Kapitel

Det var kolsvart ute, fastän klockan bara var strax innan åtta och dessutom mitten av april. I och för sig var det väl inte så konstigt med tanke på att det spöregnade och var pisskallt ute. Strålkastarna runt den översvämmade fotbollsplanen var det enda ljus som tillät dem se var de sprang, vilka som hade röda västar och vilka som hade gula.

  Bastian hoppade på stället, hostade så att lungorna kändes som om de gick sönder och snöt sig i vanten. Febern låtsades han inte om. Det var bara fotbollen som han ville hålla på med, vad fan skulle han annars bli? En bitter advokatjävel som farsan?

  No thanks.

  Torkel hade dessutom fortfarande hans plats i startelvan och han måste få spela matchen mot det andra topplaget i serien, det skulle bli hans största möjlighet att visa vad han faktiskt gick för.

  ”Reenstierna!” Falkh pekade snabbt på Torkel och visade med tummen över axeln att han skulle gå och sätta sig. ”Reenstierna”, upprepade han. ”Nu går du in och gör bättre ifrån dig.”

  Hampe stod utplacerad i motståndarnas mål. Helvete. Nog för att Bastian visste hans svagheter, men Hampe visste om hans också – otåligheten, han orkade sällan vänta ut målvakten och Hampe gick aldrig förtidigt.

  Gräset var halt. Han skulle behöva fega lite för att inte dra ut en sena redan på träningen. Skador var inte välkomna för tillfället, det var come backen som gällde nu.

  Det skulle bli en mästarnas kamp, han mot Hampe. Och han måste vinna.

  Halsen värkte när han svalde hårt i djup koncentration.

  Kom igen, kom igen för fan! Du fixar det!

  Lagen var jämnt uppställda, nu handlade det bara om vem som var vassast för tillfället.

  Bastian slirade till på det snorhala gräset och undvek med en hårsmån att tappa fotfästet med skruvdobbarna och dra ut både muskler och senor på baksidan av låret, på ett sätt som inte var lika positivt som stretching. Han måste ta det lugnt, vänta på rätt tillfälle.

  Anfallen mellan de båda lagen gick som i vågor, fram och tillbaka. Han var med i allihop, passade fram, öppnade upp, skapade chanser. Danne slarvade varenda gång. Ribban, stolpen, Hampes välspottade handskar.

  Det var bara minuter kvar av träningen, han måste visa sig nu, måste vinna.

  Bastian bröt sig fri, lekte bort sin markerande motståndare med ett par snabba överstegsfinter. Fötterna hängde med bra. Hjärtat dunkade taktfast i öronen.

  Hampe rusade ut, gjorde sig så stor han kunde i målet.

  Bastian fyrade av ett stenhårt vristskott. För tidigt. Hampe sträckte ut sig och verkade bli minst två decimeter längre och lyckades styra ut den blöta läderklumpen till en hörna med fingertopparna.

  Fan.

 

”Bättre idag Reenstierna, bra initiativ, snyggt räddat Strandberg.” Falkh nickade kort mot Bastian och Hampe som halvhjärtat stretchade ut musklerna. Det var det närmaste man kunde komma beröm från den sura gubbjäveln om det inte handlade om en hjälteinsats i en dödsdömd situation.

  ”Du kommer tillbaka, skönt, det funkar inte med Torkel på topp.” Hampe greppade tag om hans axel för att hålla balansen när han sträckte ut framsidan av låret. Den brunlockiga grabben var smutsig av gräs och lera i hela ansiktet och lockarna stod okontrollerat åt alla håll, men de blå safirögonen lyste, precis som Bastians. Fotboll var livet.

  ”Äh, man vet aldrig med Falkh”, muttrade Bastian till svar och tog i sin tur stöd mot Hampe. ”Jag vill bara hem och sova nu i alla fall, så jag orkar inte bry mig.” Han hostade, lungorna skrällde som plåtburkar med småsten i och det brände i halsen.

  ”Du borde ta det försiktigt när du är sjuk.” Hampe såg bekymrad ut och de gick tillsammans in till omklädningsrummet och de varma duscharna, en aning stappligt på trötta ben och kallnande muskler.

  ”Äh, det är bara en förkylning. Det blir nog inte mycket sovande ändå.” Bastian skalade av sig de dyngsura träningskläderna så snabbt han orkade och kunde. Han hade faktiskt ett tåg att passa.

  ”Ska du sova hos…?” Hampe sänkte rösten, visade tydligt med ansiktet vem han menade och Bastian nickade kort till svar. Ingen annan brydde sig om att lyssna, men man kunde inte vara nog försiktig och Hampe hade fattat det på egen hand, som tur var.

  ”Japp, så vi får se hur det går.” Han var lite fundersam på hur det skulle funka att sova i samma säng som Max, när hans pandapojke blev stel som en panerad fiskpinne varje gång det började bli mer än några kyssar.

  Han blinkade till.

  Hans pandapojke.

  För Maxen var väl hans nu?

  ”Det låter trevligt, hälsa från mig?” Hampe ledde smidigt in samtalet på obetydligare ämnen när de tog duscharna bredvid Danne och Arvid.

  Snacket med Danne hade nästan dött ut. Det fanns liksom ingen mening när de samtalen ändå aldrig gick djupare än brudarna som hade satts på under helgen. Och med tanke på att det hade blivit väldigt lite av den varan (inget alls) under den senaste tiden så hade de inte haft något speciellt att säga varandra.

  Bastian fnös ut vattnet som letade sig in i munnen och näsan medan han sköljde ur schampot ur håret. Han lyssnade bara med ett halvt öra på Dannes och Arvids snack. Skrattade på de rätta ställena precis som de andra i duschen, men han registrerade aldrig riktigt innehållet. Tiden då han och Danne hade varit Bill och Bull var förbi sedan länge, det var han och Hampe nu, på en mer seriös nivå. Vafan, höll han på att växa upp?

  ”Vad är klockan?” Arvid hade återfått Einstein-looken efter vilt frotterande av håret och nu stod han spritt språngande med handduken i handen och duschtvålen i den andra. Han var inte direkt blygsam.

  ”Kvart över nio”, ropade någon utifrån omklädningsrummet.

  Shit. Bastian fick bråttom och slet åt sig handduken i förbifarten på väg ut mot kläderna.

  ”Fan vad hypad han blev då.” Arvid såg förvånat efter honom och några skrattade. De hade ingen aning om att han var tvungen att hinna med tåget mot Solna för att inte missa hela kvällen med Max.

 

 

 

Det grå hyreshuset såg ut som förra gången han hade varit där, men det flackade ett blåaktigt tevesken i det vardagsrum som tillhörde Max.

  Han hade bara varit här en gång tidigare och då bara en kort stund, en kort panikslagen stund. Det var liksom ganska stor skillnad på att be om ursäkt för att man inte sagt vem man verkligen var och att se på film med killen man var kär i, samt hans tre färgglada lekkamrater.

  Det var nu som han skulle göra ett bra intryck och bli godkänd. En jävla tur att Max morsa inte var hemma hon också, då kunde han lika gärna ha anmält sig till hängning. Tre domare räckte gott och väl, speciellt tre som tillhörde den sortens människor som av natur avskydde sådana som honom. Utgångsläget kändes verkligen toppen.

  Till råga på allt skulle han sova kvar, i samma säng som Max, det hade inte hänt sedan festen.

  Fan, det var på riktigt nu.

  Trapphuset såg lika tråkigt och slitet ut som förra gången. Det ekade genom lägenheten när han tryckte på knappen utanför Hultins ytterdörr och han hörde steg på andra sidan dörren.

  ”Hej.” Han log mot pandapojken som stod på andra sidan tröskeln med glittrande ögon.

  ”Hej”, sa Max andäktigt och ytterdörren stängdes bakom dem när de stod i hallen. Han bet sig osäkert i läppen innan han lindade sina tunna armar runt Bastians hals och tryckte en blöt puss mot hans läppar.

  Han slöt armarna om den smala kroppen och andades in den välbekanta doften.

  ”Gick träningen bra?” Han nickade och kände Max andedräkt mot ansiktet, den luktade godis och läsk.

  ”MAX! Kan ni komma hit så att vi kan fortsätta kolla?!” Det var tuggummihårets röst, han kände igen den från orienteringsdagen.

  ”Vi kommer”, svarade pandapojken och tillät Bastian att stjäla ännu en puss innan han tog av sig jackan och skorna.

  Det knep till i magen av osäkerhet när de gick de få stegen mot vardagsrummet och han var glad över att Max tog hans hand i sin. För första gången var han rädd för att inte passa in, att ses som lägre stående. Det var ju annars alltid han som såg ner på andra.

  Tre par nyfikna ögon granskade honom in i minsta detalj. Smurfen och hans rosa flickvän hade klämt ner sig i en fåtölj under en limegrön fleecefilt och skar sig förfärligt mot tjejens hår. Johan hade i och för sig verkat rätt ofarlig och trevlig de få gånger som de hade träffats tidigare och hans tjej verkade vara en sådan där person som alltid var mer eller mindre glad. Den tredje personen var bruden som Torkel hade varit tillsammans med. Hon med morotshåret och den nerklottrade pannan. Surare brud fick man väl leta efter med tanke på att hon såg ut som en mordisk Pippi Långstrump med kramp i magen.

  ”Hej.” Han hälsade och blev lättad över att två av tre svarade honom utan dragna svärd och laddade maskingevär.

  Max verkade ha fixat så att de fick hela soffan för sig själva och de sjönk ner mot de mjuka dynorna. Man kände hur slut kroppen var så fort den fick vila lite och musklerna slappnade av. Helst av allt ville han bara lägga sig ner och sova en stund, han visste ändå inte ens vad filmen handlade om. Han försökte att verka intresserad, men hjärnan hängde inte riktigt med. Egentligen räckte det med att han fick vara nära Maxen en stund, andas in den välbekanta lukten och dela lite kroppsvärme. De flesta filmer gjorde sig ändå bäst på bio.

  Under den där limegröna filten pågick det mer än vad både Max och den mordiska bruden verkade förstå. Själv tyckte han inte att det krävdes speciellt mycket i IQ för att förstå att den där filten inte var till för att värma, utan för att gömma. Mysigt att det satt två där borta i en fåtölj med händerna i varandras brallor, mitt framför ögonen på sina polare och det var antagligen inte första gången.

  Egentligen kanske han mest var lite avundssjuk, för det var sådant där som Maxen aldrig skulle göra. Han drog filten som låg under honom i soffan runt sig när det började dra kallt från fönstret som stod på glänt och kvävde en suck.

  Men vafan, lite sur fick man väl vara?

  Han väcktes ur sina tankar när pandapojken hasade sig tätt intill. Långa fingrar smekte håret i nacken och Bastian fick gåshud över hela kroppen. Han såg på Max som mötte hans blick med ett litet leende.

  ”Du är blöt i håret.”

  Bastian skrattade till och lade sin arm runt de där tunna axlarna.

  ”Det kanske har något att göra med att jag duschade innan jag kom hit?”

  Max fnissade till, tryckte sig villigt närmare och nickade. Det mörka håret kittlade lite mot halsen när pandapojken lutade huvudet mot hans axel och en smal arm slingrade sig mellan hans rygg och soffan.

  ”Ska vi svettas ihjäl hade du tänkt dig?” Han skrattade lite när Max drog sin sida av filten över dem och kände sedan de där fylliga pussmunsläpparna mot sina egna. Pandapojken nickade med en svag fnissning och lutade sedan huvudet mot hans axel igen.

  Det var väl så här det var. Längta efter att vara nära någon annan och sedan, när man väl var det, satt så tätt intill man kunde utan att vara sammanväxta siamestvillingar, så ville man nästa bara trycka sig så hårt man kunde mot varandra och hoppas på att man smälte ihop på något vis. Fast samtidigt var det ändå skönt och avslappnande att vara nära. Man behövde inte prata så mycket, det räckte liksom med att bara känna någon annans kroppsvärme blandas med sin egen.

  Han hade inte reagerat på att Maxen smekte hans mage förrän den tunna handen smög sig in under tröjan och han kunde känna andetagen mot halsen.

  ”Du är varm”, viskade Max och Bastian kände pustarna från andetagen mot ansiktet och de smala fingertopparna som smekte huden på magen och sände tydliga signaler neråt. Kuken var inte sen att reagera den heller, det verkade som om den bara väntade på fel tillfällen när Max var i närheten. Först bion och sedan nu.

  Var det så här bara för att det satt tre andra i rummet? Antagligen. Det var väl säkert på något vis, de kunde ju inte direkt ha vilt galet sex á la doggy style nu.

  Den svala handen smekte djärvare, ner mot byxkanten och precis vid resåren till kallingarna. Han svalde och försökte tänka på typ isbjörnar och tanter med rosa rullatorer, men det gick inget vidare när Max andetag brände mot halsen och alltid drog honom tillbaka till verkligheten.

  Var emos alltid så här perversa? Kåtade upp varandra på sina trevliga filmkvällar och runkade av varandra under gröna fleecefiltar. Det var nog fräschast att ta med sig en egen filt, till nästa gång.

  Han försökte hålla andhämtningen stadig, men det blev betydligt svårare än han hade tänkt sig när Max varma läppar planterade fjäderlätta kyssar över den tunna huden på hans hals.

  I ett pinsamt försök till att bli telekinesisk försökte han med tankekraft att flytta Max hand dit han ville ha den.

  Neråt, snälla, neråt.

  Byxorna började bli trånga och obekväma, de var mest i vägen och Max hand var så retsamt nära, men ändå för långt bort.

  Men för i helvete!

  ”Max, snälla”, andades han och pandapojken blev alldeles stel och började dra sig undan.

  Fan.

  ”Kom hit.” Han drog Max till sig och kysste honom. Det smakade fortfarande godis och de där fylliga läpparna var så varma mot hans. Han lade sin hand över Max som fortfarande låg kvar på magen och började flytta den neråt i skydd av filten.

  Pandapojken avbröt kyssen och såg storögt på honom med halvöppen mun.

  Ja, men vad fan hade du trott då? Nej, nej kåta upp mig bara och skit i det sen!

  ”Snälla…” Bastian försökte se så bedjande ut som han bara kunde och kände sig halvt desperat. Han fick ett mjukt leende till svar och suckade nöjt när handen under hans egen låg över skrevet utanpå byxorna.

  Filtar kanske inte var så dumt ändå.

  Försiktigt kramade han med Max hand kuken genom brallorna och miljoner blixtar av välbehag for genom kroppen. Hur länge hade han inte väntat på det här? Det här var det intimaste sedan gången då Max hade gripits av panik och stuckit iväg. Det skulle inte få bli så igen.

  Han släppte taget om Maxens hand och smekte en av de smala armarna medan han försökte kontrollera sig själv, hindra eventuella ljud från att komma ut ur hans mun.

  Max var försiktig, kramade och smekte, verkade inte riktigt veta hur han skulle göra. Det spände i kallingarna och han ville bara släppa ut eländet, känna Max hand runt den.

  Han sjönk längre ner i soffan och tryckte ansiktet mot Max hals samtidigt som han bad till gud om att ingen av de andra tre i rummet skulle vända sig om och se vad de hade för sig.

    Max ryckte till av de varma andetagen mot halsen och kramade av misstag till lite hårdare och orsakade ett ofrivilligt stön från Bastian som tryckte sig upp mot handen, ville ha mer.

    ”Knäpp upp”, viskade han och märkte själv hur rösten blivit hesare än vanligt. Han ville bara få av sig byxorna som spände så obekvämt över den pulserande kuken.

    ”Jag vet inte…” Max röst lät osäker och han såg vek och nästan rädd ut när Bastian tittade upp och mötte den silvergrå blicken.

  ”Okej, du behöver inte.” Fan. Max såg dessutom förbannat lättad ut, typ som om han hade sluppit dissekeringen på biologin. ”Det är okej.” Fast det var långt ifrån okej. Det gjorde liksom ont i hjärttrakten när pandapojken bredvid såg ut som om monstret i skåpet bara hade varit inbillning.

  Det var fan inte okej, var han så förbannat äcklig? Typ HIV-smittad på riktigt.

    Max kurade ihop sig bredvid honom igen med blicken riktad mot teven och sträckte handen mot godisskålen. Leende sträckte han upp en Ferraribil mot Bastian som stelt skakade på huvudet.

    När gick sista tåget hem? Han ville åka hem. Det fanns ingen anledning att vara kvar. Okej om det hade varit i början av deras så kallade ”förhållande” inom citationstecken, och typ Max var oskuld. Men det hade gått flera veckor och Max var inte oskuld, han fick inte ens reda på varför Max drog sig undan som om han vore pestsmittad så fort det blev mer än några kyssar. I normala förhållanden (utan citationstecken) brukade man i alla fall göra några framsteg, lite i taget liksom. Inte bara stå och trampa på samma ställe, eller snarare backa med sjumilaboots.

  Han låtsades som om han inte såg när Max försökte få kontakt för en puss. En kyss var väl knappast troligt, då skulle det kanske bli lite sexuellt.

  Vadå bitter?

  Efter upprepade gäspningar, blickar på klockan, undvikande av pussförsök och dåliga skådisar gav de tre färgglada varelserna i fåtöljerna upp och han gick efter Max till ytterdörren för att säga hejdå.

  Det var inte så värst mycket de umgicks egentligen på sina filmkvällar (om man bortsåg från under den limegröna filten, där hade det umgåtts väldigt intensivt), men det kanske var så med emos.

  ”Hej då!” Johan och hans brud kramade till och med Bastian, men den där morotspsykopaten glodde bara ilsket innan hon klampade efter de andra två ut i trapphuset.

  ”Jahopp.” Max log lite osäkert. Han hade antagligen märkt avigheten från tjurskallen bredvid. ”Jag ska bara plocka bort lite.”

  Bastian hjälpte till under tystnad. Han tänkte inte låta det gå utan en förklaring och han tänkte inte be om en. Vafan, han hade redan frågat typ en miljard gånger vad som hade blivit fel, men Max hade bara bytt ämne eller skakat det av sig. Att vara sexuell var tydligen hemskt.

  ”Ska vi sova nu kanske?” Max såg nästan rädd ut, som om han trodde att Bastian skulle be om att få sova i Spindelmannens minisäng eller något.

  ”Visst.” De borstade tänderna under tystnad. Inget var liksom sådär som han hade tänkt sig att det skulle bli. Kanske hade det varit lite mer kärleksgosigt och mysigt om han hade velat, men stoltheten hade fått sig en törn och Max hade sett sådär obeskrivligt lättad ut över att slippa ta i honom. Det gjorde ont på något vis.

  Det kändes lite olustigt och stelt när han klädde av sig till kalsonger medan Max osäkert krånglade med persiennen. Snöret verkade ha fastnat i gardinstången och pandapojken nådde inte riktigt upp för att peta loss den.

  ”Kan du?” Han gjorde en uppgiven gest mot fönstret och såg hjälplös och gråtfärdig ut. Det mörka håret stod på enda och de grå ögonen var nog en aning blankare än annars.

  ”Visst.” Några centimeter extra på längden gjorde visst susen för persiennproblemet. Bastian lirkade loss linan som hade fastnat i en spricka i trästången och lät persiennerna dölja det grå betonglandskapet av hyreshus utanför med ett rassel. Plötsligt kände han sig alldeles för naken i bara fillingar där framför Max som själv satt och vred sig i sina byxor på sängkanten, kanske för blyg för att våga ta av sig dem.

  ”Eh… var ska jag sova?” Lika bra att fråga så att Max inte självdog om han mosade ner sig tillsammans med honom på hundratjugo centimeter.

  ”Va?” Max såg förvirrad ut och såg sig omkring som om det redan var fullt i sängen. ”Jag tänkte… här… men om du…”

  ”Okej.” Han orkade inte med allt babbel. Inte idag. ”Ska du vara innerst eller ytterst?”

  ”Ytterst.”

  Bastian nickade bara till svar och Max reste sig upp, antagligen både för att inte sitta i vägen när Bastian skulle lägga sig, och för att ta av sig brallorna.

  Bastian lade sig innerst och drog upp täcket till halva magen. Några sekunder senare hade Max släckt lampan och det blev bläckmörkt i rummet. Pandapojken hade säkert tänkt ut det, för innan ögonen hann vänja sig vid mörkret hade han redan slunkit in under täcket.

  Han kände tandkrämsandetag mot ansiktet och antog att Max hade vänt sig mot honom.

  ”God natt.” Max andetag kom närmare, antagligen på jakt efter en god nattpuss.

  ”God natt.” Bastian vred sig runt, låtsades som om han inte fattade, och stirrade rakt in i den kalla väggen. Han kunde nästan höra hur Max bet sig i läppen för att strax därefter vända sig åt andra hållet och Bastian kunde känna den smala ryggen mot sin egen.

  Egentligen var han kanske elak och orättvis, men förtjänade han åtminstone inte en förklaring till varför? Han tyckte synd om sig själv, å andra sidan kunde han väl bara gå till någon annan då, alla andra ville ju ha honom.

  Men han ville inte ha någon annan.

  Det var svårt att sova, även fast han var skittrött så var det något som höll honom vaken.

  Men visst, stirra i väggen var väl också kul.

  Efter en timme av sömnlöshet hörde han hur Max snörvlade. Nice, han hade visst smittat ner honom också med sin förkylning. Grabben verkade försöka låta bli att hosta högt, för den smala ryggen skakade mot hans.

  Jävla idiot.

  Det knep till någonstans i hjärttrakten när Max gav ifrån sig ett pipigt hickljud och sedan snörvlade igen. Grabben var inte sjuk, han grät och han trodde att Bastian sov och inte kunde höra honom. Vad fan gjorde man nu? Han kunde inte gärna ligga där och låtsas som ingenting, försöka somna när han fick ont i hjärtat när människan han tyckte om låg bredvid och grät.

  Det gav honom i och för sig bara ett alternativ.

  Han vände sig om och la en hand på Max skakande axel. Grabben ryckte till av chocken.

  Fan, han var så jävla värdelös på sådant här.

  ”Maxen?” viskade han och makade sig närmare.

  ”Mm?” Pandapojken blev stel som en pinne så fort han närmade sig, men det spelade ingen roll nu, det var inte precis läge för grovhångel.

  ”Varför gråter du?” Försiktigt smekte han den tunna armen och kände hur Max darrade till.

  ”Jag gråter inte.” Ännu ett snörvlande.

  ”Du är helt värdelös på att ljuga.” Bestämt vände han över Max på rygg och de där grå ögonen såg nästan skräckslaget upp på honom. De såg ännu större ut utan det där svarta kladdet, även om ansiktet såg lite naket ut.

  ”Varför gråter du?” upprepade han och kände hur det knep i hjärtat när stora tårar droppade utför Max kinder. Försiktigt strök han bort dem med tummen och fortsatte hålla ögonkontakten. Han skulle inte få fly.

  ”För att…” Max svalde. ”För att du drar dig undan, eller liksom… när vi skulle sova…” Pandapojken bet sig i underläppen och slog ner blicken. Hickade till igen och drog ett hackigt andetag.

  ”Jag vet… förlåt… men, du vet innan, i soffan?”

  Fastän det var mörkt kunde han se hur Max blev knallröd i ansiktet.

  ”Jag vill bara veta varför, det känns som om du tycker att jag är äcklig.”

  ”Nej!” Max avbröt honom med gäll röst och såg nästan hysterisk ut. ”Nej, du är verkligen inte äcklig, jag bara…”

  ”Bara vadå?”

  ”Jag vet inte riktigt hur jag ska göra…” Max drog ner luggen över ögonen och pillade intresserat på nagelbanden.

  ”Men… de andra… fem eller tre?” Det bästa han visste var inte att prata om de som haft Max före honom själv, men det här var bara för konstigt.

  ”Jag liksom… råkade hitta på dem…”

  Ett tag kändes det som om hjärnan stod still av all förvirring, sedan kände han sig bara så trött. All must hade liksom gått ur honom, var det inte svårare än så?

  ”Varför sa du inte det från början?”

  ”Men du bara satt där och skröt och jag trodde liksom inte att jag skulle ha någon anledning att prata med dig igen eller behöva säga som det var. Och sen när det kanske blev det, så var det liksom redan för sent.” Max var fortfarande alldeles röd i ansiktet och tittade överallt utom på just Bastian.

  ”Så det är därför?” Han kände hur det bubblade i magen och hela situationen kändes bara skrattretande.

  ”Därför vad?” Max såg upp, så förbannat söt och förvirrad.

  ”Som du har dragit dig undan?”

  ”Alltså, ibland känns det som om jag knappt vet vad jag ska göra med mig själv.”

  Bastian kunde inte hålla sig längre och skrattade rakt ut, världens jävla flatgarv.

  ”Ooh, jag vet att du vet hur man gör!”

  ”Men skratta inte åt mig!” Max boxade till honom på armen och började fnissa.

  Bastian rullade över på rygg och fortsatte skratta. Det gick liksom inte att sluta när alla hakar bara hade försvunnit ur världen och att allt berodde på något så sjukt litet som att Max var oskuld och därför osäker.

  ”Tyst!” Max tryckte fnissade en kudde över hans ansikte, men med tanke på grabbens enorma muskelmassa så var det inga större problem att ta bort den.

  ”Sluta skratta åt mig!”

  Mjuka läppar mot hans.

  Bastian tystnade.

  ”Om jag visste att det skulle ge så bra effekt hade jag gjort det för länge sedan.”

  Han svarade inte, såg bara upp i silvergrå ögon som glittrade av skratt. Det blev varmt i bröstet och magen vred sig på ett välbekant sätt. Han kunde nog klara sig utan sex.

  Ett tag till.

  ”Tänk om jag bara skulle binda fast dig nu.” Max fnittrade och Bastian skrattade till.

  ”Jaha du, och hur skulle det gå till?”

  ”Först kanske jag skulle sätta fast dina händer här uppe.” Max bet sig i underläppen, satte sig gränsle över honom och drog upp hans armar mot sänggaveln.

  ”Eller…” Bastian drog ner Max mot sig och kysste honom. ”Så skulle du bara kunna kramas med mig?” 

  ”Det skulle jag väl kunna.” Max lade sig bredvid honom och Bastian rullade över på sidan så att de låg mitt emot varandra. ”Egentligen är det bara för sjukt att Basse och Reenstierna var samma person.”

  ”Vadå då?” Bastian lade armen runt den tunna kroppen när Max tryckte ansiktet mot hans hals.

  ”För liksom… killen jag kunde snacka med om allt och som förstod mig så bra, som jag blev kär i. Det var samma som sexguden i skolan som jag gick och dreglade över.

  ”Sexgud?” frustade Bastian och började skratta igen. ”Ja, sämre komplimanger har man väl fått.”

  ”Men alla har ju liksom hört…” Max såg bistert upp på honom. ”Det är lite därför jag inte har vågat, du kan ju mycket mer än jag.”

  ”Man ska inte tro på allt man hör. Dessutom är jag bara glad att du är oskuld, då har jag ingen att vara svartsjuk på eller jämföra mig med.” Han såg ner på Max som sprack upp i ett finurligt leende.

  ”Säg som det är, du måste vara bäst på allt jämt.”

  Bastian började skratta igen och det kändes så enkelt, allting. Han smekte Max smala rygg och den där rumpan som han aldrig riktigt hade tagit sig tid att ta på, dumt nog.

  ”Bastian?”

  Han mötte Max blick, en aning förvirrad över att någon annan än hans familj använde hela hans namn.

  ”Mm?”

  ”Jag tycker bara om dig, väldigt mycket…”

  Ett par sekunder kändes det som om hela världen skakade. Fast mest var det väl egentligen hjärtat som svällde så mycket att det inte riktigt fick plats i bröstkorgen och gjorde en klump i halsen som inte gick att svälja ner.

  ”Jag tycker om dig väldigt mycket också, Maxen.” Han strök det mörka rufset ur ansiktet på pandapojken och Max mjuka läppar mötte hans.

  Det var verkligen helt fel tillfälle att bli kåt när man precis blivit sams och gjort någon form av kärleksförklaring light. Kuken däremot verkade tycka att det var en helkul grej, speciellt med Max oskyldiga fingertoppssmekningar över hans mage och bröst. För varje gång pandapojken rörde vid honom blixtrade det till någonstans inuti och mini me var väl inte sen att reagera.

  Fuck.

  Han väntade bara på att Max skulle dra sig undan och att allt skulle bli konstigt och stelt igen. Hur länge som helst kunde de inte ligga tryckta mot varandra utan att det märktes, kändes.

  Max stannade upp, hade antagligen märkt precis vad som hänt och det enda Bastian klarade av att göra var att se in i de där silvergrå ögonen och vänta på någon sorts dom. Det kittlade till i magen när Max plötsligt tryckte sig närmare och någon hundradel senare brände de där mjuka läpparna mot hans egna.

  Hans händer smekte så mycket av den ljusa huden han kom åt och andhämtningen blev allt tyngre i takt med att kyssarna blev intensivare. Max verkade ha glömt bort att han var osäker och tryckte sig hårt mot honom.

  Läpparna blev svullna efter tänder och tungor och Max tunna händer famlade över hans kropp som om de ville vara överallt på samma gång. De flämtade redan och kuken pulserade i kallingarna som kändes alldeles för trånga. Han kunde känna Max kuk, som verkade vara lika hård som hans egen, mot låret och han ville bara ta, och… ja.

  Max fingrar drogs genom hans hår grep tag om hans nacke när han började kyssa den tunna huden på halsen. De kvidande ljuden som undslapp den där kyssvullna munnen fick honom att tappa fattningen. Han flämtade till och kysste Max hårt i ett försök att få tillbaka självkontrollen. Den platta magen höjdes och sänktes hastigt under hans hand när han letade sig in under kalsongkanten.

  ”Bastian.”

  Det var inget uttalande om att han skulle stanna, sluta, dra sig undan. Max blundade och munnen var halvöppen, ett lågt stön undslapp honom när Bastian slöt handen om hans pulserande kuk.

  Max tryckte sig mot honom och grep tag i honom, kysste honom i desperation. Stönen kom i takt med hans hands rörelser och hans egen kuk protesterade vilt i brist på uppmärksamhet. Han ignorerade den. Han drog ner Max kalsonger helt för att slippa det motsträviga tyget, ett par sekunder såg han bara på den nakna pojken som andades tungt och fortfarande låg med slutna ögon och öppen mun. Väntade.

  De tunna armarna sträcktes mot honom och handen fann sig tillrätta tillsammans med kyssen. Max stönanden blev mer okontrollerade för varje gång Bastian rörde handen och han verkade inte riktigt veta var han befann sig. Max skulle komma när som helst och själv gned han sig otåligt mot madrassen för att slippa värken, men Max grep tag i honom, ville vara nära igen.

  Han skakade ofrivilligt till när en tunn hand oväntat letade sig in i hans kalsonger och greppade kuken. Han stönade till, rörde sin egen hand snabbare och Max vred sig kvidande under honom, men släppte inte.

  Allt gick så snabbt. Händer som rörde sig i samma takt, tänder som nafsade i läppar och stön som bara blev högre.

  ”Shit Max.” Handen gick av sig själv och höfterna rörde sig automatiskt fram och tillbaka. Han tänkte inte ens på att han stönade längre, hjärnan hade kopplat ifrån helt och Max verkade bli alldeles till sig av hans uttalande och tjöt till samtidigt som han kom över Bastians hand och mage. Antagligen var det synen av Max i extas som gjorde att han själv kände en kittling utefter ryggraden och kom strax därefter. Lättad och utpumpad.

  Bastian smekte Max röda kind och kysste de svullna läpparna en kort stund innan han utmattat sjönk tillbaka mot kuddarna. Han orkade inte ens bry sig om att leta rätt på kallingarna någonstans där under täcket utan slöt bara ögonen i skön kraftlöshet, som efter en extra hård fysträning. Fast bättre.

  Han sov redan halvt om halvt när Max la kinden mot hans bröst och sedan en varm hand på hans mage.

  ”Jag tycker om dig.”

  Den där värmen spred sig genom bröstet igen.

  ”Tycker om dig med, Maxen”, mumlade han och lade armen runt den tunna kroppen.

 

 

 

”MAX!” En barnslig röst svävade sig in i Bastians tunga drömvärld, samtidigt orkade han inte vakna riktigt ordentligt. Han kände Max kropp bredvid sig, varm och mjuk precis som igår kväll.

  Bastian grymtade när ett par hårda knän skavde sig in i hans mage genom täcket, farligt nära de lite mer värdefulla delarna och han kände hur Max for upp bredvid honom. Fortfarande i det där konstiga mellantinget av sömn och vakenhet hade han ingen ork att reagera, och helt hundra var han inte på att det här inte bara var en dröm.

  ”Hugo?” Max röst var halvt panikslagen och Bastian slog upp ögonen.

  Spindelmannen satt på honom med sitt mjölktandsleende och glittrande bruna ögon. Han höll någon form av docka i handen och hade såsfläckar på tröjan.

  ”Vad gör ni hemma?!” Max verkade helt hysterisk och det blev inte bättre av att en mamma med mörkblont hår och trött utseende dök upp i dörröppningen.

  Bastian ville helst av allt bara dö. Sämre förstaintryck kunde man väl sällan ha gjort. Hon drog säkert egna små slutsatser om vad de gjort eftersom hans kalsonger låg som en mönstrad kontrast mot det svarta täcket vid fotändan, ett täcke som förövrigt hade lite mystiska fläckar som inte funnits där tidigare.

  Rädda mig gud!

  Det var väl nu hon skulle få psykbryt och slänga ut honom med huvudet före, naken i trapphuset, och sedan skulle han få fånga sina kläder när hon kastade ut dem genom fönstret.

  ”Klockan är halv två, vi åkte hem från mormor efter lunch.” Hon var lik Max, feminin och söt med silvergrå ögon och fylliga läppar. Enkelt klädd i jeans och tröja från typ KappAhl hade hon fått morsan att dra på sig den nedlåtande blicken på nolltid.

  ”Vi har visst inte träffats. Hej, Carin.”

  Bastian tog tafatt den framsträckta handen och presenterade sig lite förvirrat. Ofta man brukade presentera sig spritt språngande för pojkvännens morsa. Hon såg trött och utarbetad ut, men inte arg eller psykotisk.

  ”Jag måste till jobbet en sväng, du får passa Hugo.” Carin försvann lika snabbt som hon hade dykt upp och Bastian satt fortfarande och stirrade som en annan idiot.

  ”Kolla!”

  En plötslig smärta talade om för honom att Hugo precis drämt plastdockan i huvudet på honom för att påkalla hans uppmärksamhet.

  ”Dä äj Spindelmannen! Vi ska kolla på han på teve snat, elle huj Max?” De bruna ögonen brann av någon fanatisk beundran för den där Spindelmannen som alltid verkade vara bäst och klara allting.

  ”Han kanske är på teve nu, spring och kolla!” Max verkade ha upptäckt att varelsen bredvid honom i sängen kände sig ganska obekväm med att vara naken framför Spindelmannens största fan.

 Hugo gav ifrån sig ett litet pip och kutade ut i vardagsrummet där det sekunderna senare hördes de tecknade seriernas ohälsosamma skrikande.

  Max fnissade till och Bastian sträckte sig efter sina boxers som låg i fotändan av sängen.

  ”Jag hade ingen aning om att de skulle komma hem så här tidigt. Men… det gick ju bra.”

  Han såg på Max samtidigt som han krånglade på sig kallingarna under täcket, man ville ju inte riskera att Spindelmannen kom inspringande och såg alltihop. Pandapojken såg lättad ut, och egentligen kände han väl sig ganska lättad själv också. Inga frågor om vem han var eller varför de befann sig i samma säng, som om hon redan hade fattat och var glad över att äntligen träffas. Det var liksom okej för henne att han tafsade vilt på hennes son.

  ”Mm, jag trodde att hon skulle bli galen.” Han nickade, kravlade efter Max ur sängen och drog åt sig jeansen som låg slängda på golvet.

  ”Vill du ha frukost eller ska du åka direkt?” Pandapojken stal en puss och Bastian stannade upp för att fundera. Han hade inte direkt bråttom, men lite plugg låg det hemma som skulle behöva göras och han var inte speciellt hungrig när allt kom omkring. Det var väl febern som fortfarande spökade.

  ”Jag tror att jag sticker hem direkt, måste plugga lite.”

 

 

 

Morsan och farsan var redan hemma när han kom innanför dörren.

  ”Hallå?” Han hann knappt stänga munnen innan morsans stela ansikte dök upp i dörröppningen från hennes arbetsrum. Hon såg inte speciellt glad ut.

  ”Var har du varit hela natten?” De kantiga ögonbrynen drogs ihop och hon gav honom den där röntgenblicken som hon alltid använde när hon ville veta något. Varför började hon bry sig nu? Det var en av typ en miljard gånger som han inte kommit hem på kvällen utan sovit någon annanstans, men hon hade aldrig brytt sig förut.

  ”Ingenstans.” Fan, de skulle ju inte vara hemma förrän imorgon egentligen. Och vad skulle han säga? Antagligen brydde hon sig inte, det var bara nyfikenheten som hade klätt ut sig till en orolig morsa.

  ”Tog du med dig träningsväskan till Ingenstans?”

  Han antog att den där uppåtvinklade mungipan skulle föreställa ett finurligt litet leende, men det såg mest ut som om Malibu Barbie hade fått en missbildning.

  ”Men lägg av”, muttrade han och ruskade av sig olustkänslorna av att bli kontrollerad in i minsta detalj. Han kunde inte berätta om Max och samtidigt kom han inte på någon bra ursäkt som hon skulle tro på.

  Morsan hade på sig ett sådant där apdyrt mys-set i aprikosfärg och försökte väl antagligen förtränga hur gammal hon var.

  ”Vad heter hon?” Nu var hon sådär inställsam och förväntade sig väl att han skulle ta fram någon jävla klippbok där hela historien om hans hemliga flickvän fanns samlad och mer än gärna fylla i luckorna mellan bildtexterna. Vad skulle han säga? Nej, morsan, det är en kille som har ring i läppen, är ganska feminin och kletar sig svart runt ögonen varje morgon. Hans morsa jobbar på ICA och de bor i en sliten hyreslägenhet i förorten.

  Yeah. Well… no.

  “Ge dig.” Han sparkade av sig skorna, hängde upp jackan på en galge och försökte smita sin väg, men morsan naglade fast honom med blicken.

  ”Är det din vän?”

  Förvirrat såg han på henne, skakade luggen ur ögonen och hjärnan fick inte upp ett enda svar på vem denna vän, som morsan visste om, kunde vara.

  ”Va?” Han höjde frågande på ögonbrynen, försökte dumförklara henne med blicken i hopp om att avskräcka henne från att fråga mer. Men det var väl något med tanken på framtida barnbarn som gjorde morsor till psykotiska detektiver.

  ”Hon, den där vackra, blonda tjejen? Jättetrevlig!” Morsan verkade redan ha koll på vem det var.

  ”Sarah?” Det var den enda blonda kvinnliga kompisen han hade som morsan kunde veta om.

  ”Åh vad roligt älskling! Ni passar perfekt!” Morsan kramade honom stelt och det skulle väl ha fått plats minst två personer till mellan dem. Han fick en kladdig puss på kinden och hon såg sådär läskigt nöjd ut.

  Shit. Vad hade hon nu fått för sig? Han och Sarah?!

  Farsan satt i vardagsrummet och tittade på någon golfturnering, hummade bara till svar när morsan ivrigt började berätta om Sarah.

  Bastian flydde in på sitt rum och låste dörren om sig. Visst hade han vetat om hur länge som helst att han inte kunde berätta om Max, men att han skulle behöva låtsas att han var tillsammans med Sarah för att morsan inte skulle tjata ihjäl honom varje gång han hade sovit borta hade han inte väntat sig. Allt var bara så jävla krångligt.

  Han drog igång stereon. Joshua Radin och hans gitarr. Riktig musik. Med en suck lutade han sig bakåt mot kuddarna och slöt ögonen. Han hade åtminstone Max, och hans morsa verkade okej med hela grejen. I värsta fall kunde han kanske fly dit om morsan blev alldeles för olidlig.

  På sätt och vis var han ledsen. Det var så förbannat orättvist att han skulle behöva ljuga för sina föräldrar för att personen som gjorde honom lyckligast i världen var fel i deras ögon. Visserligen hade han inte prövat att berätta för dem om saken, men med tanke på hur de verkade tycka om folk med avvikande sexualiteter i övrigt så kände han sig inte så lockad.

  Febern och halsontet började göra sig påmint igen och han drog av sig jeansen och tröjan innan han kröp in under täcket. Ifall han sov bort några timmar skulle han kanske samla lite kraft innan morsan attackerade igen och med tanke på att man aldrig sov speciellt bra borta de första gångerna så var han fortfarande trött.

 

 

”Bastian!”

  Han vaknade av ett envist knackande på dörren och muttrade något till svar, tillräckligt högt för att morsan skulle kunna höra.

  ”Vi tänkte ta en kopp kaffe, vill du ha?”

  En kopp kaffe betydde egentligen att de skulle fråga ut honom om vad som hänt de senaste dagarna då de inte varit hemma, och helst av allt; få reda på lite mer om Sarahs och hans förhållande som inte ens existerade.

  ”Kommer…” Han hade ont i huvudet och kände sig helt matt av febern, men om han inte gav dem vad de ville nu, eller åtminstone chansen att tjata lite, så skulle han aldrig få vara ifred sen.

  Morsan hade till och med skurit upp någon sorts fikabröd till kaffet när han kom ut i köket, så hon måste vara sjukt nyfiken och hade säkert skrivit upp en lista med alla frågor som hon ville ha svar på innan fikastunden var slut. Farsan däremot såg totalt ointresserad ut och gömde sig bakom en finanstidning med kaffekoppen stående framför sig på bordet. Han hade alltid kostymbrallor och skjorta, fastän han bara var hemma och drällde, det var som om han inte visste vad avslappnad betydde.

  Bastian drog åt sig sin kopp. Svart. Han som bara drack Latte, men det hade väl morsan glömt mellan gångerna. Hon sköt fram fatet med det där konstiga fikabrödet som mest såg ut som en vanlig limpa mot honom, men han skakade på huvudet. Senast igår hade han smällt i sig godis till filmen och det var inte direkt rätt sätt att komma i toppform på.

  ”Det är GI-bröd, så du kan äta det även fast du behöver gå ner i vikt.” Morsan såg uppriktigt glad ut, själv kände han det mest som att någon hade stampat honom i huvudet. Fet var han väl ändå inte? Gå ner i vikt behövde han för att bli lättare och snabbare, men han hade väl aldrig varit fet?!

  ”Eh…tack?” Han blängde surt på henne och vägrade ta emot någon av de skivor hon försökte muta honom med.

  ”Hur går det med fotbollen?” Farsan tittade inte fram bakom tidningen, men gubben hade säkert röntgensyn som stålmannen och såg honom säkert rakt igenom sidorna med siffror i alla fall.

  ”Bättre”, svarade han sanningsenligt och kände för en gångs skull att han kom med bra nyheter när de hade de här samtalen. Det var skönt att slippa ljuga för att slippa föreläsningarna om vad han borde och inte borde göra.

  ”Får du spela nästa helg tror du?”

  Det var svårt att veta vad farsan tänkte där bakom tidningen. Han avslöjade aldrig något genom rösten och det hade lika gärna kunnat vara en pik som en helt vanlig fråga.

  ”Vet inte, hoppas det.” Bastian drack upp hälften av kaffet i en klunk för att slippa få i sig den där beska smaken alldeles för många gånger, men energin från koffeinet var välkommen. 

  ”Annars kanske du får satsa på ett annat lag? Något lite sämre så att du kan spela lite igen, ingen vill ha någon som bara sitter på bänken även om de spelar i ett bra lag.”

  Och där kom det igen.

  Han nickade bara, fastän han aldrig någonsin kunde tänka sig att byta till ett sämre lag för att han hade spelat en dålig match. Torkel hade bara haft tur, skulle någon byta lag så var det han.

  ”Nu måste du berätta för mig om Sarah! Hur träffades ni?” Morsan insåg väl att farsan hade gått lite för långt och försökte rädda upp situationen så att hon fortfarande skulle få reda på allt hon ville och fortfarande verka som en bra morsa.

  ”Vi går i samma klass?” Han stirrade ner i bordet och det kändes som om han var otrogen. Det kändes som ett svek att han inte orkade säga emot, säga som det verkligen var, att det var Max och inte Sarah. Men det var så förbannat jobbigt att alltid göra dem besvikna på ett eller annat sätt. Antingen var det farsan och fotbollen, eller morsan och skolan. Han vågade inte berätta om att Sarah egentligen var Max och inte nog med att det var en kille, han passade inte in i deras världsbild någonstans.

  ”Hur länge har ni varit tillsammans egentligen?” Morsan naglade fast honom med blicken och han fortsatte stirra ner i bordsskivan. Även om hon hade svårt att visa några direkta ansiktsuttryck så såg det ut som om hon var glad, uppriktigt glad, och allt var bara en lögn.

  ”Jag vet inte… måste vi prata om det just nu?” Han suckade och drog i sig det sista av kaffet. Febern gjorde honom kraftlös och han orkade inte bygga upp några barriärer mot alla känslor som vällde över honom. Var man otrogen om man lät sina föräldrar tro att man var tillsammans med någon annan än den man faktiskt var tillsammans med? Han visste att Max skulle ta illa vid sig och tolka det som att han skämdes.

  Och det var väl det han gjorde?

  Morsan däremot antog att han menade att det var så nytt att han inte ens visste om de var tillsammans eller inte. Hon nickade bara förstående och klappade honom på kinden som om hon ville att man skulle veta att hon fanns ifall han behövde råd.

  ”Självklart, du får berätta när du själv vill, älskling. Eller hur, Peder?” Hon väntade inte ens på farsans hummande bakom tidningen utan fortsatte bara som om hon bara frågat honom av ren vana. ”Mår du inte riktigt bra?”

  Han skakade på huvudet och var glad över att hon åtminstone försökte vara förstående och mindre vidrig än vanligt.

  ”Nej, tror jag har feber. Ska nog gå och vila mig lite.” Han reste sig upp och kände hur mobilen vibrerade till i fickan. SMS. Han halade upp telefonen och fick anstränga sig för att hålla ansiktet oberört när han såg att det var från Max.

  Mina kuddar och täcket luktar som du. Saknar dig. Puss.

  Han bet sig i läppen för att hålla tillbaka leendet och inte visa hur värmen spred sig bröstet. Den grabben visste visst alltid när han behövdes som mest.

  ”Är det säkert då? Hur går det i skolan egentligen?” Morsan avbröt honom mitt i kärleksfluffet och han tyckte precis att någon kastat en femtonkilos sten i huvudet på honom. Varför, varför kunde hon inte bara låta bli att fråga?

  ”Lägg av.” Han flydde fältet innan hon hann säga något mer och låste dörren om sig inne på rummet. Datorn stod på sedan några dagar och han loggade in på MSN. Det var länge sedan han hade varit inne, det fanns inte så mycket anledning nu när han och Max ändå träffades så mycket som de gjorde och lika gärna kunde ringa eller skicka ett SMS. Dessutom hade han mindre tid när han tränade mer och läxorna tornade upp sig som berg.

  Max attackerade honom nästan direkt efter det att han hade ändrat status från Offline till Online.

Baby, when the lights go out säger:
     heej :D

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     hej baby :)

 

Baby, when the lights go out säger:
     hur äre?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     det går väl, lite febrig och förkyld bara, du då?

 

Baby, when the lights go out säger:
     fint :) sitter och luktar på mina kuddar :$

 

Bastian log för sig själv och önskade att han hade haft något som luktade Max att sticka näsan i.

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     haha, aawh ;)

 

Baby, when the lights go out säger:
     du glömde ett par brallor här, men jag behåller dem ;P

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     huh? vadå för brallor?

 

Han slängde en blick på träningsväskan, men var rätt säker på att han hade sett de där leriga träningsbrallorna när han hade rotat fram nycklarna till ytterdörren och jeansen låg i en hög på golvet vid sängen.

 

Baby, when the lights go out säger:
     mjukisbyxor, det står BR på dem så jag tror inte att de är mina :P

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     ahaa, det var väl extrabrallorna antar jag. kom inte ens ihåg att jag hade med dem, men isf åkte de väl ur hemma hos dig när jag letade fram tröjan eller nåt. du kan behålla dem :P

 

Tanken på att Max skulle strosa runt i hans byxor var faktiskt ganska mysig. Det var liksom på riktigt då, när man hade sina grejer hos den andre.

 

Baby, when the lights go out säger:
     tack :D

Han suckade lite för sig själv och febern gjorde sig påmind igen, helst ville han bara sova till imorgon och vara frisk igen.
  Max visningsbild var svartvit och tagen i halvprofil så att man mest såg det rufsiga håret och ett av de svartmålade, slutna ögonen och en halvöppen mun. Det var Bastian som hade tagit bilden för några dagar sedan och han använde det själv som bakgrund på mobilen. Diskret såklart, den var mer konstnärlig än porträtterande och om man inte visste att det var Max skulle man antagligen inte tänka på att det var han.

 

Baby, when the lights go out säger:
     vad gör du?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     typ flyr undan morsan och farsan :/ du då?

 

Baby, when the lights go out säger:
     lite läxor bara. är de jättejobbiga?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     morsan tjatar men det funkar

 

Baby, when the lights go out säger:
     :/ du får komma hit om du vill?

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     tack, men jag måste vila mig lite, det är väl febern liksom

 

Baby, when the lights go out säger:
     är det säkert? du får vila här om du vill?

 

Några sekunder tvekade han. Det kanske vore dumt att sticka dit eftersom Maxens mamma antagligen var hemma, och Spindelmannen. Speciellt eftersom han kände sig både trött och seg, som om hela huvudet var fullt med snor, typ. Men samtidigt vore det bara så sjukt skönt att få vara med Max och bara ta det lugnt utan morsans och farsans förbannade tjat.

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     jag vet inte… du har ju hela familjen hemma

 

Baby, when the lights go out säger:
     spelar det någonm roll?

 

”Bastian! Vad vill du ha att äta? Vi kan prata om skolan senare istället om du inte mår bra älskling.” Morsan knackade sådär irriterande på dörren igen och han ville bara skrika åt henne att han aldrig ville prata om skolan överhuvudtaget. Varför var det så svårt att förstå?

  ”Jag ska iväg, jag äter där.”

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     okej, åker typ nu då. ska jag ta med pizza eller nåt?

 

Baby, when the lights go out säger:
     om du vill? :D

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     ska jag terrorisera ditt hem borde jag väl muta med något :P

 

Baby, when the lights go out säger:
     hahaha, fast du funkar bra bara du liksom

 

Han slängde ett öga på datorns klocka. Tjugo i sex. Det gick ett tåg till Solna vid sex, och så skulle han till centralen först, men han borde hinna. Det tog bara ett par minuter till centralen ändå.

 

Juliet, I’d do the stars with you anytime säger:
     försöker hinna med sextåget, tar pizzerian vid ert konsum sen. smsa vilka pizzor ni ska ha så ringer jag på vägen sen. pusspuss <3

 

Han hade lite bråttom och packade sin andra träningsväska med vad han nu kunde tänkas behöva. Han längtade efter att bara få ta det lite lugnt och få några sådana där varma kramar och pussar som Max var expert på att ge. Hellre en kväll med Spindelmannen än Botoxwitch.

  Visserligen kände han sig inte så värst frisk och kry, men han orkade inte vara sjuk i närheten av morsan och farsan som verkade ha seriösa problem med hur man borde bete sig som föräldrar. Eller så var det han som inte visste hur man betedde sig som någon annans barn.

  ”Jag sticker nu.” Han väntade sig inte direkt att någon skulle svara och sa det bara som hastigast medan han tog på sig vinterjackan och stoppade fötterna i skorna.

  ”Stannar du där över natten?” Morsan dök upp med en äckligt nöjd min. Det hade till och med varit bättre om hon hade varit arg för att han stack till någon annan när de väl var hemma. Men nöjd och läskigt fnittrig behövde hon väl inte vara?

  ”Tror så. Hejdå.” Han passade på att smita och stänga efter sig innan hon hade hunnit svara och småsprang hela vägen till tunnelbanan.

 

 

Tiden verkade ha gått i slow motion från det att han hade satt sig på tåget till det att han stod utanför Max dörr med tre pizzor i händerna, febrigt huvud och en träningsväska över axeln.

  Det var Spindelmannen som öppnade, tätt följd av Max som lyste upp som en spotlight ute på krogen.

  ”King Pin!” Spindelmannen kastade sig runt hans ben och höll sig fast hårt, det verkade inte direkt som om han tänkte släppa i första taget. ”Nu äj du fast!”

  Max fnissade till och ryckte på axlarna som om han inte kunde göra något åt saken.

  ”Hej”, sa han tyst och stal en puss innan han tog pizzakartongerna från Bastian som började hänga av sig med Spindelmannen fortfarande klängandes runt benet. Även fast han inte var speciellt förtjust i barn (han var praktiskt taget rädd för dem) så kändes Spindelmannen okej. Ännu mer okej blev han när han faktiskt släppte taget om benet och tog honom handen på väg ut i köket. Det var ganska litet och slitet med beiga köksluckor och avsaknad av diskmaskin. Ett köksbord stod vid fönstret med en rutig duk i samma tyg som de blåvita gardinerna och tre röda pelargoner på fönsterbrädet.

  ”Hej igen.” Max mamma log, men såg ännu tröttare ut än när de träffats tidigare. Han hade redan förstått att hon jobbade en hel del övertid som ensamstående med två kids och i Stockholm dessutom.

  ”Hej”, svarade han och försökte se glad och pigg ut samtidigt som Spindelmannen höll hårt i hans hand.

  ”Jag la pengar ute i hallen till dig som du kan ta sen.” Hon verkade så sjukt snäll, för snäll, och Bastian fick dåligt samvete när han kom att tänka på antalet svenska kronor som sattes in på hans konto varje månad och på hur mycket som fanns på hans sparkonto.

  Han skulle glömma bort att ta de där pengarna.

  ”Vad vill du dricka? Cola?” Max började klippa av locket på pizzakartongerna med en sax och själv kände han sig dum som bara stod där medan Max mamma började duka fram inne i vardagsrummet.

  ”Visst, ska jag ta fram?” Huvudet hade börjat dunka och han kände sig lite illamående.

  ”Står i kylen.” Max nickade över axeln och torkade av fingrarna på ett papper innan han bar in pizzorna i vardagsrummet där den första Spindelmannenfilmen var igång.

  Hugo hängde honom fortfarande i handen utan att säga någonting när han lyfte ur läsken kylskåpet och gick in och satte sig bredvid Max.

  Det spred sig någon sjuk familjär stämning han aldrig hade känt förut mellan dem där inne framför teven. Carin pratade lika mycket med honom som med Max utan att bli för påfrestande med privata frågor, och Hugo slukade frivilligt kanterna på hans pizza som han hade lämnat kvar. Det var en konstig känsla att kunna slappna av med en vuxen och känna att man var okej ändå. Carin krävde inte så mycket, inte att man hade perfekt bordsskick eller att man var hundra på vad man ville bli efter gymnasiet. Det spelade ingen roll vad hans föräldrar jobbade med, hon frågade bara om vad han gjorde på fritiden och om han tyckte att han hade valt rätt linje för gymnasiet. Det var mer frågor om vad han tyckte, än om vad han presterade och det kändes inte alls lika jobbigt att svara när hon frågade som när morsan gjorde det.

  ”Nej, Hugo, nu är det dags för dig att sova.” Klockan var nio och fyraåringen hade varit övertrött i ungefär en timme, men hade envist krävt att få se klart Spindelmannens kamp mot Green Goblin.

  ”Kejå.” Med ett surt plutande med underläppen och tårfyllda ögon följde han efter Carin ut i badrummet där han antagligen skulle få borsta tänderna och gå på toa innan det var dags för sängen.

  ”Vi kanske ska gå in till mig då.” Max reste sig och de hjälptes åt att duka av och slänga kartongerna i pappersinsamlingen medan Hugo grät högljutt över att behöva gå och lägga sig.

  ”Han blir alltid sådär när han är övertrött, men hade han inte fått se klart filmen så hade han blivit ännu värre.” Max ryckte ursäktande på axlarna och ställde in det som var kvar av Colan i kylen. 

  ”Äh, han är ju ganska liten liksom.”

  De gick in på Max rum där datorn fortfarande stod på och en fönsterlampa lyste upp väggarna och möblerna med ett blåaktigt sken. Sängen stod fortfarande obäddad och Bastian flinade lite för sig själv när han såg fläckarna på täcket.

  ”Du kanske ska tvätta?” Han pekade mot sängen och Max fnissade till.

  ”Jag vågar inte, vad kommer mamma säga?”

  ”Ingen aning? Typ: använd papper nästa gång?”

  Pandapojken skrattade och lindade armarna runt hans hals. Det luktade typiskt Max om det rufsiga håret och han drog girigt in doften. De pussades ett par gånger, bara sådana där pussar som inte leder till något annat, som bara är pussar.

  ”Vill du se på film eller nåt? Jag har några på datorn och så slipper vi lyssna på Hugos sagoband.”

  Han nickade och Max slog sig ner framför datorn, Själv ställde han sig precis bakom och såg på medan Max klickade sig fram mellan mapparna. Det fanns sjukt mycket musik och bilder på den där datorn, upptäckte han när mapp efter mapp innehöll bildfiler och låtar från alla möjliga artister som han knappt kände igen.

  ”Funkar Pirates?” Pandapojken tittade upp på honom över axeln och han nickade. Pirates var alltid lite småkul och både Johnny Depp och Keira Knightley gick ju att se på utan att spy.

  ”Oj, du mår verkligen inte bra, eller hur?” Max rynkade pannan och ställde sig upp. En smal hand strök håret ur ansiktet på honom och kände på hans panna.

  ”Vadå?” Han hade inte känt sig sämre än innan, kanske lite tröttare bara.

  ”Du är alldeles blek. Lägg dig eller nåt, jag kommer snart.” Han fick en mjuk puss mitt på munnen. Max var visst inte ett dugg rädd för att bli smittad.

  ”Men…” Han ville förklara att det inte alls var så farligt, men Max knuffade ner honom i sängen.

  ”Stanna där nu så hämtar jag läsk och godis.” 

  Han gjorde en grimas till svar och Max fnissade till och försvann ut i köket. Med en nöjd suck lade han sig till rätta mot kuddarna och kände hur huvudet bultade i samma takt som hjärtat slog. Han kanske faktiskt var sämre än vad han trodde, eller så var det bara morsan och farsan som hade dränerat honom på krafterna.

  ”Gonatt.” Han såg upp och upptäckte Hugo som stod iklädd Spindelmannenkalsonger i dörröppningen. Han var vindögd av trötthet och vinkade en aning slappt med handen.

  ”God natt. Sov gott.” Bastian log för sig själv när Hugo försvann och antagligen la sig i sin egen säng. Spindelmannen måste väl också sova, i och för sig. Max dök upp i dörren med läsk och godis precis som utlovat. Han tryckte igång filmen och vred skärmen rätt innan han satte sig bredvid Bastian i sängen.

  ”Här, du får vara bord.” Max fnissade till och ställde skålen med godis på hans mage och lutade sig tillbaka.

  ”Shit vad uppfinningsrikt.” Bastian skrattade och vände blicken mot datorskärmen där filmen precis hade börjat. ”Förresten… förlåt att jag frågar… har du och Hugo samma pappa?” Det var ju trots allt typ fjorton år mellan dem och det kunde man ju kalla en ordentlig sladdis om det inte var så att de faktiskt hade olika pappor, vilket inte var helt ovanligt i dagens samhälle.

  ”Ja… han kom så sent för att mamma fick missfall när jag var sex och sen dröjde det jättelänge innan de vågade försöka igen.”

  Han visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var väl inte riktigt det som han hade väntat sig att få till svar, utan snarare att Hugo kommit till av misstag för att de egentligen bara ville ha ett barn, eller att de, som han först antagit, hade olika pappor.

  ”Shit… förlåt.”

  ”Äh, det är liksom inget jag funderar på längre och du är ju inte ensam om att fråga. Det är ju rätt så stor åldersskillnad ändå.” Max lät obekymrad och fortsätta tugga i sig godisbitar på löpande band med blicken fortfarande fäst på datorskärmen.

  ”Men du har ju i alla fall ett syskon, även om han bara är fyra.” Visserligen kände han inte direkt nu att han saknade ett syskon, men när han var mindre hade det varit extra jobbigt så fort de åkte på semester eftersom han aldrig hade haft någon att leka med de första dagarna innan han hade lärt känna någon.

  ”Jo, det är sant. Det är bara synd att han aldrig fick lära känna pappa.” Det fanns ett spår av sorg i Max röst och Bastian vände blicken från filmen och såg på pandapojken som bet sig i läppen och la tillbaka Ferraribilen i godisskålen igen. Det var tydligen ett jobbigt samtalsämne.

  ”Skilde de sig?” Han visste att det var okej att han frågade, Max skulle säga ifrån om det blev för mycket. Samtidigt kände han sig dum som inte hade vetat om det här innan. Det kanske var dags att han började lyssna och inte bara gnälla om sitt eget.

  ”Nej.”

  Han ställde snabbt ner godisskålen på golvet och vände sig mot Max i sängen när han såg hur stora tårar började rinna utför kinderna.

  ”Alltså förlåt, jag gör visst inte annat än tjuter.” Max torkade snabbt tårarna och försökte le. ”Förlåt.”

  ”Lägg av, Maxen.” Bastian drog honom intill sig och strök undan den långa luggen. ”Om du inte vill prata om det så kan vi lämna det, men säg inte förlåt.”

  Max tryckte ansiktet mot hans hals och satt tyst en lång stund. Han sa inget själv heller och höll bara om den darrande kroppen.

  ”Han dog”, sa Max plötsligt och Bastian hajade till. Varför visste han inte redan allt det här? Hade han varit så ointresserad av att fråga om Max liv? Inte nog med att grabben skulle ha haft ett till syskon som det hade blivit något fel på i magen, hans pappa hade dessutom dött och det gjorde fortfarande ont, uppenbarligen. Ja, det var väl inte så konstigt egentligen. Men livet gick förbannat hårt åt vissa.

  ”En dag ringde de bara hem från hans jobb och sa att han hade fallit ihop. Det var nåt i hjärnan som bara gick sönder liksom. De kunde inte göra nåt.”

  Han visste inte riktigt vad han skulle säga, ord kändes mest överflödiga och ivägen. Han höll om Max så hårt han kunde och hoppades att det framgick hur mycket han faktiskt brydde sig.

  ”Ibland saknar jag honom bara så mycket. Allt skulle vara så mycket lättare om han fortfarande fanns kvar.”

  Det skar till någonstans i hjärtat, helt oväntat, och han kom på sig själv med att gråta han också.

  ”Jag förstår det.” Ibland kände han sig bara så jävla bortskämd och dum i huvudet. Man insåg att man själv klagade över att ens föräldrar slet så mycket för att man skulle få allt man ville ha, medan andras jobbade dag och natt för att kunna betala alla räkningar. Han hade ingen aning om hur bra han faktiskt hade det och Max satt där och lyssnade på hans gnäll om sina värdelösa föräldrar när en av hans egna hade dött.

  Det kanske var dags att börja omprioritera.

  ”Lova att du alltid finns kvar.” Max rätade på sig och mötte hans blick. De silvergrå ögonen var en aning rödkantade och blanka av tårar, kinderna var fuktiga och underläppen darrade lite.

  ”Jag lovar, Maxen.”