation på en respektabel ljudnivå. Medan Elisabet och Peder fick sina stolar utdragna satt sig Bastian och Max tillrätta på sina egna stolar, samtidigt som Max kände sig borta med vinden. Den här restaurangen tillhörde inte samma ligor som de han själv någonsin satt sin fot på. Han vågade inte ens titta på kristallglasen eftersom att han var rädd att de skulle gå sönder.
  Det var alldeles för mycket bestick runt omkring tallriken men han hade hört någon gång att man skulle börja utifrån och arbeta sig inåt, så han skulle försöka med det och sen var det bara att be till gudarna att han inte skämde ut sig. De lämnades med menyerna som såg ut som inbundna tunna böcker. Han började få panik igen när han såg att hela familjen Reenstierna vant öppnade menyerna för att se vad de skulle våga sig på den här gången. Vad skulle han själv äta? Gud, han vågade sig ju knappt på att testa pasta i andra former än skruvar ifall att de skulle smaka annorlunda än vad han var van vid. Men nu då? Max sneglade oroligt på Bastian som redan hade kastat sig över fisk och skaldjursmenyerna.
  Han höll ett finger vid något Max kunde utskilja som svärdfisk eller liknande och kunde inte fatt att han vågade sig på sådana där vågade saker. Max suckade istället så djupt att alla runt bordet såg upp på honom som om han hade gjort något fel. Han ursäktade sig snabbt med ett mummel till svar om att han trodde att han hade glömt mobilen när de var nere på stan tidigare under dagen. Bastians mamma såg förstående på honom innan hon vilade blicken på menyn igen. Max kunde andas ut, men försiktigt. Han hade överlevt första momentet. Bastian verkade ha fastnat på fisksidan av menyn och Max började känna sig panikslagen igen. Vad skulle han välja utan att han spottade ut allting på familjen Reenstierna? Bastian skulle inte kunna se honom i ögonen efter det. Var han dömd att misslyckas?
  Plötsligt såg han sin räddning. Pasta! Max ögnade sig snabbt igenom pastarätterna och insåg att han egentligen hade kunnat äta varenda en utan att dö, men tillsist valde han ändå en lätt rätt med bladspenat, fläskfilé och tagliatelle. Inte det mest spektakulära på hela menyn, men han hade ändå hittat någonting han vågade smaka på. Försiktigt smällde han igen menyn och lade ner den framför sig på den vita tallriken. Bastian gjorde detsamma nästan på en gång men Elisabet och Peder satt kvar ett tag innan de bestämde sig. Bastian lade en betryggande hand på Max lår och han kände sig med ens mycket säkrare. Inte helt och fullt ut, men lite mer än tidigare.
  ”Har ni bestämt er?” Frågade Elisabet mjukt och log åt dem båda. Hon verkade också ha bestämt sig för vad hon skulle äta. Bastian nickade bara åt henne på ett ganska respektlöst sätt, men Max kunde förstå hur han kände sig.
  ”Jag tar nog nummer tre på pastarätterna tror jag”, pep Max eftersom att han inte vågade säga rättens namn ifall att han skulle säga fel på något sätt.
  ”Ett lätt och trevligt val”, sa Elisabet och nickade gillande mot Max. Han kunde andas ut ytterligare en gång. Snacka om rena rama pinan. Vem hade trott att någon kunde tycka att en pastarätt kunde göra någon glad. Undrar vad rika människor mer gick igång på?
  ”Svärdfisk blir nog bra”, sa Bastian kort. Han verkade ha bestämt sig för att prata så lite som möjligt.
  ”Precis som jag då!” kvittrade Elisabet glatt men stannade upp när hon såg hur besvärad Bastian blev. Hon hade kanske insett att förhållandet mellan sig själv och sonen inte var i bästa skick. Kanske att det alltid hade varit så, men det var dags för en reparation.
  ”Musslor”, muttrade Peder. Han verkade inte ha några som helst planer på att prata med någon av dem under hela kvällen. Riktigt trevlig prick. Eller inte.
  Efter att beställningen hade blivit uppsnappad av ett svarthårigt proffs lättades stämningen upp en aning. Bastian satt och pratade med Max som om de vore vilka kompisar som helst – de hade ju faktiskt andra saker att prata om än händer innanför skjortor och känslostormar. Det var ganska skönt att Bastian ändå var en av Max bästa vänner samtidigt som han var så mycket mer. Elisabeth och Peder satt och kallpratade jobb eftersom att de förstod att pojkarna inte ville ha med dem att göra, i alla fall så lite som möjligt. De satt antagligen och pratade om det nuvarande projektet företaget höll på med, men Max lyckades inte snappa upp någonting. De hade verkligen kunskapen om att kunna föra ett tyst samtal.
  ”Det fungerar ju ganska bra än så länge”, sa Max ut i tomma luften för att det inte skulle se så misstänksamt ut. ”Inget idiotiskt snack än.”
  ”Vänta bara”, svarade Bastian kort. ”Jag vet att det kommer. Så fort maten kommer ut, då smäller det.”
  ”Jag hoppas att du har fel.” Max log mot honom och Bastian kunde inte låta bli att le tillbaka.
  ”Jag är glad att du är här med mig Max”, sa han tyst.
  ”Vilken tur att jag orkade följa med dig då knäppis”, viskade Max och kände sig plötsligt full med fjärilar igen, som om det var första gången de träffades och allting var så spännande nytt. Konstigt att den känslan dök upp nu, när den inte behövdes. I samma ögonblick kom maten in.

”Så hur går det med fotbollen Bastian?” Peders kommentar tystade precis all munaktivitet som hade varit igång. Till och med Elisabeth som hade tänkt att sippa på sitt vin ställde ifrån sig vinglaset. Hon kanske visste att det var dags för problem.
  ”Hur menar du då?” Bastian lade ifrån sig sin gaffel och torkade sig med linneservetten runt munnen. Precis som man skulle göra om man blivit uppfostrad rätt.
  ”Ja men har du tränat någonting på sistone?” Peder lyfte upp en mussla och tittade rovgirigt på den innan han liksom kastade in den i munnen. Max försökte dölja sin avsmak så gott det gick, men han visste inte om han lyckades något vidare.
  ”Ja om du inte har märkt någonting så är vi i Italien för tillfället pappa”, sa Bastian syrligt och la betoning på ordet pappa. ”Jag är inte riktigt säker på vart jag kan hitta fotbollsplanerna här. Förresten var det menat som en semestertripp så jag trodde inte att jag skulle behöva träna nu när jag har en kompis med mig och allt.”
 Peder såg på sin son med blickar som inte riktigt gick att tolka. Han var en mystikens man Peder, och det var väl tur, Max hade inte velat umgås med honom om han var mer öppenhjärtat än vad han redan var. Bastian la ner sina händer i knät för att kunna knyta dem tills de vitnade, allt för att dölja att han kände sig påhoppad.
  ”Man tar inte ledigt från någonting som är så viktigt.” Peder sörplade i sig ännu en mussla på det där mysko eleganta sättet alla rika verkade kunde äta musslor på. Bastian såg med avsmak på resterna av sin svärdfisk och Max rörde bara runt i pastan som låg kvar på tallriken. Elisabeth såg besvärad ut.
  ”Kanske inte.”
  ”Falkh sa att det är ett träningsläger på gång. Han säger att du måste prestera till hundrafemtio procent om du ska få komma tillbaka till startelvan.” Peder fortsatte att ge Bastian alldeles för uttryckslösa blickar och Max kunde inte förstå vad det var man skulle kunna tolka ur dem. Det var som att se in i ett granitblock som försökte mjölka sig själv på vatten och han kunde förstå varför Bastian inte kunde kommunicera normalt med sina föräldrar.
  ”Hur kan du ta så enkelt på det här, när din mamma och jag lägger ner mycket tid och pengar på din framtid?” Peder torkade sig lätt om munnen med linneservetten samtidigt som han pratade.
Max spärrade upp ögonen. Herregud. Det här var ju värre än att läsa om Joakim Von anka när han gjorde Kalle Anka arvlös gång på gång.
  ”Men Peder, det där var väl till att ta i!” Elisabet öppnade munnen för första gången på länge. ”Bastian har ju en vän med sig, det kanske inte är roligt för någon av dem att sitta och lyssna på dina förhållningstal vid maten.”
  ”Tack mamma. Jag uppskattar din åsikt.” Bastian log obekvämt mot henne och vände sig istället mot Max. ”Jag tycker att vi går nu.”
Max nickade ett par gånger och lade ifrån sig besticken och rättade till skjortan som kändes för liten även fast de inte hade ätit så mycket. De reste sig snabbt upp för att komma iväg så fort som möjligt, men Max tänkte ändå på vad hans mamma hade lärt honom när han var liten och tackade för maten och för resan plus precis allting innan han och Bastian snabbt, men inte så snabbt att de väckte allas intresse, kom ut ur restaurangen. Istället för att de tog hissen och åkte upp till sin våning igen gick de utanför hotellets stora dörrar och det var inte förrän då Max kunde ta Bastians hand och stanna upp.
  ”Det är över nu.”

Det luktade hemma, Sverige och Solna i trapphuset. Det luktade som det hade gjort när han flyttade dit med en miserabel mamma och en lillebror som hade förlorat sin pappa alldeles för tidigt. Skillnaden med den gången när han stod där med tårarna upp över ögonen var att eftersmaken inte längre osade av misslyckande. Den här gången stod doften för allt han hade, för allt han ville ha, och för allt han älskade. Visst att han kände sig osäker och ledsen över att de inte hade mer pengar än vad de nu hade, men han hade ändå en familj han kunde ty sig till. Och när det nu kändes allra jobbigast, då hela hjärtat verkade vilja sjunka tillbaka in i kroppen så att det slutade slå, då skulle han ha Bastian att luta sig mot.
  Resan till Italien hade varit det slutgiltiga, det som sa hur han kände och hur han förmodligen alltid skulle känna. Inte för att han varit osäker helt och hållet på sista tiden kändes det ändå som att de här fyra dagarna hade tagit dem till en punkt där det inte längre kunde gå dåligt. Visst att Bastian förmodligen aldrig skulle våga sätta datum på när det var dags att säga till makarna Reenstierna hur det egentligen låg till, men det kändes inte som att det var viktigt längre. Max log för sig själv och tog sig upp för trapporna med visst motstånd. Hela hans kropp gjorde motstånd, den gillade inte att flyga alls. Speciellt inte luftgroparna påminde Max sig själv och magen vände sig ut och in på en sekund. Han stannade till och drog in lite trapphusdoft och lät kroppen inse att den inte upplevde några flygfärdigheter för tillfället. Han var hemma.

Ögonlocken kändes som om de var ifyllda med bly – lite som Bastians mammas ansikte, men bara ögonlocken. Det var ingen tidsskillnad mellan Stockholm och Rom, men det enda kroppen ville var att slappna av och somna. Fnatta fick den helt enkelt göra i morgon. Helst av allt hade han hoppats på att Carin också kunde vänta till kvällen därpå, men eftersom att han inte ens orkade ta upp nycklarna ur byxfickorna fick han stå ut. Sportbagen han hade haft med sig till Rom verkade vara fylld med tegelstenar, men det enda som fanns där i var i stort sett bara hans kläder och lite taxfree som han bara var tvungen att ha för att klara flygresan. Men eftersom att han hade fullt upp med att inte dö bara av att tänka på luftgroparna hade det inte blivit något ätande, och det var väl tur det. Annars hade de säkert fått utrymma första klass på grund av oanade spyor.
Ett,två,tre,fyra,fem,sex. Framme.
  Nu var det bara att ta orka lyfta armen och sen var det färdigt. Dörren skulle öppna sig av med hjälp av Carin, bagen skulle hamna i hallen där tvätten sedan skulle bli omhändertagen av Carin och Max skulle bara stupa rakt ner i sängen. Mer än så var det inte. Mer än så skulle han inte göra.
Han tryckte snabbt in ringklockan och släppte den kort därefter. Om Hugo hade varit jobbig att lägga skulle det bli ännu jobbigare att lägga honom efter att han själv hade kommit hem. Det skulle ta hela natten plus att spindelmannen skulle vara tvungen att nämnas åtminstone ett par hundra gånger innan det skulle ge någon som helst effekt. Om han ansträngde sig kunde han höra tysta, små försynta fötter som tassade fram i ultrapid. Hugo hade definitivt haft svårt för att sova ikväll. Tur att Max inte gjorde en storstilad entré, något som säkert Johan eller Bastian hade fått för sig om att göra.
Det klickade till i låset och dörren gick ljudlöst och långsamt upp. Carin visste precis hur den där dörren skulle tas, hon hade åratals träning. I alla fall fyra.
  ”Hej gubben”, viskade hon glatt när han gav henne ett brett men trött leende. ”Hugo har varit totalt omöjlig ikväll, givetvis för att han visste om att du skulle komma hem sent.” Hon öppnade upp dörren på glänt så att han snabbt och smidigt skulle ta sig in utan att släppa in för mycket ljus i lägenheten så att Hugo skulle märka att det lyste i hallen – det fanns ändå ingen dörr in till Hugos lilla skrymsle och den ungen var ljuskänslig på nätterna.
  ”Jag kan förstå det” sa Max lågt och fumlade av sig skorna innan han ställde ner bagen i ett tomt hörn. Han sträckte på ryggen för första gången på länge och det var verkligen skönt att kunna breda ut sig så mycket som möjligt. ”Jag är hur trött som helst. Det har varit en tuff dag.” Han gäspade och Carin log.
  ”Kom in i köket ett tag?” Carin såg på Max med en blick som gjorde klart för honom att hon ville veta hur det hade varit redan nu och inte dagen därpå. När hon ändå var uppe och pigg var det ingen idé att lägga sig tidigare. ”Jag kan ordna varm choklad till dig, så somnar du bra sen.”
  ”Visst, visst.” Det var ingen idé att avfärda sig och Max gäspade bara stort en gång till innan han pliktskyldigt följde efter sin något kortare mamma in i köket där kökslampan fortfarande var tänd. Max säckade ihop på en av köksstolarna och Carin började så tyst som möjligt plocka fram en kastrull där hon kunde värma mjölken på. Tydligen ville hon inte ha den korta versionen där hon istället hade kunnat värma mjölken i micron och sen var det klart, men Max tyckte inte att det var mer än rätt att lyda sin mammas önskning.
  ”Var det fint där ni bodde?” frågade hon medan hon tog fram ett mellanmjölks paket ifrån kylskåpet. Max fokuserade på den rutiga pyjamasen hon hade på sig  – den hon hade fått av Hugo i julklapp. Naturligtvis utvald och betald av Max, men ändå. Den såg stor ut på henne nu, inte som när han hade köpt den åt henne. Hade hon gått ner i vikt, och när då i sådana fall?
  ”Klart det var, det är ju ändå Reenstierna vi pratar om eller hur?” Max snärtade av meningen. Den frågan var väl ändå ganska uppenbar, de skulle inte bott i ett vindskydd för åsnor direkt. Carin brydde sig inte om att han var lite brysk i tonen utan fortsatte.
  ”Hade du det trevligt? Du ser inte ut att ha varit ute mycket i solen någonting.” Nu hade hon istället förflyttat sig till skafferiet där hon stod och letade efter obojförpackningen. Max såg den men han orkade inte säga någonting.
  ”Jaaa, det hade jag väl.” Han kunde ju inte direkt säga någonting om de underbara timmarna de hade haft i sängen, både morgon och kväll typ alla fyra dagar. För att inte tala om de åtskilliga minuterna i duschen! ”Bastian och jag hade i stort sett fria tyglar hela tiden, vi hade en hel svit för oss själva i stort sett och vi kunde göra vad vi ville. Hans föräldrar jobbade i princip hela tiden och vi såg dem bara över en middag i gårkväll.” Max kunde inte låta bli att le åt spektaklet.
  ”Vet Bastians föräldrar att ni, eeh, jaa, uhm, dejtar?” Carin rodnade. Hon visste väl inte om det var passande för henne att fråga, men Max tyckte inte att det var speciellt konstigt att hon gjorde det. Hon var ändå hans mamma, och den respekten Max kände för henne var mer än nog att kunna svara på den simpla frågan.
  ”Nä.” Max kände hur hans egna kinder ändrade färg. ”Det anses vara eh, ja, typ opassande i hans familj. Och jag förstår ju att han är försiktig, nu när hans pappa är lite sur  och så.” Han såg på Carin som redan stod och rörde om i mjölken för att den inte skulle bränna fast i botten av kastrullen. Hon var fenomenal på att hålla sig undan illaluktande bränd mjölk och odiskbara kastruller. Men sen var hon mamma också. Det sa väl allt.
  ”Det är väl aningen speciellt”, sa Carin och stannade upp i det hon tänkte säga. Antagligen för att hon inte skulle säga fel saker så att hon skulle såra honom, men det trodde han inte att hon skulle göra oavsett. ”Vem vet, hans föräldrar kanske har väldigt strikta föräldrar själva och att det är en principsak.”
Huvudet på spiken mamma.
  ”Något sådant antagligen.” Max såg ner i bordet för att inte möta hennes blick. ”Men jag tycker ändå om honom för den han är.” Gud, vad det här var jobbigt. ”Så länge han behöver ha den här fasaden uppe får han ha den. Jag ska inte tvinga honom till annat.”
Carin stannade upp i det hon gjorde och Max trodde nästan att hon skulle låta mjölken bränna vid när hon plötsligt började röra frenetiskt igen.
  ”Max, när blev du så vuxen?”  Hon såg på honom med mjuka, vänliga ögon som var fyllda med så mycket hemligheter han aldrig någonsin skulle kunna förstå sig på.  ”Det känns konstigt att sitta och lyssna på sin äldsta son som pratar så vuxet och moget om ett förhållande som många inte skulle våga erkänna att de skulle vilja ha.” Hon drog av kastrullen från plattan, antagligen var mjölken klar. Max visste inte om tiden hade stannat eller om den faktiskt bara skenade iväg utan att han kände av det. Han visste inte vad han skulle säga. Han visste inte om han kunde säga att han kände sig mogen, pånyttfödd. Han visste bara det att Bastian hade öppnat upp så mycket av honom själv som han inte visste att han kunde känna. Att en enda liten tanke kunde göra honom lyckligare än någon annan på jorden, att en enda kyss kunde göra så att han enkelt kunde flyga till månen.
 ”Jag tror aldrig att jag kommer att kunna bli vuxen mamma.” Max såg upp på henne igen från att ha fumlat med sina pianofingrar. ”Jag är typ ganska rädd att bli vuxen. Att ta över bekymmer som jag har kunnat lasta på andra. Att ta hand om mig själv och se till att jag inte hamnar där andra hamnat.” Han suckade när hon tyst ställde den nu varma chokladmjölken på bordet framför honom. ”Jag tror inte att jag vill bli vuxen.”
Carin la en trygg hand på hans huvud och smekte hans hår som han sett henne göra på Hugo så många gånger, så som hon gjort när han själv varit liten och så hon gjort på hans pappa när han levde. Det var en gest som gjorde Max berörd enda in i benen, en gest som han uppskattade mest av allt.
  ”Lilla, lilla gubben. Jag är så stolt över dig.” Carin såg tafatt på honom och han skymtade någonting som glittrade till i hennes ögonvrå. ”Drick upp och gå och lägg dig. Jag förstörde det roliga med att komma in på tokigheter. Vi kan ta det imårrn istället?” Hon smekte hans hår en sista gång och så var hon inte längre där. Instängd på sitt rum där han inte ville veta vad det var hon tänkte på, instängd på sitt rum där hon kunde visa sitt sanna jag – men inte för någon annan än sig själv.

Plötsligt var han inte ett dugg trött och den varma chokladen lockade inte längre. Han ställde ner koppen i vasken och såg på när vattnet sköljde ner den ljusbruna drycken i avloppet. Han kände sig elak mot sin mamma som hade gjort sig besväret att stå och koka den, men hon hade fått honom att tänka på så mycket annat som inte gjorde honom direkt sugen. Istället släckte han i köket, såg till att plattan inte var på och stängde själv in såg på sitt rum. Han såg med mörk blick på sin fåniga dörr och ville bara ha den utbytt. Vadå Pride? Rummet var städat. Det hade det inte varit när han hade lämnat det – kläder hade legat huller om buller för han hade fått världens panik över hur han skulle packa. Det var ändå familjen Reenstierna han skulle åka med och att ha sunkiga kläder i det sällskapet var typ som att vara insmord i något illaluktande. Carin hade väl inte kunnat hålla fingrarna borta antagligen, fast att hon säkert jobbat häcken av sig precis som vanligt och att Hugo hade fått tillbringa alldeles för mycket tid hos sin barnvakt. Den välbäddade sängen kändes inte längre lockande, och han beslutade sig för att sätta sig framför datorn istället. Lika bra att han var dödstrött när han lade sig i sängen, med den här nalkande piggheten i ögonen skulle han kunna göra lika bra ifrån sig på sovfronten som en påtänd pundare.
  Med ett par snabba klick var han inne på MSN och var snabb att stänga av volymen så att varken Hugo eller Carin skulle bli störda. När det väl var gjort bytte han nick från Nu drar vi till Italien till Hemma, död och påtänd. Ingen på hans nära vänner lista var inne, inte ens Bastian. Max trodde att det var det första han skulle göra, smita in på MSN och skryta om hur helgen varit för alla som orkade lyssna. Men tröttheten hade kanske även där tagit ut sin rätt, som den egentligen hade gjort hos Max men som helt plötsligt hade tagit någon konstig vändning där han istället höll på att förgås om han inte fick social kontakt från någon. Det skulle duga med vem som helst, bara det var någon.

Futuresexxx Säger:
Är det dags att pallra sig hem åt nu eller? -.-

Hemma, död och påtänd säger:
?

Futuresexxx säger:
Ja, här lämnar du landet och mig för det soliga spanien med din mans hora och säger ingenting? ><

Hemma, död och påtänd säger:
Jag tror du har tagit mig för någon annan. försök på plattan och se om du hittar torskarna och pimparna du vill ha tag på.

Futuresexxx säger:
Oj då, dåligt humör? För lite sex?

Hemma, död och påtänd säger:
Läggav. :< Jag är inte på humör.

Futuresexxx säger:
Det märks, jäkla pms barn.

Hemma, död och påtänd säger:
Pfft, jag tycker inte att du ska pratao m att ha pms, det verkar som att det är någon annan som inte har vaknat på rätt sidan. Eller så är det att du behöver sova och är lite smågrinig, precis som min lillebror när han inte får som han vill.

Max bet sig i läppen. Han hade inte lust med att lyssna på Ismaels jävla drygsnack om han inte hade något vettigt att säga. Så trött var ändå kroppen att den gjorde motstånd mot skitsnack. Det var väl bara att se vart den här konversationen skulle komma att leda.

Futuresexxx säger:
Okej, nu känner jag av alldeles för mycket nega tiva vibbar. Jag tycker att vi lägger ner det här. Örjar om på ny kula.

Futuresexxx säger:
NEJMEN HEJ! Var det härligt i Italien? Jag har saknat dig som tusan. Kännts hopp löst tomt utan dig. Msn är ingenting utan mitt lilla troll ;D

Hemma, död och påtänd säger:
Troll? Plötsligt fick du mig att tänka på trollen i Bamse som skulle sno Teddie i någon tidning för att de trodde att han var en teddybjörn bara för att han var en björn och hette teddie. Fast, om jag hade varit ett sådant troll hade jag antagligen skrämt ihjäl alla. Du är inte död än, så nej, inget troll.

Ich ja, det var trevligt,

Futuresexxx säger:
Bajs,, jag hade hoppats på att du skulle hatat allting och bett mig komma och hämta dig där du är. Så det är inte så? Passionerat sex med mig i en hus vagn? Nej?

Hemma, död och påtänd säger:
nej tack. Schysst att du frågar men jag kan fixa sådant på eget håll.

Futuresexxx säger:
Det var det jag bar rädd för. Du har gett dig av till de sällan jakt markerna :(

Hemma, död och påtänd säger:
jag tror inte att du tycker om att andra är glada.

Futuresexxx säger:
Där har du fel, kära Watson. Jag tycker om när folk är glada men jag tycker itne om när folk jag vill ha är glada med andra. Jag vill inte beta om du gar sex med mister Hansome, jag vill bara veta om du har tänkt att ha sex med mig

Hemma, död och påtänd säger:
Jag tycker att alltng verkar handlaom sex nuförtiden, kan du inte bara ge ipp?

Futuresexxx säger:
nä. för det är det enda jag vill göra. Det och haschimportera, men detär inte lika viktigt. Oke? Förstår du? Så jag har en ide. Kom och träffa mig?

Max stelnade till. Var han helt störd och ofuntad i hjärnan eller? Det var ju knappt att han hade vågat träffa Bastian, då var det väl för fan klart att han inte hade lust att träffa någon störd rastaman som säkert hade gjort femtioelva tjejer på smällen sju gånger om fast att han sa att han var homo? Herregud, vad tog han Max för, en madrass eller?

Hemma, död och påtänd säger:
lägg av.

Futuresexxx säger:
Lägg av? Nä, jag kan lägga dig ner

Futuresexxx säger:
i din säng

Hemma död och påtänd säger:
Kandu aldrgi vara seriös?

Futuresexxx säger:
jag tror inte att det ordet finns o mitt voka bulär,
Såå, träffas? Plattan? NK?

Hemma, död och påtänd säger:
Jag ska nog sova nu. Kan tänka på saken men jag tror inte att det kommer bli något positivt avdet hela

Futuresexxx säger:
Trist. Jag hade hoppats på ett BJ.

Hemma, död och påtänd säger:
aah. Hejhej

Han gav upp för kvällen. Om han hade tur så skulle Ismael skärpa till sig under veckan då det skulle vara roligare att prata med honom – nu satt han säkert och var påtänd upp till öronen och tänkte inte på annat än avsugningar till höger och vänster. Det kändes ändå som att det var dags att ge upp för sakens skull, det var dags att sova och han orkade inte vara hypertrött i skolan. Med halvslutna ögon stängde han av datorn, tryckte av skärmen på knappen och drog just tshirten över huvudet då mobilen pep till. Första tanken var att det var Ismael som fortsatte dryga, men insåg att störd rastaman inte hade hans mobilnummer.
Max blev nyfiken och letade fram mobilen som av någon anledning inte ville hittas till en början. Det kanske bara var ett sms från Johan eller Hanna som ville veta om han hade kommit hem, eller, så var det någon helt annan. Hjärtat bultade till hårdare än vanligt ett par gånger. Fingrarna ville inte riktigt när han fumlade med knapplåset som inte ville ge med sig och när han äntligen fick skärpa i blicken och såg vem det var ifrån kunde han inte låta bli att le.
Bastian.

Hej Maxen, svårt att sova? I alla fall jag. Tack för den bästa helgen på länge. Ska vi ses i veckan? Jag har inte träning varje dag – Falkh ska iväg på något förbundsmöte, sen är det ju träningslägret i helgen. Sov gott. Puss

__
De första dagarna på veckan hade gått alldeles för långsamt och det var mest på grund av att han inte sett en skymt av Bastian. Inte i omklädningsrummet inför idrotten, inte ute på gatan, inte ens i korridorerna där maktspelet mellan de olika programmen verkade ske. Inte för att han kände någon vidare obehagskänsla i magen. Det var mer så att han saknade att se hur Bastian log åt allting som han tyckte var vettigt att le åt, och att det ibland kunde vara Max kändes enormt.
  Nu klev han istället ensam av tunnelbanan eftersom att Johan hade tillbringat föregående natt hos Hanna. De skulle mötas utanför skolan och Max var redan sen, men vad kunde han göra, det var inte hans fel att någon hade kastat ut någonting framför tåget och att allting bara stannade upp i en kvart eller mer. Det var bara tur att han hade långa ben så att han kunde jämna upp förseningen lite, men när han började närma sig skolan kunde han på håll se Hanna trampa runt och Johan hoppa upp och ner för att värma upp kroppen. Fast att det var vår hade värmen inte anslutit sig till Stockholmstrakterna.
Folket droppade in på skolan i stora grupperingar och det var bara Johan och Hannas hår som lyste upp den annars så enformiga hårfärgsskalan. Max kunde fortfarande inte se deras ansiktsuttryck men han förstod att de inte ville annat än att bara komma in – fast de var ändå så trogna vänner att de stod utanför bara för att han inte skulle behöva gå själv. Han skyndade på och undvek små blöta vattenpölar för att inte vätan skulle tränga genom tyget på skorna så att han skulle få gå omkring med kalla fötter resten av dagen. Med en giraffs graciösa sväng på benen undgick han också en hundskit med ett par centimeter, något han tackade Moses och hans dromedarer för. Kul att lukta skit i skolan där folk redan tyckte att han luktade illa. Det skulle verkligen vara en knuff i rätt riktning. Snacka om att ens chanser att inte vara mer än lite illa bemött sumpades direkt om man kom innanför dörrarna och luktade värre än soptippen utanför stan.
  ”Hej där Max!” Johan sträckte på sig och smällde iväg ett solskensleende som dessvärre inte kunde mätas med Bastians, men ändå, han var inte långt ifrån. Max skyndade fram till dem och undgick precis att smälla in i någon som han trodde sig uppfatta vara Anna Svensson med följe. Hon såg bittert på honom och fortsatte, som om hon stod högre i kurs än vad han själv gjorde.
Där stod Johan i sin vanliga nitmundering och Hanna stod i en söt puffklänning som verkade vara ärtgrön. Max var inte riktigt säker på nyansen men chansade lite, hon såg verkligen ärtig ut. Speciellt med färgskillnaderna i håret och på klänningen.
  ”Hej där”, svarade han spakt innan han riktigt hunnit ta ögonen ifrån Hannas något färgsprakande kreation som verkligen, ja, lyfte upp stället. ”Hade ni det bra igår eller?”
Johan kastade en menande blick mot Max som Max mer än gärna mottog och det var svårt att hålla sig för skratt. Max visste nämligen att de skulle äta middag och sen gå på bio med respektives föräldrar. Antagligen så hade det blivit en fransk film om ätbara sniglar om han kände Johans föräldrar rätt.
  ”Jodå, Johan höll lådan hela tiden”, sa Hanna glatt och klappade Johan lätt på kinden som om han hade uppfört sig som en riktigt bra pojke under kvällen. Max frustade till och hade svårt att hålla sig för skratt, men han gjorde det för Johans skull. Det var svårt att se Johan som en svärmors respektive svärfarsdröm, men visst, varför inte?
  ”Pappa och Johans föräldrar kommer verkligen bra överens! De satt och pratade med varandra hela kvällen, till och med under filmen. Pappa gick och pratade om den hela vägen hem igår så att Johan blev röd om kinderna. Det var jättekul!” Hanna såg entusiastiskt på Max och sedan på Johan, och så en gång på Max igen.
  ”Johan är riktigt bra på att göra föräldrar glada. Ni kanske borde laga mat åt dem någon gång också?” Max log brett och kliade sig i håret. Johan tyckte typ om att steka köttbullar.
Johan himlade med ögonen och Max skrattade till vilket ledde till att Hanna stirrade misstänksamt på dem båda. Hon ville nog inte erkänna för Max att Johans matlagningskunskaper var riktigt begränsade, fast att hon borde veta att Max redan visste.
  ”Det kanske är bäst om vi bara går in och sätter oss ner innan jag fryser öronen av mig”, muttrade Johan och pekade bevisande på sina öron som var helt knallröda.
Hanna vände runt i sin ärtgröna klänning och Max blev yr i huvudet, den var verkligen grön. Max och Johan gick som plikttrogna hundar bakom henne fram till det att de kom in genom dörrarna. Då slöt Johan upp bredvid Hanna men Max höll sig kvar i bakgrunden för att han hoppades på att hitta det han hade velat lägga ögonen på hela veckan. Det var rusningstrafik precis överallt eftersom att alla hade bråttom till skåpen där allt möjligt fanns, och eftersom att alla började ungefär samtidigt var det ännu mer olägligt att vistas i skottlinjen. Max såg sig om till höger och vänster och började undra om det var meningslöst, men då såg han det han ville se och då behövdes det inte mer för att friska upp morgonen. Bastian stod, skyddad med sina små anhängare kring sig. De små arbetsbina slogs om de allra högsta och förnämsta positionerna kring Bastian som snarare var alfahannen i gänget än bidrottningen. Men om det hade funnits en bikung hade det varit Bastian, helt klart.
 Max försökte se vart det var han gick samtidigt som han försökte ha fokus på vart Bastian befann sig. Han stod där lutat mot (antagligen sitt eget) ett skåp och Hampus, Sarah, Danne och resten av plastgänget stod runt omkring. Det såg visserligen bara ut som att Bastian pratade med Hampus och Sarah, men de andra ville väl också ha sin beskärda del av kakan. Max trodde att hans ögon och hjärta skulle poppa ut ur kroppen på honom när Bastians hand vant gled genom de silkeslena hårslingorna som prydde hans huvud, och Max trodde att han skulle dö när Bastian log sådär snett mot Hampus när han tyckte att någonting var roligt. Max ville egentligen inte annat att Bastian skulle se bort mot dem ett tag och ge bort lite kärlek, men han visste antagligen inte att Max hade kommit till skolan än.
 Plötsligt såg han hur Bastian tog upp sin flashiga telefon ur byxfickan och knappade in någonting lite snabbt innan han lade ner den igen. Max blev nyfiken och funderade på vem det var han sms:ade med, men det var väl egentligen ingenting han hade att göra med.
Han hade inte lagt större märke till att han börjat gå fortare och fortare och plötsligt gick han rakt in i Johans rygg och där  tog det tvärstopp.  De hade tydligen stannat framför honom eftersom att de hade nått sin ändhållplats, och Max hade inte märkt någonting. Han hade varit alldeles för upptagen för att se vad Bastian gjorde för att upptäcka vad resten av världen sysslade med. Plötsligt surrade det till i fickan och Max drog motvilligt upp telefonen ur fickan, där han stod nu hade han fullkomlig översikt av vad Bastian gjorde, oavsett om han hade sett till att peta sig i näsan offentligt eller om han hade tänkt spotta på någon förbigående han inte tyckte om.

Ska du stå där och dregla länge, eller? ;) Hemma hos mig ikväll? Ta med matteboken, så kör vi det du har fastnat på.

Max rodnade så att han trodde att hans öron blev rosa. Gud vad pinsamt! Bastian måste ju tro att han var värsta fixerad eller något, stå där och dregla offentligt utan att ta hänsyn till att det fanns andra som kanske upptäckte att han inte var speciellt diskret. Läckert Max, en eller femhundranittioelva poäng till på stalkerpoängslistan. Great.
  ”Johan anropar Maaaaaaaax, Max till basen tack.” Johan ruskade om Max så att han såg stjärnor framför ögonen. ”Du är någorlunda bisarr, vet du det? Det är dags för mig att kila, ska springa bort till Hampus och dra med han till aulan nu, vi skulle ha möte där. Jag hälsar från dig till Basse, bra va?” Johan log. ”Du vågar ju inte be mig själv och jag ser ju att du mer än gärna vill sätta tänderna i honom men tyvärr får du nöja dig med Hanna.” Johan skrattade till och gav Hanna en kärleksfull blick som sa att hon långtifrån var jobbig. Han kastade sig över henne och överröste Hanna med en miljon smackande pussar eller så och Hanna fnittrade hysteriskt, mest för att hon uppskattade det och för att hon ville ha mer, men för syn skull försökte få det till att Johan var boven i dramat och att hon inte alls ville.
  ”Vi syns sen på lunchen eller inte alls”, sa Johan och gjorde honnör och sprang iväg, rakt mot plastgänget och Bastian.
Hanna vinkade sött mot Johan som såg ut att kunna hoppa på henne en gång till men han höll inne med sina djuriska lustar. Max såg på Hanna som såg tagen ut från någon söt liten barnteater, men sa ingenting om det.
  ”Nu blev vi av med den där galningen.” Hon vände sig om och såg på Max. ”Matte nu förresten, var det inte det du hade problem med?”
  ”Jo, det var väl det.” Max ansträngde sig för att inte låta allt för glad. ”Men det ordnar sig.”
Hanna såg misstänksamt på honom. ”Det ordnar sig väl inte om du inte får ordning på det?”
  ”Nää, men jag har en bra lärare”, svarade Max drömskt och rörde sig i sidled för att några steg senare hamna framför sitt skåp. Snabbt för att inte alla andra papper skulle åka ut ur skåpet drog han till sig matteboken som en matador drar till sig det röda skynket så att inte tjuren ska kunna springa in i det. Smidigt som en katt slog han igen det och låste, på mindre än en minut. Rekord trodde han. Hanna skrattade.
  ”Du har aldrig tänkt på att städa det där skåpet?”
  ”Vadå städa? Vi slutar ju snart.” Max ryckte på axlarna och de började sin väg upp för trapporna för att möta domedagen, som för dagen i ära var mattelektionen som handlade om sådana saker som fick Max öron att blöda. Nämligen matteräknandet i allmänhet.

 

Han tryckte på den släta knappen som ledde till ringklockan, lyssnade fundersamt medan han hörde den gälla men klassiska och lite präktiga signalen. Dagen hade varit hyfsat bra men mattelektionen hade verkligen bara varit ren skit. Det kanske var bra om Bastian hjälpte honom med det så att han inte var ute ur leken helt och hållet. Det skulle se så dåligt ut att inte ha klarat matte b i slutbetygen, för han hade ju inga ig:n än så länge. Max suckade. Frågan som fortsatte köra runt i huvudet på honom som bladet i en bakmaskin var om han verkligen ville det här ikväll, om han inte skulle ta och göra någonting annat.
  Han kände sig lite tråkig, lite för alldaglig, lite för enkel. Blommorna bredvid honom i fönstret hade antagligen kostat mer än vad hela hans mundering hade gjort. Fotsteg hördes på andra sidan av dörren. Fotsteg som lät precis som Bastians fötter. För, det var just Bastians fötter, faktiskt. Max hade klarat av att springa hem till Bastian utan att möta på någon av hans vänner som inte visste om att Max och Bastian var tillsammans. Och om det hade hänt skulle han bara dragit en dålig förklaring om en mamma som kände en annan mamma som tvingade på den andra mamman om att hennes son inte kunde matte och att den andres son kunde och så vidare, svårare än så var det inte. Dörren öppnades lite för häftigt och Max höll på att dö ytterligare en dörr när han insåg att han stod i skottläge för att få dörren i huvudet. Han hoppade osmidigt åt sidan för att inte bli träffad och möttes av en förvånad blick.
  ”Hejhej, här är jag!” sa Max fånigt och hade kunnat strypa sig själv på stället. Det var väl uppenbart att han var där kanske? ”Fast det vet du ju redan.”
  ”Haha, ja det gör jag väl”, sa Bastian och flinade brett samtidigt som han drog in Max i lägenheten och drog ner dragkedjan på hans jacka. ”Gick det bra att gå hit eller?”
Max höjde ett ögonbryn och log mot tandkrämsmannen. ”Vad ska det där betyda?” Han log ännu bredare. ”Det låter som att någon är nervös för att jag skulle ha setts på fel ställen.” Han böjde sig ner innan Bastian hade hunnit svara och ställde upp sina skor på skohyllan där de hörde hemma. Bastians skor låg utspridda enda bort till toalettdörren. Han verkade haft bråttom till någonting. Haha.
  ”Vaa?” Bastian såg oförstående ut när Max reste sig upp igen. ”Nu hängde jag inte riktigt med där.”
  ”Jag menade att du kanske var rädd att några av dina vänner sett mig och skvallrat för resten av Stockholms befolkning.” Max skrattade fånigt till och började bli orolig för sin mentala hälsa, det kanske var något på gång? Han hade skrattat för ofta och för fånigt allt för mycket de senaste dagarna. Eller så kanske det vara var Bastianabstinens som utlöste  problemet.
  ”Nej men ingenting sånt heller!” Bastian såg bestört ut. ”Om jag hade varit så skraj hade jag under täckmantel knappt vågat ta mig hem till dig förstår du väl.” Han log nu.
  ”Bra, hade varit jobbigt om min pojkvän inte kunde träffa mig alls på grund av att jag befinner mig längre ner än på samhällstegen än vad han gör.” Max himlade med ögonen men kunde inte slita sig från åsynen av Bastian som stod framför honom. Allting var så läskigt perfekt. Kattögonen lyste, de mjuka läpparna såg nafsvänliga ut och kroppen såg ut som om den vore av stål slash nallebjörnsmaterial.
”Jag tycker att du pratar för mycket. Ska vi ta och börja med det vi bestämde oss för att göra?” Han gav Max en menande blick lite längre ner under midjan och en knut knöt sig i bröstet. Ja tack? Max rodnade.
  ”Matte alltså”, sa Bastian retligt och log med glimten i ögat. Max blev lite småsur. Var han tvungen att retas sådär eller?
  ”Jaa, matte var det ja”, mumlade Max besviket och plockade upp sin väska som han hade släppt ner på golvet i samma stund som han hade kommit innanför dörren.
  ”Det låter nästan som att du är lite besviken över någonting?” Bastian såg på honom med sluga ögon men brast ut i ett högt skratt. ”Matte först Max.” Betoning på först.
Max följde efter Bastian som gick ut i köket där han hade rustat upp för en kväll i matteböckernas tecken. Eftersom att Bastian typ hade gjort klart matte B för länge sen bara för att han var världens mest ultimata människa kunde han lätt hjälpa Max mellan varven samtidigt som han gjorde samhället en tjänst och jobbade lite i sin egen bok.
  ”Du kan äta hur mycket du vill. Det är ändå ingen annan än jag själv som kommer äta maten i kylen och eftersom att jag inte kan äta för fyra är det bara att du gör det.” Bastian bländade av ett colgateleende och roffade åt sig en plötsligt puss så att Max nästan tappade balansen. Ett rus av lycka virvlade omkring i Max inom loppet av en tiondels sekund och med den här känslan i magen skulle han nog klara av hela mattekursen på en enda kväll.
  ”Jag kan ta en cola om det är okej?” frågade han försynt efteråt bara för att försöka bevisa för Bastian att han inte trubbades av totalt på grund av den där lätta pussen från de där mjuka och välsmakande läpparna. Bastian gav bara Max en menande blick som sa att han inte ville säga en gång till att det var tillåtet att dricka upp vattnet i kranen om det var det han ville och Max gick snabbt bort till kylskåpet, öppnade det, tog flaskan och stängde dörren fort så att ingen skulle reagera på att han hade gjort någonting.
  ”Du behöver inte fråga.”
  ”Men jag tycker att det är trevligare att fråga än att bara ta.” Max kontrade.
  ”Det är sant.”
  ”Kommer din mamma hem ikväll?”
  ”Inte vad jag vet, men man vet aldrig. Hon börjar dyka upp på sådana mysko tider att jag aldrig är säker längre, men jag vet i alla fall att de fortfarande är i Sverige.” Bastian log snett och bredde ut sig ännu mer över köksbordet. Han verkade tro att det skulle bli en helkväll. Urk, Max som oftast gav upp efter en halvtimme eller så.
  ”Fortfarande?” Max tog en klunk cola och fortsatte. ”Ska de verkligen utomlands snart igen?”
  ”Ingen aning. Men kanske. De reser ju väldigt mycket i jobbet och det skulle inte förvåna mig om de ska iväg snart igen. Kanske i helgen”, sa Bastian samtidigt som han skrev ner någonting i ett anteckningsblock.
  ”Och jag som tyckte det var häftigt att åka till Legoland när jag var liten”, svarade Max snopet och satt sig bredvid Bastian och försökte se vad det var han höll på med.
  ”Men sen är du ju lite efter också”, retades Bastian och knuffade lite på honom.
  ”Som om du inte vore det då eller?” frågade Max surt och snodde åt sig en puss innan det var slutdiskuterat.

Två timmar matte var lite väl mycket för Max smak. Hans rumpa började känna sig förlamad och han hade ont i handen av allt skrivande och av alla uträkningar. Men han var tvungen att säga att det faktiskt gav resultat. Han kanske borde anlita Bastian för mer pluggkvällar? Han förstod i alla fall mer nu än vad han hade gjort av de senaste tio mattelektionerna.
  ”Känner du dig slutkörd eller?” Bastian såg roat på Max som precis hade dragit ut kajal i halva ansiktet av misstag. ”Du ser lite pandig ut.”
  ”Skojar du med mig? Såhär mycket matte har jag inte gjort på evigheter. Kanske inte sen vi höll på med plus och minus uppgifter, det kan jag ändå.” Max log och tillade snabbt ; ”Är vi färdiga nu?” Han la en hand på Bastians lår som för att säga att han egentligen hade lust med andra saker bara det att han inte vågade signalera mer än så ifall att Bastian skulle tycka att han var konstig. Max visste att Bastian ville mer än vad de gjorde men respekterade att Max kände som han kände och därför var det fel av Max att sända ut för mycket felltolkande signaler.
 ”Vi kan fortsätta en annan gång, om du känner dig färdig för idag?” Bastian la ihop matteböckerna i en prydlig hög och Max undrade om det kom sig tack vare att han jämt och ständigt hade varit omringad av pedanta människor som aldrig ville att någonting skulle ligga fel. Max hade kunnat låta böckerna ligga där i en vecka utan att han hade gjort något av det, men av principsak gjorde han det ändå för att göra Carin glad.
  ”Jag har gjort mer idag än vad jag gjort sen ettan på gymnasiet eller något”, sa Max stolt och sträckte på sin annars så smått kutiga rygg.
  ”Fast, jag råder dig att du går och tvättar dig i ansiktet för nu ser du mest sotig ut än söt kan jag lova.” Bastian drog ett finger längst med Max kind och Max kände hur hela kroppen ville göra annat än att gå in i badrummet och tvätta sig ren, men han ställde sig lydigt upp, såg trumpet på Bastian som knappt kunde hålla sig för skratt och så banade han väg mot toaletten och låste in sig för att få sig en makeover.
  Väl inne på toaletten kunde han slappna av. Av någon anledning hade han suttit och spänt sig hela tiden då de hade pluggat, fast framför allt de gånger Bastian hade lagt en hand på Max lår eller liknande då Max nästan fått hjärtstillestånd. Han såg sig i spegeln och förstod vad Bastian menade med Pandaanfall. Han såg verkligen ut som ett pandabarn som hade smetat ut sminket all världens väg, och det bara för att han hade suttit och gnidit sig i ögonen ibland när det kändes svårt att förstå sig på matten. Det var väl lika bra att ta bort allting när han ändå var igång. Vatten skulle antagligen inte hjälpa, men eftersom att han visste att Bastians mamma i stort sett använde lika mycket smink som vad Max själv använde hade hon säkert något lyxigt borttagningsmedel som han kunde använda en gång. Hon skulle ändå inte märka någonting. Han kände sig som en liten tattarunge när han öppnade och stängde badrumsskåpen i jakt på det ultimata borttagningsmedlet. Han hittade nya tandborstar och lyxiga tvålar, rakvatten och parfymer och rengöringskrämer, nattkrämer och alla tänkbara skönhetsprodukter. Han höjde på ögonbrynen när han hittade en undanstoppad anvisning om bieffekter för något som verkade vara botox, men han tittade inte närmre på det utan fortsatte sitt span. Efter ett par minuter verkade han ändå ha hittat rätt, en flaska med någon genomskinlig oljeblandning som skulle skakas. Glatt ovetande om vad som hände utanför stod Max och studerade sig själv när det svarta rann ner för kinderna. Det såg konstigt ut, mest för att det kändes ovant.
  Men han dog inte av att vara tom sådär, han klarade av det, speciellt tillsammans med Bastian. Annars kände han sig så naken och så överlämnad åt resten av mänskligheten. Förresten så skulle Bastians föräldrar få slag om han såg ut som ett pandafreak när han umgicks med deras son. Det skulle inte se respektabelt ut. Förmodligen var Bastian ganska lättad över att han i Italien till exempel valde att tona ner både på hår och ögon. Sakta såg han hur det svarta försvann i det nyputsade handfatet, vitt mot svart. Han såg på sig själv en gång till i spegeln innan han gick mot dörren. Silvergrå ögon utan svart, ett par fylliga läppar, nästan som en tjejs. Kul att vara kvinnlig man liksom.
  Eftersom att han inte hade låst dörren gick det snabbt att få upp den – och eftersom att han visste att Bastian väntade på honom ute i köket ville han inte dra ut mer på tiden än vad han redan gjort. Felet var bara det att han höll på att braka rakt in i någonting stenhårt men mänskligt. Bastians mamma.Vad gjorde hon där?
Max kinder blev röda men han försökte att snabbt tänka på annat så att hon inte skulle bli fundersam över vad det var han gjorde hemma, i hennes badrum.
  ”Eh, eh, hejsan!” kastade han ur sig alldeles för hastigt och insåg att hon antagligen tyckte att han var en jäkla nörd.
Hon tittade på honom en stund, ögnade från topp till tå som om hon hade inbyggd skanner och så öppnade hon munnen. Max väntade sig världens ramaskri.
  ”Är det inte Max, Bastians kompis? Vad kul att se att han inte sitter hemma ensam och tjurar!” Elisabeth Reenstierna kvittrade på som en kanariefågel och Max trodde inte sina ögon. Vad var det här för något? En alien som rövat bort den riktiga Elisabeth för att hon var för sträng och elak för sitt eget bästa? Eller kunde det vara så att hon faktiskt ändrat på sig? Max var handfallen och blev bara otroligt lättad när han hörde att Bastian lämnade sin plats ute i köket för att se varför Max dröjde så lång tid.
  ”Max, dog du inne på toan eller?” Bastian stack ut huvudet från dörröppningen och Max kunde se hur hans ögon spärrades upp vid åsynen av Max bredvid sin mamma. Han hade heller inte varit beredd på att hon skulle komma hem. Tänk om de hade gjort något olämpligt och hon stormat in på rummet och upptäckt dem?
  ”Eh, Bastian, din ma-mma är här.” Max stammade fram orden och tog ett steg bort från Elisabeth för att känna sig trygg igen.
  ”Ja, jag ser det”, sa Bastian och kom ut från köket och la armarna i kors. Han gillade det inte. Det märktes. ”Skulle inte du vara borta ikväll eller?”
Elisabeths blick vandrade från Bastian till Max och sen till Bastian igen.
  ”Jo gubben, men jag är tvungen att hämta lite kläder. Jag kan väl inte ha samma på mig hela veckan heller, det borde väl du om någon veta.” Hon log brett och såg på Max igen.
  ”Kul att du inte är ensam hemma, vad gör ni för något?” Hon trippade framåt bort från Bastian i sina skyhöga designerskor och släppte ifrån sig en handväska på en byrå som lägligt befann sig inom räckhåll.
  ”Pluggar”, muttrade Bastian. ”Vad tror du egentligen?”
  ”Vad trevligt. Jag ska inte uppehålla er längre.” Hon kvittrade till en gång till och började gå mot vad Max trodde var hennes och Peders sovrum, men så stannade hon upp och Max höll på att få en hjärtinfarkt. Vad var det nu då?
  ”Trevligt att se dig igen Max, hoppas att du uppskattade Italien!” Hon log brett mot honom och försvann sedan bakom en dörr innan Max hann att svara.
  ”Hur kommer det sig att hon kommer ihåg vad jag heter?” Max såg fundersamt på Bastian och kände sig plötsligt glad över att han just varit och tagit bort kajalen. Skönt att hon hann se honom i sitt ”naturliga” tillstånd.
  ”Kom, vi går in på mitt rum istället. Här får vi ju inte vara ifred.” Bastian nickade menande mot skjutdörrarna som ledde in till lejonkulan och Max följde fromt efter. När han väl kommit in stängde Bastian efter sig och Max kunde andas ut. Han gick och satt sig på Bastians säng och Bastian följde efter. Plötsligt låg de båda i sängen och såg upp i taket – Max med huvudet på Bastians bröst och Bastian bara rakt upp och ner.
  ”Hon är ganska trevlig för att vara din mamma”, sa Max och lät grötig på rösten eftersom att halva hans mun var tryckt mot Bastians bröst. ”Det är inte som beskrivningarna direkt. Hon verkar överglad.”
Bastian suckade. ”Du har rätt, det hela känns ganska mysko. Hon är lite för trevlig, lite för glad. Dessutom brukar hon aldrig vara hemma om inte pappa är med. Och om jag ska vara ärlig hade jag aldrig trott att hon skulle tycka att du var okej, inte så här omgående i alla fall.” Max märkte hur Bastian stelnade till efter det sista uttalandet. Han började istället smeka Max över håret på det där sättet som bara Bastian kunde, då det kändes som att håret hade förvandlats till rent silke och att Bastians hand var något magiskt redskap.
  ”Jag vet mycket väl vad människor tycker om mig”, fnittrade Max. ”De tycker att jag är konstig men det är ju tur att jag själv vet bättre än så.”
  ”Du är bättre än konstig”, sa Bastian som fortfarande stirrade upp i taket. ”Du är knäpp.”
 Max lyfte upp huvudet och såg på Bastian med en intensiv blick.
  ”Jag skulle väl aldrig klarat av att umgås med dig annars, eller hur?” Han såg inte hur Bastian reagerade men antagligen var det väl positivt. Det han mest såg fram emot var ett leende.
  ”Precis.” Bastian kvävde ett skratt. ”Det är ingen normal människa som skulle klara av mig eller min familj en längre tid om de inte var knäppa själva. Så, jag tror att det är en ganska bra komplimang från min sida.”
  ”Man blir lite mörkrädd innan man fått grepp om det hela”, erkände Max muntert och lekte med fingertopparna över Bastians bröst. Han såg på när det höjdes och sänktes. Säkert tecken på att Bastian fortfarande levde. ”Fast det här med din mamma är lite konstigt. Hon verkar så munter – jag menar, det händer ju inte så ofta.”
Bastian hävde sig upp i sittande ställning så att Max nästan ramlade ut ur sängen. Han var inte långt ifrån att dratta på ändan, men han stannade kvar, mest av ren och skär envishet.
  ”Det är det som är så konstigt.” Bastian såg på honom.
Max nickade som för att bekräfta det Bastian just sagt. Det var ju så. Ingenting man kunde undgå att missa om man nu inte både var blind och döv.
  ”Fast, det är mycket man aldrig blir klok på så vi kanske inte ska hispa upp oss på det här? Det är väl egentligen ganska skönt att hon inte är som hon brukar, se det som en semester från det jobbiga. Vem vet, det kanske håller i sig ett tag?”  Max satt sig också upp och försökte komma på bästa sättet att luta sig mot Bastian utan att krossa dem båda.
”Du har rätt. Ingen idé att bry sig.” Bastian suckade. ”Men ändå, konstigt värre...”
Han vände sig om mot Max så att de satt mittemot varandra nu, och Max kunde se att Bastian helt plötsligt hade andra tankar än hur hans mamma betedde sig i tankarna. Kinderna blev röda av upphetsning och han kunde inte låta bli att hålla tillbaka ett litet leende som tydligen gjorde Bastian mer intresserad än tidigare.
  ”Men din mamma då, hon kanske märker något?” Max blev lite nervös.
  ”Äsch, hon testar ju ut kläder för en veckas tid, det tar ett tag. Hon kommer inte märka någonting, kanske i alla fall inte förrän vi är klara.” Bastian log brett och lutade sig framåt för att sno kvällens första ordentliga kyss som smakade gudomligt. Det var konstigt hur kontrollerade de hade varit hela tiden då de pluggat med tanke på hur blodet rusade runt i blodomloppet helt plötsligt. Max blundade, föll tillbaka i sängen och kunde inte göra någonting annat än att tro att han plötsligt vandrat in i paradiset.
Bastians rörde vid honom långsamt, nästan som om han hade förmågan att kunna smeka av honom kläderna utan att man märkte hur det gick till. Byxorna på dem båda låg redan i en hög på golvet och avslöjade dem i fall att någon skulle ta sig in på rummet. Han hoppades på att det inte skulle vara så. Mjuka fingertoppar rörde sig över brännhet hud, läppar mötte varandra och nafsades i, otåliga tungor som var lite före sin tid. Max drog efter andan, rädd för att det han upplevde inte hände. Att det faktiskt bara var en dröm och att han snart skulle vakna upp hemma och inse att Bastian bara var en önskning. En dröm. Bastian letade sig vidare med tungspetsen över bar hud, ner mot barnförbjudna områden. Max flämtade till och kunde känna och höra hur Bastian stannade upp för att skratta. Han tyckte att Max lät kul och det verkade roa honom. Max kunde inte låta bli att rodna eftersom att det ändå handlade om ganska genanta saker. Först tänkte han öppna munnen för att säga Bastian ett sanningens ord, men de rann ut i sanden, precis som alla andra ord som hade tänkt att komma upp till ytan men som inte riktigt fick någon chans. Han slappnade av i kroppen och kunde känna hur det bultade i precis varenda del av kroppen. Allt blod i Max kropp strömmade till ett och samma ställe, och det var där Bastian befann sig, retades, lekte, gjorde honom ofokuserad och frustrerad. Max drog försiktigt i Bastians hår, bad om att få smaka på läppar igen. Att få smaka på det som gjorde honom så frustrerad och så sårbar. Bastian kravlade sig, nästan ivrigt upp och läppar mötte läppar. Hans händer var överallt, båda två andades lika snabbt som höghastighetståg for fram på rälsen. Av någon anledning tog det stopp i Max hjärta och hjärna. Vad det var som gjorde att han stannade upp i all kroppslig förmåga kunde nog bara han svara på, om ens det. Det var bara en känsla i magen som sa honom att Bastian ville gå längre än vad han klarade av för tillfället, som spindelmannens spindelsinne, fast att det nu tog form av Maxs   Bastian-vill-gå-längre-än-vanligt sinne. Max stelnade till och blev lika formbar som ett järnrör. Han försökte röra Bastian på de rätta ställena, men kände sig alldeles för fumlig. Kyssarna kändes inte lika passionerade och han mjuknade för varje sekund och ögonblick som försvann ut i ingentinget. Först verkade Bastian inte förstå någonting, men sedan kom besvikelsen gående. Ett par ögon som sa mer än tusen ord, ett leende som hade stelnat till en grimas. Han hade gjort det igen utan att han hade velat det. Han hade förstört kvällen igen.
  ”Förlåt”, viskade han tyst. Så arg på sig själv, så besviken och så förstörd. Han hatade att han var så rädd. Han visste inte ens vad det var han var så rädd för. Vad det var som gjorde att han inte kunde ta det där lilla klivet över tröskeln som han visste att Bastian var villig att gå över när som helst.
  ”Det gör ingenting Maxen”, sa Bastian som inte ens verkade andas häftigt längre. Som om allting blåst bort från honom lika snabbt en åskskur kan dra förbi. ”Lägg dig bara här så sover vi.” Han drog Max mot sitt bröst, och där kunde de ligga och lyssna på Bastians mamma som muntert sjöng på någonting hon tyckte om.
Allting blev bara så fel.
  ”Men jag vill inte sova. Ja-jag vill ha dig.” Det var svårt att säga det men det var ju sant. ”Men det verkar inte funka som du märker.” Han snörvlade till. På gränsen att kasta iväg ett par tårar ner för kinderna men han tillät inte sig själv. Inte den här gången. Allt var hans eget fel och ingenting skulle bli bra igen om han inte såg till att ändra på allting.
  ”Du vet Maxen, jag kan faktiskt vänta på dig.” Bastian stannade upp och verkade leta efter ord. ”Men ibland vill jag bara ha dig och då kan jag inte få nog av dig, och det värsta som kan hända är när du stelnar till sådär. Blir som levande död. Jag tror ju att det är mig det är fel på, men jag vet ju att det inte är så längre. Vi tar det lugnt. Vi gör inte mer än vad vi gjort tidigare.” Bastian log sådär snett. Sådär vackert som bara han kunde göra. Max egen Bastian . Gud vad galet konstigt det lät, men ändå så himla bra. Max snörvlade till och kände sig som en liten barnunge. Han kröp närmre Bastian, så nära ingen annan kunde gå. Hans hand letade sig ner under täcket som Bastian plötsligt hade kylt sig med, försökte försiktigt krångla sig ner och ta hand om saker och ting.
  ”Vi kunde väl fortsätta göra sådana saker som vi brukar göra va?” Max såg upp på Bastian som spärrade upp ögonen.
  ”Är du säker?”
  ”Annars skulle jag väl inte fråga?”
  ”Sant.”
  ”Du ser”, sa Max och fnittrade till. Han kände sig mycket bättre till mods och allting verkade finna sig i rätt balans igen. Mer än i balans faktiskt. Hans hand slöt sig om Bastians kuk och båda två flämtade till, ingen av dem beredda på den andres reaktion. Försiktigt smekte han den, kände hur den hårdnade till i handen. Kände hur Bastian skälvde till och han kände själv välbehaget krypa längs ryggraden. Max satt sig upp, lät sig få ögonkontakt med Bastian vars pupiller var enorma. Man såg knappt att ögonen var blågröna längre, de såg mest svarta ut. Var han så förväntansfull? Det eggade Max ytterligare. Han backade bakåt i sängen, såg bulan där saker och ting hade växt med stormsteg. Såg Bastian, hur han bet sig i läppen. Kände hur han själv bet sig i läppen. Han smekte bulan igen, rädd för att han inte gjorde rätt, men han fortsatte ändå. Det kunde inte vara sämre än någonting annat han hade gjort tidigare. Bättre att göra någonting än att göra Bastian besviken för livet. Han ville inte det, så istället förde han bort täcket med lätt skälvande händer förvånad över vad han själv gjorde. Kanske var det lättare att blunda? Efter ett par minuter som kändes som en hel evighet hade han vågat dra ner Bastians svindyra märkesunderkläder och försökte hålla ögonen på målet. Bastians kropp skälvde och detsamma kunde man säga om hans egen. De andades högt och Max visste egentligen att om han väntade och slutade agera nu skulle han inte göra någonting mer. Hans läppar slöt sig om den. Bastians rygg sköt upp i en båge efter första omfamningen som om han inte kunde väntat sig något bättre. Max letade sig längre ner med läpparna, lät handen hjälpa till och kände sig mer eggad av att Bastian stönade till. Det verkade vara rätt sätt, fast vad visste han. Max fortsatte med hand och mun, försökte hitta de rätta knepen för att Bastian skulle få det så skönt att det gick för honom.

                   
Det kändes som att det var evigheter sedan han hade legat med armen runt Bastians bröst och lyssnat på hans hjärta som bultade regelbundet i takt med andningen. Som om det hade gått flera hundra år sedan de gett varandra den där sista lite motvilliga pussen innan båda hade borstat tänderna för att ingen av dem ville erkänna att de luktade apa i munnen. Det var säkert i alla fall flera tusentals sekunder sedan de hade suttit mittemot varandra och försökt äta frukost utan att dö av skrattattacker.
  Max suckade. Även att de tillbringade mer tid med varandra nu kändes det ändå som att det tog så lång tid mellan varven att ses. Som att ju längre tider de träffades var det svårare att försöka hålla sig borta under de ensamma timmarna. Var det inte meningen att det skulle vara tvärtom? Nu satt han istället på tjugo minuters gångavstånd från Bastian eller så och väntade på Johan och Hanna, men det kändes ändå inte betryggande. Det var fortfarande ganska lugnt på fiket, lugnet före stormen antagligen, och Max satt och smuttade på sin enorma kopp varm choklad för att den skulle räcka längre. Det kanske var dags att komma snart? Han rynkade på ögonbrynen samtidigt som det plingade till i ytterdörren när den öppnades.
”Hej Max!” Det gick inte att undgå att det var Hanna som ropade på honom. Han såg upp och såg henne och Johan börja ta av sig ytterkläderna och ställde sig vid disken för att beställa. Max kunde se hur Hanna petade Johan i sidan och lämnade över en sedel innan hon istället vände sig om och gick bort till bordet som Max ockuperat med skolböcker och liknande för att andra inte skulle komma och störa honom. Hanna log åt ett äldre par som satt vid bordet bredvid dem och de log tillbaka. Typiskt Hanna att sprida glädje runt sig oavsett vad hon var på för humör.
”Hanna”, Max log och nickade och började dra ihop anteckningar och kladdpapper för att göra plats åt dem alla tre när Johan sen skulle anlända. ”Har  ni haft det kul?” Han syftade naturligtvis på sista mattelektionen han själv inte ens hade behörighet att gå på. Av någon anledning hade de fått för sig om att läsa en till kurs matte parallellt med den matten alla andra läste så det var därför Max suttit alldeles ensam ett bra tag nu. Men som att matte var hans största problem i livet liksom.
  ”Verkligen!” Hanna gav honom ett knepigt leende som var svårt att tolka samtidigt som hon hängde sin kappa över stolsryggen innan hon satt sig. En söt pust av något fruktigt slog emot honom, ett av Hannas kännetecken, betryggande sådär. ”Men det är inte mycket man förstår, det måste jag erkänna.”
  ”Det låter inte speciellt härligt”, konstaterade Max och rörde ett par gånger extra med skeden i chokladen. Den hade börjat svalna, men det funkade fortfarande att dricka den. Det hade varit jobbigt om den plötsligt blev oduglig och odrickbar som kall – som kaffe. Tur att han inte hade så mycket till övers med den där blaskiga beska drycken att han kände sig berövad på någonting.
  ”Det hade kunnat vara bättre”, erkände Hanna. ”Men jag överlever, fast att det är krångligt. Man förstår bara man ger det lite tid. Men jag tror inte att det skulle vara någonting för dig förstås.”
  ”Prata inte ens om det”, muttrade Max. ”Jag vet att jag är kass på matte, det är ingen nyhet. Dessutom tror jag att matte och jag har fått fel slags relation till varandra redan från början, det är därför vi inte fungerar så bra ihop.”
  ”Det var ju inte menat att du skulle tolka det som att jag tyckte att du är dum i huvudet eller så”, kastade Hanna snabbt ur sig för att försäkra sig om att hon inte hade sårat honom på något vis.
  ”Det vet jag väl”, flinade Max och råkade röra om så hårt i muggen att det åkte ut choklad på bordet. Hur jävla typiskt var inte det på en skala på ett till tio? ”Jag vet förresten att jag är bra jäkla dålig på matte, men igår kunde även jag, så det så!”
Hanna hann just blända av ett stort leende i samma ögonblick som Johan ställde ner en bricka med två stora muggar på. En med rykande hett te till Hanna och en stor svart kaffe till sig själv.
  ”Just det, du skulle ju hem till Basse och plugga igår, hur gick det egentligen?” Johan tittade på Max en aning illmarigt och Max visste att det inte var sådana saker som matte som trillade omkring inne i Johans huvud, men han försökte visa sig oberörd. Så gott det gick i alla fall.
  ”Vi satt nog med matten i över två timmar. Så här mycket har jag nog inte fattat på jättelänge, och jag lovar att det är en stor komplimang åt stackars Bastian som satt och förklarade gång på gång vad saker betydde när jag inte fattade ett skit.” Max kliade sig på näsan för att försöka dölja den rätt rödtonade hudnyans som var på väg upp i ansiktet igen. ”Dessutom var han inte alls så lättretlig som jag trodde att han skulle vara när jag bara var allmänt iqbefriad.”
  ”Vilken lättnad då”, skrockade Johan innan han tog en stor klunk kaffe. ”Men det var ju inte pluggandet jag menade.”
  ”Men Johan då!” Hanna brusade upp och slog till Johan på armen, och som Max redan hade räknat ut brydde sig inte Johan det minsta. ”Du tar väl inte illa upp va Max?” Hanna såg förtvivlat på honom och rörde generat runt i sitt te. ”Du vet ju hur han är...”
  ”Nä, jag gör väl inte det”, mumlade Max innan han tog en klunk av den ljumna chokladen som lättade upp i magen för ett par sekunder. ”Var det bara det du ville prata om eller? Annars är det ganska onödigt att åka hit, om du förstår vad jag menar.” Först såg han misstänksamt på Johan, sen på Hanna. De kanske låg i maskopi med varandra?
  ”Klart det inte var”, sa Johan och tog en stor klunk kaffe till. Han skulle lätt bli koffeinförgiftad innan fikan var slut, det var en sak som var säker. ”Först och främst ville vi se hur du mådde, och för det andra tänkte jag bjuda med dig på en fest eftersom att Hanna inte ska följa med mig. Hon ska se på tjejfilm med några kompisar från klassen och då får inte killarna vara med så de får gå på fest istället.” Det sista sa han med en fånig tillgjord röst och Max fnittrade till. Tjejfilm var något Johan tyckte var skittråkigt, det var i stil med att läsa extrakurser i statistik.
  ”Tja, varför inte”, svarade Max efter ett tag. Han hoppades mest av allt att det skulle sätta stopp på Johans framfart, men det var väl bara rent önsketänkande.
  ”Men vadå?” Johan såg förvånad ut. ”Ska du inte vara med Basse i helgen som alla andra gånger ni är lediga från allt eller?”
  ”Vi sitter väl ändå inte fast i varandra?!” Max höjde på ena ögonbrynet och började känna sig verkligt skeptisk. ”Bastian är på träningsläger i helgen så vi träffas inte förrän söndag eftermiddag någon gång. Vi ska vara barnvakt åt Hugo då, jippie typ.”

  ”Åh, jäkla sportnörd alltså”, mumlade Johan och borrade ner huvudet i en tidning han hade hittat på golvet istället. Hanna lutade sig istället framåt för att inte behöva höja rösten hur mycket som helst när hon skulle försöka prata med Max.
  ”Skönt att veta att det är någon vettig människa med när jag inte följer med honom. Du vet ju hur han kan vara ibland.” Hon smekte Johan kärleksfullt över låret samtidigt som hon såg på Max och Max var tvungen att vända bort huvudet innan han fick be dem att ta in på hotell någonstans.
  ”Klart, vad gör man inte för sina vänner”, svarade Max sockersött, men han visste inte om han trodde så mycket på vad han själv sa. Johan hade ändå en tendens att vara väldigt självständig när han var på fest utan Hanna, och så skulle det säkert bli den här gången också.
  ”Jag hörde att du sov över hos Reenstierna i natt förresten”, konstaterade Johan fortfarande med huvudet nere i tidningen. Den killen visste hur man använde sin tid klokt. Inte alla som var belönade med den färdigheten att man kunde göra två saker samtidigt heller. ”Hampus nämnde det i förbifarten.”
  ”Ja, vi pluggade. Hans mamma kom och var läskig. Vi sov. Nu sitter jag här.” Max smuttade på chokladen igen. ”Vad skulle jag hunnit med mer liksom.”
  ”Ganska mycket?” Johan fortsatte titta ner på en sida som förövrigt visade sig vara ekonominyheterna, något Johan inte brydde sig det minsta om. Max knep ihop ögonen. Jaha... Vad handlade det här om då?
  ”Varför säger ni bara inte att ni är intresserade av hur Bastian är i sängen?” Max blev nästan lite chockad över sig själv. Han brukade inte säga sånt, och det var konstigt att han inte hade dött av skam än. Han verkade ha träffat alldeles rätt också, för plötsligt såg de inte lika skyldiga ut som de hade gjort de senaste tio minuterna.
  ”Äntligen får jag höra något vettigt ur dig!” skrattade Johan och såg upp från tidningen som bara verkade ha fungerat som skyddsmask. När Max tittade på den ytterligare en gång insåg han också att Johan höll den upp och ner, inte konstigt att han hade kunnat läsa vad det var för något han satt och glodde på så lätt. ”Jag är ju så nyfiken!”
  ”Johan?” Hanna såg trevande på sin pojkvän. ”Du kanske ska varva ner lite?”
  ”Jamen jag är väl inte bög heller”, muttrade Johan småsurt. ”Jag vill ju bara veta om han är så bra som alla säger att han är. Det är ju kul att se om snacket är för bra för att vara sant eller om det faktiskt stämmer.” Johan petade lite fånigt på Hannas arm och hon verkade ge upp och drog av världens suck. Max förstod henne helt och hållet.
Det här skulle blå en lååång fika.
  ”Han är väl, eh, väl bra.” Max stakade sig fram. ”Det är ju ändå Bastian vi pratar om.”
  ”Vadå han är ju ändå Bastian, det säger väl inte mig någonting om hur han är i sängen. Det enda jag vet om honom är att han är schysstare än vad han vill vara.”
  ”Har du en aning om hur konstig du egentligen är?” Max tog en klunk choklad och försökte verka oberörd. ”Jag skulle bli orolig om jag var din mamma.”
  ”Jag är inte mer konstig än vad du är som inte säger någonting. ”Johan blängde på Max och sedan på Hanna. ”Är du medveten om att du antagligen är den enda killen i stan som har ett förhållande och som inte vill prata om hur bra han eller hon är? Jag menar, det är en killes högsta dröm att få kunna skryta lite.” Johan flinade till och kände sig antagligen ganska idiotförklarad med tanke på att Hanna satt bredvid honom och kastade mördande blickar mot honom. ”Fast, jag gör ju naturligtvis inte så, för jag är väluppfostrad.”
  ”Killar, medan ni snackar på beställer jag någonting att äta. Ska ni ha någonting?” Hon såg på Max som skakade på huvudet och på Johan som nickade så hårt att huvudet höll på att trilla av. Hon plockade upp den lilla prickiga portmonän hon hade på brickan framför sig och reste sig upp.
  ”Max”, började Johan när Hanna stod vid disken. ”Jag är din bästa vän. Det är mig du ska kunna prata om sådant här med. Har du inte förstått det?”
  ”Johan”, sa Max kyligt. ”Brukar du berätta om Hanna och dig?” Han borrade in sin blick i Johans ögon och Johan såg smått skärrad ut. Antagligen ingenting han ville ta upp högt här i alla fall, en sak som  var säker.
  ”Nä, skulle inte det vara lite... konstigt?”
  ”Du ser, så varför ska jag prata om Bastian för?”
  ”Sant. Men kan du inte bara svara på frågan en gång? Har du och Basse haft, jaa, det ni anser är det rätta sättet än?” Johans ögon lyste upp. Max kände sig oerhört obekväm. Han hoppades innerligt på att Johan inte hade en diktafon i bakfickan, då skulle han väl ligga illa till.
  ”Det beror väl på vad du menar”, svarade Max försiktigt. ”Vi har ju inte gjort Det än.”
Johan nickade liksom förstående. Visserligen såg han lite för intresserad ut för sitt eget bästa, men Max kände inte att han höll på att dö i alla fall.
  ”Så ni kör på handaktiviteter och munnar med andra ord?”
Max öron blev röda.
  ”Eh, typ.” han harklade sig för det kändes som att någonting hade fastnat som en propp i halsen. ”Jamen vad fan tror du att jag ska svara på en sådan fråga egentligen?” väste han argt när Johan såg missbelåtet på honom. Max stirrade istället sig blind på Hanna som var på väg tillbaka till deras bord med en bricka överbelamrad med olika bakelser. Han hoppades på att få en bara för att han då inte skulle kunna prata för mycket med Johan.
Han suckade belåtet när Hanna ställde ifrån sig brickan men höll på att sätta hjärtat i halsgropen igen när Johan smålog på ett väldigt obehagligt sätt.
  ”Hanna, älskling, Max och Basse har inte gjort det helt och hållet än.” Johan flinade som ett glatt barn när Hanna satt sig ner på stolen och började styra och ställa med alla små tallrikar som bakelserna stod på. Max vägrade att ta ögonen ifrån det rosa och gröna mästerverket som stod framför honom eftersom att han då skulle bli knallröd i ansiktet. Ibland var det bara hemskt att ha för frispråkiga vänner.
  ”Max, ta den där.” Hanna ställde fram sockerbomben så att Max skulle kunna kasta ner ansiktet i den om han så ville. ”Du kan nog behöva den.”
  ”Tack Hanna”, sa han och såg tacksamt på henne innan han snabbt greppade en sked och högg in. Försiktigt så att allting inte skulle rasa, men ändå väldigt bestämt. Johan skulle inte få kontakt med honom förrän den var uppäten, och det skulle dröja lång tid. Väldigt, väldigt, väldigt lång tid.
   ”Men Hanna, nu kommer han ju aldrig fortsätta!” Johan såg ut som ett förvuxet barn. Precis som alltid med andra ord. ”Det roliga förstördes av en bakelse. Skitkul. Jag är nyfiken. Visst. Men man behöver inte vara en dålig kompis bara för att man är nyfiken. Jag vill bara hans bästa. Tänk om Basse skulle vara värsta tyrannen och Max inte vågade säga ifrån. Då skulle ni istället tacka mig för allt jag gjorde. Tänk på det ni.”
  ”Bara så att du är medveten så sitter jag faktiskt här och hör precis vad du säger.”
  ”Jag vet det Max, det är det jag försöker förklara för Hanna också.”
Hanna suckade.
  ”Jag tycker att vi lämnar Max ifred. Du skulle inte tycka om att bli utfrågad av Hampus och vad vi gör och inte gör.”
  ”Vad vet du om det?”
  ”Jag vet Johan, jag vet”, sa Hanna lungt och tog en tugga av sin egna rosa, fluffiga bakelse. ”Bara för att du ser ut som en ultranörd på utsidan så behöver det inte säga att du är mer än det på insidan också. Så det så.”
Max sken upp från dysterheten och gav Hanna ett bländande leende samtidigt som det gick upp för honom att han hade fått grädde på näsan. Han torkade glatt bort det och flinade lite när han såg hur trumpen Johan blev.
  ”Men jag måste ju erkänna att Bastian är ganska bra ändå”, slängde han ur sig precis lagom nonchalant. Det hade visst gett honom mer styrka än vad han trodde, de där pikarna mot Johan. ”Munnen är ju inte dum.”
Johan hostade till och det såg ut som att han skulle spotta grädde över hela bordet. Hanna fnittrade till och höll på att göra detsamma. Max tog skydd under armarna med grädden stannade bakom en pappersservett som Hanna lägligt tryckte för munnen. Max såg på henne ett tag innan han själv började inse det roliga och brast ut i världens asgarv. Han brydde sig väl inte om att alla andra tyckte att han var dum i huvudet. Det kanske han var också, men en väldigt glad sådan. Idiot alltså.
  ”Men mer än så vet jag ju inte.”
Han visste att det var dags att förklara sig, att faktiskt fråga om de där små råden och sedan försöka orka med att han aldrig vågade. Han ville inte göra Bastian mer besviken än  vad han redan gjorde, men det kanske var svårt att undvika. Hanna och Johan var väl två av de han kände väl som borde ha rätt svar på tal. Visst att de var en aning speciella och att den ena hade mindre hjärnceller än vad en amöba hade, men man kunde ändå försöka.
  ”Jag är ganska skraj ärligt talat”, sa han och försökte låta så oberörd som möjligt. Hanna gav honom en mjuk blick med Johan hade förstås inte märkt ett dugg. Det var skönt samtidigt som han kände sig otroligt besvärad.
  ”Vad är det du är rädd för?” frågade hon försiktigt och la sin ena hand på Max. Gesten var så vänlig att Max fick blinka till ett par gånger, men mer än så var det inte.
  ”Jag vet inte.” Max såg på henne och försökte låta bli att se på Johan. Han verkade ändå inte bry sig så han hade säkert stängt av öronen fram till att de skulle gå åt varsitt håll. ”Jag känner mig bara så osäker.”
  ”Hur då?” Johan bröt sin egen tystnad.
Max såg på honom och försökte kasta förklarande blickar mot honom. Det var så svårt att formulera sig och speciellt för Johan, i alla fall om en sådan här sak. Han hade ju aldrig haft ett förhållande med en kille själv, det kanske skulle vara svårt att förstå?
  ”Alltså, jag vet inte varför jag känner mig osäker. Det är bara en känsla jag får och så ligger jag där som en stelopererad bräda. Så fort han gör anspelning på att gå förbi gränser vi aldrig riktigt kommit över fungerar jag inte längre. Kroppen slutar svara på signalerna som går från hjärnan, och hjärnan förvandlas till grönsaksmos. Det är skitjobbigt.” Max rodnade. ”Jag förstörde det nu i veckan, precis som alla andra gånger. Jag ser ju hur besviken han blir.”
  ”Blir han besviken som i att han tycker att du är fånig eller något?” Hanna såg allvarligt på honom.
  ”Nej alltså inte så! Inte så på något sätt. ”Max kände sig upprörd. ”Man ser bara glöden försvinna och ögonen blir matta och uttryckslösa. I början trodde han ju att det var han själv det var fel på men jag förklarade den biten och det är ju alldeles mycket bättre nu än vad det var förut. Men det är ju fortfarande långt ifrån bra. Det är ganska kasst.” Max kliade sig i håret. ”Jag är rädd att det ska bli så annorlunda mot vad han är van vid och att han inte ska tycka att det är bra. Han har ju ändå umgåtts med en hel massa folk och vet vad det är han gillar och vad han inte gillar. Tänk om han går och bygger upp en massa förväntningar och sen blir det bara skit av precis allting? Tänk om han inser att han bara har gått och byggt upp någon slags dröm om hur jag är och sen spricker allting? Kommer han fortfarande vilja umgås med mig eller kommer han att säga upp bekantskapen helt och hållet?”
  ”Oj då.” Hanna suckade uppgivet och såg på honom med änglablick. Hon hade nog förväntat sig en massa snack men inte så mycket. Hon kastade en snabb blick mot Johan som Max uppfattade på mindre än en tiondelssekund eller något innan hon återigen såg på Max. ”Det där var väldigt mycket. Går du och tänker på allt det där jämt?”
  ”I stort sett. Om jag inte sitter och funderar över det när vi umgås gör jag det i skolan på lektionerna, och ibland även på nätterna. Det är svårt att sova och jag bara ältar allting om och om igen.” Max rodnade igen. Det var så jävla pinsamt bara.
  ”Jag tycker att han verkar vara väldigt bra ändå. Man är ju van att höra att andra killar med egon stora som uppblåsta heliumballonger kan vara extra känsliga mot sånt här, men Bastian verkar inte vara en sådan. Inte på alla plan i alla fall.” Det sista tillade hon försiktigt. Hon ville väl inte göra bort sig allt för mycket med förutfattade meningar. ”Det är inte så lätt för mig att ge dig råd med tanke på att förhållanden är så pass olika, men man kan ju ändå försöka relatera till de känslorna du känner när du är med honom.” Hanna log mot Max.
  ”Du får sluta tänka på att du ska försöka gå längre nästa gång ni är med varandra, för då kommer du  bara känna dig mer stressad. Det kommer sluta med att du kommer bli så rädd så fort han erbjuder att du kan komma hem till honom, och ja, vem vill egentligen umgås med en människa som har panikångest tjugofyrasju?”
  ”Jag förstår vad du menar.” Max suckade.
  ”Men att han försöker göra sitt bästa för att han och jag ska gå ihop gör mig ju bara ännu mer ledsen över att jag själv inte ger honom det han vill ha. Jag menar, hur stort är egentligen inte det här? Kom kulturkrock kom liksom. Det är ju pinsamt. Jag vill bara ge honom det han vill ge mig men jag vågar inte. Det funkar inte.”
  ”Då är det inte lätt att göra någonting åt det heller”, klämde Johan in. ”Det enda jag kan säga är att Basse verkar vara en helschysst kille och att han givetvis väntar på dig så länge som möjligt. Men så länge du känner att den där spärren bara vägrar försvinna kommer du varken hjälpa dig själv eller någon annan. Det gäller bara att ta en sak i sänder och sen så får man se vart tåget går.”
  ”Men precis.” Hanna nickade instämmande. ”Ett påtvingat beteende hjälper ingen, speciellt inte dig. Jag hoppas inte att du går härifrån och fortsätter tänka på allt det där dumma. Det är inte dig det är fel på, det är bara dina nerver och lite allt annat som inte vill som det ska. Sedan gör det ju faktiskt inte saken bättre att ni är så olika.” Hanna tittade på Johan och sen på Max igen. ”Eller hur?”
  ”Nä inte direkt”, erkände Max. ”Jag vill ju vara så mycket bara för att han är det och det fungerar inte riktigt som jag hade tänkt mig att det skulle göra.”
  ”Jag tycker bara att det är dumt att du har prestationsångest. Inte för att jag inte förstår att du har det, jag skulle nog med ha det”, erkände Johan. ”Jag menar, jag blev ju nästintill knäckt när Hanna och jag började umgås mer och mer. Hon var så mycket annorlunda än vad jag var van vid och det kändes helt konstigt att hon ville umgås med mig. Men nu var det tur att allting slutade som det slutade, och jag tror att du ska tänka detsamma om dig och Bastian. Tänk inte för mycket.”
  ”Tack för tipsen.” Max flyttade på sin tallrik och dunkade huvudet rakt ner i bordet. ”Med andra ord är jag dömd till att vara fånig resten av livet. Sorry. Jag kommer aldrig bli bättre.”
  ”Det är ju för att du har fel inställning från början”, försökte Hanna, fast det märktes att hon började fundera på om det ens var värt att fortsätta prata med honom.
  ”Jo, sant. Negativa Göran, det är jag det.” Max sträckte på sig igen. ”Men tack hörre, det är skitschysst av er!” Han försökte le. ”Jag ska bara försöka ta mig samman innan jag får ett sammanbrott.”
  ”Det låter mer positivt än på länge tycker jag”, sa Johan och log brett. ”Ska vi prata om något annat än det här deprimerande? Det börjar krypa i kalsongerna om vi ska fortsätta i den deppiga tonen.”
Max rynkade pannan. Nyss var det här dagen stora samtalsämne, eller, hade han misstagit sig? ”Okej?”
  ”Jaa, men har ni inte hört om....?”
 

 

Han drog upp gylfen och knäppte till sist knappen på byxorna. Han kände sig betydligt mycket bättre till mods än vad han just gjort, när han och Johan stod där utanför dörren och väntade på att någon skulle öppna. Naturligtvis hade det tagit lång tid eftersom att alla på andra sidan dörren hade fått tinnitus av den höga musiken men de hade ändå kommit in. Inte långt ifrån att Max blåsa hade akutlarmat med knallröda saftblandare om att den snart var tvungen att nödtömma hade en söt kille öppnat dörren och hälsat dem välkomna. Det var väl inte mindre än tio minuter sedan, men det kändes som att det redan hade gått en hel evighet sen de kom dit. Max suckade. Han visste inte riktigt om han var på humör för att dricka, det kändes bara konstigt. Sen så var huvudet fyllt till bredden av Bastian, så han behövde ingen alkohol. Han kände sig lullig ändå. Full på kärlek. Max skrattade till. Hur fånig fick man vara? Han tog ett steg bort från toaletten och stod nu istället vid handfatet. Det var inte att snacka om ett stort badrum. Det var nästan så att man hade kunnat duscha när man satt på toaletten. Fast, vem skulle vilja duscha samtidigt som man sket? En ganska bra fråga. Max såg upp från sina händer som frenetiskt tvålade in sig med någon lågpristvål. Det var inte som hemma hos Bastian direkt.
  ”Men sluta”, viskade han lågt till sig själv. Han var tvungen att sluta jämföra hem med Bastians hem – snart skulle han klaga på vilket sorts medel man torkade av speglarna i badrummet med. Illa. Han kunde bara inte sluta så. Utanför kunde han höra Johans teaterpolare gorma och flumma runt. Skulle han orka dit ut? Med långsamma rörelser vände han sig om för att låsa upp och gå ut från toaletten. Först såg han till att han inte hade toalettpapper i byxbenet. Inga fläckar på de svarta stuprören som kunde misstolkas av dyngraka teaterapor. Ingen felknäppt skjorta. Check. Den vanliga Maxmunderingen med andra ord.
  Det var öde ute i hallen om man såg bort ifrån alla mängder av skor. Tydligen hade man fortfarande inte blivit lika städgalna som amerikanarna så att man tillät folk att ha på sig skorna inomhus. Sen så var det ju jobbigt att städa. Speciellt om man bodde i egen lägenhet och fick ta hand om allt sådant där själv. Max tog sig samman, andades djupt ett par gånger som han hade sett duktiga människor på tvn göra, och så tog han de få stegen ut i vardagsrummet som låg i anslutning till hallen. Det verkade som att de hade att göra med en tvåa, en ganska liten sådan, men mysigt inredd i svart och vitt. Från den punkt han såg hade han uppsikt över både köket och vardagsrumssoffan och hajade till en sekund. En kille med dreads satt i soffan och verkade styra över hela festen. Max kunde inte låta bli att känna sig smått nyfiken. De runt omkring honom verkade intressera sig över vad han sa, för de satt där och lutade sig mot honom med halvfulla glas i högsta hugg. Han log brett precis hela tiden och Max tyckte sig känna igen honom, men han visste inte riktigt. Det var svårt att placera honom helt enkelt. Kanske var det så att han var lik någon som han hade sett på tv någon gång. Han såg ganska bra ut också. Det märktes att han visste det själv dessutom, det verkade stråla någonting runt honom. Lite som med Bastian faktiskt, men inte lika mycket. Det fanns ingen annan än Bastian som visste hur snygg han var. Det var Bastian i ett nötskal.
 Max kände sig plötsligt väldigt iakttagen och upptäckte att främlingen med det långa håret hade kastat ett öga mot honom. Max svalde hårt och kastade sig i stort sett ut mot köket där han visste att Johan befann sig. Där stod han, Max riddare i nöden. Johan stod och blandade till någonting Max egentligen inte ville veta om vad det var för något och Max rusade nästan in i honom.
  ”Men gud vad gör du?” Johan blängde på Max där han stod med ett måttglas i handen. Det verkade som att han höll på med något väldigt speciellt. Max visste att han inte var arg, bara djupt koncentrerad så han brydde sig inte om tonfallet. Han såg sig om i köket eftersom att de inte var ensamma. Pinsamt värre, men han brydde sig inte så mycket eftersom att han hellre var där än inne i vardagsrummet där den där självgoda saken kunde röntgensyna honom ner till kalsongerna.
  ”Det här är Max förresten”, sa Johan och svepte ut med grogglaset så att Max trodde att han skulle få allting på sig. ”Mitt sällskap för kvällen.”
Tillägget fick alla att skratta och Max rodnade. Det satt ett par stycken runt köksbordet som nickade till hälsning, som såg glada och rödkindade ut. De verkade inte tycka att han var en idiot i alla fall. Det var väl tur det.
  ”Hejhej”, sa Max fånigt och vinkade skevt med handen. Han knuffade till Johan i sidan så att Johan höll på att flyga i golvet men han lyckades hålla sig på benen.
  ”Alltid trevligt med lite brottning så här på kvällen”, skämtade Johan och gav Max groggen. ”Gå ut i vardagsrummet innan du skadar någon härinne Maxen.” Johan log och blinkade mot Max. Det var nog en bra idé. Max höll hårt i groggen men drack inget. Det skulle bli hans enda och han visste inte ens om han skulle dricka hela. Han hade inte lust att skämma ut sig. Det verkade ju faktiskt som om folket här var ganska hyggligt. De såg till och med bra ut, de flesta i alla fall. Max hade just lagt ögonen på någon som såg ut som en Sebastian Eksjö-kopia. Det började krypa längst med ryggraden på honom. Nej tack tänkte han och flinade för sig själv. Sådana misstag hade han gjort slut på. Nu skulle han inte tro innan han hade all fakta framför sig. Det var bäst så, för alla parter. Han såg sig om för att se om det fanns en ledig stol i närheten, men det var bara armstödet på soffan som var ledigt. Under den tid han stod där och funderade om han skulle sätta sig eller inte gled hans blick vidare till mannen med dreadsen och försökte komma på varför han inte kunde koppla till vart han hade sett killen förut. Det stora leendet och de vita tänderna kändes bekanta, även den där nästintill olivfärgade hyn och självsäkerheten. Det skulle kunna vara en kopia av...
  Max hjärta slutade slå. Det kunde bara inte vara så. Eller? Han fick panik. Vände sig om och såg att Johan och resten av kökspolarna hade tagit sig ut från köket och stod och väntade på att han skulle sätta sig ner så att de själva skulle kunna inspektera läget. Max flackade runt med blicken och försökte lägga fäste på inredningen, på den stora stereon, den enorma tvn med tvspelskonsolen på tvbänken. Sovrumsdörren som stod på glänt och sängen man kunde skymta på avstånd. Den var till och med bäddad. Hjärtat började slå igen, trots att det säkert bara hade gått ett par sekunder sedan det dunkade på. Nu gick det snarare i hundraåttio, som om han ansträngde sig riktigt ordentligt på idrotten. Som när han gick runt salen i lite snabbare tempo än tidigare eller något.
  ”MEN ÄR DET INTE MAX?” Mannen med dreadsen hade vaknat. Killen snackade varken med små eller kursiva bokstäver, utan med versaler. Ismael. Det här kunde bara inte vara sant...
  ”Hej”, svarade Max fåraktigt. ”Max, ja.”  Max bet sig nervöst i läppen. Vad skulle han säga egentligen? Det här var liksom Futuresex. Det här var haschvännen. Det här var Ismael. Snygg var han också. Max svalde hårt.
  ”Jamen klart att det är Max!” Ismael reste sig upp och Max tog ett steg bakåt, medveten om att han antagligen skulle ramla in i någon. ”Jag känner ju igen dig från camen och bilderna!” Ismael pratade fortfarande med stora bokstäver men inte riktigt lika stora som tidigare. Han log världens leende och Max hade svårt att låta bli att inte tänka på det. Andas. Bastian kommer hem om en dag. Andas. Ismael är en internetkontakt du aldrig mer kommer träffa. Absolut. Inget mer. Eller mindre.
  ”Hur kommer det sig att du är här?” Ismael hade på en nanosekund ställt sig tätt intill Max och Max kunde känna andedräkten som luktade öl och annat. Läskig blandning. ”Inte för att du ska tro att jag tycker att det är tråkigt eller något.”
Max nickade snabbt. Han visste inte vad han skulle göra. Han vände sig om och pekade på Johan som hejjade på Ismael, något förbryllad som väntat. Han visste väl inte att någon som Max snackat med på msn skulle befinna sig på samma fest som dem.
  ”Så du är med smurfen alltså?” Ismael stötte till Max axel så att han höll på att fara bakåt. Fan vad han hatade att folk skulle puffa på honom, han var ju aldrig beredd på det. ”Eller vänta nu, du tar väl inte illa upp va?” Han klappade Max på armen. Snarare smekte om Max tänkte efter, men han ville inte tro på det.
  ”Mjo precis så är det”, sa Max lågt och ville dö.
  ”Ska du inte sätta dig?” Ismael tittade mystiskt på honom. ”Dumt att stå menar jag.”
  ”Jo, jag har inte kommit så långt än”, svarade Max och hoppades på att det lät käckt. Han lyckades komma förbi Ismael och försökte hitta en plats som låg så långt bort från honom som möjligt. Bäst att hålla sig på avstånd i det här fallet. Det såg i alla fall ut som att det fanns en plats i storlek med Max rumpa där han kunde sätta sig ner, mittemellan två ganska söta tjejer med extensions ner till svanken och enormt mycket foundation. Max rättade sig. De hade varit ganska söta om de tog bort hälften av sminket. Bara lite för mycket. Han försökte le sitt bästa oh- hej- jag- tar- ingen- plats- leende mot dem i försök och av någon anledning verkade det som att han lyckades. De log tillbaka mot honom och försökte trycka ihop sig så gott det gick och Max kunde andas ut ordentligt när han satt där mellan dem. Det luktade typ bubbelgum och sötsliskig parfym. Lite för mycket om man skulle jämföra med någon annan. Men nu var han i alla fall kvitt Ismael för stunden. Problemet var det att tjejerna efter fem minuter började diskutera om de skulle ha något mer att dricka och det var naturligtvis till köket de skulle gå då. Max spanade omkring i lägenheten och Ismael stod och pratade med Johan och ett par andra teaterapor, och han uttryckte sig verkligen med hela kroppen när han pratade. Han gjorde stora rörelser med armarna när han skulle visa saker för Johan och de andra, och han hoppade och skuttade i takt med musiken. Han verkade riktigt störd i huvudet, men det kunde han ju inte erkänna högt. Det var inte ens någon idé att försöka lista ut vad det var för musik de lyssnade på för Max kände inte igen det överhuvudtaget, men han kände hur paniken steg när tjejerna började häva sig upp ur soffan med aningen handikapp – de hade väl druckit ett par drinkar och tålde väl inte mer men de skulle väl antagligen fortsätta fram till de att de låg däckade på toaletten båda två. Max skrattade till innan han höll på att dö lite till, de hade likadana kläder på sig bara det att de hade olika färger på dem. Plötslig kände han en väldigt intim hand på hans högra lår och Max vände sig om i förhoppningar om att det var en av tjejerna som hade kommit tillbaka och fått i sig det sista hon kunde sätta i sig.
  ”Hur kommer det sig att din underbara man inte är här då?” Ismael tryckte i stort sett upp ansiktet under hakan på Max och stirrade honom rakt in i ögonen.
  ”H-han är på träningsläger”, svarade Max kort och hoppades på att han skulle ge sig. ”Han kommer hem imårrn.”
  ”Ahaa”, Ismael nickade förstående. ”Vilket sammanträffande egentligen, tycker du inte? Här är jag och så är du här. Det kan inte bli bättre.” Ismael började röra sig närmare Max som om han inte skulle märka något. Tydligen hade särskrivarnas särkskrivare fått i sig lite för mycket för att han skulle inse att närmandet som han antagligen inte tycktes märktes alls var en förflyttning på cirka fem centimeter per tionde sekund. Max harklade till. Halsen började kännas igentäppt.
  ”Konstigt hur bra liten världen är.” Max var sarkastisk men han visste att det inte skulle gå hem hos mister drunk guy. ”Det lär väl inte hända igen!”
Ismael la en arm runt Max och drog honom närmre och närmre. Det verkade som att han försökte säga något för hans mun öppnades gång på gång för att säga något men det kom aldrig ut några ljud. Max hann dricka en stor klunk av groggen han hade i handen men med vissa svårigheter.
  ”Det här är ödet grabben. Förstår du inte det?” Ismael bländande honom med ett av de där leendena igen. Max blundade. Bastians leenden var så mycket bättre. Tandkrämsleenden, mjuka, hårda, precis vad man ville. ”Jag tror att någon ville att det skulle bli såhär. I alla fall jag, om du fattar vad du menar.” Ismael skrockade till.  Max ryggade tillbaka eftersom att han lät som en gammal rosslig astmagubbe som skulle ta sig ett skrovmål. Läääskigt. Max svalde hårt igen. Vad skulle han ta sig till om han inte blev räddad av någon? Riddare i vit rustning med silverhäst nu tack!
  ”Om jag hade haft en sån som du hade jag i alla fall sett till att hålla hårt i dig.” Ismael nickade instämmande till sig själv. ”Jag skulle inte tillåtit dig att sitta här heller, du hade fått sitta instängd i en guldbur så jag skulle kunna titta på dig när jag vill.”
Max hade precis tagit en klunk av sin Johangjorda grogg och höll på att få upp den i näsan. Killen måste ha rökt på eller något. Han var ju helt galen. Visst att han verkade vara konstig redan på MSN, men det här skamlösa flirtandet var ju hemskt. Max skulle nog få behöva ge honom en chans senare att visa hur schysst han egentligen var. Nu verkade han mest besatt. Lika besatt som han var av Bastian kanske?
  ”Jaså, en bur säger du?” Max höll bara minen för att vara trevlig. Han var inte så full att han skulle gå på det här mysko smickret. Om han hade druckit kanske, men inte nu. Det här var bara konstigt.
  ”Ja, men precis, en bur. Eller kanske ett rum med en säng, du och jag och så en klocka jag kan ringa på så att vi får mat när vi behöver.” Ismael blinkade lite med sina ögonfransar igen. Visst att killen var ursnygg, inte lika snygg som Bastian då, men han var aspackad.
  ”Sexuella anspelningar eller vadå?” Max flinade till lite. Det här bådade inte gott. ”Du kanske ska ta och sova lite?”
  ”Sova?” Ismael spärrade upp ögonen och flyttade sig bort från Max för att visa hur konstig han tyckte att Max var. ”Kvällen har ju just börjat! Då kan man inte sova, man ska vara vaken hela natten och grubbla och snacka och göra annat om man känner för det. Men inte sova, det förstår du väl!”
  ”Okeej”, sa Max förstående. Han försökte inte ens lägga märke till händer som förflyttades till ställen där bara Bastian fick peta annars. ”Men man kanske ska lugna ner sig med drickandet så att man klarar av hela natten?”
  ”Gud vad tråkig du är! Du är mycket roligare online. Då är du ju internetbitter, nu är du bara vanligt svenssonbitter.” Ismael grymtade till.
  ”Tur att jag inte pratar med dig mer än online och inte heter Svensson då”, bet Max av och tog en klunk av sin grogg. Han skulle behöva många mer om han skulle klara av att sitta i flera timmar. ”Jag kanske skulle ta och prata lite med min smurf istället.”
Max gjorde antydan till att resa sig upp från soffan. Det var inte förrän då han insåg att tjejerna han satt med tidigare inte hade kommit tillbaka. De hade tydligen fastnat ute i köket med några andra killar, men man hörde naturligtvis inte vad de sa eftersom att musiken surrade på i bakgrunden.
  ”Men gåå inte”, gnällde Ismael till. ”Det är ju inte roligt.” Han såg så otroligt fånig ut att Max inte kunde låta bli att skratta. Den här kvällen kanske skulle fungera ändå, Ismael kanske inte var så tokig ändå, i alla fall inte när han var nykter. Nu var det jävligt, men stackaren hade väl haft det jobbigt i veckan eller något.
  ”Jag går inte, inte än.”

Klockan började närma sig alldeles för sent och Max kände att det faktiskt var dags att dra sig. Han var spiknykter och hade druckit två groggar. Johan var inte speciellt nykter men det var en annan femma. Han skulle bara hem till Hanna ändå och det var inte speciellt långt dit. Max skulle försöka ta sig hem innan tågen slutade gå, och det var dags att säga hej då till klängapan Ismael som hade chockat honom många gånger om, både med positiva och negativa saker under hela kvällen. Det var ganska konstigt egentligen, men han var schysst, konstigt schysst. Men man skulle väl kunna säga att det funkade. För tillfället stod Ismael uppe på vardagsrumsbordet och härmade någon i sin klass som han inte verkade tycka om. De andra verkade ha kul åt hans skämt men Max kände sig mest för trött i huvudet för att fatta vart man såg det roliga i det hela. Max reste sig istället upp och väntade sig nästan att han skulle ha gjort avtryck i soffan eftersom att han hade suttit där så länge. Johan hade satt sig i köket igen och de satt och pratade om tvspel eller något när Max talade om för honom att han hade tänkt att dra sig hemåt. Johan förstod direkt att det började bli lite för sent för Max bästa – i alla fall för tankeverksamheten och han hade sett hur på Ismael hade varit under hela kvällen så det kanske var bra att han tog sig hem medan kan kunde.
  ”Du kan ju ta och höra av dig imårrn eller något”, sa Max trött till Johan innan han vände sig om för att gå ut i hallen. ”Oh förresten, hej då allesammans!” han vinkade försiktigt till folket som satt där, tre killar och så de två söta översminkade tjejerna. Alla verkade ha fullt upp men stannade ändå upp och vinkade tillbaka och önskade godnatt. Skönt att alla inte var apdryga mot honom. Han drog sig ensam ut i hallen eftersom att Johan hade så mycket annat att göra. I ögonvrån kunde han se hur Ismael fortfarande stod där uppe på bordet och posade galet. Det var helt sjukt, men det var väl också han antog Max. Han virade snabbt in halsen i sjalen han hade tryckt in i jackärmen, men det var inte förrän han hade knäppt jackan  han hörde hur någon smög upp bakom honom. Troligtvis var det Johan, men han visste inte riktigt. Det skulle lika gärna kunna vara någon som skulle gå på toaletten eftersom att den låg precis bredvid där han stod.
  ”Ska du gå nu?” En röst som var mer fokuserad än vad den hade varit på hela kvällen öppnade tystnaden som hade funnits omkring honom. ”Trist att du inte kunde stanna längre.”
Max vände sig om och fick se Ismael, lite närmre än vad han hade hoppats, men han överlevde. Han verkade inte påverkad och onykter längre, bara väldigt fokuserad på vad det var han skulle göra.
  ”Ja, jag måste ju vara vaken imårrn också.” Max log försiktigt mot Ismael som besvarade leendet. ”Måste ju se till att alla blir nöjda och glada över vad jag gör oavsett om jag har varit på fest dagen innan eller hur?” Det hela var egentligen tänkt som ett skämt med Ismael verkade tänka på vad han sa ändå.
  ”Tänk inte på att göra allt för många glada bara. Då kanske det blir jobbigt för dig själv helt plötsligt.” Ismael la en hand på hans axel och det kändes plötsligt som att tusentals små stötar gick genom hela hans nervsystem. Konstigt, den känslan kände han inte så ofta. ”Det är du själv som ska vara lyckligast.” Ismael log snett.
  ”Fast man vill ju göra så många andra nöjda också”, erkände Max och grep tag i dörrhandtaget. Det var dags att gå hem nu, det var verkligen dags.
  ”Sant, men om du inte är nöjd själv kommer du aldrig att kunna göra någon annan nöjd. Tänk på det.” Ismael tystnade och tog bort handen från Max axel så att han skulle kunna gå om han ville. ”Stick hem nu, träffa guldpojken.”
Max nickade mot Ismael och låste upp dörren och gav sig ut i trapphuset. Han ville ta sig ut så fort han kunde så att han slapp tänka mer på de orden Ismael uttalat, var det sant? Var det tvunget att vara så? Men han kände sig i alla fall lycklig. Visst att det fanns saker med Bastians och hans förhållande som inte kändes helt okej alla gånger, men det var ingenting som fick honom att börja tveka, inte nu i alla fall. Han tog trapporna i all hast och så plötsligt var han ute. Konstigt hur mycket man kunde tänka på en sådan liten sträcka. Han andades in, och så ut, och så in igen. Det var dags att ta sig hemåt nu. Hem till sängen och hem till väntan på att Bastian skulle komma hem till honom. Han väntade på att kärleken skulle checka in, och det skulle vara så härligt när den kom och tog honom med storm, som så många andra gånger.

Max hjärta Bastian, gud vad bra det lät.

     

 


Kapitel 17: Bastian - Mitt hjärta i din hand

Vi vill varna känsliga för en del barnförbjudet i detta kapitel. Vill du inte läsa - läs inte!

Allt kändes åt helvete. Svenskbetyget var sumpat. De hade inte kommit någonstans och alla fyra började få panik för att ingenting verkade fungera, eller gå rätt.
  Bastian suckade och hasade framåt på stolen så att han nästan åkte av den. Sarah och Therese var på väg tillbaka från stan – de skulle filma kärlekspar. Han visste inte riktigt vad han skulle vänta sig.
  Visst, Sarah hade mer hjärna än vad man trodde (i och för sig sa det inte så mycket) och kanske skulle kunna reda ut saker och ting, men Therese visste knappt vad fram och bak på en cykel var, riktigt hur hon skulle kunna identifiera ett kärlekspar om de inte stod och hånglade upp varandra framför henne hade han ingen aning om.
  ”Vi måste jobba jättemycket med det här i helgen”, suckade Hampe och kryssade över det han hade skrivit i blocket som låg framför honom på bänken.
  Det var bara de två i klassrummet. De andra grupperna hade slutat tidigare eller gett sig ut på uppdrag, själva satt de där och skulle skriva en inledningstext till rapporten som hörde till, men kom ingenvart. I och för sig var det mest Hampe som skrev och Bastian som suckade och dissade alla förslag.
  ”Palla jobba i helgen, vi har träning då, och du har match”, muttrade han och petade med skon på ett kvarglömt suddgummi som låg på golvet.
  ”Du har väl också match?” Hampe höjde ögonbrynen en aning och gav honom den där röntgenblicken som fick honom att känna sig som om varenda tanke i skallen blev bedömd.
  ”Ofta. Jag har fått spela tio minuter de senaste matcherna, resten av tiden har jag nött bänken. Farsan tycker att jag ska byta lag…” Bastian gjorde en grimas och försökte dölja hur dåligt han egentligen mådde över att inte längre räknas som bäst, genom att verka lagom irriterad över att inte få spela. Visst var han arg på Falkh för att han inte fick en andra chans, men mest arg var han på sig själv för att han hade blivit tvungen att en andra chans. Hade han inte sumpat den där matchen hade han fortfarande stått i startelvan och blivit dyrkad av sina medspelare. Nu var det Torkel som slet som ett djur där ute, klantade sig mer än han lyckades men ändå fick behålla sin plats. Det var jävligt orättvist.
  ”Jag tror att du kommer få din chans snart. Vad jag har hört så är Falkh ganska trött på att Torkel gör mer fel än rätt på planen, senast efter förra matchen hade han fått sig en utskällning och en varning om att bli petad från elvan snart. Alla vet att du är bättre, till och med Torkel vet det. Du vet det.” Hampe gav honom en klapp på axeln och log så att ena kinden fick en skrattgrop. ”Dessutom behöver vi dig, vi har ingen vass framåt längre. Det är bara du som kan skapa chanser av ingenting.”
  Bastian fnös över de något överdrivna försöken att muntra upp, men å andra sidan hade Hampe faktiskt rätt och det var faktiskt mer tur än skicklighet som hade gjort att de vunnit de senaste matcherna.
  ”Äh, jag vet inte, men jag vägrar byta lag i alla fall.” Han ryckte på axlarna och spottade tuggummit han hade haft i munnen mot papperskorgen som stod en bit bort. Det studsade mot kanten och landade på golvet.
  ”Onödigt.” Hampus gav honom en sådan där blick som tydligt sa: var du tvungen eller?, men sa inte åt honom att plocka upp tuggummit efter sig. ”Så sjukt segt att vi tränar nästan varje dag, man hinner inte ha ett liv utanför. Speciellt inte med allt skolarbete. Har du gjort den där budgeten till ekonomin?”
  ”Nää.” Bastian skakade på huvudet. ”Började med den igår, men tänkte göra klart den idag. Fast jag tycker inte att den verkar så svår, den här skiten är värre.” Han nickade mot blocket som låg framför Hampe. ”Jag har inte träffat Max på evigheter, man känner sig taskig när han ringer och så ser man inte det förrän skitsent när han redan sover, eller så tänker man att man ska ringa upp så fort man gjort klart det där mattetalet, men glömmer bort det och kommer på det dagen efter, eller nåt.” Han hade faktiskt dåligt samvete för att han inte hade någon tid över till Max för tillfället. Allt pluggande tog ut sin rätt och så var det ju den där träningen fem dagar i veckan, plus match, plus skolidrott och att han aldrig verkade bli frisk från den förbannade förkylningen. Han hade både feber och ont i halsen, ibland om vartannat, men näsan hade som tur var slutat rinna. Maxen kände sig säkert bortglömd. Han blev arg på sig själv och kände sig elak, vilket det var få andra människor som fick honom att känna sig. Hade det varit någon annan hade han bara skitit totalt i dem och tyckt att de fick skylla sig själva om de inte förstod att han hade bättre saker för sig.
  Egentligen fanns det väl inget bättre att göra än att vara med Max, men så fanns det alla plikter som han var tvungen att göra och även om han ibland önskade att han kunde, så gick det inte att strunta i fotbollen. Det var faktiskt det enda han ville göra med livet.
  Dessutom hade han och Max stannat upp sådär igen i förhållandet. Handen gick an, inget annat, och han ville inte pressa grabben till att göra mer än han egentligen ville, samtidigt så var det frustrerande. Speciellt när Max tog i honom sådär och ibland inte verkade veta riktigt vad han gjorde, men på något vis lyckades ändå. Då var det som om han bara ville ta tag om det där svartrufsiga huvudet och pressa det neråt.
  Han kände en ofrivillig ryckning i kuken och insåg att det var dags att återvända till verkligheten om han inte ville ha ett praktproblem i skolan.
  ”Mm, vet hur det känns.” Hampe bet sig i underläppen och såg ut som om han ville berätta något. Bastian reflekterade över vad han hade sagt igen och hajade till.
  ”Woah, vänta nu, vem är du tillsammans med?”
  Hampe smålog lite och Bastian upptäckte precis hur stjärnögd hans brunlockige polare såg ut.
  ”Äh… vi är inte tillsammans, vi bara dejtar än så länge…” De safirblå ögonen undvek noga all eventuell ögonkontakt och Bastian ville flina stort, men höll tillbaka.
  ”Oh please, vem är det?”
  ”Alicia heter hon…”
  ”Går hon här på skolan?”
  ”Nej, hon läser Samhäll på Jensen Norra.” Hampus hade börjat måla krumelurer på pappret framför sig och var fortfarande noga med att inte se upp för att skapa eventuell ögonkontakt.
  ”Åh fan, men då är hon yngre än oss?”
  ”Nej, hon kommer från Örebro, flyttade hit i vintras.”
  ”Är hon snygg?” Den obligatoriska frågan. Hampe skulle antagligen misstänkt att han var hög om han inte hade frågat just den.
  ”Ja, det är klart, vad trodde du?” Ett litet flin fick han åtminstone från gulleponken som fortsatte måla krumelurer.
  ”Jag vet väl inte? Du skiter ju i alla andra tjejer på den här skolan, så jag började tro att du tände på elefanter eller aliens eller något.” Han duckade för suddgummit som kom flygande och skrattade till. Hampe var alltid så hemlig när det kom till sådant här, eller, han upptäckte precis att det var så det låg till. Det var som att dyrka upp ett lås varje gång man skulle få reda på minsta lilla.
  ”Hur träffades ni då?” Det var den mest intressanta frågan. Och den fråga han själv hatade att han skulle behöva förklara någon gång när någon frågade hur han och Max hade träffats, hur pinsamt fick det bli?
  ”Skolmässan, de hade båset bredvid oss. Hon hade glömt en penna, så hon fick låna min.” Var det en generad Hampe som satt framför honom?
  ”Naaaaaw”, utbrast han tillgjort, som alla i publiken gjorde på Oprah och Rachel Ray när något snuttigt just hade ägt rum. ”Kärlek på skolmässan, huur gulligt får det bli?”
  ”Glöm att jag berättar något för dig i fortsättningen.” Hampus smålog lite och började kryssa över sina krumelurer igen.
  De hoppade till båda två när salsdörren slets upp och Sarah och Therese uppenbarade sig i dörrhålet.
  ”Sådär, nu har vi filmat flera stycken!” Therese såg ut som om hon precis räddat världen och drog handen genom det bruna håret. Sarah såg däremot något mer stressad ut, eftersom hon antagligen hade insett att de hade ännu mer jobb framför sig, och sträckte fram filmkameran.
  ”Jag vet inte hur många vi behöver, men det kanske är lika bra att vi börjar med det vi har, så att vi i alla fall har något att lämna in om vi helt plötsligt blir sjuka allihop på en gång eller sådär.” Hon räckte kabeln som skulle koppla kameran till salens teve till Bastian som spolade tillbaka filmen medan han letade efter rätt uttag på videoapparaten. Han var inte direkt en van kamera-tevekopplare.
  ”Mm precis, får vi mer tid över sen kan vi filma några till.” Hampe nickade och lutade sig tillbaka i stolen när Bastian tryckte på play.
  Det första paret som filmades gick längs vattnet och killen höll sin arm över tjejens axlar med ena handen över hennes bröst.
  ”Eeww, tuttgreppet!” frustade Bastian och grimaserade. ”Han tror typ att hon är hans egendom och har uppenbarligen ingen känsla för vad hon tycker är trevligt och inte, med tanke på hur glad hans tjej ser ut.”
  Hampe skrattade till och Sarah såg nervärderande ut.
  ”Han verkar verkligen inte veta vad som är okej och inte. Hade det varit handen mot rumpan, visst, men brösten?! Aldrig.”
  Hampe skrev ner allt de kastade ur sig och så fortsatte de med nästa par som var totalt ointressanta och såg ut som vilket nykärt par som helst med den där mesiga handhållningen och småpussandet. Egentligen var han väl mest avundssjuk för att han själv inte kunde hålla på sådär med Max. Ute bland folk gällde det att se ut som vilket omaka kompispar som helst, men det var hans eget val och hur surt det än kändes ibland så var det enda alternativet just nu.
  Så kom det ett nytt par som fick honom att reagera. Han kände alltför väl igen det där svarta rufset, de smala benen och den något ihopkrupna kroppshållningen. Trots att det var filmat bakifrån så såg han tydligt att det var Max. Och bredvid gick den där sura rödtotten.
  Hampe gav honom en snabb blick när han också upptäckte vem det var som Therese och Sarah faktiskt filmat.
  ”Jag tror inte att de är tillsammans…”, sa han och försökte rädda hela situationen.
  Bastian själv däremot kände mest att han ville kuta ut därifrån. Hur skulle han kunna sitta och analysera ett par som inte ens var ett par, där ena parten var tillsammans med honom själv. Han stirrade stint mot filmen och såg hur Max och Malin knuffade lite på varandra och hur de såg ut att prata om något allvarligt.
  I sitt stilla sinne var han glad över att Sarah och Therese inte hade gått närmare än vad de gjorde eftersom han själv antagligen var ett av deras samtalsämnen.
  ”Det syns väl tydligt att de är! De ser ut som nykära omogna ungar när de går och knuffar på varandra sådär.” Therese såg överlägsen ut, som hon alltid gjorde när esteterna kom på tal. Visserligen kunde han förstå det nu, med tanke på hur det där rödhåriga surhuvudet såg ut med tights som hade ett grönt och ett rosa ben, en trasig tyllkjol och orange linne. Hon såg helt enkelt förskräcklig ut. Men Max såg ut som vanligt med nerhasade stuprör och en hoodtröja. Plötsligt kände han hur mycket han faktiskt längtade efter det där mjuka håret och den smala kroppen, de mjuka godispussarna och Max skratt.
  ”Nej, de är inte tillsammans”, muttrade han och hoppades att han bara lät irriterad över att Therese var trögfattad och inte såg det som hon borde ha sett, och inte att han var otroligt svartsjuk över att omvärlden uppfattade Malin och Max som ett par.
  ”Hur vet du det?” fräste Therese som blivit irriterad på att både han och Hampe sa emot henne. Hon hade dragit ihop ögonbrynen och de bruna ögonen blängde surt.
  Han kom på sig själv med att tycka att hon egentligen inte alls var speciellt snygg.
  ”För de går här på skolan”, svarade han precis lika irriterat.
  ”Och bara för att de går här på skolan så kan de inte vara tillsammans eller?!”
  Hampe såg orolig ut, som om han faktiskt var rädd att Bastian skulle avslöja det som han egentligen borde ha berättat för länge sedan.
  ”I så fall kanske vi skulle ha sett det?!” Han började bli sur på riktigt. Det irriterade honom mer än han egentligen ville erkänna att någon trodde att Max tillhörde någon annan än honom själv, speciellt nu när de knappt hade tid att träffas. Då kändes det nästan som ett hot mot deras förhållande, som om Max kanske tyckte att Malin var bättre än honom bara för att hon faktiskt hörde av sig och hade tid att träffas.
  ”Vi håller ju knappt ens till i deras del av skolan, varför skulle vi ha sett det?” Therese kände sig smart för en gångs skull. Det syntes på hennes högdragna leende och han blev arg. Mest för att hon faktiskt hade helt rätt i det hon sade och att det för några månader sedan säkert kunde ha varit han som hade sagt det.
  ”Han är ju bög, din idiot! Fan vad trött jag blir på såna som du, som det aldrig går in ett jävla dugg i huvudet på. Han är ju BÖG, det syns ju för fan lång väg. Hora!”
  Sedan gick han. Hej, överreaktion, liksom. Det verkade säkert inte alls konstigt eller misstänkt att han reagerade så på att Therese och Sarah hade filmat ett några som han annars säkert skulle räknat som ett par, om det inte var för att den ena av dem faktiskt var hans pojkvän.
  Hans pojkvän.
  Det passade liksom inte in. Fastän det kändes så rätt.
  Han slog igen skåpet med jackan över armen när han hörde klappret av klackar eka mot golvet i den tomma korridoren.
  ”Basse!” 
  Sarah.
  Han orkade inte prata eftersom han visste att hon skulle undra. I ett fånigt försök att låtsas som om han inte hörde började han gå, men en hand på axeln talade om att hon hade hunnit i fatt.
  Förhöret påbörjat femton fyrtiosex.
”Kan vi göra sällskap hem?”
  Det var något i hennes blick som gjorde honom nyfiken. Något mjukt som han aldrig hade sett där förut. Han nickade och väntade medan hon tog sin jacka och väska ur skåpet.
  Det ljusa håret såg sådär lagom friserat ut när hon la det över ena axeln och sedan lade hon armen under hans. Ända ut på skolgården var det helt tyst mellan dem. Fast på sätt och vis var det en skön tystnad som fick honom att lugna ner sig lite, känna sig trygg igen.
  ”Du borde ha sagt någonting”, sa hon sedan en aning förebrående.
  Först tänkte han låtsas som om han inte alls förstod vad hon pratade om och sedan låta henne tro att hon hade fel, men sedan insåg han att det var för sent för det nu. Sarah var inte så dum som hon såg ut.
  ”Det går ju inte”, svarade han tyst och kände sig för första gången liten och utelämnad i hennes närvaro. Hon kunde göra vad hon ville med honom nu. Stampa på honom och låta alla få reda på hur det egentligen låg till.
  ”Hampus vet ju.” Fortfarande förebrående.
  ”Berättade han?” Han ville bli arg på den där brunlockiga idiotsöta och alltid lika sanningsenliga människan som han tillslut vågat berätta allt för.
  ”Nej, men jag såg att han visste.” Sarah kramade till lite om hans arm och han såg upp. Plötsligt kände han igen den Sarah som han hade haft sällskap med till skolan i vintras, som hade gjort ett försök att öppna sig för honom. Då hade han knuffat bort det. Nu behövde han det.
  ”Det är bara svårt, liksom. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så, det bara hände, typ. Och det är ju ingenting jag bara kan berätta för alla, för de flesta jag umgås med skulle freaka direkt.” Han rynkade pannan och såg ner i marken. På gräset som växte längs trottoarkanten och på smågruset som ännu inte blivit bortsopat efter vintern.
  ”Ja, det är klart…”, svarade hon dröjande och lät samtidigt så lugn att han kände sig trygg. Hon hade inte stampat på honom, snarare lyft upp honom och lagt honom där han var i säkerhet.
  ”Men jag skulle inte ha gjort det”, sa hon sedan. ”Jag har ju sett att det har hänt någonting med dig på senaste tiden. Du är gladare nu, glad på riktigt, du vet. Jag tror att du behöver det här, för din egen skull. Någon som tar ner dig på jorden lite.” Hon log och blicken var sådär mjuk igen, som när Max såg på Hugo, eller Max mamma betraktade sina söner.
  Han log lite tillbaka och innan han kunde hindra sig själv började alla ord och meningar om hur han och Max träffades och hur det hela började spottas ut ur munnen på honom, lite rörigt och huller om buller. Och hon lyssnade, hela tiden.
  ”Det känns som att jag har hittat någon nu, som jag tycker om, du vet.” Han ryckte på axlarna och tryckte ner händerna i jackfickorna.
  ”Har du aldrig varit kär förut?” Hon sa den så enkelt, samtidigt kändes det som den svåraste frågan hittills.
  ”Inte såhär, i alla fall.” Tveksamt skavde han pärlan i tungan mot tänderna och tänkte över Sophie, Felicia och Amanda som var de enda han ens hade haft något som kunde kallas förhållande med. Om man bortsåg från polygamirelationerna han hade haft i låg- och mellanstadiet.
  Hon log stort mot honom. Alla tänderna syntes. Det såg inte oäkta ut som på alla klassfoton, snarare som att hon verkligen menade det.
  ”Hoppas det håller i sig, det är du värd.” Hon gav honom en kindpuss och skyndade sig över övergångsstället. Först förstod han inte riktigt vad hon höll på med, men sedan insåg han att de hade kommit till platsen där hon var tvungen att vika av för att komma hem, och inte någon annanstans.
  Och nu hade han bara ett ton läxor kvar att göra, och antagligen en ursäkt att skicka iväg till Therese via SMS. En personlig var hon inte värd.

 

Bastian kastade träningsväskan över axeln och skyndade sig så gott han kunde utan att bli svettig och börja lukta illa.
  Max väntade säkert på honom redan och han var inte ens halvvägs till plattan. De skulle ses idag, för första gången på evigheter och han höll redan på att svika.
  Jävla fan.
  Han var arg på sig själv för hur många gånger han hade gjort Max besviken eller helt enkelt, hemskt nog, glömt bort honom mellan alla läxor och träningar. Det tog betydligt mer tid att ha ett förhållande än vad han först hade trott. Speciellt vårterminen i trean och med alla träningar inför säsongens viktigaste matcher. Hela hans framtid stod faktiskt på spel.
  Telefonen började vibrera i fickan när han gjorde sin väg över Sergels torg och han lät antagligen en aning irriterad när han svarade. Det hade tagit längre tid i skolan än vad han hade räknat med. Lärare som ville prata extra om ett betyg, eller som gnällde över någon bok de inte fått tillbaka.
  Max såg osäker ut, ungefär som Bastian kände sig. Hur betedde man sig såhär bland folk, egentligen? Pussar och kyssar var uteslutet, men värmen spred sig i magen när Max tog mod till sig och kramade honom. Det kändes skönt att hålla om den där tunna kroppen igen, även om det bara var för en kort stund. Han hade saknat Max mer än han vågade erkänna för sig själv.
  Pratstunden på Donken blev inte lika rolig som han hade tänkt sig. Allt tjat om hur dåligt han verkade må gjorde honom irriterad. Det räckte med att Hampus höll på hela tiden och nu skulle Max förstöra deras första stund på länge, med samma tjat.
  Det verkade inte gå fram att han behövde satsa på fotbollen nu, att det var hans chans att lyckas och bli någon. Max malde bara på om att han verkade ha tid för allt annat utom honom.
  Visserligen kanske det var en aning sant, men inte helt och hållet. Det var bara det att vissa saker kunde han inte prioritera bort, typ som skolarbetet.
  Å andra sidan kanske det inte var helt schysst att prioritera bort Max heller. Fan.
  Max satt där och såg ut som en ledsen chihuahuavalp och det var hans fel. För att han var ett ass utan samvete.
  ”Viktigare än att vi ska kunna ses över huvud taget?”
  De silvergrå ögonen talade om att Max hade stålsatt sig till tänderna för att inte bryta ihop.
  ”Du vill inte ens se mig i skolan.”
  En knytnäve i ansiktet.
  ”Du vet att det där inte är sant”, sa han tyst. Men det var sant. Det var så jävla sant. Max hade gått förbi och Danne hade bett honom snacka skit om den där förbannade Malin, och han hade gjort det. Hade låtsats som att Max inte gick förbi där, som att han inte såg honom, fastän han visst hade gjort det.
  Vid flera andra tillfällen hade han dykt in i skåpet när Max hade vandrat förbi i ett försök att se ut som att han var för upptagen för att märka att hans egen pojkvän struttade förbi alldeles bakom honom. Men han märkte det. Kände värmen, kände lukten. Vissa gånger hade han bara velat vända sig om och dra Max till sig, men han vågade aldrig.
  Vad alla andra tyckte var lite för mycket värt. Och han var en idiot som visste om det, och ändå inte gjorde något åt det.
  Mobilen kallade till avrättning och han ville kasta den i närmaste soptunna för årets sämsta timing.
  Displayen avslöjade att det var Danne som satt i andra änden, precis som han hade snackat om under sista lektionen, det var något viktigt han skulle meddela.
  ”Maxen, jag måste verkligen ta det här samtalet.”
  Och fastän han egentligen inte ville, så lät han  ännu en gång Danne slita bort honom från den som han egentligen värderade så mycket högre än alla andra.
  Han försökte i alla fall intala sig att han gjorde det.
  Dannes revolutionerande anfallsteorier var inte så revolutionerande som han verkade tro. Egentligen var det bara samma skit som man kunde se på teve under vilken match som helst, bara att Danne bytt ut namnen Henry, Rooney, Zlatan, Ronaldinho och alla de andra superspelarna, mot deras egna.
  Och där satt han och försökte vara trevlig när Max satt mitt emot och sörplade sin Cola till uttorkning. Han såg ut som att han ville försvinna från jordens yta där han satt och stirrade på mobilen och suckade ett antal gånger.
  Plötsligt reste han sig med en tafatt vinkning och började gå sin väg.
  Bastian fick panik.
  ”Men va fan, M…” Sedan kom han på sig själv med att hindra sig från att säga Max namn, eftersom han då skulle avslöja sig för Danne. Istället satt han tafatt och såg hur Max gick förbi utanför fönstret, hur deras blickar möttes medan Danne fortfarande snackade skit i hans öra. Han såg att Max var nära att börja gråta och vände sig skamset bort i hopp om att det kanske bara var en synvilla som skulle försvinna så fort han såg åt andra hållet.
  Och visst. När han vände sig om igen, några sekunder senare, var Max borta.
  Men inuti gjorde det fortfarande ont.
  ”Seriöst Danne, jag skiter i vad du har kommit på och inte. Du får snacka med Falkh om det där säger jag.” Sedan la han på i ett fånigt försök att intala sig att Max kanske hade telepatiska förmågor och visst hörde hur han snäste av sin så kallade vän, för hans skull.
  Helvete. Han måste gottgöra Max.
  Big time.

 

Han stirrade upp i taket och kände hur slut han var.
  Förkylningen gjorde säkert sitt, men upplevelsen han nyss haft vägde tyngre. Max hade äntligen tagit ett steg till i deras förhållande och själv kände han sig näst intill euforisk över en avsugning.
  Han suckade och insåg plötsligt att han var naken. Ett svagt knappande borta i hörnet talade om för honom att Max hade lagt beslag på hans dator. Några minuter låg han och såg på hur Max smålog för sig själv i skenet från datorn, knappade på tangenterna och omedvetet rufsade till håret.
  Hans egen Max.
  Han kände fortfarande lukten från pandapojken på sin hud och andades girigt in lukten.
  Nyfikenheten tog överhanden när Max gång på gång fnissade till och tryckte in snabba svar på tangenterna. Eller…han var nog mer svartsjuk än nyfiken på vem, förutom han själv, som kunde locka fram de där skratten.
  Snabbt drog han på sig mjukisbyxorna och smög sig fram bakom Max.
  ”Vad gör du för något?”
  Max hoppade till och han smålog lite för sig själv. Alltid lika harig.
  De silvergrå ögonen granskade honom uppifrån och ner, och den rosa nyansen som kinderna antog avslöjade alltför väl att de gillade vad de såg.
  ”Sitter och pratar med en bara, ingen speciell.”
  Ingen speciell.
  Han stal en puss från Max leende läppar. Mest för att de såg så inbjudande ut, men lite för att hävda sin egendom.
  ”Ingen speciell?” Han tryckte näsan i det rufsiga håret och drog in Max doft som han inte kunde få nog av. ”Det låter som en väldigt tråkig människa.”
  ”Jaaa, han pratar om kadaver och plugghästar.” Max fnittrade till och Bastian kände ett litet styng av svartsjuka. ”Han tror att du har en portfölj och ser ut typ som eh, ja någon tönt.”
  Okej. Det var ganska roligt.
  ”Och det sitter du och skrattar åt va?” Han ansträngde sig för att se allvarlig och bestämd ut, men Max leende ögon och mun fick hans mask att spricka.
  Människan på andra sidan orden i Max konversationsruta kallade sig något med Sex, och bara det kändes ju ganska hotfullt. Att han sedan, helt uppenbart, råstötte på Max, gjorde inte saken bättre.
  Om det var Bastian han ville se för att känna sig överlägsen sin konkurrens, så kunde han lika gärna klippa kuken av sig själv. Någon snubbe på Internet kunde knappast slå honom på det ytliga planet. Helt ärligt var det faktiskt få i verkligheten som kunde det också.
  ”Baby, hit med munnen och se vrålhet ut. Glöm inte bort hyenan i pyjamas!” Snabbt, så att Max inte skulle hindra honom, skickade han förfrågan om videokonversation och snubben på andra sidan var inte sen att acceptera.
  Han såg ur ögonvrån hur snabbmeddelandena smattrade i konversationsrutan, men ägnade sig helt och hållet åt Max. Och åt att se ouppnåelig ut.
  Tröttheten var som bortblåst när kåtheten tog överhanden. Hjärnan slutade väl fungera när blodet försvann någon annanstans.
  Han drog bort Max till sängen, ville betala tillbaka det han precis fått.
  ”Jag hade tänkt ta dig till himlen ikväll.”
  Visst. Cheesy. Whatever.
  Max log, sedan stelnade leendet till.
  ”Nej, camen!”
  Att få suga av Max inför publik var väl inte direkt något han föredrog och de skyndade de få stegen tillbaka till datorn för att avbryta camvisningen.
  Han hade alldeles glömt bort att det fanns en ruta för den andra personens webcam och när hans blick föll på datorskärmen fick han en klump i halsen.
  Killen var snygg. Inte lika snygg som han själv, men helt klart snygg. Och mer Max typ med dreadlocks och konstiga kläder. I munnen hade han något som inte var en vanlig cigarett, men det visste nog inte Max, och de där mörka ögonen verkade möta hans några sekunder innan han tryckte ner rutan och videokonversationen avbröts.
  Illamåendet spred sig i magtrakten.
  Okej, om det hade varit Sebastian Eksjö for real. Då hade han antagligen bara skrattat och gillat tanken på att han hade något som andra också ville ha. Speciellt när dessa andra var några som aldrig skulle kunna stjäla Max ifrån honom.
  Men den här snubben…vad brukade den där och Max prata om egentligen? Deras förhållande? Alla gånger Bastian svek, var en skithög, alla gånger han inte gjorde sig förtjänt av att ha Max?
  ”Bastian.” En mjuk röst drog honom tillbaka ur sina funderingar och han såg upp. Silvergrå ögon mötte hans blick och Max långa fingrar smekte håret ur hans panna.
  ”Är det något fel?”
  Det fanns inte en chans att han tänkte erkänna att han var grymt svartsjuk. Inte en på hundra miljoner.
  ”Jag är lite trött bara. Och hungrig.” Det var åtminstone inte helt osant. Trött var han nästan hela tiden, kändes det som, och hungrig var han definitivt.
  ”Ska vi äta lite?” Max gav honom en mjuk puss och tog honom i handen, ut till köket och energipåfyllningen.
  ”Förlåt. Jag orkar bara inte…du vet.” Det var i alla fall en lögn. För orka, det gjorde han definitivt. Men svartsjukan och den andra snubbens face i rutan hade gjort honom helt avtänd.
  ”Det är ingen fara. Jag vet ju att du har feber.” Max log förstående, sådär som han själv aldrig gjorde när det var Max som backade ur.
  Det var kanske därför hjärtat bultade extra hårt just för honom, för att han var allt som Bastian inte var.

 

”Bastian!”
  Han sköt matteboken ifrån sig med en suck när morsan envist började knacka på dörren. Att ignorera hade alltid fungerat förut när han ville vara ifred, men nu gav hon sig inte.
  Irriterat hasade han sig bort till dörren i sina mjukisbyxor och låste upp. Morsan såg sådär målmedveten och beslutsam ut. Antagligen hade hon precis kommit hem från jobbet, med tanke på den strama frisyren och klädseln.
  ”Pappa och jag åker bort till Rom nästa helg. Affärsresa, som du säkert förstår. Det blir en förlängd weekend och jag funderade över om du vill följa med? En paus från skolarbetet vore nog bra för dig, du har sett så sliten ut på sistone.”
  ”Eh…va?” Han hade ingen aning om vad han skulle svara, eller hur han skulle reagera. Var det inte hon som alltid sa att han borde plugga hårdare? Och nu bjöd hon med honom till Rom för att han behövde en paus från skolarbetet?!
  ”Det vore väl skönt?” Hon log uppmuntrande mot honom samtidigt som hon bläddrade bland sedlarna i plånboken och sorterade om kreditkorten.
  ”En helg ensam med dig och farsan?” Hon verkade höra på hans ton att det inte var ett speciellt lockande erbjudande och lade ifrån sig plånboken igen.
  ”Pappa och jag kommer nog jobba mest hela tiden. Du kanske vill ta med en kompis? Eller Sarah?”
  ”Hmm…kanske.” Att ta med Sarah kändes inte så lockande, speciellt inte eftersom morsan trodde att de var ett par och skulle göra sådant som par gjorde mest. Å andra sidan skulle kanske Max kunna bli övertalad…
  ”Jag ska fråga några, se om det är någon som är intresserad.” Han pillade på dörrkarmen i ett försök att se relativt ointresserad ut medan hjärtat dunkade förväntansfullt i bröstet på honom. En förlängd weekend med Max hade varit det ultimata. Inga läxor, inga syskon, ingen barnpassning. Bara dem. I typ fyra dagar.
  ”Bra. Hör av dig så fort du vet.” Hon viftade med mobilen framför näsan på honom. ”Nu ska jag ner till Gunilla och fixa naglarna, du vet hur duktig hon är.”
  Nej, hur fan skulle han kunna veta det?!
”Mm, ha så kul.”
  Hon klappade honom på kinden innan hon försvann ut i hallen igen och strax därpå slog ytterdörren igen efter henne.
  Tre sekunder senare satt han med telefonen i handen och hörde hur signalerna gick fram.
  ”Max.”
  Den ljusa rösten i andra änden fick hjärtat att bulta till lite extra hårt.
  ”Hej. Det är jag.” Oroligt tuggade han på tummens nagelband och bad till gud om att Max skulle gå att övertala.
  ”Hej!” Grabben lät alltid så glad när han ringde och han log lite för sig själv.
  ”Jag tänkte fråga…om du ville hänga med till Italien? Rom, närmare bestämt.”
  Han kunde till och med höra Max chock och förvirring.
  ”Rom?” andades rösten i andra änden. ”Varför då?”
  Bastian tvekade ett ögonblick. Han misstänkte starkt att Max skulle bli skräckslagen om han berättade att det var morsans idé, men å andra sidan fanns det inte många andra svar på den frågan. Han kunde ju inte gärna släpa med sig Max och sedan på flygplatsen trolla fram morsan och farsan med orden: förresten! Morsan och farsan hängde på, det blir väl kul?!
  ”Det var morsan som undrade.” Han bet sig i läppen och höll andan.
  ”Vadå? Om jag ville följa med?” Max lät förvirrad. Visserligen var det helt förståeligt med tanke på att grabben hade hört ett antal mindre smickrande historier om Godzillamorsan.
  ”Nja…” Han tvekade. ”Hon undrade om jag ville ta med en kompis.” Det kändes fegt och elakt att han inte hade sagt som det var till morsan när hon frågade, men vad skulle han göra?
  ”Blir det inte jobbigt om vi ska låtsas som ingenting hela resan?”
  Fan. Max hade redan bestämt sig för att säga nej. Han skulle behöva använda sig av extrem övertalning. Go for the soft spots!
”De ska jobba hela tiden i princip, vi kommer inte ens behöva bry oss om dem. Jag tänkte bara att det vore skönt att få komma iväg en stund, du och jag liksom. Ingen träning eller skola. Bara vi.”
  Shit vad poetisk han lät. Han visste att Max tyckte att det var jobbigt med alla hans träningar och det evinnerliga pluggandet, just därför hade han valt att använda det som argument.”
  ”Ja, det är klart…” Max hade mjuknad, men sedan suckade han uppgivet och lade till med en knappt hörbar röst: ”men jag har inte råd.”
  ”Äh, morsan och farsan betalar.” Ibland var det skönt att vara bortskämd.
  ”Men vi måste ju äta och så, där nere, eller hur?”
  ”Jag bjuder dig, såklart.” Han försökte febrilt komma på hur han skulle kunna övertala Max på den punkten.
  ”Sluta! Jag tänker inte leva på dig.”
  Einsteinidé.
”Det kan bli din födelsedagspresent? Du fyller ju år om ett tag, så det kan bli i förskott liksom.”
  Max suckade. Kapitulerade.
  ”Okej då. Men bara för att jag saknar dig, din gris.” Han fnissade till och Bastian fick pirr i magen.
  ”Jag saknar dig också, kyckling. Nästa helg, torsdag till söndag, uppfattat?”
  ”Yes, sir.”
  ”Sluta, du ger mig snuskiga fantasier.” Han flinade för sig själv.
  ”Äh, håll tyst”, fnissade Max.
  ”Pusshej.”
  ”Pusspuss.”
  Han slängde sig raklång över sängen med telefonen kvar i handen. Han knappade in ett textmeddelande till morsan och ljög samtidigt ihop en historia om att han och Sarah gjort slut (för hur kunde man göra slut om man aldrig varit tillsammans?) för att helgen inte skulle bli förstörd av ett idiotiskt uttalande från hennes sida.

 

Han satt med Sarah och Hampus på Espresso House och drog in dofterna från kaffebönor, te och varm choklad. Latten med vaniljsmak värmde honom skönt inifrån där de satt vid ett fönsterbord och iakttog människorna som gick förbi, eller tjuvlyssnade på samtalen vid bordet intill. De sa ingenting, men tystnaden kändes trygg och lugn. De hade blivit en trio istället för bara Hampe och han. Så fort Sarah hade blivit invigd i hans kärleksliv hade det fallit sig naturligt att hon hade en given plats vid varje fikapaus och lunch.
  Sarah sörplade på sitt jordgubbste medan hon drog den grå koftan närmare runt kroppen. Håret låg som vanligt kammat över ena axeln och hon drog ideligen till sig avundssjuka blickar från diverse tjejer och mer uppskattande blickar från det motsatta könet. Precis som han själv hade hon väl blivit van, och registrerade det inte längre.
  ”Vi börjar bli klara nu, va? Med arbetet menar jag.” Hampus tog en djup klunk av det svarta kaffet i sin hand rättade till skjortan. De hade precis avslutat minst två lektioners arbete på en och en halv timme, antagligen mest för att Therese var sjuk och inte kunde uppehålla arbetet med dumma frågor.
  ”Verkar så, det finns ändå inte så mycket kvar att göra om vi inte ska överarbeta hela grejen.” Bastian snurrade koppen på fatet medan han ignorerade den uppskattande blicken från en av baristorna.
  ”Jag tror också det”, instämde Sarah och doppade tepåsen ytterliggare ett par gånger i det ångande vattnet. ”Den här helgen ska vi ju ut och göra ett par intervjuer, men tror ni att vi kommer att behöva göra något nästa helg?”
  ”Jag kan inte då.” Bastian uppfattade deras frågande blickar och tillade snabbt: ”jag är i Rom då.”
  ”I Rom?” ekade Sarah.
  ”Ja, du vet, Italiens huvudstad.” Han flinade när hon gav honom mördarblicken och suckade sådär demonstrativt.
  ”Vad ska du göra i Rom?” Hampe hällde i en skvätt mjölk i sitt kaffe och mötte hans blick över det cirkelformade bordet.
  ”Morsan och farsan ska dit och jobba, så jag och Max hängde med.” Det pirrade till sådär välbekant i magen, som det alltid gjorde när han tänkte på att han och Max skulle ha fyra dagar tillsammans utan att bli störda av någon annan.
  Hampe och Sarah såg chockade ut och stirrade lite halvt idiotiskt på honom. Han tänkte just dra till med en sådan där onödig förklaring i stil med: ja, ni vet, följa med dem i planet och spendera tid där, när Hampe insåg att han inte var en tankeläsare.
  ”Har du berättat för dem?”
  ”Nja…”, svarade han tveksamt, men bestämde sig för att vara ärlig. ”Nej, han följer med som min kompis. De ska ju ändå jobba hela tiden!” lade han snabbt till när han såg deras mörka miner. Hur lite Sarah än gillade esteter så tyckte hon inte att det var okej att han inte hade berättat för sina föräldrar om Max överhuvudtaget.
  ”Ska ni ha eget rum också, eller?” Hampe hade uppenbarligen förstått problematiken i att bara vara kompisar om han och Max skulle sova i samma säng mitt framför näsan på morsan och farsan.
  ”Ja, det är klart, vad trodde du?”
  ”Shit, vad mycket sex ni kommer ha.” Sarah suckade avundssjukt och tog en stor klunk av jordgubbsteet som fick det att lukta sommar lång väg.
  Bastian ryckte på axlarna. Max och han hade inte ens haft sex, sanning att säga så hade han inte ens fått suga av grabben. Det var knappast som att de skulle ägna helgen i Rom till att ligga svettiga och andfådda i hotellsängen.
  Även om tanken tilltalade honom.
  Hampe valde att hålla sig utanför, men lyssnade uppmärksamt.
  ”Vadå, kommer ni inte det?” Sarah hade tolkat hans axelryckning på rätt sätt och blev sådär läskigt nyfiken igen.
  ”Tror inte det”, svarade Bastian tveksamt och vred sig lite besvärat på stolen.
  ”Varför inte?”
  ”Vi har inte haft sex än.” Han såg den totala chocken i hennes ansikte och ville nästan skratta åt hennes förutfattade meningar.
  ”Är han kristen eller nåt?” undrade hon istället för att fråga ifall han hade blivit kastrerad mot sin vilja, eller något liknande.
  ”Bara för att man inte haft sex än, så behöver man väl inte ha något celibatlöfte?” Hampe såg lite irriterad ut. Antagligen hade han reagerat på att Sarah verkade anse att man var onormal eller djupt religiös ifall man inte haft sex efter tredje dejten. Å andra sidan kanske onormal och djupt religiös var samma sak i hennes huvud.
  ”Nej, men jag menar…ni har varit tillsammans i tre månader, typ?”
  Bastian nickade bekräftande.
  ”Då borde man väl kanske ha haft sex?” Hon såg på Hampe med den där blicken som sa att det borde vara självklart i allas värld.
  ”Det är väl deras ensak? Om de vill vänta så får de väl göra det.” Den brunlockiga grabben tyckte uppenbarligen att hon var dryg som inte fattade vad han menade.
  ”Men det är Basse vi pratar om! Han kan ju knappt gå en vecka utan att få abstinens!” Sarah i sin tur, verkade tycka att Hampe inte såg det viktiga med sex i ett förhållande.
  Bastian kände sig som en sportkommentator vid en speciellt spännande match.
  ”Åh, vad jag älskar när ni pratar om mig som att jag inte satt här”, sa han sarkastiskt och Sarah såg i alla fall lite ångerfull ut.
  ”Men det är ju faktiskt ganska konstigt. I alla fall när man pratar om dig.”
  Det sorgliga var att hon hade helt rätt.
  Han tog ett djupt andetag och tvekade några sekunder. Samtidigt som han inte ville hänga ut Max, så visste han att de inte skulle föra vidare det han sa.
  ”Han är liksom oskuld, och jag tror han är lite rädd för det. Att det ska göra ont och så, antar jag.” Han såg på Sarah som verkade ha mjuknat från förebrående till förstående, och på Hampe som var ett levande vad var det jag sa.
  ”Och du väntar på honom?” frågade hon och ett litet leende skymtade i den läppglansglittriga mungipan.
  ”Uppenbarligen.” Han ryckte på axlarna och försökte dölja hur stolt han blev över sig själv när hon gav ifrån sig ett överlyckligt aaawww.
  ”För mig låter det som vanligt folkvett om det är någon man är kär i, som vill vänta med sex.” Hampe var inte alls lika imponerad. Som vanligt ansåg han att det Bastian såg som en bedrift, egentligen var det självklara för alla andra människor. Förutom Sarah då, tydligen.
  ”Hur länge ska ni vara där då?” Hon låtsades inte om Hampes moralkorrekta inpass.
  ”Torsdag till söndag.”
  ”Skönt för dig att slippa trista Stockholm för Rom. Jag är så avundssjuk.”
  ”Klart du är”, flinade han och tog emot hennes mesiga slag mot överarmen. Och visst. Vem borde inte vara avundssjuk på honom när han fick åka iväg med den personen han tyckte mest om, alla kategorier, tillbringa fyra dagar i Italien och dessutom missa två skittrista dagar i skolan?
  Det skulle väl vara Hermione Granger i Harry Potter, om någon.

 

Max var precis lika nervös som han hade varit hela natten och morgonen, när de kom av planet i Rom.
  Först hade han varit dödligt nervös hela natten över hur morsan och farsan skulle reagera på honom. Men det hade varit helt i onödan, eftersom de (till Bastians stora lättnad) bemött honom som vilken av hans vänner som helst: morsan med tillgjord vänlighet och farsan med en kort hälsning, för att sedan återvända till mittuppslaget i sin finanstidning.
  Bastian misstänkte att deras brist på reaktion berodde på att Max hade avstått från all svart ögonpenna och dragit ner en aning på kammandet åt fel håll, så att håret bara var en aning rufsigt.
  Han hade skämts lite för hur lättad han var över Max eget beslut, men det hade nog gjort sitt för att morsan och farsan skulle lämna dem ifred resten av resan.
  Efter det hade Max varit nervös över att flyga, men också det hade han överlevt när de upptäckte att det fanns tevespel att underhålla sig med under hela resan.
  Och nu var han nervös över att vara i ett helt annat land.
  Bastian kunde känna hur han nästintill vibrerade intill honom med alla muskler på helspänn där de satt hoptryckta i en taxi på väg mot hotellet. Chauffören körde som alla italienare verkade göra mest: som en idiot.
  ”Vi kommer dö”, viskade Max skräckslaget när chauffören chansade, pressade gaspedalen, smet emellan två bussar och samtidigt körde mot rött.
  Bastian skrattade till, även fast tanken hade korsat hans tankebanor mer än en gång.
  Morsan och farsan såg däremot helt oberörda ut, där de kanade fram och tillbaka på sätena utan bälte. De kanske var vana vid det här laget.

Hotellet var femstjärnigt och låg precis ovanför Spanska trappan. Hela entréplanet såg ut som om det var utklippt ur ett slott, med stora fönster, långa röda gardiner och möbler med sidenöverdrag.
  Personalen log sådär tillgjort och stelt när de checkade in och fick nycklarna. Han var tacksam över att morsan hade varit schysst nog att ge dem ett helt eget rum.
  Grabben i de töntiga kläderna hade redan tagit med sig deras väskor upp när de ställde sig i hissen och tryckte på högsta våningen. Det var där alla de finare rummen låg.
  ”Då så, pojkar.” Morsan log mot dem när de klev ut i korridoren. ”Vi kommer åka iväg nu på direkten, men vi kanske kan ses och äta tillsammans på lördag kväll? Innan dess kommer vi nog inte hinna.”
  ”Kanske.” Bastian ryckte tvivlande på axlarna, tog emot morsans vanliga kindklapp och började gå med Max efter sig åt motsatt håll från morsan och farsan. Tur att rummen verkade ligga en bit ifrån varandra.
  Rummet var stort med ljust målade väggar och en tvåstegstrappa ner till det som skulle fungera som vardagsrum. På trägolvet stod en tresitssoffa mitt emot teveapparaten som egentligen inte var något speciellt.
  Balkongen däremot var speciell. Helväggsfönster och glasdörr ut till fuskgräset och balkongmöblerna. Till höger ledde en tvåstegstrappa upp till dubbelsängen, som egentligen var två hopskjutna enkelsängar, med en sådan där typisk, strikt, hotellbäddning.
  Max suckade till. En nöjd suck. Han kastade axelväskan på golvet där portieren redan hade ställt deras resväskor.
  ”Jag är glad att jag följde med.” Han vände sig om och Bastian förundrades över hur hela Max tycktes vara självlysande. Kanske var det solen som letade sig in genom gardinerna.
  ”Jag är också glad att du följde med.” Han tryckte näsan i Max rufs när tunna armar lindade sig runt hans hals.
  ”Jag tycker om dig”, viskade Max med ansiktet begravt i hans tröja.
  ”Jag tycker om dig också, Maxen.” Han önskade att de kunde stå sådär i en timme till och bara vara nära. Längtan till dess att skolan var över och de hade all tid i världen för varandra kändes extra stark när de stod där.
  ”Jag luktar äckligt”, sa Max plötsligt och fnissade till.
  ”Mm, skitäckligt, verkligen.” Bastian flinade och skrattade till när han fick en tunguträckning som svar. ”Gå och duscha?” föreslog han sedan.
  ”Du med?” Max kikade på honom bakom luggen och han kände hur hjärtat glömde bort ett slag.
  ”…samtidigt?” Det var lika bra att se till att förhindra eventuella missförstånd. Det sista han behövde var att få hela helgen förstörd.
  Max kinder antog samma färg som gardinerna nere på entréplanet. Han tuggade på ringen i läppen och sedan nickade han.
  ”Om du vill?”
  Om han ville? Det var klart han ville! Samtidigt skulle det vara första gången de såg varandra nakna utan att vara så kåta att de slet av varandra kläderna.
  ”Nej, det är det sista jag vill.” Han flinade och stal en puss från Max innan han började gå mot det som antagligen var badrummet.
  ”Jag ska bara ringa mamma först och säga att vi är framme”, hörde han Max säga bakom honom.
  Badrummet såg ut som ett sånt där typiskt hotellbadrum. Allt gick i vitt, utom handdukarna som var ljusblå. Det stod redan schampo, balsam och tvål i duschkabinen som lämpligt nog hade frostat glas vid de privatare områdena.
  Han hörde Max röst utanför och bestämde sig för att undvika den pinsamma avklädningsscenen med att hoppa in i duschen innan Max kom.
  Snabbt vred han på kranen för att vattnet inte skulle vara iskallt när han klev in. Annars kunde ju vissa kroppsdelar bli mindre smickrande.
  Smidigt gled han ur kläderna och tog plats under de svala duschstrålarna. Det var sådär lagom temperatur. Det varma och svettiga från taxiresan sköljdes liksom av, utan att alla utstående kroppsdelar blev till is. Eller krympte.
  Han visste inte vilket som var värst.
  Håret blev lent som silke under hans fingrar när vattnet trängde igenom det översta lagret och han sträckte sig precis efter schampot när en hand greppade överarmen. Snabbt såg han sig om över axeln. Max log skyggt mot honom, som om han var osäker på om han faktiskt var välkommen.
  ”Shit vad rädd jag blev. Jag hörde inte ens när du kom in.”
  Max log igen.
  ”Jag kan göra det där.” Han sträckte sig efter schampoflaskan och Bastian slöt ögonen när han kände hur Max kom upp bakom honom. När de långa, smala fingrarna började massera hans hårbotten kände han hur en oförberedd våg av välbehag vällde över honom. Det kändes som om han skulle kunna somna vilken minut som helst.
  ”Använder du vanligt schampo?” undrade Max plötsligt.
  ”Varför skulle jag inte?” Han hade inte styrka nog att öppna ögonen när hans huvud masserades på ett sätt som fick hans egen frisör att vilja dränka sig i hårfärgningsmedlet.
  ”Jag trodde du hade färgat håret, eller i alla fall slingat det.”
  Han fick rysningar över hela kroppen när Max tunna fingrar drogs genom hans hår från hårfästet i nacken och uppåt.
  ”Va? Nä. Det är min riktiga hårfärg.”
  ”Du är ju så ljus”, sa Max förundrat. ”Vänd på dig, vi ska skölja ur.”
  ”Skyll på morsan.” Han kom sig inte ens för att protestera eller ens känna sig generad, utan vände sig bara om.
  ”Luta huvudet bakåt.”
  Han kände Max värme mot sin kropp och visste inte riktigt om han upplevde en känslomässig orgasm när de tunna fingrarna liksom smekte ur schampot ur hans hår under vattenstrålarna. Det kändes som om Max alltför snabbt drog tillbaka sina magiska händer.
  ”Klart.”
  Bastian slog upp ögonen och mötte Max silvergrå blick.
  ”Redan?” Han gjorde sitt bästa för att se ledsen ut.
  ”Redan?! Jag har hållit på i minst en kvart.” Max fnissade till. ”Tur för dig att jag inte behövde tvätta håret, då hade du fått betala tillbaka.”
  ”Det finns väl andra sätt att betala tillbaka på.” Bastian flinade och Max blev generad igen.
  ”Kanske…”
  ”Men vi kan ta det lite senare…”

 

Det var varmt ute även fast det var sent på eftermiddagen. Max hade lyckats bränna sig i nacken och på armarna. I och för sig var väl inte det så konstigt med tanke på hur blek han var. En spinkig snögubbe, ungefär.
  De hade gått omkring i säkert fyra timmar utan något speciellt mål, men det fanns saker att se överallt. Italienarna verkade ha haft storhetsvansinne på statyer, fontäner och fina hus.
  Bastian kände hur Max fingrar famlade efter hans och kom på sig själv med att inte gripas av panik. Här fanns det ingen som kunde se. Eller jo, en jävla massa italienare och kanske påven, om han hade ett teleskop, men ingen som spelade någon roll.
  ”Är du hungrig?” Själv kände han hur han balanserade på svältgränsen.
  Max ryckte på axlarna och kisade mot honom för att inte bli blind av solen.
  ”Det spelar ingen roll.”
  Sedan de valt att gå ut hade de sett likadana stånd med billiga märkeskopior i form av väskor, skärp och en hel del annat, i varje gathörn. Det var som om det var samma personer som sprang mellan gatorna och slog upp sin försäljning på nya ställen. Ibland satt det någon stackars sate på gatan med en filt framför sig full av armband, solglasögon och halsband. Då och då kallade någon på polisen och de kastade ihop sin filt och kutade iväg med polisen efter sig.
  Några minuter senare var de tillbaka igen.
  Kroppen behövde bränslepåfyllning och det snart.
  Det var skönt att byta ut Stockholms regn och stress, mot lukten av avgaser och värme, blandat med kullerstensgator, ihärdigt tutande bilar och ilskna tillrop.
  Det var en annan verklighet. Utan bekymmer.
  ”Ville du äta?” Max kramade till om hans hand och han rycktes upp ur funderingarna.
  ”Ja, var vill du gå?”
  ”Det spelar ingen roll, välj du.”
  Max silvergrå irisar blev nästan genomskinliga när den neråtgående solens strålar slog rakt ner i dem.
  ”Här kanske?” Bastian nickade mot en restaurang med uteservering där det tycktes sitta många turister. Det var ett säkert kort.
  Visserligen gillade han själv att testa ny mat, men han hade ingen aning om hur det var med Max i det fallet.
  ”Okej.” Max nickade och de styrde stegen över gatan, snirklandes mellan trimmade vespor och felparkerade smart-bilar.
  Det var en ganska liten, mörk restaurang, men uteserveringen låg precis vid ett stort torg med en enorm fontän i mitten och samlingsplatsen för alla märkeskopior och olagliga gatuförsäljare, eftersom det såg ut som om alla de stött på under den fyra timmar långa promenaden hade samlats där.

Han trodde att han skulle avlida innan de fått beställa och maten stod på bordet. Att han alltid lyckades bli så jävla sur när han var hungrig. Som tur var kom hans lasagne och Max spaghetti och köttbullar innan han lät hungern gå ut över sitt stackars sällskap.
  ”Vilken tur att de hade spaghetti!” Max log strålande, ungefär som Hugo brukade göra när det var Spindelmannen på teve, och började rulla upp pastatrådarna på gaffeln.
  ”Vi är i Italien, här om någonstans borde de väl ha spaghetti?” Han flinade roat över Max lycka.
  ”Oj…jag tänkte inte på det…” Ett generat fniss och Bastian kunde inte hålla sig för skratt.
  ”Alltså, ibland kan man undra vilken planet du kommer ifrån.”
  Max räckte (som vanligt) ut tungan åt honom och stoppade gaffeln i munnen.
  ”Jag glömmer bara bort att tänka ibland”, sa han sedan. ”Alla kan ju inte vara Einstein.”
  ”Uppenbarligen inte.” Han flinade och strök luggen ur ögonen. ”Fast Einstein var inte så jävla het, så tur är väl det.”
  ”Jag tycker att ni är lite lika”, sa Max med ett leende och Bastian satte nästan halva lasagnen i halsen.
  ”Va?!”
  ”Jaa…samma frisyr nästan…”
  Han stirrade på Max.
  ”Neeej, jag skojade bara.” Max fnissade och stoppade en köttbulle i munnen.
  ”Bäst för dig det.” Han flinade igen och dolde hur lättad han var. Arvid var lik Einstein, och det var inte en komplimang. Det var aldrig en komplimang att vara lik Einstein om man inte snackade om hjärna.
  Max petade över köttbullen i kinden och såg frågande ut.
  ”Annars vad?”
  ”Annars…tänker jag hämnas på dig ikväll.” Han såg rakt in i de silvergrå ögonen och Max stirrade tillbaka. Tydligen omedveten om att han fortfarande hade köttbullen kvar i kinden.
  ”Nu tror jag att du har glömt att tänka igen, och stänga munnen.”
  Max fnissade till och svalde köttbullen hel. Conversefötterna lekte lite med hans egna en stund när de ägnade sig helhjärtat åt maten.
  I hans eget fall var det väl helmagat snarare än helhjärtat, för han tänkte mest på att fylla magen än känna hur den smakade. Det var länge sedan han hade varit så hungrig.
  ”Vet du?” Max lutade sig tillbaka och lade ifrån sig gaffeln, uppenbarligen mätt och belåten.
  ”Det gör jag säkert”, flinade han till svar.
  ”Men ååååh!” Han fick en mörk blick som svar, fast leendet i ena mungipan var alldeles för avslöjande.
  ”Nej, jag vet inte.”
  ”Jag tycker om dig”, suckade Max och klappade sig på magen.
  Bastian kunde inte låta bli att le.
  ”Jag tycker om dig också, Maxen.”
  Han såg sig om. På Rom alla andra runt dem på uteserveringen, på Fontana di Trevi som skymtade fram mellan några hus längre bort (han trodde i alla fall att det var Fontana di Trevi), på de gamla husen, på sin tomma och Max halvtomma tallrik. Kände lukten av den bästa maten han hade ätit på länge. Och så såg han på Max som vänt ansiktet upp mot kvällshimlen och blundade, fortfarande med handen på magen och tillbaka lutad i stolen. Kinderna var rödbrända och håret spretade åt alla håll.
  Och helvete vad kär han var, och…lycklig.
  Helst av allt hade han velat stanna här med Max för alltid. Då hade han inte behövt bry sig. Även om två av hans vänner visste och förstod.
  Förstod vad, egentligen? Att han hade blivit kär i en av samma kön , eller en estetbög?
  Både och, kanske.
  Han vinkade till sig kyparen och betalade. Max satt fortfarande kvar på samma sätt och en svag misstanke om att han hade somnat smög sig fram.
  ”Max? Vi ska gå nu.”
  ”Mm, okej.” Max slog upp ögonen och reste sig upp, tydligen piggare än vad man kunde trott.
  ”Var vill du gå nu?”
  ”Vet inte, hem?”
 
Att gå ”hem” tog lite längre tid än vad han hade räknat med, eftersom Max upptäckte en godisaffär som han var tvungen att handla i.
  Beroende någon?
  ”Kan vi inte kolla på teve när vi kommer hem?” undrade Max med ena armen och hela huvudet begravt i godispåsen. Hur nu det var fysiskt möjligt.
  ”Ja, det är klart.” Vad skulle de annars göra? Han var alldeles för trött för att röra på sig mer än vad han behövde, men samtidigt ville han vara nära en stund innan han somnade.
  ”Bra, för annars kommer jag nog inte orka allt godis.”
  Vart var logiken i det uttalandet? Typ på bachelorparty.
  ”Okej?”
  Det var egentligen ett under att Max inte hade ramlat och slagit ut alla framtänder, eftersom han inte ens såg upp ur påsen när de gick över en väg. Kanske hade han x-rayvision som superman, eftersom han tydligen undvek att bli överkörd och diverse andra farligheter utan problem.
  Spanska trappan var alltid som en labyrint att ta sig uppför. Där satt svenska turister, främst tjejer med blonderat hår, och åt glass i väntan på att några italienska killar skulle komma och ragga upp dem.
  Några försäljare gick omkring och låtsades ge tjejerna rosor, för att sedan kräva betalning för dem.
  Han kände blickarna från några av de blonda donnorna, typiska Sarahwannabes, men låtsades inte om dem. Just nu behövdes ingen egoboost, han hade Max alldeles bredvid sig även om han var alldeles för upptagen med att frigöra påsen från dess innehåll för att märka att även han fick en hel del blickar. Å andra sidan kunde han väl knappast bry sig mindre.
  Hotellobbyn var tom på folk när de kom in, sånär som på personalen i receptionen och portiern som hade somnat på en av sofforna i brist på saker att göra.
  Max drog ansiktet ur godispåsen när de klev in i hissen och var generös nog att bjuda honom på en mjuk puss. Han hade en halväten godisbit i handen och lite socker på läpparna.
 
Några minuter senare suckade Bastian nöjt när han satt tillbakalutad mot sänggaveln och alla kuddar de kunde hitta, med teven och någon engelsk deckare framför sig. Max satt lutad mot hans arm och bröst, ihärdigt tuggandes på godis i takt till påsens eviga prasslande eftersom handen gjorde ständiga besök i den.
  Han kände sig sådär läskigt nöjd med allt för tillfället. Det var perfekt, alltihop.
  Han, Maxen, teven, godisprasslet…

En mjuk puss väckte honom.
  Förvirrat slog han upp ögonen och fann att han låg nerbäddad och lagom avklädd i sängen. Han måste ha varit rejält trött om han inte ens märkt när Max tog av honom till kalsonger.
  Pussarna ville inte sluta och han blev yrvaket medveten om hur Max mjuka läppar mötte hans om och om igen.
  ”God morgon”, viskade pandapojken mellan pussarna.
  När tänder började nafsa i hans läppar, då han lagom förvirrat började pussa tillbaka, förstod han att det inte handlade om en Max med pussar på hjärnan.
  I takt med att hjärnan vaknade mer och mer, upptäckte han att vissa andra kroppsdelar hade vaknat före den.
  Han lät handen glida längs Max nacke och upp genom det rufsiga håret, kysste de där varma läpparna som han så väl kände igen. Max tryckte sig närmare honom när han märkte gensvaret och kyss efter kyss brände mot hans mun.
  Han kände hur pulsen ökade när långfingrade händer smekte hans bröst och mage. Tänder skrapade mot hans läppar och Max tunga mot hans egen.
  Han kysste Max hårt och kände hur kuken stretade emot kalsongernas åtstramande tyg och inte blev det bättre av att Max la benet över hans midja och lade sig över honom. Hela den tunna kroppen brände mot hans egen och han kunde inte få nog av att känna den lena huden under sina handflator och Max händer på sin egen kropp.
  Han darrade av upphetsning när kyssarna brände mot hans läppar, käke, hals, axlar och så tillbaka till läpparna igen. Flämtande tryckte han sig upp mot Max som skoningslöst lät handen glida över hans bröst och mage, ner mellan dem båda och smekte hans kuk genom kalsongerna.
  Ofrivilligt stönade han till och plötsligt blev han medveten om hur hård han var. Om hur hård Max var.
  Tänder och läppar torterade hans hals och läppar tills han varken visste ut eller in. Bestämt rullade han över Max på rygg, lät honom inse vems tur det var att ta för sig. Han kysste den svullna, halvöppna munnen och kysste, slickade, bet längs den smala halsen och över bröstet.
  Max kved till och vred sig under honom när han lät handen glida in i de alldeles för trånga kalsongerna.
  Andhämtningen kom tung och oregelbunden när hans läppar sökte sig ner över magen. Medan han krånglade Max ur kalsongerna lät han tungan fukta läpparna och såg upp på Max svettblanka ansikte och kropp.
  Han lät handen hjälpa till medan han långsamt tog in Max i munnen.
  Kvidandena och de svaga stönen fick honom att glömma bort att ta det lugnt. Istället lät hans Max kuk inta hans mun.
  Girigt tog han in mer och mer för varje gång och de allt högre stönen fick honom att leta sig ner med handen i sina egna kalsonger där hans värkande kuk tacksamt mottog hjälpen.
  Max hand letade sig in i hans hår och hjälpte hans huvud på vägen. Det flimrade för ögonen och han visste egentligen inte riktigt var han var och knappt vad han gjorde. Han hörde bara Max stön som kom allt tätare och blev högre och högre, kände hur hela Max verkade pulsera för varje gång han tog in honom så djupt han kunde i sin mun.
  ”Bastian”, kved Max och grep hårt tag i hans hår.
  Det oväntade rycket fick Max att glida ur hans mun samtidigt som hela den tunna kroppen under honom började skaka och ett högt stön undslapp det mjuka läpparna.
  Bastian hade ingen aning om var Max kom någonstans eftersom han kände den välbekanta kittlingen efter ryggraden och begravde flämtande ansiktet mot Max mage när han kom.
  Utmattad och nöjd rullade han över på sidan och kände hur tröttheten sköljde över honom. Han kände hur Max kröp tätt intill honom och lutade kinden mot hans bröst.
  Till hälften i sömnen lade han armen om honom och tänkte för en sekund att de båda två skulle ha en del konstiga bit och sugmärken lite varstans på kroppen som skulle bli svåra att bortförklara.
  Men just nu kunde han inte bry sig mindre.

 

On the days I can’t see your eyes
I don’t even want to, open mine
On the days I can’t see your smile
I’d rather sit and wait the while
for the days I know you’ll be near
‘cause a day without you, just isn’t fair
But the days I can hear your voice
I’m left without a choice

But to get weak in the knees
fall head over heels baby
and every other cheesy cliché
Yeah I’m swept of my feet
oh my heart skips a beat
but there’s really only one thing to say

God damn you’re beautiful
yes to me, you’re everything
to me.

I can't find the words to explain
just how much you got me going insane
when you speak to me sometimes you'll find
I stutter my words and say nevermind
cause even when you just walk by
I look around to seem occupied
cause I'm trying so hard to hide
all of these feelings inside

     

 


Kapitel 16: Maximilian - Fyll din mun med min

Vi varnar för att det är lite barnförbjudet i det här kapitlet, så att ni är beredda på det! Formateringen på det här kapitlet är jättekonstigt, vet faktiskt inte riktigt hur Emilie har lyckats med det, men det är olika teckensnitt och färger överallt som inte kan andras tillsammans med övriga texten konstigt nog.

 

Max kunde inte låta bli att kasta bittra förbannelser över sig själv där han låg i sin egen säng med Bastian bredvid sig. Han hade kunnat sälja sin själ till rektorn på skolan eller till den där blondinen Sarah som Bastian umgicks med, bara han hade kunnat få vända sig om och borra ner näsan djupt mot Bastians hud och bara andats och älskat. Han hade velat känna den där mjuka doften som bara Bastian kunde avsöndra, den där mjuka, men ändå lite vassa doften av någonting han inte kunde få grepp om. Det var så Bastian, och Max ville så gärna fingra med fingertopparna över den hårda kroppen som låg bredvid honom. Men det enda han kunde göra var att tjuta som en annan femåring, han var värre än Hugo,  och ingen kunde väl vara så fånig som han själv var. Han försökte att vara lågmäld, men han antog att Bastian kunde känna skälvningarna från hans kropp på långt håll. Det var ändå Max signum att gråta och ha sig, så varför inte. Max bestämde att han var tvungen att gå någon slags behandling för att bli kvitt den jäkla ovanan, elchocker eller terapi, vad som helst bara det fungerade.

”Varför gråter du?” Bastians fråga frätte på kroppen och Max ville helst av allt hoppa upp ur sängen och gömma sig långt bort. Kanske hos Hugo om det hade gått för sig. Han visste inte vad han skulle svara ; att han hade avvisat Bastian gång på gång och att denne nu var trött på den fåniga leken? Max hade lust att skratta högt åt sig själv och spotta på sina egna fötter.

”Jag gråter inte”, sa han och snörvlade, otroligt misstänksamt naturligtvis. Han förbannade sig själv och hoppades på en blixt inom en rimlig framtid som skulle ta slut på hans besvär. Naturligtvis vände Bastian på honom med sina starka armar och han kunde inte göra annat än att motvilligt vända sig om och ner på rygg. Han såg in i Bastians grönblå ögon och ville inte annat än att kyssa sönder honom, men det var inte rätt tillfälle för det. Orden som mötte honom försvann i ett virrigt töcken, det var som att han inte kunde koppla riktigt vad det var Bastian sa och han kände sig mer förvirrad än någonsin.

”….du tycker att jag är äcklig.”

En hotande känsla sköljde över honom och Max var nära att krossas. Gud, var det verkligen så Bastian upplevde det? Max skämdes.

”Nej! Han avbröt Bastian innan han hann säga något mer och han hoppades på att reparera skadan innan den blev allt för stor och för svår för att laga. Hjärtat bultade på hysteriskt och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han kände sig mållös. Allting tack vare en lögn. För visst var det så att Bastian reagerade för att han hade ljugit om att han var oskuld?

”Men… de andra… fem eller tre?”

Konversationen där Max ljög för att inte verka töntig rakt genom passerade revy och Max kunde förstå hur Bastian tänkte. Han kände sig inte speciellt behagad alla gånger när han visste hur många Bastian antagligen erövrat bara för att han kunnat, men det var ingenting han tänkte på dagligen för det skulle bara göra honom deprimerad. Max svalde litervis med luft innan han började förklara, och med varje ord han valde att säga försvann en bit av rädslan att ha gjort bort sig för all evighet. Han tyckte om Bastian så mycket och ville inte att det skulle uppstå missförstånd och problem genom ett par vita lögner.

Människan som gjorde att det skapades fjärilar på hundradelssekunder började skratta åt honom rakt upp i ansiktet och Max kunde inte göra annat än att boxa till honom på armen och började fnissa. Till en början hade han känt sig förvirrad och bortkommen, men nu kändes allting enkelt igen. Värmen spred sig från fingertoppar till tår, och han kunde inte låta bli att tänka sig att han måste vara en av de lyckligaste människorna, i alla fall i Solna, eller i hans trapphus. Han fortsatte uppmana Bastian att skärpa sig men det verkade inte fungera så han fick ta till det enda vapnet han visste att Bastian smälte som smör under. Han lät sina läppar nudda Bastians, och fjärilarna var där, stora, glada, upprymda och förälskade. Han hade kunnat skrika högt, men höll tyst. Han ville ge bort sig själv och göra allting han kunde tänkas göra för att få Bastian tillfredsställd, men inte riktigt än. Det fick vänta ett tag tills han kände sig helt och hållet redo. Men det var inte samma sak som att inte göra någonting alls, det var en sak som var säker.

Bastians händer gled över Max hår och Max kunde inte hålla sig borta Bastians läppar något mer, det var som en förbjuden frukt han inte kunde motstå. Hans händer ville vara överallt på den lena och hårda kroppen, han drog fingertopparna lätt över de svällande armmusklerna och han suckade högt när Bastians händer nuddade honom själv. De där fjärilarna hade blivit enorma och Max behövde få ut dem ur kroppen innan han exploderade. Max såg på Bastian som verkade tro att han skulle dra sig undan, men inte den här gången. Han tyckte sig höra Bastians hjärta när hans eget började bulta snabbare, och han visste inte vart han skulle göra av varken armar eller ben. Han ville bara vara på alla ställen samtidigt fastän att han visste att det inte fungerade så. Bastian tryckte sig mot honom och han kunde inte låta bli att göra detsamma, rörelserna blev allt hetsigare och det kändes som att Max var ute på löprunda. Han trodde att han skulle dö, men det gjorde han inte. Bastian letade sig istället in under Max kalsonger och han kunde inte låta bli att kvida, att vilja ha mer och att vilka skrika av lycka. För ett ögonblick kände han sig utelämnad och för avklädd när Bastian tog av det resterande plagget han hade haft på kroppen, men mer än så var det inte. Han visste inte om han skulle kunna tänka klart igen. Max kunde känna varje liten rörelse Bastian gjorde med handen som höll ett stadigt, men ändå lätt grepp om hans kuk. Gud.

Tänder slog emot tänder, läppar bets i och höfterna rörde sig helt på automatik, och så helt plötsligt blev allting svart och han upplevde en upplevelse i sig som han aldrig skulle glömma – för den här gången.

 

”Jag tycker om dig.”

 

 

 Max låg på sängen och försökte drömma sig bort för att kunna återvända till det som hänt under kvällen innan, men han blev hela tiden avbruten av sig själv. Hjärtat slog ett extra slag, gjorde en dubbelvolt eller så flög hans tankar iväg på allt annat som hade med saken att göra. Han ville ha Bastian jämte sig men kunde inte göra annat än att vänta lugnt och hoppas på att han hade vägarna förbi senare. Max visste att han hade pratat om att hans föräldrar var hemma, de kanske skulle uppehålla honom med frågor och krav på saker som borde ha gjorts. Det Max bara inte förstod var det att de inte förstod att Bastian mådde som han mådde, det syntes på flera mil att han såg alldeles för sliten ut. Plötsligt knackade det på dörren, och Max vaknade upp ur sina dagdrömmar. Han undrade vad hon ville.

”Max?” Carin hade stor respekt för sin sons privatliv och väntade sig alltid att han skulle svara innan hon gick in. Hon var alldeles för snäll, men världens bästa. Max log åt tanken.

”Kom in du, jag gör ingenting.” Han drog åt sig täcket och lade sig under det och stirrade upp i taket. ”Var det något speciellt du ville?” Max log.

Carin log tillbaka och såg sig om i rummet samtidigt som hon slog sig ner i datorstolen vid skrivbordet. För en gång skull var den inte överbelamrad med klädesplagg. Men det var den inte de få gångerna Bastian var där, någon måtta fick det väl vara på allting.

”Du verkar så glad”, sa hon först och pillade på en tråd som inte ville sitta fast där den borde. Hon såg upp på Max och Max förstod direkt vad hon menade. Han kände sig glad.

”Jag tror jag vet varför”, sa hon och log igen och snurrade till lite på stolen precis som han själv brukade göra. Hon var söt, hans mamma. Men alldeles för trött.

”Ja, antar väl att det märks. Jag hoppas inte du tycker att det är konstigt bara.” Max rodnade och drog upp täcket för ansiktet. Han brukade inte ha några djupa mamma & son- samtal , speciellt inte om personer som han tyckte om.

”Jag tycker bara det är skönt att se dig le i samband att du umgås med någon annan än dina vänner. Det är så länge sen jag såg det sist. Jag blir varm i hjärtat när jag ser dig le.” Hon såg på honom och hennes ögon speglades i hans egna. ”Han gör dig glad.”

Max såg på henne och visste inte om han skulle svara eller inte. Han hade aldrig berättat helt och hållet att han inte alls intresserade sig för det motsatta könet, men Carin hade aldrig varit en person som visat avsky mot någon som varit annorlunda. Hon tog alltid alla till sitt hjärta, oavsett hårfärg eller efternamn. Hon älskade honom för den han var och då gjorde det naturligtvis ingenting att han umgicks med Bastian. Carin visste allt för väl vad det betydde för honom.

”Han gör mig mer än glad mamma”, erkände Max tillslut. ”Jag är bara så rädd att det inte kommer fungera. Han är trots allt en utav familjen Reenstierna.” Max slog ner blicken på sina händer som förtvivlat tvinade ihop sig när han tyckte det blev jobbigt.

”Det kvittar. Jag hoppas att han kommer förbi fler gånger, både för din och vår skull. Det är mycket bättre att ha en leende Maximilian än en som går med dämpat uttryck i ansiktet och man inte vet vad man ska säga.” Carin ställde sig upp för att gå. Hon hade antagligen bara velat ta en snabbintervju med honom. Hon vände sig om för att gå ut ur rummet igen, men så stannade hon upp.

”Speciell är vad han är, verkligen. Känslig, innerst inne.” Hon skakade på huvudet och blev nog smått irriterad på sig själv. ”Förlåt vännen, jag vet att du inte vill ta det med din gamla mamma. Men det berör mig också, naturligtvis. Ta det lugnt och få inga hjärtan krossade bara. Det vill jag inte veta av. Annars så är det fritt fram för min del, det hoppas jag att du förstår.”

Med de orden försvann hon och Max låg kvar och såg på de målade noterna på väggen och tänkte på det hon sa. Bastian var speciell, oavsett vart han kom ifrån och vem han var.

Han fick snabbt upp mobilen ur de trånga byxorna, han hade blivit något utav en expert på det under åren som gått, och vände upp skärmen mot sig för att skriva det han hade på hjärtat.

Mina kuddar och täcket luktar som du. Saknar dig, puss.

 

Utan att ha förstått hur väl hans ord gjorde vid tillfället suckade Max och kastade sig ner vid datorn och gjorde allt för att inte le skallen av sig. Men han kunde inte rå för det, leendet ville inte försvinna från hans ansikte. Det kändes som att det där fåniga flinet satt fast med Karlssons klister och att det inte gick att få bort det oavsett vad han använde för medel. Han tänkte på Bastian som var totalt underbar, han tänkte på otroliga föräldrar och han tänkte på att han ville ha Bastian vid sin sida. Det gick inte att tänka annat, eftersom att det var det bästa som fanns. De kunde till och med träffas regelbundet numera och det gjorde under för hjärtat. Det mådde inte lika kasst som tidigare gånger då det inte verkat arta sig till det bättre. Efter ytterligare par minuter hade han fått Bastian att återigen bege sig till Solna. Förmodligen var föräldrarna from hell tillbaka och Bastian ville hålla så stort avstånd från dem som möjligt. Max förstod honom, de var inte alls som Carin. De verkade inte vara de som tog det lugnt och anpassade sig efter familjen så Max antog att det var skönt för Bastian att bo där det inte fanns någon som brydde sig om han gick i mjukisbrallor eller inte. Dessutom var han sjuk och Max ville inte göra annat än att smeka den varma pannan och viska lugnande ord i öronen på Bastian fram till att han somnade av utmattning. Han skulle få chansen under kvällen.

Även om det inte gått mer än en halvtimme kändes det som att Max hade väntat i hundra år fram till det att Bastian stod utanför med pizzakartongerna i högsta hugg. Hugo attackerade Bastian det första han gjorde och Max kunde inte undgå att se Carin skratta till innan hon la fram pengarna på byrån som hon ville att Bastian skulle ta med sig hem. Så försvann hon in i sitt rum ett tag medan Max välkomnade Bastian på allra bästa sätt, en puss alltså, medan Hugo satt fast som ett plåster på sin nyfunna vän. Max kunde med lättnad se att Bastian inte brydde sig så mycket om efterhängsenheten själv som drog i hans byxben. Hugo var svår att motstå, det var en sak som var alldeles säker.

Efter ytterligare minuter, pratsamma och underhållande hade de till stor del redan ätit upp allting som stod framför dem. Visserligen såg Max att Bastian inte åt det han borde, men Hugo åt gärna upp kanterna som Bastian lämnat från sig och verkade inte vara ett dugg ledsen för det. Men han såg aningen vindögd ut, övertrött med andra ord, men Max kunde inget säga för Peter Parker hade inte besegrat Green Goblin, och innan dess skulle det inte finnas en chans till att få Hugo i säng. Max njöt av att se Bastian så avslappnad med Carin, och det gjorde honom glad att se att de kom överens. Inte för att Carin såg ner på andra, men Bastian verkade inte ha den bästa relationen till vuxna som skulle kalla sig föräldrar. Max kunde inte låta bli att lägga handen på Bastians knä medan de såg de sista minuterarna av filmen, och Max förundrades över att Hugo inte chockades mer av våldet än vad han gjorde och att Bastian tillät honom ha handen där fastän att de satt offentligt. Men det var ingen som brydde sig. Vid nio sa Carin nej, det var verkligen dags för Hugo att lägga sig. Inget snack om saken.

”Vi kanske ska gå in till mig då”, sa Max och reste sig upp och började duka av medan han hade Bastian vid sin sida som hjälpte till. Hans mamma försvann in på toaletten med en gråtande Hugo och Max fick ursäkta sig, men Bastian förstod, som vanligt. Med Bastian på släptåg gick de först ut i köket och ställde av sig bestick och glas innan de stängde dörren bakom sig på Max rum. Det var en lättnad att kunna vara där med honom och veta att han inte försvann bara man blundade.

”Du kanske ska tvätta?” Bastian flinade till och Max kunde inte låta bli att fnittra till. Han vågade inte direkt tvätta lakanen om Carin skulle få för sig att glo lite extra på dem med förstoringsglas. ”Här var det exklusiva spermafläckar från en viss Bastian, höhö.” Eller inte.

Max lindade istället sina armar kring Bastians hals och drog in så mycket av Bastians speciella doft i näsan som det gick. Han tänkte absorbera den så mycket som möjligt för att kunna känna den dagar senare. Om det nu fungerade på det sättet. Bastian nickade när Max frågade om de skulle se på film. Han såg så blek ut att Max blev orolig för ett ögonblick. Det han skulle behöva var egentligen inte film utan en ordentlig kurering, men vad skulle man göra åt Bastians outgrundliga personlighet som sa stopp direkt han nämnde något om saken?

”Oj, du mår verkligen inte bra, eller hur?” Han kunde inte låta bli att fråga. Snabbt reste han sig upp från stolen och befann sig ögonblicket senare precis intill Bastian och kände på hans varma panna. ”Du är alldeles blek. Lägg dig eller nåt, jag kommer snart.”

 

 Max mötte vindögda Hugo i hallen medan han var på väg att gå tillbaka in i rummet och stänga in sig på riktigt. Han hade tydligen varit inne och sagt god natt till Bastian, väluppfostrad som han var. Max kunde inte låta bli att le åt uppenbarelsen i lika rufsigt hår som han själv.

”Sov nu Hugo”, sa han och rufsade om i det där kaosaktiga håret och Hugo gäspade stort och såg med glittrande ögon på Max som var betydligt större än han själv.

”Jag gillar Kingpin”, sa han ärligt och tultade sedan iväg utan att säga mer på ostadiga ben och han såg bara hur Carins hjälpande händer räddade honom från att ramla omkull över tröskeln. Max skyndade sig in på rummet där han hittade Bastian nerbäddad i sängen. Det var där han hörde hemma, speciellt nu när han inte mådde som han skulle.

”Här, du får vara bord.” Han kunde inte låta bli att fnissa innan han ställde ner allting på Bastians mage innan han kravlade upp i sängen för att se på filmen. Bastian tyckte säkert att han var fånig, men bättre provisoriskt bord hade han nog aldrig haft tidigare. Bastian såg upp på Max för att säga någonting och Max funderade på vad det kunde vara.

”Förresten… förlåt för att jag frågar… har du och Hugo samma pappa?”

Frågan träffade någonting som länge vilat inom Max, men som alltid befann sig nära och pyrde till när han minst anade det. Det var en känslig fråga och han visste inte hur han skulle förklara utan att bli totalt upp och nervänd. Men han visste att Bastian skulle acceptera att han tog tid på sig. Bastian var ändå sådan trots att man kanske inte kunde tro det direkt när man såg honom. Allting slets upp från djupet där han hade lagrat all hemsk fakta han inte ville veta något av. Hans pappa hade varit en pappa som alla hade varit avundsjuka på. Han hade alltid varit den som uppmuntrat Max till det han allra helst ville göra. Det var hans pappa som hade läst sagor för honom när han var liten och det var hans pappa som hade lärt honom hantera ett tennisrack vid typ sju års ålder.

”Ja… han kom så sent för att mamma fick missfall när jag var sex och sen dröjde det jätte länge innan de vågade försöka igen.” Han sa som det var och kände hur han kom och tänka på allting igen. Max hade varit överlycklig vid tidpunkten han trodde att han skulle få ett litet syskon, men efter att hans mamma fick plötsliga smärtor och fick tas in akut hade allting ändrats. Nuförtiden brydde han sig inte om det, han hade Hugo. Det var ingen ide att se tillbaka på det som faktiskt blivit bra i slutändan. Som för att bevisa för sig själv att det var lugnt igen kastade han i sig godis i mängder. Sockerchock var alltid bra. Bastian gjorde honom säker igen, med sina svar och hur han höll uppe konversationen. Han hade i alla fall ett syskon, precis som Bastian sa.

 ”Jo, det är sant. Det är bara synd att han aldrig fick lära känna pappa.” Han bet sig i läppen. Nu började det bli jobbigt igen. Han visste inte hur han skulle hantera det längre.

 ”Skilde de sig?”

Max var van vid den frågan. Det var många som trodde att hans pappa inte ville vara kvar, men det hade varit långt från hur han hade varit. Som sagt, bättre pappa än så kunde man nog inte hitta. Inte om han hette Maximilian Hultin i alla fall…

”Nej”, svarade han samtidigt som han kände att tårarna började rinna. Han kände sig så urbota fånig och han hoppades att Bastian kunde förstå och bara vara som han brukade. Han ville inte ha en massa jobbiga kommentarer och medlidande för då skulle han bryta ihop totalt. Han kände hur han darrade och tog tacksamt emot omfamningen Bastian erbjöd honom.

”Han dog.” Max ville begrava huvudet ner i kudden, men han ville att Bastian skulle veta vad som hade hänt så att han bara visste. ”En dag ringde de bara hem från hans jobb och sa att han hade fallit ihop. Det var nåt i hjärnan som bara gick sönder liksom. De kunde inte göra nåt.”

De höll om varandra och Max trodde att hans hjärta skulle spricka med tanke på hur mycket det svällde över av känslor till tandkrämspojken som låg med armarna slingrandes hårt omkring honom. ”Ibland saknar jag honom bara så mycket. Allt skulle vara så mycket lättare om han fortfarande fanns kvar.”

”Jag förstår det.”

”Lova att du alltid finns kvar.” Max såg upp på Bastian och mötte de grönblå ögonen som han var helt förälskad i. Han visste att han skulle säga det han ville höra, men han var ändå tvungen att fråga, ifall att. Han ville vara säker på att inte bli av med ytterligare en person som han höll av. Det skulle inte fungera en gång till.

 

De somnade.

 

 

 

Som om någonting plötsligt sköljts över dem båda hade det man kunde kalla förhållande gått från otroligt bra till negativt, sämre och rent ut sagt uselt. Det var verkligen inte Max grej att vara den irriterande och sura människan, och han förvånades över att det var just det han var. Han kände sig rastlös över någonting och ville allra helst ordbajsa ut alla hans världsliga problem för första bästa, men det funkade inte så. Varför hade han plötsligt bytt roll i det stora skådespelet? Från att vara den osäkra och hopplösa idioten hade han förvandlats till den som dansade omkring med maracas över glödande kol. Han suckade och kliade sig i bakhuvudet och försökte se någorlunda engagerad och intresserad ut där han satt och markerade ut stycken i en text från upplysningstiden han inte ens orkat läsa genom ordentligt.  Max markerade bara på måfå och visste inte riktigt vad han gjorde, men hoppades i alla fall på att det skulle räcka till ett godkänt om möjligen till ett högre betyg på provet som skulle komma. För tillfället brydde han sig mer om pajasen som belägrat sig med sina dreglande tjejer kring sig i ena klassrumshörnet. Han försökte hindra att visa all sin irritation, men det gick så dåligt att han fick börja tänka på andra ytterligheter, som Bastian till exempel. Max kunde inte låta bli att idiottänka på allting som rörde deras förhållande eftersom att det verkade gå åt helvete, och att det hängde på en skör tråd som inte hade vett nog att reparera sig själv.

Visst behövde Bastian ligga lågt ett tag eftersom att hans vänner var en bunt fårskallar, men så mycket kunde de väl inte vara involverade i hans liv att han inte kunde få en enda ensam kväll i veckan med Max? Pandapojken blev så frustrerad över att han inte hade ett svar på frågan att han tryckte sönder pennspetsen mot pappret som låg framför honom. Han var irriterad och besviken som sagt. Bastians vänner var för mycket. Alldeles för mycket. Max knep ihop läpparna och kände hur ringen klämde hud och han fick öppna munnen igen. Ingenting fungerade. Han ville inte ens klaga på Bastian för att hade andra bekymmer att ta hand om. Men det kunde inte fortsätta som det gjorde.

 

Bekymret var det att Bastian var nyckeln till alla människors popularitet. Bastian var den mäktigaste personen i sammanhanget, de andra var bara bifigurer för att kunna ge honom de ingredienser som behövdes för att den åtråvärda popularitetens kaka skulle kunna utformas och skänkas till dem som var värdiga att ta emot en bit. Det verkliga problemet var att Bastian var allas omdöme och utan den makten skulle han snart falla i glömska, och den personligheten Bastian bar omkring på skulle gå sönder och brytas ner om det någonsin hände. Max rös till och fick ruska på huvudet så att håret flög åt alla håll och kanter för att få den obehagliga känslan att lämna kroppen. Det kändes inte som att förhållandet kunde bli bättre om Bastian hade för mycket att tänka på, som nu. De hann inte ens träffas längre.

Slutsatsen Max kom fram till där han satt med sina Engelskarapporter och ville slänga dem i väggen var dem att allting skulle riskera att klappa ihop om det blev för mycket hemlighetsmakeri kring dem båda. Om Max skulle fortsätta smutskasta varenda en av Bastians vänner utan att först ha vågat lära känna dem skulle ingenting vilja fungera. Det var fåniga förutfattade meningar som hade skapat alla bekymmer, och det var de fåniga förutfattade meningarna som var tvungna att redas ut om de skulle få allting på rätsida igen. Fram till dess skulle allting ligga på slagsida med risk för undergång. Han suckade djupt en rad gånger och var arg på sig själv, mest av allt. Det var inte hans dag med tanke på allt strul och överblivna tankar. Han ville kasta ur sig ordbajset men han visste inte till vem. Bastian skulle inte vilja veta av det, en sak som var säker.

 

Han såg upp och hans tankar mjukade när han såg på Hannas rosa skrikande hår, men inte ens det kunde göra honom lugn i själen längre. Han kunde inte låta bli att tänka på Bastians träning som tog upp all ledig tid. Den växande klumpen i halsen ville inte försvinna, och han tillät sin blick att stanna kvar på människorna runt omkring istället för att låta den se ner bland bokbladen och sedan försvinna i mörkret. Han var alldeles för lättdistraherad. Texten från upplysningstiden som informerade om hur dåligt samhället egentligen var frätte sönder hans hjärna och han fortsatte sucka gång på gång fram till det att människorna framför honom vände sig om och gav bort världens mördarblickar. Tack för den uppmärksamheten liksom.

Det var alla jävlars dag och han visste redan nu att han inte skulle få träffa Bastian, precis som föregående kväll och kvällen dessförinnan. Var det värt allt besvär? Så fort frågan var ställd skämdes han över sig själv eftersom att Bastian inte hade det allra lättaste. Men varför tvekade han så mycket? Svaret var ganska enkelt. Han var rädd.

Max lät ögonen fortsätta vandra för det var alldeles hopplöst att försöka göra någonting för tillfället. Hans klass verkade tro att de gick på dagis och att det var okej att leka med lego och barbiedockor, för mer än så verkade de inte göra. Anton var ett riktigt praktexemplar där han ståtade som en äcklig tupp bland tjejerna, som dessvärre verkade uppskatta skådespelet. Nyligen hade han färgat håret spygrönt och det var tydligen otroligt fascinerande samtidigt som han roade sig med hemska vulgoskämt. Hur han ens hade kunnat få börja läsa B-kursen var ett mysterium med tanke på att IQ-nivån låg på samma som en badboll. Det enda Max kunde göra åt saken var att känna samma förakt som han kände mot samhällarna, och det vill säga inte lite. Dessutom så störde han sig så otroligt på de sammanvuxna ögonbrynen att han hade god lust att ta upp Hannas pincett från hennes handväska och rycka bort hela ögonbrynen på en gång. Anton var en syn för gudarna, och Max kunde inte låta bli att slå händerna för ansiktet samtidigt som han funderade på om han skulle skratta eller gråta. Till dagen i ära hade Anton även knutit fast en stor tygflagga med Iron Maidens logga på sin t-shirt som gick i samma stuk, och han brydde sig inte om att han betedde sig som en idiot. Det var meningen att Anton en gång hade tänkt bli trummis när han började i Max klass, mest för att få en massa snygga brudar och en jäkla massa pengar. Det visade sig att den drömmen antagligen kunde få bli ett minne blott med tanke på att han varken kunde spela trummor eller få ett förhållande att vara i mer än en vecka. Inte ens Malin hade försökt göra närmanden på honom, och det sa verkligen en hel del. Max grimaserade när Anton med öppen mun tuggade ett mastodonttuggummi och hoppades innerligt på att killen skulle sätta i halsen och åtminstone känna för ett ögonblick att livet passerade revy. Kanske att luften började ta slut då, ifall att det fanns någon därute som verkligen tyckte om Anton. Hans mamma kanske, men det var föga troligt. Max vaknade ur sina våldsamma dagdrömmar och funderingar eftersom att det vibrerade till i fickan. För ett ögonblick slog det honom att det skulle kunna vara Bastian. Chansen var väl någon på miljonen, men man skulle aldrig sluta hoppas.

 

Ska du till Reenstierna ikväll?

 

Han visste ärligt talat inte. Hannas sms hade satt luften i vrångstrupen och han utkämpade en ensam kamp att få ordning på systemet igen. Och vadå Reenstierna? Reenstierna var den person som ignorerat och avskytt sådana som Max i x antal år. Bastian var däremot människan vars fotsteg Max avgudade, och det var inte mer än rätt att säga att Max var kär i honom. För det var han. Hastigt såg han upp från mobilskärmen och upptäckte att engelskläraren hade annat att göra och såg inte att Max satt där och knappade.

 

Ingen aning, har inte hört ett ljud från Bastian. Jag antar att han ska plugga eller träna, det brukar låta så ganska ofta. Du vet i stort sett lika mycket som jag gör.

 

Max hörde snart Hannas mobil(den nyaste på marknaden för tillfället) surra till och avlämna hans korta och något fundersamma svar. Han kände sig aningen överflödig och tråkig, men tackade snabbt sin lyckliga stjärna att Hanna tillbringande sin tid med han själv, fastän att hon och hennes pappa i stort sett hade ekonomi i klass med familjen Reenstierna. Men som alltid, enda sedan hon var liten med gluggar i munnen efter mjölktänderna var hon gudomlig och inte låtit pengarna gå ut över vännerna, någonsin. Och det var tur det, för utan Hanna skulle ingenting vara speciellt roligt. Max log snett och blev varm i kroppen samtidigt som det surrade till i hans egen mobil igen. En något äldre version än den som lanserads nu naturligtvis, men den funkade.

 

Hm, han gör saker rätt ofta. Säg vad du tycker om det kanske? Blir jobbigt om han ska komma med träningen som undanflykt. Han verkar ha blivit helt besatt.

 

Max höll med henne, och det var antagligen det mest negativa han någonsin känt för Bastian sedan de började prata. Vad skulle de göra åt saker och ting när båda var lika tjurskalliga och stolta? Men besatt var rätta ordet, och maximal ansträngning likaså.

Bastian var sjuk, fortfarande, och det komplicerade saker och ting med detsamma, och han gav sken av att må bättre än han gjorde men Max förstod. Det var den där jävla beslutsamheten. Max kände hur rodnaden steg i ansiktet. Han betedde sig som en PMSkärring och gjorde sken av att allting var Bastians fel.

 

Jag kanske bara överdriver, du vet  hur jag är med sånt. Vi slutar nu va?

 

Istället för att få tillbaka ett svar vände sig Hanna om och såg på honom med mjuk blick och log sådär fint som bara hon kunde. Han log också, men kom av sig när klassen började röra på sig. De slog ihop böckerna och de kastade sig upp från sina stolar, glada att de kunde springa därifrån. Någonstans kunde man höra det evinnerliga knappandet på ett Nintendo DS upphörde och det var verkligen dags att sluta, för den här gången. Max försökte ändå le vilket förbryllade honom, han hade inte varit på något direkt humör tidigare. Max släntrade ut ur klassrummet efter Hanna och orkade inte lyfta på fötterna från golvet en enda gång, han kände sig för tung för det. Det tärde verkligen att vara kvinnan i förhållandet med problemsökning som huvudämne. Han försökte komma på vad han skulle göra under den tiden Bastian sysslade med annat. Jobba kunde han inte göra för det var inte hans tur, och alla vänner var upptagna på annat håll för de hade också egna liv vid sidan av. Det han skulle kunna göra utan problem var att sitta och svulla framför tvn eller datorn hela kvällen och ha lika trist som vanligt.

Hanna som gick ett par steg framför honom vände sig om utan att han riktigt märkte det, och hon började prata med honom utan att han riktigt förstod vad det var som hände.

”Max, jag, Johan, pappa och Johans föräldrar ska ut och äta ikväll så vi kan inte hitta på någonting, men det kan vi ju göra någon annan dag. Du klarar dig väl? Jag menar, du kan ju bara ringa och tjata på Bastian om det är någonting.” Hanna log och verkade så glad över middagen senare under kvällen att Max inte hade hjärta att klaga på att han blev själv.

”Jamen det är klart att jag klarar mig. Jag kan ju dö på msn om inte annat”, sa han och log brett och Hanna log lika brett tillbaka. ”Hoppas att ni får det kul ikväll då.” Han visste att Hannas pappa gillade Johans föräldrar så allting verkade egentligen lyckat mellan de där båda.

”Äsch, ring om det är akut bara”, sa Hanna glatt och stod och trampade på stället. ”Men du Max jag måste verkligen springa iväg till Johan nu, han har inte riktigt slutat men jag skulle vänta in honom. Han ska följa med mig hem innan vi går ner på stan.” Hanna slog ut med armarna innan han hann  svara och kramade honom hårt och han drog in alla hennes fruktiga, lätta dofter i näsan och tyckte sig känna smak av sommar.

”Vi syns imårrn med andra ord”, mumlade Max genom hårrufset och släppte taget om Hanna som vände sig om och gick åt det motsatta hållet dit Max hade tänkt  bege sig.

 

Max började med släpande fötter och surmulen uppsyn följa korridoren i riktning mot alla skåpen. Samtidigt passade han på att se in i de små fönstren som var lagda in mot klassrummen och såg på de andra eleverna som verkade dö utav tristess på grund utav att lärarna var så otroligt skoltrötta de med. Det var antagligen bara något de gav sken utav för att eleverna på skolan skulle ha lite medlidande för dem och uppföra sig bättre. Max gick bort från ett fönster där han tittat in på en klass samhällare och fortsatte gå mot skåpen eftersom att han hade slutat för dagen. Han ville inte stanna en minut mer än vad han behövde. Max höll hårt i sina böcker ifall att någon idiot skulle få ett infall och fälla honom för den goda sakens skull, och han bet sig i piercingen så hårt som möjligt för att koncentrera sig på annat. Han tyckte sig se Bastian men upptäckte att han hade misstagit sig. Kläderna var slående lika, men det var ännu en outtröttlig kopia som försökte kopiera minsta lilla steg Reenstierna gjorde. Han hade fortfarande svårt att inse vad det var för liv Bastian levde när han själv levde ett helt annat. Det var en kulturkrock, och de visste de båda.

Max gick och såg ner i golvet för att slippa ögonkontakt och liknande, och han kunde kika under lugg precis så att han i alla fall såg vart han var på väg. Mycket mer kunde han inte se där under, men det gjorde honom inte det minsta. Han var glad att de egentillverkade skygglapparna han anpassat för sin egen säkerhet fungerade.  Max såg ner på sig själv när han gick där och kände sig fånig och såg på skjortan han hade köpt innan han skulle till Bastian själv för första gången. Antagligen hade han gjort det omedvetet, men han hade velat att Bastian såg honom. Men inte, han hade bara gått förbi och missat.

För att glömma det negativa kom han ihåg hur de hade varit när de där fingrarna vidrört hans hud gång på gång, och en obeskrivlig värme spred sig i hela hans kropp medan tanken på Bastian svämmade över i hans huvud. Han kanske rent ut av var besatt fastän att han inte ville se det på det sättet. Men han älskade att känna känslan av välbehag, speciellt när det var Bastian som skapade den genom att vidröra Max gång på gång.

Visst att de levde sig genom ett dubbelspel, men det var omgivningen det var fel på och inte dem. Max log åt sina egna ganska snurriga upplägg och tog trappan ner två steg i taget, som ledde ner till alla skåp där Bastian antagligen befann sig.

Hettan där nere var oslagbar, antagligen på högsta möjliga, och Max hoppades att de i styrelsen fattade mod till att sänka värmen. Annars skulle skolans elever slutligen bada i svett och de med känsliga näsor skulle dö. Max drog i skjortkragen, svalde hårt ett par gånger och såg ut över det som var ett rent kaos. Det var som en massaker utan dess like med blandade färgskalor och annat skit. På håll kunde han se Malins röda hårsvall dyka upp där han själv skulle befinna sig efter några plågsamma minuter där han skövlade sig fram. Han lekte med tanken på att springa bort till henne och säga hej, men han kom underfund med att han inte orkade, och upptäckte istället något helt annat som fick hans hjärta att slå frivolter som så många gånger annars.

Bastian befann sig mitt i infernot, mitt emellan esteternas regnbågsfärgade skåpsområde och samhällarnas högkvarter. Han drog precis handen genom håret sådär som han brukade göra när Max såg honom, och för en sekund trodde Max att Bastian såg på hans själv, men ögonblicket senare verkade det som om han hade haft fel. Bastian kunde visserligen inte ge Max någon vidare uppmärksamhet i skolan med tanke på hur läget såg ut, men det högg till i bröstet på honom en aning. Det kändes kasst att han inte ens kunde ge honom ett vänligt leende utan att skapa misstanke. På avståndet de befann sig på nu skulle han nog kunna se blicken Max hade för avsikt att han skulle se, och han hade kanske sett den bara det att han inte kunde vara diskret nog. Efter en snabb beräkning insåg Max till in fasa att han var tvungen att gå förbi Bastian och hans gäng för att komma skadefritt fram till skåpen. På andra sidan skåpslängorna stod det nämligen människor som var mer hemska än vad samhällarna var, och det var naturarna i sin nördigaste, och mest uppblåsta form. Max skulle inte ha brytt sig tidigare, men efter att Torkel snodde Bastians position på planen hade han blivit mer fientlig mot den elevskaran, och det väldigt mycket för att Torkel och hans gäng ofta trackade ner på esteterna bara för att de kunde. Vägen förbi Bastian och Hampus kändes då genast bättre, och chansen att kunna skicka iväg ett mer synligt och tilltalande leende var större än tidigare.

 

Max började gå med bestämda steg och han upprepade gång på gång att han inte skulle se upp mer än vanligt för att inte verka misstänkt. Det gick fort framåt, och Max kände sig mer och mer obekväm i sig själv, och han kunde med ens höra sorlet från de höga rösterna och de vägvinnande orden. Han trädde in i märkesparfymernas Mecka och de modemedvetnas dröm, och han hoppades på att ingen skulle upptäcka att hans skjorta inte hade ett galet stort märke på bröstet som signerade om status. Han hade gått genom helvetets portar, fast egentligen var det vara samhällarnas skådespel. Leendet han sparat under hela dagen för Bastians skull ville slippa ut för att visa grabben vad han tyckte. Bastian stod där mellan det blonda yrvädret och Hampus, fortfarande blek och febrig ut. Det var som att han hade förlorat sin forna glans och att han inte längre orkade stå upprätt. Max var rädd att riskera någonting om han tjatade, det sista han ville var att låta som Bastians föräldrar och förstöra någonting de hade.

 Gud, vad han störde sig på att människan skulle leka så förbannat stark hela tiden.

Var det inte vara att inse att han inte klarade av tempot? Killen skulle vara utbränd innan han ens fyllt tjugo. Men vad kunde Max göra åt det nu mer än att anmärka, det enda han kunde göra var att försöka ta sig bort från fientlig mark. Han funderade på att sucka men höll tillbaka det, onödigt att stämplas som deprimerad. Men han hade inte tänkt det låta hindra honom från avsikten att ge Bastian ett leende. Han slog upp ansiktet från golvet för att se på Bastian och för att få känna den där varma, spridande känslan i magen när Bastian log sådär himmelskt mot honom, men det enda han möttes utav var tomhet. Tomhet och en hel del missförstånd, och framförallt besvikelse. Han kunde höra hur Dannes röst trängde in och skar upp varenda litet utrymme i Max huvud, längre och längre in.

”… Men den där skabbiga rödhåriga på estet då? DET är verkligen så att man blir illamående. Skulle inte sådana bli utrotade, eller i alla fall bli utkastade härifrån? Man borde kanske snacka med folket, sätta upp protestlista eller något. Det är ju för fan skamligt att de ska gå och se ut som fan när andra verkligen anstränger sig för att se normala ut. Det är äckligt, och framförallt så vidrigt, knappt medelklass.” Han slängde med det där fånigt stylade håret och såg på alla sina såkallade vänner och väntade på gensvar från dem. Bombnedslaget nickade ivrigt, och så även mer än halva gruppen, men Max ville inte se åt Bastians håll. Han ville inte veta av att se vad han svarade. Hampus verkade irritera sig på Danne och höll tyst, vilket var en lättnad, Hampus höll i vått och torrt. Men vad skulle Bastian svara?

”Vad tycker du Basse, är det inte så eller vadå?” Danne stirrade stint på Bastian och alla runt omkring dem hade stannat upp bara för att se vad Reenstierna tyckte om saken. Bastian såg sig om, aningen förvirrat kanske, men verkade inte göra mer motstånd än så.

”Ja visst, så skulle man väl kunna uttrycka sig.”

 

Ja visst, så skulle man väl kunna uttrycka sig.

 

 

Vad hade han menat? Var han så feg att han inte kunde säga hur han egentligen kände, eller trodde han att deras makt att utesluta honom från gänget var så stark att han inte kunde säga emot fast att de var dumma i huvudet? Kunde de inte se på människor från en mer positiv sida, eller var det för mycket begärt? Han respekterade Bastian, han respekterade att han ville hålla deras förhållande hemligt ett tag framöver. Men han hade kunnat göra som Hampus, varit tyst. Han hade inte behövt yttra sig. Det brann bakom Max ögonlock, men för första gången kunde han hålla tårarna inne. Han ville inte visa sig svag, inte för någon på skolan eller för någon på tunnelbanan. Hela tuben krängde till och Max höll på att kastas ur sätet, men han försökte att inte göra en större scen av det utan rätade bara på ryggen och fortsatte se ner på sina skor. De var trasiga, precis som alla andra paren han hade. Han avskydde att inte ha mer pengar.

Hur skulle Max kunna intala sig själv att Bastian faktiskt inte ogillade människor som han själv, Hanna, Johan och Malin? Hur skulle han veta vad det var som var sant och vad det var som bara var bluff? Men han slogs utav insikten att Bastian varit precis som alla andra för inte så länge sedan, och det beteendet kanske återvände fast att Max var för blind för att se. Max fnös och trodde att han skulle storkna när han på något sätt satt luften i halsen, och hostade högt och länge enda tills ett par medresenärer flyttade på sig för att han kanske hade tuberkulos eller gulsot. Det brände och slet i bröstet som om han hade käkat en hel burk med sådan där spansk peppar, och ögonen tårades som en eftereffekt. Typiskt honom. Att få en hostattack lika väldig som Hiroshimabomben av att andas var verkligen typiskt Max. Han reste sig snabbt upp när han kom underfund med att det var dags att hoppa av tåget innan han hamnade ute i vildmarken. Han stod där bredbent och roligt för att inte ramla omkull när tåget gjorde de slutliga rycken när det stannade. Han stod kvar på två ben efter att det stannat till och öppnat dörrarna, och började röra sig snabbt så att han kunde komma hem på nolltid. Med händerna djupt nere i fickorna och huvudet långt nersänkt såg han knappt något mer än asfalten hans fötter flyttade sig från. Skulle han bara låta allting vara? Han kanske var överdriven och fånig, Bastian hade kanske inte menat någonting. Max visste bara inte vad han skulle säga till tandkrämspojken nästa gång de sågs. Om det nu skulle ske.

Utanför pizzerian och konsum stannade han upp och kände sig helt förstörd. Varför kunde de inte slippa småproblemen som gjorde honom paranoid? Kunde det inte vara lätt istället?

 

Ett antal minuter senare befann han sig på sitt rum och det första han upptäckte var att lakanen var utbytta och han rodnade till den milda grad att han kände hur kinderna blev uppvärmda. Carin måste tycka att de var läskiga som höll på, men han slog av sig tanken. Hon hade väl också varit ung en gång i tiden och han hoppades på att hon inte ogillade honom minde för det. Antagligen inte. Max konstaterade inom fem minuter att han tyckte att Danne var en jävla pissråtta och att han förstörde för allt och alla. Han var bara glad att det inte var han själv som Danne hade kommenterat, för det hade gjort ont att höra Bastian säga samma sak som tidigare, men riktat mot Max själv. Då skulle han gått sönder totalt.

 Max satt sig framför datorn efter att ha hoppat ner i Bastians mjukisbyxor han fått, och gladdes åt att det var så tyst i lägenheten. Hugo och Carin skulle inte komma hem förrän om ett par timmar, och han njöt av att ha tystnaden, besvikelsen och irritationen för sig själv. Max hade för sig om att de var på barnkalas, och eftersom att Hugo var allas charmtroll var han givetvis bjuden. Det sorgliga med det hela var att hans mamma först fick jobba, sen dra iväg till ett kalas med typ femhundra inbjudna ungar till som skrek i kapp. Hon skulle somna i soffan direkt när hon kom hem, innan hon hann säga god natt till Max, så som det alltid brukade vara när hon jobbade alldeles för mycket övertid.

Efter att grubbelstunden var över och han återigen smekte mjukisbyxorna som luktade Bastian letade han sig genom åtaliga album musik på datorn samtidigt som han kände sig urfånig. Det var ändå bara ett par mjukisbyxor, men han fick ändå fjärilar i magen. Efter ett par minuter loggade han in på MSN, ändrade nick till I promise to let the sun in och hoppades på att någon vettig människa skulle se att han fanns där. Plötsligt ändrade han sig, ändrade statusen till upptagen och roade sig istället med att logga in på alla jobbiga communities han en gång i tiden hade trott skulle vara riktigt uppmuntrande. Några snabba klick och han var ute igen, men så kom han och tänka på att det var dags för en snabbgenomgång av Helgon. Det hände inte allt för ofta, och där fanns det människor som var ganska underhållande, i alla fall ibland. Med ett finurligt ansiktsuttryck loggade han in och upptäckte att hans gästbok var lika torr som Saharaöknen. Han suckade besviket, kollade genom besökslistan och upptäckte att den senaste som varit inne och snokat var en kille från Södertälje. Max hajade till eftersom att han kände igen namnet sedan tidigare och blev nyfiken över vem han hade att göra med.  Han dubbelklickade lite snabbt och kom in på FutureSex’s presentation och Max såg in i ett par ganska charmiga mörka ögon, tillhörande en viss Ismael. Max spärrade upp ögonen. Det var en snygg pojke det där. Inte lika som Bastian då, för det fanns det ingen som var, men det här var nära på. Killen hade långa dreadlocks , mörka, och såg tämligen ovanlig ut, och Max tyckte om det. Ismael såg ut att vara en sådan där person som verkligen stod upp för det han tyckte, och det gjorde inte saken sämre. Max klickade bort presentationen och gick in på sin egen istället. Mer var det inte med det. Han hade inte lust att hoppa på ytterligare någon brat som trodde att han var bättre än alla andra. Istället valde han att ändra inställningarna på sitt eget krypin och ändrade civilstatus från spanar till sällskap. Ja, vad skulle han göra egentligen? Han sparade utan vidare funderingar, och tänkte efter ett par minuter logga ut för att det ändå var så pass tråkigt, men stannade upp. Ett gästboksinlägg var levererat i hans gästbok. Det blinkade uppe i det högra hörnet, och Max funderade på vem det kunde vara.

 

Från FutureSex till Timekill:

Vad är det för fasoner? att byta civil status sådär när jag just blivit intresserad. Erkänn att du gjorde det med flit för att retas med mig! :O

 

Max skrattade till. Vad var det här för något? Eller vänta nu, det var den där Ismael saken som terroriserade hans gästbok. Hur kunde det komma sig? Han tryckte snabbt på svara.

 

Från Timekill till FutureSex:

Göra saker med flit? pfft, du borde veta att det är Sthlms änglabarn du pratar med. Jag kan väl inte rå för att du är så seg på att skriva att jag hinner bli upptagen under tiden. Jag har allt sett dig tidigare :P

 

Från FutureSex till Timekill:

Haha, där fick du mig allt xD jaa, jag måste ju erkänna att jag kollat ett par ggr men inte gjort mer än så, inser att de var dumt gjort av mig. Men sen så kanske man inte ska hoppas på att sådana som du är lediga heller. Eller hur ? ;D

 

Från Timekill till FutureSex:

Sådana som jag är väl alltid lediga, det trodde ag varenda människa visste. De kosntiga är ändå att du pratar med mig nu i efterhand, eller hur? ;O Det kanske blev mer intressant att snacka med mig nu bara för att ja inte är tillgänflig.

 

Från FutureSex till Timekill:

Jag tycker att du ska akta din tunga gosse lilla! Tillgängliga pojkar är roligt, men det är ännu mer intressant att prata med sådana som inte är det. Såå, vad tycker du, ska du adda mig på MSN så vi slipper det här? Futuresex@hotmail.com, XO Ismael

 

Max stannade upp. Det här var verkligen en människa som kastade sig framåt, men ändå verkade någorlunda intressant och kul. Det var alltid kul med nya kontakter, det höll han med om, men det var bara ifall att de var lämpliga i huvudet och inte totalt bombade. Visserligen verkade den här Ismael aningen konstig och framfusig, men det fanns det fler som var. Och så kom Bastian in i allting igen, och Max kastade sig genast av det eftersom att han inte ville tänka mer på det än vad han redan gjorde. Han lade till Ismael på kontaktlistan.

 

FutureSexxx säger:
    
Du var ändå en duktig pojke och la till mig alltså ;D

 

 

I promise to let the sun in säger:
    
Jag tänkte ge dig en chans och sen dumpa dig om du visade dig vara kass. Najs eller vadå? ;D Hopp, händer det något skojJ?

 

 

FutureSexxx säger:
    
Om man kan säga att sådana saker som att glo runt och apa sig är skoj så, jaa visst. Eller, jag vet inte riktigt. Varför sitter du här och hänger, varför är du inte med den där apigt lycjlige jäveln?

 

Max drog efter andan. Nu blev han återigen uppmärksammad på saken. Varför umgicks inte han och Bastian ikväll för, egentligen? Jo, för att han egentligen är skitsjuk, men han tränar.

 

 

I promise to let the sun in säger:
    
För att den där lyckliga jäveln tränar sönder sig själv trotts att han är sjuk och inte bryr sig om att höra av sig för att förklara varför. Därför kanske? -.-

 

Jäklar, han var verkligen bitter.

 

 

FutureSexxx säger:
    
Ojsan hoppsan! Jag tranpade visst på en riktigt öm tå. Är det så ofta eller? Dumt av mig att fråga eentligen, men privat liv är så fascinerande

 

 

I promise to let the sun in säger:
    
Suck, rakt ner i klaveret ja. Vem tycker itne att det är fascinerade? Fråga vilken idiot på stan som helst. o för att svara på din fråga, ja, det är så ofta. Antagligen jämt om jag tänker efter.

 

FutureSexxx säger:
    
Owh. Jag ska nog inte prata mer om det höör jag. Det kan vi ta en annan dag? ;o de var ju meningen att jag skulle frååga tjugo frågor om dig och så är du värsta depressed.

 

 

I promise to let the sun in säger:
    
Det går över, jag lovar dig.

 

FutureSexxx säger:
    
Du säger det, jag tror dig knappt, men låt gå. Såååå, Timekill eller du som pråmisar att släppa in solen, vem är du egentligen?

 

I promise to let the sun in säger:
    
DET, var verkligen inte rätt fråga att ställa. Ja är nog den som vet minst om mig själv. Det är mer så att anra vet saker jag själv inte känner till.

 

FutureSexxx säger:
    
Haha, inte för att avbryta eller nått, men kommer du ihåg hologrammet i I, Robot? XD den där professorn säger något sånt där om rätt fråhga. HAHA SERIIÖÖÖÖST. Jag dör. Ja, förlåt, vart var vi? Just det. Hmm… personlighets kluven`?

 

Sådär höll det på i all oändlighet fram till det att Max vaknade ur sin trans och insåg att det var dags att pallra sig tillbaka till det som kallades det verkliga, och något riktiga värld de levde i. Han såg på klockan och insåg att den var runt tio, alltså hade Bastian tagit sig hem och hunnit med både det ena och det andra efter träningen. Men det var kanske så det skulle vara nu, ovetande och förbannat jävligt. Ismael råkade vara sådär trevlig som han hade hoppats på att han var, och de hade pratat om allt mellan himmel och jord åtminstone tre gånger om. Han visste bra mycket mer om Basse än vad han vågat säga till någon annan, och mellan de negativa varven han erkände var han tvungen att dra på med tre fyra positiva saker bara för att Ismael inte skulle tro att det var dåligt mellan dem. Ismael snackade glatt om sin pappa som kom från mellanöstern eller vad det var, och att han tyckte det var helt okej att man skulle få införa haschimport till Sverige och gud vet vad. Det bästa med det hela var att allting lät så lätt, och Ismael fick allting att låta så mycket bättre än hur det låtit när man själv varit på själva tanken. Det var med gott hjärta han sa god natt till sin nyfunna vän, loggade ut från MSN och stängde av datorn. Bastian fick ringa om det var något, mer än så orkade han inte bry sig. För om träningen var så viktigt var det kanske bäst att Bastian fick inse själv hur sjukligt det egentligen var. Han slet snabbt av sig kläderna för att vara avklädd så kort tid som möjligt innan han hann bädda ner sig för att rädda sig från kylan som skulle bli överväldigande när huden blev kall. Eftersom att det var alla suckars dag tillät han sig själv att sucka flera gånger innan han försökte slappna av helt och hållet. Det kändes kasst att han behövde det för att slappna av, men vad kunde han göra. Han tänkte långt och länge på Bastian, men han blev inte klokare för det, mest irriterad över att han inte kunde tänka tillräckligt klart för att problemen skulle ge med sig. Han blev mer och mer slapp i kroppen, som om all ilska gjorde honom tröttare än vad han förstått från början. Max blinkade till ett par gånger, suckade, och somnade. Vad han inte märkte var att hans mobil ilsket surrade gång på gång, och att Bastian försökte få tag på honom. Max brydde sig för den delen inte, för han var helt uppe i drömmar om närvarande pojkar och intresserande blickar från andra.

 

 

Har du lust att ta en fika efter skolan?/ M

 

Hur svårt skulle det vara att svara på det? De var trots allt tillsammans och med tanke på att de knappt sågs i skolan och inte hörde från varandra mer än fem minuter på MSN om dagen kunde han väl bara inte säga nej. Han fick inte säga nej. Max satt i biblioteket och smugglade in godis under näsan var tredje sekund ungefär samtidigt som han höll sig undan allt vad solen hette. Det var inte det att han ogillade solen och ville se den död, det var mest så att han inte hade lust att utsätta sig för trakasserier av elever som liksom han ville ha en egen träbänk att sitta på. Det var håltimme, en onödig sådan tack vare att en musikkurs tagit slut. Andra i hans klass såg det som en belöning, han såg det med en deprimerande vinkel mer än en lycklig. Han gjorde ändå inget annat än att sura och tuggade på sina nagelband, godiset och gud vet vad. Hanna var iväg och gjorde sminkexperiment på en tjej från dansklassen som tydligen inte visste hur man jobbade själv och något annat sällskap än sig själv hade han inte. Det var också därför han blev mer irriterad på den där inkompetenta tjejen än vad han skulle ha blivit annars. Det var väl inte så svårt att göra det alla tjejer gjorde och sedan bara skrika lite när pudervippan inte riktigt gjorde som den skulle. Kajal var lätt att pilla med i alla fall. Det var inga problem för honom. Men nu var han bög och inte tjej och han tackade gud och Moses för det.

Max suckade och kände sig på PMShumör, som om att han hade börjat på nya piller och hade världens hormonrubbningar. Han slog igen boken han hade framför sig och flera av dem som satt runt omkring i biblioteket gömde bakom boktravarnas boktravar sträckte på halsarna för att se vem idioten var. Max rodnade. Han hade de senaste minuterarna trott att det var engelskboken han hade framför sig, men när han hade börjat läsa om andragradsekvationer insåg att han var helt fel ute. Matte och Max hade aldrig funkat i enrum och även om Max började på samma bokstäver som ordet matte fanns det ingen synkronisering mellan dem. Hanna och Johan var däremot mattesnillen och det var väl enbart matte D- kursen  som gjorde att de kunde umgås tillsammans i veckorna, i alla fall på skoltid. Max var glad om han skulle fixa matte B- kursen till han slutade, och då var det en riktigt bra prestation från hans sida. Han ruskade om håret och åt något rött innan han blev frustrerad återigen över att Bastian inte hade svarat på smset han hade skickat tidigare. Men som allt annat hade Bastian varit så ouppmärksam på allting som hänt runt omkring så det vore inte konstigt om han inte hörde av sig på en vecka. Det som var jobbigast var det att han själv inte verkade förstå att han bara skulle bli mer sjuk om han fortsatte i samma takt med träningen som han gjorde under den sista tiden. Det kunde bara sluta med ren katastrof.

Max drog handen genom håret och ville nästan ge upp när han insåg att han isolerat sig så mycket i sin lilla dryga drömvärld att han inte insett att han hade suttit där och inte gjort någonting på nästan fyrtio minuter. Han kunde lika gärna åka hem eller dra ner på stan än att sitta där och uggla. Folket runt omkring verkade hålla på med något slags projekt, antagligen samma som Bastian sysslade med på svensklektionerna. Max påminde sig själv att det faktiskt var så att Bastian satt och hade svenska någonstans i byggnaden och det antagligen var därför han inte kunde skicka sms och ha sig. Det var ett grupparbete de höll på med och de andra skulle vara på honom som en hök om han skulle få minsta lilla sms eller samtal från någon de inte kände. Om Max hade rätt slutade Bastian någon gång vid halv fyra, och det var cirkus en och en halv timme dit. När han plötsligt började tänka på Basse i sitt rätta element med rikemansbrats omkring sig dök den återkommande frågan upp igen som störde honom något otroligt. Var det schysst gjort av Max att han snodde en av de rika så att någon annan glassig Östermalmsbo riskerade att bli utan? Ibland förstod han bara inte vad som kunde vara bättre hos en medelsvensson än en jäkla räkmacksglidare.

 

Mobilen vibrerade plötsligt en gång och Max höll på att ramla av den stol som han precis hade tänkt avlägsna sig från. Han hade inte trott att han skulle kunna bli mer överrumplad än vad han blivit när den där Ismael kontaktat honom ytterligare ett par gånger på MSN, mitt i natten faktiskt, men där hade han helt fel. Det kunde vara Bastian, men det kunde även vara någon annan så han ville inte ropa hej innan han hade sett vem det var som egentligen var avsändare. Det kunde lika gärna vara Hanna som talade om att den här tjejen skulle bli årets huvudattraktion på Pridefestivalen med tanke på den färgsprakande paletten i ansiktet. Men han hoppades på Bastian, det gjorde han verkligen. Max smekte knapparna med fingertopparna och hoppades att det skulle förändra ödet och känslan i bröstet som uppstod på honom alla de gånger han trodde att Bastian sa någonting uppenbarade sig och han fick reda sig upp från stolen innan han faktiskt ramlade av den. Med snurriga tankegångar tryckte han snabbt upp det inkomna smset och ville skrika högt när han såg att det var från Bastian. Snabbt avlägsnade han sig från biblioteket och lämnade dammiga böcker bakom sig och kunde inte andas förrän han var utanför de inglasade väggarna.

 

Visst, stan du vet / B

 

Om han skulle skratta eller gråta visste inte Max, men han hade i alla fall fått ett livstecken från skolans mest upptagna man och det fick väl ses som något positivt i det mindre positiva. Först hade han naturligtvis känt det där ruset av eufori som aldrig var ett undantag, men sedan hade hjärtekrosset även satt in. Vad ville Bastian egentligen att de skulle göra? Max funderade på om han skulle dö på riktigt eller om han bara skulle skärpa till sig. Han hade faktiskt fått kontakt och mer än så kunde han väl ändå inte begära när Bastian hade så brutalt mycket annat att göra. Men Max var på väg ner på stan och han visste precis vart det var han skulle sätta sig ner och vänta.

 

Som alla de andra gångerna han hade suttit på det där utvalda stället de satt som mötesplats lyssnade han på musik och lutade sig bakåt och andades ofrivilligt många gånger. Max var utplacerad vid precis samma ställe som första gången, då de skulle träffas men det inte blev av för att de gick förbi varandra. Men det tokiga med den gången hade ändå varit det att de egentligen sett varandra bara det att de inte förstod vem de egentligen hade varit. Max hade suttit på trappan som ledde ner till plattan i minst fyrtio minuter och ingen Bastian syntes än. Han hade slutat för minst en timme sedan men Max hade ändå inte lyckats få någon kontakt med honom. Ibland var det som att umgås med en jäkla tegelvägg. Han kände sig smått förolämpad och lyfte upp telefonen ur fickan och tryckte på snabbknappen som tog honom till Bastians nummer och tryckte sedan vidare på grön lur. Han kunde inte sitta och vänta i all världens tider bara för att någon som tyckte det var bättre att träffas där många människor befann sig tog tid på sig för att fixa håret. Medan signalerna gick fram upptäckte Max att vädret kunde uppskattas. Det var både molnfritt och vindstilla. Solen sken, det var inget sommarväder men det var ändå dags för allting att brista ut i blom. Sju signaler hade reda gått och Max snörpte på munnen. Han var nära att lägga på, men precis då lyfte Bastian luren.

”Ah?” Den nonchalanta tonen gick inte att undvika, och då måste Bastian ändå veta att det var Max som ringde. Han hade väl hans telefonnummer liksom.

”Det är Max, är du på väg?” Max röst ville varken bära eller brista och han hoppades på att Bastian hörde vad han sa. ”Jag har väntat på dig ett tag. Kommer du verkligen?”

”Klart jag kommer.” Han verkade irriterad. ”Det drog ut på tiden bara, det är faktiskt så om man pluggar.”

”Ja, det är jag faktiskt medveten om”, svarade Max och höjde på ögonbrynen. Han var inget rolig att leka med för dagen, det var en sak som var säker. ”Jag pluggar jag också.”

”Mm, du ser. Men jag har haft träningen med. Men jag är framme alldeles snart, jag tror att jag ser dig till och med. Hej då.” Bastian la på och Max såg sig förvirrat omkring men upptäckte Bastian som stod ett par meter framför honom redan.

”Oj då”, sa Max fånigt och studerade Bastian som såg allt annat än frisk ut. Visserligen hade han kvar sin stolta och även snygga hållning, men det var någonting som tyngde ner hans axlar och det var då inte den där svenskuppgiften  kunde Max lova. Det var allting annat, plus den.

Max drog sig i skjortkragen medan Bastian stod med händerna i fickorna och väntade på att Max skulle resa sig upp. Han visste inte om han skulle ge honom en kram, så full av vårkänslor som han egentligen var, men han blev osäker när han såg Bastians bistra åsyn. Max såg sig om, insåg att han inte kände någon av dem han hade runt omkring sig, kastade sig upp från trappen och gav Bastian en tafatt kram som faktiskt besvarades. Lite ömhet hade människan allt kvar i kroppen ändå, och det var väl tur det. Max borstade av sina byxor från allt skit som kunde tänkas finnas där efter en sittning av trappan. Egentligen hade han velat sno en kyss eller två men det vågade han inte, inte där. Han antog att det var en av de sakerna Bastian uppskattade om han inte gjorde så publikt. På bio gick det bra, men då var det ändå mörkt runtomkring. Det var det verkligen inte nu. Ett leende vaknade upp inom Max när han tänkte på senaste biobesöket och till hans förtjusning log Bastian mot honom med. Allting vändes för ett ögonblick upp och ner, och Max svävade på små rosa moln med tillhörande fluffelefanter. Han var lycklig. Stenen i hans mage löstes upp och han kunde inte undgå att se hur en medelålderskvinna med blonderat hår kastade mer än barnvänliga blickar mot Bastian som lyckligtvis inte såg någonting. Max log triumferande mot henne innan han vände sig mot Bastian och så var det inte mer med det.

”Hej”, sa Bastian enkelt utan några antydelser till glädje i rösten. ”Här gör vi väl ingen nytta heller?” Han såg in i Max ögon och log återigen så att Max smälte, och det var tur det. Han var nära att sjunka genom marken igen, och det var för att han inte hade en aning om vart de egentligen skulle gå.

”H-hej! Nej det är klart, vi kan väl dra oss någonstans. Jag har faktiskt inga planer på vart vi ska gå, jag ville bara träffa sig.” Max log snett. ”Hade ni mycket att göra i skolan eller?”

Bastian himlade med ögonen. ”Jag trodde att du hade bokat bord någonstans. Jag hade förväntat mig lyxmiddag. Eller inte.” Han flinade. ”Nej men ja, det är mycket nu. Det vet du ju. Sorry för att det går ut över saker men du vet hur det är.”

Max himlade med ögonen och ville återigen bara stjäla kyssar men vågade inte. ”Urk, och jag som tyckte att min icke existerande lektion var jobbig att ta sig genom”, sa Max och kom upp bredvid Bastian eftersom att denne hade börjat gå.

”Jag har lust att äta något stort, men jag kan inte för träningens skull. Jag kanske bara tar en Cola eller något trots allt. Då kan vi lika gärna sticka till Donken och dricka lite hastigt.” Han nickade ner mot sin sportbag han hade över axeln som Max inte hade lagt märkte till tidigare. ”Det är på allvar nu, allting.”

”Har det inte alltid varit på allvar?” frågade Max aningen sarkastiskt och tyckte att det lät befängt. ”Men okej, jag har säkert saker att göra hemma ändå så för mig är det helt acceptabelt.”

”Bra, jag gillar när människor accepterar det jag säger. Det kallar jag medmänsklighet.” Bastian flinade igen och Max började känna igen det bombnedslag han från början hade tyckt om. Med stora kliv ledde Bastian hela tiden med Max ett par steg bakom sig. Det märktes verkligen att Max inte tränade och att Bastian gjorde det, de befann sig i två olika ligor. Max antog att Bastian tyckte att han var ganska fånig av sig som kom där och struttade fram.

”Skönt att höra. Jag har alltid tyckt om att fjäska för folk.” Max fnissade till och tänkte att ja, det var väl egentligen sant. ”Fast det är nog mest dig jag fjäskar för om jag ska vara ärlig.”

”Bra det, annars hade jag stympat den andres armar och konserverat dem på biologilektionerna.” Bastian harklade sig. ”Hoppas du förstår innebörden.”

Max såg storögt på ynglingen med tandkrämsleendet och ville se så förvånad ut som möjligt men han visste inte om det lyckades särskilt bra.

”Eh, ah visst. Jag förstår inte ens vad du pratade om tidigare.” Han skrattade.

”Du är patetisk!”

 

 

”Hur är det egentligen?”

De hade slagit sig ner i ett ensamt hörn och Bastian hade en Cola light framför sig samtidigt som Max frossade i sig en vanlig Cola utan efternamn. Max fråga försvann egentligen i sorlet som han tyckte fanns kring dem, men Bastian verkade höra ändå.

”Det är väl som alltid vid den här tidpunkten av året. Massor som ska hinnas med, muskler som ska klara sig och så fotbollen.”

”Du ser så trött ut.”

”Trött?” Bastian såg frågande på Max. ”Vadå trött ut, jag är väl inte trött?”

”Eller ja, alltså. Du ser utsliten ut. Du låter förkyld och verkar vara tjock i halsen. Tränar du inte för mycket?” Max såg ner i bordet och fingrade på plastlocket som fick honom att stänga till alla frågor i huvudet på honom.

”Men snälla, ska du också komma med predikningar?” Bastian såg storögt på Max. ”Jag trodde att jag hade hört nog när Hampus bad mig att ta det lugnt. Vad är det med alla?”

”Förlåt. Jag kände mig bara lite orolig.” Max fortsatte se ner i bordet och ville egentligen inte lyfta blicken. Han kände sig så dum som hade kommit med frågan. ”Så pratar vi och ses knappt så jag tänkte ta det live.”

”Du vet att träningen tar mycket tid nu.” Nu var det Bastians tur att se ner i bordet och pilla på sitt plastlock på läsken. Max såg på honom och det saknades någonting, men han visste inte vad. Bastians hår var underbart som vanligt, kläderna var perfekta, ansiktet var gudomligt och leendet var varmt. Det var bara ögonen som var så himla trötta.

”Men du har aldrig tid.” Max lät anklagande. ”Du tränar alldeles för mycket om du nu vill höra min åsikt. Jag vet att du inte mår bra av det.”

”Du vet att det är viktigt för mig”, sa Bastian som om det hade varit en inlärd fras. ”Du vet att det är min stora chans.”

”Viktigare än att vi ska kunna ses över huvud taget?” Nu var det Max som såg ner i bordet igen och det kändes som att de lekte lite katt på råtta. ”Du vill inte ens se mig i skolan.”

”Du vet att det där inte är sant”, svarade Bastian moloket, men Max visste bättre nu. Hur kunde han vara så dum att han hade trott att Bastian verkligen inte såg honom i skolan när han passerade så nära? Alla hade sett honom bara det att Bastian inte hade mod nog att se på honom när de andra var i närheten.

”Jag vet inte vad som är sant eller inte”, sa Max bittert och såg ner i bordet och ville dö rätt upp och ner. Det hade antagligen varit bättre än att sitta där och se fånig ut.

Plötsligt bröt ett gällt ljud tystnaden mellan dem och Max kunde inte låta bli att känna att han ville att den där elektroniska grejen kunde ramla ner i Bastians Cola light.

”Maxen, jag måste verkligen ta det här samtalet”, sa Bastian och tittade på den vibrerande, nästintill irriterande mobilen i sin hand. ”Danne hade något viktigt på gång och han kommer att undra varför jag inte svarar.”

Max nickade bara och försökte le, svagt, och valde att inte lägga sig i. Bastian hade naturligtvis ett eget liv vid sidan av Max som för tillfället var mer viktigt än vad Max själv var. Det var väl bara att respektera det även om det smärtade.

”Ah det är Basse.” Tystnad. ”Jo, klart jag har tid Danne, jag gör inget speciellt nu”, förklarade Bastian och det högg till i mellangärdet på Max. Nu var Bastian inte Bastian längre, han var Basse och Max betydde ingenting för honom. Långsamt förde han Colan mot läpparna för att försöka dölja att de darrade, men han antog att ögonen avslöjade honom på långa vägar. Han hatade att vara så lättläst, men Basse verkade inte märka något mer än att han flinade grymt mot något Danne just sagt till honom. Basse började gestikulera vilt med armarna, och Max uppfattade att de pratade om anfallspositioner. Han visste i förväg att det skulle dröja evigheters evigheter innan han la på och det kändes dumt att sitta där hur mycket än hjärtat bultade och ville att Max skulle sitta bredvid Bastian och känna hans andedräkt mot sin hals.

”Ska jag gå?” viskade han försiktigt samtidigt som han kände sig sårad och övergiven. Så mycket var den enda fikan på hela veckan värd för Basse, ingenting med andra ord. Bastian skulle ha tyckt annorlunda, det visste Max och återigen hoppade hjärtat till så fort namnet nämndes. Det gjorde fortfarande frivolter för honom, något positivt i alla fall. Max gjorde en tendens till att resa sig upp och Basse skakade kraftigt på huvudet och mimade ut en begäran om att han skulle stanna. Max satt sig tungt på baken igen.

”Nej Danne, jag är för fan inte dövstum. Klart jag respekterar att du vill anfalla på ditt eget sätt men du måste tänka på laget. Hur ska det gå för dem om du ska glänsa?” Bastian gjorde ett uppehåll och himlade med ögonen som om han bara ville slänga på luren. För ett ögonblick var det faktiskt Bastian som satt där, med välformulerade tankar om rikemansbarn. ”Jag fattar säger jag ju! Snacka med Falkh om det istället. Jag kan inte styra och ställa i hela laguppställningen.” Basse var tillbaka. ”Men Danne för fan, jag är väl ingen jävla gud! Det hade varit tufft om jag vore, men jag är dödlig som du. Med vissa privilegium naturligtvis.” Det sista verkade han säga för att Danne inte skulle tro att han kunde ta sig över Basses huvud utan krig, och Basse gjorde klart för Danne vem det var som stod längst upp på berget. Max suckade dramatiskt över Basses tonfall och stirrade på mobilklockan ett par gånger. Om han hade tur skulle han kunna hinna med tuben om inte mindre än fem minuter, men då var det bråttom, men å andra sidan verkade det inte som att Basse skulle bry sig så mycket om det. Han reste sig upp, såg på Basse med stora ögon, vinkade tafatt och gick sin väg medan han hörde att Bastian började komma tillbaka utan att denne märkte det själv.

”Men va fan, M…” Började han men kunde inte avsluta meningen för då hade han avslöjat sig för Danne. Bastian såg på Max och Max såg på Bastian när Max passerade bordet där de just suttit båda två på utsidan av byggnaden. De mötte varandras ögon och Max höll tillbaka det återkommande svidandet för han ville inte att Bastian skulle se. Han var arg och besviken och Bastian kunde gott ha kontakt med honom på MSN hädanefter. Det som gjorde mest ont var att Bastian vände sig om och fortsatte prata med Danne utan att bry sig mer, och Max längde på stegen för att ta sig ner under marknivån för att hitta rätt tåg som tog honom hem.

Väl hemma attackerade han sin säng med väskan fylld av skolböcker, slängde ifrån sig jackan och tog inte av sig skorna förrän han satt framför sin dator. Fingrarna darrade när han skrev in lösenordet han nyligen skaffat till användaren, mest för att säkerhetsställa att inte vem som helst kunde gå in på den och rota. Han hoppades mest av allt på att Bastian hade loggat in på MSN via telefonen eller något, men antagligen satt han kvar och snackade med Danne eller så hade han dragit på träningen som vanligt. Max kunde inte låta bli att vara frustrerad, Bastian gjorde alla fel han bara kunde göra, och hur skulle det kunna gottgöras?

 

 

FutureSexxx säger:
    
Det var värst, jag trodde du var en präktig mammas pojke som gick i skolan när du blev tillsagd. Med andra ord, HEJ, jag har saknat dig!

 

No GAYtime for me säger :
    
Host? Präktig är jag absolut inte, men jag kan erkänna att jag är mammas pojke. Min mamma avgudar mig, så det så. Din måste avsky dig som Pesten däremot

 

FutureSexxx säger:
    
Uh, ett noll till dig. Varför är du så bessservisser? Har dröm mannen checkat ut?

 

No GAYtime for me säger:
    
Gjorde ett fattigt försök till att få kontakt med honom idag men den där jävla träningen dödar hans hjärnceller. Han är som en annan person, ibland undrar jag om han har personlighetsklyvningar när han börjar. Det är inte lätt att handskas med en människa som varken ser en eller pratar med en om hans viktigpettrar till polare står bredvid, jag är allmätn trött.

 

FutureSexxx säger:
    
URK PÅ BURK som alla här omkring säger, fatta att du är sur på honom. Är han en sådan där som snackar anfalls positoner över telefon när de egentligen är lättare att ta på plan eller?

 

No GAYtime for me säger:
     Shit, du slår huvudet på spiken direkt, det var precis det som hände idag så jag drog. Jag kan inte hantera mig själv när det blir sådär, jag är en jäkla lipsill :(

 

FutureSexxx säger:
    
Klart du är en lip sill, du är ju gay ;D

 

No GAYtime for me säger:
    
Haha, vad är du då, Stålmannen i kevlarkallingar?

 

FutureSexxx säger:
    
Fan, du har röjt min täck mantel, hur ska jag klara mig i skolan? De kommer komma med de gröna tuggummina och skrika CHEEWBACCA!! Som om de inte visste att det är ett hårigt troll och inget man säger om Hubbabubba

 

Max kunde inte hålla sig för skratt. Det var skönt att ha någon som kunde skämta när Bastian bara var en landsplåga. Ibland kändes det som att hjärtat skulle svämma över av gud vet vad när han tänkte på honom, som nu till exempel. Hjärtat ville ge Max storstryk för att han hade lämnat Bastian utan att säga något speciellt. Det ville vara elakt och visa Max vad han egentligen kände. Att han saknade Bastian något otroligt men att han inte vågade erkänna det för sig själv eller för någon annan. Han ville inte erkänna det, men hjärtat tog ytterligare skutt som gjorde att han blev alldeles varm i kroppen. Vad var det han höll på med egentligen? Max såg sig omkring i rummet och önskade att Bastian hade stått där bakom honom, men det gjorde han naturligtvis inte. Ismael kanske var en klagomur, men inget annat. Det var Bastian som var pojken med guldbyxorna, ynglingen med det solida hjärtat som var svårt att bräcka. Han förmådde sig inte att skämta med Ismael mer, oavsett hur rolig han nu hade varit.

 

No GAYtime for me säger:
    
Nu ger jag mg, jag orkar inte sitta här och klaga. Han ör ganska bra liksom ,vädigt bra och då känns det drygt att jag jävlas med honom. Nu tror j uitne du att jag är kluven eller något, inte alls men det går inte. Jag saknar honom. Är det förståligt?

 

FutureSexxx säger:
    
Haha, grabben kluven var du från första början, och om det du berättat är det förståligt, han har ju tänder och andedräkt av platina!

 

FutureSexxx säger:
    
Sorry, det var inte meningen att dra till med pengarna. Jo det är förståligt. Ta kontakt med han? Jag skulle inte vänta, en guld gosse ska man hålla hårt i samtidigt som jag säger mot mig själv nu. Jag vill sno dig och ha dig fö rmig  sjäöv men nu är det andra bullar i ugnen. Jag drar nu i alla fall. Ha det najs och hör av dig om det är nåot, Puss XO ISMAEL.

 

Max suckade högt, kliade sig i huvudet, drog på itunes och lät lådan gå för fullt. Han behövde tänka, och det speciellt mycket på Bastian. Fast han visste egentligen inte vad han skulle tänka på. Han visste bara att allting var upp och ner och att hans kropp var kär och totalt hopplöst galen samtidigt som han själv var osäker, men kär han med. Jävla distanslopp egentligen. Skulle han ringa, eller skulle han skita i det? Han snurrade frustrerat runt på sin stol och hörde hur Hugo spatserade omkring där ute, patrullerande och väntade på stuvade makaroner och falukorv. Plötsligt blev det tyst utanför och långsamt, långsamt trycktes handtaget ner som om personen på andra sidan verkligen trodde att han inte märkte någonting.

”MAAAAAAX!” Hugo rusade in som en uppskjuten raket och var väldigt nära de heligare delarna när han kravlade sig upp i Max knä där han satt i datastolen. Max bror hade som vanligt sin Spider-mandräkt på sig, folk måste tro att han inte hade andra kläder än den, men så länge Hugo var lycklig kvittade det.

”Maaax, mamma viiill veta om du ska ha makajooneeer!! De är kladdijaa och vita och ser ut som mask!” Hugo bländade av sitt gudaleende och Max smälte som han alltid gjorde när lillebror var i närheten.

”Hugo, jag är inte hungrig än ser du. Men jag kan äta med dig om du vill det, men akta dig så att masken inte äter upp dig innan du äter upp den”, sa Max allvarligt och blinkade mot Hugo som ryckte till och höll på att flyga ur stolen. Max som var van med de hastiga utfallen grabbade tag i Hugo som brast ut i ett soligt barnskratt som hade fått vilket krig som helst att stanna upp. Han älskade den där lilla skitungen, hur jobbigt han än var.

”Men mamma säjej att du inte ätit ään! Å föjesten så äj de inga maskar, det är krokodiler med potatisar i munnen.” Hugo kliade sig på näsan. ”Det haj Joel på daagis sagt.”

”Jaså, det säger du?” Max höjde roat på ögonbrynen och fick hålla inne ett grin. ”Ska vi gå och äta du och jag?”

”ÄTA MAKAJOOONNEER!” Hugo log igen och viftade med armarna framför Max för att säga till Max att han allt fick bära honom in till köket där Carin redan befann sig vid spisen.

”GUD! Du har ju gått upp i vikt eller något. Har du ätit upp Kingpin?” Max log mot Hugo som spärrade upp ögonen.

”Nääää, jag haj ätit mammas maat!”

”Mamma, Hugo har gått upp minst tjugo kilo eller något. Matar du honom med småsten eller?” Max stod i dörröppningen och Hugo klängde som tusan och små händer pillade på hans läppar. De var så mjuka och oförstörda och Max blev smått medveten om att de snart skulle växa sig lika stora som hans egna, och Max skakade av sig känslan av att Hugo skulle bli vuxen och aldrig mer vara så kärvänlig mot honom som han var nu.

”Ja du Max, jag har ingen aning. Vår superhjälpte måste ha mycket mat för att klara av att leva, och jag som stackars mamma utan superkrafter vet inte vad jag ska göra med honom”, sa Carin och log trött. Hon slog sig ner vid bordet och Max släppte ner Hugo på sin plats där det redan var framdukat åt honom. ”Har det varit bra i skolan?”

Max slog sig ner på sin vanliga plats vid det lilla bordet i köket som var inrett efter hans mammas idéer. Även om det var gammalt var det mysigt och Max kunde inte tänka sig ett bättre ställe att dricka oboy på.

”Det funkade väl. Det är som vanligt. Håller mest på med engelskan och historian.” Max sträckte sig efter mjölken medan Carin la upp stekt korv på Hugos tallrik. Lillebrodern såg glatt ner på tallriken och började sluka stuvade makaroner som om han inte sett mat på år och dar.

”Gott mamma!” Hugo log brett mot Carin och vände sig ner mot tallriken igen och fortsatte sin färd till den välproppade magens land. Han förstod inte vad storebror och mamma pratade om alls, i skolan lekte man bara med leksaker och hade utflykter till parken. Max avundades Hugos ovisshet.

”Bara det går bra för dig är jag glad. Jag ställer inga krav på att du ska dra hem med toppbetyg, men det är bara ett plus i kanten.”

”Jodå, om jag jobbar på kan jag få mvg i engelska b, det är väl hyfsat antar jag.” Max lassade in makaroner i munnen och tuggade frenetiskt innan han kunde fortsätta. ”Det är väl all musik som gör det antar jag.”

”Ja, du har alltid varit duktig, det har jag alltid sagt, även om jag kanske inte säger det jämt så vet du ju om det.” Carin log svagt och drack en klunk vatten. Hon hade inte rört maten än och Max undrade om det var något på tok. Som om Carin förstod vad Max hade på hjärtat suckade hon djupt.

”De har pratat om nedskärningar på jobbet.”

Max satt falukorven i halsen och fick tårar i ögonen. Fel matstrupe, fel matstrupe! Carin såg oroligt på honom men Max viftade med armarna som att säga att allting var okej. Efter någon minut kunde han torka bort tårarna utan vidare bekymmer.

”Finns det risk att det är du som får gå?” Hans ord ekade tyst. Till och med Hugo hade blivit tyst. ”Du vet att jag kan jobba mer.”

”Max, du går i skolan. Du kan inte hålla på och jobba livet ur dig samtidigt. Jag vet hur viktig en utbildning är idag. Och nej, det är ingen som har sagt något än i alla fall.” Hon fingrade sig i håret precis så som Max brukade göra när han var förvirrad, och Max visste att det var ett känsligt ämne. Det hade sämre sedan hans pappa dog, men de hade klarat sig.

”Jag tappade aptiten helt plötsligt”, sa han ursäktande och reste sig hastigt upp från bordet och slängde maten innan han kastade sig in på rummet och låste dörren bakom sig. Hur kunde folk bara komma på att en nedskärning var bra? Vart skulle hans mamma hamna? Han la sig på sängen och for upp i luften bara ett ögonblick senare då hans mobil pep till. Vem var det som ville något nu?

 

Msn? / B

 

Max visste inte om han skulle skratta eller gråta. Det var just Bastian han ville prata med, men samtidigt den enda människan han ville hålla sig borta ifrån. Ibland var kärlek alldeles hopplöst, man kunde aldrig bestämma sig hur man ville ha det. Han reste sig upp och rättade till tröjan innan han återvände till datorn som började bli hans andra hem. Han ändrade snabbt Onlinestatus till upptagen så att människor inte skulle börja attackera honom med påfrestande frågor och hälsningsfraser. Det räckte kort och gott med att behöva stå ut med Bastian i fem minuter där han skulle beklaga sig över hur dålig Max var som drog.

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
    
Hej, jag visste inte om det räckte med ett sms för att få dig hit.

 

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
     Jag trodde att du visste hur du skulle få grustag på fall

 

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
    
Det här blir svårare än vad jag trodde... är du arg?

 

 

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
    
Arg? Jag har onte varit arg på hela kvällen. Jag har ätit kladdiga makaroner med Hugp. Frågan är om du har tid att prata med mig, Danne kanske ska snacka mer i telefon?

 

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
    
Max sluta, jag prioriterar dig mer det vet du. Det har bara varit mycket nu, det fattar du väl?? De skulle ju kicka mig från laget om jag gjorde mig osams med grabbarna

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
    
Men vi har inte träffats på över en vecka. Det enda du gör på msn är att klaga på att det är så mycket som ska göras, och sen sticker du för mer träning eller plugg. Det känns som att jag bara är i vägen, och då känns det meningslöst.

 

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
    
Meningslöst är inte bra, jag vill inte att du ska tro att allting är meningslöst med oss. Det är bara svårt för tillfället, och jag vill inget hellre än att dela problemen med dig men jag är för stolt för det. Okej? Jag tycker om dig Max, det gör jag verkligen. Jag vill inte att det ska kvadda bara därför.

 

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
    
Hej där, jag har saknat dig :)

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
    
Hej du, hur är det egentligen? Du är så grinig, PMS? <3

 

Max hjärta smälte utan att det egentligen hade tillåtelse till att göra det. Bastian var tillbaka och känslovågorna vällde över osynliga kanter och hela kroppen fylldes av en oemotståndlig värme. Han hade saknat att känna sig så, men nu var det äntligen tillbaka, tack vare att den idiotiska Basse gett tillbaka det Max saknade. Bastian.

 

 

Det hade blivit helg snabbt konstigt nog, men Max njöt för fulla muggar. Han hade pratat med Bastian ett par gånger efter det att han blev sig själv, och det hela kändes mycket bättre. Max var nere på stan och hoppade på stället. Han var inte där ensam, för Johan stod bredvid honom och såg lika hotfull ut som vanligt när de medelålders kvinnorna blängde på honom i förbifarten. De stod och väntade på Hanna som tydligen inte ville uppenbara sig snabbt nog, och Max började bli orolig över att han inte skulle få gå till jobbet i tid nu när hon hade fått dem lindade kring sitt lillfinger. Förutsättningen för att han skulle följa med dem ner på stan var att han kunde sticka till jobbet i tid, men nu när Hanna var inne på sitt femte H&M visste han inte riktigt om han skulle hinna. De stod på Drottninggatan och Johan såg allt annat än glad ut. Han smilade mot Max när Max såg på honom men mer än så var det inte. De hade inte haft en konversation på en halvtimme, antagligen för att båda var för uttråkade för att ha något att säga.

”Den tröjan du har där är snygg, passar dig liksom.” Johan pressade sönder tystnaden mellan dem. Han var väl lika trött på den som Max själv var.

”Åh, tack!” Max log brett och såg ner på Hooden han hade på sig för dagen. Den var väl egentligen ingen speciell, köpt billigt någon gång han var ute med Hanna på stan. Den var grön, färgstark, inte mesigt grön. Utan grön liksom. Den passade bra till den vita t-shirten med döskallen och de svarta stuprörsjeansen. Bekvämt och lagom Max.

”När var det du skulle jobba? Det här lär ju ta hela dagen. Jag tror att hon skulle köpa mer smink och det tar ju hundra år bara att se på vilka färger hon ska rata.” Johan himlade med ögonen och svängde med huvudet så att tuppkammen flimrade förbi Max synfält.

”Hur mycket är klockan? Jag skulle börja två och sluta vid sex. ” Max suckade och kände sig modfälld. Det var inte kul att jobba, men det positiva var att han kunde sitta på MSN och pyssla med annat mellan turerna.

”Vad blir det att göra ikväll då?” Johan kliade sig på näsan och såg på sin mobil och suckade högt. ”Nu får hon ta och komma. Jag är hungrig som en varg och klockan är inte lite. Vi ska äta mat med hennes pappa ikväll, thai tror jag att det blev. Men jag måste ha något tidigare.”

”Kanske Bastian.” Max avslöjade ett solskensleende och Johan verkade vara glad för Max skull även att han inte sagt något än. ”Jag ska prata med honom på jobbet sen, han har tidig träning idag för att Falkh inte kunde senare eller vad det var.”

”Oh, hörde att det var ett tag sen. Men kul för er! Hampus är verkligen schysst du vet, han säger att Bastian håller på att jobba ihjäl sig.”

”Det säger du inte?” Max höjde på ögonbrynen och förstod inte varför Bastian inte märkte något själv när människor han inte ens kände visste om att träningen var alldeles för mycket. ”Hur mycket var klockan sa du?”

Johan såg på Max och flyttade sig lite för att släppa fram en pantertant med sin rollator.

”Den är ett, så du kanske ska dra dig snart, eller?”

”Oj?! Jag trodde hon bara var tolv eller något. Aja jag får snylta mat på östermalm sen och skrika lite i min ensamhet på jobbet. Men nu får Hanna ta och komma för jag kan inte stå här och söla.” Max hoppade upp och ner ett par gånger till för att försöka få ordning på sin fot som sov djupt.

”Du ser, hon tar mer tid på sig än vad man skulle tro.” Johan flinade och brast ut i skratt precis efteråt och Max insåg att Hanna måste ha kommit ut ur affären. Han stod med ryggen mot dörrarna så därför såg han ingenting, men hennes närvaro var inget man kunde ta fel på.

”Jag visste inte vad jag skulle ta så jag tog lite allt möjligt!” sa Hanna högt och verkade le och Max snurrade runt för att se uppenbarelsen i rosa. Hanna var sockersöt som vanligt, dagen i ära klädd i en rosa och vit klänning, och matchande ballerinaskor. Hennes hår var stort som alltid och Max såg på hennes tindrande ögon när hon visade upp allting hon hade införskaffat sig. Max vände sig mot Johan för att kasta en retsam kommentar som Hanna skulle reagera på, men han stannade upp med det hela hur han såg hur Johan strålade. Max blev återigen varm inombords, han visste precis vad det var Johan kände för ögonblicket. Hanna stod där och såg ut som älvornas prinsessa och det var Johan som hade turen att umgås med henne. Max hade känt samma sak dagen innan i skolan när han hade sett Bastian på håll. De hade inte setts sen konversationen på MSN när de blivit sams igen, och Bastian hade stått där i en klunga med alla sina vänner. Men så hade han fått syn på Max, och strålat av ett leende som alla världens tandkrämsreklamsskådisar skulle ha blivit  avundsjuka på. Och det var bara hans, det visste Max. Det ögonblicket skulle han kunna leva på fram till att han dog.

”Men hörni turturduvor, jag måste sticka om inte chefen ska ge mitt jobb till någon annan! Ha det bra ikväll och hälsa din pappa Hanna så hörs vi”, sa Max plötsligt och bröt ögonblicket de hade för att han inte stod ut längre.

”Men Max!” Hanna lät förvånad. ”Varför är du så positiv plötsligt, vad ska du göra kväll?”

Max hade börjat gå från dem, men han vände sig om och gick ett par steg baklänges.

”Jag ska till Bastian såklart!”

 

 

Max återvände in bakom glasrutan med lufthålen en kort stund och satt sig ner vid datorn innan nästa gäng skulle träda in och få honom att jobba. Han hade som tur var bara en halvdag, mer hade han nog inte orkat med när han visste att han skulle åka till Bastian senare. Nu var det inte alls långt kvar, max en och en halv timme. Max insåg snart att det antagligen skulle störta in ett gäng på tjugo inom de följande minuterarna, och vad rätt han hade när tjugo uppstimmade tjejer i tjugoårsåldern strömmade in. Han svalde hårt och hoppades på att han skulle klara sig genom det hela utan att dö, inte för att han tände på dem utan för att de kunde vara så jobbiga och fåniga. Han reste sig upp och gick motsträvigt fram till dörren som skiljde honom från helvetet. Max svalde hårt en gång, rätade på ryggen och gav sig själv till vargarna.

”Är alla här?” Han fick ta i för att höras och hans aningen feminina röst ville spricka, men gjorde det inte riktigt eftersom att den var tränad till att kunna sjunga utan problem. Snabbt blev det tyst på fårflocken och han kunde andas ut, lågt för att inte höras. ”Är det någon som har spelat tidigare?”

Ett fåtal tjejer räckte upp handen och de andra fnissade. En del pekade i smyg på honom som om de trodde att han inte såg och Max försökte kontrollera färgskalan i ansiktet och för en gång skulle fungerade det faktiskt. Efter att ha tagit en kvarts information till något som skulle visa sig vara de värsta kackelhönorna han någonsin jobbat med kunde Max sätta sig inne i sitt lilla bås igen och trycka igång spelet de hade beställt för dagen. Han lade ner en papperslapp vid skrivbordet och kunde inte låta bli att skratta, han hade fått numret av en Angelica som tydligen inte förstod att Max var världens tönt. Snabbt loggade han in på MSN där han visste att Bastian skulle vänta eftersom att de hade haft en tidig morgonträning.

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Kom hiit, jag känner mig diirty!

 

counting down the hours säger:
     haha, fyy! Jag är ju på jobbet ;P

 

Max skrattade lågt för sig själv. Han hade ett underhållningsmoment i alla fall. En överbelastad Bastian som talade med sitt inre rovdjur.

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Det skiter väl jag i! Jag vill brutalt kåta upp dig tills du tror att du heter Björn Åke och är lika hård som jag har varit hela dagen >.< Guuuuuuud, det var frustrerande att byta till shorts på träningen, jag trodde jag skulle dö.

 

counting down the hours säger:
    
Hallå kåtbock, jag är upptagen! Jag kan inte sitta här hur som helst med världens praktproblem, det fattar du väl? ;O

 

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Maaxeen, visst vill du komma hiit? ;D;D;D JAG KÄNNER MIG SOM EN VILD HYENA I PYJAMAS. Jag har inte pillat på dig på minst ett år, jag börjar få abstinensproblem. Jag tar gärna ett blowjob om det går för sig

 

counting down the hours säger:
    
Viagra säger jag bara, du måste ha käkat viagra! Jag vet inte om jag vågar komma hem till dig om du är såhär! Jag är rädd att jag inte kan skydda mig från dina våldgästande händer! ;O

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Jag tror att du har rätt. Jag kan ringa till din chef och säga att du troligen har Aids och försöker smitta ner toaletterna på jobbet? Urk, jag känner mig utvecklingsstörd, eller att allt blod har försvunnit från hjärnan och dragit sig neråt.

Jag har cam förresten ;o

 

 

counting down the hours säger:
     Cam? Nu blev allting väldigt intressant. Dags för dig att göra en Frodo kanske? ;D Jag skulle nog kunna tänka mig lite allmän tv liksom… ;P

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Okej, jag ska bara greja med en sak, vänta fem sekunder.

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
HAHHA, jag skojade bara! Så lätt blir du inte av med mig maxipojken, inte nu inte. När slutar du, är det en timme kvar?

 

counting down the hours säger:
     Typ ja, men ja. Det gör jag nog. Det är inne ett gäng nu, det är sista. Tjugo tjejer, en gav mig ett mobilnummer. Jag tror inte de fattar att jag är en tönt.

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Vilken tur att jag tycker att töntar är heta då. Så Maxen, en Frodo sa du, en Frodo ska du få.

 

God Damn you’re beautiful inbjuder dig att starta visa webbkamera. Vill du Acceptera (Alt+ C) eller Tacka nej (Alt+ D) inbjudan?

 

Max hjärta ökade takten när han accepterat förfrågan Bastian skickade till honom. Nu var det dags att ge bort en Frodo, precis som Max gjort en gång i tiden innan han visste vem Bastian var. Han visste inte om han skulle flina som en idiot eller om han skulle knäppa upp byxorna, för trångt var det.

 

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Max, du vet att jag vill ha dig men att jag väntar tills du känner att det är bra. Du vet inte vad jag känner för tillfället. aldrig i hela livet.

 

 

counting down the hours säger:
    
Om jag hade varit hos dig hade jag antagligen viskat fram svaret, och det kanske jag på sätt och vis ggör nu med. Jag  typ fattar inte men jag hoppas att det är bra.                 

 

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
SE BARA PÅ DET HÄÄR!

 

Plötsligt kunde han se Bastian där i bild med enkel svart t-shirt på sig och ett par snygga kallingar. Max hjärta snörptes ihop och han övervägde hjärtinfarkt ett tag. Camen vinklades neråt, och till en början trodde Max att han såg fel, men det såg helt fel ut. Bastian såg enorm ut med versaler och han höll på att sätta ingenting i halsen. Han såg Bastian skratta till som om han helt plötsligt övervägde någonting. Snabbt förde han ner handen innanför det svarta tyget och ut kom en jäkla banan! Max höll på att dö av skratt.

 

 

counting down the hours säger:
     om du trodde att jag skulle tända på det där har du tyvärr fel, lilla hyena i pyjamas.

 

God Damn you’re beautiful säger:
    
Men det här då…?

 

Bastian förde ner handen under den åtstramade resåren och började långsamt dra ner det tunna tyget för att Max skulle ha bättre vy än vad han hade nu. Max slickade sig om läpparna eftersom att de kändes torra som öknar och visste inte om han skulle låsa dörren och stanna inne till stormen bedarrat. Han såg på Bastian som agerade av egen fri vilja, hur han använde sig av handen och såg ut att njuta för allt han var värd. Max kände hur det kröp innanför byxorna, och han ville vara där och hjälpa till. Han tyckte det var fascinerande att Bastian var så igång utan hjälp, men han antog att han gick på lågor av någonting han väntat på hela dagen. Max kände hur lusten steg inom honom och att han ville ha tillgång till mer luft. När han såg hur Bastian suckade till höll han på att dö, gud, det här gick inte att uthärda fem minuter till. Bastian var mer duglig på att göra en Frodo än vad han själv hade varit. Han retades med att göra miner och ansiktsspel som gjorde att det började krypa innanför byxorna på Max. Han flämtade till och fick lägga handen vid skrevet för att inte yla mot månen som en hungrig varg. Kanske var han lika galen som en vild hyena i pyjamas, precis som Bastian själv beskrivit sig. Det hade börjat smärta obehagligt vid de nedre regionerna och helst av allt hade han tagit av sig byxorna och gjort något åt saken. Han kunde inte hjälpa att Bastian gjorde honom dödskåt, vad han än egentligen gjorde. Med flackande blickar som skulle kunna jämföras med en rädd hare såg han bort mot klockan på väggen. Han hade fyrtio minuter kvar innan det var dags för honom att styra sin väg mot lättantändliga mål.

 

Counting down the hours säger:
    
Du kan inte hålla på såhär! snart måste ja avlägga visit på toaletten och d¨å är det varken nummer ett eller nummer två som ska göras! ;O

 

God damn you’re beautiful säger:
    
Max, det är det som är hela poängen. Jag vill ha dig när du vill ha mig.

 

Han fick plötsligt syn på Bastian som höll på att försvinna bort i extas. Max blev frustrerad, tänkte i ungefär en tiondelssekund och skrev sen snabbt som tusan.

 

Counting down the hours säger:
    
VÄNTA! STOPP STANNA! JAG KOMMER TILL DIG OKEJ?

 

Han såg Bastian stanna upp och såg förbryllat på Max som om han inte trodde sina ögon. Max kunde förstå att han inte fattade vad Max höll på med, men det sket han i.

 

 

God damn you’re beautiful säger:
    
Vaaaa?

 

 

Counting down the hours säger:
    
Jag kommer och avslutar! JAG SLUTAR ÄNDÅ NU, MIN AVLÖSARE ÄR HÄR. JAG ÄR HOS DIG SNART. PUSS.

 

 

Max kunde inte förstå vad han föreslagit när Bastian suttit och haft det som allra trevligast. Han kände sig dum i huvudet där han rusade upp för trapporna i huset där Bastian bodde. Men vad kunde han göra då? Han var kär, galen och alldeles oförmögen till att hantera sig själv i vissa situationer och just nu var det en sådan situation och han brydde sig inte om de andra östermalmsborna trodde att han var helt jäkla körd i skallen. Med andan i halsen ringde han på familjen Reenstiernas dörr med guldhandtag eller vad det nu kunde vara och hoppades på att Bastian öppnade snabbt. Annars fanns det risk för att folk runt omkring honom upptäckte att det inte var något speciellt oskyldigt som pågick. Han studerade blommorna som verkade vara nya, de äldre hade tydligen blivit uppgraderade till någonting som var ännu bättre. Det slog honom ganska snabbt att det var så med människorna också, om de blev minsta gammalmodiga fick de gå och hörde inte hemma på de flottaste ställena längre. Max hjärta ville inte samarbeta som det borde utan slog på som en stånghammare och det bultade i bröstet och han hade helst av allt velat ha en tillbringare vatten att bara bälja i sig. Han blev frustrerad för att ingen öppnade dörren, men så hörde han någon tassa fram i hallen och han blev överväldigad av känslor igen. Shit, han hade nog aldrig varit så pass kåt som han var. Det var Bastians fel. Dörren öppnades och Max aktade sig nog för att inte få den i huvudet.

”Hej!” utbrast han och hoppade nästintill in i lägenheten. Han kände sig inte det minsta blyg för tillfället. Han antog att det blev så när lustarna tog över och allting som varit negativt innan bara rann av.

”Jösses, du var riktigt snabb”, sa Bastian glatt och log sexigt mot Max så att han höll på att trilla av pinnen. ”Jag ville ha dig och du bara stack. Fasoner!”

”Men jag stack ju för att jag ville ha dig!” viskade Max och attackerade nästintill Bastians läppar med en het kyss. Han kunde inte motstå känslan av det mjuka mot hans mjuka. Han greppade tag om Bastians hår för att ha bättre koll på det hela, pressade sig hårt mot honom som verkade tända på nytt och de stod där, i fulla lågor.

”Jag tycker att vi går till mitt rum. Nu.” Bastian la extra betoning på sista ordet och hans hesa stämma gjorde att Max kuk pulserade av åtrå. Han kände sig som en gammal gubbe i någon schlagerdänga, men gud, han ville ha Bastian. Han kysste Max igen, hårdare än tidigare och Max flämtade till. Det här skulle inte bli lätt. De skyndande på stegen och befann sig snart i Bastians säng. Max låg underst och kände Bastians kuk mot sin egen, darrade av upphetsning och visste varken ut eller in.

”Vad vill du att jag ska göra?” frågade Max försiktigt och lyckades ta sig in under Bastians mjukisbrallor där det inte fanns något annat än något hårt och villigt.

Bastian smekte Max hår och de utförde en tungdans som var svår att hinna med i, deras andedräkter var heta av begär och de visste inga gränser. Han väntade med att svara för att försöka få grepp om vad Max var villig att göra. De hetsade varandra, retades till den milda grad att de var nära att förgås i extas, men de höll ut. Bastian lät ljuset gå upp för Max medan de tumlade runt, och Max kunde inte låta bli att stanna upp för en sekund. Han ville inte att Bastian skulle få för sig om att han inte ville, så när Bastian bekymrat såg på Max med fortfarande så heta ögon, log han bara dramatiskt och bet sig i läppen. Han visste att han skulle göra det Bastian ville, han skulle bara ta tid på sig att göra det så bra som möjligt. Försiktigt, under kvävda fniss och hesa stön drog han av Bastian mjukisbyxorna och Max ville bara äta upp honom med hull och hår. Det var också det som var meningen, men han tog det lilla lugna. Andades, tog den tid han behövde. Sakta men säkert smekte han Bastian så att denne inte kunde tänka klart, och sedan, trevande, försiktigt och aningen osäkert omslöt hans läppar det hårda, nästintill pulserande. Bastian flämtade som om han inte skulle få någon luft, och Max fortsatte, kramade Bastians hand med sin fria, använde tungan, gladde sig åt att han vågade. När hans självförtroende blev bättre och när han förstod att det han gjorde uppskattades tog han till handen som sista utväg. Han hörde hur Bastians andhämtning blev tyngre, att han förmodligen inte skulle klara så mycket mer. Plötsligt, som om fyrverkerier hade slagit ner och exploderat i Bastians nerver ryckte han till, nästintill skrikande. Han kunde väl bildligt talat säga att han hade munnen full, men han försökte le åt Bastian som såg ut att vara mer död än levande. Snabbt skyndade han sig ut på toaletten, sköljde ur munnen och såg på sig själv i ett par sekunder. Ett leende som inte funnits där förut vilade över hela ansiktet, och han förstod att det var Bastian som ordnade till med förändringen. Han förstod helt plötsligt vad hans mamma pratade om, i alla fall bättre än tidigare. Max gick tillbaka, ställde sig i dörröppningen ett tag för att se på varelsen som låg där, utslagen i sängen. Varelsen som han kunde dö för. Ja, så var det nog.

 

Efter att ha noggrant kontrollerat att Bastian faktiskt sov och inte bara lossades genom att lyssna på andetagen som var djupa och harmoniska, satt han sig vid skrivbordsstolen och såg ut över allting som inte var han. Det kändes jobbigt ibland, men inte för tillfället. Max var bara glad att han fick dela någonting annorlunda med Bastian, och kunde inte låta bli att fingra över tangenterna med fingertopparna. Utan att riktigt tänka knappade han in lösenordet Bastian talat om för honom åtskilliga gånger, samtidigt som han flinade till för sig själv när han fick syn på den nyinköpta camen. Det var typiskt Bastian. Med ett knapptryck befann Max sig på heliga marker, undvek att se på den storbröstade blondinen som fyllde upp hela bakgrundsrutan och fixade snabbt igång bredbandanslutningen. Han skulle inte kunna sova på evigheter, trött var han verkligen inte, och därför kunde han lika gärna låta Bastian sova ut och göra annat själv. Han hade faktiskt som avsikt att stanna hela natten och han hade tid till att hålla om, andas och fundera över hur perfekt Bastian var senare. Han skrev in ytterligare ett välbekant lösenord i MSNfönstret och så fanns han där, Online för alla som orkade prata.

 

Futuresexxx säger:
    
Jaså, visar du dig igen? jag trodde att du blivit kidnappad av roosa alijens.

 

Max var inte förvånad att Ismael kontaktade honom. Han brukade göra det nuförtiden. Människan verkade inte göra annat än att sitta där om dagarna.

 

Fyll min mun med din säger:
    
Ja, jag gör det, och för att svara på din fråga, nej, inte aliens, min tandkrämspojke! ;O

 

Futuresexxx säger:
    
Jahopp, där var visst den chansen bortblåst.. Vad ska jag göra för att du ska skita i honom, bada i choklad och låta dig slicka av allting? ;/

 

 

Fyll min mun med din säger:
    
Jag tror att det är ganska hopplöst. Jag är lyrisk och han ligger och sover i sängen bakom mig. Jah har fel varenda gång kag surar på hoonm. Han är ja, så, så…

 

Fyll min mun med din säger:
    
… så bara min.

 

Futuresexxx säger:
    
Du är bara dramatiisk ;O Han kommer göra samma fel steg igen. Ta mig istället, jag kan ge dig vindruvor.

 

Fyll min mun med din säger:
    
Jag vill inte haa vindruvor, jag är benägen att ta emot annat  ;P jag vill ha min sthlmsbrat. Du får vänta tills jag är ledig, om det nu händer

 

Futuresexxx säger:
    
Din, DIN LILLA LILLA BÖÖÖÖÖÖÖÖG! Erkänn att du har sugit av honom och att du inte kan påminna dig senast om hur bra det kändes. Jag överväger en blockning men va fan-.- Nu är jag smått AVUNDSJUK HÄR. Vad tusan gör han egerntligen?

 

Snacka om människa med framtida planer på att bli spåtant.

 

 

Fyll min mun med din säger:
    
Stackarn är sjuk, han behöver sova en stund, jag väntar in honom. Vi kan ha kramkalas sen istället ;)

 

Futuresexxx säger:
    
Han vilar nog bara ut sig till en andra omgång, du får se upp! Så han inte ger dig klamyda eller ngt. man vt aldrig. Men hallå, du har aldrig tagit upp utseende fronten förresten. Plugghäst med portfölj?

 

Fyll min mun med din säger:
    
Haha, så fel du har. Han är rena bombnedslaget.

 

Futuresexxx säger:
    
Det skulle jag bra gärna vilja se. Ta kort på kadavret och maila`? ;D

 

”Vad gör du för något?” En röst skar tystnaden i rummet och Max hoppade till högt, men utan hjärtattack som följd. Bastian hade tydligen vaknat av tangentknappret och rest sig upp ur sängen och börjat ta sig bort till datorn där Max satt. Han såg sådär fräsch och nyvaket het ut, knappt utan en tråd på kroppen. Han hade fått på sig mjukisbyxorna i alla fall, det var väl tur det för annars visste inte Max hur han skulle reagera. Antagligen åt det mer upphetsade hållet, men han visste inte hur mycket Bastian orkade, med tanke på febern.

”Sitter och pratar med en bara, ingen speciell”, svarade Max och log när Bastian kom fram till honom och gav honom en lätt puss på munnen. Fjärilarna vaknade direkt.

”Ingen speciell?” Bastian begravde huvudet i Max hår. ”Det låter som en väldigt tråkig människa.”

”Jaaa, han pratar om kadaver och plugghästar.” Max kunde inte låta bli att börja fnittra. ”Han tror att du har en portfölj och ser typ ut som eh, ja någon tönt.”

”Och det sitter du och skrattar åt va?” sa Bastian allvarligt men leendet bröt ut alldeles för snabbt. Han verkade inte kunna kontrollera sina ansiktsuttryck längre, den jäkeln.

”Jaa, det är ganska komiskt. Han vill förövrigt se dig och antagligen gå genom minsta millimeter. Men det känns onödigt.” Max skrattade nervöst och hoppades på att Bastian inte skulle ta det på största allvar.

”Vadå, att han ska se vad det är för sexbomb du umgås med?” Bastian spände ut bröstet och såg otroligt patetisk ut och Max kunde inte låta bli att börja skratta högt. Minen i Bastians ansikte var obeskrivlig och hela Max kropp skallrade av skrattvågorna.

”Jo precis, en med ett självförtroende på gränsen till narcissiskt i sådana fall”, Max log och strök handen över Bastians. Den var perfekt utformad för hans egen.

”Jag tycker att tokfan kan få se ändå.” Bastian log retligt och skickade utan att Max hann  inse någonting en förfrågan om att starta kamerorna. ”Baby, hit med munnen och se vrålhet ut. Glöm inte bort hyenan i pyjamas!”

Båda två höll på att brista ut i skratt men plötsligt var allvaret tillbaka när Max svarta rufs och Bastians blonda uppenbarade sig i rutan och deras läppar möttes, gång på gång, och Ismaels eviga spammande blev ett minne blott när Bastian drog Max bort från datorn, till sängen. De såg på varandra, Max grå och Bastians blågröna.

 

”Jag hade tänkt ta dig till himlen ikväll.”

 

   

 


Kapitel 15: Bastian - Genomskinligt grå blir jag utan dina andetag

Det var kolsvart ute, fastän klockan bara var strax innan åtta och dessutom mitten av april. I och för sig var det väl inte så konstigt med tanke på att det spöregnade och var pisskallt ute. Strålkastarna runt den översvämmade fotbollsplanen var det enda ljus som tillät dem se var de sprang, vilka som hade röda västar och vilka som hade gula.

  Bastian hoppade på stället, hostade så att lungorna kändes som om de gick sönder och snöt sig i vanten. Febern låtsades han inte om. Det var bara fotbollen som han ville hålla på med, vad fan skulle han annars bli? En bitter advokatjävel som farsan?

  No thanks.

  Torkel hade dessutom fortfarande hans plats i startelvan och han måste få spela matchen mot det andra topplaget i serien, det skulle bli hans största möjlighet att visa vad han faktiskt gick för.

  ”Reenstierna!” Falkh pekade snabbt på Torkel och visade med tummen över axeln att han skulle gå och sätta sig. ”Reenstierna”, upprepade han. ”Nu går du in och gör bättre ifrån dig.”

  Hampe stod utplacerad i motståndarnas mål. Helvete. Nog för att Bastian visste hans svagheter, men Hampe visste om hans också – otåligheten, han orkade sällan vänta ut målvakten och Hampe gick aldrig förtidigt.

  Gräset var halt. Han skulle behöva fega lite för att inte dra ut en sena redan på träningen. Skador var inte välkomna för tillfället, det var come backen som gällde nu.

  Det skulle bli en mästarnas kamp, han mot Hampe. Och han måste vinna.

  Halsen värkte när han svalde hårt i djup koncentration.

  Kom igen, kom igen för fan! Du fixar det!

  Lagen var jämnt uppställda, nu handlade det bara om vem som var vassast för tillfället.

  Bastian slirade till på det snorhala gräset och undvek med en hårsmån att tappa fotfästet med skruvdobbarna och dra ut både muskler och senor på baksidan av låret, på ett sätt som inte var lika positivt som stretching. Han måste ta det lugnt, vänta på rätt tillfälle.

  Anfallen mellan de båda lagen gick som i vågor, fram och tillbaka. Han var med i allihop, passade fram, öppnade upp, skapade chanser. Danne slarvade varenda gång. Ribban, stolpen, Hampes välspottade handskar.

  Det var bara minuter kvar av träningen, han måste visa sig nu, måste vinna.

  Bastian bröt sig fri, lekte bort sin markerande motståndare med ett par snabba överstegsfinter. Fötterna hängde med bra. Hjärtat dunkade taktfast i öronen.

  Hampe rusade ut, gjorde sig så stor han kunde i målet.

  Bastian fyrade av ett stenhårt vristskott. För tidigt. Hampe sträckte ut sig och verkade bli minst två decimeter längre och lyckades styra ut den blöta läderklumpen till en hörna med fingertopparna.

  Fan.

 

”Bättre idag Reenstierna, bra initiativ, snyggt räddat Strandberg.” Falkh nickade kort mot Bastian och Hampe som halvhjärtat stretchade ut musklerna. Det var det närmaste man kunde komma beröm från den sura gubbjäveln om det inte handlade om en hjälteinsats i en dödsdömd situation.

  ”Du kommer tillbaka, skönt, det funkar inte med Torkel på topp.” Hampe greppade tag om hans axel för att hålla balansen när han sträckte ut framsidan av låret. Den brunlockiga grabben var smutsig av gräs och lera i hela ansiktet och lockarna stod okontrollerat åt alla håll, men de blå safirögonen lyste, precis som Bastians. Fotboll var livet.

  ”Äh, man vet aldrig med Falkh”, muttrade Bastian till svar och tog i sin tur stöd mot Hampe. ”Jag vill bara hem och sova nu i alla fall, så jag orkar inte bry mig.” Han hostade, lungorna skrällde som plåtburkar med småsten i och det brände i halsen.

  ”Du borde ta det försiktigt när du är sjuk.” Hampe såg bekymrad ut och de gick tillsammans in till omklädningsrummet och de varma duscharna, en aning stappligt på trötta ben och kallnande muskler.

  ”Äh, det är bara en förkylning. Det blir nog inte mycket sovande ändå.” Bastian skalade av sig de dyngsura träningskläderna så snabbt han orkade och kunde. Han hade faktiskt ett tåg att passa.

  ”Ska du sova hos…?” Hampe sänkte rösten, visade tydligt med ansiktet vem han menade och Bastian nickade kort till svar. Ingen annan brydde sig om att lyssna, men man kunde inte vara nog försiktig och Hampe hade fattat det på egen hand, som tur var.

  ”Japp, så vi får se hur det går.” Han var lite fundersam på hur det skulle funka att sova i samma säng som Max, när hans pandapojke blev stel som en panerad fiskpinne varje gång det började bli mer än några kyssar.

  Han blinkade till.

  Hans pandapojke.

  För Maxen var väl hans nu?

  ”Det låter trevligt, hälsa från mig?” Hampe ledde smidigt in samtalet på obetydligare ämnen när de tog duscharna bredvid Danne och Arvid.

  Snacket med Danne hade nästan dött ut. Det fanns liksom ingen mening när de samtalen ändå aldrig gick djupare än brudarna som hade satts på under helgen. Och med tanke på att det hade blivit väldigt lite av den varan (inget alls) under den senaste tiden så hade de inte haft något speciellt att säga varandra.

  Bastian fnös ut vattnet som letade sig in i munnen och näsan medan han sköljde ur schampot ur håret. Han lyssnade bara med ett halvt öra på Dannes och Arvids snack. Skrattade på de rätta ställena precis som de andra i duschen, men han registrerade aldrig riktigt innehållet. Tiden då han och Danne hade varit Bill och Bull var förbi sedan länge, det var han och Hampe nu, på en mer seriös nivå. Vafan, höll han på att växa upp?

  ”Vad är klockan?” Arvid hade återfått Einstein-looken efter vilt frotterande av håret och nu stod han spritt språngande med handduken i handen och duschtvålen i den andra. Han var inte direkt blygsam.

  ”Kvart över nio”, ropade någon utifrån omklädningsrummet.

  Shit. Bastian fick bråttom och slet åt sig handduken i förbifarten på väg ut mot kläderna.

  ”Fan vad hypad han blev då.” Arvid såg förvånat efter honom och några skrattade. De hade ingen aning om att han var tvungen att hinna med tåget mot Solna för att inte missa hela kvällen med Max.

 

 

 

Det grå hyreshuset såg ut som förra gången han hade varit där, men det flackade ett blåaktigt tevesken i det vardagsrum som tillhörde Max.

  Han hade bara varit här en gång tidigare och då bara en kort stund, en kort panikslagen stund. Det var liksom ganska stor skillnad på att be om ursäkt för att man inte sagt vem man verkligen var och att se på film med killen man var kär i, samt hans tre färgglada lekkamrater.

  Det var nu som han skulle göra ett bra intryck och bli godkänd. En jävla tur att Max morsa inte var hemma hon också, då kunde han lika gärna ha anmält sig till hängning. Tre domare räckte gott och väl, speciellt tre som tillhörde den sortens människor som av natur avskydde sådana som honom. Utgångsläget kändes verkligen toppen.

  Till råga på allt skulle han sova kvar, i samma säng som Max, det hade inte hänt sedan festen.

  Fan, det var på riktigt nu.

  Trapphuset såg lika tråkigt och slitet ut som förra gången. Det ekade genom lägenheten när han tryckte på knappen utanför Hultins ytterdörr och han hörde steg på andra sidan dörren.

  ”Hej.” Han log mot pandapojken som stod på andra sidan tröskeln med glittrande ögon.

  ”Hej”, sa Max andäktigt och ytterdörren stängdes bakom dem när de stod i hallen. Han bet sig osäkert i läppen innan han lindade sina tunna armar runt Bastians hals och tryckte en blöt puss mot hans läppar.

  Han slöt armarna om den smala kroppen och andades in den välbekanta doften.

  ”Gick träningen bra?” Han nickade och kände Max andedräkt mot ansiktet, den luktade godis och läsk.

  ”MAX! Kan ni komma hit så att vi kan fortsätta kolla?!” Det var tuggummihårets röst, han kände igen den från orienteringsdagen.

  ”Vi kommer”, svarade pandapojken och tillät Bastian att stjäla ännu en puss innan han tog av sig jackan och skorna.

  Det knep till i magen av osäkerhet när de gick de få stegen mot vardagsrummet och han var glad över att Max tog hans hand i sin. För första gången var han rädd för att inte passa in, att ses som lägre stående. Det var ju annars alltid han som såg ner på andra.

  Tre par nyfikna ögon granskade honom in i minsta detalj. Smurfen och hans rosa flickvän hade klämt ner sig i en fåtölj under en limegrön fleecefilt och skar sig förfärligt mot tjejens hår. Johan hade i och för sig verkat rätt ofarlig och trevlig de få gånger som de hade träffats tidigare och hans tjej verkade vara en sådan där person som alltid var mer eller mindre glad. Den tredje personen var bruden som Torkel hade varit tillsammans med. Hon med morotshåret och den nerklottrade pannan. Surare brud fick man väl leta efter med tanke på att hon såg ut som en mordisk Pippi Långstrump med kramp i magen.

  ”Hej.” Han hälsade och blev lättad över att två av tre svarade honom utan dragna svärd och laddade maskingevär.

  Max verkade ha fixat så att de fick hela soffan för sig själva och de sjönk ner mot de mjuka dynorna. Man kände hur slut kroppen var så fort den fick vila lite och musklerna slappnade av. Helst av allt ville han bara lägga sig ner och sova en stund, han visste ändå inte ens vad filmen handlade om. Han försökte att verka intresserad, men hjärnan hängde inte riktigt med. Egentligen räckte det med att han fick vara nära Maxen en stund, andas in den välbekanta lukten och dela lite kroppsvärme. De flesta filmer gjorde sig ändå bäst på bio.

  Under den där limegröna filten pågick det mer än vad både Max och den mordiska bruden verkade förstå. Själv tyckte han inte att det krävdes speciellt mycket i IQ för att förstå att den där filten inte var till för att värma, utan för att gömma. Mysigt att det satt två där borta i en fåtölj med händerna i varandras brallor, mitt framför ögonen på sina polare och det var antagligen inte första gången.

  Egentligen kanske han mest var lite avundssjuk, för det var sådant där som Maxen aldrig skulle göra. Han drog filten som låg under honom i soffan runt sig när det började dra kallt från fönstret som stod på glänt och kvävde en suck.

  Men vafan, lite sur fick man väl vara?

  Han väcktes ur sina tankar när pandapojken hasade sig tätt intill. Långa fingrar smekte håret i nacken och Bastian fick gåshud över hela kroppen. Han såg på Max som mötte hans blick med ett litet leende.

  ”Du är blöt i håret.”

  Bastian skrattade till och lade sin arm runt de där tunna axlarna.

  ”Det kanske har något att göra med att jag duschade innan jag kom hit?”

  Max fnissade till, tryckte sig villigt närmare och nickade. Det mörka håret kittlade lite mot halsen när pandapojken lutade huvudet mot hans axel och en smal arm slingrade sig mellan hans rygg och soffan.

  ”Ska vi svettas ihjäl hade du tänkt dig?” Han skrattade lite när Max drog sin sida av filten över dem och kände sedan de där fylliga pussmunsläpparna mot sina egna. Pandapojken nickade med en svag fnissning och lutade sedan huvudet mot hans axel igen.

  Det var väl så här det var. Längta efter att vara nära någon annan och sedan, när man väl var det, satt så tätt intill man kunde utan att vara sammanväxta siamestvillingar, så ville man nästa bara trycka sig så hårt man kunde mot varandra och hoppas på att man smälte ihop på något vis. Fast samtidigt var det ändå skönt och avslappnande att vara nära. Man behövde inte prata så mycket, det räckte liksom med att bara känna någon annans kroppsvärme blandas med sin egen.

  Han hade inte reagerat på att Maxen smekte hans mage förrän den tunna handen smög sig in under tröjan och han kunde känna andetagen mot halsen.

  ”Du är varm”, viskade Max och Bastian kände pustarna från andetagen mot ansiktet och de smala fingertopparna som smekte huden på magen och sände tydliga signaler neråt. Kuken var inte sen att reagera den heller, det verkade som om den bara väntade på fel tillfällen när Max var i närheten. Först bion och sedan nu.

  Var det så här bara för att det satt tre andra i rummet? Antagligen. Det var väl säkert på något vis, de kunde ju inte direkt ha vilt galet sex á la doggy style nu.

  Den svala handen smekte djärvare, ner mot byxkanten och precis vid resåren till kallingarna. Han svalde och försökte tänka på typ isbjörnar och tanter med rosa rullatorer, men det gick inget vidare när Max andetag brände mot halsen och alltid drog honom tillbaka till verkligheten.

  Var emos alltid så här perversa? Kåtade upp varandra på sina trevliga filmkvällar och runkade av varandra under gröna fleecefiltar. Det var nog fräschast att ta med sig en egen filt, till nästa gång.

  Han försökte hålla andhämtningen stadig, men det blev betydligt svårare än han hade tänkt sig när Max varma läppar planterade fjäderlätta kyssar över den tunna huden på hans hals.

  I ett pinsamt försök till att bli telekinesisk försökte han med tankekraft att flytta Max hand dit han ville ha den.

  Neråt, snälla, neråt.

  Byxorna började bli trånga och obekväma, de var mest i vägen och Max hand var så retsamt nära, men ändå för långt bort.

  Men för i helvete!

  ”Max, snälla”, andades han och pandapojken blev alldeles stel och började dra sig undan.

  Fan.

  ”Kom hit.” Han drog Max till sig och kysste honom. Det smakade fortfarande godis och de där fylliga läpparna var så varma mot hans. Han lade sin hand över Max som fortfarande låg kvar på magen och började flytta den neråt i skydd av filten.

  Pandapojken avbröt kyssen och såg storögt på honom med halvöppen mun.

  Ja, men vad fan hade du trott då? Nej, nej kåta upp mig bara och skit i det sen!

  ”Snälla…” Bastian försökte se så bedjande ut som han bara kunde och kände sig halvt desperat. Han fick ett mjukt leende till svar och suckade nöjt när handen under hans egen låg över skrevet utanpå byxorna.

  Filtar kanske inte var så dumt ändå.

  Försiktigt kramade han med Max hand kuken genom brallorna och miljoner blixtar av välbehag for genom kroppen. Hur länge hade han inte väntat på det här? Det här var det intimaste sedan gången då Max hade gripits av panik och stuckit iväg. Det skulle inte få bli så igen.

  Han släppte taget om Maxens hand och smekte en av de smala armarna medan han försökte kontrollera sig själv, hindra eventuella ljud från att komma ut ur hans mun.

  Max var försiktig, kramade och smekte, verkade inte riktigt veta hur han skulle göra. Det spände i kallingarna och han ville bara släppa ut eländet, känna Max hand runt den.

  Han sjönk längre ner i soffan och tryckte ansiktet mot Max hals samtidigt som han bad till gud om att ingen av de andra tre i rummet skulle vända sig om och se vad de hade för sig.

    Max ryckte till av de varma andetagen mot halsen och kramade av misstag till lite hårdare och orsakade ett ofrivilligt stön från Bastian som tryckte sig upp mot handen, ville ha mer.

    ”Knäpp upp”, viskade han och märkte själv hur rösten blivit hesare än vanligt. Han ville bara få av sig byxorna som spände så obekvämt över den pulserande kuken.

    ”Jag vet inte…” Max röst lät osäker och han såg vek och nästan rädd ut när Bastian tittade upp och mötte den silvergrå blicken.

  ”Okej, du behöver inte.” Fan. Max såg dessutom förbannat lättad ut, typ som om han hade sluppit dissekeringen på biologin. ”Det är okej.” Fast det var långt ifrån okej. Det gjorde liksom ont i hjärttrakten när pandapojken bredvid såg ut som om monstret i skåpet bara hade varit inbillning.

  Det var fan inte okej, var han så förbannat äcklig? Typ HIV-smittad på riktigt.

    Max kurade ihop sig bredvid honom igen med blicken riktad mot teven och sträckte handen mot godisskålen. Leende sträckte han upp en Ferraribil mot Bastian som stelt skakade på huvudet.

    När gick sista tåget hem? Han ville åka hem. Det fanns ingen anledning att vara kvar. Okej om det hade varit i början av deras så kallade ”förhållande” inom citationstecken, och typ Max var oskuld. Men det hade gått flera veckor och Max var inte oskuld, han fick inte ens reda på varför Max drog sig undan som om han vore pestsmittad så fort det blev mer än några kyssar. I normala förhållanden (utan citationstecken) brukade man i alla fall göra några framsteg, lite i taget liksom. Inte bara stå och trampa på samma ställe, eller snarare backa med sjumilaboots.

  Han låtsades som om han inte såg när Max försökte få kontakt för en puss. En kyss var väl knappast troligt, då skulle det kanske bli lite sexuellt.

  Vadå bitter?

  Efter upprepade gäspningar, blickar på klockan, undvikande av pussförsök och dåliga skådisar gav de tre färgglada varelserna i fåtöljerna upp och han gick efter Max till ytterdörren för att säga hejdå.

  Det var inte så värst mycket de umgicks egentligen på sina filmkvällar (om man bortsåg från under den limegröna filten, där hade det umgåtts väldigt intensivt), men det kanske var så med emos.

  ”Hej då!” Johan och hans brud kramade till och med Bastian, men den där morotspsykopaten glodde bara ilsket innan hon klampade efter de andra två ut i trapphuset.

  ”Jahopp.” Max log lite osäkert. Han hade antagligen märkt avigheten från tjurskallen bredvid. ”Jag ska bara plocka bort lite.”

  Bastian hjälpte till under tystnad. Han tänkte inte låta det gå utan en förklaring och han tänkte inte be om en. Vafan, han hade redan frågat typ en miljard gånger vad som hade blivit fel, men Max hade bara bytt ämne eller skakat det av sig. Att vara sexuell var tydligen hemskt.

  ”Ska vi sova nu kanske?” Max såg nästan rädd ut, som om han trodde att Bastian skulle be om att få sova i Spindelmannens minisäng eller något.

  ”Visst.” De borstade tänderna under tystnad. Inget var liksom sådär som han hade tänkt sig att det skulle bli. Kanske hade det varit lite mer kärleksgosigt och mysigt om han hade velat, men stoltheten hade fått sig en törn och Max hade sett sådär obeskrivligt lättad ut över att slippa ta i honom. Det gjorde ont på något vis.

  Det kändes lite olustigt och stelt när han klädde av sig till kalsonger medan Max osäkert krånglade med persiennen. Snöret verkade ha fastnat i gardinstången och pandapojken nådde inte riktigt upp för att peta loss den.

  ”Kan du?” Han gjorde en uppgiven gest mot fönstret och såg hjälplös och gråtfärdig ut. Det mörka håret stod på enda och de grå ögonen var nog en aning blankare än annars.

  ”Visst.” Några centimeter extra på längden gjorde visst susen för persiennproblemet. Bastian lirkade loss linan som hade fastnat i en spricka i trästången och lät persiennerna dölja det grå betonglandskapet av hyreshus utanför med ett rassel. Plötsligt kände han sig alldeles för naken i bara fillingar där framför Max som själv satt och vred sig i sina byxor på sängkanten, kanske för blyg för att våga ta av sig dem.

  ”Eh… var ska jag sova?” Lika bra att fråga så att Max inte självdog om han mosade ner sig tillsammans med honom på hundratjugo centimeter.

  ”Va?” Max såg förvirrad ut och såg sig omkring som om det redan var fullt i sängen. ”Jag tänkte… här… men om du…”

  ”Okej.” Han orkade inte med allt babbel. Inte idag. ”Ska du vara innerst eller ytterst?”

  ”Ytterst.”

  Bastian nickade bara till svar och Max reste sig upp, antagligen både för att inte sitta i vägen när Bastian skulle lägga sig, och för att ta av sig brallorna.

  Bastian lade sig innerst och drog upp täcket till halva magen. Några sekunder senare hade Max släckt lampan och det blev bläckmörkt i rummet. Pandapojken hade säkert tänkt ut det, för innan ögonen hann vänja sig vid mörkret hade han redan slunkit in under täcket.

  Han kände tandkrämsandetag mot ansiktet och antog att Max hade vänt sig mot honom.

  ”God natt.” Max andetag kom närmare, antagligen på jakt efter en god nattpuss.

  ”God natt.” Bastian vred sig runt, låtsades som om han inte fattade, och stirrade rakt in i den kalla väggen. Han kunde nästan höra hur Max bet sig i läppen för att strax därefter vända sig åt andra hållet och Bastian kunde känna den smala ryggen mot sin egen.

  Egentligen var han kanske elak och orättvis, men förtjänade han åtminstone inte en förklaring till varför? Han tyckte synd om sig själv, å andra sidan kunde han väl bara gå till någon annan då, alla andra ville ju ha honom.

  Men han ville inte ha någon annan.

  Det var svårt att sova, även fast han var skittrött så var det något som höll honom vaken.

  Men visst, stirra i väggen var väl också kul.

  Efter en timme av sömnlöshet hörde han hur Max snörvlade. Nice, han hade visst smittat ner honom också med sin förkylning. Grabben verkade försöka låta bli att hosta högt, för den smala ryggen skakade mot hans.

  Jävla idiot.

  Det knep till någonstans i hjärttrakten när Max gav ifrån sig ett pipigt hickljud och sedan snörvlade igen. Grabben var inte sjuk, han grät och han trodde att Bastian sov och inte kunde höra honom. Vad fan gjorde man nu? Han kunde inte gärna ligga där och låtsas som ingenting, försöka somna när han fick ont i hjärtat när människan han tyckte om låg bredvid och grät.

  Det gav honom i och för sig bara ett alternativ.

  Han vände sig om och la en hand på Max skakande axel. Grabben ryckte till av chocken.

  Fan, han var så jävla värdelös på sådant här.

  ”Maxen?” viskade han och makade sig närmare.

  ”Mm?” Pandapojken blev stel som en pinne så fort han närmade sig, men det spelade ingen roll nu, det var inte precis läge för grovhångel.

  ”Varför gråter du?” Försiktigt smekte han den tunna armen och kände hur Max darrade till.

  ”Jag gråter inte.” Ännu ett snörvlande.

  ”Du är helt värdelös på att ljuga.” Bestämt vände han över Max på rygg och de där grå ögonen såg nästan skräckslaget upp på honom. De såg ännu större ut utan det där svarta kladdet, även om ansiktet såg lite naket ut.

  ”Varför gråter du?” upprepade han och kände hur det knep i hjärtat när stora tårar droppade utför Max kinder. Försiktigt strök han bort dem med tummen och fortsatte hålla ögonkontakten. Han skulle inte få fly.

  ”För att…” Max svalde. ”För att du drar dig undan, eller liksom… när vi skulle sova…” Pandapojken bet sig i underläppen och slog ner blicken. Hickade till igen och drog ett hackigt andetag.

  ”Jag vet… förlåt… men, du vet innan, i soffan?”

  Fastän det var mörkt kunde han se hur Max blev knallröd i ansiktet.

  ”Jag vill bara veta varför, det känns som om du tycker att jag är äcklig.”

  ”Nej!” Max avbröt honom med gäll röst och såg nästan hysterisk ut. ”Nej, du är verkligen inte äcklig, jag bara…”

  ”Bara vadå?”

  ”Jag vet inte riktigt hur jag ska göra…” Max drog ner luggen över ögonen och pillade intresserat på nagelbanden.

  ”Men… de andra… fem eller tre?” Det bästa han visste var inte att prata om de som haft Max före honom själv, men det här var bara för konstigt.

  ”Jag liksom… råkade hitta på dem…”

  Ett tag kändes det som om hjärnan stod still av all förvirring, sedan kände han sig bara så trött. All must hade liksom gått ur honom, var det inte svårare än så?

  ”Varför sa du inte det från början?”

  ”Men du bara satt där och skröt och jag trodde liksom inte att jag skulle ha någon anledning att prata med dig igen eller behöva säga som det var. Och sen när det kanske blev det, så var det liksom redan för sent.” Max var fortfarande alldeles röd i ansiktet och tittade överallt utom på just Bastian.

  ”Så det är därför?” Han kände hur det bubblade i magen och hela situationen kändes bara skrattretande.

  ”Därför vad?” Max såg upp, så förbannat söt och förvirrad.

  ”Som du har dragit dig undan?”

  ”Alltså, ibland känns det som om jag knappt vet vad jag ska göra med mig själv.”

  Bastian kunde inte hålla sig längre och skrattade rakt ut, världens jävla flatgarv.

  ”Ooh, jag vet att du vet hur man gör!”

  ”Men skratta inte åt mig!” Max boxade till honom på armen och började fnissa.

  Bastian rullade över på rygg och fortsatte skratta. Det gick liksom inte att sluta när alla hakar bara hade försvunnit ur världen och att allt berodde på något så sjukt litet som att Max var oskuld och därför osäker.

  ”Tyst!” Max tryckte fnissade en kudde över hans ansikte, men med tanke på grabbens enorma muskelmassa så var det inga större problem att ta bort den.

  ”Sluta skratta åt mig!”

  Mjuka läppar mot hans.

  Bastian tystnade.

  ”Om jag visste att det skulle ge så bra effekt hade jag gjort det för länge sedan.”

  Han svarade inte, såg bara upp i silvergrå ögon som glittrade av skratt. Det blev varmt i bröstet och magen vred sig på ett välbekant sätt. Han kunde nog klara sig utan sex.

  Ett tag till.

  ”Tänk om jag bara skulle binda fast dig nu.” Max fnittrade och Bastian skrattade till.

  ”Jaha du, och hur skulle det gå till?”

  ”Först kanske jag skulle sätta fast dina händer här uppe.” Max bet sig i underläppen, satte sig gränsle över honom och drog upp hans armar mot sänggaveln.

  ”Eller…” Bastian drog ner Max mot sig och kysste honom. ”Så skulle du bara kunna kramas med mig?” 

  ”Det skulle jag väl kunna.” Max lade sig bredvid honom och Bastian rullade över på sidan så att de låg mitt emot varandra. ”Egentligen är det bara för sjukt att Basse och Reenstierna var samma person.”

  ”Vadå då?” Bastian lade armen runt den tunna kroppen när Max tryckte ansiktet mot hans hals.

  ”För liksom… killen jag kunde snacka med om allt och som förstod mig så bra, som jag blev kär i. Det var samma som sexguden i skolan som jag gick och dreglade över.

  ”Sexgud?” frustade Bastian och började skratta igen. ”Ja, sämre komplimanger har man väl fått.”

  ”Men alla har ju liksom hört…” Max såg bistert upp på honom. ”Det är lite därför jag inte har vågat, du kan ju mycket mer än jag.”

  ”Man ska inte tro på allt man hör. Dessutom är jag bara glad att du är oskuld, då har jag ingen att vara svartsjuk på eller jämföra mig med.” Han såg ner på Max som sprack upp i ett finurligt leende.

  ”Säg som det är, du måste vara bäst på allt jämt.”

  Bastian började skratta igen och det kändes så enkelt, allting. Han smekte Max smala rygg och den där rumpan som han aldrig riktigt hade tagit sig tid att ta på, dumt nog.

  ”Bastian?”

  Han mötte Max blick, en aning förvirrad över att någon annan än hans familj använde hela hans namn.

  ”Mm?”

  ”Jag tycker bara om dig, väldigt mycket…”

  Ett par sekunder kändes det som om hela världen skakade. Fast mest var det väl egentligen hjärtat som svällde så mycket att det inte riktigt fick plats i bröstkorgen och gjorde en klump i halsen som inte gick att svälja ner.

  ”Jag tycker om dig väldigt mycket också, Maxen.” Han strök det mörka rufset ur ansiktet på pandapojken och Max mjuka läppar mötte hans.

  Det var verkligen helt fel tillfälle att bli kåt när man precis blivit sams och gjort någon form av kärleksförklaring light. Kuken däremot verkade tycka att det var en helkul grej, speciellt med Max oskyldiga fingertoppssmekningar över hans mage och bröst. För varje gång pandapojken rörde vid honom blixtrade det till någonstans inuti och mini me var väl inte sen att reagera.

  Fuck.

  Han väntade bara på att Max skulle dra sig undan och att allt skulle bli konstigt och stelt igen. Hur länge som helst kunde de inte ligga tryckta mot varandra utan att det märktes, kändes.

  Max stannade upp, hade antagligen märkt precis vad som hänt och det enda Bastian klarade av att göra var att se in i de där silvergrå ögonen och vänta på någon sorts dom. Det kittlade till i magen när Max plötsligt tryckte sig närmare och någon hundradel senare brände de där mjuka läpparna mot hans egna.

  Hans händer smekte så mycket av den ljusa huden han kom åt och andhämtningen blev allt tyngre i takt med att kyssarna blev intensivare. Max verkade ha glömt bort att han var osäker och tryckte sig hårt mot honom.

  Läpparna blev svullna efter tänder och tungor och Max tunna händer famlade över hans kropp som om de ville vara överallt på samma gång. De flämtade redan och kuken pulserade i kallingarna som kändes alldeles för trånga. Han kunde känna Max kuk, som verkade vara lika hård som hans egen, mot låret och han ville bara ta, och… ja.

  Max fingrar drogs genom hans hår grep tag om hans nacke när han började kyssa den tunna huden på halsen. De kvidande ljuden som undslapp den där kyssvullna munnen fick honom att tappa fattningen. Han flämtade till och kysste Max hårt i ett försök att få tillbaka självkontrollen. Den platta magen höjdes och sänktes hastigt under hans hand när han letade sig in under kalsongkanten.

  ”Bastian.”

  Det var inget uttalande om att han skulle stanna, sluta, dra sig undan. Max blundade och munnen var halvöppen, ett lågt stön undslapp honom när Bastian slöt handen om hans pulserande kuk.

  Max tryckte sig mot honom och grep tag i honom, kysste honom i desperation. Stönen kom i takt med hans hands rörelser och hans egen kuk protesterade vilt i brist på uppmärksamhet. Han ignorerade den. Han drog ner Max kalsonger helt för att slippa det motsträviga tyget, ett par sekunder såg han bara på den nakna pojken som andades tungt och fortfarande låg med slutna ögon och öppen mun. Väntade.

  De tunna armarna sträcktes mot honom och handen fann sig tillrätta tillsammans med kyssen. Max stönanden blev mer okontrollerade för varje gång Bastian rörde handen och han verkade inte riktigt veta var han befann sig. Max skulle komma när som helst och själv gned han sig otåligt mot madrassen för att slippa värken, men Max grep tag i honom, ville vara nära igen.

  Han skakade ofrivilligt till när en tunn hand oväntat letade sig in i hans kalsonger och greppade kuken. Han stönade till, rörde sin egen hand snabbare och Max vred sig kvidande under honom, men släppte inte.

  Allt gick så snabbt. Händer som rörde sig i samma takt, tänder som nafsade i läppar och stön som bara blev högre.

  ”Shit Max.” Handen gick av sig själv och höfterna rörde sig automatiskt fram och tillbaka. Han tänkte inte ens på att han stönade längre, hjärnan hade kopplat ifrån helt och Max verkade bli alldeles till sig av hans uttalande och tjöt till samtidigt som han kom över Bastians hand och mage. Antagligen var det synen av Max i extas som gjorde att han själv kände en kittling utefter ryggraden och kom strax därefter. Lättad och utpumpad.

  Bastian smekte Max röda kind och kysste de svullna läpparna en kort stund innan han utmattat sjönk tillbaka mot kuddarna. Han orkade inte ens bry sig om att leta rätt på kallingarna någonstans där under täcket utan slöt bara ögonen i skön kraftlöshet, som efter en extra hård fysträning. Fast bättre.

  Han sov redan halvt om halvt när Max la kinden mot hans bröst och sedan en varm hand på hans mage.

  ”Jag tycker om dig.”

  Den där värmen spred sig genom bröstet igen.

  ”Tycker om dig med, Maxen”, mumlade han och lade armen runt den tunna kroppen.

 

 

 

”MAX!” En barnslig röst svävade sig in i Bastians tunga drömvärld, samtidigt orkade han inte vakna riktigt ordentligt. Han kände Max kropp bredvid sig, varm och mjuk precis som igår kväll.

  Bastian grymtade när ett par hårda knän skavde sig in i hans mage genom täcket, farligt nära de lite mer värdefulla delarna och han kände hur Max for upp bredvid honom. Fortfarande i det där konstiga mellantinget av sömn och vakenhet hade han ingen ork att reagera, och helt hundra var han inte på att det här inte bara var en dröm.

  ”Hugo?” Max röst var halvt panikslagen och Bastian slog upp ögonen.

  Spindelmannen satt på honom med sitt mjölktandsleende och glittrande bruna ögon. Han höll någon form av docka i handen och hade såsfläckar på tröjan.

  ”Vad gör ni hemma?!” Max verkade helt hysterisk och det blev inte bättre av att en mamma med mörkblont hår och trött utseende dök upp i dörröppningen.

  Bastian ville helst av allt bara dö. Sämre förstaintryck kunde man väl sällan ha gjort. Hon drog säkert egna små slutsatser om vad de gjort eftersom hans kalsonger låg som en mönstrad kontrast mot det svarta täcket vid fotändan, ett täcke som förövrigt hade lite mystiska fläckar som inte funnits där tidigare.

  Rädda mig gud!

  Det var väl nu hon skulle få psykbryt och slänga ut honom med huvudet före, naken i trapphuset, och sedan skulle han få fånga sina kläder när hon kastade ut dem genom fönstret.

  ”Klockan är halv två, vi åkte hem från mormor efter lunch.” Hon var lik Max, feminin och söt med silvergrå ögon och fylliga läppar. Enkelt klädd i jeans och tröja från typ KappAhl hade hon fått morsan att dra på sig den nedlåtande blicken på nolltid.

  ”Vi har visst inte träffats. Hej, Carin.”

  Bastian tog tafatt den framsträckta handen och presenterade sig lite förvirrat. Ofta man brukade presentera sig spritt språngande för pojkvännens morsa. Hon såg trött och utarbetad ut, men inte arg eller psykotisk.

  ”Jag måste till jobbet en sväng, du får passa Hugo.” Carin försvann lika snabbt som hon hade dykt upp och Bastian satt fortfarande och stirrade som en annan idiot.

  ”Kolla!”

  En plötslig smärta talade om för honom att Hugo precis drämt plastdockan i huvudet på honom för att påkalla hans uppmärksamhet.

  ”Dä äj Spindelmannen! Vi ska kolla på han på teve snat, elle huj Max?” De bruna ögonen brann av någon fanatisk beundran för den där Spindelmannen som alltid verkade vara bäst och klara allting.

  ”Han kanske är på teve nu, spring och kolla!” Max verkade ha upptäckt att varelsen bredvid honom i sängen kände sig ganska obekväm med att vara naken framför Spindelmannens största fan.

 Hugo gav ifrån sig ett litet pip och kutade ut i vardagsrummet där det sekunderna senare hördes de tecknade seriernas ohälsosamma skrikande.

  Max fnissade till och Bastian sträckte sig efter sina boxers som låg i fotändan av sängen.

  ”Jag hade ingen aning om att de skulle komma hem så här tidigt. Men… det gick ju bra.”

  Han såg på Max samtidigt som han krånglade på sig kallingarna under täcket, man ville ju inte riskera att Spindelmannen kom inspringande och såg alltihop. Pandapojken såg lättad ut, och egentligen kände han väl sig ganska lättad själv också. Inga frågor om vem han var eller varför de befann sig i samma säng, som om hon redan hade fattat och var glad över att äntligen träffas. Det var liksom okej för henne att han tafsade vilt på hennes son.

  ”Mm, jag trodde att hon skulle bli galen.” Han nickade, kravlade efter Max ur sängen och drog åt sig jeansen som låg slängda på golvet.

  ”Vill du ha frukost eller ska du åka direkt?” Pandapojken stal en puss och Bastian stannade upp för att fundera. Han hade inte direkt bråttom, men lite plugg låg det hemma som skulle behöva göras och han var inte speciellt hungrig när allt kom omkring. Det var väl febern som fortfarande spökade.

  ”Jag tror att jag sticker hem direkt, måste plugga lite.”

 

 

 

Morsan och farsan var redan hemma när han kom innanför dörren.

  ”Hallå?” Han hann knappt stänga munnen innan morsans stela ansikte dök upp i dörröppningen från hennes arbetsrum. Hon såg inte speciellt glad ut.

  ”Var har du varit hela natten?” De kantiga ögonbrynen drogs ihop och hon gav honom den där röntgenblicken som hon alltid använde när hon ville veta något. Varför började hon bry sig nu? Det var en av typ en miljard gånger som han inte kommit hem på kvällen utan sovit någon annanstans, men hon hade aldrig brytt sig förut.

  ”Ingenstans.” Fan, de skulle ju inte vara hemma förrän imorgon egentligen. Och vad skulle han säga? Antagligen brydde hon sig inte, det var bara nyfikenheten som hade klätt ut sig till en orolig morsa.

  ”Tog du med dig träningsväskan till Ingenstans?”

  Han antog att den där uppåtvinklade mungipan skulle föreställa ett finurligt litet leende, men det såg mest ut som om Malibu Barbie hade fått en missbildning.

  ”Men lägg av”, muttrade han och ruskade av sig olustkänslorna av att bli kontrollerad in i minsta detalj. Han kunde inte berätta om Max och samtidigt kom han inte på någon bra ursäkt som hon skulle tro på.

  Morsan hade på sig ett sådant där apdyrt mys-set i aprikosfärg och försökte väl antagligen förtränga hur gammal hon var.

  ”Vad heter hon?” Nu var hon sådär inställsam och förväntade sig väl att han skulle ta fram någon jävla klippbok där hela historien om hans hemliga flickvän fanns samlad och mer än gärna fylla i luckorna mellan bildtexterna. Vad skulle han säga? Nej, morsan, det är en kille som har ring i läppen, är ganska feminin och kletar sig svart runt ögonen varje morgon. Hans morsa jobbar på ICA och de bor i en sliten hyreslägenhet i förorten.

  Yeah. Well… no.

  “Ge dig.” Han sparkade av sig skorna, hängde upp jackan på en galge och försökte smita sin väg, men morsan naglade fast honom med blicken.

  ”Är det din vän?”

  Förvirrat såg han på henne, skakade luggen ur ögonen och hjärnan fick inte upp ett enda svar på vem denna vän, som morsan visste om, kunde vara.

  ”Va?” Han höjde frågande på ögonbrynen, försökte dumförklara henne med blicken i hopp om att avskräcka henne från att fråga mer. Men det var väl något med tanken på framtida barnbarn som gjorde morsor till psykotiska detektiver.

  ”Hon, den där vackra, blonda tjejen? Jättetrevlig!” Morsan verkade redan ha koll på vem det var.

  ”Sarah?” Det var den enda blonda kvinnliga kompisen han hade som morsan kunde veta om.

  ”Åh vad roligt älskling! Ni passar perfekt!” Morsan kramade honom stelt och det skulle väl ha fått plats minst två personer till mellan dem. Han fick en kladdig puss på kinden och hon såg sådär läskigt nöjd ut.

  Shit. Vad hade hon nu fått för sig? Han och Sarah?!

  Farsan satt i vardagsrummet och tittade på någon golfturnering, hummade bara till svar när morsan ivrigt började berätta om Sarah.

  Bastian flydde in på sitt rum och låste dörren om sig. Visst hade han vetat om hur länge som helst att han inte kunde berätta om Max, men att han skulle behöva låtsas att han var tillsammans med Sarah för att morsan inte skulle tjata ihjäl honom varje gång han hade sovit borta hade han inte väntat sig. Allt var bara så jävla krångligt.

  Han drog igång stereon. Joshua Radin och hans gitarr. Riktig musik. Med en suck lutade han sig bakåt mot kuddarna och slöt ögonen. Han hade åtminstone Max, och hans morsa verkade okej med hela grejen. I värsta fall kunde han kanske fly dit om morsan blev alldeles för olidlig.

  På sätt och vis var han ledsen. Det var så förbannat orättvist att han skulle behöva ljuga för sina föräldrar för att personen som gjorde honom lyckligast i världen var fel i deras ögon. Visserligen hade han inte prövat att berätta för dem om saken, men med tanke på hur de verkade tycka om folk med avvikande sexualiteter i övrigt så kände han sig inte så lockad.

  Febern och halsontet började göra sig påmint igen och han drog av sig jeansen och tröjan innan han kröp in under täcket. Ifall han sov bort några timmar skulle han kanske samla lite kraft innan morsan attackerade igen och med tanke på att man aldrig sov speciellt bra borta de första gångerna så var han fortfarande trött.

 

 

”Bastian!”

  Han vaknade av ett envist knackande på dörren och muttrade något till svar, tillräckligt högt för att morsan skulle kunna höra.

  ”Vi tänkte ta en kopp kaffe, vill du ha?”

  En kopp kaffe betydde egentligen att de skulle fråga ut honom om vad som hänt de senaste dagarna då de inte varit hemma, och helst av allt; få reda på lite mer om Sarahs och hans förhållande som inte ens existerade.

  ”Kommer…” Han hade ont i huvudet och kände sig helt matt av febern, men om han inte gav dem vad de ville nu, eller åtminstone chansen att tjata lite, så skulle han aldrig få vara ifred sen.

  Morsan hade till och med skurit upp någon sorts fikabröd till kaffet när han kom ut i köket, så hon måste vara sjukt nyfiken och hade säkert skrivit upp en lista med alla frågor som hon ville ha svar på innan fikastunden var slut. Farsan däremot såg totalt ointresserad ut och gömde sig bakom en finanstidning med kaffekoppen stående framför sig på bordet. Han hade alltid kostymbrallor och skjorta, fastän han bara var hemma och drällde, det var som om han inte visste vad avslappnad betydde.

  Bastian drog åt sig sin kopp. Svart. Han som bara drack Latte, men det hade väl morsan glömt mellan gångerna. Hon sköt fram fatet med det där konstiga fikabrödet som mest såg ut som en vanlig limpa mot honom, men han skakade på huvudet. Senast igår hade han smällt i sig godis till filmen och det var inte direkt rätt sätt att komma i toppform på.

  ”Det är GI-bröd, så du kan äta det även fast du behöver gå ner i vikt.” Morsan såg uppriktigt glad ut, själv kände han det mest som att någon hade stampat honom i huvudet. Fet var han väl ändå inte? Gå ner i vikt behövde han för att bli lättare och snabbare, men han hade väl aldrig varit fet?!

  ”Eh…tack?” Han blängde surt på henne och vägrade ta emot någon av de skivor hon försökte muta honom med.

  ”Hur går det med fotbollen?” Farsan tittade inte fram bakom tidningen, men gubben hade säkert röntgensyn som stålmannen och såg honom säkert rakt igenom sidorna med siffror i alla fall.

  ”Bättre”, svarade han sanningsenligt och kände för en gångs skull att han kom med bra nyheter när de hade de här samtalen. Det var skönt att slippa ljuga för att slippa föreläsningarna om vad han borde och inte borde göra.

  ”Får du spela nästa helg tror du?”

  Det var svårt att veta vad farsan tänkte där bakom tidningen. Han avslöjade aldrig något genom rösten och det hade lika gärna kunnat vara en pik som en helt vanlig fråga.

  ”Vet inte, hoppas det.” Bastian drack upp hälften av kaffet i en klunk för att slippa få i sig den där beska smaken alldeles för många gånger, men energin från koffeinet var välkommen. 

  ”Annars kanske du får satsa på ett annat lag? Något lite sämre så att du kan spela lite igen, ingen vill ha någon som bara sitter på bänken även om de spelar i ett bra lag.”

  Och där kom det igen.

  Han nickade bara, fastän han aldrig någonsin kunde tänka sig att byta till ett sämre lag för att han hade spelat en dålig match. Torkel hade bara haft tur, skulle någon byta lag så var det han.

  ”Nu måste du berätta för mig om Sarah! Hur träffades ni?” Morsan insåg väl att farsan hade gått lite för långt och försökte rädda upp situationen så att hon fortfarande skulle få reda på allt hon ville och fortfarande verka som en bra morsa.

  ”Vi går i samma klass?” Han stirrade ner i bordet och det kändes som om han var otrogen. Det kändes som ett svek att han inte orkade säga emot, säga som det verkligen var, att det var Max och inte Sarah. Men det var så förbannat jobbigt att alltid göra dem besvikna på ett eller annat sätt. Antingen var det farsan och fotbollen, eller morsan och skolan. Han vågade inte berätta om att Sarah egentligen var Max och inte nog med att det var en kille, han passade inte in i deras världsbild någonstans.

  ”Hur länge har ni varit tillsammans egentligen?” Morsan naglade fast honom med blicken och han fortsatte stirra ner i bordsskivan. Även om hon hade svårt att visa några direkta ansiktsuttryck så såg det ut som om hon var glad, uppriktigt glad, och allt var bara en lögn.

  ”Jag vet inte… måste vi prata om det just nu?” Han suckade och drog i sig det sista av kaffet. Febern gjorde honom kraftlös och han orkade inte bygga upp några barriärer mot alla känslor som vällde över honom. Var man otrogen om man lät sina föräldrar tro att man var tillsammans med någon annan än den man faktiskt var tillsammans med? Han visste att Max skulle ta illa vid sig och tolka det som att han skämdes.

  Och det var väl det han gjorde?

  Morsan däremot antog att han menade att det var så nytt att han inte ens visste om de var tillsammans eller inte. Hon nickade bara förstående och klappade honom på kinden som om hon ville att man skulle veta att hon fanns ifall han behövde råd.

  ”Självklart, du får berätta när du själv vill, älskling. Eller hur, Peder?” Hon väntade inte ens på farsans hummande bakom tidningen utan fortsatte bara som om hon bara frågat honom av ren vana. ”Mår du inte riktigt bra?”

  Han skakade på huvudet och var glad över att hon åtminstone försökte vara förstående och mindre vidrig än vanligt.

  ”Nej, tror jag har feber. Ska nog gå och vila mig lite.” Han reste sig upp och kände hur mobilen vibrerade till i fickan. SMS. Han halade upp telefonen och fick anstränga sig för att hålla ansiktet oberört när han såg att det var från Max.

  Mina kuddar och täcket luktar som du. Saknar dig. Puss.

  Han bet sig i läppen för att hålla tillbaka leendet och inte visa hur värmen spred sig bröstet. Den grabben visste visst alltid när han behövdes som mest.

  ”Är det säkert då? Hur går det i skolan egentligen?” Morsan avbröt honom mitt i kärleksfluffet och han tyckte precis att någon kastat en femtonkilos sten i huvudet på honom. Varför, varför kunde hon inte bara låta bli att fråga?

  ”Lägg av.” Han flydde fältet innan hon hann säga något mer och låste dörren om sig inne på rummet. Datorn stod på sedan några dagar och han loggade in på MSN. Det var länge sedan han hade varit inne, det fanns inte så mycket anledning nu när han och Max ändå träffades så mycket som de gjorde och lika gärna kunde ringa eller skicka ett SMS. Dessutom hade han mindre tid när han tränade mer och läxorna tornade upp sig som berg.

  Max attackerade honom nästan direkt efter det att han hade ändrat status från Offline till Online.

Baby, when the lights go out säger:
    
heej :D

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
hej baby :)

 

Baby, when the lights go out säger:
    
hur äre?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
det går väl, lite febrig och förkyld bara, du då?

 

Baby, when the lights go out säger:
    
fint :) sitter och luktar på mina kuddar :$

 

Bastian log för sig själv och önskade att han hade haft något som luktade Max att sticka näsan i.

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
haha, aawh ;)

 

Baby, when the lights go out säger:
    
du glömde ett par brallor här, men jag behåller dem ;P

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
huh? vadå för brallor?

 

Han slängde en blick på träningsväskan, men var rätt säker på att han hade sett de där leriga träningsbrallorna när han hade rotat fram nycklarna till ytterdörren och jeansen låg i en hög på golvet vid sängen.

 

Baby, when the lights go out säger:
    
mjukisbyxor, det står BR på dem så jag tror inte att de är mina :P

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
ahaa, det var väl extrabrallorna antar jag. kom inte ens ihåg att jag hade med dem, men isf åkte de väl ur hemma hos dig när jag letade fram tröjan eller nåt. du kan behålla dem :P

 

Tanken på att Max skulle strosa runt i hans byxor var faktiskt ganska mysig. Det var liksom på riktigt då, när man hade sina grejer hos den andre.

 

Baby, when the lights go out säger:
    
tack :D

Han suckade lite för sig själv och febern gjorde sig påmind igen, helst ville han bara sova till imorgon och vara frisk igen.
  Max visningsbild var svartvit och tagen i halvprofil så att man mest såg det rufsiga håret och ett av de svartmålade, slutna ögonen och en halvöppen mun. Det var Bastian som hade tagit bilden för några dagar sedan och han använde det själv som bakgrund på mobilen. Diskret såklart, den var mer konstnärlig än porträtterande och om man inte visste att det var Max skulle man antagligen inte tänka på att det var han.

 

Baby, when the lights go out säger:
    
vad gör du?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
typ flyr undan morsan och farsan :/ du då?

 

Baby, when the lights go out säger:
    
lite läxor bara. är de jättejobbiga?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
morsan tjatar men det funkar

 

Baby, when the lights go out säger:
    
:/ du får komma hit om du vill?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
tack, men jag måste vila mig lite, det är väl febern liksom

 

Baby, when the lights go out säger:
    
är det säkert? du får vila här om du vill?

 

Några sekunder tvekade han. Det kanske vore dumt att sticka dit eftersom Maxens mamma antagligen var hemma, och Spindelmannen. Speciellt eftersom han kände sig både trött och seg, som om hela huvudet var fullt med snor, typ. Men samtidigt vore det bara så sjukt skönt att få vara med Max och bara ta det lugnt utan morsans och farsans förbannade tjat.

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
jag vet inte… du har ju hela familjen hemma

 

Baby, when the lights go out säger:
    
spelar det någonm roll?

 

”Bastian! Vad vill du ha att äta? Vi kan prata om skolan senare istället om du inte mår bra älskling.” Morsan knackade sådär irriterande på dörren igen och han ville bara skrika åt henne att han aldrig ville prata om skolan överhuvudtaget. Varför var det så svårt att förstå?

  ”Jag ska iväg, jag äter där.”

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
okej, åker typ nu då. ska jag ta med pizza eller nåt?

 

Baby, when the lights go out säger:
    
om du vill? :D

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
ska jag terrorisera ditt hem borde jag väl muta med något :P

 

Baby, when the lights go out säger:
    
hahaha, fast du funkar bra bara du liksom

 

Han slängde ett öga på datorns klocka. Tjugo i sex. Det gick ett tåg till Solna vid sex, och så skulle han till centralen först, men han borde hinna. Det tog bara ett par minuter till centralen ändå.

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
    
försöker hinna med sextåget, tar pizzerian vid ert konsum sen. smsa vilka pizzor ni ska ha så ringer jag på vägen sen. pusspuss <3

 

Han hade lite bråttom och packade sin andra träningsväska med vad han nu kunde tänkas behöva. Han längtade efter att bara få ta det lite lugnt och få några sådana där varma kramar och pussar som Max var expert på att ge. Hellre en kväll med Spindelmannen än Botoxwitch.

  Visserligen kände han sig inte så värst frisk och kry, men han orkade inte vara sjuk i närheten av morsan och farsan som verkade ha seriösa problem med hur man borde bete sig som föräldrar. Eller så var det han som inte visste hur man betedde sig som någon annans barn.

  ”Jag sticker nu.” Han väntade sig inte direkt att någon skulle svara och sa det bara som hastigast medan han tog på sig vinterjackan och stoppade fötterna i skorna.

  ”Stannar du där över natten?” Morsan dök upp med en äckligt nöjd min. Det hade till och med varit bättre om hon hade varit arg för att han stack till någon annan när de väl var hemma. Men nöjd och läskigt fnittrig behövde hon väl inte vara?

  ”Tror så. Hejdå.” Han passade på att smita och stänga efter sig innan hon hade hunnit svara och småsprang hela vägen till tunnelbanan.

 

 

Tiden verkade ha gått i slow motion från det att han hade satt sig på tåget till det att han stod utanför Max dörr med tre pizzor i händerna, febrigt huvud och en träningsväska över axeln.

  Det var Spindelmannen som öppnade, tätt följd av Max som lyste upp som en spotlight ute på krogen.

  ”King Pin!” Spindelmannen kastade sig runt hans ben och höll sig fast hårt, det verkade inte direkt som om han tänkte släppa i första taget. ”Nu äj du fast!”

  Max fnissade till och ryckte på axlarna som om han inte kunde göra något åt saken.

  ”Hej”, sa han tyst och stal en puss innan han tog pizzakartongerna från Bastian som började hänga av sig med Spindelmannen fortfarande klängandes runt benet. Även fast han inte var speciellt förtjust i barn (han var praktiskt taget rädd för dem) så kändes Spindelmannen okej. Ännu mer okej blev han när han faktiskt släppte taget om benet och tog honom handen på väg ut i köket. Det var ganska litet och slitet med beiga köksluckor och avsaknad av diskmaskin. Ett köksbord stod vid fönstret med en rutig duk i samma tyg som de blåvita gardinerna och tre röda pelargoner på fönsterbrädet.

  ”Hej igen.” Max mamma log, men såg ännu tröttare ut än när de träffats tidigare. Han hade redan förstått att hon jobbade en hel del övertid som ensamstående med två kids och i Stockholm dessutom.

  ”Hej”, svarade han och försökte se glad och pigg ut samtidigt som Spindelmannen höll hårt i hans hand.

  ”Jag la pengar ute i hallen till dig som du kan ta sen.” Hon verkade så sjukt snäll, för snäll, och Bastian fick dåligt samvete när han kom att tänka på antalet svenska kronor som sattes in på hans konto varje månad och på hur mycket som fanns på hans sparkonto.

  Han skulle glömma bort att ta de där pengarna.

  ”Vad vill du dricka? Cola?” Max började klippa av locket på pizzakartongerna med en sax och själv kände han sig dum som bara stod där medan Max mamma började duka fram inne i vardagsrummet.

  ”Visst, ska jag ta fram?” Huvudet hade börjat dunka och han kände sig lite illamående.

  ”Står i kylen.” Max nickade över axeln och torkade av fingrarna på ett papper innan han bar in pizzorna i vardagsrummet där den första Spindelmannenfilmen var igång.

  Hugo hängde honom fortfarande i handen utan att säga någonting när han lyfte ur läsken kylskåpet och gick in och satte sig bredvid Max.

  Det spred sig någon sjuk familjär stämning han aldrig hade känt förut mellan dem där inne framför teven. Carin pratade lika mycket med honom som med Max utan att bli för påfrestande med privata frågor, och Hugo slukade frivilligt kanterna på hans pizza som han hade lämnat kvar. Det var en konstig känsla att kunna slappna av med en vuxen och känna att man var okej ändå. Carin krävde inte så mycket, inte att man hade perfekt bordsskick eller att man var hundra på vad man ville bli efter gymnasiet. Det spelade ingen roll vad hans föräldrar jobbade med, hon frågade bara om vad han gjorde på fritiden och om han tyckte att han hade valt rätt linje för gymnasiet. Det var mer frågor om vad han tyckte, än om vad han presterade och det kändes inte alls lika jobbigt att svara när hon frågade som när morsan gjorde det.

  ”Nej, Hugo, nu är det dags för dig att sova.” Klockan var nio och fyraåringen hade varit övertrött i ungefär en timme, men hade envist krävt att få se klart Spindelmannens kamp mot Green Goblin.

  ”Kejå.” Med ett surt plutande med underläppen och tårfyllda ögon följde han efter Carin ut i badrummet där han antagligen skulle få borsta tänderna och gå på toa innan det var dags för sängen.

  ”Vi kanske ska gå in till mig då.” Max reste sig och de hjälptes åt att duka av och slänga kartongerna i pappersinsamlingen medan Hugo grät högljutt över att behöva gå och lägga sig.

  ”Han blir alltid sådär när han är övertrött, men hade han inte fått se klart filmen så hade han blivit ännu värre.” Max ryckte ursäktande på axlarna och ställde in det som var kvar av Colan i kylen. 

  ”Äh, han är ju ganska liten liksom.”

  De gick in på Max rum där datorn fortfarande stod på och en fönsterlampa lyste upp väggarna och möblerna med ett blåaktigt sken. Sängen stod fortfarande obäddad och Bastian flinade lite för sig själv när han såg fläckarna på täcket.

  ”Du kanske ska tvätta?” Han pekade mot sängen och Max fnissade till.

  ”Jag vågar inte, vad kommer mamma säga?”

  ”Ingen aning? Typ: använd papper nästa gång?”

  Pandapojken skrattade och lindade armarna runt hans hals. Det luktade typiskt Max om det rufsiga håret och han drog girigt in doften. De pussades ett par gånger, bara sådana där pussar som inte leder till något annat, som bara är pussar.

  ”Vill du se på film eller nåt? Jag har några på datorn och så slipper vi lyssna på Hugos sagoband.”

  Han nickade och Max slog sig ner framför datorn, Själv ställde han sig precis bakom och såg på medan Max klickade sig fram mellan mapparna. Det fanns sjukt mycket musik och bilder på den där datorn, upptäckte han när mapp efter mapp innehöll bildfiler och låtar från alla möjliga artister som han knappt kände igen.

  ”Funkar Pirates?” Pandapojken tittade upp på honom över axeln och han nickade. Pirates var alltid lite småkul och både Johnny Depp och Keira Knightley gick ju att se på utan att spy.

  ”Oj, du mår verkligen inte bra, eller hur?” Max rynkade pannan och ställde sig upp. En smal hand strök håret ur ansiktet på honom och kände på hans panna.

  ”Vadå?” Han hade inte känt sig sämre än innan, kanske lite tröttare bara.

  ”Du är alldeles blek. Lägg dig eller nåt, jag kommer snart.” Han fick en mjuk puss mitt på munnen. Max var visst inte ett dugg rädd för att bli smittad.

  ”Men…” Han ville förklara att det inte alls var så farligt, men Max knuffade ner honom i sängen.

  ”Stanna där nu så hämtar jag läsk och godis.” 

  Han gjorde en grimas till svar och Max fnissade till och försvann ut i köket. Med en nöjd suck lade han sig till rätta mot kuddarna och kände hur huvudet bultade i samma takt som hjärtat slog. Han kanske faktiskt var sämre än vad han trodde, eller så var det bara morsan och farsan som hade dränerat honom på krafterna.

  ”Gonatt.” Han såg upp och upptäckte Hugo som stod iklädd Spindelmannenkalsonger i dörröppningen. Han var vindögd av trötthet och vinkade en aning slappt med handen.

  ”God natt. Sov gott.” Bastian log för sig själv när Hugo försvann och antagligen la sig i sin egen säng. Spindelmannen måste väl också sova, i och för sig. Max dök upp i dörren med läsk och godis precis som utlovat. Han tryckte igång filmen och vred skärmen rätt innan han satte sig bredvid Bastian i sängen.

  ”Här, du får vara bord.” Max fnissade till och ställde skålen med godis på hans mage och lutade sig tillbaka.

  ”Shit vad uppfinningsrikt.” Bastian skrattade och vände blicken mot datorskärmen där filmen precis hade börjat. ”Förresten… förlåt att jag frågar… har du och Hugo samma pappa?” Det var ju trots allt typ fjorton år mellan dem och det kunde man ju kalla en ordentlig sladdis om det inte var så att de faktiskt hade olika pappor, vilket inte var helt ovanligt i dagens samhälle.

  ”Ja… han kom så sent för att mamma fick missfall när jag var sex och sen dröjde det jättelänge innan de vågade försöka igen.”

  Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var väl inte riktigt det som han hade väntat sig att få till svar, utan snarare att Hugo kommit till av misstag för att de egentligen bara ville ha ett barn, eller att de, som han först antagit, hade olika pappor.

  ”Shit… förlåt.”

  ”Äh, det är liksom inget jag funderar på längre och du är ju inte ensam om att fråga. Det är ju rätt så stor åldersskillnad ändå.” Max lät obekymrad och fortsätta tugga i sig godisbitar på löpande band med blicken fortfarande fäst på datorskärmen.

  ”Men du har ju i alla fall ett syskon, även om han bara är fyra.” Visserligen kände han inte direkt nu att han saknade ett syskon, men när han var mindre hade det varit extra jobbigt så fort de åkte på semester eftersom han aldrig hade haft någon att leka med de första dagarna innan han hade lärt känna någon.

  ”Jo, det är sant. Det är bara synd att han aldrig fick lära känna pappa.” Det fanns ett spår av sorg i Max röst och Bastian vände blicken från filmen och såg på pandapojken som bet sig i läppen och la tillbaka Ferraribilen i godisskålen igen. Det var tydligen ett jobbigt samtalsämne.

  ”Skilde de sig?” Han visste att det var okej att han frågade, Max skulle säga ifrån om det blev för mycket. Samtidigt kände han sig dum som inte hade vetat om det här innan. Det kanske var dags att han började lyssna och inte bara gnälla om sitt eget.

  ”Nej.”

  Han ställde snabbt ner godisskålen på golvet och vände sig mot Max i sängen när han såg hur stora tårar började rinna utför kinderna.

  ”Alltså förlåt, jag gör visst inte annat än tjuter.” Max torkade snabbt tårarna och försökte le. ”Förlåt.”

  ”Lägg av, Maxen.” Bastian drog honom intill sig och strök undan den långa luggen. ”Om du inte vill prata om det så kan vi lämna det, men säg inte förlåt.”

  Max tryckte ansiktet mot hans hals och satt tyst en lång stund. Han sa inget själv heller och höll bara om den darrande kroppen.

  ”Han dog”, sa Max plötsligt och Bastian hajade till. Varför visste han inte redan allt det här? Hade han varit så ointresserad av att fråga om Max liv? Inte nog med att grabben skulle ha haft ett till syskon som det hade blivit något fel på i magen, hans pappa hade dessutom dött och det gjorde fortfarande ont, uppenbarligen. Ja, det var väl inte så konstigt egentligen. Men livet gick förbannat hårt åt vissa.

  ”En dag ringde de bara hem från hans jobb och sa att han hade fallit ihop. Det var nåt i hjärnan som bara gick sönder liksom. De kunde inte göra nåt.”

  Han visste inte riktigt vad han skulle säga, ord kändes mest överflödiga och ivägen. Han höll om Max så hårt han kunde och hoppades att det framgick hur mycket han faktiskt brydde sig.

  ”Ibland saknar jag honom bara så mycket. Allt skulle vara så mycket lättare om han fortfarande fanns kvar.”

  Det skar till någonstans i hjärtat, helt oväntat, och han kom på sig själv med att gråta han också.

  ”Jag förstår det.” Ibland kände han sig bara så jävla bortskämd och dum i huvudet. Man insåg att man själv klagade över att ens föräldrar slet så mycket för att man skulle få allt man ville ha, medan andras jobbade dag och natt för att kunna betala alla räkningar. Han hade ingen aning om hur bra han faktiskt hade det och Max satt där och lyssnade på hans gnäll om sina värdelösa föräldrar när en av hans egna hade dött.

  Det kanske var dags att börja omprioritera.

  ”Lova att du alltid finns kvar.” Max rätade på sig och mötte hans blick. De silvergrå ögonen var en aning rödkantade och blanka av tårar, kinderna var fuktiga och underläppen darrade lite.

  ”Jag lovar, Maxen.”

   

 


Kapitel 14: Maximilian - Lilla ego fy skäms

 

Var det domedagen han hade tänkt gå till mötes? Max såg sig omkring samtidigt som han bannade sig själv över att han tillät sig själv att agera som han nu gjort, att tillåta Reenstierna att göra honom till åtlöje ytterligare en gång. Eller Bastian då, om man skulle vara snarstucken. Han rättade sig själv och försökte inse sanningen, snabbkolla på klockan och vandra med blicken lite snabbt bort mot ingången på en och samma gång. Istället för att uppleva den ultimata livsorgasmkänslan stod han där med hjärtat i halsgropen och hoppades på att ett dödligt virus skulle bli hans fall inom de kommande minuterarna. Bastian var sen igen och Max var återigen stationerad alldeles för tidigt för sitt eget bästa, och det var väl också därför han var så medveten om att klockan knappt gick framåt. Åtskilliga gånger hade han tänkt att han bara kunde gå, bara sticka hem och lacka ur på något obefintligt, men han förmådde sig inte att snurra om. Han ville se ifall att Bastian kom, efter fem minuter eller kanske tio, och då kanske det var dags att se efter ifall att smärtan i bröstet skulle fortsätta att sticka honom som tusen knivar, eller om det bara var dags att gå vidare och sluta tänka på ren idioti. Underläppen darrade ofrivilligt till och han såg Bastian framför sig där han satt på Max obäddade säng medan han själv satt på skrivbordsstolen och funderade på ifall att det var dags att lyckas. Den där gången då Hugo vrålat om King Pin och andan satt i halsen och han bara ville känna de där läpparna. Det satt som klister, plåster, tapeter, smör, ja. Allt som vägrade gå bort fastän att man försökt med både vatten och tvål. Det gick inte att få bort genom en handvändning och speciellt inte bara en huvudknyck. Den svarthåriga pojken suckade djupt när tankarna återvände till kyssar som man kunde ha tackat gud för, sådana man bara ville uppleva i alla fall ytterligare en till. Han skulle kunna sälja sin själ, eller kanske rentutav sin gitarr för att kunna känna de där mjuka läpparna mot sina egna igen, och den där tungspetsen som försiktigt letade sig in mellan hans slutna läppar som fungerade som en slags nyckel i ett lås som inte haft vett att låsas upp tidigare. Tankarna på hud, kroppsvärme, andetag och hesa ord gjorde att Max rös och tyckte samtidigt det var konstigt att det var just han som hittat perfektion i alla dess lägen.  Visserligen var det ingenting han kunde nå för alltid eftersom att det ansågs vara något förbjudet, men drömma gick ju alltid. Idiotikänslan av tårar som började tränga sig genom tårkanaler som ville fylla ögon till bristningsgränsen gjorde honom irriterad, och i precis det ögonblicket trädde Bastian fram som en räddande ängel. Bara därför skulle Bastian säkert tro att Max stod där med grus i ögonen bara för att han var fem minuter sen, men det var så otroligt massor mer som stod på spel. På något sätt lyckades de hälsa på varandra, fixa biljetter, handla popcorn och ta sig in i biosalongen utan att det faktiskt hände något olämpligt. Max började slappna av allt mer och mer vilket inte hända ofta, och ett lugn sänkte sig över honom, och han blev plötsligt glad för att det antagligen inte skulle bli så jävligt ändå. Det var egentligen inte så mycket som kunde hända i en biosalong med fyra andra människor och så de själva. Det var inte upprustat för vare sig vilt galet sex eller våldsamma dramatiska konversationer som slutade med slagsmål och kastrering. Han var tvungen att fnittra tyst åt sina tankegångar, inte för att det första hade varit så otrevligt, men det andra kanske var aningen värre. Max såg en sista gång på Bastian innan han vände huvudet mot filmen där explosionerna var oundvikliga.

 

Det var inte förrän de slutliga prövningarna i filmen Max kände någon som helst medvetenhet med omvärlden, och vad gjorde det om han var alldeles excentrisk och smått nostalgisk, men filmen var så bra att det egentligen inte brydde honom det minsta. Det som gjorde honom orolig, men inte alls mycket eftersom att han egentligen knappt märkte det, var att fingrarna slöt sig kring Bastians och att de inte släppte taget förrän det var dags att gå. Eftertexterna hade börjat rulla och Max började känna den dödliga genansen stiga upp för kinderna för att han hade varit barnslig och ryckt till och tagit Bastian i hand bara för att det råkade hända något obehagligt på filmduken. Men Bastian sa ingenting, och han sa ingenting heller när de var ute i friska luften och kunde känna hur vinden slet tag i dem, och den friska luften böt ut den instängda de redan hade nere i sina lungor. Max tog för givet att Bastian tyckt att filmen var lika bra som han själv hade tyckt att den var eftersom att han inte sa någonting. Luftrummet mellan dem var alldeles lagom, sådär att de kunde gå sida vid sida utan att det egentligen var någon som reagerade på det, och det var väl tur det eftersom att de inte fick ses i samma sällskap. Max kunde inte låta bli att hoppa upp på trottoarkanten och gå balansgång med resten av världen medan Bastian såg på med aningen större ögon än vanligt, och det gjorde Max lugn, för det var hans sätt att komma bort och anstränga sig på annat än att prata. För att göra många förvånade och förbryllade öppnade han till och med munnen för ovanlighetens skull och ställde Bastian en fråga. Efter det slutade han andas i fall att han skulle missa Bastians svar, men det var ingen risk.

”Jo, men den var väl bra.”

Förhoppningsvis ljög han inte alls och det kanske var så att han gillade den.

Han vågade öppna munnen ytterligare en gång till.

Bastian log.

Max med.

Det hade aldrig varit lätt att hålla tillbaka småblyga leenden, och speciellt inte de gånger världens mest hemlighetsfulla människa försökte detsamma mot honom. Men det var ändå bra att det hände, konstigt nog, men att veta att det ändå fanns något nervöst bakom fasaden av stål och kläder valda med största precision gjorde hela saken mycket lättare. De gick trappsteg ner för trapporna som ledde ner till tunnelbanan, och Max vände sig om och pratade om allt och ingenting och bara såg på det vackraste han någonsin sett nicka och faktiskt studera minsta lilla rörelse som Max själv tog. Det var fullkomligt underbart, och det där med att inte kunna se sig mätt. Slutligen stannade de framför en nedklottrad pelare Max höll sig på avstånd från eftersom att han visste att de inte var att lita på, och han antog att det var bäst om han pratade vidare om filmen. Antagligen var film det enda han skulle kunna prata om utan att rodna ihjäl sig, och det var ändå ett framsteg från vad han kunnat utföra tidigare.

Hanna hade pratat om zoner en gång i tiden, en sådan där alldeles egen zon som alla människor hade och omringades utav. Det var kasst att komma för nära en människas zon om man inte hade fått tillstånd för att beträda den, och av någon anledning kände Max att han hade kommit alldeles för tätt inpå. Som att han bara passerat en osynlig gräns som gjorde att de båda skruvade på sig. Olustighet och ovetande var två o-ord som han inte alls tyckte om att känna, och han visste inte vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig. Var det dags att göra som prins Charmig i alla tonårsfjantsfilmer och bara roffa åt sig allt och ingenting, eller skulle han låta det bli en kort puss som skulle bli den sista han någonsin skulle få? Bakom svammel och röda kinder kunde man dölja väldigt mycket, men han ville inte att utgångspunkten skulle bli den. Han hatade att saker och ting inte bara var en jävligt lätt och smidig dans på rosor. Max kände hur han bara var tvungen att fråga, ifall att de skulle ses igen, i alla fall någon gång.

”Visst.” Pojken framför honom log och gnistan av hopp tändes upp i Max bröst och det ville bulta och banka och hoppa all världens väg. Men han andades ut, väldigt rosslande, som att han var nära att spotta ut en hårboll eller liknande, och han nickade, som att han accepterade det som sagts. Men han förstod ändå att det skulle skes med största diskretion eftersom att estetare och samhällare inte ens fick passera varandras luftområden utan att det blev krig. Bastian hade mycket att leva upp till, och mer var det tyvärr inte med det, sorgligt men sant.

”Hej då.” Max hade hört hur tunnelbanetåget kom väsande och det var bäst att ta farväl innan pojken framför honom dog av uttråkning eller kanske uttorkning.

”Hej då.”

 Och så pirrade det all världens väg i hela kroppen, och Max svävade på små rosa moln och kände smaken av eufori, och det bästa av allt, det allra viktigaste, var att han hade vågat. Som i slow motion såg han hur de där långa fingrarna drog sig genom det perfekt klippta håret och liksom smekte det utav vana. På mindre än ja i alla fall två sekunder passerade han zongränsen för sista gången, eller kanske första, vad visste han, och gjorde det, vågade alldeles riktigt mycket.

Läppar snuddade läppar.

Max skyndade sig bort mot sitt tunnelbanetåg både för att han inte vågade stanna en sekund till och för att det kanske skulle åka från honom ifall att han stannade längre, och försiktigt för att undvika risk för snubbel tog han ett skutt upp för det låga trappsteget som skulle ta honom bort från Bastian och det drömliv han för tillfället verkade leva. Han satt sig snabbt ner på ett säte och sjönk ihop som att allt livsunderhåll sugits ut ur honom och att han aldrig mer skulle uppnå rätt energibalans igen.  Det han gjort under kvällen trodde han aldrig att han skulle göra, Bastian plus bio, trottoarkantsgång och hastig puss skulle aldrig komma att infinna sig i samma sammanhang, men tydligen. Max såg hastigt ut ur fönstret och kunde se Bastian innan tåget hastigt ökade farten för att sedan försvinna bort. Bastian hade sett ut att vara lycklig, tja i alla fall för stunden, och det var väl positivt. Försiktigt, som att han inte riktigt vågade inse det själv, trädde ett mjukt, förundrat leende fram på Max läppar och han viskade; gud. Det svarta tog överhanden utåt och Max återgick till att fundera över sådana löjliga saker som glädjekickar och frustrationer.

”Vad sitter du här och grinar om, någon kan ju tro att du är störd på något sätt! Får man fråga vad saken handlar om egentligen?” En röst Max inte hört på ett bra tag bröt den rådande tystnaden i den nästintill tomma vagnen. Max slog upp blicken och såg in i ingen annan än Berts ögon. Han ryckte till eftersom att han inte var beredd att sätta ögonen i någon som inte befann sig längre bort än trettio centimeter bort från hans ansikte, och var tvungen att andas in djupt en gång innan han svarade.

”Jaså, det var bara du”, sa han till en början och log och såg ner i golvet där någon tydligen vält ut en ölburk. Max skosulor fastnade och kletades fast men han brydde sig inte för stunden – bara ytterligare ett fånigt i-landsproblem ingen brydde sig det minsta om. Bert hade sett bra mycket mer dämpad ut än han gjort förra gången Max hade konverserat med honom. Man kunde undra vad det var som var fel.

”Ja, bara gamla jag. Visst är det egentligen ingenting att bry sig om, eller hur? Jag är ju hemlös och går på gatan och bor förhoppningsvis i trappuppgångar ibland. Klart att människor inte säger mer än var det bara du.” Bert såg ordentligt stött ut och började riva omkring i sin väska han hade med sig som för att undvika att Max skulle se på honom med ögon som fylldes med medlidande.

”Det var inte faktiskt så jag menade.” Max blev illa till mods och började tugga på sin underläpp som för att undvika en katastrof. Det var så hemskt när människor blev nedslagna utav någonting som han själv sagt.

”Det tror jag säkert det”, muttrade Bert bittert och fortsatte rota runt i den illa medfarna ryggsäcken, och det verkade som att han försökte få fatt i någonting på botten men vad det var kunde Max inte lista ut. ”Det är ingen som bryr sig om någonting längre, så varför skulle du göra det för, det är en sak jag inte kan förstå.”

Max drog efter andan och såg upp på Bert som uttalat sig som världens pucko. Det var väl klart att det fanns människor som var så mycket bättre än andra.

”Men hallå nu får du väl allt lägga av. Jag har aldrig sagt att jag inte bryr mig för det gör jag, för annars skulle jag verkligen inte sitta och prata med dig såhär!” Max chockades en aning över sina egna ord och var glad över att han kommit över barriären att våga höja rösten till någon som befann sig utanför hans vänskapskrets.

”Ojojoj”, sa Bert med ett förvånat leende på läpparna och verkade spärra upp ögonen mot Max som fortfarande såg bitter ut. ”Du kan ju prata bara du vill grabben, och jag kan väl inte mer göra än att berätta varför jag är som jag är. Visserligen skulle jag ha stuckit från dig direkt eftersom att jag inte tycker om att unga människor som du visar bristande respekt, men du är väl något man kan kalla lite utöver det vanliga.” Bert log.

”Ja precis, det är dags att erkänna sina synder och allt vad det nu kan vara”, fnittrade Max och ruskade på huvudet för att försöka få bort håret som återigen irriterade hans ögon för att det var tjockt som en heltäckningsmatta.

”Jaha, det ska väl till att börja någon gång då. Det är faktiskt som så att jag inte alltid har sprungit omkring planlöst i stan och försökt på pengar för att överleva dagen. Det fanns de tider då även jag hade fast anställning på ett företag och hade ganska bra med pengar och så vidare, och jag hade till och med en fästmö (Bert påpekar det extra tydligt genom att spänna ögonen i Max) som jag bara väntade på att ge ringen till. Jag älskade henne sådär mycket att det bara värkte i bröstet på mig varje gång jag tänkte eller såg på henne, om du förstår hur jag menar?” Bert såg på Max med en drömmande blick och såg ut att ha förflyttat sig bakåt i tiden till den period han kunde kalla lycklig. Max förstod precis vad det var han pratade om, och han hade ingen större lust att väcka Bert ur hans drömmars tillstånd och han förstod vad han menade med den där smärtan i bröstet. Det var sjukt att människor från andra världar kunde påverka ens sinnen så pass mycket att man blev blixtförälskad. Han nickade bara åt Bert som svar, och denne tog ett djupt andetag för att försöka sig på den sista biten av hans snabbversion av livets gång.

”Så kom ju det alla måste veta att de kommer få känna av någon gång i livet. Jag säger inte att de kommer gå med lika stor förlust som jag gjorde, men man kan inte tro att man kan gå omkring och vara totalt osårbar i resten av sitt liv. Företaget gick i konkurs, de pengar jag hade kvar att leva på gick till att betala räkningar och ouppklarade lån och sen så stod jag där, utblottad, och min kvinna ville inte ha mig längre för att hennes framtid inte var säker med mig. Och på den vägen är det väl egentligen. Idag vet jag vart hon bor och hon har det bra, hon har en man och två små barn som avgudar henne och hon verkar trivas med allt hon gör. Och här sitter jag, fram och tillbaka på tunnelbanan och tigger glasspengar.” Bert såg trasig ut, sådär som man kunde känna sig när verkligen allt var bittert och ingenting verkade lösa sig. ”Men jag är inte bitter. Jag lever faktiskt, och det är ett under i sig.”

Max fortsatte att nicka eftersom att han inte visste hur han skulle reagera på en tragisk historia. Skulle han sitta där och klappa Bert på axeln och säga att allting bara skulle bli så bra i framtiden, eller var det dags att erkänna att han klagade alldeles för mycket på hur han själv levde? Jämfört med Bert var det ingenting, och det kändes bara som ren idioti att tycka att hans liv var så mycket sämre än någon annans. Det var förmodligen inte alls kul att ha det för bra heller, med förväntningar människor hade och planer som var uppbyggda redan på den tiden man var liten och knappt kunde gå. För ett kort ögonblick, samtidigt som han såg på Bert som verkade hålla tillbaka en vilsen tår, tänkte Max på Bastian som inte kunde ha det så jävla lätt alla gånger. Det var idiotiskt att tro att han levde något slags drömliv ingen annan hade tillgång till utan några som helst jobbiga komplikationer. En vibration från mobiltelefonen som var stationerad i byxfickan gjorde att han vaknade upp från tankarna och återgick till det verkliga där han hörde hemma. Han undrade vem det var som helt plötsligt ville ha tag på honom, men när han såg på displayen kunde han inte göra annat än att le eftersom att det var Bastian. Max kunde inte förstå vad det var han ville, men ivrigt tryckte han fram det nyanlända smset och kunde inte låta bli att känna de där bubblorna och fjärilarna som steg upp i hans mage och skapade endorfiner på löpande band.

Tack för pussen./B

”Och det var från någon speciell märker jag?” Bert gav Max ett bländande leende och visade inga som helst spår utav det känslosamma han just uttryckt, och Max kunde inte göra annat än att nicka helt drömskt. Gud, om det kunde vara så att han egentligen bytt liv med någon annan stackare som istället fick genomlida alla hans framtida nedslag?

”Och om jag inte har uppfattat allting fel så tror jag att det är här du ska gå av”, sa Bert glatt och nickade åt skylten det stod Solna på och Max kom på fötter inom loppet av två sekunder, eller kanske rentutav en. ”Ha det så bra grabben, du är en trevlig prick!”

”Eh tack du, ha en fin kväll!” Max hojtade så högt han vågade medan han kastade sig ut ur tunnelbanetåget innan det började rulla igen och dörrarna stängdes med en smäll och han stod där ensam kvar, i mörkret och på den nästintill tomma perrongen. Den förut så milda kvällsbrisen hade övergått i någon slags nedkylningsanordning och Max drog den tunna tröjan kring sig för att inte bli helt nedfrusen och blå i skinnet. Men det fanns annat som hjälpte till att hålla värmen, så han led ingen större nöd. Max började gå bort från Perrongen vars belysning inte var den bästa, och han var säker på att Johan skulle ringa om bara ett par minuter och se hur allting egentligen gått. Under tystnad passerade han snabbt konsum där de odrägliga snorungarna som vanligt stod och skrek bögjävel åt honom, men det var ju sant, och han brydde sig inte det minsta, inte för tillfället, för nu var det faktiskt så att han var kär. Precis då han undgick att lysas upp av Konsums gröna skyltar något mer började det vibrera i fickan och eftersom att han hade på ljudlöst skulle det inte komma några signaler. Han antog att det inte var någon annan än Johan eftersom att han var den enda som ringde Max sådär sent på kvällarna. Max flinade ofrivilligt till då han visste att Johan skulle komma att vara alldeles frustrerad och nyfiken, och Max kände sig bara för att jävlas lite extra.

”Nejmen hej Johan”, kvittrade han glatt och genade över en liten gräsplätt som skulle leda honom snabbare hem än tidigare. ”Vad vill du en kväll som denna?” Max hörde någon hämta andan i andra änden av luren och han fick lägga band på sig själv för att inte fnittra högt.

”Alltså Max, jag vill verkligen inte att du ska vara ledsen, vi vet ju båda två att han är en skitskalle och du inte ska bry dig om vad han än säger eftersom att han kan gå och ja, dö eller vad som helst!” Johan lät som väntat frustrerad, som att han bara ville strypa Bastian så fort han fick syn på honom nästa gång. ”Vad sa han till dig egentligen, Maxi, hallå? Va fan, sitter du och fnittrar?” Johan röt till. ”MAAX?

”Haha, Johan har du hört dig själv någon gång när du sitter och pratar? Johan, jag har haft min livs bästa kväll och det är tack vare Malin, Hampus, dig och Hanna. Förstår du egentligen hur glad jag är? Och nej, jag skulle väl inte kunna tro att du förstod det, men det är så här att jag flyger som på rosa moln och är inte medveten om någonting för tillfället, så du får ursäkta.” Max pladdrade på i ett enda stycke och han kunde höra hur Johans andetag blev snabbare och att han verkade öppna munnen för att säga något, men kom av sig hela tiden eftersom att han var chockad, och för att Max bara fortsatte mosa på med information. Det var Johans skyldighet som vän att orka lyssna på Max i femton minuter, och inte förrän efter det fick han någon chans att själv öppna munnen för att säga något. Han kanske hade lust att komma med åsikter innan det var dags att lägga på eller liknande, men Max kom fram till det att han ville ha sällskap med Johan i örat enda fram till att han var hemma i lägenheten och på tryckt avstånd från alla konstiga människor.

”Du menar alltså att ni faktiskt har haft det riktigt trevligt och du tyckte att det var kul, ni ska ses igen men inte i skolan eftersom att han måste gå efter sin image som snuskigt rik samhällare som faktiskt tycker att du är ganska najs?” Johan hämtade andan. ”Och att du dessutom gav Reenstierna av alla jäkla människor en puss på munnen och nu är upp över öronen förälskad och tror att världen kommer sväva på rosa elefanter i resten av den tiden det återstår för jorden att existera?” Johan fortsatte och Max trodde aldrig att han skulle bli klar så långa meningar som hans vän fällde.

”Ja, det skulle man ju kunna säga. Det är väl typ sant och tänkbart ja”, sa Max och nickade i takt med att han sa orden ifall att Johan av någon anledning skulle se honom.

”Är det någon som hoppat fram och sagt att du är med i dolda kameran än eller att det bara hänt något i luften på Östermalm så att han helt plötsligt förändrat åsikter eller så?” Johan lät misstänksam.

”Alltså, jag tror inte det i alla fall”, började Max och blev osäker. ”Men hallå, vad är det du försöker göra egentligen? Är du inte glad över att jag är glad? Tycker du inte att jag kan ha glädjestunder som faktiskt inte är falska i sådär ett par timmar i alla fall om året för att klara mig levande?”

”Jag hör att du gnisslar tänder.” Johan suckade. ”Men du måste ju förstå att du inte kan tro alldeles för mycket ifall att du skulle bli sårad. Det kanske är ett dumt spel? Jag har ju märkt att Hampe tycker att han är schysst och så, men Hampus tycker ju om alla, eller nja det där var överdrivet. Till och med dig i alla fall.” Johan stannade upp och insåg vad han just hade sagt. ”Oj då.”

”Till och med mig? Visst för att jag är lite konstig ibland kanske men du och resten av folket umgås ju med mig så jag trodde inte…” Max kände sig träffad och ville inte att Johan skulle säga något mer. ”Men ja, jag tror att jag ska lägga på nu, det kostar ju pengar för dig och jag ska sova. Vi hörs.” Max lade på i Johans öra innan han hunnit säga hej då tillbaka. Han blev så besviken över att Johan som skulle vara en av hans bästa vänner nekade honom den glädjen att vara helt euforisk. Visst att det var ett jäkla problem att det var just Reenstierna som var Bastian och tvärt om, men jaha? Människan var precis så mycket kluven en människa kunde vara, och det var det som var skillnaden han utgjorde från mängden eftersom att han var så speciell. Det kunde inte vara lätt att komma från höga samhällsklasser och samtidigt ha vissa känslor för någon i en lägre, speciellt då killen var bög och såg ut som Max. Det var klart att människor reagerade som de gjorde när de såg en kajalpojke med långt hår och pandalugg som kladdade på annat än eget slödder. Lite smygande hade aldrig skadat någon och det var så mycket bättre än att inte ses alls. Bara det inte blev så att han träffade Reenstierna allt för ofta och att Basse inte vågade dyka upp eftersom att det fanns risk för utskrattning. Under den tiden han hade pratat med Johan i telefonen hade han förflyttat sig från dörrporten, upp till lägenheten och tassat sig in på rummet och kastat sig ner över sängen för bästa möjliga pratställning. Han såg på mobilen ett par gånger, kanske hoppades han på att någon, som hans hjärta dunkade extra för, ringde och sa god natt. Men ingenting hände och han började långsamt ta av sig kläderna för att lämna dem i en hög på golvet, kröp ner under täcket innan det var dags att välförtjänt somna in ett par timmar efter en, enligt honom, väldigt lycklig kväll.

 

Max hade aldrig tyckt att måndagsmorgnar varit något man kunde sätta högt upp på hitlistan. Det kändes jämt som att skallen var bortblåst och speciellt då han nu klev av tunnelbanetåget för att fortsätta sin väg mot skolan som verkade överraskande långt borta dagen i ära. Det var säkert för att han försovit sig, inte hunnit käka frukost, nästan missat tåget när det var dags att åka (han fastnade med ett par hårstrån i dörrarna, det var han alldeles säker på) och de sista kontanterna han hade på sig gick till att köpa ett stort lass godis för att han skulle kunna klara sig enda fram till lunch. Det gick inte att låta bli att förbanna sig själv när han stod där i kön med världens påse plockgodis i handen och väntade på att få betala inom kort. Han stod mer eller mindre och höll andan för de i kön framför honom verkade aldrig ha förstått det där med god hygien, och han var glad att han kom närmre och närmre. Första lektionen skulle gå av stapeln väldigt snart och han hade velat prata med Hanna innan det var dags att börja, eftersom att lärarna oftast påpekade att han aldrig höll käft vad det gällde kafferep med Hanna. Det var också så att han jobbat hela gårdagen och då blev det att man skars bort från resten av omvärlden, och inte orkade med någon social kontakt när man kom hem utan dog framför ett Spindelmannenmaraton med Hugo i samma soffa. Max återvände till nuet och fortsatte att störa sig på tanten framför honom som aldrig kunde bestämma sig för vilket märke på cigaretter hon ville ha. Det var väl bara att välja det man alltid tog annars och pajade lungorna och rökte upp allt på en dag och dog efteråt för att man oj, kom på att det inte var det bästa man kunde göra för underhållning av kroppsliga delar. Surt stampade han med foten i det kakellagda golvet och de som stod bakom Max började också irritera sig på tanten som luktade härsken mjölk. Och precis i samma ögonblick som Max trodde att han skulle förlora förståndet försvann tanten ut ur affären, Max tog steget framåt och lade upp hans enorma godispåse på disken och började fiska småmynt. Han log brett mot den medelålders kvinnan bakom kassan och fick därför godiset tre kronor billigare än väntat – han hade inte mer på sig och hon log så glatt och vinkade bort honom. Alldeles lagom perfekt uppåtpiggande en måndag sådär. Det var inte konstigt att alla människor blängde på Max annars, de verkade ju reagera på bemötanden, och Max kände sig som nobelpristagare i folkvett. Han övervägde att ringa till Hanna och säga att han var sen, men det var slöseri på tid när han ändå var framme alldeles strax.

Max stormade in i skolbyggnaden och började reagera på att det verkade ovanligt öde i korridoren där estetarna höll till och Max kände snabbt på sig att det var något han missat ganska ordentligt. I samma sekund som han nästan panikslaget tänkte ta upp mobilen och ringde Hanna och frustrerat gnälla som en treåring ringde hon faktiskt själv.

”Ja Max här, vad vill du och vart är du Hanna?” Han lät uppgiven och prasslade med godispåsen eftersom att han försökte stänga den efter ett misslyckat försök att ta upp en godis med fingertopparna.

 ”Ja, jag sitter ju härute. Vi har ju orienteringsdag hela dagen med samhällarna! Alltså du glömmer jämt saker du borde komma ihåg Max! Har du med dig dina kläder?” Hanna pratade högt och Max fick hålla mobilen långt bort från örat och kände sig tillrättavisad som ett dagisbarn.

”Oj då… Jag visste väl att det var något jag hade glömt”, sa Max fnittrigt och började gå mot ytterdörrarna igen. ”Och nej jag har inga kläder med mig men vi behöver ju inte springa eller hur? Gud, jag orkar inte gå om det är flera hundra mil heller.” Max blev osäker på om han ville följa med ut i skogen överhuvudtaget.

”Om du hade varit här tidigare skulle du vetat allting och inte behövt stå där som ett pucko. Kom nu istället så kan jag förklara allt på bussen så du behöver inte lipa. Jag sitter långt fram för jag vet att du skulle ha dött om du fick sitta nära, eller behöva gå förbi Reenstierna och hans gäng. Jag mildrade med andra ord ditt straff lite och det är dags att du kommer för du är den sista vi väntar på. Vi vill ju inte att någon ska bli sur på dig heller.” Hanna la på och Max lade benen på ryggen för att göra som hon sagt eftersom att han hatade att ha sura folk efter sig. Han kunde redan se bussen på avstånd och förstod inte hur han kunnat missa den tidigare, och det var nog bra att hans ben såg ut som de gjorde för den spurten han gjorde skulle ha gått så mycket långsammare om han hade varit utrustad med kortare. Han kunde se Hannas hår genom en av rutorna och han kunde inte låta bli att le bara för att han tyckte om henne så mycket. Längre bak, typ nästan allra längst bak kunde han se Bastians kalufs och kunde inte låta bli att stanna och stirra i bara ett par sekunder. Naturligtvis såg inte Bastian någonting för att han hade huvudet riktat åt andra hållet, men Max kunde svära för en sekund att Hampus sett vart han hade bränt fast sin blick.

”Grabben, det är bara dig vi väntar på!” Busschauffören med lite väl stor ölmage hoppade ner på nedersta trappsteget av den stora mörkblå inhyrda bussen och vinkade till sig Max som började rodna till tusen. Gud vad han bara hatade när människor pekade ut honom sådär. Han smet snabbt in på bussen med rodnade kinder, försökte koppla bort att Chauffören luktade äckligt och kröp ner bredvid Hanna som snällt hade låtit honom slippa krångel med att hoppa in enda till fönstret.

”Hur är det?” viskade hon sött och gav honom en snabbt kram efter att de båda satt sig till rätta och andats lite. ”Jag vet att du tycker att det är jobbigt men den här gången får du ju skylla dig själv.”

”Jodå”, svarade Max lågt och andades, andades och andades ytterligare ett par gånger. ”Jag tycker bara det är så pinsamt att vara sist och alla ser på mig och bara oh my god äckelbarn, men jag överlever, helt klart.” Han vände på huvudet och såg på Hanna som var iförd en babyblå mjuk träningsjacka med matchande byxor.

”Och du hade helt enkelt glömt bort hela dagen och dina kläder ser jag”, sa hon och log brett och rufsade sitt hår som faktiskt fungerade riktigt bra mot jackan och byxorna.

”Jamen jag försov mig ju, det kunde väl inte jag veta att jag skulle göra heller. Det enda jag fick tag i var kläderna som låg på golvet sen igår.” Max gestikulerade vilt och pekade på sina kläder.

”Ja Max, men det röda skär sig mot mitt hår, men lugnt, andas.” Hanna skrattade. ”Vad är det du har i påsen egentligen?”

”Godis såklart!” Max lyste upp. ”Jag hann inte äta frukost så jag tänkte äta massa godis, få sockerchock, springa i skogen och brottas med vilda lejon.” Max höll stolt upp godispåsen som en snorunge och log brett.

”Passar skitbra, skulle jag väl tro? Om jag känner oss rätt kommer vi gå vilse direkt och få sitta där ute i skogen och typ dö och leva på bark och kåda innan björnar och vargar tar oss.” Hanna klappade sig själv på magen och försökte invagga Max i någon slags hemsk sanning.

”Vadå, finns det björnar och vargar i skogen också? För fan, det var väl inte skansen vi skulle till heller. Och inte norrland heller för den delen när alla de där monstrena finns.” Max såg på Hanna med stora blanka ögon och denna flinade och började himla med sina egna.” Men vi har ju mitt godis i alla fall, så vi slipper äta rötter och gå ner i vikt, för det är inte gott. Rötter alltså, för jag har testat.”

Hanna frustade lågt för att inte väcka hela bussen och Max såg sig snabbt bakåt och kunde se hur Bastian satt där och skrattade med Hampus och den där blonda tjejen. Det verkade vara så lätt för honom att ha sådär många människor omkring sig och faktiskt våga prata med alla. Max skulle aldrig klarat det, men sen så var det som det var. Han funderade på hur långt det kunde vara till det där området där de skulle orientera, han hade inte alls någon lust att sitta och lukta på andras fisar i flera halvtimmar till. Visst att det inte var så ofta han såg så där mycket träd på en och samma gång, i alla fall inte när han var mitt inne i stan. Med stora ögon satt han och såg ut genom fönstret och försökte koppla bort Hannas hår som störde utsikten, och tallar och granar virvlade förbi och Max visste inte riktigt om det var hans grej att springa genom skogen med papper i handen. Efter ytterligare minuter i bussen då han trodde att han skulle dö av instängd luft knackade Hanna honom på axeln och tecknade snabbt att de kanske skulle hoppa ur eftersom att bussen redan börjat tömmas på folk. De hoppade ur lite kvickt och ställde sig bakom sina klasskamrater för att synas så lite som möjligt som stod där i fåniga, olika munderingar, och Max höll hårt i sin godispåse samtidigt som idrottsläraren delade ut instruktioner.

”Gå två och två om ni verkligen måste. Om det känns som att ni inte är riktigt säkra på hur ni använder karta och så är det bättre att ni slår ihop två hjärnor än att gå själva och leka duktiga. Dessutom så finns det en längre runda som jag kräver att ni som satsar på högre betyg än G tar, eftersom att jag naturligtvis ställer mer krav på er än de andra. Det finns snitslar uppsatta kring hela spåret som ni ska gå på så egentligen kommer det inte vara någon svår match för er. Men håll hela tiden koll så att ni inte kommer därifrån för jag har inte lust att kalla in spårhundar och leta efter er.” Idrottsläraren informerade på och Hanna och Max stod och trampade fram och tillbaka för att hålla värmen. Fastän att det hade börjat bli varmare på morgnarna så var det ändå klart kyligt när man stod där utan jacka eller något. Max kunde inte låta bli att snegla bort mot Bastian som stod och hoppade upp och ner i ett par mjukisbrallor med sina initialer BR för att hålla värmen. Han såg verkligen pepp ut och Max kunde väl förstå det så mycket som den pojken tränade annars. Det var konstigt att han inte blev sjukare oftare så mycket som han sprang ute, det var nästan sjukligt, kanske eller? Det enda Max rörde på sig var när han skulle till och hem från skolan och om det var något han skulle ha på stan. Det var alldeles lagom, och inte behövde han ha några specialdieter och massa skit, han klarade sig alldeles utmärkt på godis och andra saker med socker i.

”Max, tror du att du kan vakna? Jag har redan fått kartan och kompassen, det är bara att vi sticker.” Hanna ställde sig på tå och slog Max i huvudet med den inplastade kartan ett par gånger. Max ruskade om huvudet och så började de långsamt gå mot den lilla skogsstigen som skulle leda dem ut i ingenstans. Max hade aldrig gillat att springa runt med en karta och låtsas som att han kunde, det var smartare att redan från början säga att man inte visste hur man skulle göra så kunde man slippa det sen. Men nu var de i alla fall på väg och Max roffade åt sig kartan för att verka duktig och vred den åt höger och vänster.

”Jag vet inte ens vart vi är nu”, sa han gällt och fnittrade så högt att han var tvungen att sätta en hand för munnen så att alla omkring inte skulle behöva lyssna på honom.

”Men skärp dig Max!” Hanna såg skeptiskt på honom. Och pekade på en punkt på kartan som verkade befinna sig mitt ute i en snårskog. ”Jag tror att vi typ är här.”

”Alltså, inte för att vara dum eller att låta som att jag kan något, men jag menar där? Du tror inte att det är en av kontrollerna då?” Max höjde roat på ena ögonbrynet. Det var kul att vara den som pratade smartast för en gång skull.

”Käften Max, jag vet att du är lika kass som mig på det här, stajla inte.” Hanna log lite illmarigt av någon anledning. ”Om vi bara kunde lista ut vad det här är.”

Max såg sig omkring och såg att man fortfarande kunde skymta ett par av deras klasskamrater framför dem. Han lutade sig ner mot Hanna, sådär nära mot örat så man skulle kunna tro att han egentligen skulle kyssa henne i nacken, men så var inte fallet.

”Du tror inte att vi bara kan smyga efter de där och ha koll på om de hittar kontrollerna kanske?” viskade han lågt och log med hela ansiktet samtidigt som han kände sig fenomenal.

”Du är inte lite fräck du!” Hanna skrattade. ”Men det är väl bara att sätta igång och jogga efter så att vi hinner med vart de smiter in!” Hon började skutta stigen fram och Max var inte långt bakom henne. De hade i alla fall så mycket tur att de kunde smyga sig in bakom Vanja och Amelia, två tjejer Max visste namnen på men inte direkt pratade med, och höll sig på lagom avstånd precis så att de skulle kunna se vart de skulle springa in och få tag på den första kontrollen. Snart var det avklarat och både Max och Hanna kände sig otroligt upprymda och duktiga och lovprisade sig själva för att de kommit på en sådan briljant idé. De skulle antagligen ha suttit fast innan de hade kommit in i det lummiga skogsbältet annars. Max fick flera gånger hålla tillbaka Hanna då hon blev alldeles för styv i korken och ville pressa sig fram mellan granbarr med världens fart. Hon såg alldeles för misstänksam ut där hon smög sig fram med rosa stort hår, och Max kunde inte låta bli att fnittra i ett. De hade inte en tanke på att se efter vart de befann sig på kartan utan litade helt och hållet på två klasskamrater som inte var något annat än just klasskamrater. Hanna log med hela ansiktet klippt hela tiden och Max förstod att de var nära kontroll två och kände sig lite lycklig han med. De fortsatte att hålla sig på avstånd, och Max fick återigen hålla för munnen för att det bubbliga fnittret inte skulle tränga upp ur halsen på honom, och Hanna hyschade förfärat eftersom att hon inte ville att de skulle bli upptäckta. De ville inte visa för de andra att de var totalt urdåliga, fast nog var det så att resten av klassen redan visste allt om deras idrottsfärdigheter. Amelia och Vanja försvann snabbt iväg bakom en kurva av lingonris och blåbärsbuskar och Max förstod att de var röjda. Varför skulle de som annars var sist på den korta rundan helt plötsligt öka farten till det dubbla och försvinna iväg sådär som två korkade yrväder? Han skakade missnöjt på huvudet och skulle till att sucka när Hanna tjöt till av glädje. Hon höjde kartan i en segergest och såg otroligt seriefiguraktig ut när hon stod där och sedan hoppade in bakom en tät buske och bröt ömtåliga grenar. Hon började vråla på Max att han skulle lägga på ett kol för att hon hade hittat den andra stationen, och han kunde inte göra annat än att följa hennes order. Han gick lydigt in mellan tallarna och alla de där granatna och björkarna eller vad det nu bar bara för att vara snäll och lydig. Och så helt plötsligt sjönk hans ena fot, den högra för att vara riktigt exakt, ner i ett hål och han kände hur den blöta vätskan sipprade in i luftkonditioneringshålen på ena sidan av skon. Han svor lågt för sig själv men ville inte att Hanna skulle få vänta alldeles för länge, och fortsatte djupare in i snårskogen för att kunna uppskatta fångsten av dagens markering lika mycket som Hanna. Samtidigt som han upptäckte Hannas icke osynliga hår bad han till gud och Moses och Judas att det inte var älgkiss som läckte in i skon för då skulle han vara dödens på bussen hem. När han kom fram stod Hanna där bredvid den orangevita kontrollen och hon hade precis markerat på pappret att de hade hittat den där vassa piggiga saken, och hon log brett.

”Sådär, nu behöver vi bara hitta till nästa kontroll. Det här är ju perfekt.” Hanna var överlycklig och hoppade upp och ner ett slag tills hon kom underfund med att det gjorde henne yr. ”Har du kartan förresten? Vi kanske kan lära oss hur den funkar om vi stannar ett tag.”

Max såg sig besvärat omkring, vickade på sina dyngsura tår, men nej, han hade ingen karta. Den hade ju Hanna haft för bara ett par minuter sedan. Han svängde ut med ena armen och höll på att tappa sin älskade godispåse i marken.

”Nä, den hade du ju nyss, kommer du inte ihåg det?” Han såg på Hanna med stora ögon som mest såg otroligt överraskad ut. ”Jag såg den innan du sprang in i skogen.”

”Men jag hade den väl inte heller?” Hanna såg förvånad ut som att hon hade varit alldeles säker på att Max hade haft den hela tiden. ”Men jag kanske blev så exalterad att jag tappade den? Det är nog bara att gå tillbaka så hittar vi den på spåret.” Hon log lite osäkert och kom fram till Max och klappade honom på armen för att visa att han inte alls hade gjort någonting dumt, som att han hade varit ett lättstött dagisbarn på typ två år.

”Men åt vilket håll ligger spåret då?” Max snurrade runt ett par varv och tyckte att skogen såg likadan ut åt alla håll och kanter. Det var bara otaligt många barr överallt och det verkade inte finnas någon direkt utgång. Skulle de verkligen få sitta kvar där tills nästa klass kom ut för att göra samma sak? Nej då, det skulle de väl inte behöva? Hjärtat började i alla fall bulta snabbare och Max började bli lite orolig, samt att han sniffade i luften för att se om det luktade kiss eller inte.

”Eh, alltså jag vet inte riktigt”, sa Max och såg ner på Hanna som såg lika fundersam ut som han själv antagligen gjorde. ”Jag tror inte att jag kommer hitta ut härifrån är jag rädd.”

”Men hallå, vad är det här egentligen? Någon slags uppgörelse eller?” Hanna slog ut med armarna och såg sig irriterat omkring. Som om hon visste vad de skulle göra åt saken liksom.

”Alltså nu tycker jag inte att vi ska bli arga och brutala här”, sa Max aningen gällt och vände sig ytterligare en gång och lyckades att få ett spindelnät rakt i nyllet. ”Men va fan, spindelväv nu och älgpiss innan! Jävla helvete!” Han skrek till och Hanna såg snabbt upp från en inspektering av något som liknade harsyra eller något.

”Älgpiss?” Hon såg på honom med stora ögon och var nära att börja skratta.

”Ja, älgpiss! Jag trampade i ett hål eller något men jag har bett om att jag ville att det bara skulle vara vatten. Kan vi inte bara sätta oss ner och käka mitt godis och få det här att torka eller? Jag börjar bli hungrig, är inte du det?” Han log nervöst mot Hanna som mest såg full i skratt ut. Han kunde ju inte rå för att hon tappat kartan och att han hade trampat i något äckligt.

”Det är faktiskt ett ganska bra alternativ”, sa Hanna och tuggade febrilt på sin hallonröda underläpp. ”Men jag har ingen lust att sitta här fram till att jag möglar.”

Max log brett. Det var någonting de hade alldeles gemensamt. Han käkade hellre lite godis och blev tjock än att ruttna och svälta ihjäl i skogen. ”Tror du inte att vi kan sätta oss under kontrollen så kanske någon märker att vi är borta sen eller till och med hittar oss?”

Det tog ett tag för Hanna att reagera på att Max sa någonting över huvud taget. Hon stod mest och såg storögt omkring som om hon aldrig hade varit i en riktig skog förut. Inte för att Max var van vid att springa omkring att jaga tallkottar direkt, men han dog inte heller.

”Va?” Hon vände förvirrat på huvudet och såg på honom. ”Sitta vid kontrollen? Jaa det verkar ju finnas en buske där, det kanske är torrt.” Hon vände sig från honom och började riktigt marschera framåt mot punkten hon utsett för lämplig sittplats. Max var inte långt efter henne, men han var mest skraj för att den där älgen skulle komma och skrämma skiten ur honom. Han såg på medan Hanna trampade ner åtskilligt mycket högt gräs och pillade runt lite så att det inte skulle finnas något obehagligt att sitta på.

Inom kort, typ fem minuter senare gjorde hon tummen upp och stod där som en ängel i babyblått och rosa och såg söt ut. Det var en ganska trevlig syn där de stod mitt i allt det gröna, och Max höjde sin godispåse till skyarna innan han slog sig ner bredvid Hanna som redan satt sig ner och njöt av att de inte behövde göra så mycket.

”Gud vilken ansträngande lektion säger jag bara, det är så att man flåsar av att behöva göra så mycket”, fnittrade hon glatt och klappade händerna som för att visa hur mycket hon dyrkade lättförtjänta godkäntbetyg.

Det blev tyst i ett par minuter och de lyssnade efter ljudet av springande märkesskor, men hörde ingenting. Max hade i alla fall fått för sig om att det faktiskt var så att kontroll två på deras lätta bana var typ kontroll sex eller sju på den långa och svårare banan, så det var kanske bara att vänta och se om det fanns någon som kom springande förbi och hjälpte dem. Inte för att det skulle vara säkert alls, det var väl bara en i deras klass eller något som hade valt att ta den rundan och det var inte så stor risk att de i samhäll skulle komma och hjälpa dem utan att vilja ha något i gengälld. Visst att Basse fanns därute någonstans, men vad kunde han egentligen göra, det var faktiskt så att han inte alls ville visa att han umgicks med Max i skolan och att ingen fick veta något om deras hemliga möten. Det var som att allting utspelade sig i en sådan där halvtaskig tonårsfilm som inte fått tillräckligt mycket pengar i backup.

”Tror du att det finns massa björnar och sånt här?” frågade han helt plötsligt och kände hur rädslan började krypa längs ryggraden. Det var kanske en idiotisk fråga men han kunde väl inte veta vad det fanns där. Han gick väl inte natur heller och läste om sådana där saker som blommor och bin och björnar och humlor.

”Björnar?” Hanna skrattade till samtidigt som hon försökte hålla tillbaka en envis gren som bara ville slå henne i huvudet. Deras gömställe var alldeles utmärkt förutom att det var lite lågt i tak. Max kunde känna hur barren kittlade honom i nacken men han brydde sig inte så mycket om det.

”Ja, björnar eller älgar. Eller sådana där typ bergslejon?” Max fnittrade nervöst och tittade ner i godispåsen han krampaktigt höll i ena handen.

”Bergslejon? Tror du att vi har kommit till skansen eller vadå? Haha, vi är inte direkt instängda i någon fålla och väntar på att bli kattmat om det är det du menar.” Hanna klappade Max på axeln och verkade köra ner hela ansiktet i godispåsen hon just snott från Max knutna hand för att få tag på det godaste.

”Jamen vi bor för fan i Sverige! Så jävla mycket import som det finns vet man ju inte vad det kan finnas.” Han rynkade på nästan. ”Ta inte allt gott! Vi kanske måste vara här i flera timmar och då vill jag ha det godaste kvar.”

”Men Max herregud, du har godis till ett helt kompani! Jag tror väl att det här kommer räcka enda till i kväll om det skulle vara så, och jag lovar dig att jag ska ersätta dig med varenda godisbit bara vi kommer härifrån levande.” Hanna log och tuggade glatt på en Ferraribil. ”Och du tror inte att man kommer räkna hur många människor som är med på bussen? Jag menar, de kan ju inte åka från oss sådär heller, de måste ju faktiskt hålla ordning på oss så att vi inte dör.” Hanna nickade allvarligt till sina egna ord så att hennes rosa hår dansade kring hela hennes huvud. Som alltid förundrades Max över färgkostnaderna hon måste lägga ut i månaden för att få det att hålla sig sådär. Max var glad över att hans hår var lättskött förutom när det var så risigt.

”Ska vi dö också? Det var ju förbannat trevligt.” Max tuggade frenetiskt på en sur grön banan och såg ut över allt det andra gröna. Det var ganska synd att det inte fanns mer skog i närheten av skolan, det var faktiskt ganska trevligt att sitta och lugna ner sig och slippa tjafs. ”Det är ganska skönt att sitta här.”

”Ja, håller med dig”, svarade Hanna och pillade på ett antal grässtrån som befann sig mellan hennes fingrar. ”Men jag saknar Johan lite, men jag håller ändå med dig. Det är så stressigt överallt så att det är trevligt att bara sitta här och glo.”

”Ja visst, man saknar alltid Johan om man inte är med honom.” Max sken upp som en sol på molnig himmel och Hanna gjorde detsamma. Det kunde nog inte bli bättre. Men när de satt där och hade det som bäst hörde de plötsligt fotsteg. Snabbt som attan gömde de huvudena under busken för att inte synas och Max antog att det var någon slags reflexgrej som bara föll dem in. Man kunde höra att fotstegen snabbt närmade sig och Max var tvungen att ta ut huvudet för att se vem det var som kom, det kanske var deras räddare i nöden?

En blond yngling med mjukisbyxor med initialerna BR närmade sig och Max kunde slå av sitt eget huvud. Det var Bastian som kom där flåsandes, eller inte direkt flåsandes, men han kom i alla fall där med sina halvt röda kinder och var typ gudomligt snygg. Max pupiller vidgades på ett par nanosekunder och kunde inte låta bli att se efter om han hade börjat dregla. Helt ovetande kom Bastian där och skulle kolla kontrollen som satt bara ett par meter från huvudet på Hanna och Max. Max kravlade sig framåt ett par centimeter, kastade bak godispåsen mot Hanna som höll på att få den i huvudet för att sticka ut sitt eget från den lågt hängande grenen för att kunna synas bättre.

”Hej, tror du att du skulle kunna hjälpa oss?” Max röst bröt den verbala tystnaden och Basse ryckte till och verkade vara nära att ramla baklänges. Han var lika överraskad som Max var där han satt under massa tallbarr och Max kunde inte låta bli att le stort.

”Vafan, vad gör du där?” Bastian spärrade upp ögonen och såg misstänksamt på Max som mest satt och strålade som en jävla sol. ”Ska inte ni också orientera som alla andra?”

Max hostade lätt till och Hanna trädde ut huvudet för att se vad det var som hände. Hon tittade snabbt på Max och såg helt oförstående ut. Varför snackade Max med Reenstierna över huvud taget?

”Eh, ja nu var det ju så att vi tappade vår karta och vi skulle helt enkelt behöva hjälp innan vi kommer dö utav svält. Det är så att min enorma godispåse börjar sina.” Max kunder blev röda och han log lite sådär snett som Hanna inte verkade uppfatta. Bastian verkade i alla fall upptäckt det och Max såg något i hans ansikte som liknade en hel del känslor och Max kände sig alldeles varm om hjärtat.

”Eh, det var ju också ett sätt”, sa Bastian snabbt och flinade brett i ett par sekunder innan han lugnande ner sig igen. ”Jag kan hjälpa er, ni hinner ändå inte springa klart banan för det är bara en halvtimme kvar av tiden.”

”Det skulle ju vara schysst”, sa Max och rodnade igen, och skulle precis till att säga något när Hanna puffade honom på axeln som för att visa att hon undrade var det var som egentligen höll på att hända. Hur i helvete kom det sig att Bastian Reenstierna stod och konverserade med Maximilian Hultin som satt under ett barrträd och knaprade på massa godis? Bastian stod i alla fall och såg på dem i någon minut och Max undrade vad det var som var fel.

”Alltså, det blir lite svårt att hjälpa er om ni har tänkt fortsätta tälta under den där busken.” Han såg på Max med ögon gjorda utav kristall och hela Max kropp reagerade fel, i alla fall om man tänkte på situationen.

”Det är faktiskt alldeles sant, det kan jag medge”, sa Max tyst och hoppades på att Bastian lärt sig av dagliga konversationer att rösten faktiskt bara försvann sådär ibland.

”Precis, kom hit så ska jag förklara.” Bastian log och Max hjärta gjorde en galen volt med extra skruv och han ville helst av allt vilja sjunka genom all jord och tallbarr, eller att Bastian försvann efter att han hade blinkat ett par gånger. Hanna var den som gjorde honom vagt medveten om att han fortfarande befann sig under en lågt hängande tallgren som försedde hans tröja med klimaterial, och han fnös åt hennes irriterande knuffar i sidan. Hon kanske undrade över det scenariot som spelades upp framför henne men hon kunde väl se till att hålla sig ur vägen när det väl hände. Han reste sig ovigt upp, som att han hade druckit aningen för mycket eller helt enkelt bara suttit under ett träd och ätit äckligt mycket godis, och fick dra i byxorna för att inte tappa dem och visa kallingarna för Bastian som antagligen hade skrattat så mycket att han pissade på sig. Han log svagt mot Bastian medan han rodnade lite åt det hela, och kom sådär nära som man egentligen inte fick komma, och kastade oroliga blickar mot Hanna som inte sett någonting. Mest för att hon hade huvudet nedstoppat i den där godispåsen igen, men ändå. Max kunde nästan känna Bastians andedräkt mot hans egen kind och snabbt drog han sig tillbaka med minst en meter för att det inte skulle se så genomskinligt ut. Helst av allt hade han velat hoppa på Bastian direkt och kyssa de där mjuka läpparna som han faktiskt snuddat en gång redan, men han vågade inte. Hastigt andades han in en gång som att kroppen reagerade alldeles för snabbt och försökte sätta stopp på de tankar som kom flygande i huvudet eftersom att de inte direkt passade sig.

”Jaha, hur ska jag göra nu då?” frågade han försiktigt och la huvudet på sned som en riktigt söt hundvalp och såg ner på kartan som Bastian höll i handen.

”Ja men alltså här är första stationen och det är inte alls långt till starten därifrån, så egentligen är det bara att ni går den vägen, och fortsätter bort…” resten av allt prat försvann egentligen i en hög av dimma, eller ett mjukt sorl som fyllde Max huvud med endorfiner. Han stod där i skogen och pratade med Bastian Reenstierna som för ett tag sen inte visste att han ens existerade. Nu pratade han på och förklarade som om Max skulle ha varit något som faktiskt betydde någonting, att han var en riktig person och Max kunde inte låta bli att hoppa upp och ner i tankarna och bara älska. När Bastian slutligen var klar med redovisningen av kartan hade Max domnat bort helt och hållet. Det var bara ren tur att Hanna hade vaknat och ställt sig bredvid dem, annars skulle väl Bastian ha trott att Max led av hjärnskador, var stalker, besatt och hade rabies.

”Men jag tror faktiskt att jag och Max kommer klara oss nu, tro det eller ej. Konstigt nog har min uppfattning om samhällare och speciellt namnet Reenstierna helt plötsligt ändrats, och det känns jävligt lustigt.” Hanna såg misstänksamt på Bastian som faktiskt såg aningen besvärad ut. Han var väl inte van att det var någon som tog ton från den delen av skolan.

”Eh, ja men då ska jag fortsätta innan någon börjar tro att jag har dött på spåret.” Bastian log brett igen, och så slocknade leendet av snabbt som om han hade sett något i ögonvrån som inte alls var bra. ”Vi kanske kan ses efter min träning ikväll om du vill? Jag måste sticka nu men vi kan höras?” Bastian såg på Max en gång, så på Hanna och sen en gång på Max igen. Han gav Max ett sådant där ansiktsutryck människor var villiga att mörda för och så helt plötsligt hade han försvunnit och det enda man såg var ett par svarta skor som rörde sig upp och ner längre bort i grönskan. Max suckade, tog upp godispåsen från marken som fortfarande innehöll en hel del godis och började gå mot motsatt håll som Bastian precis hade berättat för dem. Snart började de faktiskt närma sig första stationen, Hanna skrek högt om någon stubbe hon kände till, men annars var det tyst hela vägen. Max var ganska nöjd över situationen, han slapp höra Hanna både där och på väg hem eftersom att samhällarna satt bakom dem med öron stora som tefat. Han hade nog aldrig känt sig så nervös mot någonting Hanna skulle säga, och då hade han varit förbannat nervös många gånger i sitt liv redan. Max började gå på helspänn och väntade sig nästan att hon skulle börja prata med honom, och snart öppnade Hanna faktiskt munnen och kastade ur sig det han väntat på ett tag. De befann sig fortfarande väl isolerade av skogen, men man kunde höra bilar på avstånd och han förstod att de närmade sig utkanten av skogen. Max fick för sig om att han till och med kunde se bussen därframme mellan grenarna och han svalde hårt.

”Alltså seriöst Max. Varför pratar Reenstierna med dig som att han vore din bästa vän eller något och sen bjuder hem dig mitt framför ögonen på mig?” Hanna såg misstänksamt på Max med stora ögon. ”Det är ju inte så att han helt plötsligt har startat någon ´hej jag ska vara trevlig mot esteter´ - kampanj för att bli ordförande i elevrådet direkt. Och de där blickarna du gav honom Max, va fan det var som att du satt och drägglade över en stor påse med godis! Det är varken likt dig eller honom.” Hanna slog undan en gren så hastigt att Max inte hann ducka och fick den rakt i ansiktet. Han gnydde till som världens barnsligaste, men det sket väl han i eftersom att det gjorde ont och för att han hade ett fult rött märke på näsan. Det var jämt så lyckade grejer som hände när det var något på gång. Hanna såg illmarig ut och Max ogillade henne i vågor.

”Men visst om du inte vill säga något ska jag inte tjata mer heller, för jag orkar inte leta reda på mystiska hemligheter. Jag kan bara prata med Johan eftersom att han antagligen redan vet allt om det där.” Hanna log brett mot Max som försökte gräva ner sig under mark ytterligare en gång, men han lättades över att hon inte alls var sur.

”Och jag vet att du behöver tid till dig att berätta saker på, och jag lovar att jag ska ge dig den tiden. Men jag är förbannat nyfiken på varför han var så trevlig mot dig, men jag antar att det lär visa sig med tiden. Bara du är glad är allting bra Max, du vet ju hur jag fungerar.” Hanna tystnade.

”Du får veta i sinom tid, det är aningen komplicerat för tillfället och jag vill inte ta ut för mycket i förskott. Jag är så jävla nervös att du inte förstår, men det är skönt att du inte tjatar mer. Jag vill inte att du ska bli sur för att jag inte säger något men jag tror att det här kan vara något bra i alla fall.” Max såg drömskt ut bland träden och funderade och hade sig. Det var så svårt att koncentrera sig ordentligt när det var så mycket som kretade omkring hela tiden. Speciellt när sakerna handlade om Bastian.

”Det låter som att du och jag har en ganska bra deal”, sa Hanna och log brett och började vifta glatt med händerna när hon äntligen upptäckte den där förbannade bussen de hade velat se i ett par timmar, kanske mer, kanske mindre. Både Max och hon gav ut ett glädjetjut och de småjoggade hela vägen fram till en halvtom buss, och det var nog det mest ansträngande de gjort under någon av deras idrottslektioner hittills. Max kände sig extra glad och de sista meterna innan de kunde sträcka sig ut och nudda bussen med fingertopparna gjorde han ett par glädjesprång vilket gjorde eleverna inne i bussen aningen förvånade. Men vad brydde sig Max om det för tillfället, för det var faktiskt så att han skulle hem till Bastian, och det var ingen som jävlades med honom och det pulserade i bröstet. Han lät Hanna kliva på bussen innan han satt upp foten på det översta trappsteget för att följa med henne in i gymnasievärldens djupa djungler ytterligare en gång.

Stan var fylld till bristningsgränsen fast att klockan nästan var sex, och Max parerade axelknuffar som om han vore värsta fotbollsspelaren inom amerikansk fotboll. Han hade vant sig efter alla år på stan som pandapojke då respekten var den kassaste. Man kunde inte försöka undvika att gå in i någon för det fanns alltid någon som ändå gick in i dig, och det var den lagen som rådde, att alla mörbultade alla hur oskyldiga man än var annars. Det var ingen idé att tänka på att vara trevlig, för det var inget som tjänade till, för det var aldrig någon som var trevlig tillbaka. Max hade väskan hängande över ena axeln och han var hela tiden väldigt medveten om att han hade den så att ingen skulle ha någon som helst chans att någon ryckte den till sig. Det var just så att han inte hade lust att förlora någonting även om det var väldigt litet och utbytbart. Han såg ner på sin andra hand där han höll sin mobil och en kasse. Han hade inte kunnat låta bli att köpa den där rödsvartvitrutiga skjortan som hängde på en alldeles för smal skyltdocka och eftersom att han visste exakt hur mycket han hade på kortet var det bara att slå till innan hans storlek tog slut. Det enda var väl det om Bastian inte alls tyckte att den var snygg, och att han skulle rata den? Fast, skitsamma. Max andades ut. Han  tyckte om den i alla fall. Gång på gång såg Max ner på sin mobil och hoppades på att han kunde få ett sms från Bastian där det stod att han kunde börja bana sin väg ner mot tunnelbanorna, men inte. Han var faktiskt ganska nervös att det inte skulle bli något, men den här gången kände han sig betydligt säkrare än tidigare eftersom att Bastian faktiskt hade bett Max att komma hem till honom. Det bästa med det hela var väl ändå att Bastians föräldrar inte var hemma, annars skulle det väl bli ett jävla rabalder om Max helt plötsligt visade sig i dörröppningen och de fick syn på pandapojken med kajal. Det skulle väl vända hela deras världsbild upp och ner och antagligen skulle hela familjen Reenstierna få gå i gruppterapi för att arbeta bort den ovanligt obehagliga upplevelsen. Max kunde inte låta bli att le åt tanken, och han såg Bastians mamma framför sig där hon satt och viftade viktigt med händerna för att understryka att det var väldigt otrevligt att hitta en underbetald människa i sin pompösa arkitektinredda hall. Bastian skulle enbart sitta där och sucka och se irriterad ut och hans pappa skulle antagligen glo i en av sina medhavda tidningar och kolla lyxbåtar utan att ens höja på ögonbrynet. Antagligen en syn för gudarna, en sak som var alldeles säker. Max rodnade en aning för att han tyckte så illa om Bastians föräldrar, men det var inte konstigt efter alla informeringar och förklaringar från Bastian när han verkligen var på dåligt humör. De verkade vilja hans eget bästa om man bara snuddade vid ämnet, men i själva verket ville de vara att han skulle vara den bästa utav alla och att det inte fanns tid eller pengar för misstag. Ibland kunde Max undra ifall att de skulle slänga ut honom ifall att han inte presterade ordentligt på fotbollsplanen eller om han inte klädde sig ordentligt varje dag. Det var bara att acceptera att Bastian var Bastian. Max log lite, smet in på McDonald’s för att våldgästa deras toalett för att se hur han egentligen såg ut innan det var dags att dra vidare till de finare kvarteren. En dag i skolan, och framförallt en dag under en lågt hängande tallgren gjorde inte hans hår rättvisa. Han stod där och studerade sig i den spegelblanka ytan och kunde se hur ögonbrynen formade sig efter tankarna. Ögonen var klara och uppspärrade, som om det var århundradets grej att komma hem till Reenstierna vilket det också var, men det kändes som att det egentligen kunde kvitta. Han bet sig i piercingen och rättade till den så att den inte såg allt för mysko ut, kollade så att ingen beläggning plötsligt lagts på hans tänder och att han inte spillt något jävligt på kläderna. Nu var det bara Bastian som saknades. Men hans träning var inte slut än, och det skulle ta extra tid ifall att han duschade där. Bastian hade antagligen ingen större lust till att visa sig svettig och illaluktande utanför gräsplanen där de sprang omkring, men det skulle vara skönt för Max del ifall att han kom direkt så att han slapp att vänta allt för länge. Stan var trevlig i måttliga mängder, och det fanns mycket att äta och köpa men Max hade inte lust att vänta i år och dar för det hade han redan gjort i så många lägen. Klockan fortsatte att ticka vidare och när Max började känna hur fötterna tog illa vid efter allt gående, och då han var inne på sitt andra varv på Åhléns City började det bli för mycket. När ett gäng Östermalmsbrats gick förbi honom försökte han göra sig så liten som möjligt eftersom att han inte ville ha något att göra med dem. Hampus kunde väl vara schysst, men han hade ingen lust att träffa på sådana när han var alldeles själv när han gick där och såg allmänt förvirrad ut. Han klarade sig med nöd och näppe, fick ett par irriterade blickar men inget mer. Lyckligt andades han ut och var nära att passera NK för tredje gången på en timme. Sakta vände han sig om för att gå vägen tillbaka till Drottninggatan för att fortsätta bort mot gamla stan där han funderade på att knalla in på Science Fiction bokhandeln för att se om det fanns något intressant att inhandla. Det gick inte mer än att han precis hann tänka klart tanken så pep mobilen till och Max for upp minst fyra och en halv meter upp i luften. Det var inte konstigt att han kände sig alldeles lustig, så spänd som han verkade vara.

I’m on my way, du kan börja gå nu om du vill. Vi möts på vägen. /B

Andas, andas, andas. Max tog ett djupt andetag och bestämde sig för att gå bort mot genvägen ner till tunnelbanan man kunde ta precis där vid kulturhuset. Det var snabbaste vägen och jobbigt att gå enda bort till centralstationen när Bastian antagligen närmade sig Östermalm med stormsteg. Det värsta som kunde hända var dessutom att han hamnade på fel tåg och sprang ute i Marby eller något och valsade omkring, sådär alldeles onödigt som det kunde bli när han var nervös. Det skulle ta knappt två minuter eller något liknande att åka till Östermalmstorg där han sedan var ganska osäker på vart han skulle ta vägen, men om det blev problem kunde han alltid låtsas vara en fanatisk stalker som följde efter Bastian vart han än befann sig. Det skulle antagligen se bättre ut än om de gick bredvid varandra och småpratade och hade sig. Max blev smått nervös över bara tanken och trippade nerför trapporna och upptäckte snart att han hade världens tur. Där stod redan tuben och väntade på honom och snabbt hoppade Max på för att inte missa avgången. Han satt sig så långt bort från alla andra som skulle till Östermalm för att dölja sin destination och därför hamnade han bredvid en söt tant som bjöd honom på Läkerol med kaktussmak. Han log mot henne och han fick ett leende tillbaka och han var glad över att det fanns de som inte blev rädda över hur han var skapt.  Han log åt henne igen bara för att han kunde och det kändes som bara ett par gung senare som han skulle resa sig upp, då den informativt inspelade rösten talade om att nästa station var Östermalmstorg. En annan röst bad om att man skulle akta sig för dörrarna, och mer hörde han inte för att han reste sig upp för att gå av, såg på tanten som vinkade glatt och han njöt över att känna att han kunde vara uppskattad. Han bet i Läkerolen och var glad över att han inte behövde bita sig själv i läppen, och så andades han, tog djupa andetag och började gå. Lägenhetsområdena där Bastian Reenstierna bodde fanns det många mysko och rika människor, och det kändes konstigt att gå där själv, men samtidigt väldigt spännande och otillåtet. Han hade väl aldrig haft några egentliga drömmar om Bastian eftersom att han inte ens vetat att han existerat förrän han sett honom där i omklädningsrummet och hört den där hesa och otroligt upphetsande rösten. Det var som att han dagdrömmar och fantasier fått liv för helt plötsligt lät det faktiskt som att rösten verkligen var där i närheten, hur det nu gick för sig.

”Max?”

Det var definitivt på riktigt.

”Ja?” Svarade han en aning nervöst och vände sig om för att se Bastian stå där bakom honom alldeles rakt upp och ner. Han stod där med ett bländande icke fejkat leende och såg på Max som kände sig alldeles handfallen.

”Perfekt timing, tåget var visst inte försenat för en gångs skull.” Bastian pratade på som om de inte gjort annat och Max bara nickade till svar eftersom att han inte visste vad han skulle säga. Alltid tafatt och igenmulet när han träffade nytt folk.

”Nu slapp du vänta på mig i alla fall, eftersom du inte kan portkoden.” Bastian drog en hand genom håret och Max upptäckte att det inte var fuktigt. ”Det är lugnt om jag duschar va? Jag stack hem direkt efter träningen så att du inte skulle behöva vänta så länge.” Bastian kom med förklaringen på beställning och gick alldeles bredvid Max. Inte så att han kom in i den förbjudna zonen men tillräckligt nära för att Max skulle få gåshud.

”Oh nej det gör väl ingenting heller. Jag menar jag kan se på...” Max tystnade, gud vad var det han hade sagt? ”Nej, nej jag menar inte se på självklart, nu tror du säkert att jag är värsta snuskhummern, jag menade ju att jag kunde vänta, inget annat. Men det var att jag tittade på dig samtidigt som jag skulle svara så det blev fel och förlåt, det var inte meningen alls!” Max rodnade och blev lika röd som kokta kräftor. Han kunde väl inte ha gjort bort sig mer än vad han precis gjort.

”Det går väl att ordna om du så gärna vill.” Bastian flinade. ”Äh, ta det lugnt, jag fattade vad du menade.”

”Va bra typ tror jag.” Max log nervöst mot Bastian samtidigt som han höll ögonen på vägen så att han inte skulle snubbla eller något annat dumt. ”Fast inte direkt för att jag inte skulle ha lust att se menar jag, men ja.”

Bastian bara skrattade till svar och Max pustade ut för det var väl ett tecken på att han accepterade det som det kom och att han inte brydde sig så mycket om vad han egentligen sa? Bastian såg på Max med retfull blick och Max kunde inte låta bli att av någon anledning njuta av det hela, och suckade automatiskt.

”Usch, nu rodnar jag sådär mycket igen. Det är här vi ska in va?” Max kom på sig själv med att rodna och såg upp på dörrporten som de saktat in framför. Han kände igen numret och de skinande knapparna och de välpolerade handtagen. Det var inget snack om saken, det var här han hade varit veckor tidigare och fått världens mest hetaste kyssar och bara tanken gjorde honom yr.

”Alldeles riktigt”, svarade Bastian och knappade vant in den fyrasiffriga koden och öppnade porten så att Max kunde gå in före. ”Ladies first.”

”Pfft, dam och dam. Visst att jag är lite kvinnlig av mig men dam vet jag inte riktigt”, sa Max med spelad förakt och log brett efteråt. Han hade börjat komma bort från den där obehagliga känslan av att inte våga prata någonting.

”Ett par plastikoperationer, lite mer hår och läppstift så skulle nog många ta dig för en tjej.” Bastian flinade medan de började gå upp för trapporna med polerade trappräcken och Max förstod att Bastian bara retades med honom. Han visste om att han var aningen feminin ibland och på sätt och vis var det ganska kul. Medan Bastian gick och småflinade över plastikoperationer var Max noga med att inte röra trappräcket för att på så sätt hindra att lämna fingeravtryck som förstörde den pedantiska looken.

”Jösses, jag borde med andra ord tänka på vad jag tar på mig, helt plötsligt kommer jag kanske att ha en hel svärm med långa killar runt mig. Fast, det skulle väl inte göra mig någonting egentligen”, sa Max fundersamt och log illmarigt.

”Du är ju knäpp”, sa Bastian samtidigt som han stannade utanför dörren där det stod Reenstierna på. Det var dags att gå in i lejonets kula och nervositeten steg i Max mage. Han tvekade först när Bastian klev innanför den välmålade dörren och tog av sig skorna och slängde dem precis bredvid skostället. Han rätade på sig och såg ut på Max som nervöst försökte se genom väggarna.

”Det är lugnt, ingen är hemma.” Bastian log, vinkade in Max som försiktigt gick över tröskeln och började ta av sig skorna som verkligen inte passade in i den välstädade atmosfären med sina hål och slitningar.

”Jamen jag blir ju nervös så lätt”, svarade Max lågt och kunde inte låta bli att se ner i marken sådär som han alltid gjorde. ”Det känns ju dumt eftersom att vi pratat så mycket, men jag antar att det är sådant jag aldrig kommer att växa från riktigt. Det är nog bara att leva med det.” Han lade ifrån sig väskan bredvid skorna, den skulle väl inte behövas mer antog han, men påsen med skjortan fortsatte han att hålla i ett krampaktigt grepp.

”Jag vet, men du behöver inte bli det.” Bastian lät avlägsen eftersom att han hade gått bort till sitt rum för att få av sig kläderna för att komma in i duschen så snabbt som möjligt men Max hörde vartenda ord han yttrade. Han hade tagit sig bort en bit från hallen, men vågade fortfarande inte gå in på Bastians rum ifall att han skulle de någonting olämpligt, och stod snällt kvar på samma ställe och såg sig omkring så gott det gick. Han mindes inte så mycket av lägenheten sedan förra gången han var där, men det var bara att konstatera att den var stor som en mindre villa. Och sedan var det så att han låg på badrumsgolvet och snackade med en plastkrokodil, och då var det inte heller så att man kom ihåg allt. Nu i efterhand verkade det egentligen ganska komiskt, men det hade det verkligen inte varit då han vaknade upp i Bastians säng och trott det värsta. Men han skakade av sig de gamla tankarna och höll på att svälja sin egen tunga när världens, ja för att klyscha till det, underbaraste varelse uppenbarade sig med bara ett stort badlakan hängande kring höfterna. Mer än så kunde inte Max se för Bastian smet in i badrummet för att få bort all svett han tränat fram under fotbollen. Max fick svälja flera gånger och tänka gå hemska grottmänniskor innan han smet in på Bastians rum innan han fick för sig om att försöka slita upp badrumsdörren och kasta sig in i duschen efter Bastian som antagligen stod där, jösses, helt naken.

Han satt sig ner på den breda sängen och andades djupt ett par gånger medan han såg sig kring och upptäckte som förra gången att det inte fanns så mycket personlig i rummet som det gjorde hemma hos han själv. Det var det där blåvita mönstret som hela tiden upprepades, och det enda som bröt den färgkombinationen var antagligen den röda datorn som kostade mer än någonting han inte kunde jämföra med för tillfället. Han reste sig upp för att han inte kunde låta bli att snoka lite, men datorn var lösenordsskyddad och det visste han i och för sig sedan tidigare eftersom att Bastian redan nämnt det ett par gånger för honom, men för stunden hann han glömma bort det. I bokhyllan stod de där få böckerna som Bastian hade fått höra när han var liten, och utöver det fanns det inte mycket mer än så. Max däremot hade en hel bokhylla fylld hemma, men det var väl för att han hade så otroligt mycket med dötid än vad Bastian någonsin hade haft. Med den farten han hade levt sitt nittonåriga liv kunde man tro att han hade hunnit med tre till fyra livsåldrar mer än någon annan tonåring. Han hade fått lära sig att växa upp utan sina föräldrar vid sin sida, han hade fått lära sig hur det var att ta sig mot toppen och allt där till för att kunna stanna. Han skulle hinna uppfylla många mäns innersta drömmar med den farten han var uppe i nu om det skulle fortsätta, men det var ingen som sa att han någonsin hade bett om det. Om någon fick fråga Bastian själv och om han fick svara alldeles helt utan någon predikan från någon annan skulle man kunna undra vad det var han egentligen skulle svara. Max skulle tro att han egentligen bara ville sätta sig ner en aning och bara andas. Han satt sig återigen ner på sängen, och tiden förflöt utan att han riktigt tänkte på det. Det var så mycket andra saker han hade i huvudet, som att han befann sig i familjen Reenstiernas residens och att allting egentligen kändes ganska osäkert. Plötsligt hörde han hur en dörr slogs upp och stängdes och Max kastade sig upp från sängen för han inte ville sitta ner när Bastian kom in på rummet. Fast, vem sa att det var Bastian? Det kanske var någon annan som kom för att slänga ut honom eller vad som helst? Paniken steg uppåt men något inom honom sa till att det var dags att skärpa sig, och han stannade upp och började tänka. Genom att använda sig utav uteslutningens snabba spekulationer kom han och tänka på att Bastian inte kommit ut ur duschen än, och att duschen faktiskt var avstängd, och att han såg en skugga röra sig precis utanför sovrumsdörren som plötsligt sköts upp hastigt. Där stod Bastian med fuktigt hår och ett oläsligt uttryck på läpparna och såg otroligt sexig ut. Max flämtade till när Bastians bröst hävde på sig, upp och ner i takt till att han andades. Han var sådär vältränad som människor som tränade så mycket som Bastian var, och Max kände att han knappt kunde andas eftersom att han blev alldeles till sig. Benen var sådär wow - musklade och om Max hade haft haklapp hade han kunnat behöva den ganska väl eftersom att han var rädd att han stod där rakt upp och ner och dreglade ner det välpolerade golvet. Han visste inte vad han skulle säga, inte vad han skulle göra och det enda han egentligen gjorde var att stå där handfallen mitt i rummet med en påse där en skjorta låg i, och såg på pojken han verkligen avgudade ut i fingertopparna. Hans puls gick upp i överdrivet höga takter och han var bara tvungen att dra efter andan när Bastian tog ett steg till in i rummet. Han hoppades verkligen inte att Bastian såg vad det var som skedde kring hans nedre delar, där gylfen ungefär började.

”Vad är det du har i påsen?” frågade Bastian oskyldigt och Max fuktade gommen för att kunna prata igen. Han var absolut inte van vid situationen och det blev inte bättre utav att Bastian retades ordentligt med honom. Efter vidare studering kunde man faktiskt se att han också skälvde, precis som han själv.

”En skjorta jag köpte nere på stan, men inget speciellt. Jag funderar på om jag ska lämna tillbaka den.” Max såg ner i påsen och stoppade ner handen för att känna det mjuka tyget mot sina fingertoppar. ”Men vi får se.”

”Varför ska du lämna tillbaka den?” Bastian tog ytterligare ett steg in i rummet för att kunna ta sig till sin garderob där han plockade fram en t-shirt och ett par mjukisbyxor han antagligen fått genom fotbollen eftersom att hans initialer fanns på dem, precis som på de han haft på idrotten tidigare under dagen.

”Jag vet ju inte riktigt om den kanske inte är snygg eller så, visst jag har ju kläderna på mig för att jag tycker om dem men ibland vill man ju veta ifall att någon annan tycker det med.” Max drog nervöst fingrarna genom hårtopparna och slingrade dem mellan fingrarna som han tyckte om att göra för att lugna ner sig själv. Han fortsatte att titta ner i påsen eftersom att Bastian nu höll på att ta på sig byxorna och han ville inte se mer än vad han redan gjorde.

”Kan du inte visa den sen? Jag gillar kläder, du vet.” Han drog precis ner t-shirten över huvudet så det blev dovt och allting, men Max nickade kort utan att Bastian egentligen såg. ”Du behöver inte alltså. Jag ska bara kolla om vi har något att dricka, kommer snart.” Bastian gick ut genom skjutdörren igen och Max lämnades ensam. Först hade han inte tänkt göra som Bastian sa, men vad kunde det skada att testa skjortan en extra gång. Försiktigt såg han upp mot dörren och såg att Bastian gick åt ett annat håll eftersom att han antagligen kunde synas mellan springan på skjutdörren. Långsamt drog han av sig sin hoodtröja och den svarta t-shirten under för att snabbt plocka upp skjortan ur påsen för att nästintill kasta på sig den. Han drog sig mot dörren när han knäppt halvvägs och väl ute i köket drog han en hand över den sista knappen som egentligen inte ville som han själv, men där stod han i vilket fall som helst och kurade ihop sig.

”Bättre än så här kan det nog inte bli om kläderna ska sitta på mig”, sa Max skyggt och ställde sig mittemot Bastian som stod med huvudet inne i kylskåpet för att spana efter möjlig onyttig dricka. Triumferat drog han ut två flaskor med Cola och spände ögonen i Max när han slutligen sett honom.

”Men det är nog inte så bra.” Max tänkte vända sig om men det var någon som plötsligt hindrade honom.

”Lägg ner, den var skitsnygg. Du passar skitbra i skjorta, Maxen. Cola?” Bastian log återigen brett och snuddade vid Max armbåge och det sög till i pandapojkens mage samtidigt som Max snällt tog emot Colan han blev erbjuden. Sådär mycket gott om sig själv hade han aldrig hört från någon han inte brukade umgås med honom i hela sitt liv.

”Tack, eller nått”, sa Max och visste inte riktigt vad han skulle säga för att det skulle låta uppskattat. ”Alltså gud, jag känner mig totalt hopplös.” Han log generat.

”Du är inte alls hopplös, du har bara inget självförtroende. Ska vi glo på film eller något förresten?” Bastian gick bort mot vardagsrummet där Max tillbringat någon timme utan att ha direkt mycket att göra, och de slog sig ner i den stora soffan för att låta elektroniken erbjuda dem underhållning i ett par timmar eller tre. Bastian drog åt sig tvdosorna och började zappa mellan kanalerna och väntade på att Max skulle komma över sin rädsla och inte sitta fem sitsar bort eller vad det nu kunde vara mellan dem. Max fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd men satt sig lite närmare bara för att inte göra Bastian besviken.

Max såg bort mot väggen där tvn befann sig och försökte se på den så klart som möjligt så att han inte kom att tänka på Bastian som bara var iförd handduk. Det var typiskt av honom att komma och tänka på det igen när de skulle koncentrera sig på annat, som på en film ingen av dem hade sett till exempel. Så varför kunde han inte bara radera åsynen av fuktig, darrande, solbränd hy i fem minuter innan det var dags att klassas som ett pervo? Bastian gjorde inte det hela mycket bättre eftersom att det var han som såg ut som han gjorde när det kom till kritan, och att tänka på dromedarer och kameler fungerade bara inte för att det var för stor kontrast mellan dem.

”Ni hittade ut ur skogen sen i alla fall?” Bastian bröt den kortvariga tystnaden och Max såg snabbt upp för att inte missa någonting. När han äntligen försökte starta en konversation var det idiotiskt att tysta ner den med ett kort svar som inte gick att fortsätta på.

”Jodå, fast det är ju så pinsamt egentligen, för vi var ju inte alls långt borta från civilisationen alls, men hittade ändå inte ut! Men sen så har jag ju världens sämsta lokalsinne bara jag kommer ut i en park så det är ju som det är.” Max började pilla på sina lår för att ta bort osynligt ludd.

 ”Jag blev fan rädd först, det är ju inte som att man tror att det ska sitta två människor under en buske och käka godis. Jag trodde jag hade att göra med ett troll eller något.” Bastian log retsamt samtidigt som han snabbt bytte bort från Discovery.

”Troll? Jaså där ser man”, sa Max och blev tyst. ”Fast mitt hår har ganska hög trollfaktor så jag antar att det är därför man kan förväxla mig med ett.”

”Det passar på dig, jag kan liksom inte tänka mig dig i någon annan frisyr. Dessutom finns det de som ser betydligt mycket mer ut som troll än du.”

”Ah, jo, det är väl så.” Max började dra bort osynliga trådar från den nya skjortan och han kände att det inte gick så som han hade tänkt det. ”Men ja, alla är inte direkt fullt utvecklade .”

”Definitivt inte. Fast jag fattar inte hur typ alla esteter tänker, typ som din polare, Malin eller vad hon heter? Hon verkar skitweird, men jag känner ju inte henne så jag ska väl inte uttala mig.” Bastian bytte kanal igen och Max såg sig omkring för möjlig utväg.

”Nejmen Malin är ganska konstig, men hon är schysst när hon är åt det hållet men hon pendlar som någon slags schizofren hackspett. Förstår inte hur hon klarar av det där tempot att leva, speciellt inte när hon blev tillsammans med den där killen som bytte ut dig du vet han den där Torkel.” Sa han alldeles för mycket nu?

Bastian rätade på sig och såg sammanbiten ut, som att en tanke plötsligt slog honom som verkligen inte passade för tillfället. Han hasade sig närmare Max, en sittplats för att vara exakt, och Max visste inte om han skulle fly fältet när Bastian var på krigshumör. Det var klart att han verkligen inte tyckte om att bli utbytt av världens offer, speciellt inte av Torkel.

”Ja, Torkel vet jag mycket väl vem det är. Jag ska skärpa mig så att jag får tillbaka min position i startelvan, men fan Falkh är så jävla sur och aldrig nöjd. Helt stört att en dålig match ska kunna få mig utbytt mot en ersättare som Torkel.” Bastian såg irriterad ut ju mer han tänkte på saken, som att både Torkel och Falkh fanns i närheten och framförde klagomål.

”Ja du är ju bättre på plan liksom, jag menar ja…” Max försökte kämpa med minnen om Basse på planen och det hela men det var ganska svaga bilder eftersom att han mest brukade spela spel på mobilen eller lyssna på musik de gångerna han varit och sett på någon match. Fotboll var verkligen inte hans grej och han skulle aldrig fatta reglerna som hörde till att man sprang bakom en boll och vrålade. Musiken var inte alls lika komplicerad som det och det var tur att det fanns sådana saker som portabla musikanläggningar.

 

De satt och pratade i något som verkade vara en hel evighet, och utan att Max hade märkt av det hade Bastian lugnat ner sig och fått en mer mjukare blick som hela tiden fokuserade på Max själv, och Bastian hade kommit närmare och det skiljde inte mer än en Hanna mellan dem. Det var inte förrän Bastian kom in i Max egna zon som Max började reagera ordentligt med temperaturhöjningar och dylikt, så han reste sig snabbt upp ur soffan för att nervöst säga att det kanske var bäst att gå hem. Förklaringen till det skulle antagligen bli att det fortfarande var mörkt om kvällarna och att han inte hade lust att bli nedslagen av galningar som tyckte att han var ännu mer galning än vad de själva var. Bastian reste sig också upp och såg roat på Max som inte hade en aning om vad han egentligen skulle säga för att det skulle låta trovärdigt, men antagligen förstod Bastian honom så pass mycket. Första gången han hade kommit i riktig närkontakt med Bastian hade han inte ens vetat om att det skedde, och andra gången efter bion hade han varit så nära att det hade varit skamligt att inte ge Bastian den där hejdåpussen. Men nu stod han där i valet och kvalet med sin nya skjorta på sig, sina andra kläder i sovrummet och plötsligt var han i full färd med att gå mot sovrummet för att hämta sina saker för att gå hem och bara glömma bort allting och hoppas på att det bara var drömmar. Han ville med hela sitt hjärta berätta hur fel det kändes att bara gå ifrån sådär, men han kunde verkligen inte stanna för det var någonting som bara sa stopp! Med både stora och kursiva bokstäver.  Bara tanken på att ha haft Bastian så nära, och att han skulle kunna få ha ensamrätt på allt det där perfekta var så frustrerande att han blev kåt i ren protest. Max bet i sin egen läpp och började knäppa upp knapparna på skjortan för att byta till de redan använda kläderna. Skjortan skulle han ha någon annan dag istället då det passade sig bättre och han inte hade lekt Skogsmulle i flera timmar. Utan att han hade märkt det verkade Bastian ha följt efter, och när Max snurrade runt med en skjorta med uppknäppt krage fick han syn på han den där sexiga saken stå alldeles avslappnat i dörrhålet och se besviken ut.

”Måste du gå nu?” Bastians hesa röst lät djupare än vanligt. ”Alltså förlåt om jag gjorde något dumt…”

Max darrade till på underläppen och knäppte upp ytterligare en knapp utan att svara på det Bastian sagt. Han ville vara fast besluten om det han sysslade med, men det var han inte. Fingrarna stannade upp med det de höll på med och händerna föll ner mot sidorna. Han visste verkligen inte var det var han ville och inte ville. Han såg bedjande på Bastian, såg ner på sig själv, upp på Bastian igen och sen suckade han till som att han valt att kapitulera.

”Behöver du hjälp?” Bastians hesa röst lät skrovlig och han kom fram till Max som andades för två vuxna människor. ”Det ser ut som om du har lite problem.”

Max fortsatte att tiga utan såg bara på de fingrar som inte var hans egna, hur de knäppte upp den andra knappen uppifrån sett, och så den tredje, och fjärde fram till att det inte fanns några knappar kvar att knäppa upp. Hela tiden hade han stadig kontakt med Bastians otroliga ögon vars pupiller var enorma. Max hade en känsla av att hans egna såg precis likadana ut och blinkade till för att försöka få bort det där drömmande uttrycket på ögonen som borde se ganska fånigt ut.

”Jo, jag hade lite problem kunde man väl säga”, svarade Max försiktigt och kände hur Bastian närmade sig mer och mer. Plötsligt, utan att de riktigt förstod det själva stod de där med armarna kring varandra, läppar som trycktes mot läppar och tungor som letade sig fram för att tungbrottas ytterligare en gång. Värmen som exploderade inuti spred sig i hela kroppen och Max ryckte till av förvåning. Det var så få gånger han hade upplevt det sådär verkligt att det kom som en överväldigande känsla bara Bastians händer började leta sig ner mot hans mage och närmare gylfen som verkligen var i vägen för tillfället. Max kände hur det pulserade i kuken och han bara antog att Bastian kände detsamma när Max lekande lätt fick av honom t-shirten och drog med lätta fingertoppar över bar hud bara för att retas. Det var lätt att se genom mjukisbyxorna vad det var Bastian egentligen ville men Max var fortfarande alldeles för osäker och ville att de kunde vänta ett slag till, ifall att bara. Fingrar letade sig genom hans hår och kyssar lätta som fjädrar tatuerade hans hals gång på gång tills han flämtade högt. De andades högre och högre, pulsarna steg och det riktigt värkte i Max läppar att göra någonting åt saken. De satte sig ner, hur de nu lyckades med den bedriften utan att slå ihjäl sig, och rörelserna blev mer och mer intima och de båda pojkarna visste tillslut inte riktigt vart det var de befann sig. Max flämtade högt när Bastian drog ner gylfen och knäppte upp knappen på byxorna, och Bastian stönade lätt när Max drog omkull honom över sig och försiktigt bet i Bastians örsnibb, och plötsligt gick allting i dubbel hastighet. Kyssarna blev mer och mer intensiva, Max tryckte sig hårdare mot Bastian som flämtade högt, och allt kändes nära bristningsgränsen. Max var glad att de var ensamma, så att Bastian kunde fortsätta med fingrarna hårt invirade i Max hårlockar och Max med sin hand under både byxor och kalsonger som hjälpts dit av Bastian själv. Det var som att blixtar sköt ut överallt och ingenstans, känslan att ha någon över sig, någon som verkligen ville ha en var taggande. Folk på nätet med som inte kom längre än till sina sexfantasier kunde slänga sig i väggen, för Bastian var den ultimata och han fanns där just nu. Pandapojken var utom sig och han visste inte vad det var han förväntades att göra. Bastian började röra sig fram och tillbaka så att den gnidande känslan över kuken blev alldeles för intensiv och Max var tvungen att kvida till för att inte gå sönder i tusen bitar vilket verkade egga Bastian ännu mer.

”Gud, jag vill ha dig”, mumlade Bastian och Max trodde verkligen att han skulle smälla av. Där låg han och nafsade Bastian i underläppen och var nära orgasm vilken minut som helst. Han antog att om de fortsatte ett tag till skulle det bli ordentligt med fyrverkerier för Bastian var mer än mer upphetsad så att det räckte för flera. Han började dra av Max byxorna, och då blåste allt av, den där vanliga paniken om att han inte skulle klara det som han hade att vänta. Visst att sex med Bastian var det enda han hade drömt om på länge, men inte den här gången. Hur bra allting var så kändes det inte rätt, men han kunde inte säga varför. Det var säkert hans skyldighet eller liknande att berätta det för Bastian också men han hade ingen vettig förklaring till varför det helt enkelt inte fungerade.

”Bastian jag kan inte”, sa han förtvivlat och kysste Bastian en sista gång innan han på något sätt lyckades kravla sig upp ur sängen. ”Jag vet inte varför, och jag är totalt kär i dig så det är inget sånt. Jag kan bara inte, hata mig inte är du snäll. Jag vet att det är patetiskt.” Max vände sig om och sprang ut i hallen innan Bastian hade märkt att han ens lämnat sängen. Snabbt var även han uppe och stod där och såg lika förstörd ut som Max kände sig.

”Var det något fel eller?” Bastian såg oroligt på Max som drog på sig sina skor i all hast med tröjorna i en hög på golvet. ”Säg det i sådana fall.”

”Ingenting var fel, det var hur bra som helst, men jag har ingen bra förklaring till det här. Vi hörs sen okej? Jag måste verkligen sticka.” Max såg på Bastian en sista gång innan han stängde dörren mitt framför ögonen på honom och nästintill kastade sig nerför trapporna för att det skulle gå så fort som möjligt. Det var ett under att han inte blev allvarligt skadad där han sprang med knappt knutna skor. Väl ute på gatan kunde han inte sluta svära över sig själv och vilken stor idiot han var som sumpade ett sådant tillfälle, för det var egentligen allt han någonsin kunnat drömma om. Det hade varit en chans för Max att visa att han tyckte om Bastian mer än bara ord. Att han förmodligen älskade honom kroppsligt också, och det var då allting kändes så elakt att bara rusa iväg utan vidare förklaring, som om Bastian inte vore värd bättre. Och det var han naturligtvis, för han var värd allting. Bara tanken på de där kyssarna och beröringen gjorde så att ha blev hård igen, men han tvingade sig själv att tänka på annat. Det var så jävla elakt gjort och han skämdes över sig själv. Det var så förbannat egoistiskt att göra som han gjort, och hur funtat var inte det? Han började sin vandring till Östermalmstorg med grumliga ögon och han såg inte ens upp mot fönstrena där han antog att Bastian stod och såg på hur hans tunna kropp kurade ihop sig och blev till ingenting igen.

 

Förlåt.

 

   

 


Kapitel 13: Bastian - Om du rör mig så dör jag

Stockholm var precis som lugnet före stormen. Det var glest med folk på gatorna och i affärerna som alltid strax innan rushen då kaffeabstinensen för alla fastighetsmäklare blev alltför påtaglig för att kunna ignoreras.

  Bastian stirrade på sina fötter, på de svarta och en aning spetsiga skorna och sedan på Hampus nästan likadana som gick strax bredvid. Hampus var besviken. Och när herr Strandberg var besviken så önskade man nästan att etthundrasextiosju Adolf Hitler hade stått och skrikit trumhinnorna ur öronen på en. Hampe hade varit besviken sedan i lördags, då Bastian motvilligt erkänt att han inte talat om sanningen för Max. Fast hellre en besviken Hampus än en som var sårad för att man hade ljugit för honom.

  ”Kan du förklara igen varför du inte sa som det var i fredags?” Rösten var låg och Bastian kunde känna de blå safirögonen bränna mot huden, sådär plågsamt omedvetna om sin egen effekt på andra.

  ”För han var skitpackad, det såg du ju själv! Om jag hade sagt något hade han ändå aldrig kommit ihåg det och dessutom hade han sprungit sin väg. Jag vill att han ska ta mig seriöst.” Bastian skavde pärlan i tungan mot baksidan av tänderna och tryckte ner händerna längre i fickorna. Fortfarande vägrade han att se upp från asfalten och gatstenarna, från tuggummin och snusprillor.

  ”Så det var därför du hånglade med honom eller? Om du ens kunde hålla dig till det, lägga band på dig själv har ju aldrig varit din starka sida.”

  Ouch.

  ”Tack för den”, muttrade han surt och skakade luggen ur ögonen. Visserligen var det nära att han och Max hade gått längre än lite hångel och smek, eller snarare att han hade gått längre än så med den stupfulla pandapojken. Det var någonstans efter det att hans egen skjorta hade blivit avsliten och de där smala fingrarna som rörde vid hans hud så försiktigt att det verkade som om deras ägare var säker på att han skulle gå upp i rök om man tog för hårt. Det var då han insåg att det kanske var så han var för Max, någon som bara fanns där på låtsas och inte på riktigt, att allt mest kändes som en vag dröm för pandapojken som rörde vid hans hår som om det vore svindyrt siden. Det var då han insåg att han inte ville att sex med Max skulle vara en vag dröm som skulle få killen att känna sig som en billig slampa dagen efter, som Anna Svensson, som alla de där andra. De som inte spelade någon roll, som inte betydde. Men Max gjorde det, han betydde något, och det var därför han hade lagt ner den tunna pandapojken mellan lakanen innan han gjorde något som de båda skulle få ångra. Max hade somnat två sekunder senare och själv hade han lagt sig så nära han vågade utan att grabben skulle tro att han höll på att bli våldtagen i samma stund som han vaknade, men ändå tillräckligt tätt intill för att kunna känna lukten av Max parfym och hud.

  ”Så ni hade inte sex? Johan och hans kompisar, Max också, tror att ni har haft det.” Hampus var sådär kort i rösten, avmätt, han slösade inte på ord i onödan just nu och det var för att Bastian inte gjort som han borde ha gjort.

  ”Nej, det hade vi inte. Och vad fan har Johan med det här att göra?” Egentligen hade Johan allting med den nuvarande situationen att göra, för Hampus och han hade bestämt att de skulle träffas och både Bastian och Max var skulle vara med. Johan trodde att det var för att Max och han skulle reda ut helgstrulet och tydligen också sexet som de inte haft med varandra. Men Hampus, som hållit sitt ord och inte berättat för någon om hur det egentligen låg till, hade sett en annan möjlighet. Själv hade Bastian ganska snart gett med sig, dels för att det var förbannat pissjobbigt att ha en Hampus som var besviken på en, och för att Max faktiskt förtjänade att veta. Utan ljug, utan misslyckade skolkatalogsincidenter, utan hångel med Reenstierna istället för Basse.

  ”Om du inte säger som det är den här gången, så gör jag det.” Hampus såg allvarligt på honom och den här gången var han tvungen att titta upp, möta blicken och nicka motvilligt. Han kunde inte bara gå och ljuga hela tiden, låtsas att allt skulle bli bra ändå, av sig självt. För det blev inte bra om man inte gjorde det bra. Och det var bara han själv som kunde det, inte Hampe. Så lågt tänkte han inte sjunka att han sumpade hela sin stolthet för att han var en feg jävel.

  ”Jag ska säga det, sluta tjata för fan. Var ska vi ens möta dem?” Det var bättre att spela sur än att visa sig besegrad.

  ”McDonald’s.”

  ”Men tjena, när de är här kommer Donken att vara smockad och Max lär ju dra direkt så fort han ser mig.” Han flinade så överlägset han kunde och hoppades att Hampus för en gångs skull hade gjort ett misstag och inte räknat med eftermiddagsrushen som snart skulle överbefolka alla ställen man kunde få sig en kaffe och något att äta på.

  ”Därför tar du ett bord och jag går och möter dem. Och om han vill sticka så får du väl be honom att stanna.” Hampe var bestämd, som om han hade att göra med ett ganska trögfattat småbarn.

  ”Fine. Whatever.” Bastian vred händerna i byxfickorna och hoppades att det inte syntes att han var nervös. För nervös det var han, som fan. Magen gjorde allvarligt uppror när de gick över gatan och in genom McDonald’s dörrar, han började känna sig åksjuk. De luktade typiskt Donken där inne; matos och stress. Han såg sig om, det var fortfarande ganska folktomt på den nyrenoverade restaurangen. I ena hörnet satt några svartrockare som verkade vara på väg att avsluta sina enorma menyer med extraextra av allt.

  ”Ta ett bord för fyra, så kommer jag snart.” Hampus vände om och själv kändes det som att han helst av allt ville kasta sig om Hampes ben och skrika för full hals att han inte fick lämna honom ensam på ett ställe som McDonald’s. Den brunlockiga grabben tycktes ha känt doften av Bastianpanik i luften för han vände sig om med ett typiskt Hampusleende, sådär lugnande och tryggt. ”Det ordnar sig.”

  Bastian såg sig om bland borden på jakt efter något som så mer avskiljt ut, men ändå inte som om en sekt satt där och smidde planer om nästa bombdåd mot allmänna toaletter. Schysst att han skulle ta upp fyra platser ensam, såg han ut som värsta sumot eller?

  Väntandet var värst. Han visste ju att Max skulle dyka upp, men han visste inte när. Om det var om tjugo sekunder eller tjugo minuter och hela tiden spelade hjärnan upp allt värre scenarion för honom om hur detta skulle sluta.

  Trots att han intalade sig om att det skulle gå bra och att han skulle klara av det här fick han ändå andnöd när en blå tuppkam, ett tuperat svart hårrufs och ett välfriserat brunlockigt hår svepa in genom dörrarna. Max verkade få samma problem för han var på god väg att bara vända om.

  Fan jag måste göra någonting. NU.

  Han hörde sig själv be grabben att stanna och det kändes som om han gick på autopilot under tiden de käkade, snackade skit och Johan gav honom Happy Mealleksaken som ersättning för den försvunna Krokodilgrejen. Han kom sig inte ens för att göra annat än stirra när Max drabbades av panik efter att Johans andra rallybil kraschade rakt in i Colan som välte och snabbt översvämmade bordet. Det var bara så jävla konstigt att hjärnan och kroppen gjorde helt olika saker. Geléklumpen där uppe påminde honom hela tiden om vad han snart skulle bli tvungen att göra, medan kroppen betedde sig som om det var en helt vanlig dag som skulle sluta precis som alla andra.

  ”Du, jag tror att vi ska följa efter.” Hampe nickade menande åt honom och han kunde se hur Johan lade armen om Max som såg vekare ut än vanligt.

  ”Okej.” Han hade inte ens vett att vara rädd, det kändes som om han bara gick runt som en zombie och att han snart skulle vakna upp igen, då skulle det bara vara en dröm. De andra gjorde sig till och med redo att gå när den friska avgasluften väckte honom ur koman. Han sträckte fram handen och tänkte röra vid Max men ångrade sig halvvägs och lät handen falla igen.

  ”Max, det är något jag måste berätta för dig.” Fuck. Fetaste klyschan och Hampe försvann snabbt som ögat under Smurfens högljudda babblande. Ensam med fienden, eller vad skulle man säga? Hjärtat verkade ha allvarliga DAMP-utbrott i bröstet på honom och slog ojämnt med plågsam tydlighet. Max såg ut att ha drabbats av allvarlig panik, typ som om han förväntade sig ett dödsbesked som han hade väntat på länge.

  Var det nu man skulle säga; ”Luke, I am your father”?

  Han drog fingrarna genom håret av ren vana och såg snabbt på Max. Han måste säga någonting snabbt nu för pandapojken höll på att bryta ihop på allvar. De silverfärgade ögonen var uppspärrade och tårblanka som två isbelagda juvelsjöar, framtänderna bet så hårt i den mjuka underläppen att det blev ett litet veck där tänderna gick ner. Bastian kom på sig själv med att dra sig till minnes precis hur den smakade och kändes mot hans egna läppar.

  ”Du har typ HIV, eller hur?” Max avbröt den plågsamma tystnaden så plötsligt och brutalt att den misstänkta HIV-mannen inte kom sig för att göra annat än att stirra. ”Men det gör ingenting”, fortsatte pandapojken hastigt. ”Jag lovar, jag har jättebra immunförsvar!” Max log, eller det liknade mest en stel grimas med skälvande läppar. Han vägde från fot till fot och kastade helstirriga blickar omkring sig.

  ”Va? Nej, vad snackar du om?” Bastian höjde förvirrat på ögonbrynen och sedan mindes han; fan, Max var ju helsäker på att de hade legat med varandra. 

  Grabben hade visserligen aldrig haft något vidare pokerface, men den tydliga lättnaden som spred sig i det oskyldiga ansiktet var nästan skrattretande tydlig. Det såg ut som om pandapojken var svimfärdig av alla spänningar och orosmoment som plötsligt hade försvunnit. Sedan fnittrade han till, helt oväntat.

  ”Vad heter du i förnamn egentligen? Reenstierna Reenstierna går ju inte.” Max fnittrade igen, men själv kände Bastian hur han blev tom inuti. Nu var det dags. Det fanns inget val längre, nu eller aldrig. Hoppa utan fallskärm och hoppas på att det var en kuddjävel man landade på.

  ”Nej”, sa han lågt och såg omsorgsfullt bort från ansiktet som han egentligen inte kunde se sig mätt på och tog ordentligt med sats. Ett par djupa andetag och ett försök att lugna hjärtat och alla kaotiska tankar som rusade genom huvudet och kroppen. Sedan såg han rakt in i de där ögonen igen. ”Nej, Basse. Som i Bastian.”

  Max leende slocknade plötsligt och det syntes tydligt i hans ansikte hur tankarna snurrade, vände och vred. Hela Max verkade skrika: det är inte sant. Men egentligen var det dödligt tyst mellan dem.

  ”Alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här…fast du har väl redan fattat egentligen.” Bastian fick kämpa för att orka hålla kvar ögonkontakten med Max blick som plötsligt verkade ihålig och bottenlös.

  ”Du ljuger.” Pandapojken darrade i hela kroppen och stora tårar svämmade över hans tårkanaler och letade sin väg utför kinderna. Det där svarta rann också, tillsammans med dem, och Bastian fick ont i bröstet.

  ”Du ljuger”, sa Max igen. ”Allt var bara ett skämt eller hur? Du visste hela tiden. Du är inte Basse, han skulle aldrig vara någon som du. Fick ni reda på att vi pratade och ville ha underhållning? Ett ordentligt practical joke kanske? Han vågade väl inte säga nej. I fredags var finalen va? DU LJUGER!” Max röst sprack och blev gäll. Det osammanhängande babblandet i ren frustration skar i bröstet på Bastian som stod handfallen och såg på tårarna som rann utför de där bleka kinderna. Han ryckte till när den svarta påsen som Max hela tiden hållit krampaktigt i handen kastades rakt i bröstet på honom innan den spensliga pojken vände om och sprang.

  ”Max! Vänta!” Bastian famlade med påsen och svor högt när han tappade den mellan alla stressade människors fötter. När han väl hade lyckats få tag i den igen och rest sig upp insåg han att Max var försvunnen.

  Fan.

  Hur skulle han lösa det här?

  Han såg på den svarta påsen i sin hand och kände sig för första gången på länge alldeles förtvivlad och gråtfärdig. Han svalde frenetiskt flera gånger för att få bort gråtklumpen i halsen. Det allra jobbigaste var att han inte kunde skylla på någon annan än sig själv den här gången. Det fanns ingen jävla svensklärare som särbehandlade honom till det sämre. Det var hans eget fel, helt och hållet. För att han hade blivit kär i någon utan att veta hur den såg ut och sedan hade ljugit för att han inte hade en aning var han borde göra av sina känslor. Och det visste han fortfarande inte. Men han ville inte vara utan Max, inte efter att han äntligen hade vågat säga sanningen. Vågat stå för vem han var.

  Det fick inte skita sig nu.

  Han rörde vid den rutiga skjortärmen som stack ut ur påsen. Visserligen hade han vetat redan i lördags att Max hade lånat hans skjorta för att han inte kunde hitta sin egen tröja (som Bastian senare hade dragit fram från sängens fotända), men nu kändes det extra tydligt att tyget hade rört det där mjuka, ljusa skinnet som hans egna fingertoppar smekt senast i fredags och nu kanske aldrig skulle få röra vid igen.

  Fan ta livet. Fan ta alla jävla människor. Och fan ta honom själv för att det alltid sket sig för honom.

  Med en suck stoppade han ner skjortärmen i påsen igen och började gå hemåt, just som han hade bestämt sig för att gå hela vägen istället för att ta t-banan en station så öppnade sig himlen och regnet öste plötsligt ner över honom.

  Vilket jävla flax han hade idag då.

  Svärande började han springa och sicksackade mellan stressade stockholmare som skyndsamt fällde upp paraplyer med ögonutpetningsfunktion. Tankarna rusade i huvudet, fortare än vad han själv kunde springa och ganska snart insåg han att det inte bara var regnet han sprang ifrån utan sig själv också. Max, Max, Max fanns där hela tiden och såg anklagande på honom. Och sedan Hampus besvikna min och varför sa du det inte i fredags?

  Ja, varför i helvete hade han inte sagt det i fredags? Det hade säkert gått annorlunda då.

  Regndropparna var stora och tunga och när de slog ner på honom sprängdes de till små diamantregn över hans hud.

 

Det luktade rengöringsmedel med citrondoft överallt så fort han kom innanför dörren till den stora våningen på Östermalm, mest lik en dränkt katt.

  ”Älskling är det du?”

  Fan. Morsan och farsan var redan hemma.

  ”Mm.” Han klev ur de fuktiga skorna och lämnade blöta fotavtryck på golvet fram till klädhängaren.

  ”Har du sett vad det regn… men älskling du är ju genomblöt!”

  Oh surprise!

  ”Mm.” Han var glad att han var dyngsur över hela kroppen så att morsans kritiska ögon inte skulle se de salta tårarna som hade runnit utför kinderna tillsammans med regnet. Han kände hur hennes envist frågande, hysteriskt uppspärrade blick följde alla hans rörelser som om han var något förbannat föremål för Finn fem fel. Hon hade säkert hittat tretton vid det här laget. De hade nog precis kommit hem, insåg han när han hade hängt upp den droppande jackan på kroken och vänt sig om för att smita förbi henne och in på sitt rum. Hon hade fortfarande sådan där kostym på sig, eller om det var dräkt det kallades på tanter. Men det såg precis ut som en kostym, fast med kjol istället för byxor. Det ljusa håret var stramt uppsatt och hon såg sådär kliniskt perfekt och professionell ut.

  ”Mår du inte bra?” undrade hon sedan efter flera sekunders obekväm tystnad. Kanske hade hon hittat någon handbok för hur han beter sig som en bra morsa någonstans under affärsresan eftersom hon till och med lade sig an med en orosrynka mellan ögonbrynen.

  ”Nej, jag lägger mig en stund.” Han såg sin chans att fly och vek snabbt undan för morsans hand som ville mäta febermöjligheten på hans panna. Vad trodde hon då? Om han hade varit ute i iskallt regn och kände sig som en vandrande isbit så skulle knappast pannan vara skållhet. Farsan satt i vardagsrummet och kollade Ekonominyheterna. Bastian skyndade sig förbi i hopp om att gubben inte ens skulle märka att han var där, och för en gångs skull verkade turen stå på hans sida. Inte för att hans eget rum var någon oas i öknen, det var inte precis ett ställe där man kunde få vara i lugn och ro och känna sig hemma. Det var precis lika kalt som vanligt, lika stelt och opersonligt som resten av lägenheten.  Han började skala av sig kläderna och kände hur det klibbade på skinnet efter regnet.

  ”Glöm inte att mormor och morfar och farmor och farfar kommer imorgon när vi ska fira din födelsedag. Klockan sex är de här, och då är du också hemma.” Morsan verkade alldeles ha glömt bort att han mådde dåligt och informationen om mor- och farföräldrar på ingång gjorde honom inte direkt bättre. Drygare människor fick man leta länge efter.

  Han såg sig omkring. Sängen stod bäddad och kläderna som han hade kastat på golvet samma morgon hade lagts in i hans Walk in-closet igen, ja efter det att de hade tvättats såklart. Han stirrade ut genom fönstret på ett grått och regnigt Stockholm en lång stund. Det var ändå trevligare där ute än i ensamheten här inne. Snart skulle farsan få veta att han hade blivit petad ur startelvan, och då skulle det inte bli kul. Sen, imorgon, skulle resten av de dryga översittarna inta placet och skälla ut honom igen, både för det och för betygen som nog inte skulle leva upp till deras förväntningar. Och nu skulle han inte ha Max att berätta det för.

  Bastian grät igen. Mer kontrollerat den här gången, utan hulkningar och snyftningar. Bara tårar. Han var trött som fan på att alltid ha en roll att kliva in i och krav att leva upp till. Att det skulle vara så helvetes svårt att bara kunna få vara sig självt helt igenom.

  Han tog fjärrkontrollen till stereon från nattygsbordet, tryckte på play och vred upp volymen ordentligt. Morsan och farsan fick väl blunda lika hårt med öronen som de gjorde med ögonen om det störde dem. Iförd ett par något regnfuktiga kalsonger kröp han ner mellan täcket och lakanet, han stannade till halvvägs med en snabb blick på datorn med avfärdade snabbt tanken. Max var inte hemma än, och om han var det så hade han säkert blockat för länge sedan.

  Tiger Lou intog rummet tillsammans med sångarens sorgsna röst och han andades in och ut tillsammans med de olyckliga fraserna. Det var så förbannat jobbigt att befinna sig mitt i centrum för allas blickar och beundran, och samtidigt känna sig som om man var ensammast i världen. Och sen hade han börjat prata med Max och då hade allt känts lite lättare igen, fast på ett annat sätt, för då hade oron för att grabben inte skulle gilla honom när de äntligen träffats hela tiden hängt som ett orosmoln över honom. Alltid fanns det något problem, en osäkerhet. Det gick liksom aldrig att slappna av.

  Han behövde alltid prestera någonting.

 

Bastian ryckte till när datorn meddelade att han hade fått ett snabbmeddelande på MSN. Han hade inte ens märkt att han hade somnat. Hjärtat speedade upp och slog hårt och okontrollerat i bröstet när han osmidigt ramlade ur sängen med en duns och skyndade bort till den röda laptopen.

  Det måste vara Max.

Hampus säger:
     Halloj. Hur gick det?

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     vad fan tror du?

 

Hampus säger:
     Dåligt. Såklart, eftersom du är på så gott humör.

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     congrats, nu är du glad va?

 

Hampus säger:
     Nej, varför skulle jag vara det?

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     kanske för att hela den här grejen var DIN idé?

 

Hampus säger:
     Lägg av nu. Du var ju tvungen att berätta det någon gång, eller hur?

 

 Baby you deny me my reasons to cry säger:
     jag kunde väl ha fått gjort det på mitt eget sätt? jag är inget småbarn, jag kan ta hand om mig själv.

 

Hampus säger:
     Inte? Du beter dig som ett.

 

Han tryckte snabbt på blockera-knappen, visserligen bara tillfälligt för Hampus skulle ganska snart bli förlåten igen. Det var ju trots allt inte hans fel, egentligen, att det hade blivit som det blev. Han scrollade onlinelistan och fastnade genast för ett nick som inte kunde tillhöra någon annan än Max.

  Stop waiting, start living.

  Det var ganska tydligt att nicket var riktat till honom, att det hade med hans lögner att göra. Just därför kände han att han var tvungen att förklara sig eftersom han inte hade haft någon möjlighet till det utanför McDonald’s.

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     alltså. det var aldrig meningen att ljuga för dig, det bara blev så liksom. det blev så fel när jag fick reda på att du var du och jag fick liksom ingen betänketid eller någon chans att smälta det. jag visste inte hur jag skulle hantera situationen liksom. jag ville fan inte såra dig, jag får hjärnblödning av det här. Jag kan inte vrida tillbaka tiden och jag vet inte vad jag skulle ha gjort ist

 

Fan där tog tecknen slut och han hade råkat skicka ett halvfärdigt ord.

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     istället. då kanske du hade dragit åt helvete fort ändå. jag är ledsen, som fan.

 

Inget svar. Han visste att Max satt i andra änden av alla sladdar och kablar, bakom en dataskärm och såg precis vartenda ord som han skrev. Men han ville inte svara. Bastian tuggade en kort stund på tummens nagelband och väntade på ett svar, en benådan, som inte ville komma. Max kanske aldrig skulle förlåta honom? Man visste ju aldrig med den grabben, han kunde ju bli helt upprörd över att man kallade honom bög. Vilket i deras konversationer var betydligt mer ett konstaterande än en anklagelse, för vad skulle Bastian ha för nytta av att bli kär i den grabben om det visade sig att han gillade silikonboobs mer än sexpack och skäggväxt? Eller ja, vem tände på skäggväxt egentligen? Om man inte typ hette Franz och var tysk läderbög.

  Bastian skakade bort alla idiotiska, röriga undanflyktstankar ur huvudet och koncentrerade blicken på dataskärmen återigen.

  Fortfarande inget jävla svar.

  Han bet sig i läppen, torkade bort saliven från tummen på kalsongerna och lade fingrarna tillrätta över tangentbordet. Han ändrade sitt nick för att verkligen övertyga Max om att det här var på riktigt och inget skämt i samhällarnas dolda kameran.

  Bastian fick det bli, kort och gott. Och snyggt.

 

Bastian säger:
     Snälla Max, det var fan inte meningen att det skulle bli såhär, att du skulle bli ledsen. Förlåt.

 

Han väntade igen, såg Max status ändras från Online till Upptagen och suckade uppgivet. So this was it then. Snacka om rådiss dessutom. Han försökte till och med skratta bort det i tankarna, så töntigt, alldeles för feg för att egentligen våga erkänna för sig själv att han var förbannat ledsen. Och ensammast i världen igen.

  Magen vrålade plötsligt till i ett oväntat vredesutbrott och han blev halvt om halvt illamående av hunger. Han hade inte ätit ett skit sedan McDonald’s och alla visste ju att den maten gav energi och mättnadskänsla som räckte i en kvart. Han lät MSN stå på, ifall Max kanske skulle ångra sig men ändrade statusen till På lunch, innan han drog på sig mjukisbyxorna från träningsoverallen och en T-shirt.

  ”Bastian?” Farsans röst fångade honom så fort han satte sin fot i köket. Tonfallet talade tydligt om vad saken gällde och han blev helt ställd, för mitt i all ångest över Max hade han alldeles glömt bort att farsan skulle få psykbrytet om petningen ur startelvan. Shit.

  ”Ja?” svarade han dovt och byggde noggrant upp murar omkring sig för att vara säker på att farsans dömande ord inte skulle ge synbara spår. Tyvärr tog de sig på något vis alltid in och fastnade på insidan.

  ”Jag ringde Falkh för en stund sedan.” Farsans röst som var tom på känslor gjorde det nästan outhärdligt att inte falla ihop i en lipande hög på golvet med alla jävla missöden som redan inträffat. Var det hans turdag idag eller?

  ”Jaha.” Bastian tryckte ner händerna djupt i de mjuka fickorna och förträngde hungern för en stund. Den fick vänta. Farsan måste få slänga ur sig alla anklagelser först.

  ”Du kanske har något som du vill berätta för mig?” Nej men åh, psykologsnacket den här gången. Han kanske hade gått samma kurs som morsan.

  ”Nej, inte vad jag kan komma på”, svarade han hårt och undvek noggrant farsans tomma blick och ägnade evighetssekunder åt att granska de vita klinkerplattorna i golvet. Han kanske skulle ta och räkna dem den här gången?

  ”Där håller jag nog inte riktigt med dig.” En, två, tre, fyra… ”Han talade nämligen om vad som hände förra gången du spelade.” Det var inte; förra gången ni spelade, eller den senaste matchen. Det var senaste gången du spelade, för att verkligen tala om att Bastian inte hade fått sätta sin fot på det gröna vitstreckade gräset de senaste två matcherna annat än på uppvärmningen.

  ”Jag är besviken.” Tio, elva, tolv. ”Jag trodde att du och jag hade diskuterat hur viktigt det är att du koncentrerar dig på fotbollen om du vill bli något? Vill du inte hålla på med fotbollen?” Sjutton, arton, nitton. Och en halv mot väggen, räknades halvor? ”Du kommer ångra dig annars Bastian. Du får sluta lata dig, sluta upp med att äta skräpmat, spring ett par gånger extra i veckan. Vill du inte bli bäst? Det var det enda jag drömde om när jag var i din ålder, sedan skadade jag knäet och då fick jag ta det näst bästa. Men det behöver inte du. Ryck upp dig, du får sluta ta allt så förgivet och tro att du har en given plats. För det har du inte längre!”

  Trettiosex, trettiosju.

  ”Hör du vad jag säger Bastian? Jag vill inte behöva skämmas för dig, du kämpar inte tillräckligt hårt! Jag betalar inte din fotbollsträning, dina nya skor, dina träningsläger för att du ska gå in på plan och göra bort dig. Vara urusel!” Farsan hade tagit av sig de svarta glasögonen med rektangulära bågar. Han såg fortfarande tom och kall ut. Reserverad, men ändå fick han det att låta som om världen höll på att gå under. Trots att det verkade som om farsans värld hade rasat samman vid hans fötter så visade hans yttre inget tecken på frustration. Håret låg i perfekt ordning och han kunde därför inte ha dragit fingrarna genom det som Bastian brukade göra när han inte hade en aning om vad han skulle ta sig till. Han var så trött på allt gnäll om att han inte gjorde tillräckligt bra ifrån sig någon gång. Det var ju inte direkt att han blev hyllad och farsan lovprisade honom så fort det hade gått bra, nej för det var ju självklart.

  ”Men fattar du trögt eller? Är du helt slut i huvudet? Jag är så jävla trött på dig och ditt jävla tjat!”  

  Och så blev det bråk, till och med värre än förra gången. Morsan lade sig i, men mest för att hon var rädd för vad grannarna skulle tycka om han och farsan slog ihjäl varandra på köksgolvet. Inte för att de någonsin tog till våld mot varandra, de hade knappt någon fysisk kontakt alls. Vare sig det gällde bråk, eller ömhetsförklaringar, för dessa, de få gånger de dykte upp innanför Familjen Reenstiernas väggar, kom endast från morsan. Och vid de tillfällena var de bara riktade åt hennes son, och sedan låtsades de som om allt var bra igen och han och farsan satt på varsin sida om köksbordet och försökte mörda varandra med sin envisa tystnad. Då pratade morsan extra högt och lät bli att fråga om skolan, tillfälligt i alla fall.

  Nu var det precis den där obeskrivliga tomhetskänslan efter ett närmare ett timslångt bråk som hade slutat med att Bastian hade slängt igen alla dörrar från köket till sitt eget rum efter sig. Några tavlor av obefintligt värde hade slagit i golvet och morsan hade sett chockad ut, som om de bara hade ramlat från väggen av sig själva, och tagit upp dem igen. Farsan satt och bläddrade våldsamt i en av de där tusenmiljarder tidningarna han hade om lyxbåtar och sportbilar. Bastian satt och åt fyra mackor med leverpastej och en tallrik fil med aggressivt tuggande käkar. Morsan läste samma gamla damtidningar om mode och kom då och då med en kommentar som bara blev hängande i luften. Men hon låtsades som ingenting, för det var enklast så.

  Gråtklumpen skavde i halsen, fastän han mest av allt var arg, men han tvingade sig att inte låtsas om den. Det hade blivit för mycket nu, det kändes som om han höll på att drunkna inifrån. Och Max hade dragit tillbaka livbojen snabbt som fan.

  Mackorna pressades ner genom strupen även fast matsäcken redan var full och han torkade av smöret från fingrarna på sina byxor. Han orkade fan inte mer nu.

  Envist knep både han och farsan ihop munnen när han reste sig från bordet, gick in på sitt rum igen och låste dörren efter sig. Ett snabbt pet från långfingret gick skärmsläckaren att ge upp sitt eviga bildbytande av tjejer utan kläder.

  Fortfarande inte ett ord från Max.

  Trycket i tårkanalerna blev för stort och han började gråta igen samtidigt som han hatade sig själv för sin egen svaghet. Man grät fan inte av att bli totaldissad av någon Internetbög. Han slog igen datorn och torkade argt bort tårarna som rann nerför kinderna med handryggen, med ett snabbt tryck stängde han av datorn, på fel sätt, så när den nästa gång startades upp igen så skulle den ta tusen år på sig att felsöka. Men han ville inte slå på den igen, han hade aldrig varit speciellt intresserad av datorer och egentligen aldrig haft vare sig tid eller lust för MSN förrän Max kom in i bilden. Och nu var det väl lika bra att glömma bort alla minnen som fanns i den också.

  Längst in i garderoben i lådorna med kepsar, hattar och mössor fanns minnesdödarna. Vodkaflaskorna.

  Han hade ju uppenbarligen inte talang nog att bli fotbollsproffs, så varför inte satsa på alkis och parkbänksnötare?

 

  Monday night I feel so low

  Count the hours they go so slow

  I know the sound of your voice

  Can save my soul

  City lights, streets of gold

 

Bastian stirrade upp i det vita taket medan synfältet blev att dimmigare i kanterna. Han var skapligt packad nu och tårarna rann fortfarande medan Tiger Lou-skivan gick på repeat. Han frös lite och blodomloppet verkade alldeles ha stannat av, både händer och fötter var som isbitar och den halvdruckna flaskan (nummer tre i ordningen) stod tryggt mellan armen och magen. Fan vad han mådde skit, helst av allt ville han ut på toan och spy, men morsan och farsan satt där utanför och han var inte direkt i stånd till att dölja sitt eget snyftparty. Och mitt i alla förvirrade alkoholiserade tankar hade han tagit upp mobilen och skickat minst en miljard SMS som bad Max att inte vara arg på honom, och när han inte fått svar under timmen som följde hade han börjat ringa också.

  Men inget svar, bara aborterade samtal och säkert raderade sms.

  Tanken om bakfyllan i skolan, på en tisdag, var den sista som dunkade hans huvud gul och blå innan han somnade.

 

  Look out my window to the world below

  Moves so fast and it feels so cold

  And I’m all alone

  Don’t let me die

  I’m losing my mind

  Baby, just give me sign

 

Huvudet värkte som om någon hade sprängt ett antal splitterbomber innanför pannbenet på honom. Ingen annan fick baksmälla av vodka, utom han. Sådan jävla tur man kunde ha. Fast å andra sidan hade religionen blivit inställd eftersom tanten var sjuk, så eftermiddagen blev i alla fall något kortare. Därmed fick han mer tid till att bygga upp ångest inför det så kallade födelsedagsfirandet.

  Folket i plugget verkade stirra mer än vanligt på honom, troligtvis för att han såg ut som ett vrak med fyra nyanser blekare hudton i ansiktet och blodsprängda ögon. På en tisdag. Heja!

  ”Vill du snacka?” Hampes röst skar som knivar i huvudet och illamåendet vällde genom kroppen, han orkade bara skaka på huvudet till svar. Men Hampe valde att ignorera.

  ”Om han inte kan förlåta dig, så skit i honom.”

  Bastian drabbades av plötslig panik när han insåg att de befann sig i skolan och alla kunde höra.

  ”Men knip! Det är mitt liv, inget jävla pressmeddelande.” Tänk om någon som absolut inte skulle höra, hade gjort det, och då skulle hela skolan veta inom fyra nanosekunder och sedan skulle hans status vara skrotad för ingenting.

  ”Sorry.” Hampe lät faktiskt ångerfull och i sitt bakfulla tillstånd orkade Bastian inte spela oberörd. Inte när hela insidan kokade och det gjorde ont i huden av ansträngningen att hålla allt det onda inom sig när man helst av allt bara ville ha en axel att luta pannan mot. För ont gjorde det, och säkert tusen gånger mer än han tillät sig att känna. Han kontrollerade så att ett gäng fnissande fjortisar i tuggummirosa och turkost hade stirrat sin dagliga dos och försvunnit utom hörhåll innan han grep tag i Hampes arm. Den brunlockiga grabben såg alldeles chockad ut och stannade upp.

  ”Alltså. Morsan och farsan var hemma igår. Och farsan har fått reda på startelvan och… jag pallade inte bara. Ikväll kommer det vara ett helvete hemma.”

  Hampe såg ut som om han glömde bort att andas och verkade helt tagen på sängen. Ja inte bokstavligt, vad Bastian visste om i alla fall.

  ”Vadå? Slår han dig eller?” Hampus såg fortfarande ut som om någon hade tryckt upp en lyktstolpe i röven på honom och Bastian skrattade bittert.

  ”Som om han någonsin har tagit i mig efter det att jag var typ född.” Han såg ner i golvet ett par sekunder och hoppades att Hampe skulle fatta att han inte ville gå djupare in på det, inte just nu. Kanske när de var pensionärer, nära döden och satt på samma hem.

  ”Du, vi börjar nu, men alltså… ring om det är något, när som helst, okej?”

  Yeah, like that’s ever going to happen.

  “Mm, visst. Tack.”

 

Hela klassen verkade glo extra mycket. Fast i och för sig kanske man inte kunde anklaga dem för det när han alltid brukade komma som tagen ur en modekatalog, men idag mest verkade vara ditsläpad från SOC.

  Sarah och Therese stirrade på honom där han satt med pannan mot bänkskivan och muttrade till svar varje gång någon utav dem frågade något om temaarbetet. Palla det liksom.

  ”Vi måste ändå komma på vad det är vi ska filma, jag menar, det funkar liksom inte med någon sorts kärleksfilm.” Sarah snurrade en hårslinga runt pennan och gav Therese en menande blick för att få medhåll.

  ”Nej precis, vi måste göra något bra.”

  ”Menar du det? Jag trodde vi skulle göra ett skitdåligt arbete och att ni skulle ligga med Stafstedt så att vi får MVG ändå”, muttrade Bastian från bänkskivan och låtsades inte om att både Sarah och Therese gav honom sina förolämpade ansiktsuttryck (spärra upp ögonen och glo förebrående med öppen mun).

  ”Skärp dig nu.” Hampe knuffade till honom i sidan med armbågen i sidan och suckade. ”Ärligt talat, vi har inga idéer och vi måste ha kommit på en inom tjugo minuter.”

  ”Ja, men Bastian är ju så intelligent så han kan ju komma på en bra idé då”, fräste Therese och Sarah slipade upprört naglarna med nagelfilen.

  ”Fine, vi gör ett arbete om status i ett förhållande. Tjejen måste vara snygg och killen ska helst vara både det och ha pengar.” Han var säker på att lite dregel hade runnit från hans mungipa ner på bänken och torkade bordsskivan med handen. Förvirrat såg han upp på sin grupp och undrade varför de inte hade dissat hans värdelösa idé än, men de såg ut som om gud precis hade hoppat ut från himlen.

  ”Skitbra idé!” utbrast Hampe plötsligt och knuffade till honom lite lätt på axeln med knytnäven. Hade det varit någon annan hade han kramat dem lätt med ena armen runt axlarna, men han hade lärt sig för länge sedan att Bastian inte var överdrivet mycket för närhet.

  ”Alltså jag fattar inte”, gnällde Therese och Sarah blängde surt på henne. Fick man Sarah att stirra irriterat på sin bästa vän så hade man kommit på något revolutionerande. Bastian förstod bara inte riktigt vad som var så fantastiskt med hans idé.

  ”Men åh, kinderägg!” fräste hon och nickade sedan mot Hampe. ”Vi kör på det här, det verkar bra. Hur ska vi föra fram det med en film?”

  ”Vi filmar folk på stan och så analyserar vi deras förhållande, typ? Vi kan ju lika gärna ta klipp från typ kända filmer också.” Bastian kände sig som ett geni trots illamåendet och huvudvärken, han glömde bort Max och farsan för stunden och såg noggrant till att Hampe skrev ner hela idén på papper.

  ”Okej, vi slutar nu, men vi börjar med det här på fredag eller? Filma folk på stan, får man ens det förresten?” Den brunlockiga pojken samlade ihop sina pennor och suddgummin medan han skrev gruppens namn på pappret.

  ”Om man inte filmar deras ansikten så bryter man inte mot integritetslagen, jag frågade farsan om den där sidan på nätet där de fotar folk på stan och deras klädstil, men det är okej om man inte fotar deras ansikten typ.” Bastian ryckte på axlarna och reste sig mödosamt från stolen. Äntligen slut på helvetet i skolan, och dags för det hemma.

  Han försökte förtränga illamåendet från baksmällan medan han trängde sig fram mellan esteter som skulle ha något samhällsämne och naturare som skulle fylla upp svensksalen efter hans egen klass. Mitt i trängseln av elever, parfymer och udda frisyrer fick han syn på ett rosa rufs med fjärilshårspännen. Den enda han någonsin hade sett på skolan med rosa hår var smurfens flickvän, han hade glömt hennes namn, och det borde betyda att Max fanns någonstans där i närheten. Han kände hur illamåendet blev allt starkare samtidigt som hjärtat gjorde ofrivilliga skutt i bröstet på honom. Hjärnan hängde inte riktigt med när kroppen plötsligt styrde stegen mot tuggummihåret, det var som om själen ville bli varm igen, precis som den alltid hade blivit när han pratade med, såg eller var i närheten av Max.

  Beroende? No kidding.

  Förhoppningarna om att se det där krigsmålade ansiktet igen grusades med marken då pandapojken inte syntes till i närheten av tuggummifrillan, hon stod bara och tittade bort mot kopiatorrummet och drog i den limegröna kjolen med Hello Kitty-mönster.

  Besviket rynkade han pannan, såg ner på sina gympadojor med rynkad panna och kom på sig själv med att känna sig gråtfärdig.

  Vad fan Basse, det är bara en kille, vem som helst. Inte snyggast i världen, han spelar inte ens i samma liga som du. Jävla pucko.

  Men hjärtat höll inte riktigt med. Och själen ville smälta.

  Hela den här grejen med att släppa att han hade blivit dissad gick ju verkligen som smort…

Morsan hade redan satt städerskan i arbete när han kom hem. Matsalsbordet dukades och vartenda dammkorn skulle genast avlägsnas. Själv stod hon och funderade över vilka bordsservetter som passade bäst till porslinet. Fast Bastian tyckte mest att de så kallade servetterna mer såg ut som handdukar än något annat.

  Elisabeth Reenstierna verkade alldeles hyper där hon sprang omkring i sådana där plyschkläder och ändrade om tallrikar och blomvaser tio gånger i minuten, snacka om överambitiöst. Det var ändå bara de där pensionärerna som skulle titta förbi, kasta skit på hennes son i ett par timmar och ge några mindre roliga presenter.

  ”Morsan, vad håller du på med?”

  Hon snurrade runt, tydligen hade hon inte hört att han så försiktigt hade dängt igen dörren efter sig, och granskade honom lika odiskret som alltid med hysteriskt uppspärrade ögon. Ansiktet hade kanske antagit en något nervärderande min om det inte var inkapabelt till att göra mer än ett uttryck – botoxminen.

  ”Har du gått sådär till skolan?”

  ”Va?” Han såg förvirrat ner på sina träningsbyxor och T-shirten, mest för att kolla så att han verkligen hade dem på sig och inte stod där helnaken, för det kunde ju lätt klassas som en aning perverst.

  ”Varför ska vi köpa kläder till dig när går till skolan sådär, klädd som en av de där?”

  Åh vad härligt. Farsan var missnöjd över fotbollen och betygen, morsan var missnöjd över hans kläder och betygen. Det så kallade födelsedagsfirandet skulle bli värre än alla födelsedagsfiranden tidigare, nu hade han inte ens morsan lite halvt till försvar.

  ”De där?” upprepade han och misstänkte starkt var den här diskussionen var på väg.

  ”Ja, utlänningarna. De går sådär allihop, de har ingen stil, inga föräldrar med jobb som kan köpa kläder åt dem. Men det har du.”

  ”Jaja”, muttrade han till svar och vände snabbt om för att fly från rasistmonstret. Okej, visst, han hade inte de mest öppensinnade åsikterna själv heller kanske. Men det fanns utlänningar med jobb, och stil. Faktiskt.

  ”Ta på dig riktiga kläder ikväll! Dina lår ser dessutom ännu större ut i sådana där byxor!” ropade hon efter honom.

  Men tack morsan.

  Vad var det för fel på att klä sig lite bekvämt någon gång ibland? Speciellt om man fortfarande var hyfsat bakis, hade fått en rådiss och blivit kickad ur fotbollslaget. Dessutom var inte hans lår speciellt feta jämfört med en del andra fotbollspelares och det var faktiskt muskler och inte fett till skillnad från typ sumobrottares.

  Allt verkade bara gå fel hela tiden nu, bad karma, kanske? Han hade i princip aldrig gjort något bra mot någon i hela sitt liv, så han kanske skulle bli tvungen att göra som Earl i My name is Earl? Fast å andra sidan kunde man väl inte ha en massa engångsligg ogjorda, eller limma hjärtan eller så. Han var helt enkelt dömd till ett pissliv.

  Tack gud.

  Som han inte ens trodde på.

  Av ren vana loggade han in på MSN så fort han hade stängt och låst dörren till sitt rum om sig och det var inte förrän han såg Max nick som han insåg att det var ett stort misstag att trycka på Logga in-knappen.

  I thought I lost you somewhere, but you were never really ever there at all.

  Det var ju inte direkt någon revolutionerande bedrift att inse vem nicket syftade på. Tack igen, liksom. Fast å andra sidan var det kanske helt sant ur hjärtekrossarens synvinkel. För Bastian hade ju ljugit och visat sig vara någon helt annan än Max troligen ville.

  För vem ville, på fullt allvar, ha något seriöst med Reenstierna? Alla hade ju varit med honom. Om Bastian själv hade varit någon annan än just sig själv, så skulle inte han heller ha velat ha något med sig själv att göra. Komplext, men ack så sant.

  Han loggade snabbt ur igen och började bläddra bland mapparna på datorn. Varför hade han och Max aldrig funderat på att byta bilder?

  För behålla det overkligt..

  Och nu skulle gamlingarna ägna ett par timmar åt att håna honom. För betygen. För fotbollen. Ibland önskade man att lönnmördare fanns mer lättillgängliga.

 

 

”Hur går det med fotbollen, Bastian?” Farfar hade tagit första bästa tillfälle att leta upp fel att klaga över. Nu hade de inte ens kommit två tuggor in i förrätten och han hade redan hittat rätt.

  ”Bastian anser att han inte behöver anstränga sig, så nu spelar han inte mer än ett fåtal minuter någon match då och då”, svarade farsan kallt i sin sons ställe och Bastian vägrade att se upp på de två tunnhåriga gubbarna i kostym, vassa blågröna blickar och nästan identiska ansiktsdrag. Farfar var bara lite rynkigare. Och fetare.

  ”Jaså? Har du börjat tro att du är förmer?” Farmor lade sig också i, hon älskade sådant här. Om professor McGonagall från Harry Potter (ja, han hade faktiskt läst de första två böckerna) verkligen var en levande person, så var det farmor. Lika dryg som hon såg ut med kall, grå blick, mörkt hår i en stram frisyr och propert klädd i deprimerande färger. Lika vidrig var hon också som person, kylig och nedlåtande. Om någon ansåg sig förmer så var det hon.

  Bastian skakade på huvudet och förträngde de gånger han sett ner på personer för att de inte tillhörde hans samhällsklass eller för deras klädstil, till och med på grund av deras betyg eller talang inom de estetiska ämnena. Han krympte på stolen, blev liten och hjälplös. Det kändes som om han var en femåring som tagit någon annans leksak och blivit påkommen.

  ”Han struntar i skolan också, så någonting åt det hållet är det ju.” Morsan ville också vara med. Great. I vanliga fall brukade hon hålla sig lugn, kanske ge honom någon tröstande blick då och då, som om hon verkligen brydde sig om honom. Men idag var hon väl fortfarande pissed off över hans kläder.

  Sedan vaknade mormor (som såg ut som en vaxdocka på grund av allt botox och ett antal operationer, med samma hysteriska bruna blick som morsan) och morfar (butter, gråhårig med välansad mustasch och nerdragna ögonbryn) till liv.

  Bastian fokuserade på maten. Halvvägs in i huvudrätten gick det faktiskt ganska bra, men mitt i diskussionen om varför så goda gener hade skapat en sådan översittare utan potential tappade han kraften att blunda och inte ta åt sig.

  ”Men vi får ju trots allt tänka positivt.” Morfar torkade sig om munnen och lämnade kvar sås i mustaschen som mormor genast var där och duttade bort med servetten. ”Nu för tiden kan ju inte ens de homosexuella bara vara homosexuella längre.”

  Det var tydligen hysteriskt roligt för de andra fem skrattade högt. Men Bastian satt tyst och kände hur hjärtat bultade i överljudshastighet.

  ”Man ska tydligen vara en sådan där bisexuell, förstår ni. Det är något nytt påhitt, det kommer säkert från USA som allt annat.” Morfar skrockade för sig själv och såg riktigt nöjd ut över att ha tagit upp ett nytt ämne som skapade ramaskri runt bordet.

  ”Det var det dummaste jag har hört! Först påhittet om homosexuella, och nu något nytt!” Farfar såg riktigt upprörd ut. ”Nej, för min del kan vi lika gärna låsa in dem till dess att de kommer på andra tankar!”

  Bastian kände hur hjärtat stannade av. Inte sådär plötsligt som när han såg Max, utan slagen dog sakta ut allt eftersom orden sjönk in i honom.

  Inte nog med att han var puckad, ansåg sig förmer och totalt talanglös. Nu var det fel på honom också. Han ville försvinna, prata med Max. Han måste prata med Max. Det var den enda som det gick att snacka med på allvar. Hampe skulle bara försöka säga att han inte skulle bry sig. Men hur skulle han inte kunna bry sig om att hans egen familj föraktade allt han var? Att de ansåg honom som något onaturligt. Vem hittade frivilligt på att man var något som så många tyckte var äckligt, eller sjukt?

  Det kändes som om han hade fått en uppenbarelse, eller, det kändes som om det var så det borde kännas när man fick en uppenbarelse. För nu verkade det självklart vad han borde göra. Han måste prata med Max om vad som hade hänt, någonstans där Max inte kunde springa sin väg. Han fick fan inte sumpa det nu, inte när han äntligen hade hittat någon som tyckte om honom som han var, ja förutom det att han var Reenstierna då, men inuti. Och när han hade hittat någon som han tyckte om.

  ”Ni är totalt dumma i huvudet hela högen, jag hoppas att ni vet det!” Han reste sig snabbt från stolen och struntade i sex chockade fulhuvuden som stirrade på honom. De hade väl alldeles glömt bort att han faktiskt fortfarande hade talförmåga. Sedan skyndade han sig ut i hallen och råkade välta en skulptur som stod precis utanför köksdörren, han slet åt sig jackan och stoppade fötterna i skorna av bara farten och hörde morsans upprörda rop precis innan han slog igen dörren.

  Han kunde inte vara kvar där, inte nu, även om han fick tio tusen på sina fonder, hela körkortet betalt (ett körkort som han ändå inte ville ha, bara för att farsan så gärna ville att han skulle fixa det) och en fotbollsresa till Barcelona. De kunde snacka lika mycket skit om honom även om han inte var där och han hade viktigare saker för sig.

  Tankarna rusade genom huvudet hela vägen till tunnelbanestationen där det var tre minuter till nästa tåg. Han letade upp en karta över linjernas trafik och följde dem med fingret medan han mumlade namnet på stationerna för sig själv.

  ”Rådhuset, Fridhemsplan, Västra Skogen, Solna Centrum, Näckro…” Solna Centrum. Det var dit han skulle. Blå linjen mot Akalla, det kunde ta högst en kvart, men efter det hade han ingen aning om var han skulle gå.

  Bastian såg sig om på stationen och fick syn på de där skitjobbiga små gubbarna med högfrekvensröster från Eniroreklamen.

  En karta i mobilen.

  Han tvekade ett par sekunder, men vad hade han egentligen för val? Det var ju inte direkt troligt att Max skulle komma och möta honom bara för att han bad om det. Själva grejen var ju att grabben inte skulle ha något annat val än att lyssna. Beslutsamt letade han upp Max nummer i telefonboken och skickade iväg det medan han ignorerade fejkbratsen som kedjerökte en bit bort och snackade om senaste festen. De skulle väl också växa upp någon gång.

  Visserligen var det kanske bara några månader sedan han hade varit likadan och mer än gärna diskuterat ligg och de som hade gjort bort sig mest in i minsta detalj. Men på senare tid hade han börjat inse, även fast fester var nice, så fanns det mer än så.

  Det lät ganska töntigt till och med när han tänkte det, typ som om han var hundratvå och visste allt om livet och vad som borde prioriteras och inte. Hela grejen med att vara kär hade gjort honom till någon annan än sig själv, eller kanske mer som sig själv, hur man nu valde att se på det.

  Konstigt nog kändes kroppen lugn, det var som om han egentligen inte hade förstått vad som höll på att hända, att han skulle göra det dummaste och troligtvis intelligentaste någonsin i sitt liv. Han riskerade allt. För någon annan.

  Tåget rullade in och mobilen vibrerade i fickan medan han trängde sig på med de andra. Han verkade ha blivit en robot som inte kände någonting fastän hjärnan sa att han borde det. Nonchalant vek han upp mobilen och läste den korta beskrivningen som talade om vilken tunnelbana han skulle ta från T-centralen och sedan följde en karta som visade med ett blått sträck hur han skulle ta sig till krysset, skatten på hans sjörövarkarta. Maxen.

  Bastian började fundera på vad det var för fel på honom när han sakligt och lugnt klev av på T-centralen och gjorde sin väg mellan munsspelsspelande uteliggare och stressade kontorsnissar med slipsen för hårt åtdragen. Hjärnan och kroppen var som två olika världar, hjärnan var i kaos och uppmanade hela tiden kroppen att få kallsvettningar och nervositetsillamående, men kroppen fattade inte alls vad hjärnan menade och fortsatte bara gå dit den skulle.

  Det luktade piss vid spåret där tunnelbanetåget skulle ta honom till Solna Centrum. Det stank faktiskt inte piss på Östermalmstorg, men där hade man kanske en femma över för att gå på allmänna toaletter om det skulle knipa. Han såg upp på den digitala tidtabellen som uppdaterades med olika tider för tågen. Fem minuter till dess att han fick sätta sin fot någonstans där det inte stank piss. Fan.

  Uppgivet stoppade han hörsnäckorna i öronen, även fast det kanske hade varit mer effektivt att trycka upp dem i näsan, och tryckte igång.

 

  And now that you’re gone

  I just wanna be with you

  and I can’t go on

  I wanna be with you

 

Han satt och stirrade ut genom tunnelbanans fönster utan att direkt se någonting eftersom det var kolsvart där utanför. Men det var så man gjorde, för att inte behöva se på någon eller av misstag möta någons blick. Det var förbjudet i Stockholm.

  Tanten bredvid honom luktade som gamla alltid gjorde, konstigt och inget vidare gott. Otvättad kanske. Han hoppades att hennes lukt inte skulle sätta sig i hans kläder så att han luktade likadant sedan när han skulle prata med Max.

  Shit.

  Kroppen och hjärnan hade fått kontakt igen. Men kroppen tolkade hjärnans signaler fel och istället för att bli übernervös kändes det som om han stod vid strafflinjen och hade sista chansen att vinna matchen. Publiken höll andan och målvakten mitt emot höll på att gå under av pressen.

  Adrenalinet pumpade i kroppen, han kände sig stark och oövervinnerlig. Det skulle gå bra. Med is i magen klev han av tåget och tog upp mobilen igen, kartan var inte svår att förstå och hjärtat dunkade på i högsta hastigheten. Men han kände sig säker med gruset som krasande under fotsulorna på honom och han ignorerade de oförstående blickarna från snorungarna som satt utanför Konsum och hängde. Det var säkert de som brukade skrika efter Max, för de tyckte att de var häftigast i världen där de satt och kastade sten på duvorna och kajorna som gick en bit bort.

 

 

Bastian såg upp mot det grådassiga hyreshuset och kände hur illamåendet tog död på adrenalinet som bara sekunder tidigare hade pumpat genom kroppen. Nu ville han bara kasta sig bakom buskarna i rabatten framför huset och tömma maginnehållet. Men hur fräsch hade andedräkten blivit då?

  Snabbt såg han sig om, halvt paranoid, men det var bara ett par skitungar i lågstadieåldern som lekte krig på den fallfärdiga lekplatsen. Och vad var han rädd för? Danne, Sarah eller någon annan av polarna hade ändå ingenting att göra här.

  Fan kom igen Basse. Du kan sätta på brudar du aldrig har sett förut, men inte be om ursäkt till grabben du är kär i?

  Han svalde igen, kände hur paniken var på väg att bryta ut precis som kallsvetten.

  Men vad fan, gör det bara!

  Ett djupt andetag. Sedan öppnade han porten och blev stående framför tavlan där allas namn och våning stod uppskrivet. Hans mål var våning två.

  Trapphuset var av trist sten och gult tegel som man lätt skulle kunna riva sig på, det var inte alls samma design som det där hemma med blomkrukor, gardiner och spiraltrappa. Bara kalt och blekt, inte konstigt att Max var nere med jämna mellanrum om han var tvungen att gå i det där trapphuset dagarna i ända.

  Det fanns två dörrar på våning två.

  C. Hultin och B & F Smajic.

  Kartan hade talat om att det var Hultin, Maximilian som han sökte, ändå ville han hellre ringa på den andra dörren. Men han fick inte balla ur nu, han var ju så nära. Hjärtat bankade panikslaget som om det försökte bryta sig ur bröstkorgen och illamåendet kom i svallvågor över honom.

  En gäll signal från dörrklockan verkade eka i lägenheten i en evighet och miljarders miljoners tankar rusade genom hans huvud innan han hörde ljudet från springande fötter.

  Handtaget trycktes ner och halsen hade snört igen sig själv, för det var omöjligt att svälja även fast det kändes som om han hade hela munnen full med saliv.

  Spindelmannen.

  Vad fan?

  En minimal Spider Man i och för sig. Han stod på tå och höll bestämt i handtaget medan han kikade finurligt med bruna ögon på Bastian genom halvmasken som var täckt med kaksmulor.

  ”Eh… hej. Har du Max hemma?”

  Spindelmannen log och avslöjade alla sina mjölktänder. Han nickade ivrigt och vände om medan han sprang inåt lägenheten och låtsades skjuta nät överallt.

  ”Max! MAX! King Pin äj häj!”

  Jaha, tack. Megabrottsling också.

  Bastian såg sig omkring och insåg att han befann sig ganska långt ifrån hemma. Det var visserligen inte trasigt eller ofräscht någonstans i lägenheten, men allt verkade vara slitet med hälsan, som om någon bodde här. I och för sig gick det väl inte att leva i ett museum som han själv om man hade en spindelman i familjen.

  Han kom alldeles av sig när en blek pandapojke dykte upp i det som han antog var vardagsrumsdörren, åtminstone lät det som om en teve stod på där inne. Håret stod åt alla håll och krigsmålningen satt där den skulle.

  Han fick ont i varenda muskel.

  Men Max såg blekare ut än vanligt och när han märkte vem som stod i dörröppningen försvann den lilla färg som funnits där tidigare helt spårlöst.

  ”Hej.” Bastian kände att han borde vara den som sa något först, och vad var väl bättre än ett hej?

  ”Vad vill du?” frågade Max rakt på sak och verkade inte vilja komma närmare än vad han var.

  ”Alltså jag…” Bastian tog sats och kände sig halvt gråtfärdig. Max verkade inte direkt sugen på att förlåta honom och han var livrädd för tanken på att behöva gå därifrån med ett hjärta brutalt mördat.

  ”Jag är ledsen”, sa han tillslut och ville mest bara springa sin väg. ”Jag vet att du är arg och ledsen på mig, och jag kan ju inte direkt anklaga dig för det.”

  Han kom av sig när Spindelmannen kom inrusande och attackerade Bastian med sina nätpatroner.

  Var det meningen att han skulle säga förlåt och be om en andra chans medan spindeldvärgen kutade runt benen på honom?

  ”Hugo, sluta!” Max såg bestämt på lillebrorsan som stannade med en skälvande suck.

  ”Men Max! Ja haj ju äntligen hittat King Pin!”

  ”Sluta nu, gå in och sätt dig med Sophie.”

  Spindelmannen plutade med underläppen och gick in i vardagsrummet igen med släpande fötter och hängande huvud.

  ”Han… är besatt av spindelmannen.” Max såg en aning generad ut och Bastian försökte att le, men det blev mest en osäker grimas.

  Pandapojken stängde snabbt dörren till vardagsrummet när Spindelmannen började skrika av upphetsning, antagligen var det något fruktansvärt spännande på teve.

  ”Jag menade aldrig att ljuga…”, sa Bastian svagt och önskade att Max skulle säga något. ”Allt blev bara fel liksom. Konstigt typ. Det är väl därför man inte ska bli kär i folk på nätet…” Han hoppades att rösten inte lät så vek och osäker i Max öron som den gjorde i hans egna.

  ”Är du kär i mig?” Max såg tvivlande ut.

  ”Det känns så…” Bastian nickade och kände sig som en tönt som inte vågade se kajalpojken i ögonen.

  Han hörde hur Max tog ett djupt andetag och verkade samla kraft.

  ”Varför låg du med mig då?” Den ljusa rösten var mest en viskning och darrade. Bastian fick påminna sig om att de inte hade haft sex för att inte känna sig som King Pin på riktigt. Max blick var förebrående och mest av allt rädd.

  ”Det gjorde jag inte.”

  Max blinkade till, men såg snart tvivlande ut igen.

  ”Okej, jag erkänner att det var min avsikt från början. Men sedan fattade jag liksom… att jag inte bara ville ha dig för en natt…”

  Oj, men hej Mr Klyscha, är du här och hälsar på?

  ”Lovar du?” Pojken med silverögonen såg lättad ut och Bastian log i ena mungipan.

  ”Ja.”

  ”Jag vet att du inte menade att ljuga”, sa Max plötsligt. ”Eller jag fattade det i måndags… det kändes bara som om allt hade varit på låtsas. Och liksom. Du på MSN och i skolan är svårt att få till en och samma person. Du kan få vem du vill, varför skulle du vara kär i mig?”

  Som om han aldrig hade frågat sig själv den frågan.

  ”Jag vet inte varför jag blev det, jag vet bara att jag är det.”

  Åh men snälla? Inga mer filmer att rippa repliker ifrån?

  ”Är du fortfarande det? Kär menar jag…” Han såg osäkert på Max och situationen kändes helt absurd. Som i lågstadiet typ.

  Pandapojken tvekade, sedan nickade han och såg överallt utom på Bastian.

  ”Hur gör vi nu?”

  Den ljusa rösten påminde honom om att allt inte var bra bara för att de var kära i varandra. Verkligheten fanns kvar den också.

  ”Jag vet inte… vi kanske… vi kanske kan satsa på att vara polare?”

  Egentligen var det det sista han ville, men vad fan skulle man göra om man hette Bastian Reenstierna och var kär i en kajalbög?

  Han hade väntat sig att Max skulle bli ledsen, men istället nickade grabben med en axelryckning som om det inte spelade honom någon roll. Han hade tydligen förväntat sig svaret som han just hade fått.

  Bastian hajade till och fick en skavande klump i magen. Max trodde att han var där för ryktets skull, att allt han hade sagt bara var spel. Killen trodde att han kom dit och praktiskt taget bad honom att hålla käften om allt som har hänt. Max hade bara spelat med.

  ”Annars… alltså… kan vi ju se var det leder typ…”

  Fan. 

  Nu hade han sagt det som inte fick sägas och det som han egentligen hade velat säga hela tiden.

  ”Vi kanske kan typ gå på bio på fredag?”

  Bastian blev arg på sig själv för munnen pratade utan att resten av kroppen, inklusive hjärnan, hann med och därför gick det inte att stoppa den. Bio? Han och Max? Bio?!

  Pandapojken såg däremot ut som om någon släppt en sten på två hundra kilo i huvudet på honom, men innan han hann öppna munnen och svara hade någon dykt upp i dörröppningen till vardagsrummet.

  En brud på typ sexton med alldeles för nyfikna ögon och öron gömda bakom blont hår med extra lång lugg. Hon var extremt lik Anna Svensson, ja inte direkt med dragen och så, men de var båda ingen speciell och denna Svensson hade uppenbarligen fått upp ögonen för samma person som han själv. Max.

  ”Eh…” Max slängde en nervös blick på sin beundrarinna och verkade som om han väntade på att hon skulle säga något. Det gjorde Bastian också, men ungen stod bara där och log fånigt som ett efterblivet miffo. ”Vi kanske kan ta det här… i mitt rum?”

  Om det inte hade varit Max som hade sagt det där hade det lätt kunnat tolkas som om de inte skulle prata om saker och ting. Men det var Maxen som hade klämt ur sig det och Bastian visste ganska väl vid det här laget att den grabben inte kastade anspelningar på sex omkring sig. Han blev ändå nervös när han nickade som svar och krånglade av sig skorna på dörrmattan. Bruden i dörröppningen fortsatte att stirra ut dem båda två när de smet förbi henne och in genom vardagsrummet som var delat i två med bokhyllor så att en till liten säng med Spindelmannenlakan kunde få plats och ett par lådor med leksaker (som ändå tycktes ligga överallt).

  En vitmålad dörr verkade vara Max mål med den ganska panikslagna flykten från barnvakten och på den stod det: Maximilian – Pride.

  Bastian hade stor lust att skratta till, för han undrade om grabben verkligen var medveten om att Pride var en enorm gayparad där man gick och porrade sig på gatan framför barnfamiljer. Eller ja, alla visste väl vad Pride var, men killen hade nog inte tänkt på det när han hade dekorerat sin dörr.

  Rummet bakom dörren var litet, kanske bara en fjärdedel av hans eget, men skillnaden var större än så. Tre stora krukväxter stod i fönstret som ramades in av gröna gardiner, där utanför skymtade de sämre delarna av Solna och ett ganska trist betonglandskap. Väggarna var ljusa men överallt på dem var stora svarta noter ditmålade och textrader från något som verkade vara låttexter lekte i tomrummet mellan dem.

  Max pillade borta vid datorn som stod på ett mörkt skrivbord i trä vid ena väggen och en bit bort stod en bokhylla i samma färg med en miljard småprylar i, sådana där bra att ha, som man aldrig använde sedan.

  Bastian tog tveksamt några steg in i rummet och grävde osäkert med tårna i den stora runda mattan som låg på golvet. Det fanns ingenstans att sätta sig, förutom på sängen som var obäddad med Zebralakan och en av kuddarna hade ramlat ner på golvet.

  Killen borta vid datorn verkade precis ha upptäckt samma sak och såg ut som om han inte visste ifall han ville ha Reenstiernas vältafsade röv i sin säng. Helt förståeligt visserligen för Bastian kände sig mer malplacerad än någonsin tidigare. Det var liksom här som Max satt och skrev till honom om nätterna och det var här han stängde in sig. Det var som om han klivit in på minerat område, minsta felsteg så skulle han förlora ett ben eller två och dö av inre blödningar en vecka senare.

  ”Du kan… sätta dig på sängen om du vill?” sa Max tyst och fick en något rödare nyans på kinderna när han insåg att den var obäddad. ”Jag kan bädda den först…”

  ”Äh, det är lugnt, den lär väl bli likadan igen om jag ska sitta i den.” Det här var fucking weird när man tänkte efter och tystnaden var pinsamt tryckt när han med största försiktighet slog sig ner på sängkanten.

  ”Alltså hon, som stod där ute, är skitjobbig. Men hon är Hugos barnvakt för mamma jobbar så mycket och hinner inte alltid hämta honom från dagis.” Max ryckte ursäktande på axlarna som för att visa att han helst inte ville kännas vid Fröken Nyfiken.

  ”Hon är ju kär i dig”, flinade Bastian till svar och pandapojken snurrade rodnande ett varv på datastolen.

  ”Hon är så jobbig”, mumlade han. ”Snokar och lyssnar, dyker upp när man minst anar det…” Max stannade upp och verkade komma underfund med att han satt och pratade om I-landsproblem med Reenstierna på samma sätt som han skulle ha gjort med Basse på MSN.

  ”Jo alltså, som jag sa förut. Bio på fredag?” Bastian höll andan. Det var så rakt på, men det verkade vara det enda sättet att få ett ordentligt svar och att komma någon vart.

  ”Vadå? Typ dejt?” Max såg ut som om han inte riktigt kunde greppa situationen och vem kunde anklaga honom? Det sista han hade väntat sig när Spindelmannen kom och skrek att King Pin stod i dörren var väl att Reenstierna skulle ragga på honom.

  ”Eh… på sätt och vis kanske… om du vill?” Ja, var det en dejt? Det var fan så stor skillnad på helgknull och dejter med den som hade snattat ens hjärta. Speciellt om man lämnat ut sig själv helt och hållet i dataskärmens kalla ljus.

  ”Vet inte…” Max tog ett djupt andetag. ”Driver du med mig nu?” Han såg misstänksam ut, med all rätt i och för sig men det skulle ta en evighet att få honom att förstå att det var seriöst menat. Skulle han behöva göra det varje gång de närmade sig en ny fas?

  ”Nej jag driver inte. Men vi behöver inte om du inte vill, jag fattar liksom.” Omvänd psykologi. Fiffigt Elin!

  ”Jo! Jo… det är klart. När då på fredag?” Max var tillbaka till sig själv igen, han vågade inte riktigt hålla ögonkontakten och kinderna hade fått färg.

  ”Jag kan bara rätt sent. Träningen slutar inte förrän halv nio och sen måste jag duscha och klä om, och så tar det en stund att ta sig till bion. Men vi kanske kan ses halv tio vid biljettgrejen?” Han iakttog den uppenbart funderande pandapojken som tuggade på piercingen i underläppen och vred händerna i knäet.

  ”Det funkar för mig”, sa han tillslut. ”Vad ska vi se då?”

  ”Helt ärligt så har jag ingen koll på vad som går ens en gång, vi kanske kan bestämma det i veckan?”

  ”MAX! MAAX! Ja vij ha mat!” Spindelmannen hade vaknat upp igen och Max fick uppenbart bråttom.

  ”Jo, det blir bra. Eh, jag måste fixa mat till Hugo nu och så… och…”

  ”Okej, nej jag ska ändå dra mig, så… men vi hörs väl om filmen då.”

  Det kändes konstigt bra att leta sin väg tillbaka till tunnelbanan och inte behöva må illa eller ens fundera på vad som skulle hända här näst. Det var lugnt mellan dem igen, han och Max, och äntligen kanske saker kunde gå åt rätt håll. På rätt sätt. I verkligheten.

  Don't let me down

  Come to me now

  I got to be with you somehow

Veckan hade rusat förbi och plötsligt hade Bastian stått på fotbollsplanen och hört Falkh säga att träningen var slut för denna gången. Han hade gjort bra ifrån sig, allt hade klaffat igen och Hampe hade stått chanslös i målet mot hans stenhårda vänsterskott. Idag var det bra att vara Bastian Reenstierna.

  Å andra sidan hade det varit ganska bra hela veckan att vara honom själv, förutom det ganska omfattande bråket när han kom hem igen på tisdagskvällen och gamlingarna hade åkt sin väg. Men han hade inte orkat bråka tillbaka och ringt upp dem allihop och bett om ursäkt, lovat bättring och skärpning. Han hade betett dig precis som morsan och farsan ville, för allt hade känts så förbannat bra.

  Vattnet från duscharna i omklädningsrummet rann i varma strömmar över hans svettiga, ler- och grässmutsiga kropp med fejkad solbränna. Han fick anstränga sig för att inte le när han tänkte på blickarna i skolan som bara han och Max märkte. Ja, Hampe också förstås. Men det var okej, killen snackade ändå aldrig om saker han visste att han skulle hålla käft om.

  Schampot rann i vita strömmar över ryggen när han vände upp ansiktet mot de varma vattenstrålarna och det ljusa håret sköljdes bakåt mot nacken. De andra runtomkring garvade, skämtade och drev med varandra precis som de alltid gjorde. Men idag orkade han inte engagera sig. Han hade bråttom och huvudet var fullt av andra tankar, det fick bli nästa gång istället.

  Handduken sög åt sig varenda vattendroppe på hans hud när han gned den över skinnet för att kallingarna inte skulle tvinna sig halvvägs upp på låret.

  Visserligen, tänkte han samtidigt som han lade saker och ting tillrätta i boxerkalsongerna, så skulle sex vara något med rejäl väntetid på om det blev något seriöst. Maxen var ännu osäkrare face to face och man kunde ju fråga sig hur sjutton killen hade kommit i säng med de där andra tre de hade snackat om första gången. Å andra sidan försökte han undvika att tänka på Max ex, om de nu var ex eller one night stands, för det spred sig en olustig känsla i magtrakten varje gång tanken på att någon annan hade tagit på Max dykte upp i hans huvud.

  Bastian slängde en blick på klockan och svor till när han insåg att han hade funderat bort tjugo minuter av sin tid och bara hade tio till på sig att komma i kläderna, fixa frillan och sticka.

  Han skulle få gå varenda steg med Max, sexet alltså. Kyssar, hångel, smek, torrjuck och skit. Fast tanken på honom själv ovanpå Max, även om de hade kläder på sig, var ändå inte helt ointressant.

  Parfymen sprejades på och frillan fixades till. Håret skulle inte hinna torka helt och hållet innan han kom fram, men det fick gå, han skulle bli mer försenad än nödvändigt om han stannade kvar längre.

  ”Vi ses gubbar!” Han vinkade över axeln samtidigt som han kastade upp träningsväskan och gav sig iväg. Hampe gav honom ett införstått leende och han fick själv vissa svårigheter med att inte le när han tänkte på att han om ungefär en timme skulle sitta bredvid Max i biomörkret. Det pirrade i hela kroppen och blodplättarna löpte amok i ådrorna. Men det var skönt, det kändes bra nu.

 

Han hade blivit fem minuter sen ändå, obotlig tidsoptimist, och Max hade sett nästan gråtfärdig ut när han hade fått syn på honom vid biljettkassan. Killen trodde kanske att incidenten vid plattan var på väg att återupprepa sig, men så var inte fallet.

  Nu satt de längst bak i salongen och försökte koncentrera sig på en film om världens undergång med fyra andra som också satt i salongen. Filmen var inne på sin sista vecka på biografen de flesta som hade haft lust att se den, hade redan gjort det. Själv visste han inte om det var så att han ville se den, eller om han hade gått med på det för att tanken på att sitta bredvid Max i kolmörker hade varit för lockande för att vänta på en film med senare visning.

  Pandapojken var i vilket fall som helst totalt inne i filmen för då och då stannade han med handen halvvägs till munnen och stirrade storögt på något nytt som hände på bioduken. Han såg oemotståndlig ut i svarta stuprör som nu visserligen var vitprickiga av tappade popcorn och smulor från dem, en tröja med ett bandtryck och en röd hoodjacka med dragkedja.

  Bastian visste knappt vad filmen handlade om för Max var mycket intressantare att koncentrera sig på, även om det kanske inte var helt frivilligt som han gjorde det.

  ”Oj”, fnissade grabben bredvid honom när det kom ännu en sliskig kärleksscen på bioduken. Men det var tydligen inte den han syftade på.. ”Nu har jag nästan ätit upp alla popcorn själv.” Generat räckte flyttade han över popcornbehållaren från sitt knä till Bastians. Just som Max skulle dra tillbaka handen exploderade någonting på filmen och han hoppade högt och handen råkade snudda vid vissa kroppsdelar, som inte var Max egna. Grabben verkade inte märka det själv för ögonen var stora som tefat och fästade på bioduken. Men de där vissa kroppsdelarna reagerade direkt.

  Bastian ville följa med i världens undergång. Hur pinsamt fick det bli? Lite mer självkontroll än så hade han väl haft till och med från början? Han bytte till en bekvämare ställning och hoppades att Max inte märkte någonting, men killen verkade så uppslukad av filmen så risken verkade inte speciellt stor. Tur.

  Han bytte ställning igen och råkade välta ut hälften av alla de popcorn som fanns kvar, visserligen var det väl kanske max fyra stycken men han kände sig som en tafflig nörd som inte visste hur man betedde sig. Snabbt plockade han upp de exploderade majskornen igen och la tillbaka dem i popcornbehållaren.

  Någon i filmen vrålade i panik och alla i salongen, utom han själv, gjorde detsamma. En smal, spenlig hand grep tag i hans utan förvarning och han gav Max en förvirrad blick. Grabben verkade dock inte medveten om vad han gjorde eftersom han fortfarande koncentrerade sig helhjärtat på filmen.

  Bastian kände hur hjärtat dunkade och hur han blev plågsamt medveten om sin egen hand som inte ville sluta sig om Maxens.

  Men skärp dig då för fan, det är ju inte som att han runkar av dig!

  Just som paniken på duken började avta slöt han fingrarna om den bleka handen och kände det mjuka skinnet mot sina fingertoppar. Han såg upp och mötte Max blick och log snett över pandapojkens glödande kinder. De där ögonen glittrade som silverkristaller omgivna av allt det där svarta och han längtan efter att smaka på de där fylliga läpparna som nog smakade både popcorn och salt vid det här laget, blev nästan obehagligt stark. Men innan han hann ge efter för det begäret hade Max hoppat till igen av ännu en explosion och vänt blicken mot bioduken igen. Bastian skulle nästan ha känt sig bortglömd om det inte vore för att de där tunna fingrarna ideligen smekte hans hand.

 

 

”Tyckte du inte att den var bra?” Max var uppspelt och gick balansgång på trottoarkanten medan de gjorde sin väg mot tunnelbanan. Ögonen glittrade och han såg så glad ut att Bastian blev varm i hela kroppen.

  ”Jo, den var bra.” En nödlögn. Han hade inte ens en aning om vad filmen hade handlat om, förutom världens undergång. Men vad skulle man säga? Nej tyvärr, jag tyckte att du var mycket intressantare att se på.

  ”Det var coolt när den där grejen exploderade du vet!”

  Nästan som ett småbarn på julafton, eller vad var det man brukade säga? Men det var ju sådan Max var och just nu kändes det som om grabben inte hade några negativa sidor.

  Bastian log och nickade. De höll inte varandra i handen, de hade släppt när eftertexterna hade börjat rulla och alla hade rest sig upp för att ta på sig sina jackor och gå. Sedan hade de liksom inte riktigt haft modet att greppa tag om den andre igen. Dessutom var det inte direkt riskfritt att gå och hålla handen mitt i stan, vid den här tiden, på en fredag.

  Max fortsatte pladdra och gick baklänges nerför trapporna till tunnelbanan för att inte bryta ögonkontakten och Bastian svarade bara enstavigt, han hade nog med att försöka se sig mätt på varelsen framför sig. Men pandapojken verkade inte ta illa upp, det var som om han förstod.

  Konstigt nog var det tomt nere vid spåren, visserligen var det den tiden på dygnet då alla redan hade gått in på diverse uteställen och ingen var tillräckligt full för att åka hem.

  De stannade mitt emot varandra framför en pelare och Max fortsatte pladdra på om filmen, exalterad och självlysande. Just nu var det inte svårt att förstå varför hela ryktet var värt att förlora för det här.

  ”Och liksom när alla skrek där och sprang! Allt exploderade bara!” Pandapojken slog ut med händerna som för att visa vilken enorm explosion det hade varit samtidigt som han tog ett steg framåt.

  Stämningen blev med ens annorlunda. Max stod och vägde på gränsen till Bastians zon och de stod för nära varandra för att bara vara polare och för långt ifrån för att vara någonting annat. Det blev konstigt.

  Var det nu han skulle ta ett steg framåt och kyssa pandapojken? Eller ett steg bakåt och låta honom fortsätta prata om filmen? Max hade tystnat och de såg bara på varandra medan rytmen i andetagen förändrades och pulsen ökade knappt märkbart.

  Tidtabellerna slog om och talade om att tåget mot Akalla var på ingång och skulle dyka upp på stationen när som helst.

  ”Vi träffas snart igen va?” Max pratade snabbt, nästan osäkert, som om han var rädd att få ett nej.

  ”Visst.” Bastian log och nickade. Klart som fan, det hade varit de bästa timmarna på länge. ”I veckan om du vill, förutom i skolan då.”

  Max nickade ivrigt och det omisskänneliga väsande ljudet av ett tunnelbanetåg började ljuda genom tunnlarna. 

  ”Hej då.” Grabben vägde fortfarande på gränsen och såg ut som om han samlade kraft och mod.

  ”Hej då.” Bastian drog fingrarna genom håret och kastade en blick bort mot tunneln där tåget skulle dyka upp vilken sekund som helst när mjuka läppar fångade hans egna. Det var över på ett par sekunder, en snabb, oskyldig puss. Men den hade gjort en bra dag, till den bästa dagen.

  Han dolde ett leende bakom handen när Max hade klivit på tåget och försvunnit hemåt. Själv fick han vänta ytterligare en stund. Men det spelade ingen roll just nu.

   

 


Kapitel 12: Maximilian - Eld upphör

Ensamhet?

Hur kom det sig att han lyckades varje jävla gång? Max suckade djupt och gned sig för pannan. Han sket fullständigt i om folket runt omkring honom hade tänkt reagera på hans märkbara frustration. De hade fullt upp med sitt eget och visste mycket väl att det inte var någon idé att prata med honom – de skulle ändå inte få något riktigt svar.

  Ensamhet? Max upprepade ordet inne i huvudet och hade helst av allt velat dunka skallen i bänken han hade framför sig. Det skulle väl inte vara så svårt, eller?

Han om någon visste väl hur det var att få fram budskapet om total ensamhet, men inte idag. I två timmar hade han suttit och tryckt, försökt lyssna på mp3n ifall att det skulle finnas något tänkbart material där. I två timmar hade han sett sig omkring i klassrummet utan något som helst resultat. Nu satt han där, tjugo minuter innan lektionen slutade med ett blankt orört papper framför näsan.

  Uppgiften var den att de skulle förmedla känslor i texter som sedan skulle spelas/sjungas upp inför klassen som redovisning. Han hade försökt att tränga bort tanken på uppträdandet sen Conroy – musikläraren tilldelat dem arbetet. Det var ändå inte hans största problem för tillfället. Det var Basse som var det.

  Totalt ur balans. Kunde verkligen en människa göra att man blev det? Max log inombords. Basse kunde det i alla fall. Det verkade inte finnas något som den pojken inte kunde.

  Max kunde inte skylla på att det var hungern och vulkanutbrotten från hans mage som störde sinnena, för den kunde han kontrollera annars också så det var ingenting nytt. Men Basse var ny, allting var nytt med honom. Och han hade inte ens träffat honom. Det var sjukt. Sjukligt rent utav! Han blev inte klok på inströmmande tankar. Han stängde av dem så gott det gick och återvände till det vita pappret utan skavanker.

Knorr.

Knäckebrödet utan tillbehör verkade ha gjort sitt som frukost. Mer hade han inte hunnit med innan han fick stressa på med skorna och kappan för att hinna med tuben och på så vis inte missa första lektionen som han lyckats med tidigare under veckan. På tåget hade han hittat Johan som såg mer död än levande ut med hängande tuppkam och trötta ögon.

  Max hade inte ens försökt att få ur något mer än ett gutturalt hej från sin vän så tidigt på morgonen. Det var bäst att inte väcka odjur som sov speciellt inte om de hette Johan och hade varit ute under mestadelen av veckan.  Lektionerna hade i alla fall flutit på segt, först matten där han verkligen satt fast för sjuttioelfte gången. Han ångrade fortfarande att han hade hoppat av matte B i tvåan och fick läsa upp den som ett individuellt val i trean istället. Slutbetygen blev nog inte så fina om de nu sållade bort alla ämnen och såg ner på mattekurserna.

 Så hade magen börjat balla ur redan i första period och då så funkade varken resten av mattelektionen eller början av musiken. Och inte resten för den delen heller, men då var det Basse som spökade.

Max fick dra en svepande hand över luggen som inte ville vara där den skulle. Han funderade allvarligt på att klippa av den, men då skulle han antagligen sakna den så mycket att han hatade sig själv i resten av sitt liv och försökte limma på den med Karlssons klister eller något skulle inte var direkt lyckat.

Han satt placerade ganska långt bak i det rektangulära klassrummet och hade god uppsikt framåt. De flesta av hans klasskompisar var svartklädda och hade huvudena med alla möjliga hårfärger lutade ner över bänkarna för att gömma så mycket som möjligt av sina respektive idéer. Några stack ut mer, som Hanna.

  Med sitt rosa hår och babyblå klänning mönstrat med döskallar lyste hon upp hela tillvaron. Det hela blev inte sämre av att hennes huvud gungade fram och tillbaka i takt till musiken hon lyssnade på. Inte konstigt att hon var uppåt med tanke på att hon hade fått passion att jobba med och skrev som en besatt. Max log snett för sig själv och funderade på om det var Johan texten handlade om. Kanske inte så svårt att lista ut ändå med tanke på hur positiv hon verkade vara till det hela medan orden ramlade ut från kulspetspennan.

Max tittade ner igen, han kunde inte sitta och studera stackars arbetande Hanna i evigheter medan han inte gjorde ett dyft själv. Men blicken kunde inte låta bli att leta sig runt och han beslutade sig för att plugga över kvällsmaten istället eftersom att det inte passade sig nu.

  Det kanske var hjärnstillestånd eller något annat dramatiskt som hade lagt sig över den tunna pojkens axlar som någon extra börda. Nu var det verkligen dags för stopp. Kunde inte Conroy bara släppa dem så fort som möjligt? Magen var i samma tillstånd som typ ett halvt ödelagt Pompeji. Och så kom stunden han hade väntat på i säkert hela sitt liv.

  ”Då är det väl dags att släppa iväg er till lunchen nu då. Jag tror att Hultins mage är extra elak eller något liknande idag så det är bäst att ni kilar.” Conroy reste sig upp och drog en hand genom sitt irländskt röda hår och blinkade åt Max så att denne blev knallröd i ansiktet. Hur hade det lyckats låta enda fram dit? Lyckat slut på en lyckad lektion.

  Han kurade ihop axlarna och reste sig snabbt upp för att kunna följa den strida strömmen elever ut genom salen. Många gånger hade han tänkt tanken på att vara tjugo centimeter kortare än vad han redan var och på så sätt försvinna ner till tjejernas nivå och bara kunna gömma sig om det var något. Nu var det inte lika enkelt med hundraåttiocentimeter i strumplästen, och det såg mest sjukt ut när han försökte komma bort från allt genom att kuta med ryggen. Det skulle sluta med att han fick gå med rullator eller sitta i Permobil redan när han var tjugofem om han fortsatte.

  ”Maxi, hur gick det för dig?” Hanna klappade Max vänligt på axeln och slöt sig upp vid hans sida och log brett mot honom. ”Jag tror att man kunde höra din mage bort till aulan så som den lät.”

  ”Ha ha, väldigt kul ska du veta!” Max räckte ut tungan och knep ihop med ögonen så att ögonfransarna slog emot kinderna. ”Och nej, det gick inte alls. Fast att det är det jag är bäst på att vara liksom så verkar det inte funka alls.” Max gnuggade sig frustrerat i ansiktet till han trodde att han gnuggat bort huden helt och hållet.

  ”Alla har sina dåliga dagar Max, så är det bara”, sa Hanna och lät sådär bildad. ”Men jag tror inte att du ska göra sådär för det kommer sluta med att du är svart i hela ansiktet.”

  ”Oh! Jag får damp på skiten. Det suger att vara svart nere vid läppen för att man är trött och att kajalen tar slut när man överdoserar som jag och min mage är hungrig men jag vet inte om jag vill gå för samhällarna har lunch samtidigt som oss idag.” De sista tre orden kom farande ut ur hans mun fort som attan eftersom att han höll på att gå rakt in i en pelare.

”Herregud se dig för!” Hanna spärrade upp sina ögon och hennes min formades till ett oroligt streck av hallonsmak. ”Du kan ju bli ihjälslagen om du fortsätter. Du får ju för fasan använda skyddsväst eller nått…” Så kom hon av sig. ”Vad har samhällarna med det här att göra?”

  ”Äsch, egentligen ingenting. Men jag menar liksom du vet hur jag är.” Max rodnade och armkrokade försiktigt flickan med rosa hår för att inte komma bort från henne.

”Aw. Du är ju så söt hela tiden. Men det är ju idag vi har lunch tillsammans med de andra så jag tycker att du ska följa med. Annars kommer du dö av svält innan du kommit genom svenskan sen.” Hanna log och stannade Max för att kunna ge honom en kindpuss som skulle värma upp hela hans kropp.

”Men jag kan äta godis istället eller nått…” började Max men Hanna avbröt honom.

  ”Max, jag vet att du inte går upp i vikt av godis men när du blir gammal och gaggig så kommer du prisa mig högt för att du inte fick den där magen du skulle ha fått om jag inte sa till dig att du inte fick äta godis, så tyst med dig. Jag ska gå och leta reda på Johan borta vid scenen och så syns vi sen i matsalen. Är det okej?”

  ”Eftersom att du ser ut som en solstråle kan jag faktiskt inte bli sur för att du lämnar mig såhär alldeles ensam i tvåor och treors våld. Gå och hämta din prins så går jag och lämnar den här skiten medan du hittar honom. Jag lovar att sluta äta godis som mat och gå nu, hej då!” Max flinade och vinkade bort Hanna som vände sig om och med lätta steg försvann bort.

  ”Det är faktiskt du som är solstrålen här Maxipojken!” ropade hon och vände sig om så att hon gick ett par steg baklänges. Hans vän.

Fanns det verkligen plats för honom också?

  Max rynkade pannan och såg ut över det blandade havet av samhällare, naturare esteter och gud vet vad. Han försökte lokalisera resten av gänget som lyckats anlända betydligt tidigare än han själv.

  Först så hade han olyckligtvis hamnat bakom en bunt nachochipskastande sportfånar som roade sig med både det ena och andra. Den andra olyckan hade kastat sig över honom när hans stackars pengar fastnade i läskautomaten och skapade en kö med lättirriterade och stötta elever bakom honom. Lyckligtvis hade han turen att roffa åt sig glaset innan svetten trängde genom t-shirten han hade under sin svartvitrandiga Hood-tröja och folk började skrika på honom för att han var för långsam.

 Blicken sökte sig ner och snabbcheckade de svarta jeansen och tröjan han hade på sig så att den inte lyckats bli skitig. Han skulle antagligen inte klara av att samhällarna skrattade åt honom och vrålade så att han tappade maten på någon annan stackare.

Medan han sökte bland borden efter regnbågens alla färger såg han ner på sin tallrik mellan varven för att slippa ögonkontakt från oväntade människor han förmodligen inte tyckte om.

 Grönsakerna och köttfärsröran var ändå ingenting som han intresserade sig för. Det var mer att Basse rumsterade om och tanken på att Johan antagligen skulle äta upp hälften av hans mat för att han bara pillade i den.

  Basse var det mer återkommande ämnet som på något sätt rullade fram som någon slags elektrisk banderoll som fortsatte att blända hans ögon.

  Han liksom, shit, det gick inte ens att fortsätta tankarna på Basses oj då i telefonen. Vad skulle Basse säga om han träffade Max i verkligheten? Vad skulle han göra när…

  ”VI GRATULERAR, VI GRATULERAR!”

  Max dog.

  Hans hjärta stannade upp, vartenda hårstrå på kroppen stod rakt upp som om de fått en stöt. Pulsen gick upp i hundraåttio på en nanosekund och han förstod inte riktigt vad kroppen ville förmedla till honom. Var han död eller levde han tillräckligt länge till för att kunna dö en gång till ifall att han redan gjort det en gång? Han var i alla fall säker på att han skulle begå självmord genom att dränka sig i handfatet på toaletten efter att han hade lyckats ta sig från matsalen i helt format. Han såg allting i slow motion, hur Reenstiernas kompis kastade sig upp från stolen, hur colan flög över huvudet på honom och landade på en gul piké.

  Allting dog ut. Sången, skratten. Allt han såg var Reenstiernas före detta gula tröja som nu var colakladdig och hans egna darrande händer som höll kvar brickan i ett krampaktigt grepp. Han kunde höra sina egna förstärkta hjärtslag.

  Alla såg honom. Ögonpar efter ögonpar var riktade mot honom och hunken som såg annat än lycklig ut. Max kände frossan stiga fram, han letade febrilt efter backup medan Reenstierna utbrast : ”Vad i helvete?”

Det var mer riktat som en fråga, men Max kunde inte ens sära på läpparna för att tungan skulle kunna slinka ut och väta dem. Han reagerade med att ta till sin försvarsställning, uppdragna axlar och kutande rygg.

Vad fan håller du på med? Är du helt dum i huvudet eller?”

Helvete. Tröjjäveln kostade antagligen multum. Han skulle få leva på nudelspa resten av året och lite till om han skulle ha råd att ersätta den han just förstört.

  ”Förlåt… Det var inte meningen”, viskade Max och kände att rösten var nära att brista.

Öronen började tappa kontrollen, de stängde av vissa delar och lämnade kvar de värsta när Reenstierna fortsatte sin utskällning. ”…Så jävla slut i huvudet.” Livslågan trappades ner en aning. ”…Gå och dö eller något!”

 Max krympte ytterligare. Han var tvungen att säga något. Han fick inte stå där alldeles tyst och vara den där alla förväntade sig att han skulle vara!

”Kanske inte… Men…” Herregud.

Nu gick det inte längre, det fick bära eller brista. Ögonen sved, de blev märkbart tårade. Fan, han visade sig svag igen.

”SKA JAG GÅ OCH SLÄNGA COLA ÖVER DIG BARA SÅDÄR ELLER?! Jävla missfoster!” Snyggve trängde sig förbi honom.

Han luktade gudomligt.

”Jag kan köpa en…” Försökte Max men sa inte mer. Det var ingen idé att ens försöka yttra sig något mer eftersom att Reenstierna bara ville se Max utplånad från jordens yta.

 

 

Max slog upp ögonen och såg upp i ett mörkt tak. Lika snabbt som han öppnat dem satt han sig upp och sträckte ut armarna tills det sved i lederna och kom fram till att han var en aning ringrostig. En gäspning lurade sig fram och han kände sig inte allt för vacker när ansiktet formades efter munrörelsen och fick honom att kröka på hela ryggen.

  Det var dagen med stort D, dagen han äntligen skulle kunna kolla upp Basses riktiga identitet. Egentligen var det hela ändå ganska komiskt samtidigt som han drog sig för att berätta sanningen för sig själv.

  Samma skola, samma korridorer i tre år tid och aldrig sagt hej till varandra? Det var inte rimligt för fem öre! Han ruskade demonstrativt på huvudet. Det var bara en sådan sjuk tanke att de inte vetat om varandra och inte kommit på det under den tid de pratat.

  De kunde ha sett varandra flera gånger, glidit förbi och låtsas som inget medan de i själva verket gick och ruvade på hemligheter gånger två. Basse kanske till och med var en av dem i Samhäll som lyckats göra alla esteter till mobboffer. Eller? Det kändes inte direkt Bassigt.

  Men risken fanns ju där, och Max hade inte glömt bort hur Basse reagerat när han talat om att han gick estet. Stämpeln hade träffat hans panna alldeles för snabbt av den påstått snygga Basse.

  Visst att självförtroende var ett stort plus och Max inte hade det alls, men ändå? Att säga till en annan människa att man var det var väl ändå lite att ta i lite?

  Max fumlade sig ur sängen och letade sig långsamt fram till skrivbordsstolen där han redan förberett dagens kläder kvällen innan.

  Han drog på sig de svarta jeansen så fort som möjligt eftersom att kylan i rummet började tränga sig genom hans vita hud. Den knottrade sig alldeles för fort och han drog efter andan. Ett finger svepte långsamt över den platta bröstkorgen som skälvde till innan han fick tankarna åter och kunde dra på sig den vita KENT tröjan som han avgudade över nästan allt annat. Jocke Berg hade faktiskt klappat honom på axeln en gång när han hade haft den på sig och det var ett sånt där ögonblick han aldrig skulle glömma. Ganska barnsligt och så, men för Max var det ändå stort. Pojken skulle aldrig glömma bort glädjen som hade speglats i hans ögon den dagen, den stunden.

Prassel.

Någonting rörde sig utanför hans dörr. Var det Hugo som ville veta vad han sysslade med som vanligt? Max log åt bara tanken. Fast, han hade fel.

  ”Gubben, är du vaken?” Carins trötta stämma bröt tystnaden.

  ”Jaa mamma, håller på med kläderna.” Hans röst dog ut i mörkret och försiktigt trevade Max sig framåt.

  ”Bra, frukosten finns redan på bordet. Hugo sover så ta det försiktigt när du går in på toaletten för jag antar att du ska in dit.”

  ”Uh, ja det ska jag ju”, svarade Max men utan gehör. Carin hade redan gått sin väg utan att vänta på svar från sin äldste sons sida eftersom att hon redan visste att han skulle ta det lugnt för sin lillebror skull.

  Max gäspade ytterligare en gång och tog sig ut i hallen som endast var upplyst av den svaga hallampan. Han tassade försiktigt in på tå och stängde toalettdörren tyst efter sig.

  Med kisande ögon drog han på ljuset och studerade sig i spegeln för en kort sekund. Han kunde då inte säga att han var snygg, knappast söt – om man nu kallade en kille för söt.  Det kändes till och med en aning lättat att ha vetskap om att inte äga någon skolkatalog eftersom att han då slapp att veta hur han såg ut på kortet. Hur Malin, Johan och Hanna än tjatat hade han vägrat att se på det eftersom att han visste att pandan som skulle ses där inte var fotogenetisk.

  Två silvergrå ögon stirrade stint på en spegelbild som inte rörde sig en millimeter. Det fanns ingenting där att hämta mer än frustration. Pojken började gå på ansiktet med sin svarta krita och spegelbilden följde samma exempel. Han ramade in sina sjöar med svart och hjälpte de redan mörka och långa ögonfransarna att göra resten mer personligt.

  Han såg upp på resultatet och kände sig redo för att möta världen ytterligare en dag. En dag som kanske skulle bli bättre än vad alla de passerade varit.

 

Det var ett ensamt pandaansikte som klev av tåget för att påbörja sin vandring till plågans eget hus. Allt för sent hade ynglingen kommit på att hans vän Johan inte alls skulle vara i närheten av tunnelbanan på nästan hela dagen. Max rättade sig själv. De skulle inte åka med tuben alls efter att de skulle bli släppta från plugget. Alla skulle hem på förfest hos Hanna där de extra ombytena kläder skulle kastas fram och dras på under all hast. Sedan följde timmar, eller i alla fall en timme med underhållning av ansikte, hår och accessoarer. Det var fest på Östermalm som gällde, tro det eller ej. Max kunde inte släppa tanken att han skulle på fest med Johan hos någon som kände den där Hampus.

  En samhällare som frivilligt umgicks med sådana som dem? Hur skulle inte de bli utpekade och skrattade åt där i lägenheten som antagligen var urflott? Max rös och drog efter ett par riktigt djupa andetag. Han fick inte tappa greppet innan han hade kommit någonstans. En snabb blick mot påsen han höll i handen för att se så att han inte hade glömt något – man kunde urskilja de röda stuprören och den svarta t-shirten genom den tunna vita plasten. Nitskärpet hade han redan på sig rädd för att påsen skulle gå sönder av de vassa taggarna.

  Det var knappast tyst och stilla på perrongen han hade gått av på. Allting var som vanligt, Stockholm hade återigen klivit in i sina morgonrutiner ännu en fredag och ingenting verkade ha ändrats sen gårdagen. Befolkningen som sprang så att benen såg ut som trumpinnar var där och likadant några enstaka kontrollanter som kollade efter plankare. Enda skillnaden var dock den att såväl gamla som unga vågat ta av sig otympliga tumvantar och enorma stickade mössor för att vädra in de nya ljuvare graderna.

  Max tog mod till sig och klev rakt ut i kaoset av människor. För ett ögonblick trodde han att hans kropp skulle bli bortsvept av axelknuffningar från halvspringande affärsmän med frukost i ena handen och portföljen i den andra. Själv försökte han ta det så lugnt det gick i virrvarret av uppstressade stackare.

  Musiken fick honom att andas bort de sista oroligheterna som festen gav honom och lät den tunna kroppen att dansa fram över lagda stenplattor. Steg för steg flöt fram och undvikandet av sådana saker som blöta pölar och A–brunnar gick alldeles förträffligt.

  Vad gjorde det honom om det hände något litet – ett trasigt byxben eller ombytligt humör spelade ingen roll. Inte idag i alla fall.

  Med ett leende på sina flickfylliga läppar travade han bokstavligen talat in på skolområdet. För att vara extrem och överraskande gjorde han en liten enkel piruett som en riktig Prima Ballerina och fick rökande klasskamrater att chockat öppna munnen så att hakan dinglade nere i knävecken. Glasdörren gled smidigt upp under hans hand och ingenting verkade kunna gå fel.

  Så snart han kom innanför dörrarna och tagit de kämpiga stegen över entrémattan som var långt ifrån fri från grus stannade han. Kvävd av hundratals olika parfymer som blandat sig till en tjock klibbig ånga fortsatte han sin väg bort mot skåpen med en viss osäkerhet i skorna.

  På höger sida stod estetfotograferna med sina systemkameror och häckade, på den andra sidan stod esteterna och blängde surt på sina konkurrenter längre ner i korridoren. Vilka de var behövdes inte ens nämnas och Max drog ner luggen så att den föll tätt över ena ögat utav ren reflex. Bättre att ha ett dolt än att synas helt och hållet.

  Med en beslutsamhet som även överraskade Max själv knuffade han sig genom en grupp ettor – de var väl de enda han egentligen vågade göra motstånd emot.

  Han tycktes känna de skannande blickarna de gav honom från topp till tå sisådär tio gånger i sekunden.

  Försiktigt fiskade han upp nyckelknippan ur rockfickan samtidigt som han bet sig hårt och länge i underläppen för att kunna sansa sig en smula. Det sista han ville var att nycklarna skulle falla i golvet och bli bortsparkade av någon rebellisk liten minderårig skit som ville mucka med honom.

  Skåpsluckan sköts upp och han försökte pressa in påsen med festkläderna så försiktigt som möjligt eftersom att han hatade att ta på sig byxor med veck på. Ett kollegieblock lyckades smita ut ur hans järngrepp och papper spreds ut över det skoblöta golvet.

  ”Helvete!” utbrast Max och slog sig själv i pannan. ”Och om det är någon som lyckas är det naturligtvis jag!”

  Gruppen med ettor skingrade sig snabbt och verkade tycka att det var bäst att röra på sig innan tredjeringaren började med några stridskonster. Skenet kunde ju faktiskt bedra, men i det här fallet kändes det inte som någon stor risk att pandaansiktet skulle utföra någon mer känd krigskonst.

  Max slog sig ner på huk och började ta upp de en aning blöta papperena med utsuddat bläck. De flesta var ofärdiga sångtexter, sådant som inte var något att ha. Annat var mer intressant att spara, intervjuer av olika band och låtrecensioner.

  ”Går det bra eller?” en ljus röst träffade Max.

Han trodde inte riktigt sina ögon när ett par små händer med tillhörande ägare började hjälpa honom att få upp resten av det utspridda.

”Eh, faktiskt inte. Men det blev bättre när du kom och hjälpte”, sa han och såg upp mot Malin vars hela ansikte log. Håret stod som vanligt åt alla håll och kanter och kajalen hade gått på hårt denna fredag.

  ”Skönt att höra”, log hon återigen och reste sig upp samtidigt som han själv och slätade försiktigt ut den skotskrutiga kjolen mest för att ha något att göra.

  ”Ha! Tur det då.” Max flinade och tryckte in resten av skolmaterialet och rocken i skåpet.

  ”Inte lustigt att det väller ut”, påpekade Malin och nickade kort mot skåpet som Max precis hunnit stänga.

  ”Äsch, jag vet. Men ändå, det är för lite plats till mycket saker. Det är i alla fall min åsikt.”

De började röra på sig bort mot trapporna för att kunna ta sig till lektionssalarna.

  ”Jag vet”, svarade hon kort och höll jämna steg med sin vän. ”Jag hörde att du skulle på fest ikväll”, tillade hon.

  ”Jaså? Eller ja just det.” Max kliade sig bortkommet i nacken. ”Jag ska ju det, men det känns helt idiotiskt. Jag på Östermalm?” Han skakade på huvudet.

  ”Det kommer nog gå bra ska du se.” Malin log svagt. ”Jag är inte ditbjuden, men jag vill inte heller. Torkel ska dit och jag klarar inte av att se den idioten för tillfället.”

  ”Så pass?” Max vände sig mot Malin för att se på sin väninna. ”Hur kommer det sig då?”

Malin stannade upp och såg sig omkring. ”Alltså förlåt Max, jag har varit värsta Bitchen.”

  ”Malin… Det hör ju inte till ämnet.” Max höjde på ögonbrynen och blev varm inombords. Han var glad att Malin hade kommit till honom och sagt något i alla fall.

  ”Nej jag vet det, men jag har varit dum i huvudet och jag vill inte att du ska tycka att jag är någon idiot, så förlåt.” Hon la en hand med svartmålade naglar på hans kind.

  ”Okej då”, medgav Max. ”Lite idiot var du ju allt, men det är lugnt, du sa ju förlåt eller hur?”

  ”Oh! Jag blir tokig på dig ibland Maxi!” Malin log och drog bort handen. Deras vännerproblem verkade ha löst sig till sist.

  ”Jo jag vet det, och speciellt att du egentligen är tokig i mig.” Max flinade och tog sig upp för första trappan.

  ”Eller hur!”

  ”Jovisst!”

  En tredje röst lade sig i konversationen.

   ”Men nu när allt är frid och fröjd igen och lejonhonan och bögen äntligen slutit sig samman tycker jag att jag skulle kunna få låna Max ett tag Malin. Jag Johan, den heliga ledaren av gud vet jag behöver vår gemensamma vän ett slag. Om du ändå finner dig i att protestera får du allt vända dig till den lokala upplysaren och fylla i vårt kontaktformulär!”

  Johan studsade på stället och såg allt för komisk ut så både Malin och Max kom att frusta av skratt. Tuppkammen stod på ända och den tjocka kedjan rasslade i byxorna.

  ”MEN SERIÖST MAX KOM NU DÅ FÖR FAN!”

  ”Låt gå för den här gången då”, muttrade Malin trumpet. ”Tro inte att jag ger mig utan kamp nästa gång för att jag gör det nu!”

  ”Det blir ingen mer gång sköna fröken”, sa Johan och drog tag i Max.

  ”Hallå, har jag inte en egen åsikt i den här dialogen eller?” Max protesterade högljutt.

  ”Nej, inga som helst. Kom nu, jag vill prata med dig.”

”Nå?” Frågade Johan nyfiket och skakade Max så att dennes tänder skallrade.

  ”Nå vad?” upprepade Max fjantigt och bet sig i tungan för att hålla sig för skratt. Det bubblade inombords och han hade inte känt sig så fjollig på länge. Någonting höll på att hända, det var han riktigt säker på.

  ”Du vet mycket väl vad jag menar!” hetsade Johan och kastade blickar åt båda hållen som om han skulle vara förföljd av någon. De hade placerat sig utanför samhällssalen och några meter bort kunde man skymta mattesalen som för övrigt var upplåst.

  ”Ska du kolla honom idag eller?”

  Max drog sig från att svara. Han rätade försiktigt till papperena och blocket han hade i handen för att fylla ut tiden.

  ”NÅ?!” Johan vrålade och ett gäng från hans klass hoppade högt. De hade inte sett att Johan The smurf var där och fick hjärtklappningar av hans utbrott.

  ”På rasten… Vi kollar katalogen i receptionen så fort som möjligt.” Max stannade upp med orden. ”Han sa att han var snygg. Vad för normal kille skulle göra det till någon han antagligen ska träffa?”

  Johan såg snett på honom. ”Antagligen någon som gick där”, sa han och nickade bort mot en samhällsklass som verkligen var ute och cyklade på fel plan av skolan. Det verkade som att det kryllade av dem när man verkligen inte orkade med plasticgängen.

Max suckade. ”Antagligen.”

  ”Men haka inte upp dig på det nu Maxi. Det kommer trots allt bli bra, de gäller ju bara en bild!” Johan klappade honom i ryggen så att det värkte mellan skulderbladen.

  ”Nej men ändå, han kanske är jättesnygg! Eller så ser han jätteful ut och mitt egentliga ego träder fram och sen så blir jag patetisk och sen kommer han hata mig i hundra år och så kanske han häller frätande syra på mig när jag sover eller något för att jag inte uppnådde hans förväntningar!” Max hyperventilerade och grep tag i Johans axel så att fingrarna vitnade.

  ”Maax, lugna ner dig. Det är nog bäst att du pallrar dig in till samhällen innan de börjar efterlysa dig. Man vet aldrig med din klass när det gäller dig.”

  ”Uh.” Max suckade. ”Du har så rätt. Det verkar som att de redan gått in faktiskt”, konstaterade han och hörde stolar som skrapades mot fult tråkigt golv.

  ”Det vet du väl att jag har, jag litar på min förmåga och det borde vara samma hos någon annan också.”

  ”Gå och självdö eller något!” Max vinkade bort Johan med en avfärdande gest och slank in i klassrummet där hela hans klass vände sina blickar för att möta hans.

 

Han var först ut ur klassrummet och kände att han var i närheten av en blackout. Det snurrade runt i huvudet som om han gjort alldeles för många piruetter gång på gång. Fötterna verkade gå helt av sig själva samtidigt som huvudet hängde någon annanstans och hela tiden upprepade han lugna ner dig till sig själv.

PsykoMax var i farten igen med sina uppspärrade kajalögon och vidöppen mun.

  Han hade väl aldrig trott att Basse skulle gå på Östra Real – precis som han själv. Det var ju för fan helt omöjligt! Något felstavat ord och sen en relation på högsta möjliga nivå. Och snygg? Jösses, han hade väl aldrig tänkt sig att det var någon i stil med Reenstierna eller hans piffiga vänner som hade korsat Maxs väg.

  VADÅ SNYGG?! Det gick verkligen inte att släppa det. Gåshuden letade sig fram över armarna samtidigt som han svängde åt höger för att hoppa ner från de kommande trappstegen. Tanken slog honom plötsligt.

Tänk om han skulle möta Basse på väg till receptionen och Basse visste att det var Max som gick förbi och Max klantade sig sedan skulle han upptäcka det i korridoren och välja att självdö eller något istället för att återgå till att leta efter Bassestackaren.

  Så allvarligt var det typ.

  Eller att han stod där och väntade för att sedan hoppa fram som värsta miffot eller något och vråla ”här har du mig fuling!” Möjligheterna var många och Max tänkte alldeles för mycket som vanligt.

  Men varför var Basse tvungen att gå omkring i samma korridorer som han själv? Tänk om han var värsta ful och var typ världens stalker när allt kom till kritan. Fast då sa man ju inte direkt att andra tyckte att man var snygg.

  Det fanns ju sådana med stort ego som trodde det bästa om sig själva hela tiden fast att det egentligen var raka motsatsen till vad de var i verkliga livet.

  Alldeles för sent att tänka så nu, han hade ju avslöjat i stort sett allt han kände för Basse både på telefonen och via snabbmeddelanderutan på MSN.

  Och han var väl inte direkt den som var speciellt utseendefixerad. Det var väl bara alla andra överdrivna dumhuvuden som var det?

Nu fick han skärpa sig.

Receptionen närmade sig och han såg den alltid lika gåtfulla Sonja sitta och skriva på en gul post it lapp med sin röda bläckpenna.

Nu eller aldrig.

”Ursäkta, skulle jag kunna få låna skolkatalogen?”

  Nu var det i alla fall sagt. Nervöst drog han ner luggen över ögonen samtidigt som han började bita sig i läppen igen utav ren vana.

  Sonja såg upp på Max och nickade kort, log och rullade iväg på sin exklusiva datarullstol och kom snart tillbaka med skolkatalogen fotobolaget hade designat.

  ”Du får inte gå ifrån med den i alla fall”, sa tanten snällt och petade upp de hornbågade röda glasögonen som hade ramlat ner på nästippen.

  Han skakade på huvudet som för att acceptera hennes regler och blev iskall. Han hade fått syn på det som inte alls fick finnas där. Det smakade bittert i munnen, och till råga på allt kändes det som att han fick kväljningar.

  Reenstierna. Vad gjorde han där? Max fick för sig om att svetten bara rann ner för pannan på honom fast att det bara var inbillning.

Snyggot verkade ha problem med att hålla ansiktsmusklerna i styr. Max blev dämpad. Han visste att han var ganska barnslig och hemsk men att skratta åt en person när man själv var helt ensam tog väl ändå priset.

  Reenstierna måste tro mycket bra om sig själv ifall att han kunde skratta åt en person som inte ens gjorde sig till eller hade gjort något riktigt skrattretande.

  Av någon anledning kunde han inte låta bli att se på Reenstierna en gång till, bara för att smaka på det där skalet som verkligen dröp av självsäkerhet. Max kunde inte låta bli att fokusera på kläderna Blondie hade kastat på sig. Eller, det var nog helt fel att slänga ur sig ett adjektiv som kastat om man tog sig en titt på Reenstierna som antagligen planerade månader i förväg vad han skulle ha för kläder på sig. Den mörkblå långärmade tröjan framhävde de snygga musklerna som verkade leva ett eget liv när ägaren rörde på sig för att flytta över vikten på det andra benet. Max kunde inte låta bli att erkänna – Blondie var förbannat snygg i mörkblått hur man än vände och vred på det.

  Max rös till. Han hade verkligen inte tid att stå och studera skolans fräckis sådär i evigheter fast att han var snyggare än Johnny Depp.

  ”Hittar du honom?” Johan hade slutit sig upp bakom Max och den sistnämnda tackade och lovprisade den som försett honom med någorlunda punktliga vänner.

  Johan var så uppspelt och nyfiken att hans egen rädsla för att Reenstierna skulle sprida falska rykten om honom bara för att ha något att göra försvann.

  ”Nej, jag måste hitta samhällarna först.” Max suckade och ställde sig medvetet närmare Johan för vidare uppstöttning ifall att det hände något.

”DÄR, DÄR! SAMHÄLLSKLASSER!” Johan skrek så högt och nära Max huvud att han trodde att trumhinnorna sprack. Han hade delvis haft tur i oturen och flyttat på sig så att han undkom Johans kängbeklädda fot när kompisen studsade upp och ner som en överspelt femåring.

  Max kände de tunna fotopapperena smeka fingertopparna och han vände försiktigt blad. Allt för att det skulle gå så långsamt som möjligt, så att hans hjärta skulle lugna ner sig.

  ”Gud… jag vågar inte kolla”, mumlade han och började leta efter Basses namn med hjälp av att följa listorna med sitt finger.

  Han såg upp från katalogen i typ tre sekunder och fick syn på Reenstierna som verkade vara lika nyfiken som Johan med uppspelta ögon.

 Vad gjorde han där egentligen?

  ”Dessutom”, tillade Max och återvände till katalogen. Han sänkte volymen på rösten. ”Så kommer Mister Perfect snart hoppa på mig och döda mig eller något.”

  ”Vadå?” viskade Johan tyst och de såg båda bort mot Reenstierna som gömde sig bakom en bunt papper. Hade han tänkt att byta kurser bara sådär mitt i terminen eller? Jäkla mysko människa det där.

  ”DÄR, DÄR ÄR HANS NAMN!” Johan började med sin teaterapteknik igen och Max tappade totalt hakan. Han var nära att hosta och dra till med världens ordspya men han lugnade ner sig till den milda grad att han kunde yttra sig någorlunda.

  ”Oj.” Han fick inte fram något bättre för stunden. ”Han var ju ful, han sa att han var snygg.”

Shit.

Det var ju inte alls vad han hade tänkt sig. Max blev illa till mods. Vad skulle han säga till Basse? ”Asså du sorry jag tror att vi skiter i det här för att du är ful som stryk och det kommer inte funka för fem öre.” NEJ! Var det verkligen han som tänkte det där? Han var lika patetisk som alla andra, lika jäkla ytlig.

  Men Basse hade faktiskt sagt att han var snygg! Klart som fan att man blev värsta chockad.

  Med finnar i ansiktet som till och med överskred Lisas i hans klass antal blemmor och brillor från början av nittonhundratalet var han ingen direkt skönhet. Han var en typisk portföljspojke med stärkta skjortor och skulle antagligen fastna med arslet i en kontorsstol redan vid tjugo års ålder och dö i samma stol trettio år senare av övervikt.  Gud, vad hade han gett sig in på?

  ”Finns det ingen med samma namn då?” Johan försökte i alla fall tappert och slet till sig katalogen så att han skulle kunna kolla genom de sista sidorna.

Nej det fanns det inte. Ingen mer jävla Sebastian än Eksjö.

Max dunkade huvudet i receptionsdisken och Sonja såg på honom med något mörkt i blicken. Hon ville väl inte att våldsamma elever skulle komma och våldgästa henne sådär.

Jag dör.

”Jag är ledsen Maxipojken det verkar faktiskt som att det är han. Samhällare har alltid för högt självförtroende, han kanske typ trodde att han var som den där Reenstierna eller något?” Johan klappade Max på axeln.

  Reenstierna måste ha hört vad Johan sa till Max eftersom att Johan sedan utbrast :

  ”Vadå? Det var en komplimang! Tjenare Hampus, vi syns ikväll!”

  Johan var alltid lika trevlig mot vem det nu än var som kom och gick oavsett om de var estetare eller samhällare. Han drog till sig Max som kände sig totalt miserabel där på sin dödsplats.

 

 Det var tänkt att matsalen var deras nästa anhalt, men Max skakade på huvudet och vägrade att gå längre än till skåpet.

  ”Men kom igen nu Max då”, sa Johan och suckade. ”Du måste ju äta fattar du väl.”

 Han vilade handen på ett skåpstak och såg med vädjande ögon på sin vän.

  ”Seriöst…” Max tystnade. ”Jag har ingen lust alls och kommer bara att må illa.”

  ”Men det kommer ju inte bli något käk i kväll fattar du väl. Visserligen går vi dit vid tiotiden eller nått men ändå det lär ju inte bli mat innan sju”, förklarade Johan med mjuk stämma och det verkade som att han förklarade något invecklat för en treåring med inlärningssvårigheter.

  ”Jag hade väl inte tänkt annat heller. Jag får väl käka godis eller något annat.” Max försökte kontra med nödlösningar men det gick inget vidare.

  ”Eller hur, kom nu!” Johan grep tag i Max tunna överarm och Max kunde nästan se hur blåmärkena trädde fram bara sådär. ”Du har en lektion kvar.”

  ”Jag hade tänkt skita i den faktiskt”, Max rodnade.

  ”Tänkte och tänkte”, fnös Johan bittert. ”Det är ju ingen idé att du ljuger om schemat för det kan jag utantill. Och jag tror inte att du behöver mer frånvaro, eller hur?”

  ”Mjo… Det är ju det jag vet. Men kör till då, jag följer med men inget mer. Jag har inte kopplat samman namnet Basse och adjektivet ful än.” Max grimaserade och kände sig elakare än vad Reenstierna varit mot den där Anna Svensson. Ibland hatade han verkligen sig själv för det han tänkte på. Basse kunde väl inte rå för att han var ful heller, och Max hade aldrig varit den som dömde personer efter att ha sett en enda bild. Basse var ju ändå världens schystaste människa. Skulle de inte kunna försöka, en gång i alla fall? Allt hade ju varit så bra fram till nu.

 När hade han blivit så ytlig?

  Det var ju faktiskt Basses personlighet han förälskat sig i, inte utsidan.

  ”Maxi, jag håller grymt med dig och jag vet att du gått på en nitlott. Men ändå, han är ju fortfarande den Basse som du lärt dig att tycka om?” Johan höjde på ögonbrynen och skannade genom Max bit för bit. ”Men de där glasögonen är ju värre än de min moster Asta har!”

  ”Din moster Asta är snyggare än vad Sebastian Eksjö är.”

”Jösses, du har rätt!” utropade Johan. ”Jag har äntligen hittat den fulaste människan på jorden!”

  ”Och det är han jag typ gått och kärat ner mig i? Shit, jag behöver en tandborste och en toalettstol snarast möjligast.”

  Det där var bara så jävla onödigt.

  ”Din lilla satunge!” Johan skrattade. ”Jag visste att du innerst inne var en riktigt jävlig jävel!”

 

 

”Kan det ta sådan lång tid att slå in en portkod eller?” gnällde Max och svängde fram och tillbaka med sin påse som för övrigt kändes som att den vägde ett helt ton mer än tidigare. Han frös om tårna och tyckte att de hade varit ute på stan alldeles för länge vad hans smak anbelangade. Mörkret hade ramlat in ganska fort efter att klockan passerat fem och han kände att lampan över porten inte alls räckte för att se vad man knappade in för siffror när man dessutom stod med feta vantar på sig. Nu började klockan närma sig åtta och han frös sjukt mycket om benen som inte var direkt skyddade mot Marskylan.

  ”Sorry grabben! Om man har tumvantar kan man faktiskt slå fel kod en gång”, skrattade Hanna vars kinder var äppelröda.

  Hennes gråblå ögon glittrade när hon vände sig runt för att se på både Johan och Max som stod bakom henne och hoppade upp och ner för att hålla värmen.

  ”Sen så kan ju inte jag rå för att du inte åt den där kycklingssoppan”, sa hon sedan muntert. ”Den var faktiskt helt okej med en gnutta salt.”

  Max stoppade två fingrar i halsen. ”Du vet att jag inte tycker om broccoli och bacon. Det funkar bara inte.”

  ”Sen så är du ju kräsen och får allt du pekar på av mamma Carin”, sa Hanna som visste att Max var långt ifrån kräsen. Hon släppte förbi de halvt ihjälfrusna pojkarna så att de kunde gå in i trapphuset före henne.

  ”Vadå kräsen”, muttrade Max medan han tog två trappsteg åt gången. ”Har du möjligtvis inte sett Sebastian Eksjö?”

  Hanna och Johan ar inte långt efter honom och de fortsatte upp till tredje våningen där Hanna och sin pappa bodde i en tvåa innan någon kommenterade det Max just sagt.

  ”Max har ju som sagt gått på en nit och han vill inte erkänna det. Men godhjärtad som han är kan han inte svika Sebastian som faktiskt är fulare än Asta du vet.” Johan försökte dölja flinet som ville kasta sig fram men misslyckades.

  ”Men Johan var inte så taskig mot honom”, sa Hanna medan hon krånglade med låset som inte verkade vilja fungera som det skulle. ”Förbannade lås!”

  ”Men det går ju inte att låta bli, han är ju som en missnöjd snorunge!”

Max trummade ilsket med foten. ”Jag står faktiskt här, SÅ SLUTA PRATA OM MIG I TREDJEPERSON TACK!”

  Hanna fick lyckligtvis upp dörren i samma stund som Max utbrott kom och de flydde in i lägenheten för att uppsöka ett värmande element.

  Max lyckades tygla sitt humör och andades ut. Han tyckte alltid att det var lika mysigt att komma hem till Hanna som det varit första gången han var där. Rakt in i lägenheten låg det extremt lilla köket där endast ett litet bord för två fick plats. Innan dess fick man kryssa sig förbi två små vita soffor som stod på vardera sidan av den ganska stora hallen. Den fungerade som litet vardagsrum eftersom att Hanna fått det rum som var störst – med tanke på att hon ägde så förbannat mycket saker. Hennes farsa Martin hade schysst tagit det mindre som sovrum eftersom att han hade de mesta av sina jobbprylar på sjukhuset där han jobbade.

  Max gick raka vägen in på Hannas rum och damp ner på hennes säng. Rummet var ganska unikt för att befinna sig i Vasastan. Max rättade sina tankar, han hade inte sett alla så vad visste han om unika skapelser. Rummet gick helt och hållet i rosa, ljusgrönt och vitt och liknade någon slags färggrann polkagris.

  Hon hade Hello Kitty lakan i den stora vita sängen (han förstod inte hur Johan stod ut att sova i dem), en vit bokhylla fylld av Anime och Manga samt en hel del plastfigurer från några av sina favoritserier. Till vänster om dörren hade Hanna och hennes pappa upprättat en stor och rymlig vit garderob (vilken Malin hjälpt till att måla stjärnor på) där hon hade ordnat med alla sina kläder efter färg och mönster.

  Max hade konstaterat för länge sen att det inte var lite kläder hans rosahåriga väninna hade samlat på sig. Det fanns sådana kläder han aldrig hade sett mer än en gång och annat hon hade oftare.

  Han hade inte trott att det fanns sådana rum som Hannas kvar, i alla fall inte i åldern över myndighetsåldern men Max hade haft fel som vanligt. Hans artonåriga musikintresserade tuggummibubbla hade ett och han skulle aldrig glömma det.

  ”Maax?” Hanna trädde in huvudet och såg rakt på Max som precis ställt sig upp och fjollade omkring på hennes limegröna cirkelrunda matta.

 ”Ja?” Max såg upp från sin underhållning och flinade brett när hon himlade med ögonen.

  ”Tar du badrummet först eftersom att du är den som är minst stresstålig av oss tre. Se till att lugna ner dig, få på dig kläderna så fixar jag fram något till dig att äta för jag orkar inte med en PMSsur Max hela kvällen.”

  ”Jaha”, sa Max förvånat och gick beskedligt bort mot badrummet som var belägrat precis bredvid ytterdörren.

  Även badrummet var överfullt med olika produkter Hanna använde, allt ifrån badbomber formade som olika katter till lösögonfransar.

  Han drog snabbt av sig sina svarta jeans och ökade takten ännu mer för att han inte skulle ta allt för lång tid på sig och på så sätt irritera de andra till det yttersta.

  Tjugo minuter senare klickade det till i badrumsdörren, en nervös Max med stylat hår och andra kläder kom ut. Andra skulle inte se någon skillnad från hur han såg ut i skolan men av någon anledning så kände han sig helt annorlunda. Hanna nickade gillande åt honom när hon mötte honom i dörröppningen och de började fnittra när de fastnade i dörren när den ena försökte ta sig in och den andra ut.

  ”Maten står på bordet och ät upp det innan Johan gör det”, sa hon snabbt innan badrumsdörren gick igen precis framför näsan på honom.

Det var egentligen ett extremt litet kök. Allting gick i vitt och grått, vita skåpsluckor, grå diskbänk, frostat grått kylskåp. Ena långsidan – den till vänster var fullkomligt upptagen av diskmaskin, bänkar, spis och köksskåp. Det var till och med en bedrift att dra ut skärbrädet som var inmonterat i en låda. På den andra sidan stod det en slags byrå fylld med vad Hanna brukade säga ”behövliga saker” och Max kom sig aldrig att fråga vad de stoppade i den. Hur det kom sig att de lyckats pressa in ett litet fyrkantigt bord i ljust trä så att man kunde njuta av dagsljuset så länge det varade med en tidning i handen visste han inte. Men far och dotter trivdes i alla fall vilket syntes på dem när de pysslade om i både kök och sovrum.

  Max pressade sig in mellan fönstret och bordet eftersom att Johan redan satt på den stol som stod mittemot med mest utrymme. Där hade han brett ut sig och satt och läste dagens DN med största möjliga koncentration.

  På bordet väntade ett paket redan kokade nudlar och Max mage verkade njuta av den vänskapliga gesten och gav ifrån sig ett våldsamt segerrop och Johan kunde inte låta bli att brista ut i skratt bakom ekonominyheterna.

  ”Det låter som att någon ångrar att han inte åt något tidigare.”

  ”Äh, knip käft! Han är bara glad över att något kommer sällskapa de där djungelvrålen vet du”, sa Max medan han försökte få upp de slingriga vitgula trådarna på gaffeln.

  Johan studerade honom med road blick. ”Vad tänker du på?”

  ”Aschå vänta”, sa Max mellan tuggorna och kände sig vidrig både med det ena och det andra. Självfallet var det Sebastian Eksjö som återigen spökade med sitt hav av acnebesvär. Han svalde så hårt att det sved till i halsen när nudlarna försökte stanna upp i strupen på honom.

  ”Hur tror du att jag ska våga gå ut med honom på stan va?” sa han snabbt innan nästa lass svårtuggade nudlar lassades in.

  ”Haha what?” Johan såg oförstående på honom.

  ”Men fatta liksom. GÅ PÅ STAN MED SEBASTIAN EKSJÖ?” Max höjde rösten till ungefär det tredubbla.

  ”Du kan verkligen inte släppa det eller hur?” Johan såg misstroget på sin svarthårige vän och la ifrån sig tidningen eftersom att han förstod att det inte skulle bli så mycket läsa av.

  ”Eller, eh eller…!” Max tuggade till han kom på något som skulle vara ännu värre att göra med det omtalade finntrollet.

  ”Tänk när Hugo och morsan ska träffa honom! Jag lär självdö innan eller så försöker jag ta livet av mig på åtskilliga sätt för att försöka slippa undan!”

  ”Men Max du menar väl ändå inte…” Johan hann aldrig att avsluta sin mening för att han blev både avbruten av Hanna som kom ut från badrummet och Max som tjöt till.

  ”HUGO KOMMER JU TRO ATT HAN ÄR TYP DEN ONDA DOCTOR OCTUPUS FAST MED FULARE HY FATTAR NI VÄL!” Max ljusa röst blev besvärlig att lyssna på när den gick upp i sådana oktaver. ”Vad är jag egentligen för storebror? Blyg, bög och allmänt dum i huvudet. Kan det bli mycket bättre?” Max slängde ifrån sig gaffeln och satt därmed punkt för snabbmåltiden.

  Varför skulle det vara han som lyckades med alla misstag? Aldrig var det några undantag som gjordes.

Det luktade fräscht och onaturligt rent i trapphuset som de tagit sig in i. Johan hade tydligen fått portkoden av den där Hampus så de hade inte haft några problem att komma in i värmen. Vid varje våningsplan stod det utplacerade, välmående krukväxter och gardiner som matchade både väggar och golv. Postfacken hade de redan gått förbi när de började sin vandring upp för trapporna så han antog att det till och med fanns tidningshållare utanför ytterdörren – något han själv inte hade.

Redan ute på gatan hade man känt och hört den pulserande musiken som trängde sig mellan husväggarna. Hanna och Johan hade inte gjort något stort av saken och fortsatte gå med sina påsar i varsin hand. Johan hade en present till födelsedagsbarnet, vad det var visste Max inte men kartongen var i alla fall inslagen i serietidningspapper (Hugo skulle mördat Johan om han hade sett det) och Hanna svängde fram och tillbaka med en lila systemetpåse.

  Max själv var tomhänt och kände sig så tafatt att han ändå inte skulle kunna hålla fast grepp om någonting. Han visste inte varför, men av någon anledning kände han på sig att något säkert skulle hända inom loppet av tre eller fyra timmar och det värsta var att han inte visste om det var bra eller inte. Vem var det egentligen de skulle till, och hur kom det sig att de bodde så här flott? Skulle charmknutten Reenstierna vara där?

  Och då kom den, ordspyan som letade sig upp ur halsen på honom. Han visste att Johan och Hanna skulle bli galna och slå ihjäl honom på fläcken men det hjälpte inte.

  ”Alltså hur fan kan den där jäkla Sebastian Eksjö vara kompis med Reenstierna?”

Max slog sig för pannan och tittade på sina vänner bakom lugg. De verkade stanna upp, som att de fick sig någon slags stöt när de hörde honom nämna namnet Reenstierna men han tänkte inte mer på det. Hanna var hur söt som helst i sin tylliga ballerinaklänning och Johan var bara Johan vilket räckte full ut.

  ”Reenstierna är ju faktiskt jävligt snygg och det är verkligen inte SE så jag kan inte koppla samman det hela. Dessutom börjar jag bli frustrerad över att inte veta, så vart fan är det vi ska? Jag håller få eksem på armarna av nyfikenhet och jag vet att ni tycker att jag är jobbig men…” Mer hann han inte säga innan hans ögon blev stora som svarta hål och munnen likaså.

Det kändes som att någon hade kört in en stor påle i magen på honom och låtit den gå ut vid ryggen. De stod vid en stilren dörr, trä för att vara exakt. För att öppna den tryckte man ner ett utsirat guldhandtag och på en mässingsskylt stod det P & E Reenstierna.

  Där inifrån kunde man höra glada rop och musik som annars inte passade sig i hans öron men utanför var det tvärt om. Det var bara hans andetag som hördes, inget annat.

  Reenstierna?

  Max kände paniken komma farande. Han kunde väl för fan inte gå på fest hos Reenstierna heller? Han var ju på varenda elev som såg bra ut någonstans och ville väl inte ha Max där. Max hade trots allt hört dem diskutera esteterna åtskilliga gånger och förstod egentligen inte hur Johan och Hanna hade lyckats. Men det berodde väl helt och hållet på den där Hampus som faktiskt var ganska snygg ändå. Inte lika badboy aktig som Reenstierna, men ändå.

  Men seriöst. Han hade hjärtklappningar. Tanken på att vända om och fly fältet var ganska inbjudande men då hade Johan redan ringt på. Signalen slet i hans öron.

  Och så ytterligare en gång.

 Det var verkligen som att tiden stannade upp när Reenstierna öppnade dörren för att säga hej till de nyanlända. Antagligen var han lika förvirrad som de – Reenstierna för att han inte var van med att det stod överfärgade esteter i hans fancy trapphus och esteterna för att de inte var nära att se Reenstierna på så nära håll då hunken var, ja snygg.

  Johan och Hanna passerade snabbt, handskakningar och presentöverlämning i all sin hast men Max fastnade där i dörröppningen mittemot sina drömmars mardröm.

  Han blev plötsligt väldigt rädd över att han hade någon skitfläck på kläderna, han kanske hade trampat i något äckligt så att det stank apa om honom? Eller så kom Reenstierna bara ihåg att det var han som hällt läsk, eller vad säger jag, tappat läsk på honom och därför vägra att släppa in idioten som stod i dörröppningen.

  Blondinen studerade verkligen. Inte något sådär kasta korta blickar och sedan gå vidare till nästa mer intressanta person utan riktigt råglodde.  Max blev dödligt generad men kunde inte låta bli att glo tillbaka eftersom att Hanna och Johan redan försvunnit in i folkvimlet och lämnat honom ensam.

  Han var säker på att utskällningen skulle komma, alldeles snart nu. Hjärtat gick i hundrafemtio och han hittade ingen utväg, det gick bara att hitta de där grönblå kattögonen som varenda människa drunknade i.

  ”Hej. Max”, sa han tyst och försiktigt och hoppades på att ingen hörde hur ljus och idiotisk hans röst var, och snabbt såg han upp mot Reenstierna för att se om det var något han tyckte var äckligt med varelsen som stod precis framför honom.

  ”Tjenare, välkommen.” Reenstiernas stora hand greppades hans egen. Fingrarna på den andres hand var mer maskulina och slöt om bättre än vad hans egna gjorde.

Starka nypor det där.

 Den blåvitrutiga skjortan satt verkligen bra å den solbrände, vältränade hunken.

  Figursytt eller vadå? Max drog sina slutsatser ganska fort. Det gick bara inte att sluta titta in i ögonen, svepa med blicken över den rent av snygga munnen och den vältrimmade bringan. Och inte prata om benen! Muskelklumpar i mörka snyggt skurna jeans. Max kunde förstå att alla ville sluka honom med hull och hår och att det antagligen inte var lätt att klara sig ur en blind förälskelse som bara kunde sluta med flopp när det gällde Reenstierna. De som trodde att de kunde omvandla rikemansbarnet till någon änglastereotyp kunde gå och låsa in sig på någon toalett någonstans och skämmas. Han visste att han såg bra ut, tjejerna och killarna flåsade runt honom som översexuella vildsvin och gjorde hans ego större än vad det redan var. Vad såg de hos honom egentligen? Max hade velat sucka högt men kunde inte för att det lätt skulle kunna misstolkas. Paniken kom krypande igen och minuterna tickade förbi.

Max fick för sig om att han planerade att Reenstierna skulle ha ihjäl honom för tröjans skull och började panikslaget (men förbannat bra dolt) leta efter en flyktväg, fönster, toalettdörr vad som helst bara han kom ifrån.

  ”Max?! Kommer du eller?”

 Max hade aldrig älskat Johan så mycket som han gjorde i det ögonblicket. Han såg sin chans och smet förbi sin värsta mardröm som återigen doftade gudomligt.

  Efter att den första chocken lagt sig blev han tagen av en annan.

  Gick det verkligen att ha en sådan stor lägenhet i Stockholm och till råga på allt på Östermalm där det mesta var svindyrt?

  Max dolde det inte ens och tappade hakan. Det var folk överallt och då menade han det verkligen. Normala människor, överspacklade övermogna fjortisar, fotbollshunkar (men inte i klass med Reenstierna så klart), mediafolk, naturare. Men inga esteter.

  De hade ockuperat sig i det stora (LÄS ENORMA) vardagsrummet med öppen spis och Max trodde att hans hjärta skulle stanna upp. Det var väl typ lika stort som två eller tre av lägenheterna hemma i Solna! Ett stort akvarium som åtminstone rymde ett par tusen liter stod och tryckte i ett hörn och barstolarna var för tillfället upptagna av ett gäng som verkade tävla om vem som hade bäst elvisp i käften. Soffan skulle han bara drömma om att sätta sig i, han kanske skulle spilla något i den och bli utslängd under pistolhot?

   Han höll sig på behörigt avstånd från allt som verkade det minsta dyrt, och eftersom att det innefattade allt i det här fallet gick han som på nålar.

  Han såg inte Johan någonstans, men den där trevliga Hampus stod och pratade med några som såg mindre farliga ut än vad hans klass brukade göra.

  Rätt som det var, innan han ens hann tänka tanken på att skyggt springa iväg som ett förskräckt rådjurskid hade han gått fram till de där tre helt okända människorna.

  ”Eh hej, eller nått.” Max försökte överrösta musiken som dånade ut ur högtalarna alldeles bredvid dem. Han trodde att han skulle dö när Hampus såg på honom med frågande blick men den nämnde gjorde det inte direkt för att vara otrevlig.

 ”Tjenare”, sa Hampus glatt och log sedan vänligt mot Max som slappnade av en smula. Han kände sig aningen modfälld eftersom att de två sönderspacklade tjejerna som Hampus just pratat med blängde på honom som om han vore pestsmittad.

  Hampus verkade inte ta någon större notis av dem.

  ”Du har typ inte sett Johan?” Max lyckades samla rösten tillräckligt mycket så att han kunde ge ifrån sig en hel mening.

 ”Trevligt att se dig!” Hampus tog Max hand och skakade den utan gensvar från Max sida som bara lät sin hand föras som en marionettdocka.

Okej?! Max fattade nada. Hade den där människan just sagt vad han hette och fortsatt vara trevlig? Han hade ju faktiskt hört rykten om att Reenstiernas polare var trevlig men det här var över hans förväntan.

  ”Eh, ja just det. Det är jag det”, sa Max blygt och såg snabbt bort i riktning mot ytterdörren.

  ”Johan sa att du skulle med nämligen men jag visste inte om du skulle våga ta dig hit”, sa Hampus och gav Max ett bländande colgateleende igen. ”Jag tror att de kan vara i köket, jag såg nämligen något blått och rosa där för någon minut sen. De kan inte ha hunnit så långt. Köket ligger där borta förresten.” Hampus höjde handen som han höll sitt groggfyllda glas i och pekade bort mot en våg av människor som antagligen skulle in och hämta sin del av förrådet i kylen.

  Max nickade tacksamt till svar och gick kvickt efter de andra med tomma glas. Det var ju nästan att konstatera att de skulle till köket för påfyllning, men om man hette Max så var det inte alltid en självklarhet.

  Av någon anledning så vände han sig om och satt hjärtat i halsen återigen. Reenstierna stod där, minglade med någon människa Max inte visste namnet på eller hur den såg ut i fråga eftersom att huvudet var riktat åt fel håll. Det enda var det att Reenstierna inte alls kollade på offret han raggat upp utan Max själv. Shit, han planerar något stort. Max blev kallsvettig utav bara tanken och plöjde rakt genom folkmassan som protesterade högljutt.

  ”Men Max där är du ju!” Johan kom fram till honom med en grogg i vardera hand. ”Den här har jag gjort till dig serru”, sa han sedan och flinade.

  ”Ja och vart fan har du varit? Varför sa du inte att det var till Reenstierna vi skulle, och vad heter egentligen snubben i förnamn? Jag är galet trött på att gå och kalla honom vid efternamn hela tiden. OCH TILL RÅGA PÅ ALLT! Han står och spanar in mig Johan och jag vet att han planerar något riktigt elakt för att jag spillde läsk på honom igår och jag kommer seriöst att dö.” De sista meningarna gnällde han ut mer än vanligt och Johan höjde på ögonbrynen. Han hade tydligen redan fått i sig ett par glas.

  ”Alltså Max tagga ner. Ser du vart vi är? Kolla bara det här köket, det är större än er lägenhet! Slappna av, han har andra objekt att snurra omkring med ikväll så han kommer glömma bort dig helt och hållet. Ta den här nu.”

  Max tog emot drickat som av någon anledning såg ovanligt misstänksam ut. Han ville inte veta promillehalten i det hela och svepte i sig halva glaset i en klunk.

  ”Shit, det var ju inte direkt så jag menade när jag sa tagga ner, men om du säger det så polarn. Jag ska leta upp Hanna, jag såg att det var någon idiot från natur som raggade på henne förut och du vet ju vad jag tycker om det.” Johan höjde sitt grogglas som till en skål och försvann sedan bakom ett par fnittrande blondiner.

  Max fortsatte hälla i sig den ganska illasmakande drycken och såg sig om i köket som Johan bett honom att göra.

  Själva köksutrustningen, diskmaskin, avfallspress, kylskåp och så vidare var avskiljt från den enkla men snyggt inredda matsalen. Det var någon slags halvvägg mellan det hela och Max fattade inte hur de lyckats fixa en lägenhet så. Brukade inte det vara minimala kök och sedan en liten vrå att äta i? Det var i alla fall lagt ljust kakel i köksdelen för att det antagligen skulle bli lättare att torka upp spilld matvara. Fast, det såg inte ut som att sådant ens existerade på det fläckfria, vita golvet så Max suddade snart ut tanken.  En exklusiv kaffebryggare (som antagligen kunde fixa till både espresso och annat) som säkert kostade mer än en månadslön på laserdome verkade stå farligt nära en bänkkant och Max ville helst av allt trycka in den minst en meter från kanten så att risken från att ramla ner minskades. Han kikade bort mot matsalsbordet, ett avlångt som hade plats för sex personer och kastade en häpen blick på en av tavlorna som hängde på en av de olivgröna väggarna. Den var bekant på något sätt, men han kunde inte fastslå vart han hade sett den förut. Jämte valvet som ledde ut till vardagsrummet satt tre stycken helfigursspeglar uppe, och eftersom att de befann sig i just den här lägenheten slog han vad om att de kostade multum per styck.

  Plötsligt såg han något som verkade intressant. Ett par svartvita fotografin precis nära utgången. Skulle de avslöja något om Reenstiernas tidigare liv som ung och ful? Om det nu gick för sig att Reenstierna någonsin varit ful, det skulle nog hans mamma inte ha godtagit.

  Äsch, Max blev besviken. Det var bara flera normala plastic fotografier med den perfekte sonen, med ett perfekt colgateleende, och sin perfekta morsa med botox insprutat och den perfekte trogne maken med snygga märkesbrillor. Inget intressant med andra ord.

   ”Letar du efter något speciellt?”

  Herregud med Jesus i hans följe.

  Max tittade bakåt, såg in i ett par kattögon.

”Eh, näh det gör jag inte”, sa Max skrämt och backade bakåt ett par steg. Vad fan ville Reenstierna egentligen? Det här var mer obehagligt än att se på the Shining helt ensam.

  ”Säg bara till om det är något så jag vet om det är nått som inte passar. Du kan ju faktiskt gå och ta en grogg eller öl i kylen om du vill. Det finns nog mer än nog till alla.”

  Såg han verkligen fel? Blinkade djäveln till honom? Max kände hur hans knän snart skulle ge vika. Han la en hand mot väggen och drog snabbt bort den eftersom att han inte ville vara den som gjorde märken.

  ”Okeeeej.”

  ”Vi lär väl synas sen då”, sa Reenstierna och avlägsnade sig snabbt med ett finurligt leende på läpparna. Max såg sig omkring i rummet och hittade ett tänkbart objekt.

  ”Hej, tror du att jag kan få den där?” Han pekade på ett halvfullt glas fylld med baccardi och cola.

  ”Visst, jag har ändå tänkt att gå nu så ”, sa den uppklädda tjejen som blinkade ett par extra gånger åt Max håll när han tog emot groggen. Hon var väl egentligen ganska söt med färgat svart hår och blå stora ögon men eftersom att han inte var lagt åt det hållet var det inget som intresserade honom det minsta.

  ”Tack verkligen!” Max log snett mot tjejen som log glatt tillbaka.

  ”Vi kanske ses i plugget då”, kuttrade hon och svepte förbi och lämnade ett spår av hallonparfym efter sig. Max vinkade till henne samtidigt som han tömde det andra glaset.

 Han pallade med många blickar och skit i plugget, men att Reenstierna bara kom fram sådär var verkligen ett tramp i klaveret. Det kanske var dags att lämna festen innan det hände något olämpligt, som motorsågsmassakern två?

  Med en ny grogg i handen tog han sig försiktigt ut till vardagsrummet där folket fortsatte att dansa på högvarv. Han kunde skymta Hanna och Johans leende ansikten i allting och han log brett åt sina vänners lycka.

  Av någon anledning började han leta efter Reenstierna och Max skakade frustrerat på huvudet. Det var irriterande att inte veta vad grabben hette. Han kunde ju inte direkt vara döpt till Reenstierna Reenstierna heller? Och varför spanade han efter honom för?

  Det var ju inte direkt så att snubben tyckte att han såg bra ut och tog honom till ställen där de egentligen inte fick vara på. Det var väl bara till att säga ”Dream on Bitch” och verka lika full i fan som förut.

 

Max suckade.

  Klockan började närma sig halv ett och folket runt honom höll igång lika ihållande som förut. Själv kände han sig en aning spak och trött men gnällde inte allt för mycket. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han faktiskt blivit bjuden på någonting och fått leenden riktade mot sig. Det var till och med några idioter som ville att han skulle upp på köksbordet och sjunga för de hört honom på någon avslutning för typ hundra år sedan men han hade blygt tackat nej. Dessutom så var den där blondinen som raggat på honom den där gången då Reenstierna blev nerslagen och landade på honom där och kuttrade värre än en spånsäck. Han hade inte sett så mycket av henne på sista tiden men hade nu räknat ut att hon inte försvunnit helt och hållet.

  Hela tiden hade han haft ett vakande öga på Reenstierna som verkligen var uppmärksam på allt han gjorde. När han var i kylskåpet för att leta mer att hälla i sig hade Reenstiernas hand nuddat hans egen och Snyggot hade sagt ”Oj då” lite sådär så att Max inte skulle ha blivit arg. Rösten var så lik någon annan, men Max kunde inte koppla för tillfället. Sen så hade det ju varit den där gången då Max skulle gå till toaletten då Reenstierna hade öppnat dörren och nästan slagit bort halva skallen på Max.

  En hastig hand på en tunn axel hade gjort mycket och Max hade glömt bort helt vad han gjorde borta vid badrummet (som för övrigt var enormt gånger två) för att göra så han stack därifrån igen.

  Det hade börjat snurra oroväckande i huvudet på honom så soffan hade varit hans sista utväg innan benen skulle vika sig under pojken och låta honom ligga generad på golvet.

  Johan och Hanna verkade ha gått upp i rök när Max äntligen vågade sig upp ur soffan för att leta efter dem. Han mådde dåligt, var alldeles för full för sitt bästa och han klarade inte av att se Reenstierna en gång till. Det var nog dags att pallra sig hemåt.

  ”YESCH!” Max jublade en aning högt när han fick syn på en dörr som kanske kunde göra hans tillstånd rättvist. Han behövde en toalett och det snabbt innan det hände något onödigt. Han slet upp dörren och låste den bakom sig innan han såg vart han hade hamnat. Det var något slags mindre duschrum, för där hade han inte varit förut. Han tänkte inte så mycket på det marinblå kaklet på halva väggarna och den guldaktiga färgen på bord och golv. Där fanns toalett, handfat och dusch. Allt för att fylla upp hans krav. Och så såg han den.

  ”Men hallååå!” sa han retligt och fnittrade. ”Har han varit hemma hosch mig och schnott den där eller vadåå?” Max pekade på en toalettborsteshållare i grön hårdplast som liknade en storögd krokodil. Där hemma hade de en sådan eftersom att Hugo tjatat i evigheter, men att familjen Reenstierna hade en? Det gick ju inte för sig! Vad Max inte visste var att Bastian Reenstierna fått krokodilen i present av honom själv, Johan och Hanna.

  ”Du schka i alla fall med hem sen scherru!” Max gick ner på alla fyra och drog fram den gröna skapelsen med borste och allt. ”Det var då jävlar hur schnorungar med schtålar tar för sig! Jag vischte inte ensch att han vischte vart jag bodde, det du!”

  Han satte sig upp och satt den tystlåtna krokodilen bredvid sig. ”Och du schäger inget till ditt försvar! Bara schitter där och scher nöjd ut! Du schålde dig säkert till den där schlusken!” Max fortsatte sluddra på och brydde sig inte om att det var någon utanför som ville in. Det fanns väl en toa till eller hur?

  ”Men schå äre väl, de går till de schom har pengar. Men alltschå. Du vet att Reenstierna är jäkligt snygg! Men jag vet inte hur jag schka göra med Basse. Han är ju likshom jättenajs i huvudet och schå, men han är ful schom stryk!” Max tystnade. ”Inte ensch jag ser ut så.”

 ”Jävla obekvämt golv det här!” utropade Max och la sig ner, inte direkt försiktigt eftersom att han slog i huvudet. ”Ja Jävlarsch. Här ligger jag och schnackar med dig schom inte ensch schäger något och schnyggot Reenschtierna är där ute. Vilket mischerabelt liv vischa lever.” Han slog i huvudet ytterligare en gång.

  Efter en stunds tystnad kunde han inte låta bli att yttra sig igen fast att han kände på sig att det är lika lönlöst som förra gången. ”Scha vi dra osch eller? Hugo väntar nog där hemma.” Max försökte resa sig upp men fick ställa ifrån sig hållaren för att kunna ställa sig rakt. Så böjde han sig ner och grabbade försiktigt tag i krokodilen och satt honom under armen för att börja sin färd hemåt. Visserligen kände Max att han inte vågade visa Carin hur borta han var, men när hon såg vad han hade hittat förlät hon nog honom. Sen skulle han ställa Reenstierna mot väggen och fråga vad han gjorde om dagarna eftersom att han hade lyckats ta sig till Solna för att hämta Hugos toalettborsteshållare.

  ”Har mänschan ingen schkam i kroppen?” sa Max förtvivlat till sin tystlåtna nyfunna vän och hann precis lägga handen på handtaget för att sedan rycka bort den lika snabbt.

  Någon stod på andra sidan handtaget och försökte komma in. En inbrottstjuv kanske? Max såg sig efter tänkbara redskap som gjorde ont att få i huvudet men hittade inget. Den enda utvägen var att öppna dörren och gå rakt på.

  ”Och vart tror du att du ska ta vägen?” Reenstierna stoppade Max när denne försökte gå rakt ut och bort mot ytterdörren. Den maskulina handen tryckte lätt på Max platta mage.

  ”Hem antar jag kansche!” sa Max irriterat och förstod inte varför Reenstierna var på honom hela tiden. ”Eller jag kansche inte får det kansche?”

  ”Den var bra du”, sa Reenstierna och log snett. ”Du tror att du kan gå hem i ditt tillstånd alltså?”

  ”Mitt tillschtånd? Vad är det för fel på det menar du?” Max försökte tränga sig förbi Reenstierna men snubblade till eftersom att huvudet inte ville åt samma håll som han själv. ”Jag kan ju inte schtanna hos en tjuv heller!”

  ”En tjuv?” Reenstierna såg oförstående på honom och Max kände sig riktigt intelligent.

  ”JA! Det är ju det jag schäger! Tjuv på dig gubbe lilla! Åker hem till mig och schnor min brorschas schaker. Det är ju bara elaka schom gör det.”

  ”Den där menar du?” Snyggningen pekade på krokodilen och Max drog den tätare intill sig. ”Du vet väl att jag fick den i present av din kompis Johan va?”

  ”Näh?” Max såg storögt på Reenstierna som att han hade berättat världens hemlighet. ”Du schämtar?”

  ”Jag gör faktiskt inte det. Visserligen så passar den ju inte direkt in här, men sen så är ju du och din krets en aning, eh annorlunda.”

  ”Schå den här är din?” Max såg från krokodilen till Reenstierna och tillbaka. ”Amen schå pinsamt! Jag dör nu på direkten. Här ta den!” Max gav lamt ifrån sig den förlorade plastsaken och stod helt handfallen.

  ”Men jag måschte hem!” gnällde han lågt och lutade sig mot dörrposten. Reenstierna måste tycka att han var världens idiot som stod där med en krokodil, och tillråga på allt var en hållare för en jäkla toalettborste. Snacka om att det skulle gå rykten om den störda esteten i evigheter efteråt.

  ”Inte kan du gå hem nu heller”, sa Reenstierna mjukt och började leda honom i riktning mot köket. ”Söta pandor kan bli våldtagna så här sent på natten om de går ut och speciellt om de är så påverkade som du är.”

  ”Schom att du skulle bry dig! Det var faktischt du som bjöd mig flera gånger på groggar, för jag schåg nog allt hur du lejde folk hela kvällen.” Max drog sig i håret. ”Du vill schäkert att någon scha hoppa på mig och schen starta rykten i plugget om mig! Jag vet nog hur ni är, ni vad ni fan heter.”

  ”Samhällare?” Basse tryckte ner honom på en stol vid matsalsbordet. ”Vänta här tills jag har fått de andra att gå hem.”

  ”Schom att jag skulle gå någonstans i det här tillschtåndet!” muttrade Max surt och böjde sig ner för att känna den svala ytan av polerat trä mot kinden.

Efter ett par minuter kom Reenstierna tillbaka med ett leende på läpparna. Han var snyggare än vanligt och Max kunde inte sätta fingret på vad det var han hade gjort under tiden då han var borta.

  ”Sådär, nu är typ alla borta fast jag tror att det är några som har snott morsan och farsans säng.” Reenstierna slutade prata för ett tag. ”Kom så ska jag visa dig de andra rummen innan du slocknar totalt.”

  ”Alltschå du hatar mig säkert, eller jag vet inte vad. Och söt panda? Du vill ju mörda mig.” Max fortsatte babbla på utan uppehåll men lät sig ändå ledas bort mot sovrummen.

  ”Mörda dig? Det tror jag väl inte. Men du är säker på att du ska gå hem sen då?”

  Reenstierna retades med honom.

  ”Ja?” Max såg dumt på den blonda killen. ”Vad schkulle jag annars göra? Schova över här kansche?

  ”Varför inte då?”

  ”DÄÄRFÖR?!” Max skrek till. ”För att du är Reenschärna liksom. Du är scnygg och jag scher ut som fan.”

  ”Jag tycker faktiskt inte att du är så ful, håret är ganska charmigt.” Reenstierna log igen. ”Det här är förresten mina föräldrar sovrum.” De stannade utanför en vit dörr och Reenstierna öppnade försiktigt dörren. Belysningen var dunkel men man kunde urskilja ett färgsprakande hårsvall där inne mellan lakanen.

  ”Men va fan?” viskade Max förtvivlat och stack in huvudet så gott det gick i springan. ”Det är ju mina polare!” Han blev knallröd i ansiktet och vågade inte se på Reenstierna ifall att denne skulle säga något olämpligt.

  ”Hoppsan! Där stänger vi så får de fortsätta bäst de vill utan oss två. Vi kan ju gå bort mitt rum istället, det ska vara tomt.”

  ”Är det nu du scha förschöka få omkull mig och schedan schita i mig totalt eller?”

 ”Haha, du har ju humor du”, flinade Reenstierna märkbart belåtet. ”Det kan vi ju ta inne på rummet i sådana fall.”

  ”Jag vischte det!”

”Här är det i alla fall. Tror du att du kan gå in utan att slå på skallen?” Reenstierna hjälpte Max över tröskeln och stängde dörren bakom dem. Paniken kom krypande bakom allting och den gamla Max började träda fram igen. Han började bli orolig, ensam i ett rum med självaste Reenstierna. Han ansträngde sig för att rösten inte skulle falla iväg vid s-ljuden och lyckades riktigt bra ett par gånger.

  ”Men jag kan ju inte stanna här heller! Du har gjort oanständiga saker med Anna Schvenschon!” Max slog sig för pannan. ”Herregud det här funkar inte!”

  ”Vad är det som inte funkar? Jag tycker att du är lite negativ faktiskt”, sa Reenstierna och Max kunde känna att han svepte förbi bakom honom.

  Var han tvungen att vara så nära?

  ”Du scha ha slagit ihjäl mig vid det här laget! Schtyckat, slängt i Vättern eller vad som helst. Men du ska verkligen inte gå runt mig och göra schådääär!” Max drog ut på det sista ordet eftersom att en hand dragits över hans mage så att han fick gåshud över hela kroppen. ”Absolut inte sådär!”

  ”Max var det va?” frågade den andra pojken och tände lampan bredvid den stora sängen. ”Det är en förkortning av Maximilian antar jag?”

  ”Ja det är det”, sa Max tyst och började känna av att blygheten återigen tog överhanden. Han kände sig verkligen uttittad när Reenstierna gick omkring och ordnade till olika saker på rummet. Varför han gjorde det visste han inte eftersom att allting verkade vara i perfekt skick.

  ”Så du tycker inte om Samhällare alltså?”

  ”Det borde du ju veta vid det här laget”, fnös Max och kastade en blick över axeln för att se vad Reenstierna sysslade med. Han hade kommit närmare än vad Max hade hunnit registrera och chocken kastade sig över honom.

  ”Det där med tröjan är ju bara att glömma liksom”, sa han med sin hesa röst. ”Det hör ju till det gamla.”

  Max struntade i att svara på Reenstiernas kallprat. Han kunde antagligen bättre men ägnade inte mer tid än så på tunna Max. Han gick fram till den röda laptopen istället och pillade på tangenterna. Lyckligtvis var den lösenordsskyddad så han slapp att få upp någon porrbild i ansiktet och fortsatte att fingra på de små knapparna tills han knappt visste vad han gjorde. Hur stor var chansen att han skulle göra det igen? Varenda andetag var en slags plåga eftersom att han kände på sig att han aldrig skulle stå där igen och supa in dofter från Östermalmsviten.

 Han vände sig om och famlade in i ett virrvarr av långa fingrar, hesa andetag och förvirrade tankar. Hur Reenstiernas läppar mötte hans visste han inte, men när de äntligen var där gick hans hjärta i maximal hastighet. Det fanns inte ord som kunde förklara hur chockad han var, men vad gjorde det för stunden.

  Max tryckte sin instinktivt närmare Reenstierna som la en skyddande hand över hans rygg. Mestadels för att han inte skulle smita undan men det hade pandapojken inga planer på.

  Tungor tumlade runt, händer letade sig in under tröjor och Max flämtade till i stundens hetta. Han hade aldrig tänkt tanken på att han skulle stå ensam med Reenstierna och dessutom grovhångla med honom. Försiktigt, som för att inte bryta magin lät han sina fingrar tvinna sig in i det perfekt nyanserande blonda håret. En hetta steg honom upp över öronen – han riktigt brann inifrån.

  Helt plötsligt ville han ta sig därifrån, det kändes inte rätt över huvud taget och utan vidare smidighet försökte han trycka bort den andra pojken men misslyckades totalt.

  ”Alltså”, försökte Max men avbröts av den allt för ivriga Reenstierna.

  ”Knip!” muttrade denne hest och för ett ögonblick slutade de upp med kladdandet och Max kunde nästan känna hur läpparna brände efter beröringen.

  ”Du kan ju inte ha kläderna på dig heller”, sa Blondie (eftersom att Reenstierna var jobbigt att upprepa) och såg på Max med världens mest glödgande blick som kunde fått självaste Sarah Självgod att kvida högt. Den åt upp honom inifrån, gjorde så att blodet hettades upp i all hast och fick Max att uppnå upplösningstillstånd.

  Sakta, sakta för att egga Max till det yttersta knäppte Reenstierna upp byxknappen med döskallen ingraverat och drog ner gylfen snabbare än de både hann blinka.

  Fingrar drogs sakta längs resårkanten på hans noga utvalda underkläder och ben gav varningssignaler om att de snart skulle ge vika under kroppsvikter som inte var att tala om.

  Han kände sig alldeles tafatt när t-shirten drogs över hans huvud och fastnade precis så att den andre pojken retfullt kunde nafsa honom i underläppen.

  ”Herregud”, viskade han hest fram och halvtom knäppte halvtom slet upp knapparna på skjortan Reenstierna bar.

Hans mamma skulle inte velat sett honom nu.

 

Max vaknade med ett ryck. Hans huvud höll på att falla i tusen bitar av baksmällan och kände hur det verkligen smakade pyton i munnen. Någonting låg och tryckte mot hans högra sida men det var inte förrän efteråt han började fundera på vad det var. Antagligen Hugo som kommit in under natten efter någon hemsk dröm om att spindelmannen blev uppäten av muterade pingviner eller något annat overkligt. Visserligen tyckte han inte om tanken på att lillebrodern skulle vakna upp och se sin storebror i det tillstånd Max nu befann sig i, men han kunde inte göra annat. Försiktigt och med otroligt tungt huvud trevade han fram med ögonen slutna efter glaset med vatten som alltid stod på hans nattygsbord bredvid sängen.

  Kallsvettig och panikslagen drog han tillbaka handen som om han hade blivit ormbiten. Utan att han riktigt förstått vad som hänt föll pojken rakt ner i högen med kläder som hade legat alldeles nedanför sängen.

Det är inte sant, tänkte han frustrerat och såg sig om för att få syn på tecken om att någon bara jävlades grundligt med honom. Men ingenting. Händerna gled genom håret, och inte förrän då upptäckte Max att han hade ytterst få plagg på sig.

  Han var nära att skrika, ett riktigt sånt där kärringskri som man hörde i de mesta av skräckfilmerna men sansade sig så mycket att han lät bli. Det skulle inte bli direkt bättre om pojken i sängen vaknade.

  Reenstierna låg utslagen på den breda sängen och var ännu snyggare än vid vaket tillstånd. Nu hade Max god tid på sig att studera de mjuka linjerna som gjorde Blondie så attraktiv utan att han blev påhoppad och i värsta fall blodigt nedslagen. Max var glad att han hade turen att se mjukheten som vilade över varelsen mittemot honom. Alla hade dessvärre inte den turen, för den var som bortblåst i skolan. Nu låg det som ett överdådigt lugn över den nästintill avklädda kroppen och Max fick hålla tillbaka handen ett flertal gånger och banna sig själv att det var minerat område när han helt plötsligt fick för sig om att slingra sig mellan nackhåren på den andre. Reenstiernas ögon gick inte att se under de tunna, fladdrande ögonlocken men han visste redan att de var de mest otroliga han någonsin sett. Det mjuka och välmående håret låg åt alla håll och kanter, och såg mer inbjudande ut nu än annars. Han kunde inte låta bli att fascineras över allt som gjorde Blondie perfekt. Det mjuka hårsvallet, ansiktet som kunde tillhöra en ängels ( i alla fall nu) och den välsvarvade kroppen vars hud var alldeles slät.

  Max kunde inte låta bli att le och kände hur en varm glädje letade sig fram i varje blodådra. Han var alldeles fast i Reenstiernaträsket och skulle absolut inte ta sig därifrån även om det kom andra i vägen. Och så bröts plötsligt det onaturliga.

  Vad hade de gjort egentligen?

Han masserade pannan, höll inne flera olämpliga nysattacker och började sedan leta febrilt efter sina kläder. Byxorna var ganska lätta att hitta eftersom att han satt på dem, men tröjan? Vart hade den förbannade jävla tröjan tagit vägen? Den kunde ju inte direkt ha flugit till månen eller mars. Men borta var den och det var ju också ett bra tecken.

   Max trodde att han skulle slita av sig håret. Han var tvungen att komma bort därifrån, han kunde absolut inte stanna. Han fick väl ta och åka i bara kappan men kom på att det var olämpligt som fan eftersom att den knappt var fodrad.

  Men skjortan då? Den där som Reenstierna hade haft på festen. Han skulle inte direkt sakna den innan Max på något sätt lämnat tillbaka den och han verkade i alla fall att ha råd med en ny, eller kanske två.

  Illamåendet steg i kroppen när han knäppte knapp för knapp på skjortan som var minst två storlekar för stor för honom. Den satt slappt över bröstet men han hade inte mer tid att tänka på hur gudomligt den luktade. Försiktigt öppnade han rumsdörren och smet ut i lägenheten som var långt ifrån välstädad. Han fick väja för ölflaskor och tomma glas samt en och annan kvarglömd sko – hur det nu kom sig att man gick hem med bara en.

  Men vad gjorde det honom så länge hans skor fanns i närheten och kunde hjälpa honom hela vägen hem.

  Max suckade lättat när han upptäckte att båda hans skor hade överlevt natten och att de var lika hela och fina som de varit föregående kväll. För en gång skull hoppade han bara runt hallen ett par gånger innan han lyckats få på sig skorna helt och hållet och slet åt sig kappan som hängde ensam på en krok.

  De väloljade gångjärnen lät dörren gå upp utan att gnissla en enda gång och Max tog sig utan problem ut i trapphuset för att sedan stänga den kvickt efter sig.

  Snabbt sprang han ner för trapporna och höll på att snubbla över oknutna skosnören flera gånger men klarade sig lyckligtvis varje gång han var nära att tappa balansen.

  Väl ute på gatan, långt ifrån snyggt utformade kök och allmänna lägenheter vek han sig dubbelt samtidigt som han drog in extra mycket luft i varje andetag. Max hade inte fått i sig rent syre på evigheter och kippade efter luft som en fisk på torra land.

  Magen gjorde uppror och han hade mest av allt velat leta upp en papperskorg och gå med den under hakan resten av färden hem till Solna men hur mycket han än såg sig om fann han inga tänkbara offer.

  Snabbt satt han av mot tunnelbanestationen för att inte stå kvar utanför porten allt för länge ifall att det var en viss människa som skulle vakna.

 

Med darrande händer kastade han upp tio kronor, fick sin biljett och fortsatte genom spärren för att borda ett tåg så fort som möjligt. Han hade aldrig hört hemma på Östermalm och det gjorde han fortfarande inte. Bäst att komma ifrån stället innan någon anklagade honom för nedsmutsning av trottoar.

  Väl framme stannade han upp precis innanför dörrarna och upptäckte att han klivit rakt i en pöl som var misstänksamt likt piss. Han suckade djupt, tog sig för pannan och funderade om det fanns något han kunde hänga sig i och letade sedan upp en ledig plats för att fortsätta sina långa perioder av flämtningar som endast uppkommit på grund av hans chocktillstånd. Han kastade sig ner på ett ganska så obefläckat säte och andades ut. Blicken letade sig mot fönstret men han såg inget annat framför sig än Reenstierna.

  Förvåningen över att ha hittat den andra ynglingen bredvid sig i en säng och dessutom halvnaken hade visst tagit mer skada än vad han trodde från första början.

Max såg sig om i vagnen och upptäckte till sin förvåning att det var ganska folktomt.    Visserligen var inte klockan mer än lite efter sju en lördagsmorgon men ändå, fanns det inga tidiga galningar som han själv som skulle ut på uppdrag?

  Han såg ner på sin oknäppta kappa, någon idiot hade tydligen hällt cider eller något på den för det luktade äckligt sött om den svarta filten. Genom halsduken kunde han se rutorna på Reenstiernas skjorta han lånat och bestämde sig för att klä av sig så mycket ytterkläder som möjligt för att han inte skulle frysa i blåsten utanför tåget senare.

  Skjortan var en aning skrynklig, men den hade ju faktiskt används i åtskilliga timmar natten innan så han förstod varför. Sedan hade hans händer inte varit de som ångrat sig när de våldsamt greppat tag i det ömtåliga tyget. Försiktigt, som att han trodde att den skulle gå sönder av minsta beröring drog han fingertopparna över skjorttyget. För bara mindre än ett fåtal timmar sedan hade den burits av den blågrönögde kattpojken som hade all rätt i världen att kalla sig gudomlig.

  Allt han tog på blev i stort sett helgonförklarat i plugget och antagligen hemma också. Kanske inte de stackars små flickorna som hela tiden gick på hans nitar då, men andra materiella saker kanske.

  Max kunde inte låta bli att fingra på det lätta tyget och drog skjortkragen så långt upp han förmådde för att kunna dra in de dofter han antagligen aldrig mer skulle få uppleva på så kort avstånd som kvällen innan.

  Att något kunde vara så långt borta, men ändå så nära förstod han verkligen inte och kände hur lönlöst det var att ens leka med tankarna. Drömmarna om Reenstiernas läppar mot sina egna var bara att lägga på hyllan. Man kunde väl inte överskatta sin egen förmåga och Reenstierna var något som han aldrig skulle komma åt.

  Men Max kunde inte låta bli att le snett över händelserna han gått genom under gårdagsnatten. Det han kom ihåg var fortfarande bättre än vad han hoppats på.

 

”Jag lovar!” Max spärrade upp ögonen och mötte tre andra ögonpar som inte direkt såg ut att tro på hans berättelse om händelseförloppet i Reenstiernas sovrum.

  ”Jag lovar och svär att jag vaknade i Reenstiernas säng och att jag inte kommer ihåg ett skit från i fredags mer än att vi typ hånglade och att jag knäppte upp knapparna i hans skjorta”, sa Max och rodnade.

  Han var trött och allmänt irriterad på att ingen verkade fatta att han hade berättat sanningen hela tiden. Det var nog femtioelfte gången han försökte förklara för resten av gånget vad som hade hänt men det var tydligen hårdsmält föda.

  ”Och till råga på allt ler den där saken oerhört menande mot mig så fort han ser mig i korridorerna. OCH JAG TYCKER ATT DET ÄR JÄVLIGT JOBBIGT!” Max röt i en högre ton än vad han vanligtvis hade vågat.

  ”Jag tycker att det låter som att någon lider utav storhetsvansinne sedan en viss östermalmsfest ägt rum. Varför skulle Reenstierna lägga någon tid på dig? Du har säkert bara missuppfattat allting”, sa Malin och petade runt i sin potatisgratäng och grimaserade. Hon såg sig om i matsalen och konstaterade samma sak som Max: det mesta utav folket hade för länge sedan gett sig av för att gå till sina respektive lektioner.  Det var bara esteteleverna som hade lunchen mycket senare än de andra och eleverna som var kvar i de andra klasserna hade antagligen någon inställd lektion på g.

  ”För en gång skull håller jag med Malin”, sa Johan besvärat och Hanna nickade med i takt till att han kastade ur sig orden.

  ”Men vad i helvete!” Max kastade ifrån sig både gaffel och kniv. ”Vad ska jag behöva göra för att ni ska fatta, bildbevis kanske?”

  ”Det skulle nog sitta fint Max. Du sa ju faktiskt att du var ganska packad plus att jag såg att du var det.” Johan skakade på huvudet.

  ”Så ni menar att han brukar gå och le otroligt sexigt för den delen åt alla esteter i korridorerna, eller kanske biblioteket då kanske? Jösses, ni är ju värre än vad han är!”

  ”Men Max det är ju svårt att tro på det eftersom att vi vet hur han är liksom, och vi såg ingenting på festen av att han höll på…” Mer hann Hanna inte säga förrän Max brast ut i ett skratt som lät mer sarkastiskt än vad Malins brukade göra.

  ”Som att ni sett något. Jag hade för mig om att ni hade ganska fullt upp i Reenstiernas föräldrars sovrum.”

  ”Var det du?” Hanna kastade en blick mot Johan som inte verkade vara lika generad som hon.

  ”Vad vi menar är att vi vet att Reenstierna och gänget inte tar i esteter med pincett”, sa Johan snällt och skulle precis klappa Max på axeln då alla blev dödligt tysta.

  Reenstierna passerade deras bord fast att det hade varit världens omväg för honom. Med ett snyggt knyck med håret som fick Max att smälta studerade Blondie honom uppifrån och ner med ett leende som fick Buddha att gå ner på knä och passerade snabbt förbi och lämnade färgfyran med gapande munnar.

  ”DÄR SER NI!” triumferade Max som såg ut att ha förklarat något nytt som skulle få världen på bättre fötter. Malin var den första som återfick fattningen snabbast.

  ”Den där lilla manshoran!” frustade Malin. ”Shit Max, jag tycker synd om dig.”

  ”What?” Max skrattade nervöst och höll på att sätta i halsen när Malin började prata igen.

  ”Du kan ju ha blivit smittad av vad som helst liksom.”

  Varför hade inte den tanken slagit honom tidigare?

  ”Och eftersom att du inte vet vad ni gjorde kan du ju ha fått vad som helst liksom. Han kanske ger sig på däckade människor också, vad vet jag.” Malin bara fortsatte att dryga på. ”Man ska inte lita på de där snobbarna, vem vet liksom vilka som går omkring med klamydia eller värre.”

  ”Men snälla Malin”, sa Johan lågt och bröt sig in i konversationen. ”På dig låter det ju som att han har blivit smittad av någonting. Och för att tillägga måste jag säga att Hampus som springer omkring med de andra är riktigt noga med vad han sätter på. Och jag har hört att Reenstierna är ganska trevlig privat om man bara pratar ordentligt med honom.”

  ”Säger han som leker fredsmäklare mellan de olika programmen”, sa Malin spydigt och hostade konstlat. ”Det jag menar är att han inte kan vara helt säker!” Hon gestikulerade vilt med armarna så att Hanna fick flytta på sig för att det skulle finnas risk för slag mot hennes ansikte.

  Max stirrade förvirrat först på Malin, sen på Johan och så tillbaka på Malin igen.

  ”Så du menar att jag har HIV eller något?” viskade han oroligt till Malin som himlade med ögonen.

  ”Ja typ.”

  ”Men nu vet du ju inte om du har haft sex med honom eller inte, så jag tycker inte att vi ska förhasta oss”, sa Hanna som verkade vara lugnet själv.

  ”Äsch, det var ju bara en kul grej att skärra upp han liksom”, muttrade Malin och reste sig upp för att avlägsna sig illa kvickt.

  Hon vinkade och försvann bort mot diskstället medan de andra satt kvar och fortsatte diskussionen.

  ”Men du, hur går det med Sebastian Eksjö då?” frågade Johan muntert och Max stelnade till som om allt hans blod frusit till is.

  ”Lägg av Johan. Det är inte kul.” Max blev blodröd i ansiktet. ”Jag vill inte höra hans namn någon mer gång idag och om jag gör det ska jag personliga trycka ner mina använda strumpor i pladderkäftens mun. Är det uppfattat?”

  Max reste sig upp och gick med häftiga steg ut till skåpet där han hämtade sina böcker och fortsatte raka vägen bort mot idrottshallen där han slutligen drog ner på tempot. Som vanligt hade han packat ner alla idrottskläder i en påse och lagt in dem i skåpet som han hämtat innan lunchen.

  Ilskan började lägga sig, fortare än vad han trodde var möjligt. Det var så frustrerande att de inte trodde på vad han sa någon gång. Varför skulle han ljuga om en sådan sak som Reenstierna? Max var ganska glad att han hade gått förbi, när allt kom omkring. 

  De hade i alla fall fått någonting att tänka på.

  Dörren till omklädningsrummet var inte låst så han slet upp dörren utan att tänka sig för och blev bemött av många skrik och irriterande Samhällare.

  Han hade helt enkelt glömt bort att de hade idrottslektion efter lunchen och där stod de i handdukar hela bunten. Men lite fick de allt skylla sig själva när dörren stod på vid gavel. Färgen steg i alla fall i hans ansikte när Max försiktigt ursäktade sig till minst fyra personer innan han hade hittat en plats där han kunde slå sig ner och vänta på att alla försvann. Han såg sig omkring och hade riktigt trevligt ibland, de flesta av killarna spelade fotboll och såg riktigt intressanta ut där de stod i stora badlakan. Max kunde inte låta bli att le för sig själv över att han var så jävla knäpp. Men så stannade tankarna på pojkar i handdukar upp när han fick syn på en gudomlig uppenbarelse.

  Reenstierna i fläckfri handduk virad runt höfterna kom gående ut ur duschrummet och som vanligt sprakade det i luften när han kom i närheten av Max. Blondinen gick bara raka vägen fram till sina kläder och började leta rätt på det han skulle kasta på sig. Magmusklerna jobbade för full verkstad och Max kom på sig själv att sitta med öppen mun. Hastigt tittade han ner för att se så att inget dregel hade ramlat ner på hakan men han hade tur. Försiktigt såg Max sig om så att ingen upptäckte att han råglodde. Men Reenstierna var så snygg. Tanken på att han faktiskt dragit handen över de där skulderbladen en gång gjorde att det utsöndrades miljoner mer endorfiner än vanligt i kroppen på honom. Men det skulle väl aldrig hända igen dessvärre.

  Tio minuter senare hade han fortfarande inte börjat klä av sig för att tänka på sin egen idrottslektion. Han hade sett Reenstierna dragit på sig ett par jeans, låtit handduken falla så att man såg ännu mer av magen än tidigare och torkat håret gång på gång så att det skulle bli ordentligt torrt. Max hade med andan i halsen sett på när parfymen träffade Reenstiernas bara bröst och när han lyfte upp armarna för att dra på sig tröjan över musklerna hade Max dolt en flämtning. Gud, man kunde nog inte vara mer såld på en människa.

  Fjärilarna i magen hade återigen startat upp en egen fabrik av nytillverkning av fjärilar med extra stora vingar och suget ville verkligen inte släppa.

  Så vände sig Reenstierna om för att leta reda på sin ena sko som hade skjutits under en bänk tvärs över omklädningsrummet – och så möttes deras blickar.

 

”Och du menar alltså att Hampus ska käka med oss för att han redan varit i närheten och sen tar han med sig Reenstiernas skjorta?” Max såg misstroget på Johan som strålade likt en jävla sol.

  ”Ja precis, det var så vi hade tänkt oss det”, sa Johan och fortsatte att le brett mot Max som helst av allt ville gå och gömma sig under ett buskage någonstans. ”Du vill väl bli av med skjortan liksom?”

  ”Klart jag vill det”, suckade Max och fingrade på den svarta påsen han höll i handen. ”Jag kan ju inte direkt ha den liggande hemma. Mamma kommer ju tro att jag har snott den någonstans.”

  ”Men hallå, det har du ju faktiskt gjort, på sätt och vis.” Johan flinade och öppnade dörren så att Max kunde gå ut före honom. ”Du snodde den ju av Reenstierna när du inte hittade din egen.”

 ”Men det är väl inte att sno heller”, sa Max nervöst och drog upp kragen på rocken så att han slapp frysa. ”Jag lånade den ju bara, eller hur?”

  ”Men Max din larvpotta! Det är klart att han kommer fatta om du bara får saken förklarad.”

  Max flinade nervöst och återvände till att oroa sig för hans upp och nervända mage. Han trodde seriöst att det var något allvarligt - kanske var det sjukdomarna från pojkbitchen nummer ett som började spridas i kroppen. Det hade i alla fall börjat kännas obehagligt när Malin pratade om det i matsalen. Risken fanns ju alltid där.

  ”Vart är han då?” frågade han otåligt efter att fem minuter gått i det kyliga vädret och slog sig ner på huk för att lindra den pinande magen. ”Antingen är jag smittad av Reenstiernas osaliga ande eller så har jag fått världens mensverk.”

  ”Han ska väl vara här alldeles strax tror jag”, sa Johan och vände sig om och sökte genom området med blicken.

  ”När man talar om trollen!”utbrast han glatt när han fick syn på Hampus som kom gående med världens Aura och snygga kläder i prisklass väldigt bra lön.

  ”Tjena Johan! Där är ni ju. Hjälp så sjukt mycket folk det är överallt. Man får akta sig för att inte bli nermejad.” Hampus närmade sig och log brett mot dem båda. ”Hej Max.”

  Max rodnade och såg på den äppelkindade killen som just sagt hans namn och hälsat i en och samma fras.

  ”Eh, hej.”

  ”Hampe! Vi skulle väl in på biblioteket sen eller hur var det?”

 Den nyanlända drog en hand genom sitt snygga mörkbruna hår. ”Jovisst, det var väl bland annat därför vi kom hit liksom.”

  ”Precis”, svarade Johan snabbt och kastade en högst märklig blick på Max som fick honom en aning orolig. Vad hade det där handlat om nu då?

 De gick under tystnad vilket var väldigt ovanligt från Johans sida och sa inte ett ljud förrän de hade öppnat glasdörrarna in till McDonald’s. Max släpade fötterna under sig och hade verkligen inte lust att sitta och öppna käkarna till det maximala när Hampus var med. Inte hade han heller lust att sitta och spana in den nya inredningen med mat hängande utanför munnen och se äcklig ut när de andra skulle diskutera hur stilrent det var med lädersoffor, vita bordsytor och annat som de lagt till med de senaste året.

  Där inne var det i alla fall ganska fullt. En gnista positiv energi slog upp i Max när han förstod att de inte skulle få något bord.

  ”Aj då”, sa han med gröt i halsen. ”Vi får nog inte plats här.”

  ”Va?” Hampus fick höja tonläget för att höras när ett gäng svartrockare lämnade lokalen.

  ”Klart att vi får ett bord. Jag har redan fixat ett så det är lugnt.”

  Max tappade luft. Hade han bokat ett bord?

 Idiot.

 Det gick väl inte att boka bord där mer än då man firade födelsedagar i ett litet glasrum och fick en liten barnarbetad leksak. Kul att utsätta sina stackars barn för sådant, tänkte han och var beredd på att sucka men han tystnade snabbt.

  Det gick sakta upp ett ljus för honom och han blev kallsvettig. De skulle äta med någon. Och denna någon var antagligen ingen mindre än någon av Hampus vänner i Samhäll. För varför skulle han ta dit någon som han inte alls gillade?

  ”Jag kan beställa så länge”, sa Johan snällt och såg på Max. ”Du ska typ ha en Big Mac?”

  ”Eller inte. Jag är inte hungrig, en pommes och en cola räcker.”

  ”Lilla menyn alltså. Stick iväg med Hampe nu och sätt dig så kommer farbror Johan och matar dig när han är klar här borta.” Johan log och ställde sig i kön samtidigt som Max log halvt skräckslaget mot Hampus som bara log åt  honom.

  ”Jag bits inte ska du veta”, sa han och visade Max vart de skulle ta vägen. Hampus ledde honom bort mot fönstrena vilket var tur det. Det enda Max behövde göra var att gå tätt bakom Hampus och se till att han inte tappade den positionen och föll offer för någon hamburgarätande fyraåring med vampyrtänder.

  ”Vi kom liksom hit förut för att kolla böcker till ett arbete vi gör i svenskan och tänkte att vi lika gärna kunde ta det idag när Johan och jag ska kolla dramaböckerna.” Hampus pratade högt framför Max så att han kunde höra vartenda ord han sa.

  Vadå vi? Han var förvirrad ut till de yttersta hårstråna. Han hade hoppats på att det bara var som han trodde att det var någon som var med, men sådan tur verkade han inte ha.

  ”Ja, du vet att Ba…” Mer han inte Hampus säga förrän världen rämnade totalt och kastades bort i en soptunna. Där satt han, den omtalade snygga HIV- mannen vars läppar skapade otroliga behov.

  Reenstierna såg för en gång skull lite besvärad ut, inte lika mycket som Max kände sig. Fast det var väl ändå en jävligt klen tröst.

  ”Alltså jag måste gå eller nått”, sa Max lågt och vände sig om för att lämna Smurfen, Mr Colgate och fröken könssjukdom till slumpen.

  Det som sades sedan gjorde honom alldeles ställd. Magen gick igång igen och fjärilsvingar kittlade insidan av den.

  ”Men kan du inte vänta, i alla fall en stund?” Reenstierna hade lagt upp händerna på det vita bordet och Max blick blev överkänslig. Allt från den där orosrynkan i pannan som antagligen inte kom fram allt för ofta, till tungan som svepte mot baksidan av de dolda tänderna. Musklerna som spände under den randiga långärmade tröjan i blått rött och någon mer färg han inte kunde identifiera för tillfället, och benen som var inpaketerade i svarta jeans som hjälpte fötterna att ta fart och trumma läderskorna mot golvet i brun sten.

  Max saknade allt som han aldrig skulle lyckas få mer än den korta stunden han inte ens kunde tänka tillbaka klart på och njuta fullt utav.

  Han kände på sig att allt speglades i ögonen när de förvirrat sökte spår efter igenkännande i Reenstiernas ögon vilket inte misslyckades. Som i trans gick han förbi Hampus som fortfarande inte satt ner och tryckte in sig mittemot Reenstierna som knappast kunde bry sig mer om Max än om Anna Svensson. Han var säkert där för att förbjuda Max att prata om det så att det inte kom ut i omvärlden.

  ”Jag går och beställer åt dig”, sa Hampus utan att bry sig om att Reenstierna svarade eller inte. Av någon anledning kändes det som att de kunde varandra utantill bara det att ingenting avslöjades för omvärlden.

  Försiktigt började Max knäppa upp rockens stora knappar eftersom att han bestämt sig för att stanna, en efter en med darrande fingrar. Han kom att tänka på den gången för att Basse skulle se hela härligheten. Händerna hade fumlat och darrat likadant den gången.

  Max kände hur Reenstierna studerade honom med ihärdig blick och Max rodnade.

 Han förbannade sig själv, hatade att han inte kunde hålla blodomloppet i schakt när det verkligen behövdes och ville doppa huvudet i närmsta toalettstol för att dämpa det röda.

  Skjortan han hade valt för dagen gick i blått, gult och vitt. Rutorna var väl någon kvadratcentimeter stora och Max var väl medveten om att den översta skjortknappen öppnats upp av en aning omild behandling. Det såg antagligen ut som att han var världens glamourbög när han satt där och flashade med sitt vita bröst inför alla som var intresserade.

  Snabbt slog han bort det ur tankarna och stängde snabbt igen och drog ett djupt andetag som sågs på mils avstånd.

  ”Hej”, sa han skyggt och drog händerna över byxorna upprepade gånger för att få tillbaka fokus och bibehålla lugnet. Max var i alla fall glad över att han var den som hade yttrat sig först, vilket var en stor bravad i sig.

  ”Eh, hej”, Reenstiernas röst dog ut. ”Hur är det med dig?” Han såg på Max med de där vackra himlaögonen han ägde och lämnade djupa spår i huvudet på den svarthåriga pandapojken som satt mittemot honom.

  För att motverka ännu en blossande rodnad vände Max hastigt ansiktet bort från Mr Perfect och tittade ut genom fönstret där vanligt folk passerade och hade tankarna bland de någorlunda ljusa molnen som jagade varandra över himlen.

  ”Det är väl fint, typ tror jag”, sa Max fortfarande vänd mot glasrutan och hade precis fått upp ögonen för en tant som verkligen inte gjorde gatusoparna någon rättvisa när hon bara sprang ifrån skithögen hennes rosa pudel lämnat efter sig.

  Där satt han, Maximilian Peter Hultin och Noname Reenstierna var placerad framför honom och försökte troligtvis få fram att Max hade mindre än ett år kvar att leva, eller att han skulle bli steril inom loppet av en vecka. Eller kanske att Max var så hemsk att han famlat in i något slags chocktillstånd Reenstierna aldrig skulle lyckas ta sig ur.

  Plötsligt, i samma stund Max hade tankarna på hur Reenstierna skulle se ut utan tröja trängde sig någon ned bredvid honom och den tryckande förtrollningen bröts.

  Johan tog sin egen Happy Meal och gav Max brickan med det han beställt. Inte ens doften av nyfriterade pommes kunde få honom på bra humör när två Samhällare satt placerade framför honom med blickarna åt hans håll.

  ”Det var racerbilar den här veckan så jag slog till”, flinade Johan och drog upp den lilla plastbilen som skiftade i olika gröna nyanser och log brett. ”En sådan som jag alltid drömt om, ser du det Max?” Johan fortsatte att le och såg ut som en överlycklig treåring och Max kunde inte låta bli att själv le brett när Johans tuppkam guppade.

  Med en hastig knyck med nacken såg Max att Reenstierna smålog till uppenbarelsen i nitar och blått högt hår.

  ”Klart jag ser”, sa Max och suckade. ”Men du kan ta min hamburgare redan nu, jag vill inte ha den.”

  ”Du består av skinn, ben och godis. Vart är allt det andra?” Johan protesterade och öppnade sin fyrkantiga kartong ännu mer och högg in på hamburgaren utan senap med glimten i ögat.

  I samma ögonblick slog sig Hampus ner bredvid Reenstierna och hivade upp dennes beställning på bordet. De kastade snabba blickar mot varandra igen för att säga något på deras eget sätt och gav sig sedan på maten som två hungriga, men uppfostrade vargar.

  ”Då är det väl bara att alla börjar innan vi börjar äta på annans mat”, tillade Hampus och stoppade in ett par potatispinnar i munnen och verkade njuta av skräpmaten.

  ”Jag har redan börjat!” mumsade Johan belåtet och drack upp säkert halva innehållet cola i muggen i ett enda svep.

  ”Det ser vi ju faktiskt”, sa Hampus roat och torkade sig kring munnen med en av de vanliga vita servetterna eftersom att han råkat spilla dressing på hakan.

  ”Du skulle inte ha den va?” frågade Johan hungrigt och studerade Max cheeseburgare med djupaste koncentration. ”Jag är verkligen hungrig idag.”

  ”Ta den bara”, mumlade Max och slet åt sig läsken. Där behövde han i alla fall inte visa alla sina tänder och tugga samtidigt som han såg helt oaptitlig ut.

  Tystnaden tilltog och Max skruvade nervöst på sig. Varken Hampus eller Reenstierna sa något till varandra. De fortsatte bara kasta bestämda blickar mot varandra med jämna mellanrum och verkade genomgå någon slags osynlig kamp.

  Tio minuter senare hade Johan satt igång med sina sprakande diskussioner om allt och inget och var dessutom återigen på benen.

  De tre som satt kvar på sina noga utvalda platser på två lädersoffor såg förvirrat på den blå smurfen med ketchup på ena tummen.

  ”Men hallå, var det inte du förresten som blev av med toaborsteshållaren?” Johan riktade frågan mot Reenstierna och Max puls steg.

Fan. Det var väl något av de sakerna från festen han i alla fall mindes fragment ifrån. Ett samtal med en tystlåten grön vän, ett handtag som drogs upp och ner och en dialog med Reenstierna i skjortan som han hade i påsen nedanför sina skor och otroligt charmligt leende.

  ”Haha! Jo jag blev ju det. Sen var det någon estet som skulle vandra iväg med den under armen lite tidigare också. Eftertraktad sak det där. Jag blev lite ledsen för att den försvann.” Reenstierna log sådär brett som bara han kunde och Max ville helst av allt kasta sig över bordet och ramla in i en välbekant bringa.

  ”Då ska jag ordna det på en gång”, sa Johan och sprang iväg mot kassan där det stod betydligt mindre folk än vad det gjort en halvtimme tidigare.

  ”Jag hörde att det var någon som hade fått i sig en del i fredags”, sa Hampus och letade efter Max ögon som fortfarande var dolda under lugg. Han sa det med en vänlig, aning road ton och Max kunde inte låta bli att tycka om Hampus för sin personlighet som var alldeles lagom.

  ”Det skulle man nog kunna säga ja”, sa Max och såg ner i knät där han under den senaste minuten hade vridit sönder en pappersservett.  ”Fast jag menar, det händer ju inte så ofta.”

  ”Haha, nej jag hoppas det! Jag tyckte att det var ganska tomt i kylskåpet när jag kom dit och skulle se över lite.”

 Han tyckte att det var dags att samtalet avslutades så fort som möjligt. Reenstierna skulle inte få sina chanser att slänga in någon blodisande kommentar om vad Max hade gjort så han började snabbt svamla igen.

  ”Johan fick nog i sig en hel del han med…” började Max men hann aldrig avsluta.

 ”KOLLA! Värsta vrålåket till födelsedagspresent!” Johan drog bilen flera varv runt bordet och lät högljutt varje gång han slog i någon vilket var ganska ofta.

  Max spärrade upp ögonen i rädsla för att Johan skulle skämma ut dem totalt så att hela samhäll skulle förakta esteterna mer än vad de redan gjorde.

  Johan kom farligt nära Max mugg med cola och den sistnämnda satt andan i halsen. Shit, inget mer colaläckage för Max del. Inga mer jävla rikemansutbrott så att tårar föll.

 Så stannade tiden upp.

Muggen föll i slow motion och det verkade ta evigheters evigheter för den att slå i bordet så att den mörka vätskan porlade ut och verkade kontrastfullt mot det vita stenbordet.

Max kastade sig upp rent reflexmässigt och såg skyggt från Johan till Hampus och sen till Reenstierna och så tillbaka. De såg inte helt lika chockade ut som han själv, men näst intill.

”Förlåt, jag ska fixa det på något sätt. Alltså shit, fan då.” Max svamlade och kände hur färgen steg i ansiktet igen i takt till att han kastade oanvända servetter på bordet så att det inte skulle rinna ner på någon.

Utan att så mycket som att tänka på vad de andra skulle tycka om honom klättrade han över Johans ben och tog sig med egna ostadiga trumpinnar ut på de lagda stenplattorna utanför byggnaden och andades in så mycket luft lungorna förmådde att ta in.

  Nu tyckte de säkert att han var helt jävla körd i huvudet, och skrattade åt honom så att deras ögon tårades. Kanske till och med Johan för att han hade en sådan korkad polare.

  Men så kunde det väl ändå inte vara?

  Han såg sim omkring men hittade ingenstans där han kunde gömma sig snabbt. Visserligen var biblioteket ett tänkbart ställe att smyga in på men det var ingen idé att ens tänka tanken för att resten av de chockade som satt kvar inne på Gyllene Måsen var smarttänkta alla tre.

  Tårarna steg mot ögonen och tryckte på med onaturlig styrka mot tårkanalerna. Han var en sådan jävla skit ibland. Tårarna verkade vara nära hela tiden och han var trög som en spånsäck.

  Allting hade ju kommit så tätt inpå. Sebastian Eksjö som var världens fulaste människa, Reenstierna och hans vadderade läppar och läsken som återigen sipprade över bord och golv.

  ”Men Maxi då.” Han hörde Johans röst och en dörr som stängdes bakom den.

  ”Det var verkligen inte meningen att den skulle ramla. Jag fattar att du blev skitskraj, det skulle jag också blivit om jag var blyg som du. Förlåt gubben.”

  Max vände sig om och kastade sig in i Johans armar som ett försvarslöst barn utan skydd från omvärlden.

  ”Nu sitter de där inne och gottar sig i att jag är så dum och springer ut så fort det är något”, snörvlade Max grötigt och la huvudet mot Johans kind.

  ”Det gör de inte alls. Hampe blev chockad över det och tyckte synd om dig eftersom att vi vet hur den där Herrn gick på dig häromdagen.” Johan sköt Max ifrån sig en bit och gav honom världens solskensleende. ”Vi ser lite gay ut.”

   ”Jag är bög Johan, inte konstigt att jag ser Gay ut”, snörvlade Max och hulkade till när han försökte skratta.

  ”Jo jag vet det kära du.” Johan klappade Max på bröstet och klappade bort osynliga dammpartiklar. ”Du, andas nu. De kommer.”

  ”Men fan jag vill verkligen inte!” Jag sågar ner dem med en smörkniv och sen anger jag mig själv till polisen som den rikemansdödande galningen och deporteras till USA där de ger mig en injektion med apelsinsaft så att jag dör.”

  ”Det där var väl lite att ta i, tycker du inte det själv?” Johan suckade och såg funderande på Max ett tag. ”Jag tror att jag ska hjälpa dig med att få bort den där svarta smeten du har på kinden innan de ser dig skulle jag tro.” Johan drog försiktigt och gnuggade bort kajalen från Max kind sedan den runnit efter tårfallet.

  De kunde inte låta bli att le mot varandra en sista gång innan Hampus och Reenstierna hann ifatt dem.

  ”Hur är det med dig?” Hampus slöt sig upp bredvid Max och Johan med ett oroligt streck till mun. ”Det gick lite snabbt där inne. Jag hoppas att det inte var för jobbigt.”

Max såg på Hampus med en sådan beslutsamhet som han aldrig visat förut. Han torkade bort de återstående tårarna som fanns kvar på hans bleka kinder och drog ett djupt andetag. Han hade inte lust att visa mer av de bittra känslor han kände för sådana människor som först skällde ut honom och sedan kysste honom med en framfusighet värd miljoner. Max kastade snabbt blickar mot Johan som bara väntade på att något skulle hända inom en snar framtid.

  Vad han inte visste var det att Max inte hade någon reservplan hur mycket han än letade. Den brutala tystnaden var bara ett sätt för honom att få tiden gå snabbare.

  Snart drog Reenstierna all Maxs uppmärksamhet då blondinen verkade ha fått myror i sina snygga brallor.

  ”Alltså…” Reenstierna harklade sig och tog ett steg i riktning mot Max håll så att denna ryggade undan. ”Jag måste prata med dig.”

 

Eld upphör

Förvirrat såg Max hur hans hand och kropp leddes bort från den plats han nyss befunnit sig på med hjälp av Reenstiernas styrka. Hans försvarsmur hade återigen rämnat och kriget var över. Det var dags för domen att läggas.

  ”Jag tror att det är dags för dig och mig att gå till biblioteket”, sa Johan gällt och slängde menande blickar mot Hampus som snabbt förstod vinken. De försvann under högljudda rop om att Rom var nära att kollapsa och väckte all uppmärksamhet som gick att få.

  Max var väl medveten om att han återigen var i Reenstiernas våld och var nära att börja hyperventilera. Han höll på att svetta skiten ur sig samtidigt som han ville dra på sig ännu mer kläder för att slippa från gåshuden han plågades utav.

  Det var nu han skulle få den slutgiltiga domen. Det var inte HIV han hade fått. Det var Aids och allt annat man kunde få - och han hade mindre än ett par minuter kvar att leva.

  Han svalde hårt så att det spände till med oroväckande smärta i halsen och log vettskrämt mot en besvärad Reenstierna och ville helst att tiden skulle förflyta på snabbare än vad den gjorde. De stannade, stående med ansiktena riktade mot varandra.

  Max bet sig i piercingen när han såg in i de blå kattögonen med himmelsk inverkan. Han såg på de där fullständiga läpparna och kände sig djupt förtvivlad.

  Reenstierna verkade leta ord. Hans blick var stelt riktad mot Max och han verkade vara lika förvirrad av närheten som Max själv.

  ”Det är en sak jag vill berätta för dig.”

  Pandapojkens underläpp darrade till.

 

   

 


Kapitel 11: Bastian - Det är något i dina ögon som skrämmer mig så

Musiken var så hög att man omöjligt kunde höra något annat än dancebeatet om det inte var två centimeter ifrån örat och lät väldigt högt. Ungefär som Arvid.

  ”Ikväll”, sluddrade han och dunkade Bastian vänligt i ryggen medan de bruna ögonen nästan gick i kors under halvslutna ögonlock. ”Ikväll”, fortsatte han och vinglade till. ”Blire hoohoo!”

  Bastian skakade den ljusa luggen ur ögonen och skrattade, han gjorde tummen upp för att bekräfta att han absolut förstod vad hoohoo betydde. Den rödblonda kalufsen som Arvid hade till hår spretade åt alla håll och såg tufsig ut, den påminde ganska starkt om Einsteins frisyr på det där berömda kortet. I Arvids fall berodde det mest på att bruden han hade hånglat med hade använt hans hår som något sorts handtag för att fortfarande kunna stå upprätt och/eller för att försäkra sig om att hennes kap inte skulle fly, inte på grund av att han funderat ut relativitetsteorin.  I och för sig var det nog ingen större risk, eftersom Arvid knappt kunde stå rakt utan att osäkert svaja från sida till sida.

  Bastian vände blicken till sin kvällsunderhållning – Sarah. Hon var åt helvete snygg dagen till ära i en djupblå klänning med ett svart sidenband under brösten och svarta leggings till det, han trodde åtminstone att det hette det för senast han hade råkat säga tights hade han fått en föreläsning om skillnaden mellan tights som man hade på lågstadiet och leggings. Det ljusa håret lockade sig runt hennes ansikte och ner på ryggen, ögonen lyste blå som om klänningen gav dem mer färg än vanligt och ögonskuggan glittrade ikapp med spotlightsen.

  Han såg sig omkring och granskade folkmassan på dansgolvet och Danne och Hampe som stod i baren tillsammans med några brudar som han kände igen från skolan, den ena var Therese – Sarahs högra hand och den andra mindes han inte namnet på. Han var ärligt talat lite förvirrad över hur Hampus kunde ha så mycket tjejer omkring sig som nästan dog vid hans fötter, utan att bry sig om dem, det var som om han inte alls var intresserad av att knulla någon för en natt och sedan skita i konsekvenserna. Antingen var killen helt asexuell eller så väntade han på den stora kärleken som med hundra procents säkerhet aldrig någonsin skulle dyka upp, ever. Eller, tänk om… tänk om Hampus var impotent och inte vågade berätta det för någon, å andra sidan var det kanske inget man berättade för vem som helst. Stackars kille, tålde han inte Viagra eller vad var problemet?

  ”Basse.” En hand viftade framför hans ögon och han vände blicken till dess ägare. Sarah hade slingrat sin arm kring hans nacke och hennes välmålade ansikte var bara några centimeter ifrån hans.

  ”Mm?” Han drog henne närmare och kysste henne så som han visste att hon gillade bäst, ganska hårt och krävande med mycket tunga.

  ”Kan vi inte dansa lite? Det är så tråkigt att bara stå här och snacka med folk som vill lära känna en men som man bara vill skita i…” Hon såg bedjande på honom, såg nog att han tvekade för hon visste lika väl som han att han kanske hade fått i sig en drink för mycket, redan nu.

  ”Jag vet inte, dansa är kanske inte riktigt min grej”, svarade han och hennes mungipor åkte ner i en demonstrativt besviken min, han veknade. Dansa var egentligen inte speciellt svårt om man var kille eftersom det enda man egentligen behövde göra var att stå bakom tjejen, jucka mot hennes röv, låta henne placera ut ens händer lite överallt och flytta fötterna i takt med musiken. ”Okej, men bara en liten stund i så fall, jag är inte på mitt allra bästa danshumör”, flinade han tillslut.

  ”Du dansar bäst när du är två öl från att däcka”, fnittrade Sarah och drog med honom ut på golvet där överförfriskade brudar och deras blivande ligg för natten trängdes. Det var varmt och trångt och någon alldeles i närheten luktade så fränt av svett att man fick andas genom munnen för att slippa få doften i näsan men ändå kunde känna den som någon äcklig saltbitter smak på tungan.

  ”Jag tänker låtsas som om jag inte hörde det där”, skrattade han till svar. Han slöt ögonen när han kände hennes kropp mot sin och hennes parfymdoft i näsan, han behövde inte anstränga sig nu, han kunde redan hennes manual utantill och visste precis vilka knappar som han skulle trycka på för att komma dit han ville. Hon visste det också, det var på lika villkor, ingen skulle bli sårad.

Han önskade nästan att Max kunde se honom där han dansade, världsvan, inte sämre än någon annan, i och för sig inte bättre heller, men han var Basse i sitt rätta element. En brud lindad runt lillfingret, snyggast på stället med alla blickar på sig och fasaden hölls uppe utan problem, trots alkoholpåverkan. Inget kunde gå fel nu, Max gjorde inte ont längre, han var ingenting mer än en tom tanke som dykte upp i huvudet lite då och då, utan innebörd eller betydelse.

  En armbåge i sidan fick han av den fula killen som dansade precis bredvid med sin betydligt fulare brud som kråmade sig som om trosorna hade tvinnats och vägrade rätta till sig själva. De passade lika bra ihop som han själv och Sarah. Ful och fulare, snygg och snyggare. Han hade många gånger undrat om fula människor bara blev kära i varandra för att de inte hade möjlighet att få någon annan, eller om de faktiskt tyckte att den andra var attraktiv, i så fall var de både fula och dumma i huvudet.

  Sarah dansade tätt intill utan att bli påträngande, värmen från hennes kropp spred sig genom hans och han önskade att han kunde känna på samma sätt för henne som Max hade fått honom att känna mot slutet. Men han blev inte varm inombords utav Sarah, bara utanpå, nästan lite för varm så att han var på gränsen till att börja svettas. Han drog henne närmare i ett försök att få hennes värme att sprida sig inne i hans kropp också och inte bara på huden. Sarah tolkade det mer som om han var kåt och tryckte sig villigt närmare honom för att känna varje del av hans kropp mot hennes egen, speciellt en viss kroppsdel antog han med ett litet leende i ena mungipan.

  Bastian ryckte till när mobilen plötsligt började vibrera i hans ficka och sköt motvilligt den blonda donnan ifrån sig, han fällde snabbt upp telefonen och gav henne en ursäktande blick där hon otåligt stod och väntade framför honom. Han antog att det var Arvid som ringde efter att ha gått vilse inne på toaletterna och det var nog just därför som hjärtat drabbades av en så oväntad barnförlamning när han åter vände blicken till displayen.

  Max.

  Han blev plötsligt så väl medveten om sin egen kropp, om hur huvudet bultade i en rasande fart istället för hjärtat som stod helt still i bröstkorgen på honom, pirret i fingertopparna och hur fötter och knän var trötta av kvällens ansträngningar.

  Shit. Fan. Piss.

  Vad ville Max? Håna honom i luren? Skrika åt honom att de skulle klippa kuken av honom? Vilka nu de var, för han hade aldrig fått intrycket av att Max hade särskilt många vänner, speciellt inga som ägde en rejäl häcksax och stor brist på medlidande. Killen och hans kukrasister till vänner skulle vinna om han inte svarade, ändå tvekade han, för hur betedde man sig mot någon som man senast de pratat i telefon hade vrålat för full hals åt? Skulle man presentera sig lite fräckt och kyligt, typ som James Bond, eller undra vad fan han ville som en sviken brud i en åttiotalsfilm?

  Åttiotalet var förbi och han var mer lik James Bond än en brud i flufflugg och axelvaddar.

  ”Basse”, svarade han nonchalant efter att ha tryckt på den gröna luren och höll för det andra örat med pekfingret.

  Han påminde sig själv om att andas in och ut. In och ut, in och ut. Men det kom inget svar, för en sekund tyckte han sig höra andra andetag i luren än hans egna, lätta och snabba, men han måste ha inbillat sig själv, för i nästa stund hade personen i andra änden lagt på. Max hade lagt på, efter sjuhundramiljardertriljoner sekunder, det kändes i alla fall som det. Som en evighet. En jävligt kort evighet, men den hade fått honom att minnas varför han hade brutit ihop den där kvällen efter fotbollsmatchen.

  Max gjorde det varmt i själen av att bara finnas i hans tankar.

  Hade han tänkt be om förlåtelse men inte vågat? Eller hade han ångrat sig för att han inte alls saknade Bastian?

  Fan. Max var historia. Max var skit. Max var dum. Max gjorde bara så att han mådde dåligt. Max tog bara fram alla blödiga sidor inom honom.

  Max gjorde honom varm i själen…

  Handen darrade när han fällde ihop mobilen och lät den glida ner i fickan igen, Sarah stod fortfarande kvar med samma ansiktsuttryck och det fick honom att inse att den tid som han själv hade upplevt som en evighet, i själva verket inte hade varit någon tid alls. Inte för allt runtomkring, det som inte betydde någonting.

  ”Jag måste… jag måste nog ta något att dricka. Sorry.”

  Han kände sig som en gubbe på minst hundrasextio när han förde glaset till munnen med en hand som skakade som en jävla Baywatchbrud på Grönland. Hampe och Danne var där, snygga som fan, de kunde nästan mäta sig med honom, men som alltid nådde de inte riktigt enda fram. De fick slåss om andraplatsen, fast Danne var nog den enda av de två som verkligen fajtades om den, och det var därför han förlorade varenda jävla gång. Hampus var sådär självklar couldn’t care less, och hade han varit bög eller åtminstone bi så skulle Bastian aldrig ha tvekat att sätta på honom, more than once.

  ”Och sen sa Therese typ att hon hade kollat in mig sen ettan, sen vi hade uppropet första dagen liksom… fatta! Sen ettan!” Danne gestikulerade vilt, och Bastian skulle också ha varit imponerad om det nu hade varit så att Therese inte hade sagt precis samma sak till honom själv senast hon hade velat få sig ett ligg.

  ”Är det därför hon hånglar med äcklet där borta nu eller?” undrade han istället och vände botten upp på glaset och svalde det sista i en djup klunk samtidigt som han pekade med tummen över axeln på den brunhåriga bruden som halvt om halvt åt upp killen hon valt för kvällen.

  ”Jag sa faktiskt att jag inte var intresserad”, muttrade Danne och ursäktade sig med att han måste pissa innan han försvann åt toaletternas håll, uppenbart sur.

  ”Varför ska du alltid vara så svinig?” undrade Hampus och tog över den plats som nu stod övergiven mellan dem vid bardisken. ”Har du problem med att andra får tjejer och inte du eller?”

  Bastian höll på att sätta sin nya drink i halsen med mening för att visa hur förolämpad han blev, som om han någonsin skulle behöva känna sig hotad av någon annan idiots godtrogna överkåta varelse.

  ”Ha! Jag tyckte jag var bra jävla snäll som fick honom att se sanningen istället för att tro att den där horan var intresserad av honom på allvar, jag menar, sådär har hon väl sagt till och med till dig?” fnyste han och hävde i sig hela glasets innehåll i en vända. Om man drack tillräckligt mycket så skulle alla tankar och känslor drunkna också, då skulle han inte behöva vara förvirrad över Max eller hur han egentligen borde känna, men inte gjorde. Och hur den där värmen i bröstet-känslan hade blivit mycket viktigare än sveket på plattan, det var som om han var beroende, om han bara fick känna det en gång till så kanske han kunde skita i Max sen.

  ”Vad spelar det för roll?” Hampus granskade de glas som stod framför Bastian på bardisken och det gick riktigt att se hur uträkningarna över hur mycket som egentligen hade runnit ner i den där strupen staplades upp i hans huvud. Resultatet var tydligen inte positivt. ”Jag tror inte att du ska dricka mer, du hade ju tänkt gå hem istället för att ta taxi.”

  ”Skit i det du, vad har du med det att göra? Jag kan dricka upp din ranson också, så kommer jag ha sprit så jag däckar i ett år framöver.” Bastian blängde kallt på honom och hällde i sig innehållet i ytterligare ett glas som bartendern räckte honom, han kände sig som en trotsig femåring, samtidigt som han inte hade en aning om hur han egentligen borde känna.

  ”Har det hänt något eller?” Hampus låtsades inte om hans spydiga kommentar, antagligen för att han inte såg någon sport i att dricka till man spydde (ännu en orsak till att han var gång alltid segrade om silvermedaljen). ”Du har varit så jävla konstig på sista tiden, fattar du inte att man blir orolig?”

  ”För vadå?” muttrade Bastian och stirrade ner i bardiskens blanka yta, som på sina ställen var klistrig efter utspillda drinkar som ingen brytt sig om att torka bort ordentligt. Han såg Hampus blå skjortärm och hans svarta jeansben, lite av den ena av de två spetsiga skorna och så de långa, trubbiga fingrarna med kortklippta naglar. Egentligen förstod han inte vad det var som gjorde honom själv snyggare och bättre än Hampus, eftersom den killen hade både hjärna, hjärta och var trogen som en gammal hund mot både vänner och antagligen flickvänner som Bastian trodde, men inte var säker på, att han hade haft.

  ”För att jag bryr mig om dig? Vad tror du?” Hampus såg mörkt på honom på det där anklagande du är min vän, jag sviker inte mina vännersättet som bara han kunde göra, så att man kände sig som världens sämsta polare och skyldig att öppna sig som en uppslagsbok och häva ur sig alla sina hemligheter.

  ”Inte fan vet jag”, svarade Bastian hårt och stärkte sina försvarsmurar medan han svepte ännu ett glas trots den förmanande safirblå blick han fick.

  ”Lägg av nu, lek inte martyr som du brukar, det funkar inte på mig. Jag fattar att något är fel och jag blir arg när du inte vågar tala om vad det är för att du uppenbarligen inte litar på mig, och jag fattar inte varför, för jag har aldrig svikit dig. Eller har jag det?”

  Shit, Hampe hade verkligen funderat över det där med hans konstiga uppförande.

  ”Antagligen inte.  Pallar inte bara.”

  De satt tysta i säkert en halvtimme medan han hällde i sig glas efter glas trots Hampus mörka blickar och rynka mellan ögonbrynen. Han började bli rejält påverkad av drickan, trots att han försökte att inte låtsas om det.

  ”Får ja fråga en sak?” Bastian kände hur det knep i magen av för mycket alkohol och för lite fast föda, vissa ord gled lite på tungan även fast han gjorde sitt bästa för att låta bli att sluddra som ett fyllo.

  ”Shoot”, suckade Hampus, tydligen trött på att puckot bredvid honom alltid bytte ämne fort som fan när det blev lite för känsligt.

  ”Vafför äre alltid ja som vinner?” mumlade Bastian och såg ner på sina jeans som han hade råkat spilla lite på så att en blöt fläck kunde skymtas på låret, trots den mörka färgen. Som tur var var skjortan svart och ingen kunde se att han hade råkat spilla lite på den också, om de inte gick fram och kände på hans bröst. Vilket han inte alls förstod varför de skulle göra när Sarah och hennes betydligt större fanns i närheten.

  ”Du som vinner?” upprepade Hampus oförstående och skakade på huvudet åt bartendern som var på väg fram för att fråga om det blonda fyllot skulle ha något mer att dricka.

  ”Vafför äre ja som är snyggast å inte du? Lissom… vafför vinner allti ja fasstn du är så jävla mycke trevliare lissom?” 

  Hampus drog upp ena mungipan och gav honom en road blick.

  ”Därför att folk gillar bad boy-attityden du har dragit dig med, de hatar att älska och älskar att hata ditt sätt att hantera folk, ligga med tjejer för en natt och sedan strunta fullständigt i dem och nästa gång ta hennes kompis istället. Ingen tycker att en tråkig Svenssongrabb som jag är rolig eller intressant, inte på det sättet, jag är inget äventyr. Man behöver inte tämja mig, om du fattar?”

  Bastian satt tyst ett tag och tänkte över vad som just hade sagts, det verkade som om hjärnan hade lite svårare att ta in och förstå när den simmade i alkohol i alldeles för höga halter.

  ”Såru menar att om ja typ… slutar knulla brudar å deras vafan polare så kommer ja att va tvåa elle?”

  ”Typ så, ja. Förutsatt att jag börjar vara som du, det verkar som om alla tjejer har en dröm om att försöka få dig att älska dem, och när de inte lyckas och blir svikna så vänder de sig till mig istället. Men jag vill inte att de ska ta mig för att de inte fick dig, liksom.” För en sekund såg Hampus riktigt sorgsen ut och Bastian fick dåligt samvete.

  ”Men ja tycker du är gulliare än mig å de har ja tyckt hela tidn, hade runte vari allergisk mot Viagra skulle ja knulla merej rean inatt!” Han försökte le uppmuntrande och kände sig precis som om han just hade gett Hampus den finaste komplimangen han någonsin kunde få, men killen såg mest förvirrad ut.

  ”Allergisk mot Viagra?” undrade han under höjda ögonbryn.

  ”Du äju typ imptn… impotensch… impotent, väl?” utbrast Bastian chockat och lutade sig framåt för att ingen annan skulle få höra om Hampus privata problem, för bartendern hade ingenting med det att göra, han skulle ju ändå inte knulla med Hampe.

  ”Varför skulle jag vara det?” Hampus hoppade snabbt av barstolen och fångade med en ansträngd suck upp Bastian som istället för att viska lite diskret hade börjat glida av stolen utan att själv märka det. ”Du, jag tror att vi går hem nu, eller vad säger du?”

  ”Ja trodderu va det lissom, eftesom du aldri knullar typ.” Bastian ryckte på axlarna och följde lydigt efter Hampus mot garderoben och tog emot sin jacka av garderobiären. Det var kallt ute, trots att det var mars och borde vara vår ute. Hans ben gick ibland åt andra håll än vad han själv ville, med eller utan frostfläckar att halka på.

  ”Min personliga åsikt är att sex ska betyga något och inte bara göra det för att alla förväntar sig det”, svarade Hampus när de gått en bit. ”Men det är väl upp till var och en liksom, jag har ingen rätt att säga att mina avsikter är bättre än någon annans.”

  ”Du äju så klok, du bore bli påve föfan”, sluddrade Bastian och vägrade erkänna att han alldeles hade glömt vad det var de pratade om. Allt han tänkte på var Max och hur de hade kommit att lita så mycket på varandra på bara några månader. Eller det kanske var mer han som hade inbillat sig?

  ”Tack du”, skrattade Hampus och stannade vid ett övergångsställe till trafikljuset slog om och de få taxibilar som var ute fick stanna och släppa dem över gatan. ”Är din mamma och pappa hemma än eller är de fortfarande iväg?” undrade han sedan och svängde av på rätt gata.

  ”Nä, nte på hela veckan, typ, ja ska ju ha fest på freda du vet”, mumlade Bastian och stannade utanför sin port.

  ”Jo, jag vet.” Hampus skrattade till. ”Du bad mig ju ta med några, eller hur?” Han hjälpte till med att trycka in portkoden eftersom ufot bredvid honom hade en tendens att trycka på fel knappar, flera stycken på en samma gång eller missa dem helt och hållet.

  ”Visstja, vem taru me då?” Bastian grävde i fickan efter nycklarna och steg in i trappuppgången när Hampus öppnade porten för honom.

  ”Johan, från drama, du vet nog inte vem det är”, blev svaret och den brunlockiga ynglingen tryckte in ett telefonnummer i mobilen samtidigt som han fortsatte. ”Hans tjej kommer säkert också, och kanske någon mer. Klarar du dig upp nu eller?” Han släppte igen porten när han hade fått en nick i bekräftelse och han tryckte mobiltelefonen till örat.

  Bastian hörde ett svagt ja, hej jag skulle vilja ha en taxi… innan porten slog igen och han började ta sig upp för trapporna på vingliga ben. Han behövde väl ingen jävla dagmamma heller, torka sig i röven klarade han bra själv. De sista trappstegen fick han ta sig uppför på alla fyra eftersom det kändes som om han skulle ramla baklänges när han gick upprätt. Han svor så tyst han kunde medan han ödslade tio minuter på att trycka in nyckeln i låset, för att sedan inse att han hade hållit den uppochner.

  Den varma luften i lägenheten kändes kvav i jämförelse med den kyliga nattluften och det fick honom att må illa. Han försökte dra långa, djupa andetag medan han sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet. Orka bry sig, han kunde plocka upp dem imorgon någon gång.

   Han låste in sig på sitt rum och började kränga av sig kläderna så osmidigt att han lyckades ramla raklång på golvet två gånger innan jeansen låg i en hög på golvet.

  Elefanterna hade fått konkurrens.

  Svärande rättade han automatiskt till sina käraste ägodelar i kalsongerna samtidigt som han loggade in på MSN och en nöjd suck undslapp honom när han sjönk ner i den högryggade fåtöljen i färd med att scrolla längs onlinelistan.

  |Sundance Kid|

  Han behövde inte ens vila med musmarkören över nicket och kolla mailadressen för att veta vem det var. Fyllan och fingrarna styrde sig själva, även fast tangenterna tycktes glida runt lite medan han skrev, och hjärnan inte riktigt hängde med. Han var arg och ledsen på Max, samtidigt som han försökte uppehålla fasaden. Det ledde till att han mest av allt verkade helt schizo.

  Killen verkade inte alls förstå hur ledsen han var över att ha blivit sviken, det verkade nästan som om det var hans eget fel, som om skulden låg hos honom.

  Och sedan sprack isen.

 

|Sundande Kid| säger:
     varför skulle jag göra det? MORR. Herregud, jag saknar dig ditt förbannade arsel!

 

  ”Jag saknar dig också, din idiot”, mumlade Bastian för sig själv, men låtsades att han inte fattade ett skit bara för att låta Max lida lite, det kunde han gott ha. Samtidigt kände han hur den där välbekanta värmen spred sig i bröstet. I själen.

  De babblade en massa skit, som vanligt egentligen. Men mitt i konversationen om äckliga tegelmurar fick han en så plötslig illamåendeattack att han fick kasta sig in på toan och över toalettstolen för att tömma maginnehållet.

  Fan vad äckligt.

  Han sköljde ur munnen, borstade tänderna och kände sig en aning bättre när han återvände in på sitt rum. En aning nyktrare också. Ett par snabba klick senare hade han loggat ut från MSN, för varför skulle man palla skriva när man bara kunde slå numret och prata direkt istället? Visserligen var klockan typ tre på natten och Max morsa kanske låg och sov, men det sket han i, killen hade väl förhoppningsvis mobilen på ljudlös som en vettig människa.

  Det kändes konstigt och ovant att höra den där ljusa rösten i örat igen, han lyckades alltid glömma bort hur den lät mellan gångerna. Men tillsammans med den där själaspeglande rösten kom alla svikna känslor upp till ytan igen, det var som om de fick mer plats nu när magen var tom.

  ”Fan Max lägg av!” utbrast han argt och kände sig bra mycket nyktrare nu än för tio minuter sedan.

  Killen gnällde, försökte lägga över skulden och verkade inte alls fatta hur ledsen Bastian faktiskt var.

  ”HAHA? Skulle det där vara dagens skämt?” sa han så sarkastiskt och spydigt han kunde och hoppades att Max verkligen skulle förstå. ”Fattar du inte hur äckligt det var att stå där?” Det förtvivlade vrålet som han fick till svar skar i honom.

  ”VADÅ STÅ DÄR! VEM FAN ÄR DET SOM SKA VARA ARG OCH LEDSEN EGENTLIGEN? JAG SATT PÅ PLATTAN I EN JÄVLA TIMME OCH VÄNTADE PÅ ATT DU SKULLE KOMMA MEN VAD FICK JAG FÖR DET?” Max röst sprack som glas och Bastian kunde höra hur han grät på de där hackiga andetagen och den darrande undertonen i rösten. Men det var omöjligt, Max kunde inte ha varit där, inte fan hade de väl varit så idiotiska att de hade missat varandra? Plattan var ju ändå ganska stor…

  ”FATTAR DU INTE ATT JAG ÄR LEDSEN?” fortsatte Max hulkande och Bastian fick ont i hjärtat.

  Jo, det fattade han ju såklart, vem skulle inte vara ledsen? Han var ju ledsen själv också.

  ”Förstår du inte hur jag mår? Fattar du inte att jag känner mig som en äcklig idiot som inte duger något till och att inte ens du vill ha mig?”

  Klart han fattade, han var ju inte helt slut i huvudet, hela hans egen tillvaro hade ju skitit sig så in i helvete att han hade varit säker på att hela grejen var en mardröm i flera dagar.

  ”Har du inte fattat än att jag är kär i dig?”

  WHAT?!

  En miljard tankar rusade igenom hans huvud, hjärtat bultade snabbare och så hårt i bröstet på honom att han var säker på att något av revbenen snart skulle knäckas.

  Fuck. Max var kär. I honom.

  Men så stannade alla tankar upp som på befallning och det fanns bara känslorna kvar. Värmen i själen som spred sig som ett vulkanutbrott till hjärtat. Varmt. Hett.

  Skönt.

  ”Oj då”, klämde han ur sig tillsist för att Max inte skulle tro att han hade dött.

  Sedan rannsakade han hjärnan. Han hade aldrig känt såhär för någon, inte ens för sin hamster Roger. Aldrig hade han haft en sådär konstig känsla som han hade för Max, att allt som killen gjorde och sa spelade roll. Betydde.

  Man fick inte vulkanutbrott i hjärtat av alla.

  ”Alltså. Om det är såhär det känns när man är kär så är jag nog det i dig med.”

  Shit. Fan. Gud.

  Men det var fan i mig sant. Så jävla sant att han nog aldrig hade sagt något sannare i hela sitt liv.

  Resten av konversationen mindes han ingenting av, bara all den där glädjen som ville spruta ut ur honom. Det var i princip morgon när de sa god natt och örat var alldeles varmt av allt pratande.

  Tröttare än på länge kröp han ner mellan täcket och lakanet, men ändå tog det säkert en timme till innan han faktiskt somnade. Han ville bara sprattla och dansa, sjunga åt helvete falskt och kyssa Hampe rakt på munnen.

  Det var sjukt att man kunde vara kär i någon som man aldrig hade träffat, eller visste hur den såg ut. Men vad kunde han göra åt saken? Det fanns ingen off-knapp precis.

  Han ville inte ha någon heller.

 

 

Bastian satte sig tillrätta framför datorn och loggade in på MSN. Det var onsdag kväll och Max skulle vara inne, de hade inte pratat sedan i söndags förmiddag eftersom det hade kommit både fotbollsträning och jobb i vägen. Nu kändes det som om hundra år hade gått sedan de sist hade fått utbyta skitsnacket och de bekymmer man dragits med halva skolveckan. Det behövdes en pratstund och dessutom kunde han inte hjälpa att han faktiskt saknade grabben på andra sidan dataskärmen.

  Han passade på att byta nick (You and me and a bottle of wine) medan han väntade på att Max skulle skriva, det var ju faktiskt den som redan var inloggad som hade till uppgift att hälsa först, annars skulle man känna sig som en stalker eller något.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     Hello dear :)

 

You and me and a bottle of wine säger:
    
Hi there! ;)

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     hur är det med min favoritbasse idag då? ;P

 

You and me and a bottle of wine säger:
     haha jo för du har ju så många menar jag! men jo fan, det är väl helt OK, pluggade precis klart till matteprovet imorgon, and you?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     hahaha du ska bara se min samling :’D sa du matte förresten? Det är det VÄRSTA jag vet >_< jag vill hoppa av bkursen men vad ska man bli utan den liksom?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Eh… låt mig tänka… ARBETSLÖS?! O_O’’’’

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     damn right there mister!

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Of course, allt annat vore ju skandal ;P

 

Egentligen låg det lite mer i det där än Bastian själv ville erkänna, för det vore en skandal, framförallt för hans föräldrar, om han inte hade tjugo komma noll i slutbetyg. Och var gång han kom hem och erkände att ett prov inte hade gått riktigt som han hade tänkt sig, mest på grund av att han inte hade orkat bry sig om att plugga tillräckligt, hade det orsakat bråk utan dess like, och nästa prov pluggade han stenhårt till flera veckor i förväg.

En utomjordings kärlekstörst säger:
     absolut, med din hjärna menar jag, eller… HAR du ens en förresten? ;D

 

You and me and a bottle of wine säger:
     pfft >8(   du ska bara veta hur dyr den skulle vara om någon skulle vilja köpa den eftersom den är helt oanvänd 8D

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     i så fall kan jag sälja min i samma butik för den är inte så slitskadad den heller

 

You and me and a bottle of wine säger:
     hahaha  fast det är inte riktigt sant, du tänker skitmycket fast på fel grejer liksom

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     ja och DET kom ju från rätt person >_<

 

You and me and a bottle of wine säger:
     men maxen… jag menade inget illa ju… du är bara en sån som tänker sönder saker typ tills det inte finns något kvar att tänka på… fattar du?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     jag tror det? och du borde kanske typ satsa på att bli filosof eller något?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     typ kanske ja :P

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     nu kom vi in i en sån där död konversation igen, märkte du? x)

 

You and me and a bottle of wine säger:
     haha ja, men vi är rätt bra på det... vad var det vi pratade om från början?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     matte B :P

 

You and me and a bottle of wine säger:
     och därmed kan vi fastställa att (Basse + Max) * Matte B = arbete som filosof

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     hahaha  om alla tal var så… lätta… så skulle jag hoppa och jubla

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Bassematte är lätt som en minimjölk kära vän… och varför läser du matte b nu? Du går ju i trean?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
    
jag läser estet – musik ju, vet du väl?, så jag behöver bara läsa matte a, men mamma sa att jag behövde matte b om jag inte ville bli typ… gatumusikant >_<

 

You and me and a bottle of wine säger:
     estet >_< nej det visste jag inte >_<

 

Bastian höjde förvånat på ögonbrynen och försökte rannsaka sin hjärna i jakt på ett minne om en konversation om att Max skulle vara estet. Det kändes så konstigt och osannolikt, Max var ju som en helt vanlig människa och inte som någon av de där konstiga pandaansiktena eller hippiebögarna i skolan som knappt sa ett ord eller var precis överallt. Å andra sidan fanns det ju de esteter som inte såg ut som esteter, de som man blev chockad över när man tittade i skolkatalogen och insåg att de inte alls gick samhäll eller natursamhäll eller till och med natur som man hade trott från början, utan gick en estetisk linje. Hjärnan stod på still searching… om huruvida Max och han faktiskt hade diskuterat att killen gick estet någon gång tidigare när han återvände till konversationen.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     vadå? :( vad negativ du låter… :(

 

Han fick genast dåligt samvete och undrade i sitt stilla sinne varför det skulle göra honom något att Max gick en estetisk linje, det var väl inte killens programval till gymnasiet som hade fått honom att känna saker som människor bara gjorde i töntiga brudfilmer med Lindsay Lohan, utan det var ju Max själv… orden och tankarna… men samtidigt kändes det som om alla förhoppningar (även om de varit små) som någonsin hade funnits där om att det kanske, kanske kunde bli mer än en Internetkärlek som man blev mobbad för, gick i kras. Bastian Reenstierna kunde inte vara med en estet, för Bastian Reenstierna var inte som Hampus som kunde pola tillsammans med ett fnask utan att någon skulle höja ögonbrynen. Människorna runtomkring honom själv skulle ha reagerat om han ens hade kastat ett seriöst ögonkast på Anna Svensson, och hon var ändå… ickeestet.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     förlåt… jag hade ingen aning bara… jag är samhällare… på min skola är det typ… krig mellan esteter och samhällare.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     jo min med iofs…

 

Han visste att Max var ledsen och att det var hans fel, men han kunde inte bara ljuga både för sig själv och Max och tänka att det skulle bli bra ändå, för det var inte så lätt helt enkelt. Han bet sig i läppen och kände hur skuldkänslorna växte i samma takt som han inte kom på något uppmuntrande att skriva. Det värsta han visste var när Max var ledsen, speciellt när det var en viss Bastians fel.

 

You and me and a bottle of wine säger:
    
ehh… du går typ inte på Östra Real? ha ha (panikförsök att lätta uppstämningen)

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     eeeeeeehhh

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     . . .

En utomjordings kärlekstörst säger:
     . . .

En utomjordings kärlekstörst säger:
     . . .

En utomjordings kärlekstörst säger:

     jo? ._.

 

Hjärtstillestånd.

Hjärtflimmer.

Hjärtklappning.

 

Shit.shit.shit. Not happening! NOT HAPPENING!

 

Bastian stirrade rakt fram på den platta skärmen och på orden som stod där. Det här var inte verklighet. Han drömde ta mig fan, Max gick inte på hans skola, han gick någon annanstans, inte där de kunde ha stött på varandra varje dag i korridorerna och sett ner på varandra och hatat varandra och varit kära i varandra. Samtidigt.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Oj…

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     ja…

 

Max var uppenbarligen lika chockad som han själv, men säkerligen inte lika skraj. När som helst nu så skulle det ploppa upp en frågjävel om han inte var den där manshoran Reenstierna som satte på allt som hade två eller tre ben (hur man nu valde att definiera ben). Och vad skulle han svara då? Yes sir, det är jag! Vill du fortfarande ha mig? Och fjortontusen glada smileysar i Arvidstil. Sedan skulle Max blocka honom, aldrig mer prata med honom och kasta hatfulla blickar på honom i korridorerna tillsammans med de andra esterna och han skulle aldrig få reda på vem han var. För skolkataloghelvetet hade ju Arvididioten snott.

En utomjordings kärlekstörst säger:
     gud, jag vet inte vad jag ska säga…

 

You and me and a bottle of wine säger:
     join the club we got jackets

 

Han var fortfarande i chocktillstånd, det kändes så osannolikt. Max kunde gå på vilken annan skola i huvudstaden som helst, men så måste han prompt gå på samma. Och varför hade de inte snackat om vilka skolor de gick på innan de blev… eh…kära?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     så eh… ska du kolla upp mig i skolkatalogen?  jag kan inte kolla för jag var sjuk den veckan som de delade ut den >_<

 

You and me and a bottle of wine säger:
     förhoppningsvis vet du redan hur du ser ut, hehe :P

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     men ÅH >_<   SKA du det? isf vill jag logga ut först

 

You and me and a bottle of wine säger:
     why?  och jag kan inte för min polare har min katalog

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     för jag är ful? det var ju tur…

 

You and me and a bottle of wine säger:
     jag tror dig inte

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     alltså, känner du aldrig att folk står och glor och du är säker på att det är för att de tycker att du är ful?

 

Bastian svalde, tänkte efter, bet sig i läppen och tänkte efter lite till.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     nej, för jag är inte ful… om man ska se det krasst…

 

Han visste ju om att han inte var ful, för då skulle han inte ha så många hängande efter sig som ville bli hans polare och hans flickvän… eller pojkvän. Och då skulle han inte vara skolans mest eftertraktade och då skulle han inte vara Reenstierna.

  Han såg kanske inte det snygga i sig själv på det sättet att han tände på sig själv när han stod naken i spegeln men han visste hur han skulle göra för att andra skulle tycka att han var det, och varför de tyckte det. Även om han inte kunde sympatisera med deras åsikter.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     på allvar? synd att det inte bara går en snygg kille på skolan, då skulle jag veta vem som var du

 

You and me and a bottle of wine säger:
     dödsallvarlig. Drop dead gorgeous också för den delen ;)

 

Han suckade, slängde en blick på klockan och insåg att de hade snackat i nästan två timmar. Han visste dessutom inte vad han skulle ta sig till, borde han försöka avsluta hela Maxkapitlet eller hoppas på att vänliga och fördomsfria utomjordingar hade tagit över hans polare… och kanske honom själv också?

  Men att vara utan Max i två veckor hade fått honom att bryta ihop totalt och supa ner sig så fort killen hörde av sig igen, det hade varit så jävla jobbigt och han hade aldrig mått sämre, inte ens den gången då han hade knullat utan kondom och var säker på att han skulle få HIV eller ännu värre… bli farsa.

  Max var för betydelsefull för att kasta bort, det fanns ingen som kunde förstå honom så bra, hur förbannat Disney det än lät. Dessutom var det bara månader kvar till studenten och sedan skulle han aldrig behöva se de människor som han avskydde igen om han inte ville.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     men om du vill kanske vi kan ses någon rast då? Alltså om du vill?

 

Ville han det? Tänk om det blev som på plattan, eller om killen inte alls hade samma smak som resten av skolan? Han var ju trots allt estet och hur förödmjukande skulle det inte vara om Max dissade honom för någon annan svartklädd varelse? Men… Max var inte lika utseendefixerad som honom själv och det fick vara värt risken, han behövde aldrig träffa honom igen om det var så, det var inte speciellt ofta man hade vägarna förbi Solna bara sådär ändå.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     ja visst, men jag har rätt fullt upp imorgon och på fredag

 

Det var inte helt och hållet en lögn, för imorgon hade han som sagt matteprov och det kunde mycket väl ta hela förmiddagen och efter lunch hade esteterna och samhällarna inte en enda rast samtidigt (en eftermiddag som han och polarna hade prisat många gånger just på grund av det). Fredagen var bara halvdag och sedan skulle han bli tvungen att dra hem tillsammans med Hampe och fixa i ordning våningen till festen.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     okej… men ändå… någon gång? Det kan ju vara en tiominutersrast om du inte vill se mig så länge…

 

Han fick dåligt samvete, det lät ju helt klart som om han faktiskt inte ville träffa Max, men samtidigt kunde vem som helst se dem snacka med varandra I skolan och det skulle väcka uppmärksamhet. Fel uppmärksamhet. Tänk om han inte ens gillade killen i verkligheten sen, då hade han satt sitt rykte på spel i onödan.

  ”Men för i helvete Basse, hur ytligt får man vara?”

  Max var ju trots allt Max och Max var… bäst.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     jag vill träffa dig maxen, jävligt mycket

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     säkert?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     jag lovar, jag vill inget hellre

 

Bastian tog ett djupt andetag och stirrade tomt på skärmen. Fan vad nervös han blev bara på grund av det. Han skulle ju inte ens träffa killen förrän nästa vecka – tidigast. Men samtidigt kändes det bra, för de enda gångerna han blev nervös och fick pirr i magen annars var när han skulle ut på plan och spela match.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     inte jag heller… nu måste jag sova typ men kan vi snacka imorgon?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Ett tag i alla fall, jag har träning på kvällen :)

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     okej, men då hörs vi då. pusspuss

 

You and me and a bottle of wine säger:
     god natt, puss

 

Vad hade han gett sig in på egentligen? Bli kär i någon som han aldrig ens träffat… en kille dessutom.

  Alla fel i omvärldens checklista.

  Alla rätt i hjärtats.

  ”Max för i helvete, vad har du gjort med mig?” Med en suck stängde han av datorn och försäkrade sig en sista gång om att han hade försett den med två lösenordshinder så att ingen skulle kunna ta sig in i den på festen.

 

Sista talet var avslutat och Bastian bläddrade igenom provet för att hitta eventuella misstag som gjorts bland uträkningarna. Han log lite för sig själv och lade håret till rätta medan han såg sig om i klassrummet. De flesta hade redan gått ut med mer eller mindre besvikna miner och kvar satt några, inklusive Hampus, med fundersamt rynkade pannor djupt böjda över provpappren.

  Med en nöjd suck plockade han ihop lösbladen och häftet, pennorna, suddgummit och miniräknaren, gnuggade sig i de grönblå kattögonen som var trötta av läsandet och räknandet. Han hade tänkt på Max hela tiden och det kändes konstigt nog inte alls som om det var svårare att lösa talen för det, snarare tvärt om. Hjärnan och fingrarna verkade jobba självmant och löste uppgift efter uppgift utan några som helst problem. Nu var det bara att hoppas på att det inte var inbillning utan att det faktiskt hade gått så bra som det kändes.

  Dessutom var det tjugo minuter kvar av provtiden och han var stolt över sig själv för att inte ha lämnat in fyrtiominuter tidigare på grund av att han inte hade kunnat lösa ett antal tal, eller att han suttit till tiden var slut för att han räknade för långsamt. Han var stolt, mest för att Hampus fortfarande satt kvar och såg bekymrad ut medan han själv tyckte att det kändes som om han satt vartenda tal helt rätt. Inte för att han var skadeglad, Hampus skulle ändå få MVG, men om Bastian själv bara kunde få en poäng mer än honom så skulle det vara värt allt plugg. Han ville vara bättre än Hampe på någonting.

  ”Har du klarat ut alla tal?” undrade Andersson när han lämnade in sitt prov och uträkningarna. Läraren såg upp från sin bok och tog emot pappren som sträcktes fram emot honom, han var ganska ung för att vara lärare men en av de bättre på skolan, han visste hur man fick elever intresserade av ämnet.

  ”Tror det, det kändes bra”, svarade Bastian och halade upp skåpsnycklarna medan han lämnade det tysta klassrummet med de prydligt uppradade bänkarna för den betydligt mer högljudda korridoren. Danne satt redan utanför tillsammans med Sarah, Therese och Arvid. Puckade jävlar.

  ”Man behöver väl knappast fråga hur det gick när du har det där flinet på”, muttrade Danne och blängde argt ner i golvet, den mörka kalufsen föll ner över pannan och han var uppenbart besviken över sig själv.

  ”Äh, det gick bättre än du tror.” Bastian satte sig bredvid honom och klappade honom vänligt i ryggen. Det var säkert sant dessutom för Danne underskattade alltid sig själv i klassrummet och var precis tvärt om på fotbollsplanen.

  ”Vad fan har hänt med dig? Du har varit trevlig hela veckan”, utbrast Danne defensivt och en aning förvånat. Han var på martyrhumöret och ville bara klaga över sitt misslyckande, som om betygen skulle bli högre för det.

  ”Inget, vill du att jag ska tala om vilken idiot du egentligen är istället?” skrattade Bastian till svar och kastade håret ur ögonen medan han blängde tillbaka på någon hippieestet som gav honom en mördande blick.

  ”Han kanske är kär”, fnittrade Therese och gav Sarah en menande blick.

  Oh, dream on.

  Han hann tyvärr inte neka hennes sanna påstående för Hampus kom ut genom klassrumsdörren i samma stund och meddelade att han höll på att avlida av hunger.

  ”Jag fattade inte tjugosex C”, suckade den brunlockiga pojken när de ställde ner sina brickor bredvid grabbgänget som redan hade huggit in på lunchen som dagen till ära var tacos.

  ”Jag tror att jag gjorde det”, svarade Bastian och sjönk ner på de obekväma matsalsstolarna. ”Jag kan förklara sedan om du vill?”

  ”Det vore schysst, annars kommer jag att gå och tänka på det där hela dagen.” Hampus tog en djup klunk av sin mjölk (Bastian hade lagt märke till att han alltid drack innan han började äta av någon anledning) och blandade köttfärsen med osten, paprikan och gurkan på tallriken.

  ”Jag tror inte att det var så svårt egentligen…”, började Bastian och kom alldeles av sig med sitt tacochips halvvägs till munnen när Arvid ställde sig upp, flinet på hans läppar som avslöjade framtänderna med den nästintill omärkliga gluggen emellan dem förklarade långt innan han började prata vad som skulle hända här näst.

  Bastian ville självdö.

  ”Lägg av”, muttrade han. ”Ge er för fan, sjunga gjorde man på dagis. Jag reser mig upp och går härifrån om ni öppnar käften, fattar ni?” Argt såg han från person till person runt bordet som varenda en verkade strunta fullständigt i hans hot och ställde sig upp lika glatt flinande som Arvid, utom Hampus som en aning förvirrat kom på fötter.

  ”Jag fyller för fan inte år förrän imorgon”, fortsatte han bedjande. ”Jag tänker inte släppa in er innanför dörren i så fall, ni får supa i trapphuset!”

  ”VI GRATULERAR, VI GRATULERAR”, vrålade Arvid rakt ut så plötsligt att människan som gått förbi bakom dem på väg mot ett bort någon annanstans hoppade till av förskräckelse och tappade sitt glas med Coca Cola, över Bastians gula piké.

  Han kände hur läsken trängde igenom tyget och blev fuktig mot huden, födelsedagssången hade dött som en måsjävel med hjärtattack och hela matsalen stirrade på honom.

  ”Vad i helvete?” utbrast han, snurrade runt samtidigt som han reste sig från stolen och stod bara millimeter ifrån pandaansiktet som tappat sitt glas över honom. De där silvergrå ögonen omgiven av ett tjockt lager sådant där svart var vitt uppspärrade och han såg ut som en vettskrämd harunge när han drog upp axlarna mot öronen i någon sorts skygg gest.

  ”Vad fan håller du på med? Är du helt dum i huvudet eller?!” fräste Bastian förbannat och såg ner på tröjan som han inte skulle kunna ha resten av dagen, förbannade estetjävlar hade ingen koll på någonting och hade idioten lust till att tvätta tröjan åt honom eller? Köpa en ny kanske? Skulle inte tro det.

  ”Förlåt… det var inte meningen”, viskade pandaansiktet med vek röst och flackade osäkert med blicken från den genomblöta nu mestadels colafärgade tröjan och det ursinniga ansiktet.

  ”Nej och det skulle göra saken bättre menar du? Du är så jävla slut i huvudet, vet du det? Fy fan gå och dö eller något!” Bastian rätade på sig och såg högdraget ner på esteten som tycktes krympa framför honom och resten av skolans nyfikna blickar.

  ”Kanske inte… men…” De där silvergrå ögonen mötte hans blick för en kort sekund och de var glansiga av tårar.

  ”SKA JAG GÅ OCH SLÄNGA COLA ÖVER DIG BARA SÅDÄR OCKSÅ ELLER?! Jävla missfoster”, fräste Bastian sarkastiskt och trängde sig förbi det smala pandaansiktet som nästan höll på att tappa brickan också, men som klokt nog lät bli.

  ”Jag kan köpa en…” Grabben hindrade sig när blicken han fick tydligt förklarade att det varken behövdes någon ny tröja eller pengar som ersättning, bara att det krigsmålade puckot skulle försvinna ur synfältet för alltid. ”Förlåt…”

  ”Whatever.” Bastian trängde sig mellan elever som nyfiket försökte få en glimt av hans nerspillda tröja, de som medlidsamt drog ner mungiporna och mumlade något till sina kompisar i stil med: åh stackarn, den där tröjan som är sååå dyr. Och de som bara flinade självbelåtet, som om det var de och inte pandaansiktet som hade spillt på honom och vände sig till sina ligistpolare med glada flin.

  Argt smällde han igen skåpsdörren och knäppte knapparna till den svarta jackan ungefär lika milt som Mike Tyson bet av Evander Holyfield en bit av ena örat. Han hoppade skärrat till då han upptäckte Hampus som stått på andra sidan skåpsdörren utan att ha sagt ett ord, som någon annan zombie från en kass skräckfilm.

  ”Tänker du ta livet av mig med en hjärtattack eller?” fräste han och svepte den blårandiga halsduken runt halsen ett par varv innan han kastade upp den grå axelväskan i skinn över axeln och började gå mot trapporna.

  ”Nej, men jag tänkte fråga om du ville låna min andra tröja”, svarade Hampus lugnt och höll jämna steg med honom nerför de många trappstegen.

  ”Tack, men nej tack, jag drar hem istället.” Bastian kände hur läsken klibbade mot bröstet och magen och till och med vid byxlinningen, det kändes förbannat äckligt och han tänkte inte precis tvätta sig ren på skolans ännu äckligare toaletter.

  ”Ska du skolka över lite spilld läsk?” Hampus log i mjugg och stannade vid skolporten.

  ”Nej jag ska sjukanmäla mig för vård av sjuk tröja, vad fan tror du?” Bastian knuffade upp de tunga dörrarna och hörde Hampus skratta bakom sig, egentligen betedde han sig ganska fånigt nu när han faktiskt hade kunnat få låna en ren tröja, men det spelade ingen roll, han var redan arg och den positiva sinnesstämning som han hade haft för bara en stund sedan var borta med vinden. Det vore bara dumt att förpesta klasskompisarnas tillvaro med det PMS-humör som nu hade infekterat hans hjärna, dessutom kunde han gott sova lite till innan träningen och innan han skulle berätta för Max om vad som hade hänt.

 

 

If I’m so wrong säger:
     HJÄLP!

 

Bastian hade precis loggat in på MSN och innan han hade haft möjligheten att berätta för Max om idioten i skolan som hade spillt läsk på honom hade killen attackerat honom på två nanosekunder.

 

Set the fire to the third bar säger:
     va?

 

If I’m so wrong säger:
     jag gjorde bort mig i skoaln idag 

 

Max verkade ha så bråttom att han inte kunde trycka på tangenterna i rätt ordning och Bastian blev nyfiken, något intressant måste ha hänt.

 

Set the fire to the third bar säger:
     really?:S

 

If I’m so wrong säger:
     Du vet den där killen som jag snackaed om för länge sedan? JAG SPILLDE LÄSK PÅ HJONOM IDAG FATTAR DU?! DET ’R HELT SJUKT JAG SPILLDE LÄSK PÅ HONOM OCH HAN BLEV TYP SKITARF OCH JAG TROR HAN VILLE MRÖDA MIG DÄR PÅ FLÄCKEN ELLER NÅGOT! :| :| :|

 

Vad i helvete?!

  Hjärtat rusade iväg, stendog, rusade iväg igen och stendog en andra gång.

  Det är inte sant. Snälla låt det inte vara sant.

  Inte han. Han kan inte, får inte vara Max. Snälla!

  Hjärnan arbetade i överljudshastighet och han kunde inte annat än stirra på dataskärmen där Max just hade fått uttrycka sin panik. Vad skulle han själv göra och säga? Tjena, vilket sammanträffande du, för idag var det någon jävel som spillde läsk på mig!

  Killen… Max var inte den sortens estet som man blandade ihop med samhällare eller någon annan av de normala linjerna, han var ett pandaansikte. En sådan där blek liten varelse med hur mycket svart runt ögonen som helst och helst bara klädd i mörka färger som speglade deras humör.

 

If I’m so wrong säger:
     hallå? Dog du?

 

Vad skulle han säga? Erkänna att det var han? Det gick inte, inte nu, han måste försöka få grepp om situationen först, reda ut känslorna som hade stendött i kroppen på honom istället för att svalla över som han hade väntat sig.

  Kallsvetten klibbade över hela kroppen och han kände sig feberyr.

 

Set the fire to the third bar säger:
     jag såg det hehe

 

If I’m so wrong säger:
     va? gjorde du? snälla säg att du skämtar… >_<

 

Snälla säg att du gör det.

  Han försökte komma på något vettigt att säga, ville skydda sig själv samtidigt som han inte visste vad han skulle försvara sig emot. Killen som hade hällt läsk över honom hade han träffat på förut, han insåg det plötsligt, som om hjärnan hade vetat hela tiden vem Max egentligen var och hade sparat alla ledtrådar i bakhuvudet och plockade fram den nu, som om det var någon jävla Beckfilm där reklampausen hade tagit slut för länge sedan för att lämna plats till slutet – upplösningen.

  Han mindes den där gången för hur länge sedan som helst nu när han hade öppnat dörren till omklädningsrummet efter idrotten och ett pandaansikte, Max hade stått därutanför och inte riktigt vetat vad han skulle ta sig till. Han kom också ihåg när Björn hade slagit till honom och han plötsligt hade funnit sig liggande på någon, det var Max…igen. Den miserabla figuren på plattan som suttit så övergiven i regnet var också det, och om Bastian bara hade vetat att det var han så hade Max inte suttit där dyngsur och gråtande. Det hade varit Max och Max kompis som hade pratat om honom efter fotbollsmatchen, bruden som han hade till polare som hade vrålat manshora så att det säkert hade hörts till Jokkmokk. Men Max hade sett honom där, då han bara hade stirrat på de två figurerna, den färgglada estetbitchen och den mörkt klädda pandapojken, Max hade sett hur han hade tagit åt sig och försökt få tyst på den där.

  Men han kunde inte tala om för Max att det var han, att det var Basse som var Manshoran Reenstierna som han hade kollat in i skolan. Det gick bara inte, för han visste inte själv vad han ville. Om Max kunde få en plats i hans liv på riktigt och inte bara i snabbmeddelanderutan, för han ville inte såra pandapojken. Det skulle kännas så jävla drygt att tala om att det var han som var Reenstierna och sedan kanske behöva säga att han nog måste bryta kontakten för att Max var Max. Men mest av allt var han rädd för sin egen skull, rädd för att hans känslor skulle vekna nu när han visste att de värsta farhågorna var sanna och verkligen bekräfta hur ytlig han var, men ännu räddare för att de fortfarande skulle finnas kvar. Att han skulle bli tvungen att välja mellan Basse och Bastian. Basse med alla polarna, statusen, liggen och festerna. Bastian med allt det där inuti, känslorna och Max.

  Han visste inte om han skulle palla att välja det senare, för i så fall kanske alla Basses privilegier försvann och var det värt det? Max kanske inte skulle vilja ha honom ändå sedan, och då hade han sumpat allt det andra för ingenting.

  Men samtidigt kanske polarna skulle dumpa honom förr eller senare ändå, efter studenten och när de gick skilda vägar. Och då hade han struntat i det som nästan betydde mest för honom för nada.

  Varför i helvete kunde inte livet vara en Disney-saga och så förutsägbart att det skulle vara hur tydligt som helst att det enda rätta var att välja kärleken, för vännerna skulle förstå och vara helt okej med det så länge han var lycklig. Fan heller.

 

If I’m so wrong säger:
     hallå?! Basse? :S

 

Okej, det var dags att bestämma sig för hur han skulle ha det, men han velade fortfarande och fingrarna fann en lögnaktig väg över tangenterna själva utan att han kunde, och kanske egentligen inte ville, hindra dem.

 

Set the fire to the third bar säger:
     va? förlåt. jag snackade i tele bara… men ja jag såg det, jag satt vid det bordet

 

If I’m so wrong säger:
     shit…

 

Han drog ett djupt andetag och rannsakade hjärnan, det skulle gå att lösa på något sätt. Som farsan alltid sa: det finns inga olösliga problem, bara värdelösa problemlösare. Och han var inte värdelös, och därmed var det inget olösligt problem. Han kanske inte ens skulle bli tvungen att välja om han kunde sköta det lite snyggt.

 

Set the fire to the third bar säger:
     äh, så farligt var det inte faktiskt. han är lite överkänslig ibland bara :P

 

If I’m so wrong säger:
     men du får inte säga det till honom, att det var jag

 

Set the fire to the third bar säger:
     han vet väl redan att det är du, jag tyckte han stirrade ganska noggrant på dig :P

 

If I’m so wrong säger:
     han kommer typ söka upp mig och strypa mig eller nåt

 

Set the fire to the third bar säger:
     tveksamt, hans humör brukar lägga sig efter ett tag när han har hunnit tänka efter lite

 

If I’m so wrong säger:
     det låter som om du känner honom väldigt bra

 

Set the fire to the third bar säger:
     jupp, vi är rätt bra kompisar… hehe, du kommer fatta det om du kolla upp mig i skolkatalogen, det finns en i receptionen på skolan typ

 

Okej, nu låg bollen hos Max. Om killen gick och kollade upp honom i katalogen så måste det vara tydligt att Basse och Reenstierna var samma person. Han skulle kunna stå där själv lite nonchalant lutad mot disken och garva när Max förvirrat såg upp från sidorna med klassfoton och mötte hans blick. Han kunde till och med se hela scenen i huvudet och hur Max skulle börja fnittra generat (som han alltid gjorde i telefonen) när han insåg hur det egentligen låg till.

 

If I’m so wrong säger:
     GAH! du är så hemlighetsfull, man skulle ju kunna tro att du är typ Stålmannen eller något som du håller på

 

Set the fire to the third bar säger:
     Spindelmannen, remember? ;) jag är inte så mycket för den där mantelgrejen, det känns lite drag :P

 

If I’m so wrong säger:
     hahaha det där hade jag faktiskt glömt… jag får väl gå och kolla upp dig på lunchen imorgon då Peter Parker ;)

 

Set the fire to the third bar säger:
     gör så, jag kanske dyker upp där i närheten ;P

 

 If I’m so wrong säger:
     nej det gör du inte för då kommer jag att självdö >_< VILL du det?

 

Set the fire to the third bar säger:
     jag kan rädda dig med mina övernaturliga krafter då, Mary Jane, hahaha, nu måste jag bekämpa brottsligheten på fotbollsplan, vi hörs!

 

If I’m so wrong säger:
     okej, imorgon om inte annat när du ska rädda mig undan den onda gangsterbossen Reenstierna (och vad är det för namn egentligen?) >_<

 

Vadå vad är det för namn egentligen? Bastian fnyste högt för sig själv och skrattade sedan till, sanning att säga så hade han väl inte betett sig speciellt hjältelikt mot Max i matsalen idag, han fick bjuda på den.

 

Set the fire to the third bar säger:
     (det är adligt :P) och jag får nog kämpa till sista blodsdroppen om jag ska bli kvitt honom ;P

 

Han kände sig konstigt nog lättad när han loggade ut och packade ner träningskläderna i väskan, det skulle nog ordna sig på något vis och polarna fick han väl ta itu med en annan gång. Hampus skulle förstå för Hampus förstod alltid så länge han inte lämnade något svältande barn att dö på gatan eller ställde en blind gammal gubbe mitt i på motorvägen. Sarah, Therese, Danne, Arvid och resten av dem han umgicks med kanske han kunde klara sig utan, det kändes ändå mest som om han irriterade sig på dem så fort de var i närheten. Det var inte ens säkert att Max ville ha honom, kanske inte ens troligt även fast det visade sig att han var den där snygga killen som Max hade kollat in i skolan. Sanningen kanske skulle bli för stor och Reenstierna kanske gjorde sig bäst i drömmar och fantasier än i verkligheten som något tillgängligt.

  Alla funderingar skulle få sitt svar imorgon, på lunchrasten när Max bläddrade igenom skolkatalogen och han själv skulle stå där bredvid med ett retsamt leende, precis som han hade tänkt sig det.

 

 

Bastian trummade otåligt med fingrarna mot skolbänken och tryckte in ena iPodsnäckan i örat för att slippa höra Therese, Sarah och Hampus diskutera Tema Kärlek. Snabbt gled han runt bland artister och låtar i hopp om att hitta något som han inte hade lyssnat på, eller åtminstone inte nyligen.

  ”Basse!” Ett suddgummi träffade honom i tinningen och han såg argt upp från den blå minisaken som innehöll så sjukt mycket musik. Therese blängde på honom och han glodde ilsket tillbaka i hopp om att hon skulle förstå att det inte var någon bra idé att störa honom.

  ”Vad?” muttrade han och såg frågande på dem.

  ”Lyssnar du överhuvudtaget?” frågade Sarah och snörpte ilsket på munnen, själv fattade han inte varför, det var ju inte direkt som om hon skulle ha kläckt någon fantastiskt bra och genialisk idé som skulle ge dem ett högt betyg bara av den anledningen.

  ”Nej?” Demonstrativt tryckte han igång första bästa låt och höjde volymen. Svenska var inte hans favorit eftersom läraren hatade honom mer än till och med esteterna och att få ett MVG kändes i princip omöjligt.

  ”Vi tänkte göra en film, en kort typ informationsfilm, är du på?” undrade Hampus och slängde en snabb blick på klockan, tre minuter kvar av lektionen och de hade fortfarande inte kommit fram till något. De visste allihop att Bastian kunde vara ganska kreativ när han kände för att bry sig, men idag var han både rastlös och lättirriterad, ungefär som han alltid var innan en viktig match.

  ”Fine, det blir säkert jättegulligt och fluffigt.” En filmjävel? Alla gjorde filmer för att de trodde att det var något storartat och kreativt, visst var det roligt när någon gjorde det första gången, men när alla gjorde det så krävdes det i princip att man gjorde en Die Hard trehundrasextiofem för att ens bli ihågkommen.

  ”Men kom på något bättre själv då!” fräste Therese och de bruna ögonen var smala som springor, liksom alltid när hon försökte se farlig ut. Hon och Sarah var ganska lika egentligen, ungefär samma kroppsbyggnad, sminkning, klädstil och håruppsättning, typ Barbie och Teresa (för det var ju så den storbystade dockan hette som mörkhårig).

  ”Tror du jag är någon jävla maskin eller?” sa han spydigt till svar och kastade luggen ur ögonen. ”Jag sa att det funkar, räcker inte det?”

  ”Jaja, lugna ner er, vi tar den här idén nu, jag skriver rent den och lämnar in den på måndag och okej? Vi slutar nu nämligen.” Hampus reste sig upp, samlade ihop block, lösa papper och pennor medan han slängde en blick på iPodnörden som fortfarande blängde på Therese. ”Skulle du ha hjälp med att fixa i ordning eller?”

  ”Va? Ja det vore schysst.” Bastian kom hastigt på fötter och plockade upp svenskböckerna från bordet med en snabb blick på klockan. Fan Max hade redan haft rast i tre minuter och han kanske redan hade hunnit ner till receptionen och kollat i skolkatalogen och då hade planen han utformat dagen innan blivit alldeles värdelös.

  ”Jag måste ner till receptionen bara, kommer du dit sen eller? Kan du lämna mina grejer i skåpet?” Utan att vänta på svar lassade han över böckerna och sina nycklar på Hampus och skyndade ut genom dörren, det var mycket folk i korridorerna som var på väg till matsalen eller till sina skåp för att de slutade tidigt. Han trängde sig förbi esteter och Arvid på väg ner för trapporna och hoppades att ingens bläck- eller blyertspenna hade gjort streck på hans tröja, i och för sig var den mörkblå och några streck kanske inte skulle synas så tydligt om de inte var typ rosa. Det hade tagit evigheter för honom att välja vilken tröja han skulle dra på sig, han ville inte se för alldaglig och trist ut, men samtidigt inte uppklädd som någon friande påfågel. Han hade hittat tröjan då han gått längst in i garderoben och letat efter kläder han inte använde till vardags, den var långärmad och framhävde både arm- och bröstmuskler utan att det såg bögigt ut. Dessutom var han förbannat snygg i mörkblått.

  Han saktade in på stegen när receptionen var inom synhåll, men ingen stod där, men Max hade väl knappast hunnit leta rätt på honom i katalogen och gått därifrån på fem minuter? Esteterna hade lektioner på våningen över hans egen svensklektion och det hade inte sett ut som om killen hade varit något hundrameterssprinter som slagit svenskt rekord, precis. 

  Sonja som var receptionist och hur gammal som helst såg förväntansfullt upp på honom när han lutade sig mot disken, lite åt ena sidan för att inte skrämma iväg Max, killen trodde ju fortfarande att han var typ Kingpin eller Doktor Octopus.

  ”Jo alltså”, sa han dröjande i hopp om att komma på någonting att säga och ha en ursäkt till att stå där. ”Jo just det, jag är inte säker på mitt individuella val till period tre, skulle jag kunna få se de andra kurserna också?” Besvärat kliade han sig i nacken och såg bedjande på henne, tredje perioden hade redan börjat och det vore lite sent att byta nu, men han hade ingen annan ursäkt till att stå där och hänga.

  ”Javisst kan du få det, men är det inte sent påtänkt att göra det nu?” Hon sköt upp de rödbågade åttiotalsglasögonen på näsan och började knappa på datorn med koncentrationen på topp. Någon halvminut senare började skrivaren pipande och väsande printa ut varma papper som hon räckte honom över disken. ”Men du talar väl om för mig nu om du vill byta så att jag kan ändra dina uppgifter på direkten?”

  ”Va? Ja det är klart.” Han nickade pliktskyldigt och började bläddra bland pappren. Aktiekunskap, det var den han läste nu och han tänkte inte byta för det var kul som fan, men det behövde han ju inte låtsas om just nu. Skissteknik och akvarell, akvarell, Programmering A, Certifikatkurs engelska, Organisation och ledarskap, filosofi, astronomi…

  ”Ursäkta, skulle jag kunna få låna skolkatalogen?”

  Shit.

  Han såg snabbt upp från sina papper och där stod mycket riktigt Max i stuprörsjeans och en vit tröja med KENT på bröstet. Det var mer svart runt de silvergrå ögonen idag än igår och smala fingrar drog ideligen ner den långa svarta luggen i ögonen, till skillnad från det övriga håret som stod åt alla håll. En osäker blick åt sidan, som för att se om han kunde upptäcka Spindelmannen någonstans fick Max att se ut som om han just hade satt i halsen när han istället fick syn på Bastian som fick svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr och tvinga tillbaka det leende som ville klyva läpparna brett isär. Han vände snabbt blicken till sina papper igen när en grabb med en farligt blå tuppkam slöt upp bredvid Max och såg urbota full i fan och nyfiken ut.

  ”Hittar du honom?” undrade han uppspelt och hängde sig över sin kompis tunna axel i hopp om att avslöja MSNgrabbens sanna identitet först.

  ”Nej, jag måste hitta samhällsklasserna först”, suckade Max och Bastian blev med ens medveten om att den där ljusa rösten lät precis likadan i verkligheten som på telefon och varför hade han inte tänkt på det innan?

  För att pandaansikten var borträknade för länge sedan.

  ”DÄR DÄR! SAMHÄLLSKLASSER!” utropade tuppkammen och hoppade upp och ner på stället som en upphetsad studsboll.

  Bastian höjde chockat ögonbrynen gömd bakom sina papper och undrade om den där varelsen av misstag bytt personlighet med en femåring eller kanske en smurf.

  ”Gud… jag vågar inte kolla”, mumlade Max och Bastian kunde se hur han följde namnraderna med fingret samtidigt som han tuggade på ringen i underläppen. ”Dessutom”, lade pandapojken till betydligt tystare så att det nog endast var menat för Smurfens öron. ”Så kommer Mister Perfect snart hoppa på mig och döda mig eller något.”

  Bastian försvann snabbt bakom sina papper igen och försökte se obesvärad ut när två par blickar vändes mot honom ett par korta sekunder. Det pirrade i magen och när som helst nu så skulle Max förstå att det var han, Reenstierna och Basse var samma person.

  ”DÄR, DÄR ÄR HANS NAMN!” Smurfen började studsa okontrollerat igen och Max petade på personerna på fotot med pekfingret för att komma fram till rätt person.

  ”Oj”, sa han sedan tyst och slängde en blick över axeln som om han inte ville att någon skulle höra dem. ”Han var ju ful, han sa att han var snygg.”

  VA?!

  ”Finns det inga mer med samma namn då?” försökte Smurfen och började leta bland de andra sidorna medan Max tycktes självdö med huvudet på receptionsdisken.

  Bastian ville svimma, klart som fan att det inte fanns några fler med hans namn, hur jävla vanligt trodde de att det var egentligen? Och hur kunde de tycka att han var ful, ingen tyckte det och… herrejävlar.

  ”Jag är ledsen Maxipojken, det verkar faktiskt som om det är han. Samhällare har alltid för högt självförtroende, han kanske typ trodde att han var som den där Reenstierna eller något?” Smurfen klappade Max vänligt på axeln och log glatt när han såg upp och mötte Bastians förvirrade blick (som inte var förvirrad av den anledningen han verkade tro). ”Vadå? Det var en komplimang! Tjenare Hampe, vi ses ikväll!” Smurfen höjde en hand och hälsade på någon bakom Bastian som hälsade tillbaka – Hampus och började sedan gå mot matsalen med Max efter sig som hängde med huvudet som en ryggradslös emodocka.

  ”Ja, det gör vi, vi ses!” Hampus vinkade och vände sedan blicken mot fågelholken som stod bredvid honom med papper i handen. ”Äh vadå, du behöver inte se så chockad ut för att esteter pratar med dig.”

  ”Det är inte det. Vänta kan jag få kolla i den där innan du slår ihop den?” Bastian skyndade snabbt fram och tog skolkatalogen från Sonja innan hon hann slå igen sidan Max och Smurfen hade lämnat uppe. Det var inte hans klass, det var den B-klassen. Snabbt ögnade han igenom namn efter namn och blev alldeles kall när han kom till Mellersta Raden och nummer fem: Sebastian Eksjö. Världens största datanörd med mer finnar än hud i ansiktet och så tjocka glasögon att han nog måste vara näst intill blind utan dem, han såg ut som en sådan där stereotypnörd som alltid fanns i Amerikanska tonårsfilmer med det där totalt ofriserade håret som spretade åt lite olika håll från dag till dag, beroende på vilken sida han hade sovit på.

  Han kom genast ihåg den gången de hade avslöjat sina namn för varandra på MSN.

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Grr, jag får bara sånna kärringvibbar. Basse, typ Ebastian då?

 

Max hade inte menat Bastian, han hade inte råkat skriva till ett E, han hade missat ett S. Killen hade trott hela tiden att han faktiskt hette Sebastian.

  ”Vad håller du på med?” undrade Hampus en aning fundersamt och pekade på pappren med Individuella Valet-kurserna som hade lämnats åt sitt öde på disken. ”Ska du byta nu?”

  ”Va? Nej jag bara… nej det ska jag inte.” Bastian suckade och tog emot väskan och jackan som räcktes fram mot honom. ”Ska vi dra då eller?”

  Hampus nickade och de följde med den nu ganska uttunnade strömmen av elever som också hade ledig eftermiddag, några hälsade på honom precis som i korridorerna och han nickade halvt ointresserat tillbaka till de som han faktiskt kände igen ansiktet på.

  ”Det var han va?” sa Hampus plötsligt och Bastian ryckte till, han försökte desperat komma på en undanflykt till att slippa ha konversationen de hade haft på Pizza Hut vid plattan igen.

  ”Vadå han?”

  ”Han som du väntade på, som inte dykte upp, det var han va? Johans kompis?”

  ”Var det där Johan?” Han försökte låta chockad och försökte lura in konversationen på ett nytt ämne.

  ”Ja, det var Johan, han kommer till dig ikväll och säkert hans tjej med. Men var det han, Johans kompis, som inte dykte upp?” Hampus hade lärt sig alla tricken vid det här laget och lät sig inte luras så lätt, han flyttade axelremmen till väskan längre upp på axeln och drog dragkedjan till skinnjackan lite längre upp.

  Fan. Fångad. Ingen väg ut.

  ”Ja, det var han… hur visste du det?” Bastian såg envist ner i trottoaren för att slippa möta den där blå laserblicken och det var dessutom mycket lättare att låtsas som om konversationen inte alls ägde rum på riktigt.

  ”Därför att han var på plattan när vi var där, eller hur? Dessutom berättade Johan att hans kompis hade suttit där och väntat på någon som inte kom, han sa det i förtroende för kompisen ville inte att alla skulle veta tror jag och jag kopplade inte först. Men nu när du inte försökte mörda honom för att han hällde läsk över dig igår och istället fånstirrade på honom som om han var en utomjording så börjar ju till och med jag förstå, speciellt när han var där med Johan.”

  Bastian nickade kort, hoppades att inga andra än de fyra öron som konversationen var menade för hade snappat upp innehållet och nu tänkte sprida saken vidare. Ingen fick veta, speciellt inte eftersom inte ens Max visste.

  ”Men han vet inte att det är jag”, mumlade han tyst och svängde oförberett över gatan med Hampus hack i häl.

  ”Ska du inte berätta det då? Du är väl kär i honom eller hur?” Den brunlockiga pojken hade sänkt rösten som om han förstod att alla inte hade med det att göra.

  ”Jag vet inte hur jag ska säga det liksom, han tror att jag är… min kompis”, suckade Bastian och rev sig i håret medan han slog in portkoden med den andra handen.

  ”Så han vet att du vet vem han är?” Hampus gick före in genom porten när den hölls upp för honom och de började gå tillsammans uppför trapporna.

  ”Ja, det vet han och nu tror han att han vet vem jag är… och jag vågar inte säga något till honom. Igår lät jag honom tro att jag var min egen polare liksom, och det måste ha blivit ett missförstånd någonstans när vi snackade om vad vi hette, för han tror att jag heter Sebastian. Så nu är han säker på att jag är äckliga Sebastian Eksjö, och inte mig själv…” Bastian suckade tungt och låste upp ytterdörren, han såg en skymt av städerskan som lovat att hjälpa till att ställa undan de föremål som föräldrarna ansåg för värdefulla för att lämnas framme till den destruktiva ungdomen.

  ”Varför säger du bara inte som det är?”

  ”För det är inte så lätt som du verkar tro, han hatar sådana som mig, fattar du inte det?” 

  ”Jo, du är inte så populär i de kretsarna, men jag tror inte att han kommer att tycka bättre om dig precis bara för att du ljuger honom rakt upp i ansiktet. Verkade han förtjust över Sebastian Eksjö eller?”

  Alltid lika snusförnuftig, alltid lika ärlig och alltid lika realistisk.

  ”Nej… men nu kommer han att hata mig för att jag ljög och inte sa som det var från början.” Bastian nickade kort mot städerskan som bar en afrikansk keramikvas genom hallen, hon hälsade med ett leende och såg ut som en snäll gammal mormor med det grå håret virat till en knut och de många rynkorna i runt ögonen och munnen som så tydligt talade om att hon nästan alltid log.

  ”Men det är större chans att han kan förlåta dig för att du tillslut sa som det var och var ärlig mot honom, än att du låter honom tro att du är någon annan, då kan det ju aldrig bli något mellan er eller hur? Dessutom kanske han får reda på det genom någon annan och hur glad tror du han blir då?” Hampus öppnade träningsväskan och lyfte ut de färgglada systembolagetpåsarna och ställde dem på köksbänken tillsammans med några flaskor drinkmix och en ICA-kasse med citroner, frysta hallon och läsk.

  ”Tacka din brorsa för att han ställde upp.” Bastian nickade mot spriten som Philip, en några år äldre kopia av sin lillebror, vänligt nog köpt ut åt dem. Han undvek skickligt frågan och hoppades att Hampus för en gångs skull gav upp och inte frågade igen, men sådan tur hade han inte.

  ”Försök inte smita undan, det funkar inte med sådana här grejer du vet, det kommer ändå alltid att komma ikapp en tillslut.”

  ”Det kommer ändå aldrig att kunna bli något, det fattar du väl själv? Vilka skulle tycka att det var okej att jag var tillsammans med en sådan som han? Och han skulle inte ens vilja det, för jag är jag och han hatar sådana som mig”, försvarade sig Bastian hett och blängde ilsket med han började trava flaskorna på varandra i kylen för att få in dem allihop.

  ”När du säger sådär låter det som om han vore en knarkare eller prostituerad eller något.” Hampus skrattade till och såg sig om i det ljusa köket vars inredning var i senaste slaget med vitvaror i borstad metallic och köksluckor i ljus ek för att få någon sorts skön känsla av modernt kök i klassisk tappning. Det lyckades. Det fanns å andra sidan inte en enda vrå i våningen som inte stämde in på den beskrivningen, det hade Elisabeth Reenstierna noggrant sett till.

  ”De flesta hade haft lättare acceptera om han var en av oss och knarkade, än som den han är nu… estet och blygast i världen”, mumlade Bastian och granskade den etiketten på den ljusblå rätblocksflaskan med Gin i, det smakade typ tallbarr och var inte särskilt attraktivt att dricka rent, men storebror Philip hade tydligen tänkt sig att lillebrorsan och hans polare skulle grogga till rejält eftersom Hampus redan hade ställt in ett par flaskor med Tonic i kylen.

  ”Det är bara för att du tror att de förväntar sig det av dig, visst kanske de skulle bli lite chockade först, men det blev de ju första gången de fattade att du hade sex med en kille också, det gick ju över sen, eller hur?”

  ”Ja, men det berodde enbart på att jag inte slutade knulla brudar och det är bara okej för dem så länge jag knullar fler med fitta än med kuk.” Han tryckte in påsen med citronerna i lådorna längst ner i kylen och stoppade in förpackningarna med frysta hallon i frysen.

  ”Men kära barn, pratar du alltid sådär med dina vänner?” Städerskan hade stannat upp i dörröppningen till köket och såg chockat på de två ungdomarna, varav den ena nog hade slängt ur sig mer grova ord i en mening än hon hade hört det senaste året. Hon torkade bekymrat händerna på en kökshandduk som hängde undangömd i ett skåp innan hon började plocka ner de finaste kristallglasen ur deras skåp. ”Jag plockar undan de här också och sedan tror jag att det var allt, resten gjorde inte så mycket om något skulle gå sönder sa de. Så får ni ha det så roligt ikväll då ungdomar och grattis på födelsedagen Bastian.” Hon nickade vänligt och tycktes ha förträngt att han bara ögonblick tidigare hade vräkt ur sig både det ena och det andra som hon inte hade uppskattat alltför mycket.

  ”Eh… tack så mycket då, schysst att du kunde hjälpa till.” Bastian log så gott han kunde och började plocka ner de vin- och martiniglas som de faktiskt hade fått tillåtelse att använda. Det var fan i mig rätt skönt att morsan och farsan var på det klara med vad som skulle äga rum i deras våning när de inte var hemma, då kunde de i alla fall inte säga åt honom att han gått bakom deras rygg om stället låg i spillror när de kom hem.

  ”Du måste snacka med honom, på allvar, så fort du får chansen och jag tänker inte säga ett skit till varken honom eller Johan om de inte frågar mig rakt ut om det är du som… är du. Det här är inte min ensak, men ärligt talat Basse, du kan behöva någon som kan ta ner dig på jorden igen.” Hampus log mot honom med en förtrolig glimt i blicken och påminde ganska starkt om en trofast hund, i och för sig påminde han ganska ofta om just en sådan.

 

 

Musiken pulserade redan ut på gatan nedanför när det ringde på dörren för första gången, det var såklart de närmaste, Arvid och Sarah, Danne, Therese och resten av truppen som redan hade insett att man verkade mer polare till värden om man redan befann sig på plats när resten vällde in. 

  ”Grattis för fan!” vrålade Arvid och kastade ett kubformat paket genom hallen.

  ”Tack, tack”, flinade Bastian och tog tveksamt emot det, han ville inte ha några presenter, det var inte meningen att det skulle vara något jävla barnkalas. ”Vem är det ifrån?”

  ”Oss allihop, vi tyckte att vi borde köpa något till dig nu när du är så gammal och allt.” Sarah log varmt och gav honom en kram och en alltid lika läppglanskladdig puss på kinden, strax därefter kom Therese och upprepade proceduren men placerade läpparna på andra sidan av ansiktet. Sedan blev det bara ryggdunk och en samling i vardagsrummet, han kände sig verkligen som när han var sju och alla på hela kalaset skulle titta på medan man slet av presentpappret och blev besviken eller överlycklig.

  Aldrig något mitt emellan.

  ”Öppna då!” Arvid dunsade ner bredvid honom i soffan och tittade nyfiket på paketet, som om det skulle börja öppna sig själv eller börja dansa tango.

  ”Vadå då? Är du nyfiken eller?” Bastian skrattade till och pillade bort tejpbitarna för att sedan vika bort det silverglänsande pappret.

  En mobiltelefon.

  ”Ni är ju för i helvete inte kloka”, utbrast han och stirrade ner på den fyrkantiga lådan som täcktes av bilder på den senaste skapelsen inom mobilteknologin.

  ”Äh, vi är ju ganska många, det är ju från oss allihop och… läs på kortet vilka det är ifrån. Vi tänkte att vi skulle ge dig något som du hade nytta av, för en gångs skull.” Therese log glädjestrålande mot honom med de glittrande läpparna och det mörka håret föll glänsande och välfriserat ner över axlarna på henne. Hon var väldigt lik Sarah i ansiktet, de kunde ha varit syskon, det var bara det att den ena var mörk och den andra var ljus. Kindbenen var välmarkerade med spacklet som täckte varje del av det där typiskt svenska ansiktet och dolde varje del som kunde skapa ett något sånär personligt utseende.

  ”Öh… tack”, mumlade han och skulle just till att säga att de inte alls hade behövt att köpa något för flera tusen spänn till honom (ja, det var ju i och för sig inte så att deras ekonomi skulle lida något speciellt, men man gav inte polare mobiltelefoner, så var det bara) när han avbröts av dörrklockan.

 

Bastian hade sprungit fram och tillbaka mellan dörren och gästerna i nästan en timme när det ringde på ännu en gång och Hampus sken upp samtidigt som han var i fullfärd med att fylla upp kylskåpet med gästernas medtagna dricka och hålla ett öga på Arvid som lekte bartender.

  ”Det är säkert Johan som kommer nu”, log han och tog emot en systemetpåse från någon som ivrigt väntade på att få sin sprit nerkyld.

  Bastian banade väg mellan fnittriga brudar som nog mutat någon av hans polare för att få följa med och några grabbar från fotbollslaget som jämförde innehållet i sina påsar med största intresse.

  Det ringde på dörrklockan igen och han vred hastigt om låset för att släppa in de otåliga esteterna. Där stod Johan med den blå tuppkammen, de mörka kläderna och det ganska barnsliga utseendet, en tjej som måste vara hans flickvän med rosa hår som nog skulle få Sarah att dra på sig det där överlägsna ansiktsuttrycket som hon alltid fick då hon såg något som hon tyckte var osmakligt. Tjejen hade en blå och röd ballerinaklänning med en massa vit tyll och rödvitrandiga leggings som fick henne att se ut som en modernare version av Pippi Långstrump. Men det var personen bredvid henne som fick Bastians hjärta att stanna som det gjort flera gånger den senaste tiden.

  Max.

  Han såg osäker ut och kände sig säkert malplacerad där han halvt om halvt försökte gömma sig bakom sina två vänner. Han trodde säkert att snubben i dörren fortfarande var arg över läskincidenten.

  Bastian blev varm inombords och kunde inte slita blicken från den tunna pandapojken i de röda jeansen, nitskärpet och den svarta Ramoneströjan. Han reagerade inte ens över att ett paket i inslaget i serietidningar trycktes i hans händer, det var först när Johan sträckte fram handen med ett glatt leende som han rycktes tillbaka till verkligheten och log förvirrat till svar.

  ”Hej, grattis! Johan”, presenterade sig smurfen och hängde obekymrat upp sin jacka bland de andra. Flickvännen presenterade sig som Hanna och sedan mötte Bastian Max flackande blick och fick svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr.

  ”Hej. Max”, sa pandapojken tyst och såg skyggt på honom.

  ”Tjenare. Välkommen.” Bastian skakade den smala handen som kändes tunn och bräcklig i hans egen. Han granskade det bleka ansiktet med de silvergrå ögonen som tycktes en aning osäkra och rädda med det svarta i tjocka lager runt dem, munnen var halvöppen och Max tuggade tillsynes ängsligt på ringen i den fylliga underläppen. Näsan var en aning krokig, men det var bara märkbart om man granskade det något feminina ansiktet väldigt ingående. Precis som Bastian gjorde. Det tuperade håret spretade åt alla håll på ett vis som nu såg mer charmigt än (som han hade uttryckt det en annan gång då han sett någon med ungefär samma frilla i korridoren) stört och intelligensbefriat ut.

  Han önskade att han bara kunde få kyssa de där en aning feminint fylliga läpparna och känna smaken av Max.

  Men det gick inte, för pandapojken hade ingen aning om vem han egentligen var och om han faktiskt fick reda på det kanske det skulle vara tack och adjö, för alltid.

  Han mötte Max blick och höll kvar den, kände hur hjärtat bultade hårdare och snabbare innanför bröstkorgen, hur det pirrade i fingertopparna i längtan efter att få röra den där ljusa huden.

  ”Max?! Kommer du eller?” Johans skrik tycktes få dem båda tillbaka till verkligheten och den tunna kroppen smet snabbt förbi honom bland alla skor och jackor.

  Bastian suckade tungt och såg efter de där röda jeansen och det som var i dem. Allt kändes så förbannat hopplöst och omöjligt.

  Max plus Bastian var lika med katastrof. Omöjligt. In you dreams dickhead. 

  “Ge inte upp än.” Hampus stod plötsligt vid hans sida och gav en uppmuntrande klapp på axeln. ”Gå och snacka med honom som en vanlig människa först, så att han inte tror att du bara blåser honom. Sen kan du säga som det är, okej? Du har ju hela kvällen på dig.”

  ”Fine, jag ska säga det ikväll.”

   

Kapitel 10 : Maximilian - Du gav mig chansen

Svett och tårar brukade man ju säga. Eller var det blod svett och tårar kanske?

  Max visste inte riktigt vad han skulle tro efter att självaste Reenstierna blivit bänkad. Trettiofem minuter? Det var sanslöst, helt otroligt. Jisses.

  Han hade alltid haft den känslan att Reenstierna var guden på plan, i alla fall efter att ha lyssnat på åtskilliga kommentarer från flickor i ettan som säkert kunde döda för ett hej från Mr Goodlooking. Men efter matchen som just avgjorts kunde man börja tvivla ganska starkt.

  Killen verkade ju helt ur spel, som om han hade andra saker att grubbla över än att sparka på en hård boll framför sig. Som om fotbollen bara fanns där för att han var tvungen.

  Och då hade Max inte sett honom spela tidigare eftersom att sport aldrig varit inom hans intresseramar. Han hade faktiskt blivit överraskad över att han beslutat sig för att gå. Tanken på att få se Reenstierna i kortbyxor, fladdrande hår och tidlöst ansiktsuttryck hade gjort så att han tackade ja till att stå ut med Malin i en halvlek eller kanske till och med två. Hon hade ändå bara Torkel i skallen så det kanske inte skulle bli så hemskt, men vad visste han.

  Beviset på att hon bara gått för Torkels skull kom sedan genom att hon kastade sig bort mot omklädningsrummen direkt efter att lagen lämnat planen under skrik från glada supportrar.

  Trodde hon verkligen att Torkel skulle komma ut än på ett tag? Hon måste vara galen.

  Max visste allt om killar som tog lång tid på sig, hur håret skulle fixas så att det var stylat fast att det ändå inte skulle synas allt för mycket, inga blemmor fick synas och göra huden röd och irriterad. Åtskilliga liter deodorant skulle sprayas på för att undvika obehaglig lukt och så vidare. Frustrerande var det när man själv hade bråttom men inte vågade visa sig för allmänheten.

   Något som var ännu mer galet var väl det att bara ha Malin att snacka med när hon var på fel slags humör och speciellt när hon valt att spöka ut sig alldeles för mycket. Babydollklänningen i orange och vitt verkade vara gjord runt ja ingen aning egentligen och skar sig mot de regnbågsfärgade strumpbyxorna och det knallröda håret. Visst att hon kunde ha extrema saker på sig, men det här tog fan priset. Och för att ge annat folk mer åsikter om sådana som Max och kompani hade hon skrivit estet i pannan med en fet tuschpenna, eller dipliner. Något åt det hållet i alla fall.

  Hon såg hemsk ut med andra ord.

 ”Max! lyssnar du ens på vad jag säger?” gnällde Malin och kastade en om-blickar-kunde-döda mot Max som inte tog åt sig speciellt mycket.

  ”Eh, nej jag gjorde väl inte det kanske…” sa han en aning besvärat. ”Men jag tycker nog ändå att Reenstierna är bättre än Torkel. Killen har ju bara en dålig dag, det kan du ju också ha ibland så.”

  ”Eller hur! Vem var det egentligen som räddade matchen?” frågade hon spydigt och kastade med håret vilket bidrog till att hon såg ut som en misshandlad morot.

  ”Jamen nu så har ju inte Torkel direkt varit den bästa annars vad jag hört från andra”, kontrade Max lugnt. ”Reenstierna är i alla fall bra mycket snyggare.” Max flinade. ”Jag skulle inte ha något emot att vara i närheten av honom.”

  Han var trött på att hon skulle försöka platta till honom.

  ”Är du dum eller?! Jag har ju sagt att han är en manshora, det finns både bättre och snyggare killar än Reenstierna. Torkel tillexempel!” Malin skakade på huvudet så att håret flög omkring som torr halm och hon sköt ut hakan och såg bestämd ut.

  En dörr hade öppnats någonstans och Max registrerade att fotstegen stannat upp. Han såg sig omkring och så stannade tiden upp. Reenstierna. Herregud. Hade han hört vad Malin sa?

  Antagligen så hade han gjort det, ögonen var obehagligt blanka.

 Max blev irriterad på Malin som fortsatte att hugga i luften efter obefintliga mål och han nickade diskret bort mot Reenstierna för att hon skulle fatta att det var han som kom där, men inte. Hon fortsatte.

  Han såg bort mot Reenstierna istället med hakan nere vid knävecken. Den pojken, den sorgen. Inombords slocknade någonting. Han var ju inte alls förbannad på killen som snart, alldeles snart skulle kasta sig förbi honom i en språngmarsch som ingen annan förstod sig på. Blicken var fäst vid golvet, kanske för att inte visa känslor. Visst hade han reagerat över att bli kallad Manshora?   Det enda var det att han såg så kall ut att Max blev osäker. Blev han inte sårad kanske?

  Visst blev han. Killen var väl lika mänsklig som han själv bara det att han hade lärt sig att handskas med sin personlighet så att han slapp att bli utputtad från allt som hörde till populariteten.

 

Varför vågade han inte bara säga vem han egentligen var?

 

Den tjugoåttonde februari hade passerat med fart och fläkt för att låta ytterligare en slaskmånad träda fram och förpesta befolkningen i Sverige. Mars hade väl ändå både för- och nackdelar, men Max kunde inte direkt säga att det var en sådan period man verkligen längtade efter. Visserligen var det ett steg närmare våren, men mer än så var det fan inte. Han såg inte så mycket mer än grått rusk när han såg sig omkring. Det var inte överdrivet mycket folk ute, och perrongen var faktiskt ganska folktom. Här och där satt någon dyster figur på bänkarna som var utplacerade.

  När pojken andades ramlade andedräktsmoln ut från hans läppar, och roat lekte ett leende i mungipan medan röken skingrade sig och försvann i tomma intet.

  Det var tur att det fortfarande fanns lättroade människor kvar bland alla gravallvarliga. Inte för att han var en sådan person man kunde kalla glad jämt direkt…

  Han såg ner på spåret och suckade, kastade blickar åt höger och vänster återigen och förundrades över människors tapperhet. Det var inte direkt varmt och tåget var en kvart försenat.

  Till höger om honom satt en rynkig dam med en uppenbart lika gammal pälskappa som hon själv. Över de stålgrå permanentade lockarna hade hon tryckt ner en limegrön basker och Max kunde verkligen inte låta bli att fnittra till när hon surt snörpte på de knallröda läpparna. Han slog vad om att hon hade läppstift på tänderna och att det låg äckliga tablettaskar i fickorna som verkade rymma lika mycket som Skalmans förunderliga skal. Hon höll hårt i handväskan som antagligen hade plats ännu mer än det tidigare nämnda, och fnös högt så fort Max flyttade på baken så att den inte skulle somna totalt. Somliga tyckte tydligen inte att människor kunde vara jämlika med dem själva.

  Längre bort satt ett par snorungar i trettonårsåldern och visade upp alla deras destruktiva och vackra ärr på armarna och vrålade på varenda stackars sate som gick förbi dem.

  Hade de inte annat för sig än att hålla på och jävlas?

   Han såg ner mot spåret igen och studerade pantflaskor och ölburkar. Någon hade haft riktigt trevligt och ville antagligen se dem mosade.

  Plötsligt så kände han en stickande känsla i halsen, som om någon rispat hans hals på insidan med ett hundratal nålar. Halsfluss nästa.  Silverögonen tårades, han rosslade högljutt och såg i ögonvrån att tanten flyttade sig ett par centimeter bort för att slippa bli täckt av bacillerna han snart skulle slänga ur sig. Hostattacken bröt tystnaden och människor runt omkring såg sig om för att se vem som stört ordningen.   Och så såg de pandapojken med kajalen, upptäckte att det inte var något mer intressant och fortsatte med det intressanta de sysslat med innan. Alltså ingenting alls.

  Han var trött på förkylningen. Den fortsatte bara att hålla i sig som ett jävla efterhängset plåster som aldrig riktigt ville ge upp den sista klistereffekten och satt sådär riktigt jobbigt. Och om han tänkte efter så kunde han till och med likna förkylningen med Basse eftersom att tankarna kring honom aldrig släppte. De ville inte ge upp, och försökte barrikera sig in i tomrum som fylldes upp av misstro och allt annan skit som bara Max kunde lagra upp som någon slags hamster.

  Fan Johan, var det inta dags att komma nu? Irriterat slängde han med luggen så att den istället hamnade i ögonen så att han svor högt. Kunde ingenting bli som han ville?

  Det värsta han visste var människor som kom för sent, och nu var det inte ens så att Johan gjorde det med flit. Men känslan att bli avspisad, känna hur självförtroendet sjönk till botten. Det var obehagligt, fast att han visste att kompisens tåg var försenat på grund av störningar i datanätet eller vad de hade meddelat om.

 

  Han frös som ett arsle och kom på sig själv att sitta och plaska med skorna i vattenpölen som låg framför honom. Den var inte speciellt djup, men det fanns tillräckligt mycket vatten för att det skulle tränga sig in genom den trasiga sulan och blöta ner strumporna.

  Han gladde sig över tanken att det inte var alltför långt hem, men irriterade sig ändå på allt det trasiga. Det var ju inte direkt så att han hade råd med ett par nya skor för tillfället. Det var sådana saker som fick vänta tills räkningarna var avklarade, men han klagade inte allt för mycket - de var ju hyggligt snygga ändå.

  ”Vissa har ju inget hyfs i kroppen”, mumlade baskertanten helt plötsligt och reste sig upp för att lämna platsen. Det var antagligen plasket med fötterna i vattnet hon påpekade och verkade inte direkt glad när Max såg efter hennes vickande höfter, och högdragna hållning på kroppen när hon slog sig ner vid bänken som låg ett tiotal meter bort.

 Han var i alla fall tacksam, han slapp känna den jobbiga doften av malkulor i näsan så fort pälsen rörde på sig.

 

 

Men nu satt han i alla fall där på perrongen i Solna och såg ut över snöslasket och väntade på att Johan skulle dyka upp och göra honom sällskap under resten av kvällen och lysa upp den i princip tomma trean. Malin och Hanna skulle också komma, men en aning senare – antagligen för att Malin skulle shoppa ur sig den mesta av ilskan hon höll utanpå huden, och stackars Hanna skulle vara med och agera bollplank. Malin hade ju ringt och vrålat i telefonen och bjudit in sig själv hemma hos Max, och han kände på sig att det var ett sådant där tillfälle då man bara skulle ta allting med lugn och ro och låta henne agera ut i full styrka.

  Bara man inte gjorde henne mer sur än vad hon redan var kunde man vara ganska säker på att det hela la sig efter i alla fall någon vecka. Det var ju aldrig någon som sagt att hennes PMShumör släppte snabbt.

  Det brukade istället vara en långvarig dispyt som kunde pågå i evigheters evigheter om inget tragiskt hände den personen Malin var förbannad på. Då var det istället skadeglädje som yttrades ur käften på henne.   

 

  Max kastade upp huvudet så att håret yrde när han hörde signalhornet från pendeltåget om att allt levande skulle lämna spåret. Äntligen!

  Det kändes som att han hade suttit och väntat i hundra år på att Johan skulle komma, och för ett tag hade han blivit orolig över att hans kompis övergivit honom. Det var ändå en rätt patetisk känsla att få för sig om, men han visste ju inte efter Basse.

  Han kunde behöva en dos av Johan vars personlighet och hjärta räckte till tio till. Max kunde verkligen förstå varför Hanna dukat under av all den där charmen pojken bar omkring på. Visserligen kunde han bli en aning överdriven och barnslig, men mer än så var det väl inte – han var varken elak eller uppkäftig, stöddig eller jävlig. Han var bara sig själv och det räckte överlag.

  Med stora ögon och största möjliga koncentration svepte blicken över varenda rörelse som gjordes inifrån tåget. Tillslut, efter många kisande ögonkast kunde han uppfatta Johan med direktseendet precis innan kängbeklädda fötter hoppat av tåget för att börja sin promenad bort mot honom själv.  Tuppkammen var i storlek medium och lyste verkligen upp omgivningen när den svajade upp och ner i snålblåsten. Ordnat med sockervatten och allt var den faktiskt en ganska underlig syn för den som inte var van med det överdrivna, men Max log bara lättat åt den – en iordninggjord tuppkam var lika med en glad Johan.

  Det var egentligen inte så många som skulle av i Solna när tåget kom från Märstahållet, det var snarare så att folket som klev på verkligen hade någon slags djurisk instinkt som sa till dem att de skulle ha sig en sittplats. Kosta vad det kosta ville, bara de kunde sitta ner den korta biten till Cityterminalen.

  Så korkade han igen överdrivna upplysningar igen och återvände till sina studeringar av pojken med det blå håret och kunde inte låta bli att skratta högt när han fick syn på vad som skedde framför hans ögon. Johan hade på något sätt lyckats knuffa till baskertanten med ICAkassen han hade i handen och ett herrans liv bröt ut.

  Max reste sig upp i förebyggande syfte – han kanske kunde hjälpa Johan ur knipan om han kom och gjorde något barnsligt som fick tanten att springa därifrån.

  Men innan han hade undvikt vattenpölen (egentligen en ganska idiotisk gest från hans sida) så att fötterna inte blev mer blöta än vad de redan var hade Johan klappat surtanten på axeln och lett glatt.  Hur kom det sig att vissa människor bara kunde vinka barnsligt till en annan och sen bara kunna gå ifrån utan att få sig så mycket som en törn i hjärtat?

  Hur kunde en människa bli så äckligt social? Var det nått man föddes med eller kom det efterhand som ett brev på posten? ”Idag är det din tur att bli social och stödja samhället.”

  Antagligen var det inte så lätt.

 Johan hade ju till och med polare i Reenstiernas kretsar vilket Malin påpekat högt och tydligt varje gång hon börjat reta ihjäl sig på de nämnda samhällarna och behövde något att klaga på. Alltid var det något som inte dög med tillvaron, det var en sak som var riktigt säker.

  Max trampade på stället och såg Johan närma sig med stora kliv. Han var en aning speciell den där pojken med det blå håret, läderjackan som liknade en The sims kreation med nitar och hangarfartyg till kängor med stålhätta. Han var född till att sticka ut och om det var någon som skulle träffa honom för första gången fick de alltid svälja ett par gånger extra innan de skakade hand med honom. Max hade känt samma sak en gång i tiden, då i ettan när han presenterats framför de andra Estetsvinen. Men så klaffade något och de fastnade för varandra.

  Punkaren och bögen.

  ”Hej Maxipojken!” Johan hade tydligen pluggat ur Ipodlurarna och vinkade nu glatt mot Max medan benen gick som trumpinnar.

”Hej på dig med”, flinade Max och beslutade sig för att koppla ur allt skit ur huvudet. Det var gängets kväll som var på ingång, inte massa annat.

Johan slöt sig upp rakt framför Max och grabbade tag i hans axlar och skakade lätt. Daglig och inte så ovanlig hälsningsfras.

”Hur är det bakom fasaderna av leenden?”

Vadå fasader? Vad var det han menade nu? Syntes det något? Frustration.

  ”Eh, vad för slags fasad pratar vi om nu?” Max höjde en aning på ena ögonbrynet och försökte se sådär allvetande och vad-snackar-du-för-skit-nu-då minen och lekte kall.

  ”Kom inte här med tomma ord och visor, säg vad som bekymrar dig kära gosse så ska jag se om vi kan ställa allt till rätta igen. Du ska se att allt kommer att ordna sig i sinom tid.” Johan mässade på som en gammeldags präst och klappade Max ett antal gånger på huvudet innan man faktiskt kunde se tänkbara brister i skådespelet. Flinet på läpparna var bara ett exempel.

  ”Jäkla teaterapa!” gormade Max och kunde inte låta bli att le och kröka en aning på ryggen för att efterlikna en nöjd katt. ”Lägg ner skådespelen för idag så slipper jag oroa mig över att det är något slags fel på dig.”

  ”Men! Ska jag inte ha det trevligt någonstans?” Johan öppnade munnen på vid gavel och såg ut som en tappad guldfisk. En ganska charmig tappad guldfisk med andra ord.

  ”Menar du att jag har gett bort min flickvän till en mördarmaskin utan friskt psyke och dessutom ska tillbringa kvällen med en smygbög?” Han frustade vilt och kastade ICAkassen i magen på Max som höll på att tappa andan av den plötsliga dunsen mot platt mage. ”Det här är fan helt oacceptabelt.”

  ”J-jag a-antar d-det.” Max kippade efter luft mellan skrattanfallen som kastade sig över honom som en flock vilda vargar. Repliken som svingade ut på honom ett par sekunder senare gjorde inte saken bättre, och ögonen tårades i kapp med fnittret som bubblade i halsen på honom.

  ”Du ser ju ut som en pissråtta. Möjligtvis inte käkat sur mjölk på sistone? Det lär ju göra susen och som du håller på kan man ju undra.” Johan betraktade Max med allvarliga ögon och Max fick vara så vänlig att vända undan blicken så att han skulle kunna börja andas normalt igen.

  Det var det värsta med dålig humor, man skrattade åt det mesta och åt det mest tråkiga eller sjukaste man kunde prata om. Men man kunde garantera överdrivna skrattinvasioner och ögon som svämmade över av hysteriska tårar när man umgicks bland blåhårade bergatroll.

  ”Fan Max, vi kan inte stå här hela dagen. Kan du inte bara lägga ner fnittrandet, okej? Jag är inte på humör idag och klarar inte av dina fjollerier som jag brukar.” Johan trampade på stället och jagade efter ICAkassen som Max balanserade mellan höger och vänster hand. ”Få hit den då!” garvade han lätt och bländade av ett solskensleende.

  Johan hade alltid en tendens till att få med sig roliga grejer, eller i alla fall sådana saker som var goda att stoppa i käften och njuta av i evigheter. Han började röra på sig, för trött för att stanna kvar och vänta in nästa tåg som skulle anlända tio minuter senare. Max skuttade bakom i hasorna på honom bara för att retas, och han ibland så förstod han sig inte på sig själv. Med gänget kunde han stimma och ha sig, men om de kom ut bland folk så vävde han upp den där tjocka betongmuren som ingen fick knäcka.

 

Den där som Basse kommit innanför för länge sedan.

 

När de lämnat stationen bakom sig med brölande pendeltåg och galna baskertanter började de uppföra sig som folk igen, vad det nu betydde. Max hade virat halsduken ytterligare ett varv runt halsen så att man knappt kunde se något annat än de lätt rödrosiga kinderna under lugg och stickat garn. Fingrarna var omslutna av varma vantar, medan Johan spatserade gatan fram med uppknäppt jacka och blottad hals.

  ”Men seriöst Max, hur är det?” Johan bröt tystnaden medan de gick där – Max balanserade på trottoarkanten och Johan gick en bit in ifall att han var tvungen att rycka ut om Maxs balans skulle svika honom.

  Kan du sluta Johan?

  ”Eh, vad är det här för tjafs?” Max rynkade på näsan och hostade till så att det rev och slet i bröstet. ”Jodå, det är väl fint. Bara att den här förkylningen aldrig vill släppa.”

  ”Ha-ha, det märks. Hanna sa att du lät som ett arsle när hon pratade med dig häromkvällen i telefonen.”  Johan vände blicken mot Max i samma ögonblick som denne höll på att falla pladask på näsan. En arm slogs ut och tog tag i pojken innan han föll. Trottoarer och stenar över lag kunde vara förrädiska i mars-slask-månaden. Det visste de båda om.

  ”Det var väl inte direkt oväntat att hon tyckte det heller”, suckade Max dramatiskt och snörpte på läpparna så att det stramade över piercingen.

  ”Det ser ut som om du har syrebrist i hjärnan.” Johan skrattade medan han såg bort mot gräsplätten som närmade sig i maklig takt och verkade fundera över något djupt gående.

  ”Syrebrist? HA! Man kan ju undra vem det är som har brist på vad egentligen”, kontrade Max med ett finurligt flin på läpparna.

  Johan blängde tillbaka med tunga ögonbryn och verkade vilja döda Max med blickarna han kastade. Det gick inget vidare, det enda Max gjorde var att fnittra hysteriskt – igen, och härmade Johan för allt han var värd. Det var ändå en ganska fin dag, egentligen om han tänkte efter.

  Solen försökte i alla fall passera genom de grå molnen, och gräsmattorna lyste guldassiga på marken. Men det var ändå känslan av att våren var på gång, inte nu, inte då men kanske någon gång inom en snar framtid som gjorde att glädjen bubblade upp i bröstet på honom.

  Han kom fram till det att han riktigt avgudade Johan, långt därinne. Pojken med vänner över det normala och en käft som gick i ett. Jävla naturbegåvning.

  ”Du, du borde fan äta mer.”  Johan ruffade till Max axel.

  ”Vad har det med saken att göra?”

  ”Det vet jag inte.”

  ”Håll käften då?”

  ”Ska du säga, flaggstångsunge.”

 

  Nyckelrassel.

  Max stod och fumlade med nycklarna i en evighet, försökte leta efter den längsta av alla för att kunna låsa upp dörren som var stämplad med familjens namn. Johan stod bakom honom och trummade en aning lätt frustrerat med kängorna för att säga att Max skulle rappa på en aning innan han höll på att förgås av toalettbehov.

  En obehaglig känsla for över bröstet på honom. Det var så tyst och lugnt. Ingen Hugo. Både Carin och Hugo var iväg till ett par släktingar i Uppsala och skulle inte komma hem på ett par dagar, så Max var helt ensam i lägenheten och det skrämde honom. Skrämde honom för att vara ensam och att han bara skulle stänga in sig på rummet och inte klara av att se någon annan i ögonen och spärra in sig hos musiken och inte hitta ut. Det var väl därför han hade bjudit hem alla, när han tänkte efter. Lägenheten skulle inte vara lika tom som annars, för vad skulle han ha hittat på? Suttit vid datorn och beklagat sig för människor som inte ens var inne på MSN eftersom att de var ute och spenderade upp minuterarna av liv de ägde? Antagligen. Eller sura över hur Basse försökte tränga sig in genom murarna igen fast att han hade lyckats ställa honom utanför. Den där dagen på plattan då allt hade gått åt helvete och solen aldrig ville ta sig ner till hans hud för att värma. Då han grät och förstod att han inte hade rätt till värme.

  ”Max, ärligt talat. Jag håller på att pissa på mig och du står och dagdrömmer!” Johan trängde sig före Max och drog om nyckeln i låset så att dörren slogs upp. Han rusade in på toaletten och stängde dörren om sig och Max stod kvar utanför som ett fån.

  Han mådde kanske inte så bra egentligen. Magen vrålade och det var inte bara hungern som påverkade det hela. Förbannade jävla Basse, sluta spöka.

  Han förmådde sig att ta sig över tröskeln, vända sig om och stänga ytterdörren så att inga människor såg in och så att han inte heller kunde se ut. Skorna flög av på två röda och stod där leriga och dana i hög. Så gick han in i köket, belamrade köksbänken med påsen Johan haft med sig och placerade in läsken i kylskåpet där den hörde hemma. Han jobbade i mörkret vilket han egentligen inte gillade. Lampan i fönstret gjorde inte nån stor nytta, han såg bara konturerna av det han pysslade med. Han gillade inte känslan av att inte veta vart saker och ting var. Samma känsla verkade dala kring människor om han tänkte efter.

  Max spetsade öronen. Hade Johan tänkt stanna där inne länge? Han tyckte inte om tystheten, och att tända alla lamporna i den nedsläckta lägenheten. Det kändes som att ingen hade varit där på evigheter. Det skulle inte ens kännas underligt ifall att han hittade ett lager damm på mikron.

  Så hörde han bruset. Johan spolade och tvättade händerna i rask takt med tvålen som luktade av lingon och ljung. Den där som man kunde gå och inhalera och bli glad på.

  ”Maax! När var det Malin skulle ta hit min Hanna så att vi kan börja glo på film och bli snyftbenägna?” Johan smög sig ut från toaletten och släkte lampan efter sig. ”Ofta du inte har tänt i hallen, du tycker ju inte om när det är för mörkt.”

  ”Ingen aning, snart antar jag. De har väl varit ute i, eh. En, två eller tre timmar”, svarade Max samtidigt som han räknade högt på fingrarna så att Johan var tvungen att flina.

  ”Jag förstår ju att du har problem med matten”, sa han och stannade upp mitt över kökströskeln. ”Men det där är ju patetiskt ärligt talat.”

  ”Klaga på du förbannade smilfink!” Vrålade Max som kände hur humöret steg inom honom när han snabbt grabbade tag i en närliggande gurka i det öppna kylskåpet. ”Jag är upplärd i den ädla konsten att slå ner punkarsvin med en mördargurka så det är bäst att du aktar dig!”

  Max ställde sig i anfallsposition med den halvt stympade gurkan i nävarna och kände sig som självaste Luke Skywalker när det var dags att förgöra Darth Vader.

  Johan la på ett pokerface över ansiktet när han fattat galoppen och kastade sig bakom köksbordet för fyra och såg mest ut att efterlikna en halvt ihjälskrämd unge på fem bast.

  ”Du kommer aldrig klara dig ur det här din jäkla fiskmås!”

  ”Ska du säga pajaspucko!” Max muttrade och försökte förjäves slå bort luggen med handen för att se så mycket som möjligt ifall att Johan helt plötsligt skulle göra ett hastigt utfall. Han kunde inte förstå att den alltid skulle vara i vägen, vad han än gjorde. Han hade tänkt tanken att klippa av den ibland, men så återkom tankarna till varför den egentligen fanns där och han lugnade ner sig. Det var ju för att ha en ridå för omvärlden och för att slippa ögonkontakt som var otroligt obehagligt med fel slags människor. Stirrande vassa ögon som verkade skära djupa hål i hans egna. Den fick stanna, draperi som draperi. Bara han slapp nålarna.

  ”Nu orkar jag inte mer Maxi”, gnällde Johan som om han sprungit omkring i evigheter. ”Jag vill se på spindelmannen och äta godis till jag spyr.”

  Max la gurkan åt sidan och suckade ljudligt samtidigt som han gav kompisen en surmulen blick. Han drog en hand över pannan och låtsades att torka av inbillad svett på byxbenen.

  ”Bra, jag orkar inte mer jag heller.”

  Johan såg så otroligt blåst ut när han trädde fram huvudet mellan köksstolarna som ett troll på vift. Tuppkammen hade fått sig en törn och det såg en aning skrattretande ut men Max höll skenet uppe genom att bita sig själv i handen åtaliga gånger.

  Topparna var böjda i en nästan nittio graders vinkel och det blåa såg enbart dumt ut i den skumma belysningen. Hur det kom sig att Johan valde att bli blåhårig från första början visste han inte. Det syntes i alla fall på långt håll och det var ett bra kännetecken ifall att man skulle träffa honom en dag då det var mycket folk ute och man inte sett honom tidigare. ”Följ det blå håret.”

  Max skakade på huvudet, mindre tankegångar tack.

  ”Duu Max.” Johan hade kommit fram helt och hållet från sitt nyfunna gömställe och blinkade med sina gröna ögon som om han vore en försvarslös och ensam hundvalp.

  ”Vad vill du?” Max snörpte ihop munnen och verkade känslokall.

  ”Är din data på?”

  ”Ja, än sen?”

  ”Kan inte jag få pilla lite? Du har ju så roliga prylar där.”

  ”Nja. Eller okej då. Bara för att du är sjuk då.”

  ”Jag är väl inte sjuk?”

  ”Jo Johan, du är sjuk. I huvudet.”

 

En timme senare hade inte tjejerna dykt upp. Johan hade roat sig med att spela Harry Potter i evigheters evighet och Max hade tittat på i sådär tio minuter innan han hade börjat gäspa okontrollerat och fått känslan av att döden var nära i brist på underhållning.

  Innan han hade slocknat helt och hållet kom han på det att ungen med mantel på spelet var en aning självdestruktiv när han hoppade omkring bland trehövdade växter som bara ville ha ihjäl honom innan hela uppdraget klarades. Han skadades på ett eller annat sätt hela tiden och man kunde ju undra om han hade börjat tycka om det så mycket som han letade faror.

  Huvudet hade inte brytt sig så mycket mer om att Johan satt och tjoade hysteriskt varje gång han missade att hoppa någonstans så att han försvann ner i ett häftigt svart hål, och han slappnade av mer och mer i takt till att Ipodlurarna gled ur hans öron.

  Ögonlocken var redan tunga av kajalstreck, men tyngdes ner ytterligare av tröttheten som plötsligt slog ner i honom som en utlösande atombomb och ett mörker dalade ner över dansande ögon. Han somnade helt enkelt.

 

”Gud. Han är så söt när han sover, inte sant Johan?”

  En röst från en ängel väckte honom ur dvalan. Huvudet bultade. Det kändes som att han hade druckit en hel helgs ranson med sprit utan uppehåll. Hanna och Malin hade tydligen anlänt, i alla fall Hanna. Men han orkade inte öppna ögonlocken, han orkade inte ställa sig upp och se kaoset han antagligen skulle mötas av. Det var mycket mer behagligt att ligga kvar i sängen och blunda, rycka lite med ögonen under locken för att det skulle se ut som att han sov och smyglyssna på vad de hade att säga när de trodde att han inte hörde.

  ”Söt? Det ser ju ut som att han dreglar.” Malins sura stämma bröt det idylliska om en lugn kväll och Max dog lite inombords. Kunde hon inte vara glad för en gång skull?

  ”Det gör han ju inte alls det!” Hanna tog Max i försvar och ställde Malin mot väggen. Fint, det kunde hon ha som hon höll på.

  ”Ibland är du förjävlig Malin.”  Johans röst vibrerade mellan tangentknapper. ”Han är ju sötare än vad du är, vår egen lilla Pandaunge.”

  Max öron spetsades. Malin verkade förflytta sig närmare datorn vad fotstegslätena kunde säga – och Johan för den delen som tydligen satt kvar.

  ”Vad Maxpojken har skaffat sig röster nu då. Han syns ju inte ens.” Malin hostade högt. Förhoppningsvis trodde hon att Max sov så djupt att han inte hörde någonting.

  Hans läppar darrade av besvikelse. Att hon kunde vara en sådan jävla satkärring ibland. Vad hade han gjort henne som var så hemskt?

  ”Du…är…elak…” Hanna stannade upp efter varje ord och väste fram dem.

  ”Äh, lägg av.” Malin pausade. ”Och vad är det där egentligen, egoprylar?”

  Panik!  Andningen stannade upp. Kroppen stelnade till i fosterställningen som han låg i och helt plötsligt tycktes han höra minsta knappsnålsfall.

  Det kändes som att han darrade i hela kroppen, som ett skälvande asplöv fast att han låg alldeles stilla och otymplig under det tjocka täcket med ränder på.

  Han hade glömt bort att logga ut från MSN, han hade bara ändrat status innan han gått för att hämta Johan på stationen och nu såg de alla kontakter. Där fanns Johan, Hanna, Malin, överkåta sexuellt frustrerade tonåringar utan liv och så just Basse.

  ”Egoprylar?” upprepade Malin med sarkasm i stämman. ”Herregud, vad är det där för patetiskt?”

  ”Antagligen något som du ska skita i”, svarade Max kallt samtidigt som han svingade sig ur sängen med smidighetsfaktor kylskåp och landade på alla fyra. Snabbt tog han sig upp som en vild panter och såg Malin i ögonen. ”Bara för att du blev dumpad av Torkel ska det inte gå ut över alla andra.” Han försökte tänka på hållningen i ett försök att se enorm ut med sina etthundraåttiocentimeter.

  Hanna såg på honom med violetta linsögon och hade ett leende som lekte på de hallonröda läpparna. Hon var väl lika trött på Malin som han själv.

  Det chockrosa håret stod åt alla håll och kanter och ett ensamt hårspänne höll kvar luggen eftersom att hon annars hade samma problem som Max själv. Hennes personlighet lyfte taket från den grå betongbyggnaden fast att hon såg en aning överraskad ut där i sina gröna leggins och kanariegula halternecklinne bredvid Johan. Men det var kanske inte så lustigt när han for upp som ett skott från sängen och började kasta ord på Malin.

  Johan satt där mitt i allting och såg skadeglad ut när Malin tappade hakan, det var väl inte något han såg allt för ofta.

  Max kastade en snabb blick runt om i rummet. Ingenting var sönderslaget av PMStanten, men det var ganska barnsligt att ens tänka tanken. Det var ju trots allt hon som hjälpt till med allting så att rummet lyckats bli sådär toppklass.

  ”Torkel har inte med saken att göra”, antydde Malin och ställde sig med benen brett isär så att hon stod stadigare på jorden. Den svarta tyllkjolen och randiga strumpbyxorna gjorde bara så att hon såg barnslig ut där hon stod med armarna i kors med en trumpen min på läpparna.

  ”Eller inte va? Herregud, jäkla PMSSAK!” Max höjde på rösten och blev själv chockad över att han hade fått en sådan styrka i den vanligt feminina rösten.

  ”Och det här med egoprylar då?” Malin hånlog och betonade det näst sista ordet överdrivet mycket. ”When broken is easily fixed, stackars sate alltså.”

  Max rodnade. Håll käften Malin. Håll bara käften.

 

Du kommer in på minerat område, stanna där du är.

 

  ”Du byter samtalsämne för att Torkel fick storhetsvansinne och dumpade dig. Bara för att han fick Reenstiernas plats och bara för att du inte dög.” Maxs röst svajade på rösten och han ville helst bort från de tre ögonpar som vilade på just honom.

  Han hade stoppat i händerna i byxfickorna för att han inte skulle börja fumla nervöst med fingrarna, axlarna var uppdragna så att han såg alldeles liten och försvarslös ut och huvudet hängde ner mot golvet. Smutstvätt i drivor, som invaderade golvet.

  ”Egoprylar då?” Hon gav sig inte. Manipulerade honom till tusen, gjorde så att han gav med sig.

  Max kastade hjälplösa blickar mot Hanna och Johan som bara kunde se på med häpna ögon.

  ”Malin, det är väl hans ensak eller hur?” Johan satte sig in i samtalet, men utan effekt.

  ”Kanske inte”, högg Malin bitskt. ”Men han kan väl prata, det brukar aldrig vara fel på den munnen annars. Me