Kapitel 4: Maximilian - Manshora

Snön frasade ljuvligt under de två paren skosulor.

TrampKnasterTramp.

Det var gråmulet, slaskigt och otroligt betonggrått. Så som det bara kunde vara i Stockholm under januariperioden. Precis så som man ofta kände sig under de kalla, tråkigt jobbiga månaderna där man tänkte alldeles för mycket på sig själv.

På sina ställen låg i alla fall snön kvar på lager och såg sådär lite äckligt idyllisk ut. Annars var det som innan – mest grått slask som bilisterna körde i och träffade de intet ont anade personerna som trampade framåt på gatorna. Men ingen verkade bry sig om någon stackars människa blev plaskvåt. De såg mest ut som om de skulle vara programmerade till att bara gå hem och ta vara på resten av tiden som fanns kvar utav dagen. Tid hade väl ingen gott om – tyvärr. Han suckade. Det var bara att slå en missbelåten blick på han själv. Arton år gammal, slutade gymnasiet till sommaren och visste inte vad han skulle göra utav sitt liv. Flytta från Solna kanske – något att fundera på i alla fall.

 

Malin dansade runt ett stycke framför Max något ihopkurade gestalt (Det var en ful ovana han hade, att försöka dölja vem han var genom att försöka leka osynlig).

Tyllkjolen bredde ut sig som en stor cirkel och piruetterna blev våldsammare för varje steg flickan tog. Ett leende lekte över Max fylliga läppar och han drog sig försiktigt i skjortkragen och rätade sedan till den löst sittande slipsen. De var påväg till tunnelbanan – enklaste sättet att ta sig från stan till Solna. Det skulle ha varit bättre att bara åka bort.

Vad Malin hade ätit på lunchen kunde gott diskuteras. Hennes yviga hårman stod åt alla
håll och snöblasket for upp på hennes nästintill bara vader, men hon brydde sig inte.

Folk som gick förbi höjde på ögonbrynen och längde på stegen. Beteendet kanske
skulle smitta av sig om de kom för nära? Och så visste han med ens varför han kallade
människor folk.

”Vad har du ätit egentligen?” ropade han efter henne när hon försvann bortom nästa gathörn. Max fick hastigt länga stegen så att han inte skulle tappa bort sin överenergiska väninna. Precis innan han rundade hörnet stack ett huvud ut med tillbehörande charmanta och busiga ögon som glittrade.

”Det är snarare jag som ska fråga dig vad du inte ätit”, fnittrade Malin och hoppade jämfota ner för trappan som ledde till tunnelbanan.

”Måste du alltid vara på det humöret jag inte är på?” muttrade han och ruskade på huvudet så att luggen föll ner och dolde hans ögon.

Han steppade snabbt ner för de elva trappstegen och stannade bredvid den stillastående Malin som såg allt annat än slug ut. Sarkasm sarkasm.

”Hur gick det på idrotten?” flinade Malin tillbaka och skicklig som hon var byttes samtalsämnet snabbt.

”Bra för att vara idrott”, svarade Max och började gå igen. Hans fötter släpade i marken och han visste om att skosnörena var i trampriskzon igen.

”Men du hade säkert fullt upp med att råglo på samhällarna så”, retades Malin och rättade till den svarta syntetryggsäcken (hon måste ha snott den från sin syrra) som var påväg att slå i det svartvita golvet. Max bet på ringen i läppen och väntade ett tag. Det var ett sätt för honom att koppla bort allt innan han tappade talförmågan helt och hållet.

Och så var det en sådan där jag-vet-att-jag-inte-existerar grej som också hade uppstått i omklädningsrummet.

”Det var faktiskt en riktig heting som öppnade dörren åt mig. Verkligen en sådan där perfekt varelse. Säkert jäkla arrogant men mycket trevlig att se på”, svarade han och fortsatte att se framåt utan att ge Malin så mycket som en blick.

Han fumlade i fickan efter åkkortet och snart hade de båda passerat spärren utan svårighet.

”Jaså?” log Malin och sträckte ut sin piercade tunga. ”Och den här godingen har du missat i tre år? Lägg av Max, så patetisk är inte ens jag.”

”Blond var han. Och stod där i bara handduk och såg sådär äckligt perfekt ut som bara vissa kan”, fortsatte Max drömskt och lade till en suck efter de sista orden.

”Och du sa mycket som vanligt förstår jag”, flinade Malin och stannade bredvid ett gäng hiphopoffer.

Tidpunkten var den då alla stockholmsbrats skulle hem till sina statuslägenheter, antingen skulle de låsa in sig på rummet med sin bästa vän – datorn (som han själv), eller så följde de med sin flick- respektive pojkvän hem. Kanske drog några shoppaholics ut på stan och spenderade en ringa summa pengar, och andra personer åkte hem för att hjälpa till hemma (Max i ett andra nötskal).

”Nja, det kan man väl inte säga”, rodnade Max och skämdes nästan över hur jävla osocial han egentligen var.

”Men vänta nu ett tag”, började Malin som avbröts av tåget som anlände. Det luktade unket och tråkigt som allt annat i Stockholms underjord där allt under marknivå hörde till. Men det var väl ingen som tänkte på det när det var dags att komma hem till sina kära familjer som väntade hemma bakom en glittrande fasad.

De steg på lite snabbt så att de slapp få ståplats. Fast tio minuters hängande i en läderflärp var väl inte så ansträngande. Värre var det för de stackarna som skulle till skärholmen eller längre.

”Det är väl den samhällekonomi klassen vi snackar om va?” frågade rödtotten misstänksamt och höjde på de markerade mörka ögonbrynen.

”Det tror jag väl”, svarade Max och skruvade på sig.

Vad hade hon nu kommit på?

”En jävligt snygg kille med blågröna kattögon?”

”Jaa”, började Max men kom inte längre innan Malin öppnade munnen igen.

”Jag hoppas att du skämtar Maxipojken. För om jag tror rätt så är det svinet Reenstierna du har fått upp ögonen för!” utropade hon och lade handen över munnen för att bevisa att det var något ovanligt dumt han hade gjort.

”Har jag brutit mot lagen? Vem är den här snubben?” Max såg sjukt frågande ut och det gjorde inte det hela bättre av att Malin spärrade upp ögonen till bristningsgränsen för att återigen säga till honom att han verkligen hade missat något i skolans historia.

Så jävla hemsk kunde väl killen inte vara.

”Skolans värsta manshora, ja”, frustade hon surt och sparkade till honom med en av hennes svarta kängor. Att hon alltid glömde bort stålhettan.  Aj.

”Manshora?” Max såg urbota blåst ut igen.

”Han knullar allt på två ben vännen”, log Malin och såg ut genom fönstret för att mötas utav ett mörker. Det ryckte till i hennes mungipor men inget riktigt elakt leende bröt ut.

”Ehm, okej”, sa Max och kände sig ännu mindre informerad än tidigare.

”Gud! Är du helt bakom flötet idag eller?” vrålade hon och öppnade munnen igen utan att invänta något vidare svar. ”Du vet Anna Svensson i gud-vet-jag-vad klassen gick omkull för hans smicker i helgen och de lär ha haft det riktigt trevligt enligt säkra källor. Men sedan betedde han sig som ett svin och stackars Anna har fått alla sina bimbovänner mot sig för att de inte vågar erkänna att de vill knulla honom också. Björn – hennes brorsa är ju tillsammans med Henny. Du vet tjejen i bildklassen med lockigt gyllenbrunt hår som ritar gudomliga katter. Hon berättade det i alla fall på psykologin idag och jag blev förbannad. Han lurar i dem att han är heltänd på dem, så får han det han vill ha och så svalnar han ner till temperaturen av en helvetes frysdisk på konsum. Fast bra mycket kallare.” Malin såg störtförbannad ut och Max blev orolig. Hon kanske led av ovanligt aggressiva PMSutbrott som inte verkade släppa under första taget.

”Gah, du låter som en liten skvallerkärring”, sa Max och såg bort mot andra blåklädda stolar. De var tomma, tur det. Max ögon gick i kors och han kände att han inte såg allt för inbjudande ut när han rullade pupiller.

”Kan bero på att jag är en”, muttrade Malin förolämpat.

”Jag ska väl av här”, viskade Max lågt och reste sig upp. Blicken slogs ner i golvet och han var väl redo att möta världen igen.

”Ha det fint”, log Malin ansträngt och gav honom en sista kylig blick för att säga till honom att hon inte glömt, men att det var löst. Sådan var hon, schizofren var hennes mellannamn.

 

Max fötter fick kontakt med asfalt igen och han började snabbt gå sin väg mot hyreshusen som inte låg allt för långt bort från hållplatsen. Säkerligen skulle han kunnat ta en buss men det var skönare att känna minusgraderna smeka kinderna i några minuter till. Manchesterklädda ben pinnade på, händerna var nerstoppade i jackfickorna och han andades ut stora vita andedräktsmoln.

När han traskade förbi konsum med huvudet nedsänkt skrek någon bögjävel till honom och det följdes av gälla skrattattacker.

Man var ju så mogen efter att ha druckit sig stupfull.

Men han lyssnade knappt för att han var van att höra kommentaren. Det värsta var det att han fortfarande lät dem hållas. Att det blivit till en fördömd vana och han inte gjorde något åt det. Hur skulle det var att bo på ett ställe där det bodde betydligt mindre människor? Antagligen värre.

Pandaansikten som han och resten av estetarna blev kallade skulle troligen bli mer utpekade där rykten spreds under en tiominuters bensträckarpaus från skolbänken. Det var nog bara bra att vara stockholmare ändå tänkte han bittert medan han kunde skymta de mörka svagt upplysta byggnaderna som tornade upp sig ett tjugotal meter ifrån honom. Mörkret som föll vid halv fem snåret satt fortfarande i (nu ännu mörkare) och på vissa ställen där gatlyktskenet inte nådde var det becksvart.

Då han skulle knappa in den fyrasiffriga koden lade han märke till hur blå och torra hans långa fingrar hade blivit. Bara för att han hade glömt vantarna en enda gång. Det kändes inte ens i fingrarna att han frös, utan händerna hade långsamt domnat bort.

Kontrasten mellan kylan och värmen gjorde i alla fall så att det började sticka obehagligt i fingertopparna och han skyndade sig upp till deras ytterdörr samtidigt som han frenetiskt gnuggade händerna i tro om att det skulle bli bättre.

Genom de tunna väggarna kunde man höra Hugo fnittra åt något barnvakten Sophie sa. rolig var hon väl ändå inte.

Max suckade och funderade på att vända riktning och sticka ut igen, men faktum var det att det inte var rätt mot Hugo – eller Sophie för den delen. Och, han ville helst inte springa förbi konsum igen. Den dagliga gaynedtryckningen var redan använd.

Han drog upp nyckelknippan och rasslade extra mycket för att göra folket innanför väggen uppmärksammade på hans hemkomst.

Barnskrattet upphörde och små fötter sprang över hallgolvet för att nå fram till dörren så fort som möjligt.

”MAX ÄR HEMMA!” vrålade Hugo och någon började dra i låsen på andra sidan i ett hopplöst försök i att låsa upp.

Max flyttade snabbt på sig och kunde inte låta bli att fnittra när Hugo slängde upp ytterdörren och kastade sig över honom. Det enda Max kunde se var ett virrvarr av bruna lockar och förblindad föll han baklänges och slog i sin vänstra axel.

Bröderna Hultin låg på avsattsgolvet i en enda salig röra och skrattade hejdlöst medan en nätt varelse såg på och log.

”Hej Max”, viskade en låg röst och Max höjde silverblicken från Hugo och såg in i ett par mörkbruna ögon med tillbehörande hjärtformat ansikte.

”Hej Sophie”, hälsade Max en aning besvärat och reste sig upp från golvet och lyfte upp Hugo i famnen. Denne kråmade sig som en galning och klamrade sig fast vid Max som en livboj, som om han inte sett honom på länge.

Den sextonåriga flickan steg åt sidan och lämnade plats för att de skulle kunna ta sig in utan att skrapa upp armar och ben på vassa kanter (som inte ens fanns).

En fläkt av någon parfym fick huvudet att snurra och Max blinkade till ett par gånger.

”Eh, det är väl dags för mig att gå då”, sa hon och började ta på sig sina skor som gick i kalla grå toner. ”Du får ha det så bra”, tillade hon blygt och drog en hand genom det axellånga uppklippta håret. Undrar vad hon egentligen tänkte på.

”Detsamma”, svarade Max och släppte ner Hugo – som genast sprang bort till vardagsrummet under högljudda djungelskrik. Det var dags för den dagliga dosen av Batman och Spindelmannen.

”Tack, men. Ehm. Hej då”, svamlade Sophie, rodnade och gick.

Max brydde sig inte ens om att se efter henne, medan han krängde av sig skorna och jackan, samt att han påminde sig själv om att han skulle be Carin att byta barnvakt.

Det var obehagligt att ha Sophie i lägenheten så ofta. Hon sände kalla kårar över och längst med hans ryggrad oh det var alltid lika jobbigt varje gång. Hennes glittrande ögon gjorde honom osäker och det blev inte bättre utav tanken att han var rädd för en tjej som var två år yngre än honom. Visst var hon söt och så – men inget material för hans del. Nog om det ändå. Det räckte med att Reenstierna spökade i skallen på honom.

”Hugo, vill du ha något att äta?” Max ställde sig intill dörrkarmen till vardagsrummet för att försöka få kontakt med sin lillebror som såg helt uppslukad ut.

”Jag åt varma mackor med Såfi”, svarade Hugo och smällde av ett solskensleende om fick solen att framstå som en liten skitstjärna i jämförelse med Hugos ojämna tandrad.

Det var sådana tillfällen man bara ville bryta ihop och tjuta vid. Hugo var hans och ingen annans.

”Okej, det får väl duga då”, suckade Max och öppnade dörren till sitt rum och drog på stereon för att kunna tänka klart i några sekunder till.

 

En timme senare rasslade det ytterligare en gång utanför ytterdörren och Max gick ut i den svagt upplysta hallen för att hälsa på sin mor. Hon såg sliten ut när hon krånglade sig in med en matvarukasse i famnen, med svarta skuggor under blå matta ögon. Till och med det kastanjefärgade håret var glanslöst och hängde över axeln på henne.

Max gav henne en snabb kram och kände hur det luktade plast om de paketerade matvarorna.

”Hej gubben”, mumlade hon och satt ner sin bruna handväska på skohyllan. ”Finns det någon mat kvar?”

”Jag fixade iordning spagetti och skinksås”, log Max och hans mamma såg plötsligt gladare ut. Kanske var känslan att hennes son kanske kunde bli något trevligt när han blev äldre tydligare än innan.

”Hugo sover, så om det inte är nått mer så sätter jag mig framför datan ett tag.”

”Va bra, så slipper jag oroa mig för honom idag igen. Han berättade om mardrömmarna han hade haft. Idiotiska vante”, sa hon och helt plötsligt såg hon äldre ut än sina trettionio år.

”Han väckte mig i natt”, svarade Max och ställde sig vid sin vitmålade rumsdörr som pryddes av svarta snirkliga bokstäver som bildade orden; Maximilian – Pride.

”Han sa det också att storebror hade gråtit på hans arm”, gäspade Carin fram som om det inte var något större fel med att Max hade fått känsloutfall och tjutit. Hon vände sig om och gick in i köket utan några andra ord.

Samtalet var alltså slut.

 

Max skrev in sitt nya nick i det tomma fältet på inställningsfältet. It’s a timekill to die for.

Det lät väl vettigt och bra. Dessutom var det namnet på en Kentlåt så det gjorde ju inte saken sämre. Han ögnade genom alla kontakter – över ett hundratal i alla fall och knappt ett tjugotal var inne.

Hans ögon skulle ha missat namnet om det inte hade fastnat för symbolen att kontakten var blockerad. Namnet var nämligen bytt till You Can’t say no to me och det visade sig att personen till och med var inne. Max knappade ivrigt in ett snabbt meddelande till Malin att han inte hade någon ny musik att dela med henne, hon fick helt enkelt vänta.

Han klickade på höger musknapp och letade fram ordet tillåt lite snabbt och satt sig för att vänta ett tag. Ingen skrev något.

Max drog sig irriterat i håret och gnuggade fingrarna i ögonen så att kajalen gnuggades ut åt alla håll och kanter. Han såg nog ut som ett pandaansikte i alla fall.

Hade han varit så korkad att han verkligen trodde att Romeo skulle skriva med honom igen efter gårdagens incident. Max vände sig om för att trycka igång Vapen & Ammunition albumet, och ryckte till när den jobbiga trudelutten som uppenbarade sig varje gång någon skrev till honom. Var det Malin igen?

 

 

You can’t say no to me säger:
    
Så är det dags att krypa ur garderoben nu eller?

 

Max höjde på ena ögonbrynet och fingrarna började leka över tangenterna och snabbt hade han sig ett skrivet svar.

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Kanske det, men jag håller mig gömd fram till någon kommer förbi och lockar ut mig

 

You can’t say no to me säger:
    
Nämen titta, fröken charmig visar sig vara sexuell ändå

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Fröken var väl ändå till att ta i. det räcker med att man kallar mig Max så lugnar jag ner mig tillräckligt

 

You can’t say no to me säger:
    
Max? skämtar du med mig? Det låter som taget ur ett dåligt barnprogram som slutade sändas på ettan för år sen. Är du säker på att du lever?

 

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Jag är här och känner mig ganska levande. Men eftersom att du är så rapp i käften och verkar ha ett bättre namn än mig kan du ju berätta vad du döptes till. Eller är du skraj?

 

You can’t say no to me säger:
    
Heey, don’t  be so violent. Jag jokade. Basse is my name.

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Grr, jag får bara sånna kärringvibbar. Basse, typ Ebastian då?

 

Fan också. Slarvfel eller vadå tänkte Max och hytte näven mot sig själv. Det var ju tänkt att det skulle stå Sebastian, men han orkade inte ändra på det, och han förstod säkert. I nästa sekund när Basse svarat så fick han svaret på det. Sebastian, inte så pjåkigt i alla fall.

 

You can’t say no to me säger:
    
Jaså? Gå inte och bli helt upphetsad så här tidigt på dan. Jo, visst ;D sant det där.

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Fast det var då inte bättre än Max

 

You can’t say no to me säger:
    
Betydligt mycke bättre men det säger jag inte till dig

 

Max flinade för sig själv och han skakade huvudet ett par gånger. Basse var inte så farlig i alla fall. Det var ju det han hade tänkt från allra första början men inte insett det. Men dags att byta samtalsämne i alla fall så han inte tröttnade.

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Men, hur har dagen varit i helhet då?

 

You can’t say no to me säger:
    
Frågar du mig om hur min dag varit?

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Jag ser inte att vi delar konversationen med någon annan O.o

 

You can’t say no to me säger:
    
Vad vet jag vad du ser för saker när ingen ser dig

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
På så vis, låter ju himla nice

 

You can’t say no to me säger:
    
Eh, sorry, men den har väl varit som vanligt. Skit asså

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Hörre, jag vet inte hur dina dagar ser ut. Jag följer dig inte som en svans direkt

 

You can’t say no to me säger:
    
Amen du vet, allmänt skit hela tiden. Man verkar inte synas över huvud taget när man går i plugget. Skit. Och måndagar är det värsta som finns näst efter finnar

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Efter finnar? Ditt liv verkar inte vara så problematiskt

 

You can’t say no to me säger:
    
Vad vet du om det egentligen? Att gå bland de stora grabbarna och synas – men ändå inte. Men du har det säkert jävligt bra där borta istället, inte sant?

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Tss, dagens joke. Det är inte så jäkla fint här heller. Blickar huller om buller, folk från konsum skriker bögjävel åt en och man har inte ens råd med ett par nya jeans

 

You can’t say no to me säger:
    
Från konsum? Menar du personalen eller allmänt psykade ungjävlar som borde få stryk?

 

It’s a timekill to die for  säger:
     Det sistnämnda tror jag. Ingen från kassaservice som har vrålat än, men det kommer väl det också.

 

You can’t say no to me säger:
    
Vad är du för nått egentligen? Nån liten söt Brat från gbg med tajta latexbyxor och silverglittrande stilettklackar?

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Näh du, sthlmsbrat passar nog bättre in på mig

 

You can’t say no to me säger:
    
Jaså? Samma här, men det är väl sthlmslödder stället

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Åfan?

 

You can’t say no to me säger:
    
Ja, vad trodde du att jag var egentligen? Nån liten finnig pryl med pressvecksbrallor och portfölj?

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Nej, NEJ för fan. Det trodde jag inte.

 

Vad var Basse för nått egentligen? Ett Stockholmsslödder som han själv kanske?  Max såg fundersamt på skärmen och såg att han skrev igen.

 

You can’t say no to me säger:
    
Men sak samma, om vi fortsätter på det här spåret kommer jag ha skägg innan jag fyller tjugo. Vad har du gjort idag egentligen?

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Ingenting – typ. Spelade gura i skolan och såg en otroligt vacker människa -.-

 

You can’t say no to me säger:
    
Haha, klinkade du lite svagt på rasten då eller? Så tjejerna flockades kring dig och dregglade som fan

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Inte direkt, är ju inte lagt åt det hållet om du kommer ihåg, det var en jävel av manligt kön iaf

 

You can’t say no to me säger:
    
Åhåå, vi glider in på ämnen jag gillar! Me like

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Woo, du vaknade upp lite där. Men det var väl inte så mycket mer att säga. Snygg som få och han visste säkert om det med. Såg ut som en sån

 

You can’t say no to me säger:
    
Hur kan du veta att han visste att han såg bra ut?

 

Max fnös. Det var väl det enklaste i världen att se vem som var självgod och vem som inte var det. Bara att se på fånarna i skolan och skratta åt dem hur patetiska de var.

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Men det är ju en sådan där som visste det. Snyggt skuret ansikte, friserat hår, märkeskläder hade han säkert. Men jag menar, DU SKULLE HA SETT HONOM!

 

You can’t say no to me säger:
    
Bakom fasaden kan det faktiskt dölja sig ett ganska sargat inre ska du veta. Bara för att personen i fråga är snygg behöver han inte heller vara korkad

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Det låter som om du vore en sån O.o

 

You can’t say no to me säger:
    
Skulle det va fel då eller? Men nej, det kanske jag inte är. Men jag har en bekant som är jävligt förstående ska du veta. Man kan ha känslor ändå. Fattar du konceptet?

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Oh, sorry. Kom visst in på ett känsligt ämne. Men jag fattar, samma sak med sådana som mig. Jag menar, bara för att man är annorlunda så är man dum i huvudet. Va e de för jävla sätt egentligen?

 

You can’t say no to me säger:
    
Äsch va fan. Nån gång måste det ju upp iaf, men nu vet du min mening i det hela. Blir så frustrerad. Men vadå, är du satanist och dricker blod då eller?

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Inte direkt, jag är bara mig själv som så många andra. Men det verkar inte accepteras här

 

You can’t say no to me säger:
    
Vårt avlånga lilla land är ganska jävligt

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Menar du? Och så om det nu är något som rubbar balansen minsta lilla så är man bög, hora eller nått annat. Fan så arg jag blir

 

You can’t say no to me säger:
    
Du är ganska aggressiv inombords va? Är du en sån där som gör dig hörd?

 

Gör sig hörd?  Det var ju dagens sämsta skämt hittills. Max var den som aldrig syns, och aldrig skulle synas. Han var den dammråtta som sopades under mattan för att göra större utrymme för andra som stod högre upp i näringskedjan än han själv.

 

It’s a timekill to die for  säger:
    
Jo, jag blir det om jag blir alltför sårad. Man är ju ganska stolt av sig ändå. Men det visas ju inte alltför ofta, och det blir också mitt fall. Göra sig hörd? Skämtar du med mig? Nej. Jag är ganska gömd.

 

Max slutade skriva och såg sig om och tittade på klockradion bredvid sängen. Det började bli ganska sent och han skulle ju upp tidigt som vanligt i morgon. Bäst att avrunda samtalet.

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Du, jag måste verkligen gå nu O.o ska upp tidigt imårrn, men det har varit kul att snacka. Ha de fint!

 

You can’t say no to me säger:
    
Okej, jag ska ändå lira cs nu, haha. Nattinatti.

 

CS? Spelade Basse CS? Vad var han för människa egentligen? Förstod sig på snyggingar, var ett stockholmsslödder och det som ändå var viktigast. Otroligt trevlig att snacka med. Max gäspade stort och stängde ner alla fönster och kopplade ifrån internet. Det fanns ju en morgondag också då han kunde konversera mera.

Utanför hörde man en instängd hund skälla och ett billarm sättas på. En helt vanlig natt i Solna alltså. En helt vanlig passerad måndag.

 

  

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0