Kapitel

 

Max frustade irriterat och slog hårt med fingret på Entertangenten. Han spetsade öronen för att höra de spridda tjuten från galna kostymnissar. De var stammisar och hela firman brukade komma på måndagar för att återgå till barndomstiden då de antagligen sköt sten på småfåglar. Eftersom att de visste hur allt sköttes hade Max inte mycket att göra de närmaste passen. Han snurrade runt ett par gånger på den svarta lädersnurrstolen och suckade. Rummet användes både som kassa och kontor på något vänster. Ett jobbigt åbäke till data som skötte spelet, en väderbiten och nedsutten soffa som för länge sedan sett sin ungdoms dagar. En kassa med ett skyddsglas emellan kassören och besökarna. Kanske var det någon som var rädd för att något skulle smitta?

  Bögbaciller kanske, tänkte Max och log ironiskt. Jättekul.

Det bästa av allt var väl ändå friheten till internet, som de lyckligtvis hade på datorn där de även bokade in tider. På så sätt kunde man uthärda många långa, äckligt tråkiga minuter när andra roade sig. Det hade varit en sådan där helvetes dag då man bad allt att dra åt helvete och drog täcket över sig för att kunna somna om igen. Dåliga dagar var lika jävliga som tomma kontokort, överbelastade huvudvärksskallar och irriterande och oförstående föräldrar. Det värsta var väl om man drabbades av allt det där på en och samma dag, plus att man hade en släng av orimliga humörssvängningar. Max bet hårt i piercingen och det kalla stålet mot den varma huden fick honom att rysa. Han gick tillbaka i tankarna och kom underfund med att han hade vaknat vid halv sju snåret av att hans hysteriskt tjutande lillebror (den snarkande tumvanten var igång igen) slet honom i håret, sedan hade han fått grädda pannkakor i mängder och hjälpt Hugo att leta efter sin spindelmannendocka som försvunnit spårlöst. Dessutom så hade en av strängarna på gitarren gått av och allt hade skett inom loppet av fyrtiofem minuter.

  Han hade inte heller vågat väcka den obehagligt utpumpade Carin som hade snott in sig i lakanen så att de lossnat från själva madrassen. Det enda han vågade göra var i stort sett att viska ”Morsan”, för att se om hon levde eller inte. Hon verkade inte speciellt social där hon låg med öppen mun och hårt slutna ögon.

  Hugo hade somnat med den hittade plastleksaken i ena handen och ett hårt grepp om snuttefilten i den andra. Han var totalt nedkletat med blåbärssylt på kinderna och värst av allt i håret och Carin skulle få spader när hon vaknat och insett att köket såg ut som ett katastrofområde. Men Max hade inte haft tid att städa upp oredan eftersom att Carin inte fick få misstankar om att han inte stuckit till skolan. Han var påväg att missa tåget och i sådana fall skulle han få skit från jobbet också. Så det hade blivit att skriva ihop en ursäkt på en lapp som han tejpat upp på ytterdörren för att den skulle synas ordentligt.

  Så hade han gett sig ut i det dystra, dimmiga Solna med de svarta lovikavantarna på händerna och den randiga halsduken som skyddade hals och halva ansiktet. Det hade verkligen inte varit hans morgon. Absolut inte. Hans silverögon hade tårats av kylan och tankarna cirkulerades kring ett namn och en människa han aldrig sett eller träffat.

  Basse.

Tankarna hade plötsligt slagit honom en efter en som återkommande blixtnedslag. Någonstans i Stockholm fanns han faktiskt. Antagligen insvept i ett tjockt täcke, med händerna under täcket och ett leende på de där fantastiska läpparna han säkert hade.

  Max återgick till verkligheten i samma stund som han loggade in på MSN. Uttråkat skrollade han förbi trista kontakter, konstaterade att hans polare var offline allesammans och antagligen var lika duktiga som han borde ha varit. Fortsätt.

  Och så kom han till gruppen han döpt till egoprylar. Enbart en människa var inlagd där, inte så svårt att lista ut vem det skulle tänka sig vara. Max ansikte brast ut i ett chockat leende och han dubbelklickade snabbt medan hjärtat slog i överskriden hastighetsgräns gånger två.

 

Gjorde en Frodo säger:
     VAD GÖR DU HÄR?! :O ;)

 

Max fingrar trummade över tangenterna och handen drog i ren reflex bort luggen som ville hindra honom att se det som möjligen skrevs till honom. Den enda personen som var inlagd på egoprylar var Basse. OCH HAN VAR ONLINE! Max hade kunnat jubla högt om han hade suttit instängd på sitt rum, men nu behärskade han sig en aning ifall att det skulle komma någon drop-in kund som han kanske skulle ha kunnat skrämma skiten ur.

  Sjuk. Basse var tydligen sjuk och verkade över huvud taget inte glad alls. Lät mest less på världen när Max berättade om jobbet han krånglade med. Så farligt var det väl ändå inte. Han fick ju lön för mödan och kunde hålla sig upprätt utan att snubbla på dyra räkningar som inte gick att betala.

 

Is My head still on säger:
     Men jisses, har du gått och blivit pervers helt plötsligt? Du som verkar värsta pryd

 

Max rodnade vid utlåtandet. Han visste att han inte borde ha frågat, eller snarare antagit att han skulle få något tillbaka efter fyllerunket i helgen. Pervers och pervers. Det berodde väl på vem man jämförde med. Men det var han väl ändå inte? Kinderna hettade och han slog ner blicken så att ingen kunde se honom. Men vilka kunde det egentligen?

  Gömmer du dig för en snubbe bakom en dataskärm Max?

  Ja.

  Svaret Basse gav honom fick det att kännas bättre i magen. Han jävlades ju bara, varför var det så svårt att inse det? Men det kändes fortfarande inte riktigt bra när de fortsatte. Fast det kanske var att ta i. Basse meddelade om att han skulle käka frukost och bytte status till strax tillbaka.

  Max började nynna för sig själv och stirrade på skärmen. Ingenting hände. Inte för att det skulle ha hänt något men det var irriterande att vänta och därför fick man för sig saker, som att han rymt med något helfabrikat till Österrike. I alla fall när det var Basse man väntade på. Tiden gick äckligt långsam, och just då han börjat fundera på om det var bättre att logga ut och intressera sig för något annat dök plötsligt ännu ett MSNfönster upp.

  ”Vem kan det vara nu då”, muttrade Max och klickade upp fönstret. Han var inte direkt glad på att föra konversation med någon annan, men om det var ett bra tidsfördriv fick det väl fungera för stunden. Antagligen var det ändå någon homofob som skulle uttrycka sina åsikter på ett ytterst smakfullt sätt. Det fanns ju faktiskt en hel del människor på nätet som visste om att han inte riktigt vågade krypa ut genom garderoben. Istället möttes han utav ett patetiskt nick som fick honom att brista ut i ett ljust skratt.

 

Horny girl, fuck me boys! Säger:
     Jag kan suga av dig om di vill ;D

 

 

Gjorde en Frodo säger :
     Tack damen, men nej tack. Jag har inte mycket till övers för såna som, eeh, du

 

Max höjde på ena ögonbrynet och såg på den blonda bröstdrottningen i högra hörnet. Implantat och stora fejkade läppar. Av någon anledning kändes det inte riktigt som hans grej. Ett brett flin kom att leka över hans läppar när hjärnan började arbeta.

 

Horny girl, fuck me boys! Säger:
     Vadå, duger det inte lr? Du får ta i hårt om di vill, jag tycker om sånt

 

GUD! Äckligt patetiska människa utan liv, fantasi och stavningskontroll i skallen.

 

Gjorde en Frodo Säger :
     Vad är det du inte fattar sötnos? ;D

 

Horny Girl, fuck me boys” säger:
     Vadå att ja it fattar? De e fan du som tackar nej till ett bra knull!!!!!!!

 

GAAH! Max trodde att han skulle smälla av på fläcken så att de fick torka bort honom från golvet när dagen på jobbet var slut. Vad var det för idiot som varken kunde stava eller formulera sig ordentligt så att man fattade. Irriterande samhälle.

 

Gjorde en Frodo säger:
     Du verkar inte fatta att det enda jag knullar är småpojkar.

 

Horny girl, fuck me boys! Säger :
     Vadå äru bög LR?

 

Gjorde en Frodo säger :
     Där slog du huvudet på spiken darling ;D

 

Horny Girl, fuck me boys! Kanske inte svarar för att han eller hon verkar vara offline.

 

Och så hade han förstört matlusten för ännu en idiotisk nolla utan vettiga åsikter om riktiga saker. Plötsligt blinkade Basses ruta till. Wow, vad hade han varit på för jäkla lyxfrukost? Max hade ju hunnit dö av leda flera gånger om. Han log i alla fall. En vettig människa, tack gode gud.

 

Gjorde en Frodo säger :
     Låter som om du vore en Östermalmsbo, hahaha, usch hemska tanke.

 

De på östermalm var väl bara idioter?

 

Is my head still on? Säger :
     Nu blir jag förolämpad, vad är det för fel på att bo här?

 

 

Bo här? Basse var ett östermalmsslödder och han hade förolämpat honom. Inte bra, inte bra, verkligen inte bra! Max vred sig besvärat i stolen där han satt och bannade sig själv gång på gång. Vilken idiot han kunde vara ibland, tanklös och påfrestande. Fast, de tog sig ur situationen ganska snabbt och bra ändå och Max huvud slutade att bulta. Han såg upp ett kort ögonblick och fick syn på att kavajsnubbarna redan gjort hans jobb, ställt undan alla saker efter spelets slut och annat plock. Spelet hade han själv avslutat ett par minuter tidigare men inte tänkt mer på det. Max rätade upp sig när en av killarna kom fram till luckan, log och sa: ”Grabbarna vet ju hur allt ska vara så vi ordnade det så att du slapp. Tack för idag, vi syns nästa vecka!”

  Max rodnade och blev knallröd i ansiktet. ”Förlåt, verkligen. Men tack ska ni ha.” Han mumlade och hoppades på att människan bakom plexiglaset skulle höra honom.

  ”Det är lugnt grabben”, fortsatte karlen och vinkade hejdå. Och så var de borta.

Max återvände snabbt till dataskärmen och tappade hakan totalt.

  ”Men herrejävlagud då!” utbrast han chockat och slog händerna för ögonen som en försynt treåring. Hjärtat speedade på, ansiktsfärgen blev grällare än vanligt och pojken såg ut som om han precis vunnit väldigt mycket pengar på lotto samtidigt som han verkade vettskrämd över tanken att förlora dem.

  ”Ringa mig?” pep Max högt för sig själv och stirrade på orden i hopp om att de skulle förklara för honom vad Basse egentligen menat. Varför skulle han ge ut sitt hemnummer till en snubbe med en anonym E-mailadress? Varför i helvete skulle han vilja prata med honom över huvud taget? Men så ruskade Max på huvudet. Han ville ju veta vem Basse var. Han ville faktiskt veta vad det var för intressant människa han råkat få tag på. Egentligen så hade han redan bestämt sig innan Basses nästa uttalande, vilket fick ett leende att leka på Max läppar.

 

Is my head still on? Säger:
     För att jag är heeelt oemotståndlig (H)

 

Ja det är du.

 

Klockan hade redan passerat skiftbyte och pojken hade påbörjat sin färd hemåt, mot telefonen där Basse kanske väntade. Allting gick verkligen på högvarv i skallen när Max osmidigt tog sig framåt med huvudet pekande neråt för att slippa att ögonen började tåras av den tidiga februarikylan som fortfarande var odräglig och bet allt vad den kunde. Det var speciellt kinderna som fick ta stryk, rosafärgade och iskalla som de var. Han var glad att han för en gång skull tagit med sig sina vantar, så att pianofingrarna slapp stelna och gå sönder.

  Klockan började närma sig ett och på avstånd kunde han faktiskt se höghuset han bodde i. Ingen idé att stressa. Basse ringde säkert inte ens. I alla fall inte på utsatt tid.

  Max märkte inte ens att idioterna som stod vid Konsum. Han gick förbi utan att höja blicken, förbi som om ingenting utan han själv var synligt. De var nog lika förvånade som han själv skulle varit om han vetat om att de faktiskt var där. Var det verkligen samma kille som de brukade kalla bög varje dag?

  Men det fanns ju så mycket annat att tänka på, så mycket annat att lägga besvärliga tankegångar och energi på. När kan hastigt knappade in den fyrasiffriga portkoden slog det honom att han inte alls visste vem Basse egentligen var och det kunde lika gärna vara den där påtänkta pedofilgubben som lekte i andra änden. Men ändå, tänkte han medan fötterna dansade upp för trappstegen. Elva, tolv, planmark. Ett, två.

  Fokusera, räkna trappstegen.

Varför skulle Basse ljuga? Vad skulle han vinna på det?

  Ingenting. Eftersom att Max bara skulle be honom att dra åt helvete. Svårare var det inte. Än så länge var han ingen viktig del av vardagen, eller det var han ju på sätt och vis. Men han var ju inte av kött och blod, bara en person bakom en skärm som lika gärna kunde ljuga. Skulle han kunna bli någon utanför datorn? Skulle han?

 

Det var Sophie som öppnade Hultins ytterdörr och log mot honom. Inte överarbetade Carin med skitjobbet och inte heller Hugo med snorig näsa och smutsiga byxor. Utan Sophie. I ren och skär panik besvarade han hennes leende med ett eget solskensförsök och hastigt tackade hon för sig och slingrade sig ut. Hur kom det sig att hon inte var i skolan? Max höjde på ena ögonbrynet och tankarna gick vidare till skolk och dåliga betyg, men så kom han på varför. Studiedag inte sant? Eller en ovanligt kort dag. Eller så hade hon inte börjat än, och gick länge eller så… Max stannade upp och ville drämma till sig själv på käften. Lugna ner dig! Ta dig samman. Telefon har du väl pratat i förut?

  Hugo var den som fick Max att vakna till liv igen och öppna ögonen för omvärlden. Han kom springande med uppspärrade rådjursögon och leende mun. Han såg ut som om han hade fått i sig en aning för mycket socker under loppet av några timmar, och han skulle antagligen slockna som ett ljus innan klockan var sex.

  ”MAAX! Få ja tevä?” Hugo studsade upp och ner på stället och kastade förväntansfulla blickar mot Max som gav sin bror ett slugt och retsamt leende. Han kastade en snabb blick på klockan och konstaterade att det var dags för Spindelmannen, Batman och de andra uppumpade muskelmagneterna att rädda världen. Igen, som om det vore rena jäkla vardagsmaten vilket det också var. Det han aldrig riktigt kunde förstå var att Hugo varken kunde läsa eller skriva, men varje dag då hans favoritserier började kastade han sig med hungrig blick på soffan och gömde kroppen under en stor filt.

  ”Ett tag bara du vet. Inte jättelänge”, log Max och såg på sin bror som slängde sig runt och kastade sig mot väggarna och slog ut med armarna som om han vore Peter Parker i egen hög person.

  ”Spiiindelmanneen! HÄÄJ E HUGÅ!”

  ”Och han är ju inte heller helt bakom flötet”, muttrade Max och sneglade på klockan återigen fast att det inte alls var länge sedan han gjort det. Snart halv två. Basse skulle inte ringa. Eller så hade han bara tappat bort lappen och skulle ursäkta sig på MSN för att Max skulle förlåta honom. Och så kom säkert ytterligare ett löfte om att telefonen skulle signalera att någon ville honom något. Så skulle samma sak hända igen och Max skulle känna sig bortgjord i resten av sitt liv. Tack vare att en snubbe bakom en dataskärm som verkade vara något hyfsad i knoppen dissade honom. 

  Han svalde ner sin besvikelse med ett par klunkar apelsinjuice och begav sig in på sitt rum och lämnade dörren på glänt bakom sig i fall att Hugo skulle få för sig att vilja ha något. Han satt sig ner vid skrivbordet med en suck och fattade bläckpennan som låg bredvid tangentbordet i ena handen. I den understa skrivbordslådan rev han fram ett illa tilltygat anteckningsblock där han förvarade de få låtarna han lyckats få till. Max hade inte ens försökt att skriva något den senaste månaden eftersom att orden som annars flödade ut genom pennan inte riktigt satt sig som de skulle. Han drog handen genom hårruffset och slog dystert ner blicken. Med en handviftning gick stereon igång och pojken lutade sig tillbaka så mycket det gick på stolen innan den flög baklänges. Plötsligt ryckte han till och höll på att trilla i golvet eftersom att stolen var farligt nära att falla baklänges när han hoppade till. Telefonen ringde!

  En signal gick och Max såg sig frustrerat om i rummet efter den bärbara telefonen. När den andra signalen ljöd hade han lyckats ta sig till vardagsrummet och rev desperat ner tidningarna som låg på bordet. Ingen telefon. Hugo såg med oförstående blick på sin nästintill galna storebrorsa som verkade ha eldkaskader i arslet.

  Så var han plötsligt i köket, stående med den svarta telefonen i handen och andades. Ett, två tre. Efter att fem signaler gått tryckte han med skakiga fingrar på den gröna luren och förde plastbiten mot örat.

  ”Mm, det är Max.” Han hoppades på att personen i andra änden inte hörde att han darrade en hel del på rösten. Max blev mer medveten om sin ljusa röst än vanligt då han hörde hur fjollig han verkade låta.

  ”Ah tjena, det är Gustav, vad har du på dig?”

Gud. Vem var det kan snackade med egentligen? Rösten lät fan helt deformerad och det verkade mest som om killen hade tre kilo gröt i halsen som vägrade gå ner i magen där det hörde hemma.

  ”I-inget… eller jo, det har jag ju, men alltså… Eller va?” Han visade sin förvirring genom att börja snubbla på orden som vanligt och om han hade kunnat skulle han ha gett sig själv en smäll på käften. Nästa yttrande från människan i andra änden fick honom att andas ut samtidigt som huvudet flippade ur totalt. Han började fnittra i ren desperation och hörde att Basse blev road. Han erkände att samtalet inte direkt flöt på bra men vad kunde man egentligen tänka sig när det var första samtalet och allt.

  När Basse slängde ur sig att han sjöng tände det till i Max. Han blev nyfiken och funderade på om han hade samma intresse som Max själv. Det visade sig att Basse skämtade och Max började skratta. Något fick honom att be om att få höra ett par toner från den andre pojken men han sa helt klart ifrån vad det gällde den talangen. Inget sjungande där inte.

  ”…nu när jag började vänja mig vid din röst ju.”

Max rodnade. Han visste att hans ljusa stämma fick en hel del människor att höja på ögonbrynen och se snett på honom. Annat var det ju när sådana som Reenstierna babblade på med hes röst som fick de flesta att falla i en djup avgrund. Max gjorde klart för Basse att han tyckte att hans röst var en aning annorlunda. Men han var ju sjuk, så inte konstigt att han lät drogpåverkad när näsa och hals var igengrodda av gud vet vad.

 

Efter ytterligare minuter hade han fått reda på att Basse spelade fotboll och Max försökte måla upp en bild för sitt inre där Basse jagade en fotboll som en lejd hundvalp. Max kunde inte låta bli att frusta till lite. Plötsligt började Hugo vakna till liv efter att hans älskade program tog slut. Som vanligt visste snorungen precis hur han skulle göra för att Max skulle bli helt yr i skallen. Gälla små röster som ville snacka med morsan och ha mat. Makaroner fick det väl bli, enkelt och snabbt. Max rusade ut i köket med telefonen tryckt mot örat. Han slet upp en kökslucka. Vart fan fanns kastrullerna då?

Kunde de aldrig vara där de skulle vara när Hugo lekte krigsfånge och krävde mat innan den där magen kollapsade av svält. Basse måste tycka att han var helt sär i huvudet när han svamlade.

  ”…Du tror inte att vi skulle kunna ta och träffas någon gång?”

  Basses röst trängde sig genom de få hjärnceller han hade kvar. Varniiing med fjortismånga i:n! Han höll på att tappa telefonen i diskhon och ståpälsen växte på armarna. Det lät säkert som om han inte ville ses, men herregud. Var det inte för tidigt? De hade ju inte alls pratat länge och tanken på att stå mittemot Basse – som bodde på Östermalm, som verkade ha gröt i rösten. Basse som visste om att Max var bög och en hel del annat. Tänk om de inte skulle gilla varandra? Tänk om Basse tyckte att Max var värsta nollan och bara jävlades med honom? Tänk om det var Max som fick en dålig uppfattning om vem han var?

  Och så hörde han sig själv bestämma tid och datum för träffen. Visserligen skulle väl ingen på plattan göra honom alldeles nervös, men tänk om det kom någon från skolan? Sannolikheten var ganska liten men ändå. Chansen fanns ju alltid. Träffa Basse. Han smakade på orden och kände sig smått desperat och idiotisk. Men det fick väl gå för den gången.

  ”Maax?” Hugo bröt tystnaden genom att försiktigt viska och dra i Max byxor.

  ”Ja vill ha maat! Magge kujaaj!”

Skit också. Max suckade och svalde.

  ”Okej visst… Men vi ses då, du kan få mitt mobilnummer så länge så du kan ringa om det är något.”

  ”Men då hörs vi?” Basse lät lika ivrig som Max kände sig.

  ”Ja klart. Hejdå i alla fall. Brorsan äter upp mig om han inte får käk snart.”

  ”Vi hörs.”

klick.

 

Bäver! Max höll bokstavligen på att dö. Kinderna var röda av upphetsning och han kände sig äckligt ofräsch fastän att han klev ur duschen för mindre än ett par timmar sedan. Håret hade varit bångstyrigt och det tog evigheter att torka och göra i ordning det. Hans tygskor satt som vanligt på fötterna och rocken svepte om den smala kroppen. Allting verkade gå åt helvete och det bara för att han skulle träffa Basse inom loppet av tjugo minuter. Jeansen satt klistrade på de smala låren och om han inte fryst häcken av sig innan skulle han väl ändå snart lyckas. Det var aldrig någon hit att ta på sig halvtorra jeans när man inte ens hunnit stryka dem. Hans mamma hade suckat en aning dämpat när han dansat omkring som en halvfull Mohikan med ena benet i byxorna och det andra som hela tiden försökte hålla balansen på hela kroppen. Dessutom så fanns det ingen underhållande Bert på t-banan den här lördagen och det fick humöret att sjunka ytterligare en kvart.

  Och så nu var han där, såg kulturhuset och svalde hårt flera gånger tills han trodde att halsen skulle spricka. Tänk om han inte dök upp? Tanken var avskräckande. Max kurade ihop axlarna och såg mest hängig och en aning sjukt ut. Blicken vilade på stenplattorna som svepte förbi under hans fyrtiotreor. Och så ner för trappstegen, fortare.

  Maximilian Hultin befann sig på plattan och klockan var fem i tre. Basse borde infinna sig alldeles strax – förhoppningsvis.

  Han kände sig så otroligt dum när folk tryckte sig förbi honom för att hinna till sina jobb, vänner och andra alternativ som Max bara kunde drömma om. Han kände sig hopplöst i vägen och slog sig istället ner på trappräcket där folket i alla fall inte kunde gå på honom. Max slog upp blicken möttes av en mörk, mulen Stockholmshimmel. Det skulle säkert börja regna inom kort och han hade inte alls lust att sitta ute när vattendropparna blötte ner hans redan så avkylda kropp. Hela grejen kändes plötsligt tveksam och dålig. Varför förväntade han sig något? Var det inte bättre att gå hem, eller gå omkring lite på stan innan det var dags att jobba?

  Han tog upp mobilen och konstaterade att den var en minut i. Paniken började bubbla i hans huvud och mage. Han pallade det helt enkelt inte. Och inget meddelande lämnat heller. Hur hade Basse tänkt att Max skulle få tag på honom när han varken fått mobil- eller hemnummer? Kanske genom att tillkalla regnnymfer och hoppas på att någon eller något uppenbarade sig?

  Klockan började närma sig tio över tre. Ingen blondin med blå tröja eller vanliga jeans. Vad var vanligt egentligen? Vart fan är du Basse?

Och i samma ögonblick var han nära på att falla pladask på marken. Personen som liksom flöt förbi honom verkade ha bråttom till något, tänkte sig inte för utan knuffade till Maxs axel. Det första Max la märke till var det att den andre var blond. Hjärtat tog ett extra skutt. Basse? Personen i fråga vände sig om och såg rakt på Max och fortsatte. Det klack till i Max när han insåg att ansiktet inte var främmande för honom och mer frustrerande var det att han drömt om honom en gång. Välkänd med andra ord.

  Helvetes jävla Reenstierna! Vad hade han där att göra?

Max såg efter Reenstierna som verkligen trodde att han var något och placerade sig så långt borta att Max fick kisa för att kunna urskilja ansiktsuttrycken.

  Tänk om Basse inte vågade komma när han fått syn på den där typen?

Max bet sig nervöst i piercingen och började rulla tummarna bara för att hålla dem någorlunda rörliga. Kylan var jobbig och fick honom att fokusera allt för mycket.

  Huvudet kändes som om någon hade kul med någon slags betongslägga. Han grimaserade och såg sig omkring. Blicken letade sig hela tiden bort mot Reenstierna som verkade en aning rastlös. Humöret mulnade på och klockan började närma sig halv fyra. Basse kunde gå och ta sig i röven. Han kände sig bortglömd, precis som det brukade vara. Han byggde upp hopplösa förväntningar som det inte blev något av ändå. Basse hade ju inte verkat falsk. Han hade ju varit… Äsch, skitsamma. Våldsamt gnuggade han sig i ögat och kom alldeles för sent på den kladdiga kajalen. Nu såg han antagligen ut som ett av de där jävla pandaansiktena han räknades till. Men vad gjorde det?

  Han reste sig upp för att tina upp blodcirkulationen i benen. Han tryckte ihop ansiktet i smärta när stötarna gick upp längs med benen och liksom pulserade. Blicken ramlade upp mot himlen. Regn. Regnet var på väg och han stod fortfarande kvar som ett för naiv för att släppa taget. Reenstierna stod också kvar. Det gjorde honom inte mindre förbannad. Divahelvetet hade förstört hela dagen för honom, och där stod Blondie med fejkbränna och vilade nävarna på svindyra jeans. De skulle säkert kunna betala en del av räkningarna som de fick i brevlådan en gång i månaden. Påpekningen gjorde honom ännu bittrare och såg ner på sina Converse som knappast skulle hålla för några vattenpölar.  Max såg bort mot snabbhaket under tak där folk ovetande satt och tryckte i sig hamburgare och cola för glatta livet. De njöt antagligen av värmen från köket och elementen som var utplacerade, och sällskapet de satt mittemot. Med rosenröda kinder, dressing i mungiporna och tillplattat hår efter någon mössa, visste de inte vad som pågick utanför. En kamp som tvistades mellan stolthet och nyfikenhet. Ena hälften ville spotta Basse i ansiktet, vråla och lipa åt att han återigen gjort bort sig. Den andra sidan ville se om Basse dök upp. Var Max helt säker på att han hade sagt klockan tre? Ett leende lekte på de fylliga läpparna. Kanske hade den andre pojken helt enkelt sagt klockan fyra?

  Hastigt slet han upp mobilen och gick in på kalendern. Max suckade och leendet slocknade.

  ”Träffa Basse, klockan tre. Plattan.” Max viskade lågt för sig själv. ”Just typiskt att det är jag som åker dit.”

 

Max var nära tårarna när klockan närmade sig fyra. Ett par minuter tidigare hade han sett Reenstierna ta upp mobilen för att antagligen ringa den där personen han stämt möte med. Han om någon blev väl inte sviken eller dissad. Max snörvlade till. Någon hade gått förbi och lagt en sten på hans hjärta. Magen var i uppror och han ville bara försvinna. Hur hade han kunnat tro att Basse var något så bra som speciell? Hur kunde han låta sig själv gå på den niten igen? Eller igen kanske var till att ta i, men han visste redan vad smärta och svek var. Han behövde inte mer. Han hade redan stått ut med så mycket de senaste tre åren och han ville inte veta av något mer som kunde knäcka honom. Han orkade inte, ville inte. Klarade inte. Han suckade, ryckte till när den första regndroppen träffade hans kalla kind. Det var väl bara det som fattades… han frös. Regnet letade sig in, ner för nacken och ner på ryggen så att det gick kalla kårar längs med hela kroppen. Håret plattades mot huvudet och han kände sig som en genomdränkt hund. Kajalen rann och lämnade efter sig svarta strimmor på kinderna. Men han gick inte under tak, han satt sig ner på trappen igen. Kurade ihop sig och la huvudet mellan benen för att slippa se verkligheten. Vattnet var honom inpå bara skinnet, kylde, förstörde och irriterade. Det var som om det regnade småspik just på honom för att krossa så mycket som möjligt. Och så öppnade sig himlen i samma stund och kastade ner sina sista resurser i form av regndroppar som kändes som spik i storlek extra large.

  Vad Max inte såg var att två jämnåriga pojkar stod och studerade honom. Den ena var Reenstierna, och den andra skulle han inte ha kunnat namnet på om han nu så stått en handflata bort från honom. Men uttrycket i den okändes ögon var inte ens i närheten av att trycka ner hans sinne med patetism. Det var snarare förvåning och en aning medlidande. Från Reenstiernas sida däremot höjdes ett nedlåtande ögonbryn som om han aldrig i hela sitt liv sett något mer patetiskt.

  När Max slog upp huvudet var han den enda personen kvar på plattan som inte sökt skydd undan regnet. Han reste sig långsamt upp på ostadiga ben och försökte så gott det gick att pallra sig upp för trappstegen. Visst att han överreagerade. Det gjorde han, men alltså. Palla mer lögner som gjorde så att han pekades ut som hackkyckling och idiot. Det räckte som det redan var i plugget.

  Medan han surade och höll huvudet lågt blev han plötsligt medveten om att Bleed American var i full gång i rockfickan och panikslaget började han fumla med knappen som var det enda hindret från att svara. Max fick upp mobilen, konstaterade att han inte hade telefonnumret inlagt, andades häftigt ut och svalde.

  ”Aa, det är Max”, sa han med darrande röst och tänder som skallrade.

  Helvete så han frös.

  Kunde det vara Basse som ringde? Hjärtat dubblade på slagen, smärtade och hoppade.

  ”Fan så jävla schysst då!”

  En röst han inte riktigt kunde definiera som Basses vrålade honom i örat och han fick flytta mobilen en aning så att han inte skulle få allvarliga hörselskador. Han hade ju varit förkyld tidigare i veckan, och Max hade ju redan insett att det skulle bli annorlunda att höra honom en andra gång.

  ”Men Basse!” Max röst blev gäll.

  Fan ta omöjliga Stockholmare!

  För sent kom han på att han själv var en av de där otåliga människorna som antagligen skulle slängde på luren i örat på den andra. Men när han vankade fram i dyngsurt fodral försökte han komma på vad han egentligen menat. Max hade ju stått, suttit och gått omkring i en timme utan att ha sett en skymt av någon med blå piké och jeans. Vad snackade han om egentligen? Max beslutade sig att ta tjuren vid hornen, prata med Basse om att han inte kunde hålla på och jävlas. För vad gör ett telefonsamtal när Max verkligen hade stått på plattan och Basse inte visat sig.

  Det var inte direkt sådant man lärde sig på dagis. Eller han rättade på sig. Det kanske var just det man lärde sig, nedtryckningar av pandaansikten och de som inte föddes med talets gåva. Nej, han skulle allt få förklara sig när Max stängt in sig på rummet och  andats ut och in ett par gånger.

 

 Och ingen kommer att komma till ditt försvar säger:
     Hej alltså, va handlade det där om?

 

Max väntade. Och väntade. Basse vägrade svara och Max mulnade på. Vilken surskalle!  Han visste att Basse var där trots upptagen-statusen. Han ville bara slippa tjat från sådana obetydliga människor som ändå inte hade någon viktigare funktion i det statusfyllda livet som Basse egentligen verkade leva. Max antog att han själv tillhörde den svarta listan för kontakter Basse hade, men han kunde inte låta bli. Fingrarna gled över tangenterna och bildade på så sätt orden som han aldrig skulle drömma om att säga till någon i verkligheten för rädd för att få på moppen.

 

Och ingen kommer till ditt försvar säger:
     Jag vet att du sitter där alldeles ensam. Jag vet att du sitter där och väntar på en ursäkt från min sida, eller iaf något som skulle få mig på fall och bevisa att du haft rätt hela tiden. Sitter du och njuter nu eller? Jag menar, fan Basse! Jag trodde inte det om dig bara, jag trodde inte du var sån.

 

Ilsket slet han sig från datorn och började klä av sig för att slippa frysa ihjäl och starta någon slags ny istid i brallorna så att familjeklenoderna trillade av. När han var klar (eftersom att det är kallt att stå med rumpan bar) svepte han in sig i täcket, slog sig ner på stolen och väntade. Basse skulle inte svara, det var han säker på. Max skakade tänder och överreagerade, drog täcket tätare kring sig och nös så att huvudet sprängde.

 

When broken is easily fixed… säger:
     Vad tror du att du vet om mig egentligen?

 

Och ingen kommer till ditt försvar säger:
     ingenting. Jag vet inte ett skit om dig.

 

Så loggade han ut och ställde sig vid fönstret, stirrade ut och upptäckte att det var så mycket man missade när man gick därnere på gatan. De där felparkerade bilarna var desamma, likaså de skällande hundarna och moppegängen utan hjärnceller. Likadana iakttagelser som då, precis innan han la till Basse på MSN av en slump och kastade sig ut i en känslostorm som aldrig riktigt ville bedarra och ge en chans.

  Han hade inte råd med mer verklighetsflykter, han klarade inte av mer sammandrabbningar. Och orden lekte på hans tunga, meningar med djup beröring fast att de i andras öron bara var svammel.

 

  En bänkrad i en rastlös sen april

  Jag tittar över axeln och ser dig blinka till

  Jag kan få dig när du vill

  En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång

  och du och jag håller andan och håller händer i språnget

  Det är inte så långt hem

 

Basse, Basse, Basse. Max dolde ansiktet i händerna och försökte glömma bort verkligheten i hopp om att allting skulle stanna upp och förklara saker och ting för honom i den takt han behövde. Varför var det så att allting skulle gå så jäkla fort framåt? Kunde man bara inte förstå och ha det som det var och verka oskyldiga och glada och äckligt framåtdrivande. Det var ju han som inte dykt upp och skapat kaos i hjärtat på Max som utelämnade sig för sina egna stormar och stannade kvar för att försökta reda upp saker han inte förstod. Hans läppar rörde på sig, började uttala ord som han kände så väl. En viskande röst i Solnacity bräckte murar och tystnadsbubblor.

 

  Än fanns det tusentals tårar kvar

  De var dina att ge vem som helst

  äntligen

  De är de dyrbaraste smycken du har

  Så be aldrig om ursäkt igen

  äntligen

  passerar vi deras gränser

 

Han grät. Tunga tårar glittrade och rullade nerför bleka kinder och lämnade spår av svart efter sig för att visa att de faktiskt funnits där och inte bara varit inbillning. Det kändes alldeles krossat, och trasigt och han klarade inte av att laga det själv.

  Varför var det han som verkade patetisk och egoistiskt inombords och alldeles frustrerad? Varför var det han som hade sett fram emot att se den Basse egentligen var, och inte någon annan? Varför var det han som råkat ut för den grymmaste av alla plågor? Han förstod inte på sig själv när tankegångarna började leta sig bort mot Basse, och de där antagliga ögonen som knäckte is. Var det normalt att tycka om en människa över skärm till skärm när man egentligen inte visste ett dyft om dem i verkligheten? Var det okej att satsa något på det som bara kunde sluta med ett helvete? Medan han snörvlade och tyckte synd om sig själv ställde han sig ännu en fråga, för svår för att kunna svara själv på. Han drog ett sista andetag och blinkade till.

 

Varför var det han som stannat upp och fått extrabultar i hjärtat när Basse fanns där?

 

Helvete. Basse höll på att tränga sig genom hans försvarsmur, och den skulle rämna där han stod.