Kapitel

Stockholm var precis som lugnet före stormen. Det var glest med folk på gatorna och i affärerna som alltid strax innan rushen då kaffeabstinensen för alla fastighetsmäklare blev alltför påtaglig för att kunna ignoreras.

  Bastian stirrade på sina fötter, på de svarta och en aning spetsiga skorna och sedan på Hampus nästan likadana som gick strax bredvid. Hampus var besviken. Och när herr Strandberg var besviken så önskade man nästan att etthundrasextiosju Adolf Hitler hade stått och skrikit trumhinnorna ur öronen på en. Hampe hade varit besviken sedan i lördags, då Bastian motvilligt erkänt att han inte talat om sanningen för Max. Fast hellre en besviken Hampus än en som var sårad för att man hade ljugit för honom.

  ”Kan du förklara igen varför du inte sa som det var i fredags?” Rösten var låg och Bastian kunde känna de blå safirögonen bränna mot huden, sådär plågsamt omedvetna om sin egen effekt på andra.

  ”För han var skitpackad, det såg du ju själv! Om jag hade sagt något hade han ändå aldrig kommit ihåg det och dessutom hade han sprungit sin väg. Jag vill att han ska ta mig seriöst.” Bastian skavde pärlan i tungan mot baksidan av tänderna och tryckte ner händerna längre i fickorna. Fortfarande vägrade han att se upp från asfalten och gatstenarna, från tuggummin och snusprillor.

  ”Så det var därför du hånglade med honom eller? Om du ens kunde hålla dig till det, lägga band på dig själv har ju aldrig varit din starka sida.”

  Ouch.

  ”Tack för den”, muttrade han surt och skakade luggen ur ögonen. Visserligen var det nära att han och Max hade gått längre än lite hångel och smek, eller snarare att han hade gått längre än så med den stupfulla pandapojken. Det var någonstans efter det att hans egen skjorta hade blivit avsliten och de där smala fingrarna som rörde vid hans hud så försiktigt att det verkade som om deras ägare var säker på att han skulle gå upp i rök om man tog för hårt. Det var då han insåg att det kanske var så han var för Max, någon som bara fanns där på låtsas och inte på riktigt, att allt mest kändes som en vag dröm för pandapojken som rörde vid hans hår som om det vore svindyrt siden. Det var då han insåg att han inte ville att sex med Max skulle vara en vag dröm som skulle få killen att känna sig som en billig slampa dagen efter, som Anna Svensson, som alla de där andra. De som inte spelade någon roll, som inte betydde. Men Max gjorde det, han betydde något, och det var därför han hade lagt ner den tunna pandapojken mellan lakanen innan han gjorde något som de båda skulle få ångra. Max hade somnat två sekunder senare och själv hade han lagt sig så nära han vågade utan att grabben skulle tro att han höll på att bli våldtagen i samma stund som han vaknade, men ändå tillräckligt tätt intill för att kunna känna lukten av Max parfym och hud.

  ”Så ni hade inte sex? Johan och hans kompisar, Max också, tror att ni har haft det.” Hampus var sådär kort i rösten, avmätt, han slösade inte på ord i onödan just nu och det var för att Bastian inte gjort som han borde ha gjort.

  ”Nej, det hade vi inte. Och vad fan har Johan med det här att göra?” Egentligen hade Johan allting med den nuvarande situationen att göra, för Hampus och han hade bestämt att de skulle träffas och både Bastian och Max var skulle vara med. Johan trodde att det var för att Max och han skulle reda ut helgstrulet och tydligen också sexet som de inte haft med varandra. Men Hampus, som hållit sitt ord och inte berättat för någon om hur det egentligen låg till, hade sett en annan möjlighet. Själv hade Bastian ganska snart gett med sig, dels för att det var förbannat pissjobbigt att ha en Hampus som var besviken på en, och för att Max faktiskt förtjänade att veta. Utan ljug, utan misslyckade skolkatalogsincidenter, utan hångel med Reenstierna istället för Basse.

  ”Om du inte säger som det är den här gången, så gör jag det.” Hampus såg allvarligt på honom och den här gången var han tvungen att titta upp, möta blicken och nicka motvilligt. Han kunde inte bara gå och ljuga hela tiden, låtsas att allt skulle bli bra ändå, av sig självt. För det blev inte bra om man inte gjorde det bra. Och det var bara han själv som kunde det, inte Hampe. Så lågt tänkte han inte sjunka att han sumpade hela sin stolthet för att han var en feg jävel.

  ”Jag ska säga det, sluta tjata för fan. Var ska vi ens möta dem?” Det var bättre att spela sur än att visa sig besegrad.

  ”McDonald’s.”

  ”Men tjena, när de är här kommer Donken att vara smockad och Max lär ju dra direkt så fort han ser mig.” Han flinade så överlägset han kunde och hoppades att Hampus för en gångs skull hade gjort ett misstag och inte räknat med eftermiddagsrushen som snart skulle överbefolka alla ställen man kunde få sig en kaffe och något att äta på.

  ”Därför tar du ett bord och jag går och möter dem. Och om han vill sticka så får du väl be honom att stanna.” Hampe var bestämd, som om han hade att göra med ett ganska trögfattat småbarn.

  ”Fine. Whatever.” Bastian vred händerna i byxfickorna och hoppades att det inte syntes att han var nervös. För nervös det var han, som fan. Magen gjorde allvarligt uppror när de gick över gatan och in genom McDonald’s dörrar, han började känna sig åksjuk. De luktade typiskt Donken där inne; matos och stress. Han såg sig om, det var fortfarande ganska folktomt på den nyrenoverade restaurangen. I ena hörnet satt några svartrockare som verkade vara på väg att avsluta sina enorma menyer med extraextra av allt.

  ”Ta ett bord för fyra, så kommer jag snart.” Hampus vände om och själv kändes det som att han helst av allt ville kasta sig om Hampes ben och skrika för full hals att han inte fick lämna honom ensam på ett ställe som McDonald’s. Den brunlockiga grabben tycktes ha känt doften av Bastianpanik i luften för han vände sig om med ett typiskt Hampusleende, sådär lugnande och tryggt. ”Det ordnar sig.”

  Bastian såg sig om bland borden på jakt efter något som så mer avskiljt ut, men ändå inte som om en sekt satt där och smidde planer om nästa bombdåd mot allmänna toaletter. Schysst att han skulle ta upp fyra platser ensam, såg han ut som värsta sumot eller?

  Väntandet var värst. Han visste ju att Max skulle dyka upp, men han visste inte när. Om det var om tjugo sekunder eller tjugo minuter och hela tiden spelade hjärnan upp allt värre scenarion för honom om hur detta skulle sluta.

  Trots att han intalade sig om att det skulle gå bra och att han skulle klara av det här fick han ändå andnöd när en blå tuppkam, ett tuperat svart hårrufs och ett välfriserat brunlockigt hår svepa in genom dörrarna. Max verkade få samma problem för han var på god väg att bara vända om.

  Fan jag måste göra någonting. NU.

  Han hörde sig själv be grabben att stanna och det kändes som om han gick på autopilot under tiden de käkade, snackade skit och Johan gav honom Happy Mealleksaken som ersättning för den försvunna Krokodilgrejen. Han kom sig inte ens för att göra annat än stirra när Max drabbades av panik efter att Johans andra rallybil kraschade rakt in i Colan som välte och snabbt översvämmade bordet. Det var bara så jävla konstigt att hjärnan och kroppen gjorde helt olika saker. Geléklumpen där uppe påminde honom hela tiden om vad han snart skulle bli tvungen att göra, medan kroppen betedde sig som om det var en helt vanlig dag som skulle sluta precis som alla andra.

  ”Du, jag tror att vi ska följa efter.” Hampe nickade menande åt honom och han kunde se hur Johan lade armen om Max som såg vekare ut än vanligt.

  ”Okej.” Han hade inte ens vett att vara rädd, det kändes som om han bara gick runt som en zombie och att han snart skulle vakna upp igen, då skulle det bara vara en dröm. De andra gjorde sig till och med redo att gå när den friska avgasluften väckte honom ur koman. Han sträckte fram handen och tänkte röra vid Max men ångrade sig halvvägs och lät handen falla igen.

  ”Max, det är något jag måste berätta för dig.” Fuck. Fetaste klyschan och Hampe försvann snabbt som ögat under Smurfens högljudda babblande. Ensam med fienden, eller vad skulle man säga? Hjärtat verkade ha allvarliga DAMP-utbrott i bröstet på honom och slog ojämnt med plågsam tydlighet. Max såg ut att ha drabbats av allvarlig panik, typ som om han förväntade sig ett dödsbesked som han hade väntat på länge.

  Var det nu man skulle säga; ”Luke, I am your father”?

  Han drog fingrarna genom håret av ren vana och såg snabbt på Max. Han måste säga någonting snabbt nu för pandapojken höll på att bryta ihop på allvar. De silverfärgade ögonen var uppspärrade och tårblanka som två isbelagda juvelsjöar, framtänderna bet så hårt i den mjuka underläppen att det blev ett litet veck där tänderna gick ner. Bastian kom på sig själv med att dra sig till minnes precis hur den smakade och kändes mot hans egna läppar.

  ”Du har typ HIV, eller hur?” Max avbröt den plågsamma tystnaden så plötsligt och brutalt att den misstänkta HIV-mannen inte kom sig för att göra annat än att stirra. ”Men det gör ingenting”, fortsatte pandapojken hastigt. ”Jag lovar, jag har jättebra immunförsvar!” Max log, eller det liknade mest en stel grimas med skälvande läppar. Han vägde från fot till fot och kastade helstirriga blickar omkring sig.

  ”Va? Nej, vad snackar du om?” Bastian höjde förvirrat på ögonbrynen och sedan mindes han; fan, Max var ju helsäker på att de hade legat med varandra. 

  Grabben hade visserligen aldrig haft något vidare pokerface, men den tydliga lättnaden som spred sig i det oskyldiga ansiktet var nästan skrattretande tydlig. Det såg ut som om pandapojken var svimfärdig av alla spänningar och orosmoment som plötsligt hade försvunnit. Sedan fnittrade han till, helt oväntat.

  ”Vad heter du i förnamn egentligen? Reenstierna Reenstierna går ju inte.” Max fnittrade igen, men själv kände Bastian hur han blev tom inuti. Nu var det dags. Det fanns inget val längre, nu eller aldrig. Hoppa utan fallskärm och hoppas på att det var en kuddjävel man landade på.

  ”Nej”, sa han lågt och såg omsorgsfullt bort från ansiktet som han egentligen inte kunde se sig mätt på och tog ordentligt med sats. Ett par djupa andetag och ett försök att lugna hjärtat och alla kaotiska tankar som rusade genom huvudet och kroppen. Sedan såg han rakt in i de där ögonen igen. ”Nej, Basse. Som i Bastian.”

  Max leende slocknade plötsligt och det syntes tydligt i hans ansikte hur tankarna snurrade, vände och vred. Hela Max verkade skrika: det är inte sant. Men egentligen var det dödligt tyst mellan dem.

  ”Alltså. Jag vet inte hur jag ska säga det här…fast du har väl redan fattat egentligen.” Bastian fick kämpa för att orka hålla kvar ögonkontakten med Max blick som plötsligt verkade ihålig och bottenlös.

  ”Du ljuger.” Pandapojken darrade i hela kroppen och stora tårar svämmade över hans tårkanaler och letade sin väg utför kinderna. Det där svarta rann också, tillsammans med dem, och Bastian fick ont i bröstet.

  ”Du ljuger”, sa Max igen. ”Allt var bara ett skämt eller hur? Du visste hela tiden. Du är inte Basse, han skulle aldrig vara någon som du. Fick ni reda på att vi pratade och ville ha underhållning? Ett ordentligt practical joke kanske? Han vågade väl inte säga nej. I fredags var finalen va? DU LJUGER!” Max röst sprack och blev gäll. Det osammanhängande babblandet i ren frustration skar i bröstet på Bastian som stod handfallen och såg på tårarna som rann utför de där bleka kinderna. Han ryckte till när den svarta påsen som Max hela tiden hållit krampaktigt i handen kastades rakt i bröstet på honom innan den spensliga pojken vände om och sprang.

  ”Max! Vänta!” Bastian famlade med påsen och svor högt när han tappade den mellan alla stressade människors fötter. När han väl hade lyckats få tag i den igen och rest sig upp insåg han att Max var försvunnen.

  Fan.

  Hur skulle han lösa det här?

  Han såg på den svarta påsen i sin hand och kände sig för första gången på länge alldeles förtvivlad och gråtfärdig. Han svalde frenetiskt flera gånger för att få bort gråtklumpen i halsen. Det allra jobbigaste var att han inte kunde skylla på någon annan än sig själv den här gången. Det fanns ingen jävla svensklärare som särbehandlade honom till det sämre. Det var hans eget fel, helt och hållet. För att han hade blivit kär i någon utan att veta hur den såg ut och sedan hade ljugit för att han inte hade en aning var han borde göra av sina känslor. Och det visste han fortfarande inte. Men han ville inte vara utan Max, inte efter att han äntligen hade vågat säga sanningen. Vågat stå för vem han var.

  Det fick inte skita sig nu.

  Han rörde vid den rutiga skjortärmen som stack ut ur påsen. Visserligen hade han vetat redan i lördags att Max hade lånat hans skjorta för att han inte kunde hitta sin egen tröja (som Bastian senare hade dragit fram från sängens fotända), men nu kändes det extra tydligt att tyget hade rört det där mjuka, ljusa skinnet som hans egna fingertoppar smekt senast i fredags och nu kanske aldrig skulle få röra vid igen.

  Fan ta livet. Fan ta alla jävla människor. Och fan ta honom själv för att det alltid sket sig för honom.

  Med en suck stoppade han ner skjortärmen i påsen igen och började gå hemåt, just som han hade bestämt sig för att gå hela vägen istället för att ta t-banan en station så öppnade sig himlen och regnet öste plötsligt ner över honom.

  Vilket jävla flax han hade idag då.

  Svärande började han springa och sicksackade mellan stressade stockholmare som skyndsamt fällde upp paraplyer med ögonutpetningsfunktion. Tankarna rusade i huvudet, fortare än vad han själv kunde springa och ganska snart insåg han att det inte bara var regnet han sprang ifrån utan sig själv också. Max, Max, Max fanns där hela tiden och såg anklagande på honom. Och sedan Hampus besvikna min och varför sa du det inte i fredags?

  Ja, varför i helvete hade han inte sagt det i fredags? Det hade säkert gått annorlunda då.

  Regndropparna var stora och tunga och när de slog ner på honom sprängdes de till små diamantregn över hans hud.

 

Det luktade rengöringsmedel med citrondoft överallt så fort han kom innanför dörren till den stora våningen på Östermalm, mest lik en dränkt katt.

  ”Älskling är det du?”

  Fan. Morsan och farsan var redan hemma.

  ”Mm.” Han klev ur de fuktiga skorna och lämnade blöta fotavtryck på golvet fram till klädhängaren.

  ”Har du sett vad det regn… men älskling du är ju genomblöt!”

  Oh surprise!

  ”Mm.” Han var glad att han var dyngsur över hela kroppen så att morsans kritiska ögon inte skulle se de salta tårarna som hade runnit utför kinderna tillsammans med regnet. Han kände hur hennes envist frågande, hysteriskt uppspärrade blick följde alla hans rörelser som om han var något förbannat föremål för Finn fem fel. Hon hade säkert hittat tretton vid det här laget. De hade nog precis kommit hem, insåg han när han hade hängt upp den droppande jackan på kroken och vänt sig om för att smita förbi henne och in på sitt rum. Hon hade fortfarande sådan där kostym på sig, eller om det var dräkt det kallades på tanter. Men det såg precis ut som en kostym, fast med kjol istället för byxor. Det ljusa håret var stramt uppsatt och hon såg sådär kliniskt perfekt och professionell ut.

  ”Mår du inte bra?” undrade hon sedan efter flera sekunders obekväm tystnad. Kanske hade hon hittat någon handbok för hur han beter sig som en bra morsa någonstans under affärsresan eftersom hon till och med lade sig an med en orosrynka mellan ögonbrynen.

  ”Nej, jag lägger mig en stund.” Han såg sin chans att fly och vek snabbt undan för morsans hand som ville mäta febermöjligheten på hans panna. Vad trodde hon då? Om han hade varit ute i iskallt regn och kände sig som en vandrande isbit så skulle knappast pannan vara skållhet. Farsan satt i vardagsrummet och kollade Ekonominyheterna. Bastian skyndade sig förbi i hopp om att gubben inte ens skulle märka att han var där, och för en gångs skull verkade turen stå på hans sida. Inte för att hans eget rum var någon oas i öknen, det var inte precis ett ställe där man kunde få vara i lugn och ro och känna sig hemma. Det var precis lika kalt som vanligt, lika stelt och opersonligt som resten av lägenheten.  Han började skala av sig kläderna och kände hur det klibbade på skinnet efter regnet.

  ”Glöm inte att mormor och morfar och farmor och farfar kommer imorgon när vi ska fira din födelsedag. Klockan sex är de här, och då är du också hemma.” Morsan verkade alldeles ha glömt bort att han mådde dåligt och informationen om mor- och farföräldrar på ingång gjorde honom inte direkt bättre. Drygare människor fick man leta länge efter.

  Han såg sig omkring. Sängen stod bäddad och kläderna som han hade kastat på golvet samma morgon hade lagts in i hans Walk in-closet igen, ja efter det att de hade tvättats såklart. Han stirrade ut genom fönstret på ett grått och regnigt Stockholm en lång stund. Det var ändå trevligare där ute än i ensamheten här inne. Snart skulle farsan få veta att han hade blivit petad ur startelvan, och då skulle det inte bli kul. Sen, imorgon, skulle resten av de dryga översittarna inta placet och skälla ut honom igen, både för det och för betygen som nog inte skulle leva upp till deras förväntningar. Och nu skulle han inte ha Max att berätta det för.

  Bastian grät igen. Mer kontrollerat den här gången, utan hulkningar och snyftningar. Bara tårar. Han var trött som fan på att alltid ha en roll att kliva in i och krav att leva upp till. Att det skulle vara så helvetes svårt att bara kunna få vara sig självt helt igenom.

  Han tog fjärrkontrollen till stereon från nattygsbordet, tryckte på play och vred upp volymen ordentligt. Morsan och farsan fick väl blunda lika hårt med öronen som de gjorde med ögonen om det störde dem. Iförd ett par något regnfuktiga kalsonger kröp han ner mellan täcket och lakanet, han stannade till halvvägs med en snabb blick på datorn med avfärdade snabbt tanken. Max var inte hemma än, och om han var det så hade han säkert blockat för länge sedan.

  Tiger Lou intog rummet tillsammans med sångarens sorgsna röst och han andades in och ut tillsammans med de olyckliga fraserna. Det var så förbannat jobbigt att befinna sig mitt i centrum för allas blickar och beundran, och samtidigt känna sig som om man var ensammast i världen. Och sen hade han börjat prata med Max och då hade allt känts lite lättare igen, fast på ett annat sätt, för då hade oron för att grabben inte skulle gilla honom när de äntligen träffats hela tiden hängt som ett orosmoln över honom. Alltid fanns det något problem, en osäkerhet. Det gick liksom aldrig att slappna av.

  Han behövde alltid prestera någonting.

 

Bastian ryckte till när datorn meddelade att han hade fått ett snabbmeddelande på MSN. Han hade inte ens märkt att han hade somnat. Hjärtat speedade upp och slog hårt och okontrollerat i bröstet när han osmidigt ramlade ur sängen med en duns och skyndade bort till den röda laptopen.

  Det måste vara Max.

Hampus säger:
     Halloj. Hur gick det?

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     vad fan tror du?

 

Hampus säger:
     Dåligt. Såklart, eftersom du är på så gott humör.

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     congrats, nu är du glad va?

 

Hampus säger:
     Nej, varför skulle jag vara det?

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     kanske för att hela den här grejen var DIN idé?

 

Hampus säger:
     Lägg av nu. Du var ju tvungen att berätta det någon gång, eller hur?

 

 Baby you deny me my reasons to cry säger:
     jag kunde väl ha fått gjort det på mitt eget sätt? jag är inget småbarn, jag kan ta hand om mig själv.

 

Hampus säger:
     Inte? Du beter dig som ett.

 

Han tryckte snabbt på blockera-knappen, visserligen bara tillfälligt för Hampus skulle ganska snart bli förlåten igen. Det var ju trots allt inte hans fel, egentligen, att det hade blivit som det blev. Han scrollade onlinelistan och fastnade genast för ett nick som inte kunde tillhöra någon annan än Max.

  Stop waiting, start living.

  Det var ganska tydligt att nicket var riktat till honom, att det hade med hans lögner att göra. Just därför kände han att han var tvungen att förklara sig eftersom han inte hade haft någon möjlighet till det utanför McDonald’s.

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     alltså. det var aldrig meningen att ljuga för dig, det bara blev så liksom. det blev så fel när jag fick reda på att du var du och jag fick liksom ingen betänketid eller någon chans att smälta det. jag visste inte hur jag skulle hantera situationen liksom. jag ville fan inte såra dig, jag får hjärnblödning av det här. Jag kan inte vrida tillbaka tiden och jag vet inte vad jag skulle ha gjort ist

 

Fan där tog tecknen slut och han hade råkat skicka ett halvfärdigt ord.

 

Baby you deny me my reasons to cry säger:
     istället. då kanske du hade dragit åt helvete fort ändå. jag är ledsen, som fan.

 

Inget svar. Han visste att Max satt i andra änden av alla sladdar och kablar, bakom en dataskärm och såg precis vartenda ord som han skrev. Men han ville inte svara. Bastian tuggade en kort stund på tummens nagelband och väntade på ett svar, en benådan, som inte ville komma. Max kanske aldrig skulle förlåta honom? Man visste ju aldrig med den grabben, han kunde ju bli helt upprörd över att man kallade honom bög. Vilket i deras konversationer var betydligt mer ett konstaterande än en anklagelse, för vad skulle Bastian ha för nytta av att bli kär i den grabben om det visade sig att han gillade silikonboobs mer än sexpack och skäggväxt? Eller ja, vem tände på skäggväxt egentligen? Om man inte typ hette Franz och var tysk läderbög.

  Bastian skakade bort alla idiotiska, röriga undanflyktstankar ur huvudet och koncentrerade blicken på dataskärmen återigen.

  Fortfarande inget jävla svar.

  Han bet sig i läppen, torkade bort saliven från tummen på kalsongerna och lade fingrarna tillrätta över tangentbordet. Han ändrade sitt nick för att verkligen övertyga Max om att det här var på riktigt och inget skämt i samhällarnas dolda kameran.

  Bastian fick det bli, kort och gott. Och snyggt.

 

Bastian säger:
     Snälla Max, det var fan inte meningen att det skulle bli såhär, att du skulle bli ledsen. Förlåt.

 

Han väntade igen, såg Max status ändras från Online till Upptagen och suckade uppgivet. So this was it then. Snacka om rådiss dessutom. Han försökte till och med skratta bort det i tankarna, så töntigt, alldeles för feg för att egentligen våga erkänna för sig själv att han var förbannat ledsen. Och ensammast i världen igen.

  Magen vrålade plötsligt till i ett oväntat vredesutbrott och han blev halvt om halvt illamående av hunger. Han hade inte ätit ett skit sedan McDonald’s och alla visste ju att den maten gav energi och mättnadskänsla som räckte i en kvart. Han lät MSN stå på, ifall Max kanske skulle ångra sig men ändrade statusen till På lunch, innan han drog på sig mjukisbyxorna från träningsoverallen och en T-shirt.

  ”Bastian?” Farsans röst fångade honom så fort han satte sin fot i köket. Tonfallet talade tydligt om vad saken gällde och han blev helt ställd, för mitt i all ångest över Max hade han alldeles glömt bort att farsan skulle få psykbrytet om petningen ur startelvan. Shit.

  ”Ja?” svarade han dovt och byggde noggrant upp murar omkring sig för att vara säker på att farsans dömande ord inte skulle ge synbara spår. Tyvärr tog de sig på något vis alltid in och fastnade på insidan.

  ”Jag ringde Falkh för en stund sedan.” Farsans röst som var tom på känslor gjorde det nästan outhärdligt att inte falla ihop i en lipande hög på golvet med alla jävla missöden som redan inträffat. Var det hans turdag idag eller?

  ”Jaha.” Bastian tryckte ner händerna djupt i de mjuka fickorna och förträngde hungern för en stund. Den fick vänta. Farsan måste få slänga ur sig alla anklagelser först.

  ”Du kanske har något som du vill berätta för mig?” Nej men åh, psykologsnacket den här gången. Han kanske hade gått samma kurs som morsan.

  ”Nej, inte vad jag kan komma på”, svarade han hårt och undvek noggrant farsans tomma blick och ägnade evighetssekunder åt att granska de vita klinkerplattorna i golvet. Han kanske skulle ta och räkna dem den här gången?

  ”Där håller jag nog inte riktigt med dig.” En, två, tre, fyra… ”Han talade nämligen om vad som hände förra gången du spelade.” Det var inte; förra gången ni spelade, eller den senaste matchen. Det var senaste gången du spelade, för att verkligen tala om att Bastian inte hade fått sätta sin fot på det gröna vitstreckade gräset de senaste två matcherna annat än på uppvärmningen.

  ”Jag är besviken.” Tio, elva, tolv. ”Jag trodde att du och jag hade diskuterat hur viktigt det är att du koncentrerar dig på fotbollen om du vill bli något? Vill du inte hålla på med fotbollen?” Sjutton, arton, nitton. Och en halv mot väggen, räknades halvor? ”Du kommer ångra dig annars Bastian. Du får sluta lata dig, sluta upp med att äta skräpmat, spring ett par gånger extra i veckan. Vill du inte bli bäst? Det var det enda jag drömde om när jag var i din ålder, sedan skadade jag knäet och då fick jag ta det näst bästa. Men det behöver inte du. Ryck upp dig, du får sluta ta allt så förgivet och tro att du har en given plats. För det har du inte längre!”

  Trettiosex, trettiosju.

  ”Hör du vad jag säger Bastian? Jag vill inte behöva skämmas för dig, du kämpar inte tillräckligt hårt! Jag betalar inte din fotbollsträning, dina nya skor, dina träningsläger för att du ska gå in på plan och göra bort dig. Vara urusel!” Farsan hade tagit av sig de svarta glasögonen med rektangulära bågar. Han såg fortfarande tom och kall ut. Reserverad, men ändå fick han det att låta som om världen höll på att gå under. Trots att det verkade som om farsans värld hade rasat samman vid hans fötter så visade hans yttre inget tecken på frustration. Håret låg i perfekt ordning och han kunde därför inte ha dragit fingrarna genom det som Bastian brukade göra när han inte hade en aning om vad han skulle ta sig till. Han var så trött på allt gnäll om att han inte gjorde tillräckligt bra ifrån sig någon gång. Det var ju inte direkt att han blev hyllad och farsan lovprisade honom så fort det hade gått bra, nej för det var ju självklart.

  ”Men fattar du trögt eller? Är du helt slut i huvudet? Jag är så jävla trött på dig och ditt jävla tjat!”  

  Och så blev det bråk, till och med värre än förra gången. Morsan lade sig i, men mest för att hon var rädd för vad grannarna skulle tycka om han och farsan slog ihjäl varandra på köksgolvet. Inte för att de någonsin tog till våld mot varandra, de hade knappt någon fysisk kontakt alls. Vare sig det gällde bråk, eller ömhetsförklaringar, för dessa, de få gånger de dykte upp innanför Familjen Reenstiernas väggar, kom endast från morsan. Och vid de tillfällena var de bara riktade åt hennes son, och sedan låtsades de som om allt var bra igen och han och farsan satt på varsin sida om köksbordet och försökte mörda varandra med sin envisa tystnad. Då pratade morsan extra högt och lät bli att fråga om skolan, tillfälligt i alla fall.

  Nu var det precis den där obeskrivliga tomhetskänslan efter ett närmare ett timslångt bråk som hade slutat med att Bastian hade slängt igen alla dörrar från köket till sitt eget rum efter sig. Några tavlor av obefintligt värde hade slagit i golvet och morsan hade sett chockad ut, som om de bara hade ramlat från väggen av sig själva, och tagit upp dem igen. Farsan satt och bläddrade våldsamt i en av de där tusenmiljarder tidningarna han hade om lyxbåtar och sportbilar. Bastian satt och åt fyra mackor med leverpastej och en tallrik fil med aggressivt tuggande käkar. Morsan läste samma gamla damtidningar om mode och kom då och då med en kommentar som bara blev hängande i luften. Men hon låtsades som ingenting, för det var enklast så.

  Gråtklumpen skavde i halsen, fastän han mest av allt var arg, men han tvingade sig att inte låtsas om den. Det hade blivit för mycket nu, det kändes som om han höll på att drunkna inifrån. Och Max hade dragit tillbaka livbojen snabbt som fan.

  Mackorna pressades ner genom strupen även fast matsäcken redan var full och han torkade av smöret från fingrarna på sina byxor. Han orkade fan inte mer nu.

  Envist knep både han och farsan ihop munnen när han reste sig från bordet, gick in på sitt rum igen och låste dörren efter sig. Ett snabbt pet från långfingret gick skärmsläckaren att ge upp sitt eviga bildbytande av tjejer utan kläder.

  Fortfarande inte ett ord från Max.

  Trycket i tårkanalerna blev för stort och han började gråta igen samtidigt som han hatade sig själv för sin egen svaghet. Man grät fan inte av att bli totaldissad av någon Internetbög. Han slog igen datorn och torkade argt bort tårarna som rann nerför kinderna med handryggen, med ett snabbt tryck stängde han av datorn, på fel sätt, så när den nästa gång startades upp igen så skulle den ta tusen år på sig att felsöka. Men han ville inte slå på den igen, han hade aldrig varit speciellt intresserad av datorer och egentligen aldrig haft vare sig tid eller lust för MSN förrän Max kom in i bilden. Och nu var det väl lika bra att glömma bort alla minnen som fanns i den också.

  Längst in i garderoben i lådorna med kepsar, hattar och mössor fanns minnesdödarna. Vodkaflaskorna.

  Han hade ju uppenbarligen inte talang nog att bli fotbollsproffs, så varför inte satsa på alkis och parkbänksnötare?

 

  Monday night I feel so low

  Count the hours they go so slow

  I know the sound of your voice

  Can save my soul

  City lights, streets of gold

 

Bastian stirrade upp i det vita taket medan synfältet blev att dimmigare i kanterna. Han var skapligt packad nu och tårarna rann fortfarande medan Tiger Lou-skivan gick på repeat. Han frös lite och blodomloppet verkade alldeles ha stannat av, både händer och fötter var som isbitar och den halvdruckna flaskan (nummer tre i ordningen) stod tryggt mellan armen och magen. Fan vad han mådde skit, helst av allt ville han ut på toan och spy, men morsan och farsan satt där utanför och han var inte direkt i stånd till att dölja sitt eget snyftparty. Och mitt i alla förvirrade alkoholiserade tankar hade han tagit upp mobilen och skickat minst en miljard SMS som bad Max att inte vara arg på honom, och när han inte fått svar under timmen som följde hade han börjat ringa också.

  Men inget svar, bara aborterade samtal och säkert raderade sms.

  Tanken om bakfyllan i skolan, på en tisdag, var den sista som dunkade hans huvud gul och blå innan han somnade.

 

  Look out my window to the world below

  Moves so fast and it feels so cold

  And I’m all alone

  Don’t let me die

  I’m losing my mind

  Baby, just give me sign

 

Huvudet värkte som om någon hade sprängt ett antal splitterbomber innanför pannbenet på honom. Ingen annan fick baksmälla av vodka, utom han. Sådan jävla tur man kunde ha. Fast å andra sidan hade religionen blivit inställd eftersom tanten var sjuk, så eftermiddagen blev i alla fall något kortare. Därmed fick han mer tid till att bygga upp ångest inför det så kallade födelsedagsfirandet.

  Folket i plugget verkade stirra mer än vanligt på honom, troligtvis för att han såg ut som ett vrak med fyra nyanser blekare hudton i ansiktet och blodsprängda ögon. På en tisdag. Heja!

  ”Vill du snacka?” Hampes röst skar som knivar i huvudet och illamåendet vällde genom kroppen, han orkade bara skaka på huvudet till svar. Men Hampe valde att ignorera.

  ”Om han inte kan förlåta dig, så skit i honom.”

  Bastian drabbades av plötslig panik när han insåg att de befann sig i skolan och alla kunde höra.

  ”Men knip! Det är mitt liv, inget jävla pressmeddelande.” Tänk om någon som absolut inte skulle höra, hade gjort det, och då skulle hela skolan veta inom fyra nanosekunder och sedan skulle hans status vara skrotad för ingenting.

  ”Sorry.” Hampe lät faktiskt ångerfull och i sitt bakfulla tillstånd orkade Bastian inte spela oberörd. Inte när hela insidan kokade och det gjorde ont i huden av ansträngningen att hålla allt det onda inom sig när man helst av allt bara ville ha en axel att luta pannan mot. För ont gjorde det, och säkert tusen gånger mer än han tillät sig att känna. Han kontrollerade så att ett gäng fnissande fjortisar i tuggummirosa och turkost hade stirrat sin dagliga dos och försvunnit utom hörhåll innan han grep tag i Hampes arm. Den brunlockiga grabben såg alldeles chockad ut och stannade upp.

  ”Alltså. Morsan och farsan var hemma igår. Och farsan har fått reda på startelvan och… jag pallade inte bara. Ikväll kommer det vara ett helvete hemma.”

  Hampe såg ut som om han glömde bort att andas och verkade helt tagen på sängen. Ja inte bokstavligt, vad Bastian visste om i alla fall.

  ”Vadå? Slår han dig eller?” Hampus såg fortfarande ut som om någon hade tryckt upp en lyktstolpe i röven på honom och Bastian skrattade bittert.

  ”Som om han någonsin har tagit i mig efter det att jag var typ född.” Han såg ner i golvet ett par sekunder och hoppades att Hampe skulle fatta att han inte ville gå djupare in på det, inte just nu. Kanske när de var pensionärer, nära döden och satt på samma hem.

  ”Du, vi börjar nu, men alltså… ring om det är något, när som helst, okej?”

  Yeah, like that’s ever going to happen.

  “Mm, visst. Tack.”

 

Hela klassen verkade glo extra mycket. Fast i och för sig kanske man inte kunde anklaga dem för det när han alltid brukade komma som tagen ur en modekatalog, men idag mest verkade vara ditsläpad från SOC.

  Sarah och Therese stirrade på honom där han satt med pannan mot bänkskivan och muttrade till svar varje gång någon utav dem frågade något om temaarbetet. Palla det liksom.

  ”Vi måste ändå komma på vad det är vi ska filma, jag menar, det funkar liksom inte med någon sorts kärleksfilm.” Sarah snurrade en hårslinga runt pennan och gav Therese en menande blick för att få medhåll.

  ”Nej precis, vi måste göra något bra.”

  ”Menar du det? Jag trodde vi skulle göra ett skitdåligt arbete och att ni skulle ligga med Stafstedt så att vi får MVG ändå”, muttrade Bastian från bänkskivan och låtsades inte om att både Sarah och Therese gav honom sina förolämpade ansiktsuttryck (spärra upp ögonen och glo förebrående med öppen mun).

  ”Skärp dig nu.” Hampe knuffade till honom i sidan med armbågen i sidan och suckade. ”Ärligt talat, vi har inga idéer och vi måste ha kommit på en inom tjugo minuter.”

  ”Ja, men Bastian är ju så intelligent så han kan ju komma på en bra idé då”, fräste Therese och Sarah slipade upprört naglarna med nagelfilen.

  ”Fine, vi gör ett arbete om status i ett förhållande. Tjejen måste vara snygg och killen ska helst vara både det och ha pengar.” Han var säker på att lite dregel hade runnit från hans mungipa ner på bänken och torkade bordsskivan med handen. Förvirrat såg han upp på sin grupp och undrade varför de inte hade dissat hans värdelösa idé än, men de såg ut som om gud precis hade hoppat ut från himlen.

  ”Skitbra idé!” utbrast Hampe plötsligt och knuffade till honom lite lätt på axeln med knytnäven. Hade det varit någon annan hade han kramat dem lätt med ena armen runt axlarna, men han hade lärt sig för länge sedan att Bastian inte var överdrivet mycket för närhet.

  ”Alltså jag fattar inte”, gnällde Therese och Sarah blängde surt på henne. Fick man Sarah att stirra irriterat på sin bästa vän så hade man kommit på något revolutionerande. Bastian förstod bara inte riktigt vad som var så fantastiskt med hans idé.

  ”Men åh, kinderägg!” fräste hon och nickade sedan mot Hampe. ”Vi kör på det här, det verkar bra. Hur ska vi föra fram det med en film?”

  ”Vi filmar folk på stan och så analyserar vi deras förhållande, typ? Vi kan ju lika gärna ta klipp från typ kända filmer också.” Bastian kände sig som ett geni trots illamåendet och huvudvärken, han glömde bort Max och farsan för stunden och såg noggrant till att Hampe skrev ner hela idén på papper.

  ”Okej, vi slutar nu, men vi börjar med det här på fredag eller? Filma folk på stan, får man ens det förresten?” Den brunlockiga pojken samlade ihop sina pennor och suddgummin medan han skrev gruppens namn på pappret.

  ”Om man inte filmar deras ansikten så bryter man inte mot integritetslagen, jag frågade farsan om den där sidan på nätet där de fotar folk på stan och deras klädstil, men det är okej om man inte fotar deras ansikten typ.” Bastian ryckte på axlarna och reste sig mödosamt från stolen. Äntligen slut på helvetet i skolan, och dags för det hemma.

  Han försökte förtränga illamåendet från baksmällan medan han trängde sig fram mellan esteter som skulle ha något samhällsämne och naturare som skulle fylla upp svensksalen efter hans egen klass. Mitt i trängseln av elever, parfymer och udda frisyrer fick han syn på ett rosa rufs med fjärilshårspännen. Den enda han någonsin hade sett på skolan med rosa hår var smurfens flickvän, han hade glömt hennes namn, och det borde betyda att Max fanns någonstans där i närheten. Han kände hur illamåendet blev allt starkare samtidigt som hjärtat gjorde ofrivilliga skutt i bröstet på honom. Hjärnan hängde inte riktigt med när kroppen plötsligt styrde stegen mot tuggummihåret, det var som om själen ville bli varm igen, precis som den alltid hade blivit när han pratade med, såg eller var i närheten av Max.

  Beroende? No kidding.

  Förhoppningarna om att se det där krigsmålade ansiktet igen grusades med marken då pandapojken inte syntes till i närheten av tuggummifrillan, hon stod bara och tittade bort mot kopiatorrummet och drog i den limegröna kjolen med Hello Kitty-mönster.

  Besviket rynkade han pannan, såg ner på sina gympadojor med rynkad panna och kom på sig själv med att känna sig gråtfärdig.

  Vad fan Basse, det är bara en kille, vem som helst. Inte snyggast i världen, han spelar inte ens i samma liga som du. Jävla pucko.

  Men hjärtat höll inte riktigt med. Och själen ville smälta.

  Hela den här grejen med att släppa att han hade blivit dissad gick ju verkligen som smort…

Morsan hade redan satt städerskan i arbete när han kom hem. Matsalsbordet dukades och vartenda dammkorn skulle genast avlägsnas. Själv stod hon och funderade över vilka bordsservetter som passade bäst till porslinet. Fast Bastian tyckte mest att de så kallade servetterna mer såg ut som handdukar än något annat.

  Elisabeth Reenstierna verkade alldeles hyper där hon sprang omkring i sådana där plyschkläder och ändrade om tallrikar och blomvaser tio gånger i minuten, snacka om överambitiöst. Det var ändå bara de där pensionärerna som skulle titta förbi, kasta skit på hennes son i ett par timmar och ge några mindre roliga presenter.

  ”Morsan, vad håller du på med?”

  Hon snurrade runt, tydligen hade hon inte hört att han så försiktigt hade dängt igen dörren efter sig, och granskade honom lika odiskret som alltid med hysteriskt uppspärrade ögon. Ansiktet hade kanske antagit en något nervärderande min om det inte var inkapabelt till att göra mer än ett uttryck – botoxminen.

  ”Har du gått sådär till skolan?”

  ”Va?” Han såg förvirrat ner på sina träningsbyxor och T-shirten, mest för att kolla så att han verkligen hade dem på sig och inte stod där helnaken, för det kunde ju lätt klassas som en aning perverst.

  ”Varför ska vi köpa kläder till dig när går till skolan sådär, klädd som en av de där?”

  Åh vad härligt. Farsan var missnöjd över fotbollen och betygen, morsan var missnöjd över hans kläder och betygen. Det så kallade födelsedagsfirandet skulle bli värre än alla födelsedagsfiranden tidigare, nu hade han inte ens morsan lite halvt till försvar.

  ”De där?” upprepade han och misstänkte starkt var den här diskussionen var på väg.

  ”Ja, utlänningarna. De går sådär allihop, de har ingen stil, inga föräldrar med jobb som kan köpa kläder åt dem. Men det har du.”

  ”Jaja”, muttrade han till svar och vände snabbt om för att fly från rasistmonstret. Okej, visst, han hade inte de mest öppensinnade åsikterna själv heller kanske. Men det fanns utlänningar med jobb, och stil. Faktiskt.

  ”Ta på dig riktiga kläder ikväll! Dina lår ser dessutom ännu större ut i sådana där byxor!” ropade hon efter honom.

  Men tack morsan.

  Vad var det för fel på att klä sig lite bekvämt någon gång ibland? Speciellt om man fortfarande var hyfsat bakis, hade fått en rådiss och blivit kickad ur fotbollslaget. Dessutom var inte hans lår speciellt feta jämfört med en del andra fotbollspelares och det var faktiskt muskler och inte fett till skillnad från typ sumobrottares.

  Allt verkade bara gå fel hela tiden nu, bad karma, kanske? Han hade i princip aldrig gjort något bra mot någon i hela sitt liv, så han kanske skulle bli tvungen att göra som Earl i My name is Earl? Fast å andra sidan kunde man väl inte ha en massa engångsligg ogjorda, eller limma hjärtan eller så. Han var helt enkelt dömd till ett pissliv.

  Tack gud.

  Som han inte ens trodde på.

  Av ren vana loggade han in på MSN så fort han hade stängt och låst dörren till sitt rum om sig och det var inte förrän han såg Max nick som han insåg att det var ett stort misstag att trycka på Logga in-knappen.

  I thought I lost you somewhere, but you were never really ever there at all.

  Det var ju inte direkt någon revolutionerande bedrift att inse vem nicket syftade på. Tack igen, liksom. Fast å andra sidan var det kanske helt sant ur hjärtekrossarens synvinkel. För Bastian hade ju ljugit och visat sig vara någon helt annan än Max troligen ville.

  För vem ville, på fullt allvar, ha något seriöst med Reenstierna? Alla hade ju varit med honom. Om Bastian själv hade varit någon annan än just sig själv, så skulle inte han heller ha velat ha något med sig själv att göra. Komplext, men ack så sant.

  Han loggade snabbt ur igen och började bläddra bland mapparna på datorn. Varför hade han och Max aldrig funderat på att byta bilder?

  För behålla det overkligt..

  Och nu skulle gamlingarna ägna ett par timmar åt att håna honom. För betygen. För fotbollen. Ibland önskade man att lönnmördare fanns mer lättillgängliga.

 

 

”Hur går det med fotbollen, Bastian?” Farfar hade tagit första bästa tillfälle att leta upp fel att klaga över. Nu hade de inte ens kommit två tuggor in i förrätten och han hade redan hittat rätt.

  ”Bastian anser att han inte behöver anstränga sig, så nu spelar han inte mer än ett fåtal minuter någon match då och då”, svarade farsan kallt i sin sons ställe och Bastian vägrade att se upp på de två tunnhåriga gubbarna i kostym, vassa blågröna blickar och nästan identiska ansiktsdrag. Farfar var bara lite rynkigare. Och fetare.

  ”Jaså? Har du börjat tro att du är förmer?” Farmor lade sig också i, hon älskade sådant här. Om professor McGonagall från Harry Potter (ja, han hade faktiskt läst de första två böckerna) verkligen var en levande person, så var det farmor. Lika dryg som hon såg ut med kall, grå blick, mörkt hår i en stram frisyr och propert klädd i deprimerande färger. Lika vidrig var hon också som person, kylig och nedlåtande. Om någon ansåg sig förmer så var det hon.

  Bastian skakade på huvudet och förträngde de gånger han sett ner på personer för att de inte tillhörde hans samhällsklass eller för deras klädstil, till och med på grund av deras betyg eller talang inom de estetiska ämnena. Han krympte på stolen, blev liten och hjälplös. Det kändes som om han var en femåring som tagit någon annans leksak och blivit påkommen.

  ”Han struntar i skolan också, så någonting åt det hållet är det ju.” Morsan ville också vara med. Great. I vanliga fall brukade hon hålla sig lugn, kanske ge honom någon tröstande blick då och då, som om hon verkligen brydde sig om honom. Men idag var hon väl fortfarande pissed off över hans kläder.

  Sedan vaknade mormor (som såg ut som en vaxdocka på grund av allt botox och ett antal operationer, med samma hysteriska bruna blick som morsan) och morfar (butter, gråhårig med välansad mustasch och nerdragna ögonbryn) till liv.

  Bastian fokuserade på maten. Halvvägs in i huvudrätten gick det faktiskt ganska bra, men mitt i diskussionen om varför så goda gener hade skapat en sådan översittare utan potential tappade han kraften att blunda och inte ta åt sig.

  ”Men vi får ju trots allt tänka positivt.” Morfar torkade sig om munnen och lämnade kvar sås i mustaschen som mormor genast var där och duttade bort med servetten. ”Nu för tiden kan ju inte ens de homosexuella bara vara homosexuella längre.”

  Det var tydligen hysteriskt roligt för de andra fem skrattade högt. Men Bastian satt tyst och kände hur hjärtat bultade i överljudshastighet.

  ”Man ska tydligen vara en sådan där bisexuell, förstår ni. Det är något nytt påhitt, det kommer säkert från USA som allt annat.” Morfar skrockade för sig själv och såg riktigt nöjd ut över att ha tagit upp ett nytt ämne som skapade ramaskri runt bordet.

  ”Det var det dummaste jag har hört! Först påhittet om homosexuella, och nu något nytt!” Farfar såg riktigt upprörd ut. ”Nej, för min del kan vi lika gärna låsa in dem till dess att de kommer på andra tankar!”

  Bastian kände hur hjärtat stannade av. Inte sådär plötsligt som när han såg Max, utan slagen dog sakta ut allt eftersom orden sjönk in i honom.

  Inte nog med att han var puckad, ansåg sig förmer och totalt talanglös. Nu var det fel på honom också. Han ville försvinna, prata med Max. Han måste prata med Max. Det var den enda som det gick att snacka med på allvar. Hampe skulle bara försöka säga att han inte skulle bry sig. Men hur skulle han inte kunna bry sig om att hans egen familj föraktade allt han var? Att de ansåg honom som något onaturligt. Vem hittade frivilligt på att man var något som så många tyckte var äckligt, eller sjukt?

  Det kändes som om han hade fått en uppenbarelse, eller, det kändes som om det var så det borde kännas när man fick en uppenbarelse. För nu verkade det självklart vad han borde göra. Han måste prata med Max om vad som hade hänt, någonstans där Max inte kunde springa sin väg. Han fick fan inte sumpa det nu, inte när han äntligen hade hittat någon som tyckte om honom som han var, ja förutom det att han var Reenstierna då, men inuti. Och när han hade hittat någon som han tyckte om.

  ”Ni är totalt dumma i huvudet hela högen, jag hoppas att ni vet det!” Han reste sig snabbt från stolen och struntade i sex chockade fulhuvuden som stirrade på honom. De hade väl alldeles glömt bort att han faktiskt fortfarande hade talförmåga. Sedan skyndade han sig ut i hallen och råkade välta en skulptur som stod precis utanför köksdörren, han slet åt sig jackan och stoppade fötterna i skorna av bara farten och hörde morsans upprörda rop precis innan han slog igen dörren.

  Han kunde inte vara kvar där, inte nu, även om han fick tio tusen på sina fonder, hela körkortet betalt (ett körkort som han ändå inte ville ha, bara för att farsan så gärna ville att han skulle fixa det) och en fotbollsresa till Barcelona. De kunde snacka lika mycket skit om honom även om han inte var där och han hade viktigare saker för sig.

  Tankarna rusade genom huvudet hela vägen till tunnelbanestationen där det var tre minuter till nästa tåg. Han letade upp en karta över linjernas trafik och följde dem med fingret medan han mumlade namnet på stationerna för sig själv.

  ”Rådhuset, Fridhemsplan, Västra Skogen, Solna Centrum, Näckro…” Solna Centrum. Det var dit han skulle. Blå linjen mot Akalla, det kunde ta högst en kvart, men efter det hade han ingen aning om var han skulle gå.

  Bastian såg sig om på stationen och fick syn på de där skitjobbiga små gubbarna med högfrekvensröster från Eniroreklamen.

  En karta i mobilen.

  Han tvekade ett par sekunder, men vad hade han egentligen för val? Det var ju inte direkt troligt att Max skulle komma och möta honom bara för att han bad om det. Själva grejen var ju att grabben inte skulle ha något annat val än att lyssna. Beslutsamt letade han upp Max nummer i telefonboken och skickade iväg det medan han ignorerade fejkbratsen som kedjerökte en bit bort och snackade om senaste festen. De skulle väl också växa upp någon gång.

  Visserligen var det kanske bara några månader sedan han hade varit likadan och mer än gärna diskuterat ligg och de som hade gjort bort sig mest in i minsta detalj. Men på senare tid hade han börjat inse, även fast fester var nice, så fanns det mer än så.

  Det lät ganska töntigt till och med när han tänkte det, typ som om han var hundratvå och visste allt om livet och vad som borde prioriteras och inte. Hela grejen med att vara kär hade gjort honom till någon annan än sig själv, eller kanske mer som sig själv, hur man nu valde att se på det.

  Konstigt nog kändes kroppen lugn, det var som om han egentligen inte hade förstått vad som höll på att hända, att han skulle göra det dummaste och troligtvis intelligentaste någonsin i sitt liv. Han riskerade allt. För någon annan.

  Tåget rullade in och mobilen vibrerade i fickan medan han trängde sig på med de andra. Han verkade ha blivit en robot som inte kände någonting fastän hjärnan sa att han borde det. Nonchalant vek han upp mobilen och läste den korta beskrivningen som talade om vilken tunnelbana han skulle ta från T-centralen och sedan följde en karta som visade med ett blått sträck hur han skulle ta sig till krysset, skatten på hans sjörövarkarta. Maxen.

  Bastian började fundera på vad det var för fel på honom när han sakligt och lugnt klev av på T-centralen och gjorde sin väg mellan munsspelsspelande uteliggare och stressade kontorsnissar med slipsen för hårt åtdragen. Hjärnan och kroppen var som två olika världar, hjärnan var i kaos och uppmanade hela tiden kroppen att få kallsvettningar och nervositetsillamående, men kroppen fattade inte alls vad hjärnan menade och fortsatte bara gå dit den skulle.

  Det luktade piss vid spåret där tunnelbanetåget skulle ta honom till Solna Centrum. Det stank faktiskt inte piss på Östermalmstorg, men där hade man kanske en femma över för att gå på allmänna toaletter om det skulle knipa. Han såg upp på den digitala tidtabellen som uppdaterades med olika tider för tågen. Fem minuter till dess att han fick sätta sin fot någonstans där det inte stank piss. Fan.

  Uppgivet stoppade han hörsnäckorna i öronen, även fast det kanske hade varit mer effektivt att trycka upp dem i näsan, och tryckte igång.

 

  And now that you’re gone

  I just wanna be with you

  and I can’t go on

  I wanna be with you

 

Han satt och stirrade ut genom tunnelbanans fönster utan att direkt se någonting eftersom det var kolsvart där utanför. Men det var så man gjorde, för att inte behöva se på någon eller av misstag möta någons blick. Det var förbjudet i Stockholm.

  Tanten bredvid honom luktade som gamla alltid gjorde, konstigt och inget vidare gott. Otvättad kanske. Han hoppades att hennes lukt inte skulle sätta sig i hans kläder så att han luktade likadant sedan när han skulle prata med Max.

  Shit.

  Kroppen och hjärnan hade fått kontakt igen. Men kroppen tolkade hjärnans signaler fel och istället för att bli übernervös kändes det som om han stod vid strafflinjen och hade sista chansen att vinna matchen. Publiken höll andan och målvakten mitt emot höll på att gå under av pressen.

  Adrenalinet pumpade i kroppen, han kände sig stark och oövervinnerlig. Det skulle gå bra. Med is i magen klev han av tåget och tog upp mobilen igen, kartan var inte svår att förstå och hjärtat dunkade på i högsta hastigheten. Men han kände sig säker med gruset som krasande under fotsulorna på honom och han ignorerade de oförstående blickarna från snorungarna som satt utanför Konsum och hängde. Det var säkert de som brukade skrika efter Max, för de tyckte att de var häftigast i världen där de satt och kastade sten på duvorna och kajorna som gick en bit bort.

 

 

Bastian såg upp mot det grådassiga hyreshuset och kände hur illamåendet tog död på adrenalinet som bara sekunder tidigare hade pumpat genom kroppen. Nu ville han bara kasta sig bakom buskarna i rabatten framför huset och tömma maginnehållet. Men hur fräsch hade andedräkten blivit då?

  Snabbt såg han sig om, halvt paranoid, men det var bara ett par skitungar i lågstadieåldern som lekte krig på den fallfärdiga lekplatsen. Och vad var han rädd för? Danne, Sarah eller någon annan av polarna hade ändå ingenting att göra här.

  Fan kom igen Basse. Du kan sätta på brudar du aldrig har sett förut, men inte be om ursäkt till grabben du är kär i?

  Han svalde igen, kände hur paniken var på väg att bryta ut precis som kallsvetten.

  Men vad fan, gör det bara!

  Ett djupt andetag. Sedan öppnade han porten och blev stående framför tavlan där allas namn och våning stod uppskrivet. Hans mål var våning två.

  Trapphuset var av trist sten och gult tegel som man lätt skulle kunna riva sig på, det var inte alls samma design som det där hemma med blomkrukor, gardiner och spiraltrappa. Bara kalt och blekt, inte konstigt att Max var nere med jämna mellanrum om han var tvungen att gå i det där trapphuset dagarna i ända.

  Det fanns två dörrar på våning två.

  C. Hultin och B & F Smajic.

  Kartan hade talat om att det var Hultin, Maximilian som han sökte, ändå ville han hellre ringa på den andra dörren. Men han fick inte balla ur nu, han var ju så nära. Hjärtat bankade panikslaget som om det försökte bryta sig ur bröstkorgen och illamåendet kom i svallvågor över honom.

  En gäll signal från dörrklockan verkade eka i lägenheten i en evighet och miljarders miljoners tankar rusade genom hans huvud innan han hörde ljudet från springande fötter.

  Handtaget trycktes ner och halsen hade snört igen sig själv, för det var omöjligt att svälja även fast det kändes som om han hade hela munnen full med saliv.

  Spindelmannen.

  Vad fan?

  En minimal Spider Man i och för sig. Han stod på tå och höll bestämt i handtaget medan han kikade finurligt med bruna ögon på Bastian genom halvmasken som var täckt med kaksmulor.

  ”Eh… hej. Har du Max hemma?”

  Spindelmannen log och avslöjade alla sina mjölktänder. Han nickade ivrigt och vände om medan han sprang inåt lägenheten och låtsades skjuta nät överallt.

  ”Max! MAX! King Pin äj häj!”

  Jaha, tack. Megabrottsling också.

  Bastian såg sig omkring och insåg att han befann sig ganska långt ifrån hemma. Det var visserligen inte trasigt eller ofräscht någonstans i lägenheten, men allt verkade vara slitet med hälsan, som om någon bodde här. I och för sig gick det väl inte att leva i ett museum som han själv om man hade en spindelman i familjen.

  Han kom alldeles av sig när en blek pandapojke dykte upp i det som han antog var vardagsrumsdörren, åtminstone lät det som om en teve stod på där inne. Håret stod åt alla håll och krigsmålningen satt där den skulle.

  Han fick ont i varenda muskel.

  Men Max såg blekare ut än vanligt och när han märkte vem som stod i dörröppningen försvann den lilla färg som funnits där tidigare helt spårlöst.

  ”Hej.” Bastian kände att han borde vara den som sa något först, och vad var väl bättre än ett hej?

  ”Vad vill du?” frågade Max rakt på sak och verkade inte vilja komma närmare än vad han var.

  ”Alltså jag…” Bastian tog sats och kände sig halvt gråtfärdig. Max verkade inte direkt sugen på att förlåta honom och han var livrädd för tanken på att behöva gå därifrån med ett hjärta brutalt mördat.

  ”Jag är ledsen”, sa han tillslut och ville mest bara springa sin väg. ”Jag vet att du är arg och ledsen på mig, och jag kan ju inte direkt anklaga dig för det.”

  Han kom av sig när Spindelmannen kom inrusande och attackerade Bastian med sina nätpatroner.

  Var det meningen att han skulle säga förlåt och be om en andra chans medan spindeldvärgen kutade runt benen på honom?

  ”Hugo, sluta!” Max såg bestämt på lillebrorsan som stannade med en skälvande suck.

  ”Men Max! Ja haj ju äntligen hittat King Pin!”

  ”Sluta nu, gå in och sätt dig med Sophie.”

  Spindelmannen plutade med underläppen och gick in i vardagsrummet igen med släpande fötter och hängande huvud.

  ”Han… är besatt av spindelmannen.” Max såg en aning generad ut och Bastian försökte att le, men det blev mest en osäker grimas.

  Pandapojken stängde snabbt dörren till vardagsrummet när Spindelmannen började skrika av upphetsning, antagligen var det något fruktansvärt spännande på teve.

  ”Jag menade aldrig att ljuga…”, sa Bastian svagt och önskade att Max skulle säga något. ”Allt blev bara fel liksom. Konstigt typ. Det är väl därför man inte ska bli kär i folk på nätet…” Han hoppades att rösten inte lät så vek och osäker i Max öron som den gjorde i hans egna.

  ”Är du kär i mig?” Max såg tvivlande ut.

  ”Det känns så…” Bastian nickade och kände sig som en tönt som inte vågade se kajalpojken i ögonen.

  Han hörde hur Max tog ett djupt andetag och verkade samla kraft.

  ”Varför låg du med mig då?” Den ljusa rösten var mest en viskning och darrade. Bastian fick påminna sig om att de inte hade haft sex för att inte känna sig som King Pin på riktigt. Max blick var förebrående och mest av allt rädd.

  ”Det gjorde jag inte.”

  Max blinkade till, men såg snart tvivlande ut igen.

  ”Okej, jag erkänner att det var min avsikt från början. Men sedan fattade jag liksom… att jag inte bara ville ha dig för en natt…”

  Oj, men hej Mr Klyscha, är du här och hälsar på?

  ”Lovar du?” Pojken med silverögonen såg lättad ut och Bastian log i ena mungipan.

  ”Ja.”

  ”Jag vet att du inte menade att ljuga”, sa Max plötsligt. ”Eller jag fattade det i måndags… det kändes bara som om allt hade varit på låtsas. Och liksom. Du på MSN och i skolan är svårt att få till en och samma person. Du kan få vem du vill, varför skulle du vara kär i mig?”

  Som om han aldrig hade frågat sig själv den frågan.

  ”Jag vet inte varför jag blev det, jag vet bara att jag är det.”

  Åh men snälla? Inga mer filmer att rippa repliker ifrån?

  ”Är du fortfarande det? Kär menar jag…” Han såg osäkert på Max och situationen kändes helt absurd. Som i lågstadiet typ.

  Pandapojken tvekade, sedan nickade han och såg överallt utom på Bastian.

  ”Hur gör vi nu?”

  Den ljusa rösten påminde honom om att allt inte var bra bara för att de var kära i varandra. Verkligheten fanns kvar den också.

  ”Jag vet inte… vi kanske… vi kanske kan satsa på att vara polare?”

  Egentligen var det det sista han ville, men vad fan skulle man göra om man hette Bastian Reenstierna och var kär i en kajalbög?

  Han hade väntat sig att Max skulle bli ledsen, men istället nickade grabben med en axelryckning som om det inte spelade honom någon roll. Han hade tydligen förväntat sig svaret som han just hade fått.

  Bastian hajade till och fick en skavande klump i magen. Max trodde att han var där för ryktets skull, att allt han hade sagt bara var spel. Killen trodde att han kom dit och praktiskt taget bad honom att hålla käften om allt som har hänt. Max hade bara spelat med.

  ”Annars… alltså… kan vi ju se var det leder typ…”

  Fan. 

  Nu hade han sagt det som inte fick sägas och det som han egentligen hade velat säga hela tiden.

  ”Vi kanske kan typ gå på bio på fredag?”

  Bastian blev arg på sig själv för munnen pratade utan att resten av kroppen, inklusive hjärnan, hann med och därför gick det inte att stoppa den. Bio? Han och Max? Bio?!

  Pandapojken såg däremot ut som om någon släppt en sten på två hundra kilo i huvudet på honom, men innan han hann öppna munnen och svara hade någon dykt upp i dörröppningen till vardagsrummet.

  En brud på typ sexton med alldeles för nyfikna ögon och öron gömda bakom blont hår med extra lång lugg. Hon var extremt lik Anna Svensson, ja inte direkt med dragen och så, men de var båda ingen speciell och denna Svensson hade uppenbarligen fått upp ögonen för samma person som han själv. Max.

  ”Eh…” Max slängde en nervös blick på sin beundrarinna och verkade som om han väntade på att hon skulle säga något. Det gjorde Bastian också, men ungen stod bara där och log fånigt som ett efterblivet miffo. ”Vi kanske kan ta det här… i mitt rum?”

  Om det inte hade varit Max som hade sagt det där hade det lätt kunnat tolkas som om de inte skulle prata om saker och ting. Men det var Maxen som hade klämt ur sig det och Bastian visste ganska väl vid det här laget att den grabben inte kastade anspelningar på sex omkring sig. Han blev ändå nervös när han nickade som svar och krånglade av sig skorna på dörrmattan. Bruden i dörröppningen fortsatte att stirra ut dem båda två när de smet förbi henne och in genom vardagsrummet som var delat i två med bokhyllor så att en till liten säng med Spindelmannenlakan kunde få plats och ett par lådor med leksaker (som ändå tycktes ligga överallt).

  En vitmålad dörr verkade vara Max mål med den ganska panikslagna flykten från barnvakten och på den stod det: Maximilian – Pride.

  Bastian hade stor lust att skratta till, för han undrade om grabben verkligen var medveten om att Pride var en enorm gayparad där man gick och porrade sig på gatan framför barnfamiljer. Eller ja, alla visste väl vad Pride var, men killen hade nog inte tänkt på det när han hade dekorerat sin dörr.

  Rummet bakom dörren var litet, kanske bara en fjärdedel av hans eget, men skillnaden var större än så. Tre stora krukväxter stod i fönstret som ramades in av gröna gardiner, där utanför skymtade de sämre delarna av Solna och ett ganska trist betonglandskap. Väggarna var ljusa men överallt på dem var stora svarta noter ditmålade och textrader från något som verkade vara låttexter lekte i tomrummet mellan dem.

  Max pillade borta vid datorn som stod på ett mörkt skrivbord i trä vid ena väggen och en bit bort stod en bokhylla i samma färg med en miljard småprylar i, sådana där bra att ha, som man aldrig använde sedan.

  Bastian tog tveksamt några steg in i rummet och grävde osäkert med tårna i den stora runda mattan som låg på golvet. Det fanns ingenstans att sätta sig, förutom på sängen som var obäddad med Zebralakan och en av kuddarna hade ramlat ner på golvet.

  Killen borta vid datorn verkade precis ha upptäckt samma sak och såg ut som om han inte visste ifall han ville ha Reenstiernas vältafsade röv i sin säng. Helt förståeligt visserligen för Bastian kände sig mer malplacerad än någonsin tidigare. Det var liksom här som Max satt och skrev till honom om nätterna och det var här han stängde in sig. Det var som om han klivit in på minerat område, minsta felsteg så skulle han förlora ett ben eller två och dö av inre blödningar en vecka senare.

  ”Du kan… sätta dig på sängen om du vill?” sa Max tyst och fick en något rödare nyans på kinderna när han insåg att den var obäddad. ”Jag kan bädda den först…”

  ”Äh, det är lugnt, den lär väl bli likadan igen om jag ska sitta i den.” Det här var fucking weird när man tänkte efter och tystnaden var pinsamt tryckt när han med största försiktighet slog sig ner på sängkanten.

  ”Alltså hon, som stod där ute, är skitjobbig. Men hon är Hugos barnvakt för mamma jobbar så mycket och hinner inte alltid hämta honom från dagis.” Max ryckte ursäktande på axlarna som för att visa att han helst inte ville kännas vid Fröken Nyfiken.

  ”Hon är ju kär i dig”, flinade Bastian till svar och pandapojken snurrade rodnande ett varv på datastolen.

  ”Hon är så jobbig”, mumlade han. ”Snokar och lyssnar, dyker upp när man minst anar det…” Max stannade upp och verkade komma underfund med att han satt och pratade om I-landsproblem med Reenstierna på samma sätt som han skulle ha gjort med Basse på MSN.

  ”Jo alltså, som jag sa förut. Bio på fredag?” Bastian höll andan. Det var så rakt på, men det verkade vara det enda sättet att få ett ordentligt svar och att komma någon vart.

  ”Vadå? Typ dejt?” Max såg ut som om han inte riktigt kunde greppa situationen och vem kunde anklaga honom? Det sista han hade väntat sig när Spindelmannen kom och skrek att King Pin stod i dörren var väl att Reenstierna skulle ragga på honom.

  ”Eh… på sätt och vis kanske… om du vill?” Ja, var det en dejt? Det var fan så stor skillnad på helgknull och dejter med den som hade snattat ens hjärta. Speciellt om man lämnat ut sig själv helt och hållet i dataskärmens kalla ljus.

  ”Vet inte…” Max tog ett djupt andetag. ”Driver du med mig nu?” Han såg misstänksam ut, med all rätt i och för sig men det skulle ta en evighet att få honom att förstå att det var seriöst menat. Skulle han behöva göra det varje gång de närmade sig en ny fas?

  ”Nej jag driver inte. Men vi behöver inte om du inte vill, jag fattar liksom.” Omvänd psykologi. Fiffigt Elin!

  ”Jo! Jo… det är klart. När då på fredag?” Max var tillbaka till sig själv igen, han vågade inte riktigt hålla ögonkontakten och kinderna hade fått färg.

  ”Jag kan bara rätt sent. Träningen slutar inte förrän halv nio och sen måste jag duscha och klä om, och så tar det en stund att ta sig till bion. Men vi kanske kan ses halv tio vid biljettgrejen?” Han iakttog den uppenbart funderande pandapojken som tuggade på piercingen i underläppen och vred händerna i knäet.

  ”Det funkar för mig”, sa han tillslut. ”Vad ska vi se då?”

  ”Helt ärligt så har jag ingen koll på vad som går ens en gång, vi kanske kan bestämma det i veckan?”

  ”MAX! MAAX! Ja vij ha mat!” Spindelmannen hade vaknat upp igen och Max fick uppenbart bråttom.

  ”Jo, det blir bra. Eh, jag måste fixa mat till Hugo nu och så… och…”

  ”Okej, nej jag ska ändå dra mig, så… men vi hörs väl om filmen då.”

  Det kändes konstigt bra att leta sin väg tillbaka till tunnelbanan och inte behöva må illa eller ens fundera på vad som skulle hända här näst. Det var lugnt mellan dem igen, han och Max, och äntligen kanske saker kunde gå åt rätt håll. På rätt sätt. I verkligheten.

  Don't let me down

  Come to me now

  I got to be with you somehow

Veckan hade rusat förbi och plötsligt hade Bastian stått på fotbollsplanen och hört Falkh säga att träningen var slut för denna gången. Han hade gjort bra ifrån sig, allt hade klaffat igen och Hampe hade stått chanslös i målet mot hans stenhårda vänsterskott. Idag var det bra att vara Bastian Reenstierna.

  Å andra sidan hade det varit ganska bra hela veckan att vara honom själv, förutom det ganska omfattande bråket när han kom hem igen på tisdagskvällen och gamlingarna hade åkt sin väg. Men han hade inte orkat bråka tillbaka och ringt upp dem allihop och bett om ursäkt, lovat bättring och skärpning. Han hade betett dig precis som morsan och farsan ville, för allt hade känts så förbannat bra.

  Vattnet från duscharna i omklädningsrummet rann i varma strömmar över hans svettiga, ler- och grässmutsiga kropp med fejkad solbränna. Han fick anstränga sig för att inte le när han tänkte på blickarna i skolan som bara han och Max märkte. Ja, Hampe också förstås. Men det var okej, killen snackade ändå aldrig om saker han visste att han skulle hålla käft om.

  Schampot rann i vita strömmar över ryggen när han vände upp ansiktet mot de varma vattenstrålarna och det ljusa håret sköljdes bakåt mot nacken. De andra runtomkring garvade, skämtade och drev med varandra precis som de alltid gjorde. Men idag orkade han inte engagera sig. Han hade bråttom och huvudet var fullt av andra tankar, det fick bli nästa gång istället.

  Handduken sög åt sig varenda vattendroppe på hans hud när han gned den över skinnet för att kallingarna inte skulle tvinna sig halvvägs upp på låret.

  Visserligen, tänkte han samtidigt som han lade saker och ting tillrätta i boxerkalsongerna, så skulle sex vara något med rejäl väntetid på om det blev något seriöst. Maxen var ännu osäkrare face to face och man kunde ju fråga sig hur sjutton killen hade kommit i säng med de där andra tre de hade snackat om första gången. Å andra sidan försökte han undvika att tänka på Max ex, om de nu var ex eller one night stands, för det spred sig en olustig känsla i magtrakten varje gång tanken på att någon annan hade tagit på Max dykte upp i hans huvud.

  Bastian slängde en blick på klockan och svor till när han insåg att han hade funderat bort tjugo minuter av sin tid och bara hade tio till på sig att komma i kläderna, fixa frillan och sticka.

  Han skulle få gå varenda steg med Max, sexet alltså. Kyssar, hångel, smek, torrjuck och skit. Fast tanken på honom själv ovanpå Max, även om de hade kläder på sig, var ändå inte helt ointressant.

  Parfymen sprejades på och frillan fixades till. Håret skulle inte hinna torka helt och hållet innan han kom fram, men det fick gå, han skulle bli mer försenad än nödvändigt om han stannade kvar längre.

  ”Vi ses gubbar!” Han vinkade över axeln samtidigt som han kastade upp träningsväskan och gav sig iväg. Hampe gav honom ett införstått leende och han fick själv vissa svårigheter med att inte le när han tänkte på att han om ungefär en timme skulle sitta bredvid Max i biomörkret. Det pirrade i hela kroppen och blodplättarna löpte amok i ådrorna. Men det var skönt, det kändes bra nu.

 

Han hade blivit fem minuter sen ändå, obotlig tidsoptimist, och Max hade sett nästan gråtfärdig ut när han hade fått syn på honom vid biljettkassan. Killen trodde kanske att incidenten vid plattan var på väg att återupprepa sig, men så var inte fallet.

  Nu satt de längst bak i salongen och försökte koncentrera sig på en film om världens undergång med fyra andra som också satt i salongen. Filmen var inne på sin sista vecka på biografen de flesta som hade haft lust att se den, hade redan gjort det. Själv visste han inte om det var så att han ville se den, eller om han hade gått med på det för att tanken på att sitta bredvid Max i kolmörker hade varit för lockande för att vänta på en film med senare visning.

  Pandapojken var i vilket fall som helst totalt inne i filmen för då och då stannade han med handen halvvägs till munnen och stirrade storögt på något nytt som hände på bioduken. Han såg oemotståndlig ut i svarta stuprör som nu visserligen var vitprickiga av tappade popcorn och smulor från dem, en tröja med ett bandtryck och en röd hoodjacka med dragkedja.

  Bastian visste knappt vad filmen handlade om för Max var mycket intressantare att koncentrera sig på, även om det kanske inte var helt frivilligt som han gjorde det.

  ”Oj”, fnissade grabben bredvid honom när det kom ännu en sliskig kärleksscen på bioduken. Men det var tydligen inte den han syftade på.. ”Nu har jag nästan ätit upp alla popcorn själv.” Generat räckte flyttade han över popcornbehållaren från sitt knä till Bastians. Just som Max skulle dra tillbaka handen exploderade någonting på filmen och han hoppade högt och handen råkade snudda vid vissa kroppsdelar, som inte var Max egna. Grabben verkade inte märka det själv för ögonen var stora som tefat och fästade på bioduken. Men de där vissa kroppsdelarna reagerade direkt.

  Bastian ville följa med i världens undergång. Hur pinsamt fick det bli? Lite mer självkontroll än så hade han väl haft till och med från början? Han bytte till en bekvämare ställning och hoppades att Max inte märkte någonting, men killen verkade så uppslukad av filmen så risken verkade inte speciellt stor. Tur.

  Han bytte ställning igen och råkade välta ut hälften av alla de popcorn som fanns kvar, visserligen var det väl kanske max fyra stycken men han kände sig som en tafflig nörd som inte visste hur man betedde sig. Snabbt plockade han upp de exploderade majskornen igen och la tillbaka dem i popcornbehållaren.

  Någon i filmen vrålade i panik och alla i salongen, utom han själv, gjorde detsamma. En smal, spenlig hand grep tag i hans utan förvarning och han gav Max en förvirrad blick. Grabben verkade dock inte medveten om vad han gjorde eftersom han fortfarande koncentrerade sig helhjärtat på filmen.

  Bastian kände hur hjärtat dunkade och hur han blev plågsamt medveten om sin egen hand som inte ville sluta sig om Maxens.

  Men skärp dig då för fan, det är ju inte som att han runkar av dig!

  Just som paniken på duken började avta slöt han fingrarna om den bleka handen och kände det mjuka skinnet mot sina fingertoppar. Han såg upp och mötte Max blick och log snett över pandapojkens glödande kinder. De där ögonen glittrade som silverkristaller omgivna av allt det där svarta och han längtan efter att smaka på de där fylliga läpparna som nog smakade både popcorn och salt vid det här laget, blev nästan obehagligt stark. Men innan han hann ge efter för det begäret hade Max hoppat till igen av ännu en explosion och vänt blicken mot bioduken igen. Bastian skulle nästan ha känt sig bortglömd om det inte vore för att de där tunna fingrarna ideligen smekte hans hand.

 

 

”Tyckte du inte att den var bra?” Max var uppspelt och gick balansgång på trottoarkanten medan de gjorde sin väg mot tunnelbanan. Ögonen glittrade och han såg så glad ut att Bastian blev varm i hela kroppen.

  ”Jo, den var bra.” En nödlögn. Han hade inte ens en aning om vad filmen hade handlat om, förutom världens undergång. Men vad skulle man säga? Nej tyvärr, jag tyckte att du var mycket intressantare att se på.

  ”Det var coolt när den där grejen exploderade du vet!”

  Nästan som ett småbarn på julafton, eller vad var det man brukade säga? Men det var ju sådan Max var och just nu kändes det som om grabben inte hade några negativa sidor.

  Bastian log och nickade. De höll inte varandra i handen, de hade släppt när eftertexterna hade börjat rulla och alla hade rest sig upp för att ta på sig sina jackor och gå. Sedan hade de liksom inte riktigt haft modet att greppa tag om den andre igen. Dessutom var det inte direkt riskfritt att gå och hålla handen mitt i stan, vid den här tiden, på en fredag.

  Max fortsatte pladdra och gick baklänges nerför trapporna till tunnelbanan för att inte bryta ögonkontakten och Bastian svarade bara enstavigt, han hade nog med att försöka se sig mätt på varelsen framför sig. Men pandapojken verkade inte ta illa upp, det var som om han förstod.

  Konstigt nog var det tomt nere vid spåren, visserligen var det den tiden på dygnet då alla redan hade gått in på diverse uteställen och ingen var tillräckligt full för att åka hem.

  De stannade mitt emot varandra framför en pelare och Max fortsatte pladdra på om filmen, exalterad och självlysande. Just nu var det inte svårt att förstå varför hela ryktet var värt att förlora för det här.

  ”Och liksom när alla skrek där och sprang! Allt exploderade bara!” Pandapojken slog ut med händerna som för att visa vilken enorm explosion det hade varit samtidigt som han tog ett steg framåt.

  Stämningen blev med ens annorlunda. Max stod och vägde på gränsen till Bastians zon och de stod för nära varandra för att bara vara polare och för långt ifrån för att vara någonting annat. Det blev konstigt.

  Var det nu han skulle ta ett steg framåt och kyssa pandapojken? Eller ett steg bakåt och låta honom fortsätta prata om filmen? Max hade tystnat och de såg bara på varandra medan rytmen i andetagen förändrades och pulsen ökade knappt märkbart.

  Tidtabellerna slog om och talade om att tåget mot Akalla var på ingång och skulle dyka upp på stationen när som helst.

  ”Vi träffas snart igen va?” Max pratade snabbt, nästan osäkert, som om han var rädd att få ett nej.

  ”Visst.” Bastian log och nickade. Klart som fan, det hade varit de bästa timmarna på länge. ”I veckan om du vill, förutom i skolan då.”

  Max nickade ivrigt och det omisskänneliga väsande ljudet av ett tunnelbanetåg började ljuda genom tunnlarna. 

  ”Hej då.” Grabben vägde fortfarande på gränsen och såg ut som om han samlade kraft och mod.

  ”Hej då.” Bastian drog fingrarna genom håret och kastade en blick bort mot tunneln där tåget skulle dyka upp vilken sekund som helst när mjuka läppar fångade hans egna. Det var över på ett par sekunder, en snabb, oskyldig puss. Men den hade gjort en bra dag, till den bästa dagen.

  Han dolde ett leende bakom handen när Max hade klivit på tåget och försvunnit hemåt. Själv fick han vänta ytterligare en stund. Men det spelade ingen roll just nu.