Kapitel 10 : Maximilian - Du gav mig chansen

Svett och tårar brukade man ju säga. Eller var det blod svett och tårar kanske?

  Max visste inte riktigt vad han skulle tro efter att självaste Reenstierna blivit bänkad. Trettiofem minuter? Det var sanslöst, helt otroligt. Jisses.

  Han hade alltid haft den känslan att Reenstierna var guden på plan, i alla fall efter att ha lyssnat på åtskilliga kommentarer från flickor i ettan som säkert kunde döda för ett hej från Mr Goodlooking. Men efter matchen som just avgjorts kunde man börja tvivla ganska starkt.

  Killen verkade ju helt ur spel, som om han hade andra saker att grubbla över än att sparka på en hård boll framför sig. Som om fotbollen bara fanns där för att han var tvungen.

  Och då hade Max inte sett honom spela tidigare eftersom att sport aldrig varit inom hans intresseramar. Han hade faktiskt blivit överraskad över att han beslutat sig för att gå. Tanken på att få se Reenstierna i kortbyxor, fladdrande hår och tidlöst ansiktsuttryck hade gjort så att han tackade ja till att stå ut med Malin i en halvlek eller kanske till och med två. Hon hade ändå bara Torkel i skallen så det kanske inte skulle bli så hemskt, men vad visste han.

  Beviset på att hon bara gått för Torkels skull kom sedan genom att hon kastade sig bort mot omklädningsrummen direkt efter att lagen lämnat planen under skrik från glada supportrar.

  Trodde hon verkligen att Torkel skulle komma ut än på ett tag? Hon måste vara galen.

  Max visste allt om killar som tog lång tid på sig, hur håret skulle fixas så att det var stylat fast att det ändå inte skulle synas allt för mycket, inga blemmor fick synas och göra huden röd och irriterad. Åtskilliga liter deodorant skulle sprayas på för att undvika obehaglig lukt och så vidare. Frustrerande var det när man själv hade bråttom men inte vågade visa sig för allmänheten.

   Något som var ännu mer galet var väl det att bara ha Malin att snacka med när hon var på fel slags humör och speciellt när hon valt att spöka ut sig alldeles för mycket. Babydollklänningen i orange och vitt verkade vara gjord runt ja ingen aning egentligen och skar sig mot de regnbågsfärgade strumpbyxorna och det knallröda håret. Visst att hon kunde ha extrema saker på sig, men det här tog fan priset. Och för att ge annat folk mer åsikter om sådana som Max och kompani hade hon skrivit estet i pannan med en fet tuschpenna, eller dipliner. Något åt det hållet i alla fall.

  Hon såg hemsk ut med andra ord.

 ”Max! lyssnar du ens på vad jag säger?” gnällde Malin och kastade en om-blickar-kunde-döda mot Max som inte tog åt sig speciellt mycket.

  ”Eh, nej jag gjorde väl inte det kanske…” sa han en aning besvärat. ”Men jag tycker nog ändå att Reenstierna är bättre än Torkel. Killen har ju bara en dålig dag, det kan du ju också ha ibland så.”

  ”Eller hur! Vem var det egentligen som räddade matchen?” frågade hon spydigt och kastade med håret vilket bidrog till att hon såg ut som en misshandlad morot.

  ”Jamen nu så har ju inte Torkel direkt varit den bästa annars vad jag hört från andra”, kontrade Max lugnt. ”Reenstierna är i alla fall bra mycket snyggare.” Max flinade. ”Jag skulle inte ha något emot att vara i närheten av honom.”

  Han var trött på att hon skulle försöka platta till honom.

  ”Är du dum eller?! Jag har ju sagt att han är en manshora, det finns både bättre och snyggare killar än Reenstierna. Torkel tillexempel!” Malin skakade på huvudet så att håret flög omkring som torr halm och hon sköt ut hakan och såg bestämd ut.

  En dörr hade öppnats någonstans och Max registrerade att fotstegen stannat upp. Han såg sig omkring och så stannade tiden upp. Reenstierna. Herregud. Hade han hört vad Malin sa?

  Antagligen så hade han gjort det, ögonen var obehagligt blanka.

 Max blev irriterad på Malin som fortsatte att hugga i luften efter obefintliga mål och han nickade diskret bort mot Reenstierna för att hon skulle fatta att det var han som kom där, men inte. Hon fortsatte.

  Han såg bort mot Reenstierna istället med hakan nere vid knävecken. Den pojken, den sorgen. Inombords slocknade någonting. Han var ju inte alls förbannad på killen som snart, alldeles snart skulle kasta sig förbi honom i en språngmarsch som ingen annan förstod sig på. Blicken var fäst vid golvet, kanske för att inte visa känslor. Visst hade han reagerat över att bli kallad Manshora?   Det enda var det att han såg så kall ut att Max blev osäker. Blev han inte sårad kanske?

  Visst blev han. Killen var väl lika mänsklig som han själv bara det att han hade lärt sig att handskas med sin personlighet så att han slapp att bli utputtad från allt som hörde till populariteten.

 

Varför vågade han inte bara säga vem han egentligen var?

 

Den tjugoåttonde februari hade passerat med fart och fläkt för att låta ytterligare en slaskmånad träda fram och förpesta befolkningen i Sverige. Mars hade väl ändå både för- och nackdelar, men Max kunde inte direkt säga att det var en sådan period man verkligen längtade efter. Visserligen var det ett steg närmare våren, men mer än så var det fan inte. Han såg inte så mycket mer än grått rusk när han såg sig omkring. Det var inte överdrivet mycket folk ute, och perrongen var faktiskt ganska folktom. Här och där satt någon dyster figur på bänkarna som var utplacerade.

  När pojken andades ramlade andedräktsmoln ut från hans läppar, och roat lekte ett leende i mungipan medan röken skingrade sig och försvann i tomma intet.

  Det var tur att det fortfarande fanns lättroade människor kvar bland alla gravallvarliga. Inte för att han var en sådan person man kunde kalla glad jämt direkt…

  Han såg ner på spåret och suckade, kastade blickar åt höger och vänster återigen och förundrades över människors tapperhet. Det var inte direkt varmt och tåget var en kvart försenat.

  Till höger om honom satt en rynkig dam med en uppenbart lika gammal pälskappa som hon själv. Över de stålgrå permanentade lockarna hade hon tryckt ner en limegrön basker och Max kunde verkligen inte låta bli att fnittra till när hon surt snörpte på de knallröda läpparna. Han slog vad om att hon hade läppstift på tänderna och att det låg äckliga tablettaskar i fickorna som verkade rymma lika mycket som Skalmans förunderliga skal. Hon höll hårt i handväskan som antagligen hade plats ännu mer än det tidigare nämnda, och fnös högt så fort Max flyttade på baken så att den inte skulle somna totalt. Somliga tyckte tydligen inte att människor kunde vara jämlika med dem själva.

  Längre bort satt ett par snorungar i trettonårsåldern och visade upp alla deras destruktiva och vackra ärr på armarna och vrålade på varenda stackars sate som gick förbi dem.

  Hade de inte annat för sig än att hålla på och jävlas?

   Han såg ner mot spåret igen och studerade pantflaskor och ölburkar. Någon hade haft riktigt trevligt och ville antagligen se dem mosade.

  Plötsligt så kände han en stickande känsla i halsen, som om någon rispat hans hals på insidan med ett hundratal nålar. Halsfluss nästa.  Silverögonen tårades, han rosslade högljutt och såg i ögonvrån att tanten flyttade sig ett par centimeter bort för att slippa bli täckt av bacillerna han snart skulle slänga ur sig. Hostattacken bröt tystnaden och människor runt omkring såg sig om för att se vem som stört ordningen.   Och så såg de pandapojken med kajalen, upptäckte att det inte var något mer intressant och fortsatte med det intressanta de sysslat med innan. Alltså ingenting alls.

  Han var trött på förkylningen. Den fortsatte bara att hålla i sig som ett jävla efterhängset plåster som aldrig riktigt ville ge upp den sista klistereffekten och satt sådär riktigt jobbigt. Och om han tänkte efter så kunde han till och med likna förkylningen med Basse eftersom att tankarna kring honom aldrig släppte. De ville inte ge upp, och försökte barrikera sig in i tomrum som fylldes upp av misstro och allt annan skit som bara Max kunde lagra upp som någon slags hamster.

  Fan Johan, var det inta dags att komma nu? Irriterat slängde han med luggen så att den istället hamnade i ögonen så att han svor högt. Kunde ingenting bli som han ville?

  Det värsta han visste var människor som kom för sent, och nu var det inte ens så att Johan gjorde det med flit. Men känslan att bli avspisad, känna hur självförtroendet sjönk till botten. Det var obehagligt, fast att han visste att kompisens tåg var försenat på grund av störningar i datanätet eller vad de hade meddelat om.

 

  Han frös som ett arsle och kom på sig själv att sitta och plaska med skorna i vattenpölen som låg framför honom. Den var inte speciellt djup, men det fanns tillräckligt mycket vatten för att det skulle tränga sig in genom den trasiga sulan och blöta ner strumporna.

  Han gladde sig över tanken att det inte var alltför långt hem, men irriterade sig ändå på allt det trasiga. Det var ju inte direkt så att han hade råd med ett par nya skor för tillfället. Det var sådana saker som fick vänta tills räkningarna var avklarade, men han klagade inte allt för mycket - de var ju hyggligt snygga ändå.

  ”Vissa har ju inget hyfs i kroppen”, mumlade baskertanten helt plötsligt och reste sig upp för att lämna platsen. Det var antagligen plasket med fötterna i vattnet hon påpekade och verkade inte direkt glad när Max såg efter hennes vickande höfter, och högdragna hållning på kroppen när hon slog sig ner vid bänken som låg ett tiotal meter bort.

 Han var i alla fall tacksam, han slapp känna den jobbiga doften av malkulor i näsan så fort pälsen rörde på sig.

 

 

Men nu satt han i alla fall där på perrongen i Solna och såg ut över snöslasket och väntade på att Johan skulle dyka upp och göra honom sällskap under resten av kvällen och lysa upp den i princip tomma trean. Malin och Hanna skulle också komma, men en aning senare – antagligen för att Malin skulle shoppa ur sig den mesta av ilskan hon höll utanpå huden, och stackars Hanna skulle vara med och agera bollplank. Malin hade ju ringt och vrålat i telefonen och bjudit in sig själv hemma hos Max, och han kände på sig att det var ett sådant där tillfälle då man bara skulle ta allting med lugn och ro och låta henne agera ut i full styrka.

  Bara man inte gjorde henne mer sur än vad hon redan var kunde man vara ganska säker på att det hela la sig efter i alla fall någon vecka. Det var ju aldrig någon som sagt att hennes PMShumör släppte snabbt.

  Det brukade istället vara en långvarig dispyt som kunde pågå i evigheters evigheter om inget tragiskt hände den personen Malin var förbannad på. Då var det istället skadeglädje som yttrades ur käften på henne.   

 

  Max kastade upp huvudet så att håret yrde när han hörde signalhornet från pendeltåget om att allt levande skulle lämna spåret. Äntligen!

  Det kändes som att han hade suttit och väntat i hundra år på att Johan skulle komma, och för ett tag hade han blivit orolig över att hans kompis övergivit honom. Det var ändå en rätt patetisk känsla att få för sig om, men han visste ju inte efter Basse.

  Han kunde behöva en dos av Johan vars personlighet och hjärta räckte till tio till. Max kunde verkligen förstå varför Hanna dukat under av all den där charmen pojken bar omkring på. Visserligen kunde han bli en aning överdriven och barnslig, men mer än så var det väl inte – han var varken elak eller uppkäftig, stöddig eller jävlig. Han var bara sig själv och det räckte överlag.

  Med stora ögon och största möjliga koncentration svepte blicken över varenda rörelse som gjordes inifrån tåget. Tillslut, efter många kisande ögonkast kunde han uppfatta Johan med direktseendet precis innan kängbeklädda fötter hoppat av tåget för att börja sin promenad bort mot honom själv.  Tuppkammen var i storlek medium och lyste verkligen upp omgivningen när den svajade upp och ner i snålblåsten. Ordnat med sockervatten och allt var den faktiskt en ganska underlig syn för den som inte var van med det överdrivna, men Max log bara lättat åt den – en iordninggjord tuppkam var lika med en glad Johan.

  Det var egentligen inte så många som skulle av i Solna när tåget kom från Märstahållet, det var snarare så att folket som klev på verkligen hade någon slags djurisk instinkt som sa till dem att de skulle ha sig en sittplats. Kosta vad det kosta ville, bara de kunde sitta ner den korta biten till Cityterminalen.

  Så korkade han igen överdrivna upplysningar igen och återvände till sina studeringar av pojken med det blå håret och kunde inte låta bli att skratta högt när han fick syn på vad som skedde framför hans ögon. Johan hade på något sätt lyckats knuffa till baskertanten med ICAkassen han hade i handen och ett herrans liv bröt ut.

  Max reste sig upp i förebyggande syfte – han kanske kunde hjälpa Johan ur knipan om han kom och gjorde något barnsligt som fick tanten att springa därifrån.

  Men innan han hade undvikt vattenpölen (egentligen en ganska idiotisk gest från hans sida) så att fötterna inte blev mer blöta än vad de redan var hade Johan klappat surtanten på axeln och lett glatt.  Hur kom det sig att vissa människor bara kunde vinka barnsligt till en annan och sen bara kunna gå ifrån utan att få sig så mycket som en törn i hjärtat?

  Hur kunde en människa bli så äckligt social? Var det nått man föddes med eller kom det efterhand som ett brev på posten? ”Idag är det din tur att bli social och stödja samhället.”

  Antagligen var det inte så lätt.

 Johan hade ju till och med polare i Reenstiernas kretsar vilket Malin påpekat högt och tydligt varje gång hon börjat reta ihjäl sig på de nämnda samhällarna och behövde något att klaga på. Alltid var det något som inte dög med tillvaron, det var en sak som var riktigt säker.

  Max trampade på stället och såg Johan närma sig med stora kliv. Han var en aning speciell den där pojken med det blå håret, läderjackan som liknade en The sims kreation med nitar och hangarfartyg till kängor med stålhätta. Han var född till att sticka ut och om det var någon som skulle träffa honom för första gången fick de alltid svälja ett par gånger extra innan de skakade hand med honom. Max hade känt samma sak en gång i tiden, då i ettan när han presenterats framför de andra Estetsvinen. Men så klaffade något och de fastnade för varandra.

  Punkaren och bögen.

  ”Hej Maxipojken!” Johan hade tydligen pluggat ur Ipodlurarna och vinkade nu glatt mot Max medan benen gick som trumpinnar.

”Hej på dig med”, flinade Max och beslutade sig för att koppla ur allt skit ur huvudet. Det var gängets kväll som var på ingång, inte massa annat.

Johan slöt sig upp rakt framför Max och grabbade tag i hans axlar och skakade lätt. Daglig och inte så ovanlig hälsningsfras.

”Hur är det bakom fasaderna av leenden?”

Vadå fasader? Vad var det han menade nu? Syntes det något? Frustration.

  ”Eh, vad för slags fasad pratar vi om nu?” Max höjde en aning på ena ögonbrynet och försökte se sådär allvetande och vad-snackar-du-för-skit-nu-då minen och lekte kall.

  ”Kom inte här med tomma ord och visor, säg vad som bekymrar dig kära gosse så ska jag se om vi kan ställa allt till rätta igen. Du ska se att allt kommer att ordna sig i sinom tid.” Johan mässade på som en gammeldags präst och klappade Max ett antal gånger på huvudet innan man faktiskt kunde se tänkbara brister i skådespelet. Flinet på läpparna var bara ett exempel.

  ”Jäkla teaterapa!” gormade Max och kunde inte låta bli att le och kröka en aning på ryggen för att efterlikna en nöjd katt. ”Lägg ner skådespelen för idag så slipper jag oroa mig över att det är något slags fel på dig.”

  ”Men! Ska jag inte ha det trevligt någonstans?” Johan öppnade munnen på vid gavel och såg ut som en tappad guldfisk. En ganska charmig tappad guldfisk med andra ord.

  ”Menar du att jag har gett bort min flickvän till en mördarmaskin utan friskt psyke och dessutom ska tillbringa kvällen med en smygbög?” Han frustade vilt och kastade ICAkassen i magen på Max som höll på att tappa andan av den plötsliga dunsen mot platt mage. ”Det här är fan helt oacceptabelt.”

  ”J-jag a-antar d-det.” Max kippade efter luft mellan skrattanfallen som kastade sig över honom som en flock vilda vargar. Repliken som svingade ut på honom ett par sekunder senare gjorde inte saken bättre, och ögonen tårades i kapp med fnittret som bubblade i halsen på honom.

  ”Du ser ju ut som en pissråtta. Möjligtvis inte käkat sur mjölk på sistone? Det lär ju göra susen och som du håller på kan man ju undra.” Johan betraktade Max med allvarliga ögon och Max fick vara så vänlig att vända undan blicken så att han skulle kunna börja andas normalt igen.

  Det var det värsta med dålig humor, man skrattade åt det mesta och åt det mest tråkiga eller sjukaste man kunde prata om. Men man kunde garantera överdrivna skrattinvasioner och ögon som svämmade över av hysteriska tårar när man umgicks bland blåhårade bergatroll.

  ”Fan Max, vi kan inte stå här hela dagen. Kan du inte bara lägga ner fnittrandet, okej? Jag är inte på humör idag och klarar inte av dina fjollerier som jag brukar.” Johan trampade på stället och jagade efter ICAkassen som Max balanserade mellan höger och vänster hand. ”Få hit den då!” garvade han lätt och bländade av ett solskensleende.

  Johan hade alltid en tendens till att få med sig roliga grejer, eller i alla fall sådana saker som var goda att stoppa i käften och njuta av i evigheter. Han började röra på sig, för trött för att stanna kvar och vänta in nästa tåg som skulle anlända tio minuter senare. Max skuttade bakom i hasorna på honom bara för att retas, och han ibland så förstod han sig inte på sig själv. Med gänget kunde han stimma och ha sig, men om de kom ut bland folk så vävde han upp den där tjocka betongmuren som ingen fick knäcka.

 

Den där som Basse kommit innanför för länge sedan.

 

När de lämnat stationen bakom sig med brölande pendeltåg och galna baskertanter började de uppföra sig som folk igen, vad det nu betydde. Max hade virat halsduken ytterligare ett varv runt halsen så att man knappt kunde se något annat än de lätt rödrosiga kinderna under lugg och stickat garn. Fingrarna var omslutna av varma vantar, medan Johan spatserade gatan fram med uppknäppt jacka och blottad hals.

  ”Men seriöst Max, hur är det?” Johan bröt tystnaden medan de gick där – Max balanserade på trottoarkanten och Johan gick en bit in ifall att han var tvungen att rycka ut om Maxs balans skulle svika honom.

  Kan du sluta Johan?

  ”Eh, vad är det här för tjafs?” Max rynkade på näsan och hostade till så att det rev och slet i bröstet. ”Jodå, det är väl fint. Bara att den här förkylningen aldrig vill släppa.”

  ”Ha-ha, det märks. Hanna sa att du lät som ett arsle när hon pratade med dig häromkvällen i telefonen.”  Johan vände blicken mot Max i samma ögonblick som denne höll på att falla pladask på näsan. En arm slogs ut och tog tag i pojken innan han föll. Trottoarer och stenar över lag kunde vara förrädiska i mars-slask-månaden. Det visste de båda om.

  ”Det var väl inte direkt oväntat att hon tyckte det heller”, suckade Max dramatiskt och snörpte på läpparna så att det stramade över piercingen.

  ”Det ser ut som om du har syrebrist i hjärnan.” Johan skrattade medan han såg bort mot gräsplätten som närmade sig i maklig takt och verkade fundera över något djupt gående.

  ”Syrebrist? HA! Man kan ju undra vem det är som har brist på vad egentligen”, kontrade Max med ett finurligt flin på läpparna.

  Johan blängde tillbaka med tunga ögonbryn och verkade vilja döda Max med blickarna han kastade. Det gick inget vidare, det enda Max gjorde var att fnittra hysteriskt – igen, och härmade Johan för allt han var värd. Det var ändå en ganska fin dag, egentligen om han tänkte efter.

  Solen försökte i alla fall passera genom de grå molnen, och gräsmattorna lyste guldassiga på marken. Men det var ändå känslan av att våren var på gång, inte nu, inte då men kanske någon gång inom en snar framtid som gjorde att glädjen bubblade upp i bröstet på honom.

  Han kom fram till det att han riktigt avgudade Johan, långt därinne. Pojken med vänner över det normala och en käft som gick i ett. Jävla naturbegåvning.

  ”Du, du borde fan äta mer.”  Johan ruffade till Max axel.

  ”Vad har det med saken att göra?”

  ”Det vet jag inte.”

  ”Håll käften då?”

  ”Ska du säga, flaggstångsunge.”

 

  Nyckelrassel.

  Max stod och fumlade med nycklarna i en evighet, försökte leta efter den längsta av alla för att kunna låsa upp dörren som var stämplad med familjens namn. Johan stod bakom honom och trummade en aning lätt frustrerat med kängorna för att säga att Max skulle rappa på en aning innan han höll på att förgås av toalettbehov.

  En obehaglig känsla for över bröstet på honom. Det var så tyst och lugnt. Ingen Hugo. Både Carin och Hugo var iväg till ett par släktingar i Uppsala och skulle inte komma hem på ett par dagar, så Max var helt ensam i lägenheten och det skrämde honom. Skrämde honom för att vara ensam och att han bara skulle stänga in sig på rummet och inte klara av att se någon annan i ögonen och spärra in sig hos musiken och inte hitta ut. Det var väl därför han hade bjudit hem alla, när han tänkte efter. Lägenheten skulle inte vara lika tom som annars, för vad skulle han ha hittat på? Suttit vid datorn och beklagat sig för människor som inte ens var inne på MSN eftersom att de var ute och spenderade upp minuterarna av liv de ägde? Antagligen. Eller sura över hur Basse försökte tränga sig in genom murarna igen fast att han hade lyckats ställa honom utanför. Den där dagen på plattan då allt hade gått åt helvete och solen aldrig ville ta sig ner till hans hud för att värma. Då han grät och förstod att han inte hade rätt till värme.

  ”Max, ärligt talat. Jag håller på att pissa på mig och du står och dagdrömmer!” Johan trängde sig före Max och drog om nyckeln i låset så att dörren slogs upp. Han rusade in på toaletten och stängde dörren om sig och Max stod kvar utanför som ett fån.

  Han mådde kanske inte så bra egentligen. Magen vrålade och det var inte bara hungern som påverkade det hela. Förbannade jävla Basse, sluta spöka.

  Han förmådde sig att ta sig över tröskeln, vända sig om och stänga ytterdörren så att inga människor såg in och så att han inte heller kunde se ut. Skorna flög av på två röda och stod där leriga och dana i hög. Så gick han in i köket, belamrade köksbänken med påsen Johan haft med sig och placerade in läsken i kylskåpet där den hörde hemma. Han jobbade i mörkret vilket han egentligen inte gillade. Lampan i fönstret gjorde inte nån stor nytta, han såg bara konturerna av det han pysslade med. Han gillade inte känslan av att inte veta vart saker och ting var. Samma känsla verkade dala kring människor om han tänkte efter.

  Max spetsade öronen. Hade Johan tänkt stanna där inne länge? Han tyckte inte om tystheten, och att tända alla lamporna i den nedsläckta lägenheten. Det kändes som att ingen hade varit där på evigheter. Det skulle inte ens kännas underligt ifall att han hittade ett lager damm på mikron.

  Så hörde han bruset. Johan spolade och tvättade händerna i rask takt med tvålen som luktade av lingon och ljung. Den där som man kunde gå och inhalera och bli glad på.

  ”Maax! När var det Malin skulle ta hit min Hanna så att vi kan börja glo på film och bli snyftbenägna?” Johan smög sig ut från toaletten och släkte lampan efter sig. ”Ofta du inte har tänt i hallen, du tycker ju inte om när det är för mörkt.”

  ”Ingen aning, snart antar jag. De har väl varit ute i, eh. En, två eller tre timmar”, svarade Max samtidigt som han räknade högt på fingrarna så att Johan var tvungen att flina.

  ”Jag förstår ju att du har problem med matten”, sa han och stannade upp mitt över kökströskeln. ”Men det där är ju patetiskt ärligt talat.”

  ”Klaga på du förbannade smilfink!” Vrålade Max som kände hur humöret steg inom honom när han snabbt grabbade tag i en närliggande gurka i det öppna kylskåpet. ”Jag är upplärd i den ädla konsten att slå ner punkarsvin med en mördargurka så det är bäst att du aktar dig!”

  Max ställde sig i anfallsposition med den halvt stympade gurkan i nävarna och kände sig som självaste Luke Skywalker när det var dags att förgöra Darth Vader.

  Johan la på ett pokerface över ansiktet när han fattat galoppen och kastade sig bakom köksbordet för fyra och såg mest ut att efterlikna en halvt ihjälskrämd unge på fem bast.

  ”Du kommer aldrig klara dig ur det här din jäkla fiskmås!”

  ”Ska du säga pajaspucko!” Max muttrade och försökte förjäves slå bort luggen med handen för att se så mycket som möjligt ifall att Johan helt plötsligt skulle göra ett hastigt utfall. Han kunde inte förstå att den alltid skulle vara i vägen, vad han än gjorde. Han hade tänkt tanken att klippa av den ibland, men så återkom tankarna till varför den egentligen fanns där och han lugnade ner sig. Det var ju för att ha en ridå för omvärlden och för att slippa ögonkontakt som var otroligt obehagligt med fel slags människor. Stirrande vassa ögon som verkade skära djupa hål i hans egna. Den fick stanna, draperi som draperi. Bara han slapp nålarna.

  ”Nu orkar jag inte mer Maxi”, gnällde Johan som om han sprungit omkring i evigheter. ”Jag vill se på spindelmannen och äta godis till jag spyr.”

  Max la gurkan åt sidan och suckade ljudligt samtidigt som han gav kompisen en surmulen blick. Han drog en hand över pannan och låtsades att torka av inbillad svett på byxbenen.

  ”Bra, jag orkar inte mer jag heller.”

  Johan såg så otroligt blåst ut när han trädde fram huvudet mellan köksstolarna som ett troll på vift. Tuppkammen hade fått sig en törn och det såg en aning skrattretande ut men Max höll skenet uppe genom att bita sig själv i handen åtaliga gånger.

  Topparna var böjda i en nästan nittio graders vinkel och det blåa såg enbart dumt ut i den skumma belysningen. Hur det kom sig att Johan valde att bli blåhårig från första början visste han inte. Det syntes i alla fall på långt håll och det var ett bra kännetecken ifall att man skulle träffa honom en dag då det var mycket folk ute och man inte sett honom tidigare. ”Följ det blå håret.”

  Max skakade på huvudet, mindre tankegångar tack.

  ”Duu Max.” Johan hade kommit fram helt och hållet från sitt nyfunna gömställe och blinkade med sina gröna ögon som om han vore en försvarslös och ensam hundvalp.

  ”Vad vill du?” Max snörpte ihop munnen och verkade känslokall.

  ”Är din data på?”

  ”Ja, än sen?”

  ”Kan inte jag få pilla lite? Du har ju så roliga prylar där.”

  ”Nja. Eller okej då. Bara för att du är sjuk då.”

  ”Jag är väl inte sjuk?”

  ”Jo Johan, du är sjuk. I huvudet.”

 

En timme senare hade inte tjejerna dykt upp. Johan hade roat sig med att spela Harry Potter i evigheters evighet och Max hade tittat på i sådär tio minuter innan han hade börjat gäspa okontrollerat och fått känslan av att döden var nära i brist på underhållning.

  Innan han hade slocknat helt och hållet kom han på det att ungen med mantel på spelet var en aning självdestruktiv när han hoppade omkring bland trehövdade växter som bara ville ha ihjäl honom innan hela uppdraget klarades. Han skadades på ett eller annat sätt hela tiden och man kunde ju undra om han hade börjat tycka om det så mycket som han letade faror.

  Huvudet hade inte brytt sig så mycket mer om att Johan satt och tjoade hysteriskt varje gång han missade att hoppa någonstans så att han försvann ner i ett häftigt svart hål, och han slappnade av mer och mer i takt till att Ipodlurarna gled ur hans öron.

  Ögonlocken var redan tunga av kajalstreck, men tyngdes ner ytterligare av tröttheten som plötsligt slog ner i honom som en utlösande atombomb och ett mörker dalade ner över dansande ögon. Han somnade helt enkelt.

 

”Gud. Han är så söt när han sover, inte sant Johan?”

  En röst från en ängel väckte honom ur dvalan. Huvudet bultade. Det kändes som att han hade druckit en hel helgs ranson med sprit utan uppehåll. Hanna och Malin hade tydligen anlänt, i alla fall Hanna. Men han orkade inte öppna ögonlocken, han orkade inte ställa sig upp och se kaoset han antagligen skulle mötas av. Det var mycket mer behagligt att ligga kvar i sängen och blunda, rycka lite med ögonen under locken för att det skulle se ut som att han sov och smyglyssna på vad de hade att säga när de trodde att han inte hörde.

  ”Söt? Det ser ju ut som att han dreglar.” Malins sura stämma bröt det idylliska om en lugn kväll och Max dog lite inombords. Kunde hon inte vara glad för en gång skull?

  ”Det gör han ju inte alls det!” Hanna tog Max i försvar och ställde Malin mot väggen. Fint, det kunde hon ha som hon höll på.

  ”Ibland är du förjävlig Malin.”  Johans röst vibrerade mellan tangentknapper. ”Han är ju sötare än vad du är, vår egen lilla Pandaunge.”

  Max öron spetsades. Malin verkade förflytta sig närmare datorn vad fotstegslätena kunde säga – och Johan för den delen som tydligen satt kvar.

  ”Vad Maxpojken har skaffat sig röster nu då. Han syns ju inte ens.” Malin hostade högt. Förhoppningsvis trodde hon att Max sov så djupt att han inte hörde någonting.

  Hans läppar darrade av besvikelse. Att hon kunde vara en sådan jävla satkärring ibland. Vad hade han gjort henne som var så hemskt?

  ”Du…är…elak…” Hanna stannade upp efter varje ord och väste fram dem.

  ”Äh, lägg av.” Malin pausade. ”Och vad är det där egentligen, egoprylar?”

  Panik!  Andningen stannade upp. Kroppen stelnade till i fosterställningen som han låg i och helt plötsligt tycktes han höra minsta knappsnålsfall.

  Det kändes som att han darrade i hela kroppen, som ett skälvande asplöv fast att han låg alldeles stilla och otymplig under det tjocka täcket med ränder på.

  Han hade glömt bort att logga ut från MSN, han hade bara ändrat status innan han gått för att hämta Johan på stationen och nu såg de alla kontakter. Där fanns Johan, Hanna, Malin, överkåta sexuellt frustrerade tonåringar utan liv och så just Basse.

  ”Egoprylar?” upprepade Malin med sarkasm i stämman. ”Herregud, vad är det där för patetiskt?”

  ”Antagligen något som du ska skita i”, svarade Max kallt samtidigt som han svingade sig ur sängen med smidighetsfaktor kylskåp och landade på alla fyra. Snabbt tog han sig upp som en vild panter och såg Malin i ögonen. ”Bara för att du blev dumpad av Torkel ska det inte gå ut över alla andra.” Han försökte tänka på hållningen i ett försök att se enorm ut med sina etthundraåttiocentimeter.

  Hanna såg på honom med violetta linsögon och hade ett leende som lekte på de hallonröda läpparna. Hon var väl lika trött på Malin som han själv.

  Det chockrosa håret stod åt alla håll och kanter och ett ensamt hårspänne höll kvar luggen eftersom att hon annars hade samma problem som Max själv. Hennes personlighet lyfte taket från den grå betongbyggnaden fast att hon såg en aning överraskad ut där i sina gröna leggins och kanariegula halternecklinne bredvid Johan. Men det var kanske inte så lustigt när han for upp som ett skott från sängen och började kasta ord på Malin.

  Johan satt där mitt i allting och såg skadeglad ut när Malin tappade hakan, det var väl inte något han såg allt för ofta.

  Max kastade en snabb blick runt om i rummet. Ingenting var sönderslaget av PMStanten, men det var ganska barnsligt att ens tänka tanken. Det var ju trots allt hon som hjälpt till med allting så att rummet lyckats bli sådär toppklass.

  ”Torkel har inte med saken att göra”, antydde Malin och ställde sig med benen brett isär så att hon stod stadigare på jorden. Den svarta tyllkjolen och randiga strumpbyxorna gjorde bara så att hon såg barnslig ut där hon stod med armarna i kors med en trumpen min på läpparna.

  ”Eller inte va? Herregud, jäkla PMSSAK!” Max höjde på rösten och blev själv chockad över att han hade fått en sådan styrka i den vanligt feminina rösten.

  ”Och det här med egoprylar då?” Malin hånlog och betonade det näst sista ordet överdrivet mycket. ”When broken is easily fixed, stackars sate alltså.”

  Max rodnade. Håll käften Malin. Håll bara käften.

 

Du kommer in på minerat område, stanna där du är.

 

  ”Du byter samtalsämne för att Torkel fick storhetsvansinne och dumpade dig. Bara för att han fick Reenstiernas plats och bara för att du inte dög.” Maxs röst svajade på rösten och han ville helst bort från de tre ögonpar som vilade på just honom.

  Han hade stoppat i händerna i byxfickorna för att han inte skulle börja fumla nervöst med fingrarna, axlarna var uppdragna så att han såg alldeles liten och försvarslös ut och huvudet hängde ner mot golvet. Smutstvätt i drivor, som invaderade golvet.

  ”Egoprylar då?” Hon gav sig inte. Manipulerade honom till tusen, gjorde så att han gav med sig.

  Max kastade hjälplösa blickar mot Hanna och Johan som bara kunde se på med häpna ögon.

  ”Malin, det är väl hans ensak eller hur?” Johan satte sig in i samtalet, men utan effekt.

  ”Kanske inte”, högg Malin bitskt. ”Men han kan väl prata, det brukar aldrig vara fel på den munnen annars. Men skit samma, jag bryr mig inte.” Malin böjde sig ner och rafsade åt sig en kasse med prylar hon haft med sig till lägenheten från shoppingturen.

  Det luktade elektricitet i luften, och Max kunde inte låta bli att få skuldkänslor. Malin var ju ändå hans vän och det var Rosa Pantern och Smurfen också. Fast, vart försvann värdigheten? Han tog ett djupt andetag och stålsatte sig.

  ”Basse heter han, Sebastian. Jag har pratat med honom ett tag men inte sett honom IRL.”

  ”Jaha och mer?” Malin växlade sinne från hatisk och elak till öppen, retlig och nyfiken.

  ”Det finns inget mer att säga.” Max slog ut med händerna och lämnade rummet för att slippa se Malin flina och säga ”vad var det jag sa”, till Hanna och Johan.

  Det var som att han hade fått sig en knappt märkbar stöt ända sen Malin uppenbarat sig med sina åsikter om allting, och de hade bara ökat i styrka fram till det ögonblicket då han lämnade rummet. Han stängde dörren bakom sig.

  Vinddraget från dörren fick huden att svalna av och lugna ner honom. Han överreagerade, det gjorde han alltid, men hon var ju så jobbig och fick honom att bli så osäker.

  Bara för att Basse också var en idiot eller vadå.

  Det var bara att bita ihop, någon gång skulle det väl antagligen smälla. Men inte än på ett tag, eller? Det var bara ett sådant hopplöst läge för tillfället.

 

”Då är det väl dags för mig att dra hem då.” Malin slickade i sig resterna av ostbågarna som en katt rengör en mjölkskål och han kunde inte låta bli att tänka tanken på att hon spann. ”Jag har en känsla av att jag ändå inte får stanna längre så.”

  Hon reste sig upp utan att invänta något svar och kastade filten i huvudet på Max som knappt reagerade på någonting. Eftertexterna rullade vidare på tv-skärmen och han hade trasat sönder halva tv tidningen.

  De hade ordnat dunkelbelysning, värmeljus i alla hörn och släckt den stora lampan i taket. De hade ställt fram oändligt mycket läsk på vardagsrumsbordet och flera skålar med godis, ostbågar och andra onyttigheter. Filmen hade dragits fram och det var oturligt nog en kärlekskomedi av sliskigaste sort, men ingen klagade eftersom att Hanna såg så förväntansfull ut när Johan tryckte på playknappen.

  Man kunde se att de satt där om man såg in i de stora fönstrena som Max satt bredvid. Det reflekterades och man kunde se en uppsjö av färger. Blått, rosa och rött. Han kanske skulle satsa på ett grönt kråkbo nästa säsong.

  Johan och Hanna kysstes. Det gick lätt att se mellan bladverken på krukväxterna och händer verkade slingras överallt. Han rös. Att närhet kunde vara så otroligt långt borta men ändå inte.

  Malin stod precis jämte Hugos lilla skrymsle och glodde liksom Max på de två turturduvorna. Hon lutade sin estetiska lilla pingelkropp mot dörrkarmen och blinkade bort något som såg ut att vara ilskna tårar. Hon hade trots allt känslor.

  Han blinkade ett par gånger så att ögonfransar nuddade kinderna. När han öppnade dem igen var hon borta. Han hörde hur dörren öppnades eftersom att den brukade knarra de tio första centimetrarna innan man öppnat den helt.

  Han tyckte egentligen ganska synd om Malin ändå. Torkel hade varit en idiot, men som för många andra förvandlades smärtan till ilska som drabbade alla andra runt omkring.

  Hon var lika skör som han, men de spelade ändå i två helt olika divisioner.

  Han var den spröde och trasiga medan hon var den hårda och aggressiva.

De hade inte gett henne så mycket till andrum för att berätta om saker och ting. Det var i alla fall dags för henne att börja ta hand om den lindriga Schizofreni hon hade.

  ”Max?” Det var Hanna som försökte få kontakt med honom.

  Huvudet ville gå sönder av förkylningen och av så mycket mer och blicken hölls enträget kvar på fönstret medan knäna var uppdragna under hakan för bästa stöd.

  Han förstod varför Basse inte ville ha något med honom att göra. Han var ju bara ett svart hål som ingen såg.

  ”Max, jag går nu, syrran skulle ha hjälp därhemma men Johan stannar.”

    Så kantig och så tunn.

 ”Om det är okej förstås?” Johan bröt tystnaden.

   Så äcklig och så skör.

 ”Du får ha det så fint gubben.”

   Så ful och förstörd.

 ”Jag älskar dig.”

   Tunna läppar mot ännu tunnare hud. En avskedspuss till en vän, på en mjuk och len kind.

  ”Hej då.”

En viskande röst i ett nästintill tomt rum. En pojke i en brun fåtölj och två oroliga vänner vars läppar möttes igen och igen vid dörren på väg ut till verkligheten.

  Tassande fotsteg, avvikelser till annat rum för att påbörja bränning av uppmuntrande spel. En andedräkt som luktade röda Zooapor och kyssar, ett par armar som omslöt ett vasst axelpar.

  Armarna tillhörande pojken i fåtöljen trevade sig blygt fram för att fullfölja kramen. En mjuk och känslig röst som kittlade örsnibben.

  ”Max, du kan berätta för mig.”

  ”Jag vet att jag kan det. Eller det vet jag inte alls för den delen.” Max gömde huvudet så att ingen ögonkontakt kunde bli hittad.

  ”Men du måste ju fatta att du inte kan hålla på sådär, bli tyst och försvinna och sen så tror vi att vi är världens sämsta vänner eftersom att du inte kan prata med oss eller hur?”

  ”Lägg av, ser du inte att jag blir känslosam eller?” Max snörvlade till och Johan skrattade flickaktigt. ”Jag måste vara världens mest idiotiska idiot i hela världen.”

  ”Det finns andra Maxi, det finns andra.” Johan log och strök Max över håret ett par gånger för lugnande effekt. Det fungerade.

  ”Jamen inte för mig, det är jag ganska säker på”, svarade Max trumpet och letade bistert iväg med blicken för att inte låta vännen veta att han antagligen hade rätt.

  ”Du skämtar med mig va?” Johan hostade till och flinade hur sarkastiskt som helst.

  ”Vadå?” Max såg tjurigt på Johan. ”Fan jag är väl så seriös att jag spricker.”

  ”Tror du själv att du är den som har mest problem att få nån eller?” Johan häpnade. ”Det trodde jag inte om dig. Malin kanske, men inte dig Max.”

 Max blängde på Johan som nu krupit upp i fåtöljen bredvid honom för att verka söt och säker på sin sak. Han hatade alltid när de hade rätt, han hatade att vara den som visste minst om det han borde veta mest om.

  ”Jamen se bara hur det gick med Basse!”

 

  Fan.

 

  ”Basse vem?”

  Frågeställningen ekade i huvudet.

  ”Eh Basse. Du vet Egoprylar.” Max rodnade till tusen och vågade inte släppa taget om tvdosan han just kastat sig efter. Bättre att zappa sig genom svårigheter istället för att se personen rakt i ögonen och berätta allt från punkt till pricka.

  ”Basse veeeem?” Johan drog ut på vem och gjorde Max galen med nyfikenheten som bara fladdrade förbi som irriterande fanskap. ”Du har inte sagt mer än att du har honom på MSN.”

  ”Nej jag har ju inte det…” Max såg besvärat ner i golvet och letade ojämnheter i trägolvet. Han var inte direkt glad över att ämnet hade kommit på tal över huvud taget, han var ju inte ens klar på om han vågade prata med Johan om Basse ifall att något skulle komma ut fel.

  ”Och därför kan du väl göra det nu? Jag dör av nyfikenhet. Vem är mannen som har gjort dig drömsk och galen?” Dramatiska trumvirvlar i luften gjordes och Max fnittrade.

  ”Drömsk och galen är väl att ta i.” Max stannade upp och pausade. ” Vi har pratat ett tag. Och jag tycker om honom. Inte sådär tycka om, utan riktigt verkligen tycka om, tycka om du vet?”

  ”Nu blev det ett jäkla massa tyckande här men, jag tror att jag fattar.” Johan kom närmare med ansiktet och Max kunde känna doften av Zooapor igen. Det var en aning frestande,faktiskt.

  ”Tur det, jag tar det inte en gång till för det vågar jag inte.”

Inget prat om runkscener här inte. INGENTING! Koppla bort, säg ingenting.

 ”Ha ha, det vet väl jag med att du inte skulle våga. Du säger aldrig saker till mig, det är faktiskt ganska tråkigt. ” Johan fick hundögon. ”Men den här gången verkar det vara jag som är först!”

  ”Eh, jo det kan man väl säga.” Han visste inte riktigt hur han skulle komma till skott. ”Men Basse i alla fall. Skyddsmurar och hela skiten, det här med blygheten du vet.” Fan, svammel.

 ”Fortsätt, jag kan vara tyst.”

  ”Eh tack eller nått.” Säg det bara. ”Vi skulle träffas på plattan.”

  ”VA?” Johan såg chockad ut. Han hade tydligen inte väntat sig att han skulle höra Max erkänna att han hade bestämt träff med någon på Sergels torg bara sådär.

  ”Ja, så du kanske fattar.” Max suckade. ”Men så kom han inte. Jag väntade i en timme på honom, och tillslut började det spöregna och jag gick hem för att jag verkligen inte orkade mer. Sen så ringde han och vrålade mig i örat och sen dess har jag inte hört någonting från honom. Det känns sjukt.” Tystnad.

  ”Kom han inte?” Johans käft gapade. ”Taskigt gjort av honom.Men du, han är säker inget att ha ändå liksom om han gör en sådan sak. Han är ju en idiot i sådana fall, eller bara så rädd för att du inte ska gilla honom att han inte vågade komma.”

  ”Alltså, det värsta är ju det att han inte alls är någon idiot, men det kan jag ju inte säga till honom.” Max såg bestört på Johan som höll på att ramla baklänges. En smal vad och ett par pianohänder fångade upp honom innan han störtade i marken.

  ”Men alltså, var det inte du som var het på Reenstierna? Jag hörde en hel del om det där.”

Så rätt så.

 ”Eh.” Paus.”Joo, så kanske det var ja. Men jag menar, han är ju ganska läskig, med sina polare och pengar och speciellt ryktet. Och dessutom, vad skulle han se hos ett pandaansikte som jag och den stora frågan är väl egentligen den, hur skulle han kunna se mig? Jag syns inte någonstans.”

  ”YAAAAAAY, Maxipojken has a crush on Reenstierna!” Johan kastade sig ner från fåtöljen och ställde sig upp och flinade fånigt på Max som själv höll på att få hjärtsvikt. ”Men du! Jag har ju kontakter för fan, jag kan ju säga vem du är och så kan ni träffas och hela köret.”

  Han studsade upp och ner och försökte dansa moonwalk utan lyckat försök. Han skulle ju överdriva så förbannat, men det var väl också det som var charmigt. Men ändå.

  ”Johan”, sa han varnande. ”Reenstierna? Hunk numbero one?” Han skakade på huvudet.

  ”Varför inte det?” Johan såg besviket på Max och blinkade drastiskt med ögonlocken.

  ”Det var ju inte julafton jag drog in direkt”, fräste Max irriterat. ”Jag menar bara det att så länge han fortsätter att låtsas vara sådär kall och tom och cool på utsidan kommer ingen komma närmare honom än vad hans fixerade polare är. Grabben har ju fan nått, men han vågar inte visa det. Skratta åt mig, men jag tror verkligen att han är riktigt typ Maxig.”

  Johan såg på honom, öppnade munnen och istället för skratt som Max trodde – kom riktiga ord, meningar. Sådant som han innerst hade hoppats på. ”Klart att han har ett hjärta någonstans där inne Max, bara det att grabben är rädd för att han ska bli sårad och blåst av hans plasticvänner.”

  ”Antar att du har rätt. Du vet, jag riktigt såg hur sårad han blev när Malin kallade honom manshora och han hörde det. Blicken han gav oss, det var inget trevligt. Den pojken döljer något stort, och det kan inte vara lätt att vara som honom samtidigt som jag hatar alla som han. De är allt det där jag aldrig kan bli, och eftersom att han verkar ha allt och lite till vill man bara bli arg. Men det går inte heller. Eller som på plattan, han var där. Johan, Reenstierna var där samtidigt som jag skulle träffa Basse och han gick bara ett antal minuter innan mig. Vad gjorde han där? Hur kom det sig att han väntade så länge när han verkar vara en sådan upptagen person?” Max stannade upp. Sådär mycket hade han väl aldrig sagt till en och samma människa på evigheter – i alla fall inte öga mot öga. Han var glad för att Johan lyssnade. Han sket inte bara i vilket och böt samtalsämne.

   ”Hampus har faktiskt nämnt ett par gånger om att han är orolig för Reenstierna. Det var något om att fotbollen inte fungerat, och att han hade hetsat upp sig för ingenting och bara inte varit han. Det kanske har något med det att göra? Han kanske bara haft ett par dåliga dagar, det drabbas ju alla av liksom.” Johan kliade sig i hårbotten och sken upp. ”Ofta vi står och snackar om att Reenstierna mår kasst då.”

  ”Haha, det är inte det vanligaste kanske… Men alltså, är den där Hampus schysst eller?” Max blev nyfiken. Hur kom det sig egentligen att Johan umgicks med de vackra på samhäll?

  ”Alltså, Hampe är världens goaste kille. Han måste vara skolans nallebjörn, med en fot på båda sidor. Du borde träffa honom någon gång, du kanske kan hänga med på fest eller något.”

  ”Låter bra att det finns nått positivt med den där skaran i alla fall.”

  ”Det är ju tur att vi är så himla perfekta då”, sa Johan ironiskt och gjorde en piruett. ”Vi är nog de mest normala människorna i världen.”

  Max flinade. ”Antagligen.”

 ”Du, jag ska se om spelet är klart. Det gjorde väl inget att jag tog en skiva av dig? Jag menar, du kan ju få en när det behövs senare.” Johans ögon glittrade busigt och Max kunde inte låta bli att le mot honom eftersom att han visste hur galen och nördig Johan var i dataspel.

  ”Klart, det är bara att köra på.”

 

  Max satt kvar i fåtöljen när Johan rusade som ett skott in på hans rum för att se ifall att allting var klart. Greppet om tvdosan hade släppt, han la den på soffbordet igen. Den behövdes inte längre, det hade ju gått fint. Den första barriären han var tvungen att komma över innan han riktigt kunde prata med en människa var väl det att just våga ta upp ämnet. Nu hade det ju gått som det nu gått, han hade snubblat sig in på ämnet och det hade lyckats. Och tankarna om Reenstierna, de var ju sanna. De där kattögonen, läpparna. Allting var to die for.

  ”Maaax?”

 Johans röst fick honom koncentrerad på omvärlden igen. Varför lät han så finurlig på rösten?

  ”Jaa?” Max reste sig upp och gick ut i hallen för att se Johan hoppa omkring med ena kängan på skon och den andra i handen. Jackan hade han redan fått på sig och på golvet låg en skiva som han antog spelet låg på. ”Vad är det?”

  ”Alltså, jag tror att du har telefon.” Johan nickade bort mot den bärbara telefonen vars högtalare var påsatt. En gäll signal gick fram, och en till. ”Du borde prata med honom.”

 

VEM VAD HUR NÄR VARFÖR?

 

Max fick panik. Det var Basse han ringde till. Numret på displayen var så bekant. Hur många gånger hade han inte rabblat det där mobilnumret i huvudet, gång på gång?

  ”Förresten, du och jag ska på fest. Hampe bad mig att ta med en polare.” Johan vinkade barnsligt åt Max som stod där med luren i handen och tittade skräckslaget på den. ”Lycka till nu och så hörs vi i skolan.” Så stängde blåhåringen dörren och han kunde höra skorna slå mot trappstegen när han hoppade ner för dem.

  En signal till. Sex stycken sammanlagt. Basse skulle inte svara, det var inte ens värt besväret. Han skulle bara lägga på och glömma bort allting och bara leva vidare och sukta efter Reenstierna och… Han avbröts.

”Basse.”

Klick.

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Jaha, jäkla fegisc+! Härs täller man upp och så bara, eller bad fan vcarför snackar jag me ddig för?

 

|Sundance Kid| säger:
    
du är sjuk

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Ocjh det är inte du ellker?

 

|Sundance Kid| Säger:
    
En aning kanske

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Men jag är bara fett packad, du ‘r de väl daglien oxå

 

|Sundance Kid| säger:
    
hur kommer det sig att du sitter h’r  då? *fnys

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Bara för att jag är världens sämsnta, eller wait! I change my mind. Jag är bäst men avsslöja det inte för någon!

 

|Sundance Kid| säger:
     jag fattar inte varför jag ens lägger ner någon tid till att ens försöka. FFS BASSE! Du sitter och ignorerar mig men på fyllan går det att snacka!

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Fan vilket solstrålebarn du är! Det är ju så att man blir deprimerad

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Fan vaf  jag mår illa

 

|Sundance Kid| säger:
    
rätt åt dig

 

Save toniggt and fight the break of dawn säger:
    
Som att du aldrig super då

 

|Sundance Kid| säger:
    
det sa jag aldrig

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
DÄR SER DU! du är fan trög. Fett störd verkligen och jag känner mig helt idiotisk X’”O

 

|Sundance Kid| säger:
    
du vet på plattan…

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
asså det var ngn idiot som ringde mig förut o la på

 

|Sundance kid| säger:
    
jaha?

 

Max blev generad. Han hoppades på att Basse inte fattat att det var han som dröjt så länge innan han la på.  Kunde inte Basse bara vara så packad att han inte förstod att det var Johan som ringt från hemtelefonen? Han drog handen genom håret och väntade på att få fortsätta konversationen. Han fick ju i alla fall prata med honom, det var ju alltid något.

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Idioten var du och jag vill veta vad du ville fattaru väl!

 

|Sundance Kid| säger:
    
orka ta det nu menar jag

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Men max förhelvetye”! Det är du iaf skyldig mig! Vad f an vill du`?

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Tror du inte att jag har ditt nummer eller?

 

|Sundance Kid| säger:
    
ja trodde typ at du vet, eh. Hej och hå.. skit samma, jag ville bara prata…

 

|Sundance Kid| säger:
    
med dig

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
¨fan, folk brukar vilja prata när de ringer till mig. Men vad ville du då, håna mig i luren?

 

|Sundance Kid| säger:
    
varför skulle jag göra det? MORR. Herregud, jag saknar dig ditt förbannade arsel!

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Eh, what are you talking about?

 

|Sundance Kid| säger:
    
ska du göra mig dödligt generad och låta mig lida?

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
 Typ så på ett ungefär ja

 

|Sundance Kid| säger:
    
fan

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Rätt åt dig

 

|Sundance Kid| säger:
    
tack, du är så godhjärtad

 

hur fan skulle man lyckas med det här då? 

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Max.. fattar du inte att jag blev ledsen?

 

Vad?!

 

|Sundance Kid| Säger:
    
va? :S vadå du`?

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Jamen seriöst! Jag har väl också känslor, det borde du om någon veta

 

|Sundance Kid| säger:
    
sorry bäjbi. Jag vet det, men hur många andra?

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Vad menar du nu?

 

|Sundance Kid| Säger:
    
jag vet inte’

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Men fan, jag är aspackad och jag hatar dig max. Men det är kväll och jag känner mig spyfärdig och det finns ingen kul att snakca med

 

|Sundance Kid| säger:
    
precis det jag ville veta

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Trodde du att jag skulle ta allting med ett leende på läpparna och bara ta att du beter dig som ett as och ignorera det och ta emot dig med öppna armar och h¨ånlga upp dig mot en vägg?

 

|Sundance Kid| säger:
    
nja, snarare att det blev en snabbis på diskbänken

 

|Sundance Kid| säger:
    
vänta! Seriöst. Jag fattar inte att du är så GAAAAAAH! Shit pommes liksom. Jag fattar inte det här.

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Ofta jag snackar med dig av alla människor

 

|Sundance Kid| säger:
    
Ofta du inte gör det ;D

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Du är säkert apful

 

|Sundance Kid| säger:
    
vi antar att du också är det

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
HELL NO! JAG ÄR LÄTT SNYGGAST I STAN

 

|Sundande Kid| säger:
    
Shåre bäjbi. Aj belive jå.

 

Save tonight and fight the break of dawn säger:
    
Igen tar mig seriöst det är som att snacka med äckliga tegelmurar

 

|Sundance Kid| säger:
    
röda?

 

Det blev av någon anledning tyst efter slutkommentaren om de röda tegelmurarna. Frustrerat trummade han på tangenterna och var noga med att bara snudda de små knapparna så att det blev lite mer utav en sport av det hela. Varför tog Basse det som att det var hans fel? Max höjde på ögonbrynet. Han hade ju fan varit där, han hade suttit där på plattan i en timme och Basse hade inte dykt upp. Vems fel var allt egentligen?

  Max suckade och riktade in sig på skärmen igen. Han blinkade ett par gånger extra, vad fan? Basse stod som offline. Hade han blockat honom? Antagligen.

  Det var den det… Max slokade med axlarna och kände sig oduglig för andra gången på mindre än en kvart. Vad han än gjorde lyckades skiten bli fel och ingen nöjde sig med vad han hade att erbjuda. Förbannade as.

  Surr? Max väcktes upp ur det dvalliknande tillståndet. SURR? Shit, mobilen låg och vibrerade någonstans och ville att Max skulle svara så fort som möjligt. Vart var den?

  ”JUST DET!” Max vrålade triumferat och kastade sig mot sängen där han hittade mobilen invirad i lakanen. Varför hade han lagt den där för?

  Basse.

  Det var Basse som ringde, helskotta!

  Paniken blev överflödig och kunde lätt kastas över till ytterligare två personer utan att de skulle lida någon större smärta. Han lät mobilen vibrera ett par gånger där den låg i handen tills han var riktigt säker på att han kunde höra sina hjärtslag bakom trumhinnorna.

  ”AA DE E GUSTAV!” Personen i andra änden av telefonen verkade tro att Max var gravt hörselskadad. ” ELLER WAIT FÖR FAN! BASSE MENAR JAG JU!”

  ”Jaså?” Max kunde inte låta bli att dra på smilbanden. ”Det säger du?”

  ”Ja asså, fan erkänn att jag har glömt en replik?”

  ”Tänkte väl inte på det så noga måste jag ju säga...” Max harklade sig. ”Men nått är det väl, det måste jag erkänna. Känns väldigt kort sådär.”

  ”Amen seriöst. Nu blir jag gravt frustrerad. Och så måste jag pissa med.” Basse kraxade som den vildaste kråkan och Max konstaterade att han hade fått samtal av dagens fyllo.

  ”Du låter en aning pissnödig kanske, inte funderat på att gå på muggen?”

  ”Jag var nyss där, spydde som en gris.”

  ”Nejmen så trevligt. Intresseklubben antecknar för glatta livet!” Max fnittrade till och Basse hostade. ”Inte det?”

  ”Jag fattar bara inte hur du kan sitta och bara prata.” Basse stannade upp i det hysteriska de lyckats uppnå. ”Inte ett jävla ord på två veckor och sen nu så bara.”

  Max svalde och hoppades på att Basse inte skulle höra hur det tog stopp i halsen på honom.

”Det var ju du som började snacka, remember? Och det var ju faktiskt du som ringde nu med så…” Max blev en aning irriterad, körde han bara med honom eller?

  ”Och du förstår säker inte varför?” Basse lät sårad på rösten och Max fick svälja ett par gånger till. Varför lät det som att det var Max fel alltihopa?

 ”Nej jag gör ju inte det.” Max skakade på huvudet och satt sig på sängen i skräddarställning. Det gick inte att stå upp, benen ville bara vika sig.

  ”Fan Max lägg av!” Basse stannade upp. Var han upprörd?

  ”Vadå lägg av!” Gnällde Max ledset och försökte dra täcket över benen så att han slapp att vara sysslolös. ”Jag fattar inte varför det är mig du klagar på eftersom att du är lika stor skurk i dramat som jag om jag nu verkligen skulle vara den man kan klaga på.”

  ”HAHA? Skulle det där vara dagens skämt?” Basses sarkasm gjorde honom sårad. ”Fattar du inte hur äckligt det var att stå där?”

 ”VADÅ ATT STÅ DÄR!” Max tappade huvudet totalt och vrålade. ”VEM FAN ÄR DET SOM SKA VARA ARG OCH LEDSEN EGENLIGEN? JAG SATT PÅ PLATTAN I EN JÄVLA TIMME OCH VÄNTADE PÅ ATT DU SKULLE KOMMA MEN VAD FAN FICK JAG FÖR DET?” Hans röst, den där tunna mjuka och sidenlena rösten som alltid brukade klara av de högre tonerna på lektionerna brast och pojken kände hur tårarna började rinna nerför kinderna i en strid ström. De krossades ner på halsen och rann innanför t-shirten. Han klarade inte mer, han klarade inte av känslorna som svällde över i bröstet på honom varje gång han pratade eller tänkte på Basse. Eller bara hörde hans namn. Det som gjorde honom mer frustrerad var det att han reagerade på Reenstierna också, inte på samma sätt som med Basse men liknande. Gud, jag är patetisk.

  ”FATTAR DU INTE ATT JAG ÄR LEDSEN?” Max hulkade. ”Förstår du inte hur jag mår, fattar du inte att jag känner mig som en äcklig idiot som inte duger något till och att inte ens du vill ha mig?”

  Han viskade. Rösten orkade inte med ansträngningen. ”Har du inte fattat än att jag är kär i dig?”

  Herregud. Hans hjärta stannade upp och slutade slå i en minut. Vad hade han gjort? Basse skulle givetvis lägga på och inte prata med honom. Helvete. FAN! Han ville slita sitt hår. Vilken idiot han var.

 

Tystnad.

  ”Oj då…” Sanningen var inte alltid lätt att smälta.

  ”Alltså. Om det är såhär det känns när man är kär är jag nog det i dig med.”

   Han ville explodera. Bryta ut i sång och bara vråla det högsta han kunde, typ som Ronja Rövardotter när hon skulle skrika ut att våren hade kommit. Men det här var ju en helt annan sak, det var Basse som hade sagt det han nu sagt och gud. Det rann ren glädje ur öronen på honom och leendet kunde inte släppa taget om ansiktet. Hände det verkligen honom?

  ”Seriöst?” Max viskade. ”Det är inte bara något du hittar på för att du vill bli av med mig så fort som möjligt?” Tanken fanns ju faktiskt där.

”Jovisst sötnos, jag gör det för att jag vill ha telesex med dig vet du.” Han kunde höra att Basse log i andra änden.

  ”Nu krossade du mitt hjärta ärligt talat.” Max grymtade. ”Jag som trodde att jag äntligen fått ur sig något vettigt när jag precis öppnat upp mig så mycket jag bara kan.”

  ”Men Max, jag skämtade inte.”

  ”Jag hittar inte ord så jag fyller ut med mening som egentligen ska fungera som tystnad.”

  ”Du behöver inte säga att du avgudar mig. Det har jag vetat länge.” Man kunde höra hur Basse flinade. ”Men det var trevligt att höra det från dig.”

  ”Du får mig att framstå som en idiot. Men jag håller fast vid det jag sa, jag menar. JAG ÄR INTE ENS PACKAD!” Max skrattade. Tårarna var som bortspolade med det bistra humöret.

  ”Du är duktig du. Men Max. Jag var på plattan… Jag stod där och väntade.” Basses röst blev lägre och en aning darrig. ”Vi är bra dumma i huvudet vad?”

  ”Var du?” Max kastade sig bakåt i sängen och missade väggen med ett hårsmån. Basse måste skämta. Eller kanske inte? ”Fan att vi missade varandra då.”

  ”Förlåt.” Ännu mera sentimentalitet. ”Man får för sig om saker när människor man tycker om inte dyker upp eller sviker. Man kanske kan jämföra det med en snedtänding.”

  ”Eh, jaha.” Max hostade avsiktligt för att påpeka att snedtändning var en aning till att ta i. ”Men hur är det med dig nu förresten?”

  ”Med mig?” Basse verkade inte fatta. ”Eller jaha, jag spydde ju förut ja..”

  ”Precis, asså. Blir inte dina föräldrar oroliga när du kommer hem dyngrak?” Max lindade ett finger om en lock med hår. ”Eller stör de sig inte på att du vrålar som ett arsle?”

  ”Nej?” Basse suckade. ”Som att de skulle vara här och uppleva det.”

  ”Är de inte hemma än?” frågade Max förvånat.

  ”Nej inte direkt, säg en gång de är hemma.”

  ”Typ ingen?”

  ”Typ sant.”

  Och Max som tyckte att det var jobbigt att Carin och Hugo var borta en helg ibland. Hur skulle han vara utan lillebror och mamma i flera veckor i streck utan att säga hej till dem? Det skulle banne mig inte gå.

 ”Jag kom på din replik du missade förresten.”

  ”VA?” Basse flinade. ”Vad var det då?”

  ”VA HARU PÅ DIG?!?” vrålade Max.

  ”JUST DET!” Basse exploderade i andra änden av telefonen. Skrattet som klingade gjorde Max knäsvag och han var glad över att han beslutat sig för att lägga sig i sängen innan allting började.

  ”Men vad har du på dig egentligen Maxen?” Frågade Basse nyfiket och Max spärrade upp ögonen. Det kittlade vid magtrakten och han bet sig i piercingen för att inte avslöja allt för mycket.

  ”Eh, kallingar?”

  ”Jaha ja, inte ett par rosa kanske?” Basse garvade en aning nördigt.

  ”Jo faktiskt.” Max lekte med tanken av någon anledning. ”Eller kanske inte.”

  ”Det skulle vart coolt i alla fall.”

  ”Haha, det skulle du ha tyckt ja!” Max skrattade. ”Men inte jag. Det är ju inte varje dag jag flashar mig för vem som helst.”

  ”Tar du mig som vem som helst?” Basse skrek så att det skar sig. ”JAG TRODDE ATT JAG BETYDDE MER ÄN SÅ!”

   Max blev full i skratt, herregud. Oseriösare människa än Basse fick man väl leta efter på heltid.

  ”Jag har dig bara till tidsfördriv,” Max drog en hand över magen i en snabb svepning.

  ”Jävla diva.”

  ”Tack Bitch, men du. Jag ska sova nu. Vi hörs väl?”

  Han hörde hur Basse tog ett djupt andetag. Vad var det med honom ikväll?

  ”Okej Max. Vi hörs, det gör vi. God natt med dig, sov gott.”

 ”Pusshej.” 

 

   

RSS 2.0