Kapitel 14: Maximilian - Lilla ego fy skäms

 

Var det domedagen han hade tänkt gå till mötes? Max såg sig omkring samtidigt som han bannade sig själv över att han tillät sig själv att agera som han nu gjort, att tillåta Reenstierna att göra honom till åtlöje ytterligare en gång. Eller Bastian då, om man skulle vara snarstucken. Han rättade sig själv och försökte inse sanningen, snabbkolla på klockan och vandra med blicken lite snabbt bort mot ingången på en och samma gång. Istället för att uppleva den ultimata livsorgasmkänslan stod han där med hjärtat i halsgropen och hoppades på att ett dödligt virus skulle bli hans fall inom de kommande minuterarna. Bastian var sen igen och Max var återigen stationerad alldeles för tidigt för sitt eget bästa, och det var väl också därför han var så medveten om att klockan knappt gick framåt. Åtskilliga gånger hade han tänkt att han bara kunde gå, bara sticka hem och lacka ur på något obefintligt, men han förmådde sig inte att snurra om. Han ville se ifall att Bastian kom, efter fem minuter eller kanske tio, och då kanske det var dags att se efter ifall att smärtan i bröstet skulle fortsätta att sticka honom som tusen knivar, eller om det bara var dags att gå vidare och sluta tänka på ren idioti. Underläppen darrade ofrivilligt till och han såg Bastian framför sig där han satt på Max obäddade säng medan han själv satt på skrivbordsstolen och funderade på ifall att det var dags att lyckas. Den där gången då Hugo vrålat om King Pin och andan satt i halsen och han bara ville känna de där läpparna. Det satt som klister, plåster, tapeter, smör, ja. Allt som vägrade gå bort fastän att man försökt med både vatten och tvål. Det gick inte att få bort genom en handvändning och speciellt inte bara en huvudknyck. Den svarthåriga pojken suckade djupt när tankarna återvände till kyssar som man kunde ha tackat gud för, sådana man bara ville uppleva i alla fall ytterligare en till. Han skulle kunna sälja sin själ, eller kanske rentutav sin gitarr för att kunna känna de där mjuka läpparna mot sina egna igen, och den där tungspetsen som försiktigt letade sig in mellan hans slutna läppar som fungerade som en slags nyckel i ett lås som inte haft vett att låsas upp tidigare. Tankarna på hud, kroppsvärme, andetag och hesa ord gjorde att Max rös och tyckte samtidigt det var konstigt att det var just han som hittat perfektion i alla dess lägen.  Visserligen var det ingenting han kunde nå för alltid eftersom att det ansågs vara något förbjudet, men drömma gick ju alltid. Idiotikänslan av tårar som började tränga sig genom tårkanaler som ville fylla ögon till bristningsgränsen gjorde honom irriterad, och i precis det ögonblicket trädde Bastian fram som en räddande ängel. Bara därför skulle Bastian säkert tro att Max stod där med grus i ögonen bara för att han var fem minuter sen, men det var så otroligt massor mer som stod på spel. På något sätt lyckades de hälsa på varandra, fixa biljetter, handla popcorn och ta sig in i biosalongen utan att det faktiskt hände något olämpligt. Max började slappna av allt mer och mer vilket inte hända ofta, och ett lugn sänkte sig över honom, och han blev plötsligt glad för att det antagligen inte skulle bli så jävligt ändå. Det var egentligen inte så mycket som kunde hända i en biosalong med fyra andra människor och så de själva. Det var inte upprustat för vare sig vilt galet sex eller våldsamma dramatiska konversationer som slutade med slagsmål och kastrering. Han var tvungen att fnittra tyst åt sina tankegångar, inte för att det första hade varit så otrevligt, men det andra kanske var aningen värre. Max såg en sista gång på Bastian innan han vände huvudet mot filmen där explosionerna var oundvikliga.

 

Det var inte förrän de slutliga prövningarna i filmen Max kände någon som helst medvetenhet med omvärlden, och vad gjorde det om han var alldeles excentrisk och smått nostalgisk, men filmen var så bra att det egentligen inte brydde honom det minsta. Det som gjorde honom orolig, men inte alls mycket eftersom att han egentligen knappt märkte det, var att fingrarna slöt sig kring Bastians och att de inte släppte taget förrän det var dags att gå. Eftertexterna hade börjat rulla och Max började känna den dödliga genansen stiga upp för kinderna för att han hade varit barnslig och ryckt till och tagit Bastian i hand bara för att det råkade hända något obehagligt på filmduken. Men Bastian sa ingenting, och han sa ingenting heller när de var ute i friska luften och kunde känna hur vinden slet tag i dem, och den friska luften böt ut den instängda de redan hade nere i sina lungor. Max tog för givet att Bastian tyckt att filmen var lika bra som han själv hade tyckt att den var eftersom att han inte sa någonting. Luftrummet mellan dem var alldeles lagom, sådär att de kunde gå sida vid sida utan att det egentligen var någon som reagerade på det, och det var väl tur det eftersom att de inte fick ses i samma sällskap. Max kunde inte låta bli att hoppa upp på trottoarkanten och gå balansgång med resten av världen medan Bastian såg på med aningen större ögon än vanligt, och det gjorde Max lugn, för det var hans sätt att komma bort och anstränga sig på annat än att prata. För att göra många förvånade och förbryllade öppnade han till och med munnen för ovanlighetens skull och ställde Bastian en fråga. Efter det slutade han andas i fall att han skulle missa Bastians svar, men det var ingen risk.

”Jo, men den var väl bra.”

Förhoppningsvis ljög han inte alls och det kanske var så att han gillade den.

Han vågade öppna munnen ytterligare en gång till.

Bastian log.

Max med.

Det hade aldrig varit lätt att hålla tillbaka småblyga leenden, och speciellt inte de gånger världens mest hemlighetsfulla människa försökte detsamma mot honom. Men det var ändå bra att det hände, konstigt nog, men att veta att det ändå fanns något nervöst bakom fasaden av stål och kläder valda med största precision gjorde hela saken mycket lättare. De gick trappsteg ner för trapporna som ledde ner till tunnelbanan, och Max vände sig om och pratade om allt och ingenting och bara såg på det vackraste han någonsin sett nicka och faktiskt studera minsta lilla rörelse som Max själv tog. Det var fullkomligt underbart, och det där med att inte kunna se sig mätt. Slutligen stannade de framför en nedklottrad pelare Max höll sig på avstånd från eftersom att han visste att de inte var att lita på, och han antog att det var bäst om han pratade vidare om filmen. Antagligen var film det enda han skulle kunna prata om utan att rodna ihjäl sig, och det var ändå ett framsteg från vad han kunnat utföra tidigare.

Hanna hade pratat om zoner en gång i tiden, en sådan där alldeles egen zon som alla människor hade och omringades utav. Det var kasst att komma för nära en människas zon om man inte hade fått tillstånd för att beträda den, och av någon anledning kände Max att han hade kommit alldeles för tätt inpå. Som att han bara passerat en osynlig gräns som gjorde att de båda skruvade på sig. Olustighet och ovetande var två o-ord som han inte alls tyckte om att känna, och han visste inte vad han skulle göra eller hur han skulle bete sig. Var det dags att göra som prins Charmig i alla tonårsfjantsfilmer och bara roffa åt sig allt och ingenting, eller skulle han låta det bli en kort puss som skulle bli den sista han någonsin skulle få? Bakom svammel och röda kinder kunde man dölja väldigt mycket, men han ville inte att utgångspunkten skulle bli den. Han hatade att saker och ting inte bara var en jävligt lätt och smidig dans på rosor. Max kände hur han bara var tvungen att fråga, ifall att de skulle ses igen, i alla fall någon gång.

”Visst.” Pojken framför honom log och gnistan av hopp tändes upp i Max bröst och det ville bulta och banka och hoppa all världens väg. Men han andades ut, väldigt rosslande, som att han var nära att spotta ut en hårboll eller liknande, och han nickade, som att han accepterade det som sagts. Men han förstod ändå att det skulle skes med största diskretion eftersom att estetare och samhällare inte ens fick passera varandras luftområden utan att det blev krig. Bastian hade mycket att leva upp till, och mer var det tyvärr inte med det, sorgligt men sant.

”Hej då.” Max hade hört hur tunnelbanetåget kom väsande och det var bäst att ta farväl innan pojken framför honom dog av uttråkning eller kanske uttorkning.

”Hej då.”

 Och så pirrade det all världens väg i hela kroppen, och Max svävade på små rosa moln och kände smaken av eufori, och det bästa av allt, det allra viktigaste, var att han hade vågat. Som i slow motion såg han hur de där långa fingrarna drog sig genom det perfekt klippta håret och liksom smekte det utav vana. På mindre än ja i alla fall två sekunder passerade han zongränsen för sista gången, eller kanske första, vad visste han, och gjorde det, vågade alldeles riktigt mycket.

Läppar snuddade läppar.

Max skyndade sig bort mot sitt tunnelbanetåg både för att han inte vågade stanna en sekund till och för att det kanske skulle åka från honom ifall att han stannade längre, och försiktigt för att undvika risk för snubbel tog han ett skutt upp för det låga trappsteget som skulle ta honom bort från Bastian och det drömliv han för tillfället verkade leva. Han satt sig snabbt ner på ett säte och sjönk ihop som att allt livsunderhåll sugits ut ur honom och att han aldrig mer skulle uppnå rätt energibalans igen.  Det han gjort under kvällen trodde han aldrig att han skulle göra, Bastian plus bio, trottoarkantsgång och hastig puss skulle aldrig komma att infinna sig i samma sammanhang, men tydligen. Max såg hastigt ut ur fönstret och kunde se Bastian innan tåget hastigt ökade farten för att sedan försvinna bort. Bastian hade sett ut att vara lycklig, tja i alla fall för stunden, och det var väl positivt. Försiktigt, som att han inte riktigt vågade inse det själv, trädde ett mjukt, förundrat leende fram på Max läppar och han viskade; gud. Det svarta tog överhanden utåt och Max återgick till att fundera över sådana löjliga saker som glädjekickar och frustrationer.

”Vad sitter du här och grinar om, någon kan ju tro att du är störd på något sätt! Får man fråga vad saken handlar om egentligen?” En röst Max inte hört på ett bra tag bröt den rådande tystnaden i den nästintill tomma vagnen. Max slog upp blicken och såg in i ingen annan än Berts ögon. Han ryckte till eftersom att han inte var beredd att sätta ögonen i någon som inte befann sig längre bort än trettio centimeter bort från hans ansikte, och var tvungen att andas in djupt en gång innan han svarade.

”Jaså, det var bara du”, sa han till en början och log och såg ner i golvet där någon tydligen vält ut en ölburk. Max skosulor fastnade och kletades fast men han brydde sig inte för stunden – bara ytterligare ett fånigt i-landsproblem ingen brydde sig det minsta om. Bert hade sett bra mycket mer dämpad ut än han gjort förra gången Max hade konverserat med honom. Man kunde undra vad det var som var fel.

”Ja, bara gamla jag. Visst är det egentligen ingenting att bry sig om, eller hur? Jag är ju hemlös och går på gatan och bor förhoppningsvis i trappuppgångar ibland. Klart att människor inte säger mer än var det bara du.” Bert såg ordentligt stött ut och började riva omkring i sin väska han hade med sig som för att undvika att Max skulle se på honom med ögon som fylldes med medlidande.

”Det var inte faktiskt så jag menade.” Max blev illa till mods och började tugga på sin underläpp som för att undvika en katastrof. Det var så hemskt när människor blev nedslagna utav någonting som han själv sagt.

”Det tror jag säkert det”, muttrade Bert bittert och fortsatte rota runt i den illa medfarna ryggsäcken, och det verkade som att han försökte få fatt i någonting på botten men vad det var kunde Max inte lista ut. ”Det är ingen som bryr sig om någonting längre, så varför skulle du göra det för, det är en sak jag inte kan förstå.”

Max drog efter andan och såg upp på Bert som uttalat sig som världens pucko. Det var väl klart att det fanns människor som var så mycket bättre än andra.

”Men hallå nu får du väl allt lägga av. Jag har aldrig sagt att jag inte bryr mig för det gör jag, för annars skulle jag verkligen inte sitta och prata med dig såhär!” Max chockades en aning över sina egna ord och var glad över att han kommit över barriären att våga höja rösten till någon som befann sig utanför hans vänskapskrets.

”Ojojoj”, sa Bert med ett förvånat leende på läpparna och verkade spärra upp ögonen mot Max som fortfarande såg bitter ut. ”Du kan ju prata bara du vill grabben, och jag kan väl inte mer göra än att berätta varför jag är som jag är. Visserligen skulle jag ha stuckit från dig direkt eftersom att jag inte tycker om att unga människor som du visar bristande respekt, men du är väl något man kan kalla lite utöver det vanliga.” Bert log.

”Ja precis, det är dags att erkänna sina synder och allt vad det nu kan vara”, fnittrade Max och ruskade på huvudet för att försöka få bort håret som återigen irriterade hans ögon för att det var tjockt som en heltäckningsmatta.

”Jaha, det ska väl till att börja någon gång då. Det är faktiskt som så att jag inte alltid har sprungit omkring planlöst i stan och försökt på pengar för att överleva dagen. Det fanns de tider då även jag hade fast anställning på ett företag och hade ganska bra med pengar och så vidare, och jag hade till och med en fästmö (Bert påpekar det extra tydligt genom att spänna ögonen i Max) som jag bara väntade på att ge ringen till. Jag älskade henne sådär mycket att det bara värkte i bröstet på mig varje gång jag tänkte eller såg på henne, om du förstår hur jag menar?” Bert såg på Max med en drömmande blick och såg ut att ha förflyttat sig bakåt i tiden till den period han kunde kalla lycklig. Max förstod precis vad det var han pratade om, och han hade ingen större lust att väcka Bert ur hans drömmars tillstånd och han förstod vad han menade med den där smärtan i bröstet. Det var sjukt att människor från andra världar kunde påverka ens sinnen så pass mycket att man blev blixtförälskad. Han nickade bara åt Bert som svar, och denne tog ett djupt andetag för att försöka sig på den sista biten av hans snabbversion av livets gång.

”Så kom ju det alla måste veta att de kommer få känna av någon gång i livet. Jag säger inte att de kommer gå med lika stor förlust som jag gjorde, men man kan inte tro att man kan gå omkring och vara totalt osårbar i resten av sitt liv. Företaget gick i konkurs, de pengar jag hade kvar att leva på gick till att betala räkningar och ouppklarade lån och sen så stod jag där, utblottad, och min kvinna ville inte ha mig längre för att hennes framtid inte var säker med mig. Och på den vägen är det väl egentligen. Idag vet jag vart hon bor och hon har det bra, hon har en man och två små barn som avgudar henne och hon verkar trivas med allt hon gör. Och här sitter jag, fram och tillbaka på tunnelbanan och tigger glasspengar.” Bert såg trasig ut, sådär som man kunde känna sig när verkligen allt var bittert och ingenting verkade lösa sig. ”Men jag är inte bitter. Jag lever faktiskt, och det är ett under i sig.”

Max fortsatte att nicka eftersom att han inte visste hur han skulle reagera på en tragisk historia. Skulle han sitta där och klappa Bert på axeln och säga att allting bara skulle bli så bra i framtiden, eller var det dags att erkänna att han klagade alldeles för mycket på hur han själv levde? Jämfört med Bert var det ingenting, och det kändes bara som ren idioti att tycka att hans liv var så mycket sämre än någon annans. Det var förmodligen inte alls kul att ha det för bra heller, med förväntningar människor hade och planer som var uppbyggda redan på den tiden man var liten och knappt kunde gå. För ett kort ögonblick, samtidigt som han såg på Bert som verkade hålla tillbaka en vilsen tår, tänkte Max på Bastian som inte kunde ha det så jävla lätt alla gånger. Det var idiotiskt att tro att han levde något slags drömliv ingen annan hade tillgång till utan några som helst jobbiga komplikationer. En vibration från mobiltelefonen som var stationerad i byxfickan gjorde att han vaknade upp från tankarna och återgick till det verkliga där han hörde hemma. Han undrade vem det var som helt plötsligt ville ha tag på honom, men när han såg på displayen kunde han inte göra annat än att le eftersom att det var Bastian. Max kunde inte förstå vad det var han ville, men ivrigt tryckte han fram det nyanlända smset och kunde inte låta bli att känna de där bubblorna och fjärilarna som steg upp i hans mage och skapade endorfiner på löpande band.

Tack för pussen./B

”Och det var från någon speciell märker jag?” Bert gav Max ett bländande leende och visade inga som helst spår utav det känslosamma han just uttryckt, och Max kunde inte göra annat än att nicka helt drömskt. Gud, om det kunde vara så att han egentligen bytt liv med någon annan stackare som istället fick genomlida alla hans framtida nedslag?

”Och om jag inte har uppfattat allting fel så tror jag att det är här du ska gå av”, sa Bert glatt och nickade åt skylten det stod Solna på och Max kom på fötter inom loppet av två sekunder, eller kanske rentutav en. ”Ha det så bra grabben, du är en trevlig prick!”

”Eh tack du, ha en fin kväll!” Max hojtade så högt han vågade medan han kastade sig ut ur tunnelbanetåget innan det började rulla igen och dörrarna stängdes med en smäll och han stod där ensam kvar, i mörkret och på den nästintill tomma perrongen. Den förut så milda kvällsbrisen hade övergått i någon slags nedkylningsanordning och Max drog den tunna tröjan kring sig för att inte bli helt nedfrusen och blå i skinnet. Men det fanns annat som hjälpte till att hålla värmen, så han led ingen större nöd. Max började gå bort från Perrongen vars belysning inte var den bästa, och han var säker på att Johan skulle ringa om bara ett par minuter och se hur allting egentligen gått. Under tystnad passerade han snabbt konsum där de odrägliga snorungarna som vanligt stod och skrek bögjävel åt honom, men det var ju sant, och han brydde sig inte det minsta, inte för tillfället, för nu var det faktiskt så att han var kär. Precis då han undgick att lysas upp av Konsums gröna skyltar något mer började det vibrera i fickan och eftersom att han hade på ljudlöst skulle det inte komma några signaler. Han antog att det inte var någon annan än Johan eftersom att han var den enda som ringde Max sådär sent på kvällarna. Max flinade ofrivilligt till då han visste att Johan skulle komma att vara alldeles frustrerad och nyfiken, och Max kände sig bara för att jävlas lite extra.

”Nejmen hej Johan”, kvittrade han glatt och genade över en liten gräsplätt som skulle leda honom snabbare hem än tidigare. ”Vad vill du en kväll som denna?” Max hörde någon hämta andan i andra änden av luren och han fick lägga band på sig själv för att inte fnittra högt.

”Alltså Max, jag vill verkligen inte att du ska vara ledsen, vi vet ju båda två att han är en skitskalle och du inte ska bry dig om vad han än säger eftersom att han kan gå och ja, dö eller vad som helst!” Johan lät som väntat frustrerad, som att han bara ville strypa Bastian så fort han fick syn på honom nästa gång. ”Vad sa han till dig egentligen, Maxi, hallå? Va fan, sitter du och fnittrar?” Johan röt till. ”MAAX?

”Haha, Johan har du hört dig själv någon gång när du sitter och pratar? Johan, jag har haft min livs bästa kväll och det är tack vare Malin, Hampus, dig och Hanna. Förstår du egentligen hur glad jag är? Och nej, jag skulle väl inte kunna tro att du förstod det, men det är så här att jag flyger som på rosa moln och är inte medveten om någonting för tillfället, så du får ursäkta.” Max pladdrade på i ett enda stycke och han kunde höra hur Johans andetag blev snabbare och att han verkade öppna munnen för att säga något, men kom av sig hela tiden eftersom att han var chockad, och för att Max bara fortsatte mosa på med information. Det var Johans skyldighet som vän att orka lyssna på Max i femton minuter, och inte förrän efter det fick han någon chans att själv öppna munnen för att säga något. Han kanske hade lust att komma med åsikter innan det var dags att lägga på eller liknande, men Max kom fram till det att han ville ha sällskap med Johan i örat enda fram till att han var hemma i lägenheten och på tryckt avstånd från alla konstiga människor.

”Du menar alltså att ni faktiskt har haft det riktigt trevligt och du tyckte att det var kul, ni ska ses igen men inte i skolan eftersom att han måste gå efter sin image som snuskigt rik samhällare som faktiskt tycker att du är ganska najs?” Johan hämtade andan. ”Och att du dessutom gav Reenstierna av alla jäkla människor en puss på munnen och nu är upp över öronen förälskad och tror att världen kommer sväva på rosa elefanter i resten av den tiden det återstår för jorden att existera?” Johan fortsatte och Max trodde aldrig att han skulle bli klar så långa meningar som hans vän fällde.

”Ja, det skulle man ju kunna säga. Det är väl typ sant och tänkbart ja”, sa Max och nickade i takt med att han sa orden ifall att Johan av någon anledning skulle se honom.

”Är det någon som hoppat fram och sagt att du är med i dolda kameran än eller att det bara hänt något i luften på Östermalm så att han helt plötsligt förändrat åsikter eller så?” Johan lät misstänksam.

”Alltså, jag tror inte det i alla fall”, började Max och blev osäker. ”Men hallå, vad är det du försöker göra egentligen? Är du inte glad över att jag är glad? Tycker du inte att jag kan ha glädjestunder som faktiskt inte är falska i sådär ett par timmar i alla fall om året för att klara mig levande?”

”Jag hör att du gnisslar tänder.” Johan suckade. ”Men du måste ju förstå att du inte kan tro alldeles för mycket ifall att du skulle bli sårad. Det kanske är ett dumt spel? Jag har ju märkt att Hampe tycker att han är schysst och så, men Hampus tycker ju om alla, eller nja det där var överdrivet. Till och med dig i alla fall.” Johan stannade upp och insåg vad han just hade sagt. ”Oj då.”

”Till och med mig? Visst för att jag är lite konstig ibland kanske men du och resten av folket umgås ju med mig så jag trodde inte…” Max kände sig träffad och ville inte att Johan skulle säga något mer. ”Men ja, jag tror att jag ska lägga på nu, det kostar ju pengar för dig och jag ska sova. Vi hörs.” Max lade på i Johans öra innan han hunnit säga hej då tillbaka. Han blev så besviken över att Johan som skulle vara en av hans bästa vänner nekade honom den glädjen att vara helt euforisk. Visst att det var ett jäkla problem att det var just Reenstierna som var Bastian och tvärt om, men jaha? Människan var precis så mycket kluven en människa kunde vara, och det var det som var skillnaden han utgjorde från mängden eftersom att han var så speciell. Det kunde inte vara lätt att komma från höga samhällsklasser och samtidigt ha vissa känslor för någon i en lägre, speciellt då killen var bög och såg ut som Max. Det var klart att människor reagerade som de gjorde när de såg en kajalpojke med långt hår och pandalugg som kladdade på annat än eget slödder. Lite smygande hade aldrig skadat någon och det var så mycket bättre än att inte ses alls. Bara det inte blev så att han träffade Reenstierna allt för ofta och att Basse inte vågade dyka upp eftersom att det fanns risk för utskrattning. Under den tiden han hade pratat med Johan i telefonen hade han förflyttat sig från dörrporten, upp till lägenheten och tassat sig in på rummet och kastat sig ner över sängen för bästa möjliga pratställning. Han såg på mobilen ett par gånger, kanske hoppades han på att någon, som hans hjärta dunkade extra för, ringde och sa god natt. Men ingenting hände och han började långsamt ta av sig kläderna för att lämna dem i en hög på golvet, kröp ner under täcket innan det var dags att välförtjänt somna in ett par timmar efter en, enligt honom, väldigt lycklig kväll.

 

Max hade aldrig tyckt att måndagsmorgnar varit något man kunde sätta högt upp på hitlistan. Det kändes jämt som att skallen var bortblåst och speciellt då han nu klev av tunnelbanetåget för att fortsätta sin väg mot skolan som verkade överraskande långt borta dagen i ära. Det var säkert för att han försovit sig, inte hunnit käka frukost, nästan missat tåget när det var dags att åka (han fastnade med ett par hårstrån i dörrarna, det var han alldeles säker på) och de sista kontanterna han hade på sig gick till att köpa ett stort lass godis för att han skulle kunna klara sig enda fram till lunch. Det gick inte att låta bli att förbanna sig själv när han stod där i kön med världens påse plockgodis i handen och väntade på att få betala inom kort. Han stod mer eller mindre och höll andan för de i kön framför honom verkade aldrig ha förstått det där med god hygien, och han var glad att han kom närmre och närmre. Första lektionen skulle gå av stapeln väldigt snart och han hade velat prata med Hanna innan det var dags att börja, eftersom att lärarna oftast påpekade att han aldrig höll käft vad det gällde kafferep med Hanna. Det var också så att han jobbat hela gårdagen och då blev det att man skars bort från resten av omvärlden, och inte orkade med någon social kontakt när man kom hem utan dog framför ett Spindelmannenmaraton med Hugo i samma soffa. Max återvände till nuet och fortsatte att störa sig på tanten framför honom som aldrig kunde bestämma sig för vilket märke på cigaretter hon ville ha. Det var väl bara att välja det man alltid tog annars och pajade lungorna och rökte upp allt på en dag och dog efteråt för att man oj, kom på att det inte var det bästa man kunde göra för underhållning av kroppsliga delar. Surt stampade han med foten i det kakellagda golvet och de som stod bakom Max började också irritera sig på tanten som luktade härsken mjölk. Och precis i samma ögonblick som Max trodde att han skulle förlora förståndet försvann tanten ut ur affären, Max tog steget framåt och lade upp hans enorma godispåse på disken och började fiska småmynt. Han log brett mot den medelålders kvinnan bakom kassan och fick därför godiset tre kronor billigare än väntat – han hade inte mer på sig och hon log så glatt och vinkade bort honom. Alldeles lagom perfekt uppåtpiggande en måndag sådär. Det var inte konstigt att alla människor blängde på Max annars, de verkade ju reagera på bemötanden, och Max kände sig som nobelpristagare i folkvett. Han övervägde att ringa till Hanna och säga att han var sen, men det var slöseri på tid när han ändå var framme alldeles strax.

Max stormade in i skolbyggnaden och började reagera på att det verkade ovanligt öde i korridoren där estetarna höll till och Max kände snabbt på sig att det var något han missat ganska ordentligt. I samma sekund som han nästan panikslaget tänkte ta upp mobilen och ringde Hanna och frustrerat gnälla som en treåring ringde hon faktiskt själv.

”Ja Max här, vad vill du och vart är du Hanna?” Han lät uppgiven och prasslade med godispåsen eftersom att han försökte stänga den efter ett misslyckat försök att ta upp en godis med fingertopparna.

 ”Ja, jag sitter ju härute. Vi har ju orienteringsdag hela dagen med samhällarna! Alltså du glömmer jämt saker du borde komma ihåg Max! Har du med dig dina kläder?” Hanna pratade högt och Max fick hålla mobilen långt bort från örat och kände sig tillrättavisad som ett dagisbarn.

”Oj då… Jag visste väl att det var något jag hade glömt”, sa Max fnittrigt och började gå mot ytterdörrarna igen. ”Och nej jag har inga kläder med mig men vi behöver ju inte springa eller hur? Gud, jag orkar inte gå om det är flera hundra mil heller.” Max blev osäker på om han ville följa med ut i skogen överhuvudtaget.

”Om du hade varit här tidigare skulle du vetat allting och inte behövt stå där som ett pucko. Kom nu istället så kan jag förklara allt på bussen så du behöver inte lipa. Jag sitter långt fram för jag vet att du skulle ha dött om du fick sitta nära, eller behöva gå förbi Reenstierna och hans gäng. Jag mildrade med andra ord ditt straff lite och det är dags att du kommer för du är den sista vi väntar på. Vi vill ju inte att någon ska bli sur på dig heller.” Hanna la på och Max lade benen på ryggen för att göra som hon sagt eftersom att han hatade att ha sura folk efter sig. Han kunde redan se bussen på avstånd och förstod inte hur han kunnat missa den tidigare, och det var nog bra att hans ben såg ut som de gjorde för den spurten han gjorde skulle ha gått så mycket långsammare om han hade varit utrustad med kortare. Han kunde se Hannas hår genom en av rutorna och han kunde inte låta bli att le bara för att han tyckte om henne så mycket. Längre bak, typ nästan allra längst bak kunde han se Bastians kalufs och kunde inte låta bli att stanna och stirra i bara ett par sekunder. Naturligtvis såg inte Bastian någonting för att han hade huvudet riktat åt andra hållet, men Max kunde svära för en sekund att Hampus sett vart han hade bränt fast sin blick.

”Grabben, det är bara dig vi väntar på!” Busschauffören med lite väl stor ölmage hoppade ner på nedersta trappsteget av den stora mörkblå inhyrda bussen och vinkade till sig Max som började rodna till tusen. Gud vad han bara hatade när människor pekade ut honom sådär. Han smet snabbt in på bussen med rodnade kinder, försökte koppla bort att Chauffören luktade äckligt och kröp ner bredvid Hanna som snällt hade låtit honom slippa krångel med att hoppa in enda till fönstret.

”Hur är det?” viskade hon sött och gav honom en snabbt kram efter att de båda satt sig till rätta och andats lite. ”Jag vet att du tycker att det är jobbigt men den här gången får du ju skylla dig själv.”

”Jodå”, svarade Max lågt och andades, andades och andades ytterligare ett par gånger. ”Jag tycker bara det är så pinsamt att vara sist och alla ser på mig och bara oh my god äckelbarn, men jag överlever, helt klart.” Han vände på huvudet och såg på Hanna som var iförd en babyblå mjuk träningsjacka med matchande byxor.

”Och du hade helt enkelt glömt bort hela dagen och dina kläder ser jag”, sa hon och log brett och rufsade sitt hår som faktiskt fungerade riktigt bra mot jackan och byxorna.

”Jamen jag försov mig ju, det kunde väl inte jag veta att jag skulle göra heller. Det enda jag fick tag i var kläderna som låg på golvet sen igår.” Max gestikulerade vilt och pekade på sina kläder.

”Ja Max, men det röda skär sig mot mitt hår, men lugnt, andas.” Hanna skrattade. ”Vad är det du har i påsen egentligen?”

”Godis såklart!” Max lyste upp. ”Jag hann inte äta frukost så jag tänkte äta massa godis, få sockerchock, springa i skogen och brottas med vilda lejon.” Max höll stolt upp godispåsen som en snorunge och log brett.

”Passar skitbra, skulle jag väl tro? Om jag känner oss rätt kommer vi gå vilse direkt och få sitta där ute i skogen och typ dö och leva på bark och kåda innan björnar och vargar tar oss.” Hanna klappade sig själv på magen och försökte invagga Max i någon slags hemsk sanning.

”Vadå, finns det björnar och vargar i skogen också? För fan, det var väl inte skansen vi skulle till heller. Och inte norrland heller för den delen när alla de där monstrena finns.” Max såg på Hanna med stora blanka ögon och denna flinade och började himla med sina egna.” Men vi har ju mitt godis i alla fall, så vi slipper äta rötter och gå ner i vikt, för det är inte gott. Rötter alltså, för jag har testat.”

Hanna frustade lågt för att inte väcka hela bussen och Max såg sig snabbt bakåt och kunde se hur Bastian satt där och skrattade med Hampus och den där blonda tjejen. Det verkade vara så lätt för honom att ha sådär många människor omkring sig och faktiskt våga prata med alla. Max skulle aldrig klarat det, men sen så var det som det var. Han funderade på hur långt det kunde vara till det där området där de skulle orientera, han hade inte alls någon lust att sitta och lukta på andras fisar i flera halvtimmar till. Visst att det inte var så ofta han såg så där mycket träd på en och samma gång, i alla fall inte när han var mitt inne i stan. Med stora ögon satt han och såg ut genom fönstret och försökte koppla bort Hannas hår som störde utsikten, och tallar och granar virvlade förbi och Max visste inte riktigt om det var hans grej att springa genom skogen med papper i handen. Efter ytterligare minuter i bussen då han trodde att han skulle dö av instängd luft knackade Hanna honom på axeln och tecknade snabbt att de kanske skulle hoppa ur eftersom att bussen redan börjat tömmas på folk. De hoppade ur lite kvickt och ställde sig bakom sina klasskamrater för att synas så lite som möjligt som stod där i fåniga, olika munderingar, och Max höll hårt i sin godispåse samtidigt som idrottsläraren delade ut instruktioner.

”Gå två och två om ni verkligen måste. Om det känns som att ni inte är riktigt säkra på hur ni använder karta och så är det bättre att ni slår ihop två hjärnor än att gå själva och leka duktiga. Dessutom så finns det en längre runda som jag kräver att ni som satsar på högre betyg än G tar, eftersom att jag naturligtvis ställer mer krav på er än de andra. Det finns snitslar uppsatta kring hela spåret som ni ska gå på så egentligen kommer det inte vara någon svår match för er. Men håll hela tiden koll så att ni inte kommer därifrån för jag har inte lust att kalla in spårhundar och leta efter er.” Idrottsläraren informerade på och Hanna och Max stod och trampade fram och tillbaka för att hålla värmen. Fastän att det hade börjat bli varmare på morgnarna så var det ändå klart kyligt när man stod där utan jacka eller något. Max kunde inte låta bli att snegla bort mot Bastian som stod och hoppade upp och ner i ett par mjukisbrallor med sina initialer BR för att hålla värmen. Han såg verkligen pepp ut och Max kunde väl förstå det så mycket som den pojken tränade annars. Det var konstigt att han inte blev sjukare oftare så mycket som han sprang ute, det var nästan sjukligt, kanske eller? Det enda Max rörde på sig var när han skulle till och hem från skolan och om det var något han skulle ha på stan. Det var alldeles lagom, och inte behövde han ha några specialdieter och massa skit, han klarade sig alldeles utmärkt på godis och andra saker med socker i.

”Max, tror du att du kan vakna? Jag har redan fått kartan och kompassen, det är bara att vi sticker.” Hanna ställde sig på tå och slog Max i huvudet med den inplastade kartan ett par gånger. Max ruskade om huvudet och så började de långsamt gå mot den lilla skogsstigen som skulle leda dem ut i ingenstans. Max hade aldrig gillat att springa runt med en karta och låtsas som att han kunde, det var smartare att redan från början säga att man inte visste hur man skulle göra så kunde man slippa det sen. Men nu var de i alla fall på väg och Max roffade åt sig kartan för att verka duktig och vred den åt höger och vänster.

”Jag vet inte ens vart vi är nu”, sa han gällt och fnittrade så högt att han var tvungen att sätta en hand för munnen så att alla omkring inte skulle behöva lyssna på honom.

”Men skärp dig Max!” Hanna såg skeptiskt på honom. Och pekade på en punkt på kartan som verkade befinna sig mitt ute i en snårskog. ”Jag tror att vi typ är här.”

”Alltså, inte för att vara dum eller att låta som att jag kan något, men jag menar där? Du tror inte att det är en av kontrollerna då?” Max höjde roat på ena ögonbrynet. Det var kul att vara den som pratade smartast för en gång skull.

”Käften Max, jag vet att du är lika kass som mig på det här, stajla inte.” Hanna log lite illmarigt av någon anledning. ”Om vi bara kunde lista ut vad det här är.”

Max såg sig omkring och såg att man fortfarande kunde skymta ett par av deras klasskamrater framför dem. Han lutade sig ner mot Hanna, sådär nära mot örat så man skulle kunna tro att han egentligen skulle kyssa henne i nacken, men så var inte fallet.

”Du tror inte att vi bara kan smyga efter de där och ha koll på om de hittar kontrollerna kanske?” viskade han lågt och log med hela ansiktet samtidigt som han kände sig fenomenal.

”Du är inte lite fräck du!” Hanna skrattade. ”Men det är väl bara att sätta igång och jogga efter så att vi hinner med vart de smiter in!” Hon började skutta stigen fram och Max var inte långt bakom henne. De hade i alla fall så mycket tur att de kunde smyga sig in bakom Vanja och Amelia, två tjejer Max visste namnen på men inte direkt pratade med, och höll sig på lagom avstånd precis så att de skulle kunna se vart de skulle springa in och få tag på den första kontrollen. Snart var det avklarat och både Max och Hanna kände sig otroligt upprymda och duktiga och lovprisade sig själva för att de kommit på en sådan briljant idé. De skulle antagligen ha suttit fast innan de hade kommit in i det lummiga skogsbältet annars. Max fick flera gånger hålla tillbaka Hanna då hon blev alldeles för styv i korken och ville pressa sig fram mellan granbarr med världens fart. Hon såg alldeles för misstänksam ut där hon smög sig fram med rosa stort hår, och Max kunde inte låta bli att fnittra i ett. De hade inte en tanke på att se efter vart de befann sig på kartan utan litade helt och hållet på två klasskamrater som inte var något annat än just klasskamrater. Hanna log med hela ansiktet klippt hela tiden och Max förstod att de var nära kontroll två och kände sig lite lycklig han med. De fortsatte att hålla sig på avstånd, och Max fick återigen hålla för munnen för att det bubbliga fnittret inte skulle tränga upp ur halsen på honom, och Hanna hyschade förfärat eftersom att hon inte ville att de skulle bli upptäckta. De ville inte visa för de andra att de var totalt urdåliga, fast nog var det så att resten av klassen redan visste allt om deras idrottsfärdigheter. Amelia och Vanja försvann snabbt iväg bakom en kurva av lingonris och blåbärsbuskar och Max förstod att de var röjda. Varför skulle de som annars var sist på den korta rundan helt plötsligt öka farten till det dubbla och försvinna iväg sådär som två korkade yrväder? Han skakade missnöjt på huvudet och skulle till att sucka när Hanna tjöt till av glädje. Hon höjde kartan i en segergest och såg otroligt seriefiguraktig ut när hon stod där och sedan hoppade in bakom en tät buske och bröt ömtåliga grenar. Hon började vråla på Max att han skulle lägga på ett kol för att hon hade hittat den andra stationen, och han kunde inte göra annat än att följa hennes order. Han gick lydigt in mellan tallarna och alla de där granatna och björkarna eller vad det nu bar bara för att vara snäll och lydig. Och så helt plötsligt sjönk hans ena fot, den högra för att vara riktigt exakt, ner i ett hål och han kände hur den blöta vätskan sipprade in i luftkonditioneringshålen på ena sidan av skon. Han svor lågt för sig själv men ville inte att Hanna skulle få vänta alldeles för länge, och fortsatte djupare in i snårskogen för att kunna uppskatta fångsten av dagens markering lika mycket som Hanna. Samtidigt som han upptäckte Hannas icke osynliga hår bad han till gud och Moses och Judas att det inte var älgkiss som läckte in i skon för då skulle han vara dödens på bussen hem. När han kom fram stod Hanna där bredvid den orangevita kontrollen och hon hade precis markerat på pappret att de hade hittat den där vassa piggiga saken, och hon log brett.

”Sådär, nu behöver vi bara hitta till nästa kontroll. Det här är ju perfekt.” Hanna var överlycklig och hoppade upp och ner ett slag tills hon kom underfund med att det gjorde henne yr. ”Har du kartan förresten? Vi kanske kan lära oss hur den funkar om vi stannar ett tag.”

Max såg sig besvärat omkring, vickade på sina dyngsura tår, men nej, han hade ingen karta. Den hade ju Hanna haft för bara ett par minuter sedan. Han svängde ut med ena armen och höll på att tappa sin älskade godispåse i marken.

”Nä, den hade du ju nyss, kommer du inte ihåg det?” Han såg på Hanna med stora ögon som mest såg otroligt överraskad ut. ”Jag såg den innan du sprang in i skogen.”

”Men jag hade den väl inte heller?” Hanna såg förvånad ut som att hon hade varit alldeles säker på att Max hade haft den hela tiden. ”Men jag kanske blev så exalterad att jag tappade den? Det är nog bara att gå tillbaka så hittar vi den på spåret.” Hon log lite osäkert och kom fram till Max och klappade honom på armen för att visa att han inte alls hade gjort någonting dumt, som att han hade varit ett lättstött dagisbarn på typ två år.

”Men åt vilket håll ligger spåret då?” Max snurrade runt ett par varv och tyckte att skogen såg likadan ut åt alla håll och kanter. Det var bara otaligt många barr överallt och det verkade inte finnas någon direkt utgång. Skulle de verkligen få sitta kvar där tills nästa klass kom ut för att göra samma sak? Nej då, det skulle de väl inte behöva? Hjärtat började i alla fall bulta snabbare och Max började bli lite orolig, samt att han sniffade i luften för att se om det luktade kiss eller inte.

”Eh, alltså jag vet inte riktigt”, sa Max och såg ner på Hanna som såg lika fundersam ut som han själv antagligen gjorde. ”Jag tror inte att jag kommer hitta ut härifrån är jag rädd.”

”Men hallå, vad är det här egentligen? Någon slags uppgörelse eller?” Hanna slog ut med armarna och såg sig irriterat omkring. Som om hon visste vad de skulle göra åt saken liksom.

”Alltså nu tycker jag inte att vi ska bli arga och brutala här”, sa Max aningen gällt och vände sig ytterligare en gång och lyckades att få ett spindelnät rakt i nyllet. ”Men va fan, spindelväv nu och älgpiss innan! Jävla helvete!” Han skrek till och Hanna såg snabbt upp från en inspektering av något som liknade harsyra eller något.

”Älgpiss?” Hon såg på honom med stora ögon och var nära att börja skratta.

”Ja, älgpiss! Jag trampade i ett hål eller något men jag har bett om att jag ville att det bara skulle vara vatten. Kan vi inte bara sätta oss ner och käka mitt godis och få det här att torka eller? Jag börjar bli hungrig, är inte du det?” Han log nervöst mot Hanna som mest såg full i skratt ut. Han kunde ju inte rå för att hon tappat kartan och att han hade trampat i något äckligt.

”Det är faktiskt ett ganska bra alternativ”, sa Hanna och tuggade febrilt på sin hallonröda underläpp. ”Men jag har ingen lust att sitta här fram till att jag möglar.”

Max log brett. Det var någonting de hade alldeles gemensamt. Han käkade hellre lite godis och blev tjock än att ruttna och svälta ihjäl i skogen. ”Tror du inte att vi kan sätta oss under kontrollen så kanske någon märker att vi är borta sen eller till och med hittar oss?”

Det tog ett tag för Hanna att reagera på att Max sa någonting över huvud taget. Hon stod mest och såg storögt omkring som om hon aldrig hade varit i en riktig skog förut. Inte för att Max var van vid att springa omkring att jaga tallkottar direkt, men han dog inte heller.

”Va?” Hon vände förvirrat på huvudet och såg på honom. ”Sitta vid kontrollen? Jaa det verkar ju finnas en buske där, det kanske är torrt.” Hon vände sig från honom och började riktigt marschera framåt mot punkten hon utsett för lämplig sittplats. Max var inte långt efter henne, men han var mest skraj för att den där älgen skulle komma och skrämma skiten ur honom. Han såg på medan Hanna trampade ner åtskilligt mycket högt gräs och pillade runt lite så att det inte skulle finnas något obehagligt att sitta på.

Inom kort, typ fem minuter senare gjorde hon tummen upp och stod där som en ängel i babyblått och rosa och såg söt ut. Det var en ganska trevlig syn där de stod mitt i allt det gröna, och Max höjde sin godispåse till skyarna innan han slog sig ner bredvid Hanna som redan satt sig ner och njöt av att de inte behövde göra så mycket.

”Gud vilken ansträngande lektion säger jag bara, det är så att man flåsar av att behöva göra så mycket”, fnittrade hon glatt och klappade händerna som för att visa hur mycket hon dyrkade lättförtjänta godkäntbetyg.

Det blev tyst i ett par minuter och de lyssnade efter ljudet av springande märkesskor, men hörde ingenting. Max hade i alla fall fått för sig om att det faktiskt var så att kontroll två på deras lätta bana var typ kontroll sex eller sju på den långa och svårare banan, så det var kanske bara att vänta och se om det fanns någon som kom springande förbi och hjälpte dem. Inte för att det skulle vara säkert alls, det var väl bara en i deras klass eller något som hade valt att ta den rundan och det var inte så stor risk att de i samhäll skulle komma och hjälpa dem utan att vilja ha något i gengälld. Visst att Basse fanns därute någonstans, men vad kunde han egentligen göra, det var faktiskt så att han inte alls ville visa att han umgicks med Max i skolan och att ingen fick veta något om deras hemliga möten. Det var som att allting utspelade sig i en sådan där halvtaskig tonårsfilm som inte fått tillräckligt mycket pengar i backup.

”Tror du att det finns massa björnar och sånt här?” frågade han helt plötsligt och kände hur rädslan började krypa längs ryggraden. Det var kanske en idiotisk fråga men han kunde väl inte veta vad det fanns där. Han gick väl inte natur heller och läste om sådana där saker som blommor och bin och björnar och humlor.

”Björnar?” Hanna skrattade till samtidigt som hon försökte hålla tillbaka en envis gren som bara ville slå henne i huvudet. Deras gömställe var alldeles utmärkt förutom att det var lite lågt i tak. Max kunde känna hur barren kittlade honom i nacken men han brydde sig inte så mycket om det.

”Ja, björnar eller älgar. Eller sådana där typ bergslejon?” Max fnittrade nervöst och tittade ner i godispåsen han krampaktigt höll i ena handen.

”Bergslejon? Tror du att vi har kommit till skansen eller vadå? Haha, vi är inte direkt instängda i någon fålla och väntar på att bli kattmat om det är det du menar.” Hanna klappade Max på axeln och verkade köra ner hela ansiktet i godispåsen hon just snott från Max knutna hand för att få tag på det godaste.

”Jamen vi bor för fan i Sverige! Så jävla mycket import som det finns vet man ju inte vad det kan finnas.” Han rynkade på nästan. ”Ta inte allt gott! Vi kanske måste vara här i flera timmar och då vill jag ha det godaste kvar.”

”Men Max herregud, du har godis till ett helt kompani! Jag tror väl att det här kommer räcka enda till i kväll om det skulle vara så, och jag lovar dig att jag ska ersätta dig med varenda godisbit bara vi kommer härifrån levande.” Hanna log och tuggade glatt på en Ferraribil. ”Och du tror inte att man kommer räkna hur många människor som är med på bussen? Jag menar, de kan ju inte åka från oss sådär heller, de måste ju faktiskt hålla ordning på oss så att vi inte dör.” Hanna nickade allvarligt till sina egna ord så att hennes rosa hår dansade kring hela hennes huvud. Som alltid förundrades Max över färgkostnaderna hon måste lägga ut i månaden för att få det att hålla sig sådär. Max var glad över att hans hår var lättskött förutom när det var så risigt.

”Ska vi dö också? Det var ju förbannat trevligt.” Max tuggade frenetiskt på en sur grön banan och såg ut över allt det andra gröna. Det var ganska synd att det inte fanns mer skog i närheten av skolan, det var faktiskt ganska trevligt att sitta och lugna ner sig och slippa tjafs. ”Det är ganska skönt att sitta här.”

”Ja, håller med dig”, svarade Hanna och pillade på ett antal grässtrån som befann sig mellan hennes fingrar. ”Men jag saknar Johan lite, men jag håller ändå med dig. Det är så stressigt överallt så att det är trevligt att bara sitta här och glo.”

”Ja visst, man saknar alltid Johan om man inte är med honom.” Max sken upp som en sol på molnig himmel och Hanna gjorde detsamma. Det kunde nog inte bli bättre. Men när de satt där och hade det som bäst hörde de plötsligt fotsteg. Snabbt som attan gömde de huvudena under busken för att inte synas och Max antog att det var någon slags reflexgrej som bara föll dem in. Man kunde höra att fotstegen snabbt närmade sig och Max var tvungen att ta ut huvudet för att se vem det var som kom, det kanske var deras räddare i nöden?

En blond yngling med mjukisbyxor med initialerna BR närmade sig och Max kunde slå av sitt eget huvud. Det var Bastian som kom där flåsandes, eller inte direkt flåsandes, men han kom i alla fall där med sina halvt röda kinder och var typ gudomligt snygg. Max pupiller vidgades på ett par nanosekunder och kunde inte låta bli att se efter om han hade börjat dregla. Helt ovetande kom Bastian där och skulle kolla kontrollen som satt bara ett par meter från huvudet på Hanna och Max. Max kravlade sig framåt ett par centimeter, kastade bak godispåsen mot Hanna som höll på att få den i huvudet för att sticka ut sitt eget från den lågt hängande grenen för att kunna synas bättre.

”Hej, tror du att du skulle kunna hjälpa oss?” Max röst bröt den verbala tystnaden och Basse ryckte till och verkade vara nära att ramla baklänges. Han var lika överraskad som Max var där han satt under massa tallbarr och Max kunde inte låta bli att le stort.

”Vafan, vad gör du där?” Bastian spärrade upp ögonen och såg misstänksamt på Max som mest satt och strålade som en jävla sol. ”Ska inte ni också orientera som alla andra?”

Max hostade lätt till och Hanna trädde ut huvudet för att se vad det var som hände. Hon tittade snabbt på Max och såg helt oförstående ut. Varför snackade Max med Reenstierna över huvud taget?

”Eh, ja nu var det ju så att vi tappade vår karta och vi skulle helt enkelt behöva hjälp innan vi kommer dö utav svält. Det är så att min enorma godispåse börjar sina.” Max kunder blev röda och han log lite sådär snett som Hanna inte verkade uppfatta. Bastian verkade i alla fall upptäckt det och Max såg något i hans ansikte som liknade en hel del känslor och Max kände sig alldeles varm om hjärtat.

”Eh, det var ju också ett sätt”, sa Bastian snabbt och flinade brett i ett par sekunder innan han lugnande ner sig igen. ”Jag kan hjälpa er, ni hinner ändå inte springa klart banan för det är bara en halvtimme kvar av tiden.”

”Det skulle ju vara schysst”, sa Max och rodnade igen, och skulle precis till att säga något när Hanna puffade honom på axeln som för att visa att hon undrade var det var som egentligen höll på att hända. Hur i helvete kom det sig att Bastian Reenstierna stod och konverserade med Maximilian Hultin som satt under ett barrträd och knaprade på massa godis? Bastian stod i alla fall och såg på dem i någon minut och Max undrade vad det var som var fel.

”Alltså, det blir lite svårt att hjälpa er om ni har tänkt fortsätta tälta under den där busken.” Han såg på Max med ögon gjorda utav kristall och hela Max kropp reagerade fel, i alla fall om man tänkte på situationen.

”Det är faktiskt alldeles sant, det kan jag medge”, sa Max tyst och hoppades på att Bastian lärt sig av dagliga konversationer att rösten faktiskt bara försvann sådär ibland.

”Precis, kom hit så ska jag förklara.” Bastian log och Max hjärta gjorde en galen volt med extra skruv och han ville helst av allt vilja sjunka genom all jord och tallbarr, eller att Bastian försvann efter att han hade blinkat ett par gånger. Hanna var den som gjorde honom vagt medveten om att han fortfarande befann sig under en lågt hängande tallgren som försedde hans tröja med klimaterial, och han fnös åt hennes irriterande knuffar i sidan. Hon kanske undrade över det scenariot som spelades upp framför henne men hon kunde väl se till att hålla sig ur vägen när det väl hände. Han reste sig ovigt upp, som att han hade druckit aningen för mycket eller helt enkelt bara suttit under ett träd och ätit äckligt mycket godis, och fick dra i byxorna för att inte tappa dem och visa kallingarna för Bastian som antagligen hade skrattat så mycket att han pissade på sig. Han log svagt mot Bastian medan han rodnade lite åt det hela, och kom sådär nära som man egentligen inte fick komma, och kastade oroliga blickar mot Hanna som inte sett någonting. Mest för att hon hade huvudet nedstoppat i den där godispåsen igen, men ändå. Max kunde nästan känna Bastians andedräkt mot hans egen kind och snabbt drog han sig tillbaka med minst en meter för att det inte skulle se så genomskinligt ut. Helst av allt hade han velat hoppa på Bastian direkt och kyssa de där mjuka läpparna som han faktiskt snuddat en gång redan, men han vågade inte. Hastigt andades han in en gång som att kroppen reagerade alldeles för snabbt och försökte sätta stopp på de tankar som kom flygande i huvudet eftersom att de inte direkt passade sig.

”Jaha, hur ska jag göra nu då?” frågade han försiktigt och la huvudet på sned som en riktigt söt hundvalp och såg ner på kartan som Bastian höll i handen.

”Ja men alltså här är första stationen och det är inte alls långt till starten därifrån, så egentligen är det bara att ni går den vägen, och fortsätter bort…” resten av allt prat försvann egentligen i en hög av dimma, eller ett mjukt sorl som fyllde Max huvud med endorfiner. Han stod där i skogen och pratade med Bastian Reenstierna som för ett tag sen inte visste att han ens existerade. Nu pratade han på och förklarade som om Max skulle ha varit något som faktiskt betydde någonting, att han var en riktig person och Max kunde inte låta bli att hoppa upp och ner i tankarna och bara älska. När Bastian slutligen var klar med redovisningen av kartan hade Max domnat bort helt och hållet. Det var bara ren tur att Hanna hade vaknat och ställt sig bredvid dem, annars skulle väl Bastian ha trott att Max led av hjärnskador, var stalker, besatt och hade rabies.

”Men jag tror faktiskt att jag och Max kommer klara oss nu, tro det eller ej. Konstigt nog har min uppfattning om samhällare och speciellt namnet Reenstierna helt plötsligt ändrats, och det känns jävligt lustigt.” Hanna såg misstänksamt på Bastian som faktiskt såg aningen besvärad ut. Han var väl inte van att det var någon som tog ton från den delen av skolan.

”Eh, ja men då ska jag fortsätta innan någon börjar tro att jag har dött på spåret.” Bastian log brett igen, och så slocknade leendet av snabbt som om han hade sett något i ögonvrån som inte alls var bra. ”Vi kanske kan ses efter min träning ikväll om du vill? Jag måste sticka nu men vi kan höras?” Bastian såg på Max en gång, så på Hanna och sen en gång på Max igen. Han gav Max ett sådant där ansiktsutryck människor var villiga att mörda för och så helt plötsligt hade han försvunnit och det enda man såg var ett par svarta skor som rörde sig upp och ner längre bort i grönskan. Max suckade, tog upp godispåsen från marken som fortfarande innehöll en hel del godis och började gå mot motsatt håll som Bastian precis hade berättat för dem. Snart började de faktiskt närma sig första stationen, Hanna skrek högt om någon stubbe hon kände till, men annars var det tyst hela vägen. Max var ganska nöjd över situationen, han slapp höra Hanna både där och på väg hem eftersom att samhällarna satt bakom dem med öron stora som tefat. Han hade nog aldrig känt sig så nervös mot någonting Hanna skulle säga, och då hade han varit förbannat nervös många gånger i sitt liv redan. Max började gå på helspänn och väntade sig nästan att hon skulle börja prata med honom, och snart öppnade Hanna faktiskt munnen och kastade ur sig det han väntat på ett tag. De befann sig fortfarande väl isolerade av skogen, men man kunde höra bilar på avstånd och han förstod att de närmade sig utkanten av skogen. Max fick för sig om att han till och med kunde se bussen därframme mellan grenarna och han svalde hårt.

”Alltså seriöst Max. Varför pratar Reenstierna med dig som att han vore din bästa vän eller något och sen bjuder hem dig mitt framför ögonen på mig?” Hanna såg misstänksamt på Max med stora ögon. ”Det är ju inte så att han helt plötsligt har startat någon ´hej jag ska vara trevlig mot esteter´ - kampanj för att bli ordförande i elevrådet direkt. Och de där blickarna du gav honom Max, va fan det var som att du satt och drägglade över en stor påse med godis! Det är varken likt dig eller honom.” Hanna slog undan en gren så hastigt att Max inte hann ducka och fick den rakt i ansiktet. Han gnydde till som världens barnsligaste, men det sket väl han i eftersom att det gjorde ont och för att han hade ett fult rött märke på näsan. Det var jämt så lyckade grejer som hände när det var något på gång. Hanna såg illmarig ut och Max ogillade henne i vågor.

”Men visst om du inte vill säga något ska jag inte tjata mer heller, för jag orkar inte leta reda på mystiska hemligheter. Jag kan bara prata med Johan eftersom att han antagligen redan vet allt om det där.” Hanna log brett mot Max som försökte gräva ner sig under mark ytterligare en gång, men han lättades över att hon inte alls var sur.

”Och jag vet att du behöver tid till dig att berätta saker på, och jag lovar att jag ska ge dig den tiden. Men jag är förbannat nyfiken på varför han var så trevlig mot dig, men jag antar att det lär visa sig med tiden. Bara du är glad är allting bra Max, du vet ju hur jag fungerar.” Hanna tystnade.

”Du får veta i sinom tid, det är aningen komplicerat för tillfället och jag vill inte ta ut för mycket i förskott. Jag är så jävla nervös att du inte förstår, men det är skönt att du inte tjatar mer. Jag vill inte att du ska bli sur för att jag inte säger något men jag tror att det här kan vara något bra i alla fall.” Max såg drömskt ut bland träden och funderade och hade sig. Det var så svårt att koncentrera sig ordentligt när det var så mycket som kretade omkring hela tiden. Speciellt när sakerna handlade om Bastian.

”Det låter som att du och jag har en ganska bra deal”, sa Hanna och log brett och började vifta glatt med händerna när hon äntligen upptäckte den där förbannade bussen de hade velat se i ett par timmar, kanske mer, kanske mindre. Både Max och hon gav ut ett glädjetjut och de småjoggade hela vägen fram till en halvtom buss, och det var nog det mest ansträngande de gjort under någon av deras idrottslektioner hittills. Max kände sig extra glad och de sista meterna innan de kunde sträcka sig ut och nudda bussen med fingertopparna gjorde han ett par glädjesprång vilket gjorde eleverna inne i bussen aningen förvånade. Men vad brydde sig Max om det för tillfället, för det var faktiskt så att han skulle hem till Bastian, och det var ingen som jävlades med honom och det pulserade i bröstet. Han lät Hanna kliva på bussen innan han satt upp foten på det översta trappsteget för att följa med henne in i gymnasievärldens djupa djungler ytterligare en gång.

Stan var fylld till bristningsgränsen fast att klockan nästan var sex, och Max parerade axelknuffar som om han vore värsta fotbollsspelaren inom amerikansk fotboll. Han hade vant sig efter alla år på stan som pandapojke då respekten var den kassaste. Man kunde inte försöka undvika att gå in i någon för det fanns alltid någon som ändå gick in i dig, och det var den lagen som rådde, att alla mörbultade alla hur oskyldiga man än var annars. Det var ingen idé att tänka på att vara trevlig, för det var inget som tjänade till, för det var aldrig någon som var trevlig tillbaka. Max hade väskan hängande över ena axeln och han var hela tiden väldigt medveten om att han hade den så att ingen skulle ha någon som helst chans att någon ryckte den till sig. Det var just så att han inte hade lust att förlora någonting även om det var väldigt litet och utbytbart. Han såg ner på sin andra hand där han höll sin mobil och en kasse. Han hade inte kunnat låta bli att köpa den där rödsvartvitrutiga skjortan som hängde på en alldeles för smal skyltdocka och eftersom att han visste exakt hur mycket han hade på kortet var det bara att slå till innan hans storlek tog slut. Det enda var väl det om Bastian inte alls tyckte att den var snygg, och att han skulle rata den? Fast, skitsamma. Max andades ut. Han  tyckte om den i alla fall. Gång på gång såg Max ner på sin mobil och hoppades på att han kunde få ett sms från Bastian där det stod att han kunde börja bana sin väg ner mot tunnelbanorna, men inte. Han var faktiskt ganska nervös att det inte skulle bli något, men den här gången kände han sig betydligt säkrare än tidigare eftersom att Bastian faktiskt hade bett Max att komma hem till honom. Det bästa med det hela var väl ändå att Bastians föräldrar inte var hemma, annars skulle det väl bli ett jävla rabalder om Max helt plötsligt visade sig i dörröppningen och de fick syn på pandapojken med kajal. Det skulle väl vända hela deras världsbild upp och ner och antagligen skulle hela familjen Reenstierna få gå i gruppterapi för att arbeta bort den ovanligt obehagliga upplevelsen. Max kunde inte låta bli att le åt tanken, och han såg Bastians mamma framför sig där hon satt och viftade viktigt med händerna för att understryka att det var väldigt otrevligt att hitta en underbetald människa i sin pompösa arkitektinredda hall. Bastian skulle enbart sitta där och sucka och se irriterad ut och hans pappa skulle antagligen glo i en av sina medhavda tidningar och kolla lyxbåtar utan att ens höja på ögonbrynet. Antagligen en syn för gudarna, en sak som var alldeles säker. Max rodnade en aning för att han tyckte så illa om Bastians föräldrar, men det var inte konstigt efter alla informeringar och förklaringar från Bastian när han verkligen var på dåligt humör. De verkade vilja hans eget bästa om man bara snuddade vid ämnet, men i själva verket ville de vara att han skulle vara den bästa utav alla och att det inte fanns tid eller pengar för misstag. Ibland kunde Max undra ifall att de skulle slänga ut honom ifall att han inte presterade ordentligt på fotbollsplanen eller om han inte klädde sig ordentligt varje dag. Det var bara att acceptera att Bastian var Bastian. Max log lite, smet in på McDonald’s för att våldgästa deras toalett för att se hur han egentligen såg ut innan det var dags att dra vidare till de finare kvarteren. En dag i skolan, och framförallt en dag under en lågt hängande tallgren gjorde inte hans hår rättvisa. Han stod där och studerade sig i den spegelblanka ytan och kunde se hur ögonbrynen formade sig efter tankarna. Ögonen var klara och uppspärrade, som om det var århundradets grej att komma hem till Reenstierna vilket det också var, men det kändes som att det egentligen kunde kvitta. Han bet sig i piercingen och rättade till den så att den inte såg allt för mysko ut, kollade så att ingen beläggning plötsligt lagts på hans tänder och att han inte spillt något jävligt på kläderna. Nu var det bara Bastian som saknades. Men hans träning var inte slut än, och det skulle ta extra tid ifall att han duschade där. Bastian hade antagligen ingen större lust till att visa sig svettig och illaluktande utanför gräsplanen där de sprang omkring, men det skulle vara skönt för Max del ifall att han kom direkt så att han slapp att vänta allt för länge. Stan var trevlig i måttliga mängder, och det fanns mycket att äta och köpa men Max hade inte lust att vänta i år och dar för det hade han redan gjort i så många lägen. Klockan fortsatte att ticka vidare och när Max började känna hur fötterna tog illa vid efter allt gående, och då han var inne på sitt andra varv på Åhléns City började det bli för mycket. När ett gäng Östermalmsbrats gick förbi honom försökte han göra sig så liten som möjligt eftersom att han inte ville ha något att göra med dem. Hampus kunde väl vara schysst, men han hade ingen lust att träffa på sådana när han var alldeles själv när han gick där och såg allmänt förvirrad ut. Han klarade sig med nöd och näppe, fick ett par irriterade blickar men inget mer. Lyckligt andades han ut och var nära att passera NK för tredje gången på en timme. Sakta vände han sig om för att gå vägen tillbaka till Drottninggatan för att fortsätta bort mot gamla stan där han funderade på att knalla in på Science Fiction bokhandeln för att se om det fanns något intressant att inhandla. Det gick inte mer än att han precis hann tänka klart tanken så pep mobilen till och Max for upp minst fyra och en halv meter upp i luften. Det var inte konstigt att han kände sig alldeles lustig, så spänd som han verkade vara.

I’m on my way, du kan börja gå nu om du vill. Vi möts på vägen. /B

Andas, andas, andas. Max tog ett djupt andetag och bestämde sig för att gå bort mot genvägen ner till tunnelbanan man kunde ta precis där vid kulturhuset. Det var snabbaste vägen och jobbigt att gå enda bort till centralstationen när Bastian antagligen närmade sig Östermalm med stormsteg. Det värsta som kunde hända var dessutom att han hamnade på fel tåg och sprang ute i Marby eller något och valsade omkring, sådär alldeles onödigt som det kunde bli när han var nervös. Det skulle ta knappt två minuter eller något liknande att åka till Östermalmstorg där han sedan var ganska osäker på vart han skulle ta vägen, men om det blev problem kunde han alltid låtsas vara en fanatisk stalker som följde efter Bastian vart han än befann sig. Det skulle antagligen se bättre ut än om de gick bredvid varandra och småpratade och hade sig. Max blev smått nervös över bara tanken och trippade nerför trapporna och upptäckte snart att han hade världens tur. Där stod redan tuben och väntade på honom och snabbt hoppade Max på för att inte missa avgången. Han satt sig så långt bort från alla andra som skulle till Östermalm för att dölja sin destination och därför hamnade han bredvid en söt tant som bjöd honom på Läkerol med kaktussmak. Han log mot henne och han fick ett leende tillbaka och han var glad över att det fanns de som inte blev rädda över hur han var skapt.  Han log åt henne igen bara för att han kunde och det kändes som bara ett par gung senare som han skulle resa sig upp, då den informativt inspelade rösten talade om att nästa station var Östermalmstorg. En annan röst bad om att man skulle akta sig för dörrarna, och mer hörde han inte för att han reste sig upp för att gå av, såg på tanten som vinkade glatt och han njöt över att känna att han kunde vara uppskattad. Han bet i Läkerolen och var glad över att han inte behövde bita sig själv i läppen, och så andades han, tog djupa andetag och började gå. Lägenhetsområdena där Bastian Reenstierna bodde fanns det många mysko och rika människor, och det kändes konstigt att gå där själv, men samtidigt väldigt spännande och otillåtet. Han hade väl aldrig haft några egentliga drömmar om Bastian eftersom att han inte ens vetat att han existerat förrän han sett honom där i omklädningsrummet och hört den där hesa och otroligt upphetsande rösten. Det var som att han dagdrömmar och fantasier fått liv för helt plötsligt lät det faktiskt som att rösten verkligen var där i närheten, hur det nu gick för sig.

”Max?”

Det var definitivt på riktigt.

”Ja?” Svarade han en aning nervöst och vände sig om för att se Bastian stå där bakom honom alldeles rakt upp och ner. Han stod där med ett bländande icke fejkat leende och såg på Max som kände sig alldeles handfallen.

”Perfekt timing, tåget var visst inte försenat för en gångs skull.” Bastian pratade på som om de inte gjort annat och Max bara nickade till svar eftersom att han inte visste vad han skulle säga. Alltid tafatt och igenmulet när han träffade nytt folk.

”Nu slapp du vänta på mig i alla fall, eftersom du inte kan portkoden.” Bastian drog en hand genom håret och Max upptäckte att det inte var fuktigt. ”Det är lugnt om jag duschar va? Jag stack hem direkt efter träningen så att du inte skulle behöva vänta så länge.” Bastian kom med förklaringen på beställning och gick alldeles bredvid Max. Inte så att han kom in i den förbjudna zonen men tillräckligt nära för att Max skulle få gåshud.

”Oh nej det gör väl ingenting heller. Jag menar jag kan se på...” Max tystnade, gud vad var det han hade sagt? ”Nej, nej jag menar inte se på självklart, nu tror du säkert att jag är värsta snuskhummern, jag menade ju att jag kunde vänta, inget annat. Men det var att jag tittade på dig samtidigt som jag skulle svara så det blev fel och förlåt, det var inte meningen alls!” Max rodnade och blev lika röd som kokta kräftor. Han kunde väl inte ha gjort bort sig mer än vad han precis gjort.

”Det går väl att ordna om du så gärna vill.” Bastian flinade. ”Äh, ta det lugnt, jag fattade vad du menade.”

”Va bra typ tror jag.” Max log nervöst mot Bastian samtidigt som han höll ögonen på vägen så att han inte skulle snubbla eller något annat dumt. ”Fast inte direkt för att jag inte skulle ha lust att se menar jag, men ja.”

Bastian bara skrattade till svar och Max pustade ut för det var väl ett tecken på att han accepterade det som det kom och att han inte brydde sig så mycket om vad han egentligen sa? Bastian såg på Max med retfull blick och Max kunde inte låta bli att av någon anledning njuta av det hela, och suckade automatiskt.

”Usch, nu rodnar jag sådär mycket igen. Det är här vi ska in va?” Max kom på sig själv med att rodna och såg upp på dörrporten som de saktat in framför. Han kände igen numret och de skinande knapparna och de välpolerade handtagen. Det var inget snack om saken, det var här han hade varit veckor tidigare och fått världens mest hetaste kyssar och bara tanken gjorde honom yr.

”Alldeles riktigt”, svarade Bastian och knappade vant in den fyrasiffriga koden och öppnade porten så att Max kunde gå in före. ”Ladies first.”

”Pfft, dam och dam. Visst att jag är lite kvinnlig av mig men dam vet jag inte riktigt”, sa Max med spelad förakt och log brett efteråt. Han hade börjat komma bort från den där obehagliga känslan av att inte våga prata någonting.

”Ett par plastikoperationer, lite mer hår och läppstift så skulle nog många ta dig för en tjej.” Bastian flinade medan de började gå upp för trapporna med polerade trappräcken och Max förstod att Bastian bara retades med honom. Han visste om att han var aningen feminin ibland och på sätt och vis var det ganska kul. Medan Bastian gick och småflinade över plastikoperationer var Max noga med att inte röra trappräcket för att på så sätt hindra att lämna fingeravtryck som förstörde den pedantiska looken.

”Jösses, jag borde med andra ord tänka på vad jag tar på mig, helt plötsligt kommer jag kanske att ha en hel svärm med långa killar runt mig. Fast, det skulle väl inte göra mig någonting egentligen”, sa Max fundersamt och log illmarigt.

”Du är ju knäpp”, sa Bastian samtidigt som han stannade utanför dörren där det stod Reenstierna på. Det var dags att gå in i lejonets kula och nervositeten steg i Max mage. Han tvekade först när Bastian klev innanför den välmålade dörren och tog av sig skorna och slängde dem precis bredvid skostället. Han rätade på sig och såg ut på Max som nervöst försökte se genom väggarna.

”Det är lugnt, ingen är hemma.” Bastian log, vinkade in Max som försiktigt gick över tröskeln och började ta av sig skorna som verkligen inte passade in i den välstädade atmosfären med sina hål och slitningar.

”Jamen jag blir ju nervös så lätt”, svarade Max lågt och kunde inte låta bli att se ner i marken sådär som han alltid gjorde. ”Det känns ju dumt eftersom att vi pratat så mycket, men jag antar att det är sådant jag aldrig kommer att växa från riktigt. Det är nog bara att leva med det.” Han lade ifrån sig väskan bredvid skorna, den skulle väl inte behövas mer antog han, men påsen med skjortan fortsatte han att hålla i ett krampaktigt grepp.

”Jag vet, men du behöver inte bli det.” Bastian lät avlägsen eftersom att han hade gått bort till sitt rum för att få av sig kläderna för att komma in i duschen så snabbt som möjligt men Max hörde vartenda ord han yttrade. Han hade tagit sig bort en bit från hallen, men vågade fortfarande inte gå in på Bastians rum ifall att han skulle de någonting olämpligt, och stod snällt kvar på samma ställe och såg sig omkring så gott det gick. Han mindes inte så mycket av lägenheten sedan förra gången han var där, men det var bara att konstatera att den var stor som en mindre villa. Och sedan var det så att han låg på badrumsgolvet och snackade med en plastkrokodil, och då var det inte heller så att man kom ihåg allt. Nu i efterhand verkade det egentligen ganska komiskt, men det hade det verkligen inte varit då han vaknade upp i Bastians säng och trott det värsta. Men han skakade av sig de gamla tankarna och höll på att svälja sin egen tunga när världens, ja för att klyscha till det, underbaraste varelse uppenbarade sig med bara ett stort badlakan hängande kring höfterna. Mer än så kunde inte Max se för Bastian smet in i badrummet för att få bort all svett han tränat fram under fotbollen. Max fick svälja flera gånger och tänka gå hemska grottmänniskor innan han smet in på Bastians rum innan han fick för sig om att försöka slita upp badrumsdörren och kasta sig in i duschen efter Bastian som antagligen stod där, jösses, helt naken.

Han satt sig ner på den breda sängen och andades djupt ett par gånger medan han såg sig kring och upptäckte som förra gången att det inte fanns så mycket personlig i rummet som det gjorde hemma hos han själv. Det var det där blåvita mönstret som hela tiden upprepades, och det enda som bröt den färgkombinationen var antagligen den röda datorn som kostade mer än någonting han inte kunde jämföra med för tillfället. Han reste sig upp för att han inte kunde låta bli att snoka lite, men datorn var lösenordsskyddad och det visste han i och för sig sedan tidigare eftersom att Bastian redan nämnt det ett par gånger för honom, men för stunden hann han glömma bort det. I bokhyllan stod de där få böckerna som Bastian hade fått höra när han var liten, och utöver det fanns det inte mycket mer än så. Max däremot hade en hel bokhylla fylld hemma, men det var väl för att han hade så otroligt mycket med dötid än vad Bastian någonsin hade haft. Med den farten han hade levt sitt nittonåriga liv kunde man tro att han hade hunnit med tre till fyra livsåldrar mer än någon annan tonåring. Han hade fått lära sig att växa upp utan sina föräldrar vid sin sida, han hade fått lära sig hur det var att ta sig mot toppen och allt där till för att kunna stanna. Han skulle hinna uppfylla många mäns innersta drömmar med den farten han var uppe i nu om det skulle fortsätta, men det var ingen som sa att han någonsin hade bett om det. Om någon fick fråga Bastian själv och om han fick svara alldeles helt utan någon predikan från någon annan skulle man kunna undra vad det var han egentligen skulle svara. Max skulle tro att han egentligen bara ville sätta sig ner en aning och bara andas. Han satt sig återigen ner på sängen, och tiden förflöt utan att han riktigt tänkte på det. Det var så mycket andra saker han hade i huvudet, som att han befann sig i familjen Reenstiernas residens och att allting egentligen kändes ganska osäkert. Plötsligt hörde han hur en dörr slogs upp och stängdes och Max kastade sig upp från sängen för han inte ville sitta ner när Bastian kom in på rummet. Fast, vem sa att det var Bastian? Det kanske var någon annan som kom för att slänga ut honom eller vad som helst? Paniken steg uppåt men något inom honom sa till att det var dags att skärpa sig, och han stannade upp och började tänka. Genom att använda sig utav uteslutningens snabba spekulationer kom han och tänka på att Bastian inte kommit ut ur duschen än, och att duschen faktiskt var avstängd, och att han såg en skugga röra sig precis utanför sovrumsdörren som plötsligt sköts upp hastigt. Där stod Bastian med fuktigt hår och ett oläsligt uttryck på läpparna och såg otroligt sexig ut. Max flämtade till när Bastians bröst hävde på sig, upp och ner i takt till att han andades. Han var sådär vältränad som människor som tränade så mycket som Bastian var, och Max kände att han knappt kunde andas eftersom att han blev alldeles till sig. Benen var sådär wow - musklade och om Max hade haft haklapp hade han kunnat behöva den ganska väl eftersom att han var rädd att han stod där rakt upp och ner och dreglade ner det välpolerade golvet. Han visste inte vad han skulle säga, inte vad han skulle göra och det enda han egentligen gjorde var att stå där handfallen mitt i rummet med en påse där en skjorta låg i, och såg på pojken han verkligen avgudade ut i fingertopparna. Hans puls gick upp i överdrivet höga takter och han var bara tvungen att dra efter andan när Bastian tog ett steg till in i rummet. Han hoppades verkligen inte att Bastian såg vad det var som skedde kring hans nedre delar, där gylfen ungefär började.

”Vad är det du har i påsen?” frågade Bastian oskyldigt och Max fuktade gommen för att kunna prata igen. Han var absolut inte van vid situationen och det blev inte bättre utav att Bastian retades ordentligt med honom. Efter vidare studering kunde man faktiskt se att han också skälvde, precis som han själv.

”En skjorta jag köpte nere på stan, men inget speciellt. Jag funderar på om jag ska lämna tillbaka den.” Max såg ner i påsen och stoppade ner handen för att känna det mjuka tyget mot sina fingertoppar. ”Men vi får se.”

”Varför ska du lämna tillbaka den?” Bastian tog ytterligare ett steg in i rummet för att kunna ta sig till sin garderob där han plockade fram en t-shirt och ett par mjukisbyxor han antagligen fått genom fotbollen eftersom att hans initialer fanns på dem, precis som på de han haft på idrotten tidigare under dagen.

”Jag vet ju inte riktigt om den kanske inte är snygg eller så, visst jag har ju kläderna på mig för att jag tycker om dem men ibland vill man ju veta ifall att någon annan tycker det med.” Max drog nervöst fingrarna genom hårtopparna och slingrade dem mellan fingrarna som han tyckte om att göra för att lugna ner sig själv. Han fortsatte att titta ner i påsen eftersom att Bastian nu höll på att ta på sig byxorna och han ville inte se mer än vad han redan gjorde.

”Kan du inte visa den sen? Jag gillar kläder, du vet.” Han drog precis ner t-shirten över huvudet så det blev dovt och allting, men Max nickade kort utan att Bastian egentligen såg. ”Du behöver inte alltså. Jag ska bara kolla om vi har något att dricka, kommer snart.” Bastian gick ut genom skjutdörren igen och Max lämnades ensam. Först hade han inte tänkt göra som Bastian sa, men vad kunde det skada att testa skjortan en extra gång. Försiktigt såg han upp mot dörren och såg att Bastian gick åt ett annat håll eftersom att han antagligen kunde synas mellan springan på skjutdörren. Långsamt drog han av sig sin hoodtröja och den svarta t-shirten under för att snabbt plocka upp skjortan ur påsen för att nästintill kasta på sig den. Han drog sig mot dörren när han knäppt halvvägs och väl ute i köket drog han en hand över den sista knappen som egentligen inte ville som han själv, men där stod han i vilket fall som helst och kurade ihop sig.

”Bättre än så här kan det nog inte bli om kläderna ska sitta på mig”, sa Max skyggt och ställde sig mittemot Bastian som stod med huvudet inne i kylskåpet för att spana efter möjlig onyttig dricka. Triumferat drog han ut två flaskor med Cola och spände ögonen i Max när han slutligen sett honom.

”Men det är nog inte så bra.” Max tänkte vända sig om men det var någon som plötsligt hindrade honom.

”Lägg ner, den var skitsnygg. Du passar skitbra i skjorta, Maxen. Cola?” Bastian log återigen brett och snuddade vid Max armbåge och det sög till i pandapojkens mage samtidigt som Max snällt tog emot Colan han blev erbjuden. Sådär mycket gott om sig själv hade han aldrig hört från någon han inte brukade umgås med honom i hela sitt liv.

”Tack, eller nått”, sa Max och visste inte riktigt vad han skulle säga för att det skulle låta uppskattat. ”Alltså gud, jag känner mig totalt hopplös.” Han log generat.

”Du är inte alls hopplös, du har bara inget självförtroende. Ska vi glo på film eller något förresten?” Bastian gick bort mot vardagsrummet där Max tillbringat någon timme utan att ha direkt mycket att göra, och de slog sig ner i den stora soffan för att låta elektroniken erbjuda dem underhållning i ett par timmar eller tre. Bastian drog åt sig tvdosorna och började zappa mellan kanalerna och väntade på att Max skulle komma över sin rädsla och inte sitta fem sitsar bort eller vad det nu kunde vara mellan dem. Max fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd men satt sig lite närmare bara för att inte göra Bastian besviken.

Max såg bort mot väggen där tvn befann sig och försökte se på den så klart som möjligt så att han inte kom att tänka på Bastian som bara var iförd handduk. Det var typiskt av honom att komma och tänka på det igen när de skulle koncentrera sig på annat, som på en film ingen av dem hade sett till exempel. Så varför kunde han inte bara radera åsynen av fuktig, darrande, solbränd hy i fem minuter innan det var dags att klassas som ett pervo? Bastian gjorde inte det hela mycket bättre eftersom att det var han som såg ut som han gjorde när det kom till kritan, och att tänka på dromedarer och kameler fungerade bara inte för att det var för stor kontrast mellan dem.

”Ni hittade ut ur skogen sen i alla fall?” Bastian bröt den kortvariga tystnaden och Max såg snabbt upp för att inte missa någonting. När han äntligen försökte starta en konversation var det idiotiskt att tysta ner den med ett kort svar som inte gick att fortsätta på.

”Jodå, fast det är ju så pinsamt egentligen, för vi var ju inte alls långt borta från civilisationen alls, men hittade ändå inte ut! Men sen så har jag ju världens sämsta lokalsinne bara jag kommer ut i en park så det är ju som det är.” Max började pilla på sina lår för att ta bort osynligt ludd.

 ”Jag blev fan rädd först, det är ju inte som att man tror att det ska sitta två människor under en buske och käka godis. Jag trodde jag hade att göra med ett troll eller något.” Bastian log retsamt samtidigt som han snabbt bytte bort från Discovery.

”Troll? Jaså där ser man”, sa Max och blev tyst. ”Fast mitt hår har ganska hög trollfaktor så jag antar att det är därför man kan förväxla mig med ett.”

”Det passar på dig, jag kan liksom inte tänka mig dig i någon annan frisyr. Dessutom finns det de som ser betydligt mycket mer ut som troll än du.”

”Ah, jo, det är väl så.” Max började dra bort osynliga trådar från den nya skjortan och han kände att det inte gick så som han hade tänkt det. ”Men ja, alla är inte direkt fullt utvecklade .”

”Definitivt inte. Fast jag fattar inte hur typ alla esteter tänker, typ som din polare, Malin eller vad hon heter? Hon verkar skitweird, men jag känner ju inte henne så jag ska väl inte uttala mig.” Bastian bytte kanal igen och Max såg sig omkring för möjlig utväg.

”Nejmen Malin är ganska konstig, men hon är schysst när hon är åt det hållet men hon pendlar som någon slags schizofren hackspett. Förstår inte hur hon klarar av det där tempot att leva, speciellt inte när hon blev tillsammans med den där killen som bytte ut dig du vet han den där Torkel.” Sa han alldeles för mycket nu?

Bastian rätade på sig och såg sammanbiten ut, som att en tanke plötsligt slog honom som verkligen inte passade för tillfället. Han hasade sig närmare Max, en sittplats för att vara exakt, och Max visste inte om han skulle fly fältet när Bastian var på krigshumör. Det var klart att han verkligen inte tyckte om att bli utbytt av världens offer, speciellt inte av Torkel.

”Ja, Torkel vet jag mycket väl vem det är. Jag ska skärpa mig så att jag får tillbaka min position i startelvan, men fan Falkh är så jävla sur och aldrig nöjd. Helt stört att en dålig match ska kunna få mig utbytt mot en ersättare som Torkel.” Bastian såg irriterad ut ju mer han tänkte på saken, som att både Torkel och Falkh fanns i närheten och framförde klagomål.

”Ja du är ju bättre på plan liksom, jag menar ja…” Max försökte kämpa med minnen om Basse på planen och det hela men det var ganska svaga bilder eftersom att han mest brukade spela spel på mobilen eller lyssna på musik de gångerna han varit och sett på någon match. Fotboll var verkligen inte hans grej och han skulle aldrig fatta reglerna som hörde till att man sprang bakom en boll och vrålade. Musiken var inte alls lika komplicerad som det och det var tur att det fanns sådana saker som portabla musikanläggningar.

 

De satt och pratade i något som verkade vara en hel evighet, och utan att Max hade märkt av det hade Bastian lugnat ner sig och fått en mer mjukare blick som hela tiden fokuserade på Max själv, och Bastian hade kommit närmare och det skiljde inte mer än en Hanna mellan dem. Det var inte förrän Bastian kom in i Max egna zon som Max började reagera ordentligt med temperaturhöjningar och dylikt, så han reste sig snabbt upp ur soffan för att nervöst säga att det kanske var bäst att gå hem. Förklaringen till det skulle antagligen bli att det fortfarande var mörkt om kvällarna och att han inte hade lust att bli nedslagen av galningar som tyckte att han var ännu mer galning än vad de själva var. Bastian reste sig också upp och såg roat på Max som inte hade en aning om vad han egentligen skulle säga för att det skulle låta trovärdigt, men antagligen förstod Bastian honom så pass mycket. Första gången han hade kommit i riktig närkontakt med Bastian hade han inte ens vetat om att det skedde, och andra gången efter bion hade han varit så nära att det hade varit skamligt att inte ge Bastian den där hejdåpussen. Men nu stod han där i valet och kvalet med sin nya skjorta på sig, sina andra kläder i sovrummet och plötsligt var han i full färd med att gå mot sovrummet för att hämta sina saker för att gå hem och bara glömma bort allting och hoppas på att det bara var drömmar. Han ville med hela sitt hjärta berätta hur fel det kändes att bara gå ifrån sådär, men han kunde verkligen inte stanna för det var någonting som bara sa stopp! Med både stora och kursiva bokstäver.  Bara tanken på att ha haft Bastian så nära, och att han skulle kunna få ha ensamrätt på allt det där perfekta var så frustrerande att han blev kåt i ren protest. Max bet i sin egen läpp och började knäppa upp knapparna på skjortan för att byta till de redan använda kläderna. Skjortan skulle han ha någon annan dag istället då det passade sig bättre och han inte hade lekt Skogsmulle i flera timmar. Utan att han hade märkt det verkade Bastian ha följt efter, och när Max snurrade runt med en skjorta med uppknäppt krage fick han syn på han den där sexiga saken stå alldeles avslappnat i dörrhålet och se besviken ut.

”Måste du gå nu?” Bastians hesa röst lät djupare än vanligt. ”Alltså förlåt om jag gjorde något dumt…”

Max darrade till på underläppen och knäppte upp ytterligare en knapp utan att svara på det Bastian sagt. Han ville vara fast besluten om det han sysslade med, men det var han inte. Fingrarna stannade upp med det de höll på med och händerna föll ner mot sidorna. Han visste verkligen inte var det var han ville och inte ville. Han såg bedjande på Bastian, såg ner på sig själv, upp på Bastian igen och sen suckade han till som att han valt att kapitulera.

”Behöver du hjälp?” Bastians hesa röst lät skrovlig och han kom fram till Max som andades för två vuxna människor. ”Det ser ut som om du har lite problem.”

Max fortsatte att tiga utan såg bara på de fingrar som inte var hans egna, hur de knäppte upp den andra knappen uppifrån sett, och så den tredje, och fjärde fram till att det inte fanns några knappar kvar att knäppa upp. Hela tiden hade han stadig kontakt med Bastians otroliga ögon vars pupiller var enorma. Max hade en känsla av att hans egna såg precis likadana ut och blinkade till för att försöka få bort det där drömmande uttrycket på ögonen som borde se ganska fånigt ut.

”Jo, jag hade lite problem kunde man väl säga”, svarade Max försiktigt och kände hur Bastian närmade sig mer och mer. Plötsligt, utan att de riktigt förstod det själva stod de där med armarna kring varandra, läppar som trycktes mot läppar och tungor som letade sig fram för att tungbrottas ytterligare en gång. Värmen som exploderade inuti spred sig i hela kroppen och Max ryckte till av förvåning. Det var så få gånger han hade upplevt det sådär verkligt att det kom som en överväldigande känsla bara Bastians händer började leta sig ner mot hans mage och närmare gylfen som verkligen var i vägen för tillfället. Max kände hur det pulserade i kuken och han bara antog att Bastian kände detsamma när Max lekande lätt fick av honom t-shirten och drog med lätta fingertoppar över bar hud bara för att retas. Det var lätt att se genom mjukisbyxorna vad det var Bastian egentligen ville men Max var fortfarande alldeles för osäker och ville att de kunde vänta ett slag till, ifall att bara. Fingrar letade sig genom hans hår och kyssar lätta som fjädrar tatuerade hans hals gång på gång tills han flämtade högt. De andades högre och högre, pulsarna steg och det riktigt värkte i Max läppar att göra någonting åt saken. De satte sig ner, hur de nu lyckades med den bedriften utan att slå ihjäl sig, och rörelserna blev mer och mer intima och de båda pojkarna visste tillslut inte riktigt vart det var de befann sig. Max flämtade högt när Bastian drog ner gylfen och knäppte upp knappen på byxorna, och Bastian stönade lätt när Max drog omkull honom över sig och försiktigt bet i Bastians örsnibb, och plötsligt gick allting i dubbel hastighet. Kyssarna blev mer och mer intensiva, Max tryckte sig hårdare mot Bastian som flämtade högt, och allt kändes nära bristningsgränsen. Max var glad att de var ensamma, så att Bastian kunde fortsätta med fingrarna hårt invirade i Max hårlockar och Max med sin hand under både byxor och kalsonger som hjälpts dit av Bastian själv. Det var som att blixtar sköt ut överallt och ingenstans, känslan att ha någon över sig, någon som verkligen ville ha en var taggande. Folk på nätet med som inte kom längre än till sina sexfantasier kunde slänga sig i väggen, för Bastian var den ultimata och han fanns där just nu. Pandapojken var utom sig och han visste inte vad det var han förväntades att göra. Bastian började röra sig fram och tillbaka så att den gnidande känslan över kuken blev alldeles för intensiv och Max var tvungen att kvida till för att inte gå sönder i tusen bitar vilket verkade egga Bastian ännu mer.

”Gud, jag vill ha dig”, mumlade Bastian och Max trodde verkligen att han skulle smälla av. Där låg han och nafsade Bastian i underläppen och var nära orgasm vilken minut som helst. Han antog att om de fortsatte ett tag till skulle det bli ordentligt med fyrverkerier för Bastian var mer än mer upphetsad så att det räckte för flera. Han började dra av Max byxorna, och då blåste allt av, den där vanliga paniken om att han inte skulle klara det som han hade att vänta. Visst att sex med Bastian var det enda han hade drömt om på länge, men inte den här gången. Hur bra allting var så kändes det inte rätt, men han kunde inte säga varför. Det var säkert hans skyldighet eller liknande att berätta det för Bastian också men han hade ingen vettig förklaring till varför det helt enkelt inte fungerade.

”Bastian jag kan inte”, sa han förtvivlat och kysste Bastian en sista gång innan han på något sätt lyckades kravla sig upp ur sängen. ”Jag vet inte varför, och jag är totalt kär i dig så det är inget sånt. Jag kan bara inte, hata mig inte är du snäll. Jag vet att det är patetiskt.” Max vände sig om och sprang ut i hallen innan Bastian hade märkt att han ens lämnat sängen. Snabbt var även han uppe och stod där och såg lika förstörd ut som Max kände sig.

”Var det något fel eller?” Bastian såg oroligt på Max som drog på sig sina skor i all hast med tröjorna i en hög på golvet. ”Säg det i sådana fall.”

”Ingenting var fel, det var hur bra som helst, men jag har ingen bra förklaring till det här. Vi hörs sen okej? Jag måste verkligen sticka.” Max såg på Bastian en sista gång innan han stängde dörren mitt framför ögonen på honom och nästintill kastade sig nerför trapporna för att det skulle gå så fort som möjligt. Det var ett under att han inte blev allvarligt skadad där han sprang med knappt knutna skor. Väl ute på gatan kunde han inte sluta svära över sig själv och vilken stor idiot han var som sumpade ett sådant tillfälle, för det var egentligen allt han någonsin kunnat drömma om. Det hade varit en chans för Max att visa att han tyckte om Bastian mer än bara ord. Att han förmodligen älskade honom kroppsligt också, och det var då allting kändes så elakt att bara rusa iväg utan vidare förklaring, som om Bastian inte vore värd bättre. Och det var han naturligtvis, för han var värd allting. Bara tanken på de där kyssarna och beröringen gjorde så att ha blev hård igen, men han tvingade sig själv att tänka på annat. Det var så jävla elakt gjort och han skämdes över sig själv. Det var så förbannat egoistiskt att göra som han gjort, och hur funtat var inte det? Han började sin vandring till Östermalmstorg med grumliga ögon och han såg inte ens upp mot fönstrena där han antog att Bastian stod och såg på hur hans tunna kropp kurade ihop sig och blev till ingenting igen.

 

Förlåt.

 

   

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0