Prologen

– Bastian –

Bastian strök tillbaka den blonda luggen, han såg ner i golvet ett ögonblick med de blågröna kattögonen.

  ”Du är jävligt söt, har jag sagt det?” Han såg hastigt upp och mötte hennes blick, satte handen mot väggen och log snabbt. Han visste precis vad han gjorde, egentligen var han inte det minsta blyg, inte såhär. Men tjejen var svag för det, vad det nu var hon hette igen, och hon log strålande mot honom, om än lite nervöst.

  ”Jo, du har sagt det”, fnissade hon en aning osäkert och tillade ett par sekunder senare: ”och tack.”

  Han fångade hennes blick, log mot henne. Egentligen var hon ingen speciell, blond, blåögd, vardaglig men söt. Varsamt sminkad, inte för mycket och inte för lite. Varken sexbomb eller Quasimodo. Bara Svensson. Hon var till och med klädd som vem som helst, kort jeanskjol och ett svart urringat linne.

  ”Vill du ha något mer att dricka?” frågade han, som om han just sett att hon inte hade något glas i handen, egentligen visste han att hon inte drack speciellt mycket och bara fått i sig en cider.

  ”Jag får egentligen inte dricka för mamma och pappa”, svarade hon tyst och log lite ursäktande, som om hon skämdes.

  ”Det är lugnt, jag ska inte skvallra”, skämtade han och fick henne att skratta. ”Nej, allvarligt nu, du behöver ju inte dricka mycket, tar du bara någon grogg så kommer de inte märka någon skillnad. Jag lovar.”

  Hon såg ner i golvet ett ögonblick, tvekade och såg sedan upp och nickade med ett litet leende.

  ”Fint.” Han log brett, låtsades vara lite mer säker på sig själv och försvann ut i köket. Han fyllde två glas, ett åt henne och ett åt sig själv, tog längre tid på sig än vad han behövde bara för att hon skulle sakna honom lite. När han kom tillbaka till vardagsrummet igen sökte han genom folksamlingen efter henne, även fast han visste precis vad hon stod, och tvingade sig själv att skina upp när hon lite tafatt vinkade från andra sidan rummet.

  ”Förlåt”, sa han när han gått de få metrarna fram till henne. ”Jag såg dig inte först, vilket är konstigt eftersom du borde dra varenda jävels uppmärksamhet till dig.”

  Hon rodnade i kapp med den röda pelargon som stod i fönstret strax bredvid dem när hon tog emot det ganska starkt tillblandade glaset. Han sträckte ut handen och rörde vid hennes kind, lade huvudet lite på sned som för att se henne bättre och log.

  ”Jag menar allvar”, sa han tyst och hon mötte hans blick där han så tydligt kunde avläsa att hennes försvar var jämnat med marken. Hon var säker på att hon skulle bli annorlunda än alla de andra, att han inte skulle skita i henne sen. Hon hade så fel.

 

”Bastian”, viskade den blonda flickan någon timme senare då de båda var inlåsta i ett mörklagt sovrum. Han slog upp ögonen och mötte hennes osäkra blick i dunklet.

  ”Mmh?” svarade han tyst och drog på sig den förstående, mjuka masken som han burit hela kvällen. För det var ju den hon ville ha. Dessutom visste han redan vad hon skulle säga, så det skulle bli enkelt att hålla fasaden uppe. Det fanns inga överraskningar i den här tjejen, hon som osäkert och ovant smekte hans solariebruna överkropp, blev generad när han tog på henne.

  ”Jag… jag har aldrig gjort det förut”, mumlade hon och slog ner blicken.

  Han spelade förvånad.

  ”Va? Inte? Du är fantastisk, allvarligt, jag trodde inte att jag var den första. Fan, vad hedrad jag känner mig. Är det verkligen säkert att du vill?” Han visste redan svaret på den frågan också, hade lika gärna kunnat granska hennes platta mage istället för ansiktet, hon var ändå som en uppslagen bok.

  Hon nickade och han log innan han åter slöt ögonen igen för att kyssa henne.

 

Klockan var kvart i två när han kom hem igen, en aning ostadig på benen och fumlig på fingrarna då han fått slå in portkoden två gånger eftersom han tryckt fel. Mamma och pappa var på affärsresa, så det gjorde inget att han väsnades lite i köket då han råkade tappa glaset på diskbänken i ett plötsligt begär efter vatten. Å andra sidan, hade de varit hemma hade någon utav dem enbart bett honom att vara lite tystare och sedan fortsatt sova.

  Datorn stod fortfarande på i hans rum, Ferrari Laptopen, den som han fått i födelsedagspresent. Svindyr, såklart. Med en gäspning gick han in på MSN, bara av ren vana och tänkte kolla onlinelistan. Det blinkade till på skärmen och en förfrågan från någon om att få lägga till honom på listan poppade upp. Han tryckte på OK även fast han inte hade den blekaste aning om vem Boyswithkajal var, kanske någon av hans kompisar som bytt mailadress, för tusende gången.

  Han skulle få reda på det tids nog i vilket fall som helst.

 

– Maximilian –

Max suckade, som om det vore något hopplöst med att han stod där på trappan framför höghuset där han tillbringat så många timmar av sitt liv. Allting hade vänts upp och ner när hans farsa hade gått bort, verkligheten hade ryckts bort som stora köttslamsor och de hade fått flytta till den relativt stora trean i Solna. Bort från allting han var van vid. Han och hans mamma, brorsan Hugo - ensamma i en trerummare. Det var som att slå ihop en melodramatisk skådespelare och en betongvägg som inte gick att rubba. Samt en efterbliven Spindelmannenkopia. Han var i sådana fall skådespelaren, och morsan var betongväggen som aldrig rubbades. Hon var den enda kvinnan i hans liv som han inte äcklades av. Hon var den enda som stod på sig när han suckade och bara ville bort från allting. Som idag tillexempel. Allting hade verkat så bra när han stod och plattade till det svartfärgade håret med hårborsten. Känslan fanns kvar när han hade dragit de dramatiskt svarta kajalstrecken under ögonen – som alltid. Det kanske inte skulle bli en sådan skitdag ändå. Han hade dragit på sig sina Cheap Mondayjeans, de svarta stuprören och den ribbade svartvitrandiga långärmade ovanpå den relativt nya kenttshirten från Rockzone, och så slutligen det svarta plektrumet i den tunna silverkedjan som hängde runt hans hals. Det kostade att vara alternativ. Det visste hans plånbok mycket väl, och bara därför var klockan så mycket som kvart i två. Solna låg indränkt i ett dis, fuktigheten klibbade ner hans ansikte och kaoshåret slickade sig mot hans panna.

  Ströjobbet på Lazerdoom var inget han skulle fortsätta länge med. Bara tillräckligt fram tills hans mamma fick höjd lön, eller rent av kunde byta jobb. Men det var bara en dröm. Något som aldrig skulle kunna ske. Vem ville ha en snart fyrtioårig fritidsledare?

  Om man bara kunde ha haft det lättare, bott på söder eller Östermalm. Med föräldrar som slängde pengar på en vart man än skulle gå. Fast, var det lycka?

  Max sköt tankarna åt sidan medan han knappade in den fyrasiffriga koden och öppnade den tunga glasporten. Ännu en dag avklarad, utan liv, utan pengar och utan någon att tycka om. Det kändes tungt att gå upp för trapporna – hissen vägrade han att ta. Sedan en övernattning i ett skåp på gymmet hade han utvecklat en smärre klaustrofobi, och aldrig att han skulle känna sig så pressad igen. De där jävla stöddiga sakerna som trodde att de var något hade överrumplat honom efter ett träningspass, och gjort honom alldeles kallsvettig. Varför kunde de inte gå på någon annan istället?

 

Så stod han där. Utanför den grådassiga, vanliga Svensson ytterdörren. Hur skulle de se ut på ett annat ställe? Skulle det vara mer detaljer, kanske en bättre form på brevinkastet så att posthelvetet inte gick sönder som det alltid gjorde hemma hos dem.

  Givetvis visste han inte. Inte en chans att han skulle ha några vänner som kom från de finare kvarteren. Han tillhörde Stockholms slödder, det visste han mycket väl. Men vad kunde man göra åt det med medelinkomst. Bara att inse. Han var en nolla.

  De grå, silverkantade ögonen ilade snabbt över de kompakta, tradiga bokstäverna som prydde ytterdörren.

Kunde han inte ha fötts in till en annan familj, med ett annat namn? Var han tvungen att vara stämplad som en i de nedre medelklasserna. Det sög att vara utan pengar.

  Han fiskade efter nycklarna i bakfickan. De satt fortfarande fast i kedjan hans morsa köpt till honom. Det var varken hans födelsedag eller namnsdag, så han hade givetvis frågat varför. Svaret blev istället att nycklar inte till för att slängas med.

 

Max hoppades på att hans mamma redan gått och lagt sig. Han ville inte stå och lyssna på hennes förmaningar om att inte ta lördagsskiften på jobbet. Han ville inte höra henne stå och klaga på hur han såg ut, hur trevligt det skulle vara om han kom ur svackan och började klä sig som en normal tonåring igen. Han var normal – i sina egna ögon.

  Det var bara resten av världen som inte såg det. Varför var det han som skulle vara tvungen att ändra på sig bara för att resten av befolkningen ansåg att han var trög?

  Gud, de sociala klasserna var inriktade på perfekta, uppstoppade modeoffer i en fläckfri värld.

  Tyst som en vessla smög han sig in, försökte kravla sig ur de knutna mörkt bruna conversen, men lyckades inte tillräckligt bra.

  ”Maximilian?” Morsans röst bröt tystnaden.

  ”Jaa”, suckade Max motsträvigt och slängde filtrocken på golvet.

  Ingen ide att vara osynlig och tyst nu inte.

  ”Vad har jag sagt åt dig om att ta de sena passen? Du skulle kunna bli nerstucken eller vad som helst när du ränner ute med de där kläderna”, sa hon och uppenbarade sig i dörrhålet som ledde in till hennes sovrum.

  ”Ett hej hade räckt”, svarade han dystert och vände henne ryggen.

  Det fanns ingen ork till att bråka med henne. Ingen ork till att stå på benen och lyckas.

 

Ögonen började gå i kors, inte för att det var speciellt ansträngande att jobba. Men tröttheten var ett resultat av de sena kvällarna på msn, där han pratade med sådana människor som förstod honom. Eller med sådana som bara var jävligt dåliga på att ta en ordentlig konversation. Sådana som tyckte att han var missanpassad utan anledning.

  Skulle han orka logga in i natt? Kanske var det bäst att slafa så fort som möjligt, så att han skulle orka med nästkommande dag.

  Men så fick han en känsla av att det var något han glömt att göra. Jo, Malin, den reko tjejen i parallellklassen hade bytt mailadress. Så var det. Bäst att göra det så fort som möjligt så att hon inte kom och slog ner honom. Den rödtotten kunde verkligen slå, tänkte Max och log för sig själv. Han hade fortfarande blåmärken på överarmen.

  Lastnighttheyhadtocarrymehome, helvetes namn att komma ihåg, tänkte han smått irriterat medan han skrev in det i rutan. Nu skulle det snart vara gjort. Han dubbelslog på Enterknappen med tummen. Skulle hon acceptera någon gång då?

  Max trummade irriterat med fingrarna, slätade till den svarta luggen med ena handen och lutade sig sakta tillbaka i stolen.


RSS 2.0