Vi varnar känsliga för en del barnförbjudet i detta kapitel.

”Är du färdig att gå snart eller?” Max vände sig om och försökte urskilja Bastian genom svitens glasdörrar som ledde ut till balkongen där Max nu hade stationerat sig. Det var inte ens någon idé att fundera på vilken gång i ordningen det var som han frågade Bastian om han var klar eller inte. Han skulle inte få något ordentligt svar ändå. Det var mera så att han fick vänta ut stormen och hoppas på att Bastian skulle uppenbara sig innan hans föräldrar skickade italienska maffian efter dem. Men Max kunde inte låta bli att erkänna att hela situationen var ganska kul, hur många gånger hade han inte trott att han var den jobbiga i förhållandet vad gällande ockupation av badrum? Nu visade det sig snarare vara tvärtom. Skönt att inte vara helt misslyckad, Bastian fick ta en bit av den smällen också.
  När han inte kunde se någon som rörde sig därinne antog Max bara att Bastian fortfarande höll på att styra med håret eller tandborsten – vad det nu kunde vara som tog så himla lång tid. Istället för att oroa sig över tiden vände han sig om och återgick till att se ut över Rom, Italien, paradiset på jorden. Där fanns Spanska trappan, något Max trodde att han bara skulle få se på kort, där gick italienarna med sitt svarta hår och flirtade in sig med tyska turister och på avstånd kunde man höra en fontän eller två som skvalpade vatten så att man kunde bli kissnödig för mindre. Max översköljdes gång på gång av solens konstanta strålar (den verkade aldrig gå ner där) och njöt av hur de värmde hans bara hud. Det var svårt att veta hur länge han hade stått där nu med tårna nedborrade i fuskgräset med ögonen slutna. Gång på gång väntade och stålsatte han sig för att en armé lika stor som Kinas befolkning skulle komma och föra bort honom, bort från drömmarnas dröm, bort från Bastian.
Han ville inte att den verkliga verkligheten skulle ta vid igen.
Max slöt de silvergrå ögonen för att snabbt öppna dem igen och insåg att allting faktiskt var på riktigt. Han hade inte fått solsting, inga hallucinationer, inga alkoholhaltiga drycker. Suckarna som följde var av lättat kaliber. Han borrade ner tårna ytterligare i det alldeles för perfekta gräset som prydde hela balkongen – den enorma balkong som bara var till deras förfogande. Det kändes fånigt att bara en sådan sak skulle kunna få honom så fascinerad, men det var en stor skillnad på balkongerna hemma och den här. Men en balkong liksom? Max visste inte om han skulle rodna eller gräva ner sig djupt under gatan. Det var inte direkt som att få tillgång till Kents instrumentförråd direkt, inte tidernas upplevelse, men ändå. De smala händerna vilade lätt mot balkongräcket och han sträckte sig framåt tills han inte vågade häva sig ut mer bara för att kunna utvidga synfältet han hade runtomkring sig ytterligare. Man kunde se en del av hotellet när man hängde ut sådär, och ibland fick man hålla andan. De bodde i ett slott. Vad skulle man kunna kalla det annars? Vad var det egentligen för människor som bodde där egentligen, mer än familjen Reenstierna och han själv som i själva verket bara var ett bihang?
Undrar hur det är att vara så rik?
Max  försökte konfrontera sig själv och det menades väl helt enkelt med att han försökte bestämma sig för om det var det rätta tillfället att börja grubbla om vems ekonomi som var den sämre och den bättre. Men han var ändå nyfiken, hur mycket pengar kunde man ha om man bodde här i fyra dagar då det ändå inte syntes i plånboken att man hade gjort en resa? Egentligen var det bara att inse att han aldrig hade fått se Rom, Italien om det inte hade varit för Bastian. Visst var han tacksam, oerhört tacksam – men han tyckte ändå att det var jobbigt. Det var inte alla nittonåringar som fick en fyradagarstripp till Italien betalad och klar i födelsedagspresent. Speciellt inte av sin pojkvän. Bastian fick en grön plastkrokodil liksom, inte direkt samma prisklass som det han gav Max.
  Max skakade på huvudet. Han var smått irriterad på sig själv naturligtvis. Han hatade att de här tankarna dök upp nu, speciellt när allting verkade fungera så klanderfritt. Det var vidrigt att klaga så mycket som han gjorde när han fick en sådan chans, men det var tyvärr ett fortsatt problem som inte kunde undgås. Hela deras förhållande var ju en slags modern saga om Prinsen och Tiggarpojken.
  Max stod kvar i ytterligare ett par minuter och njöt av att lyssna på fontäner och fulla lyxturister som hade shotkalas nedanför dem. Om ett par dagar var det bara ett minne blott, och han försökte ta vara på varje sekund, varje minut. Han ville verkligen inte tillbaka till Sverige.
 
I bakgrunden kunde man höra hur Bastian morrade högt över någonting som inte ville som han, och Max insåg att det var dags att ta sig in i sviten igen om de inte skulle bli fast där hela kvällen. Han satte fötterna på det svala trägolvet och ryggade tillbaka ett steg, skillnaden mellan gräset och trägolvet var markant. Snabbt drog han sig fram och ner för de två, korta trappstegen och satt sig i soffan. Han kunde lika gärna vänta där i ett par minuter eftersom att Bastian ännu inte öppnat badrumsdörren. Han kanske inte ens hade fått på sig kläderna än? Max rodnade när olämpliga delar av kroppen hårdnade till. Men var det speciellt konstigt kanske? Bastian var allt och lite till, och avsugningen tidigare under dagen hade varit en riktig fullträff. Problemet med det hela var att Max gärna ville ge någonting i gengäld bara det att han var för feg för att prova. Om Bastian skulle uppleva samma saker som han hade gjort, det traditionella med fyrverkerier och explosioner som alltid användes i orgasmbeskrivningar, ville Max kunna ge det till Bastian utan att känna att han höll på att dö av obehag. Med andra ord var det bara att fortsätta vänta, bara det att Max hade aningar om att Bastian höll på att bli lagom uttråkad. Vad skulle han kunna göra för att få det att vända åt det bättre hållet istället? Max drog upp knäna under hakan och försökte inta en pose som skulle få honom att se ut som en riktig tänkare. Om han lyckades visste han inte men i samma ögonblick kom Bastian ut från toaletten. Fullt påklädd. Tusan också!
  ”Är du färdig att gå eller?” Bastian vilade blicken på Max som nickade kort. Det var nu det gällde. Mötet med Frankensteins brud i lyxförpackning, Stockholms svar på Pamela Andersson i strikta snygga märkesdräkter. Bastians mamma. Rena rama skräckkabinetten.
  ”Jag har varit färdig ett tag.” Max log och reste sig upp från soffan, det var ingen idé att sitta och häcka för länge. ”Men det har väl ingenting med saken att göra antar jag.” Max log brett och Bastian såg oförstående på honom ett tag.
  ”Åh, tog jag så lång tid på mig?” Bastian höjde på ögonbrynen och drog en hand genom håret som om han inte gjort detsamma de senaste tio minuterna en halvtimme inlåst på badrummet. Max kom inte på något klatschigt att säga så han höll istället tyst och spanade in Bastian från topp till tå. Han stod där med ljusblårandig skjorta som spände lagom över det vältränade bröstet och Max kände hur hela sin kropp började värka efter saker som inte var lämpliga att tala om vid middagsbordet. Efter ett par andlösa minuter började det gå upp för Bastian att Max var alldeles tagen och han började småle för sig själv som om Max inte skulle se det när han stod där och dreglade. Bastian la handen och borstade bort något osynligt på de ljusa chinosarna och Max kände helt plötsligt att han inte riktigt spelade i samma liga som Bastian gjorde.
  ”Kan jag verkligen ha det här på mig?” frågade han med orolig skärpa och snurrade runt ett varv för att Bastian skulle kunna inspektera honom. Bastian var lika med stilpolis nummer ett i jämförelse med honom själv så det var lika bra att fråga. Han hade försökt så gott han kunde med en svart skjorta och ett par ljusgrå stuprör. Det fanns inte så mycket annat än det att välja på i garderoben som inte gick under genren mörkt eller randigt.
  ”Kan du väl. Det är inte direkt middag med kungen och Silvia”, sa Bastian skämtsamt och smet fram och stal en puss innan Max hade hunnit snurra runt ytterligare ett varv i jakt på den perfekta posen.
  ”Pfft!” Hela Max ansikte formades till en stor ful grimas. ”Nä, det är som att vi skulle på middag med påven och Dalai Lama eller något!” Han stampade fånigt med en fot i golvet.
”För dig kanske det är lätt att säga att det inte är något speciellt men sen så käkar du ju mat med dem minst en gång i veckan i alla fall, som minst en gång i månaden. Dessutom är du självutnämnd skönhetskung och skulle passa lika bra i en potatissäck som det du har på dig nu.” Max var tvungen att hämta andan. ”Jag ser istället ut som ett missanpassat freak med för trånga byxor som man knappt kan andas i, och jag är totalt blek i fejjan tack vare att jag avstår från min kärlekspenna! Och det för att din mamma inte ska tro att jag är en tvättbjörn och ringa skadedjursbekämpningsfirmorna.” Framåt slutet av sin utläggning började han låta så desperat att Bastian brast ut i skratt.
  ”Men om du tycker att det är så jobbigt kan jag ju säga åt dem att du inte känner dig bra så kan vi äta på rummet istället?” Bastians ögon tindrade och för ett ögonblick blev Max frestad, men inte.
  ”Det är vad hela den här resan går ut på. Det stora testet. Manlighetstestet kanske? Testosteronet kommer flyga bland alla kotungor och musslor och gud vet vad och där sitter jag och kräks.” Max kände sig mer hispig än vanligt och grabbade hårt tag i Bastians underarmar och lugnades bara genom att känna värmen från Bastian överföras till sig själv. Bastian log igen och strök undan en lock hår som inte riktigt ville ligga som Max ville. Det var ett leende som skulle kunna smälta polarisarna om det bara fick chansen, men just  nu var det bara Max hjärta som smälte.
  ”Det roliga är att jag vet att du inte tror på det där själv Max, det är bara någonting du gör för att du är van att få freakutbrott. Andas.” Bastian drog in en massa luft i sina egna enorma lungor och pyste ut en kaskad av mintluktande andedräkt i Max ansikte. ”Förresten kommer de inte att säga någonting när du ser så välartad ut.” Bastian skrattade till och Max visste direkt att han påpekade de noga rengjorda ögonen och det halvkammade håret. Visst att han såg ut som en alldeles för blek indian, men bättre det än att han såg som tagen ut från en zombiefilm.
  ”Vågar du sitta bredvid mig då?” Max trevade med orden och lät sina fingrar vandra över Bastians bröst samtidigt som den andra handen fortfarande höll fast i Bastians underarm. Det var svårt att släppa honom när man väl hade fångat honom i sitt eget nät.
  ”Frågan lyder nog egentligen; vågar du sitta bredvid någon annan än mig?”
  ”Det vet du ju redan svaret på pucko.”

Hissen verkade gå långsammare än vanligt bara för att de hade en tid att passa. Max stod och vaggade fram och tillbaka och ryckte till varje gång hissen stannade till och plingade när dörrarna öppnades. I vanliga fall hade hissen varit fylld till bristningsgränsen, ett ypperligt tillfälle att kunna ha händer där de egentligen inte fick vara, men den här gången fanns det inga sådana tillfällen. Där stod Bastian och Max. Bastian med en djupt lugn liggande som en stor aura runt sig, och Max med världens mest besvärade ansiktsuttryck medan en snygg tjej i tjugoårsåldern stod och råflirtade med någon medelålders storpamp.
Max försökte låta bli att se på när tjejens tunga i stort sett begravde sig i mannens öra, men det var svårt. Istället vände han sig hastigt mot Bastian och försökte uttrycka sig åt det hållet istället.
  ”Din mamma kommer vilja se mig serverad på hennes tallrik”, viskade Max panikslaget samtidigt som han höll på att dö av att lyssna på smasket bortifrån de där två konstiga människorna och hissmusiken som höll på att göra honom galen. Hotellet hade råd med precis allting, men de gjorde absolut ingenting åt de förbannade hisslåtarna! Bastian lutade sig roat mot Max för att de skulle höra varandra eftersom att de viskade, och Max kunde känna den heta andedräkten mot örat och hela kroppen skälvde till. Han svalde hårt.
  ”Det är ingen fara, hon skulle inte vilja äta en sådan kaloribomb som du ändå.” Bastian log brett och knuffade till Max lite lätt. Den unga tjejen stannade upp i sina förföriska danser och stirrade på dem, först nedlåtande på Max och sedan med en trånande blick mot Bastian. Härligt. Vissa av hotellgästerna kunde lika gärna se honom död medan Bastian var världens mest eftertraktade. Fast, Stockholms befolkning skulle väl inte ha så annorlunda åsikter än vad de i Rom hade. Max svalde hårt och Bastian suckade.
  ”Jag tror att hissen har dött och stannat mellan en våning eller något”, utbrast Bastian ett par sekunder senare när han irriterat började trumma med fötterna. ”Det här är irriterande.”
Max nickade och försökte se allvarlig ut men höll på att brista ut i världens skrattanfall. Det var svårt att försöka ta djupa andetag samtidigt som man höll på att dö av endorfiner, men vad skulle han egentligen göra? Han var så nervös att kroppen reagerade hur fel som helst på precis vad som helst.
Just som Max trodde att han verkligen skulle förlora all luft han hade kvar i lungorna och sedan ligga likstilla på golvet stannade hissen på den våningen de hade väntat på enda sedan de gick in i den. Den förföriska tjejen med sitt bihang skyndade sig snabbt ut och Bastian följde deras exempel. Det vidrigaste som fanns var väl ändå att åka dit man skulle med hissen men att det då var någon jävel på ett annat plan som hann  trycka på hissknappen så att dörrarna stängdes framför ens ögon, så var det bara att åka en gång till. Klockan började närma sig åtta och Max målade upp en bild av Bastians mamma som stod och trummade med naglarna på bardisken och vickade fram och tillbaka på sin klackbeklädda sko. Fast, saken var den, skulle Elisabeth Reenstierna ens stå vid en bar?
Absolut inte.
  ”Max, är du i kontaktbart tillstånd?”
 Max skakade på huvudet och såg förvånad ut. Han trodde inte att han hade sett så frånvarande ut, men tydligen hade han lyckats med att se alldeles för drogad ut för sitt eget bästa. Han såg sig om i entrén och lade knappt märke till allt guld och allt det röda, för det fanns för mycket att tänka på.
  ”Eh, visst är jag det”, mumlade han och drog handen genom håret för att det skulle ligga som det skulle. Han följde efter Bastian som en hundvalp följde efter sin mamma och hoppades på att han inte skulle gå in i någonting och skapa världens rabalder.
  ”Kan jag inte få andas i ett par minuter innan jag dör?” Han försökte intala sig själv att det inte var några problem men det var lika bra att informera Bastian om hur läget såg ut. Han hoppades innerligt på att hans dröm skulle slå in, att Bastians mamma var trevligare än vad han trott och att de bara skulle äta mat. Inget onödigt kallprat som skulle få honom generad, inga pinsamma frågor han inte vågade svara på. Skulle han ens våga svara på vad han gick för linje? Skulle det vara acceptabelt att han inte var samhällare som Bastian och att hans betyg inte var mer än vad en annan medelmåtta skulle kunna åstadkomma?
Andas.
Han  tog ett kort steg framåt, tillräckligt mycket för att hamna bakom Bastian så att ingen skulle se honom om man stod och tittade på Bastian rakt framifrån. Ibland var det till en fördel att vara tunn, andra gånger inte. Han kände sig som en herrelös hund som snart hoppades på att få komma till ett bra och kärleksfullt hem. Händerna skakade men de kunde ändå släta till skjortan som hade blivit skrynklig sedan han tog på sig den.
  ”Men heej Bastian!” Bastians mamma uppenbarade sig från ingenstans och Max visste inte om han skulle sjunka ner genom jordens alla lager. Hon var en uppenbarelse i Prada eller Armani, med pennkjol och enkel slät vit skjorta med en tunn kavaj över, och hela munderingen hade antagligen kostat multum. Hon såg glad ut, trots att alla botoxsprutor gjorde att hon antagligen inte kunde visa så mycket känslor som hon borde ha gjort annars. Max förundrades över hur mycket hon strålade. Det verkade inte direkt likt henne. Bilden Bastian förmedlat av Elisabeth var den att hon var kall och skoningslös. En nutida välutvecklad robot som bara gjorde allt för att lyckas – en fanatisk arbetsnarkoman som passade utmärkt med Peder. Av någon anledning hade Max fått för sig om att det var Elisabeth som var den hemska av Bastians båda föräldrar, men nu visste han inte riktigt längre. Inte när hon såg på honom med så uttrycksfulla ögon och verkligen såg ut att tycka att det var kul att de hade orkat trava ner för alla våningar. Hon verkade vara en helt ny människa. Kanske var det dags att börja prata med Bastian om hans vanföreställningar? Max log trevande, osäker på hur hon skulle svara på hans närvaro. Han fick ett strålande leende tillbaka som gjorde honom så bländad att han fick blinka till ett par gånger.
Okej, det här var bara aningen creepy.
  ”Hej mamma”, svarade Bastian stelt och besvärat och tog emot en kram av Elisabeth som såg allt annat än kärleksfull ut från Bastians sida. Han ville väl bara ha det avklarat så att de kunde komma upp på hotellrummet igen. ”Mycket att göra idag?”
Elisabeth Reenstierna studerade lugnt sin son i ett par ögonblick innan hon gav honom en gillande nick som om hon gav honom ett slags godkännande innan det var dags för henne att öppna munnen igen.
  ”Ja vad ska man säga? Jag vill inte tråka ut er med en massa prat om jobbet, jag tycker vi letar upp vårt bord istället.” Hon fyrade av ytterligare ett leende av botoxkvalité och vände sig om för att gå tillbaka till Peder som verkade ha fastnat någonstans. Bastian följde efter henne, med en så stel hållning att Max trodde att han snart skulle gå av. Betedde han sig sådär jämt med sina föräldrar? Det kunde inte vara kul att ha en sådan dålig relation till sina föräldrar att man kände sig som en främling i deras sällskap. Max följde tyst efter och gladdes åt att han inte behövde prata än.
Hotellet hade naturligtvis en egen restaurang i samma klass med hur hotellet såg ut, och Fru Reenstierna stod och pratade på någonting som verkade vara italienska med hovmästaren medan Peder rullade  ihop en tidning som verkade handla om lyxyatcher. Max kunde inte låta bli att himla med ögonen, fast så att ingen såg. Han visste till en viss utsträckning vad Peder gick för. Han var inte en sådan där pappa man kunde prata med om vad som helst. Max stod så nära Bastian att han lätt kunde viska i hans öra utan att det skulle se konstigt ut.
  ”Jag är ju här om du tycker att det blir för mycket. Jag kan skylla på huvudvärk eller vad som helst och så går vi ifrån. Vi klarar det. Du klarar det.” Han fiskade åt sig Bastians hand och tryckte till ett par gånger. Bastian tryckte tillbaka.
  ”Tack Maxen.” Bastian vände på huvudet och såg på Max.
  ”Jag förstår det. De är ju inte som mamma direkt”, sa Max och fnittrade till lite, mest för att få Bastian att slappna av. ”Hon är ju lite mjukare i kanterna än dina.”
  ”Sant. Jag hoppas att det här går fort. Farsan kommer bara tjata om fotbollen ändå och  mamma kommer vara Mrs Perfect.” Han suckade. ”Nu verkar det hända saker.”
Det hade han alldeles rätt i. Hovmästaren skrockade till och plöjde vägen med sin arm så att familjen Reenstierna med bihang lätt kunde följa efter honom utan att någon skulle komma i vägen. De blev visade till ett bord för fyra, inte allt för långt bort från alla de andra borden men så att man i alla fall skulle kunna ha en vettig konversation på en respektabel ljudnivå. Medan Elisabet och Peder fick sina stolar utdragna satt sig Bastian och Max tillrätta på sina egna stolar, samtidigt som Max kände sig borta med vinden. Den här restaurangen tillhörde inte samma ligor som de han själv någonsin satt sin fot på. Han vågade inte ens titta på kristallglasen eftersom att han var rädd att de skulle gå sönder.
  Det var alldeles för mycket bestick runt omkring tallriken men han hade hört någon gång att man skulle börja utifrån och arbeta sig inåt, så han skulle försöka med det och sen var det bara att be till gudarna att han inte skämde ut sig. De lämnades med menyerna som såg ut som inbundna tunna böcker. Han började få panik igen när han såg att hela familjen Reenstierna vant öppnade menyerna för att se vad de skulle våga sig på den här gången. Vad skulle han själv äta? Gud, han vågade sig ju knappt på att testa pasta i andra former än skruvar ifall att de skulle smaka annorlunda än vad han var van vid. Men nu då? Max sneglade oroligt på Bastian som redan hade kastat sig över fisk och skaldjursmenyerna.
  Han höll ett finger vid något Max kunde utskilja som svärdfisk eller liknande och kunde inte fatt att han vågade sig på sådana där vågade saker. Max suckade istället så djupt att alla runt bordet såg upp på honom som om han hade gjort något fel. Han ursäktade sig snabbt med ett mummel till svar om att han trodde att han hade glömt mobilen när de var nere på stan tidigare under dagen. Bastians mamma såg förstående på honom innan hon vilade blicken på menyn igen. Max kunde andas ut, men försiktigt. Han hade överlevt första momentet. Bastian verkade ha fastnat på fisksidan av menyn och Max började känna sig panikslagen igen. Vad skulle han välja utan att han spottade ut allting på familjen Reenstierna? Bastian skulle inte kunna se honom i ögonen efter det. Var han dömd att misslyckas?
  Plötsligt såg han sin räddning. Pasta! Max ögnade sig snabbt igenom pastarätterna och insåg att han egentligen hade kunnat äta varenda en utan att dö, men tillsist valde han ändå en lätt rätt med bladspenat, fläskfilé och tagliatelle. Inte det mest spektakulära på hela menyn, men han hade ändå hittat någonting han vågade smaka på. Försiktigt smällde han igen menyn och lade ner den framför sig på den vita tallriken. Bastian gjorde detsamma nästan på en gång men Elisabet och Peder satt kvar ett tag innan de bestämde sig. Bastian lade en betryggande hand på Max lår och han kände sig med ens mycket säkrare. Inte helt och fullt ut, men lite mer än tidigare.
  ”Har ni bestämt er?” Frågade Elisabet mjukt och log åt dem båda. Hon verkade också ha bestämt sig för vad hon skulle äta. Bastian nickade bara åt henne på ett ganska respektlöst sätt, men Max kunde förstå hur han kände sig.
  ”Jag tar nog nummer tre på pastarätterna tror jag”, pep Max eftersom att han inte vågade säga rättens namn ifall att han skulle säga fel på något sätt.
  ”Ett lätt och trevligt val”, sa Elisabet och nickade gillande mot Max. Han kunde andas ut ytterligare en gång. Snacka om rena rama pinan. Vem hade trott att någon kunde tycka att en pastarätt kunde göra någon glad. Undrar vad rika människor mer gick igång på?
  ”Svärdfisk blir nog bra”, sa Bastian kort. Han verkade ha bestämt sig för att prata så lite som möjligt.
  ”Precis som jag då!” kvittrade Elisabet glatt men stannade upp när hon såg hur besvärad Bastian blev. Hon hade kanske insett att förhållandet mellan sig själv och sonen inte var i bästa skick. Kanske att det alltid hade varit så, men det var dags för en reparation.
  ”Musslor”, muttrade Peder. Han verkade inte ha några som helst planer på att prata med någon av dem under hela kvällen. Riktigt trevlig prick. Eller inte.
  Efter att beställningen hade blivit uppsnappad av ett svarthårigt proffs lättades stämningen upp en aning. Bastian satt och pratade med Max som om de vore vilka kompisar som helst – de hade ju faktiskt andra saker att prata om än händer innanför skjortor och känslostormar. Det var ganska skönt att Bastian ändå var en av Max bästa vänner samtidigt som han var så mycket mer. Elisabeth och Peder satt och kallpratade jobb eftersom att de förstod att pojkarna inte ville ha med dem att göra, i alla fall så lite som möjligt. De satt antagligen och pratade om det nuvarande projektet företaget höll på med, men Max lyckades inte snappa upp någonting. De hade verkligen kunskapen om att kunna föra ett tyst samtal.
  ”Det fungerar ju ganska bra än så länge”, sa Max ut i tomma luften för att det inte skulle se så misstänksamt ut. ”Inget idiotiskt snack än.”
  ”Vänta bara”, svarade Bastian kort. ”Jag vet att det kommer. Så fort maten kommer ut, då smäller det.”
  ”Jag hoppas att du har fel.” Max log mot honom och Bastian kunde inte låta bli att le tillbaka.
  ”Jag är glad att du är här med mig Max”, sa han tyst.
  ”Vilken tur att jag orkade följa med dig då knäppis”, viskade Max och kände sig plötsligt full med fjärilar igen, som om det var första gången de träffades och allting var så spännande nytt. Konstigt att den känslan dök upp nu, när den inte behövdes. I samma ögonblick kom maten in.

”Så hur går det med fotbollen Bastian?” Peders kommentar tystade precis all munaktivitet som hade varit igång. Till och med Elisabeth som hade tänkt att sippa på sitt vin ställde ifrån sig vinglaset. Hon kanske visste att det var dags för problem.
  ”Hur menar du då?” Bastian lade ifrån sig sin gaffel och torkade sig med linneservetten runt munnen. Precis som man skulle göra om man blivit uppfostrad rätt.
  ”Ja men har du tränat någonting på sistone?” Peder lyfte upp en mussla och tittade rovgirigt på den innan han liksom kastade in den i munnen. Max försökte dölja sin avsmak så gott det gick, men han visste inte om han lyckades något vidare.
  ”Ja om du inte har märkt någonting så är vi i Italien för tillfället pappa”, sa Bastian syrligt och la betoning på ordet pappa. ”Jag är inte riktigt säker på vart jag kan hitta fotbollsplanerna här. Förresten var det menat som en semestertripp så jag trodde inte att jag skulle behöva träna nu när jag har en kompis med mig och allt.”
 Peder såg på sin son med blickar som inte riktigt gick att tolka. Han var en mystikens man Peder, och det var väl tur, Max hade inte velat umgås med honom om han var mer öppenhjärtat än vad han redan var. Bastian la ner sina händer i knät för att kunna knyta dem tills de vitnade, allt för att dölja att han kände sig påhoppad.
  ”Man tar inte ledigt från någonting som är så viktigt.” Peder sörplade i sig ännu en mussla på det där mysko eleganta sättet alla rika verkade kunde äta musslor på. Bastian såg med avsmak på resterna av sin svärdfisk och Max rörde bara runt i pastan som låg kvar på tallriken. Elisabeth såg besvärad ut.
  ”Kanske inte.”
  ”Falkh sa att det är ett träningsläger på gång. Han säger att du måste prestera till hundrafemtio procent om du ska få komma tillbaka till startelvan.” Peder fortsatte att ge Bastian alldeles för uttryckslösa blickar och Max kunde inte förstå vad det var man skulle kunna tolka ur dem. Det var som att se in i ett granitblock som försökte mjölka sig själv på vatten och han kunde förstå varför Bastian inte kunde kommunicera normalt med sina föräldrar.
  ”Hur kan du ta så enkelt på det här, när din mamma och jag lägger ner mycket tid och pengar på din framtid?” Peder torkade sig lätt om munnen med linneservetten samtidigt som han pratade.
Max spärrade upp ögonen. Herregud. Det här var ju värre än att läsa om Joakim Von anka när han gjorde Kalle Anka arvlös gång på gång.
  ”Men Peder, det där var väl till att ta i!” Elisabet öppnade munnen för första gången på länge. ”Bastian har ju en vän med sig, det kanske inte är roligt för någon av dem att sitta och lyssna på dina förhållningstal vid maten.”
  ”Tack mamma. Jag uppskattar din åsikt.” Bastian log obekvämt mot henne och vände sig istället mot Max. ”Jag tycker att vi går nu.”
Max nickade ett par gånger och lade ifrån sig besticken och rättade till skjortan som kändes för liten även fast de inte hade ätit så mycket. De reste sig snabbt upp för att komma iväg så fort som möjligt, men Max tänkte ändå på vad hans mamma hade lärt honom när han var liten och tackade för maten och för resan plus precis allting innan han och Bastian snabbt, men inte så snabbt att de väckte allas intresse, kom ut ur restaurangen. Istället för att de tog hissen och åkte upp till sin våning igen gick de utanför hotellets stora dörrar och det var inte förrän då Max kunde ta Bastians hand och stanna upp.
  ”Det är över nu.”

Det luktade hemma, Sverige och Solna i trapphuset. Det luktade som det hade gjort när han flyttade dit med en miserabel mamma och en lillebror som hade förlorat sin pappa alldeles för tidigt. Skillnaden med den gången när han stod där med tårarna upp över ögonen var att eftersmaken inte längre osade av misslyckande. Den här gången stod doften för allt han hade, för allt han ville ha, och för allt han älskade. Visst att han kände sig osäker och ledsen över att de inte hade mer pengar än vad de nu hade, men han hade ändå en familj han kunde ty sig till. Och när det nu kändes allra jobbigast, då hela hjärtat verkade vilja sjunka tillbaka in i kroppen så att det slutade slå, då skulle han ha Bastian att luta sig mot.
  Resan till Italien hade varit det slutgiltiga, det som sa hur han kände och hur han förmodligen alltid skulle känna. Inte för att han varit osäker helt och hållet på sista tiden kändes det ändå som att de här fyra dagarna hade tagit dem till en punkt där det inte längre kunde gå dåligt. Visst att Bastian förmodligen aldrig skulle våga sätta datum på när det var dags att säga till makarna Reenstierna hur det egentligen låg till, men det kändes inte som att det var viktigt längre. Max log för sig själv och tog sig upp för trapporna med visst motstånd. Hela hans kropp gjorde motstånd, den gillade inte att flyga alls. Speciellt inte luftgroparna påminde Max sig själv och magen vände sig ut och in på en sekund. Han stannade till och drog in lite trapphusdoft och lät kroppen inse att den inte upplevde några flygfärdigheter för tillfället. Han var hemma.

Ögonlocken kändes som om de var ifyllda med bly – lite som Bastians mammas ansikte, men bara ögonlocken. Det var ingen tidsskillnad mellan Stockholm och Rom, men det enda kroppen ville var att slappna av och somna. Fnatta fick den helt enkelt göra i morgon. Helst av allt hade han hoppats på att Carin också kunde vänta till kvällen därpå, men eftersom att han inte ens orkade ta upp nycklarna ur byxfickorna fick han stå ut. Sportbagen han hade haft med sig till Rom verkade vara fylld med tegelstenar, men det enda som fanns där i var i stort sett bara hans kläder och lite taxfree som han bara var tvungen att ha för att klara flygresan. Men eftersom att han hade fullt upp med att inte dö bara av att tänka på luftgroparna hade det inte blivit något ätande, och det var väl tur det. Annars hade de säkert fått utrymma första klass på grund av oanade spyor.
Ett,två,tre,fyra,fem,sex. Framme.
  Nu var det bara att ta orka lyfta armen och sen var det färdigt. Dörren skulle öppna sig av med hjälp av Carin, bagen skulle hamna i hallen där tvätten sedan skulle bli omhändertagen av Carin och Max skulle bara stupa rakt ner i sängen. Mer än så var det inte. Mer än så skulle han inte göra.
Han tryckte snabbt in ringklockan och släppte den kort därefter. Om Hugo hade varit jobbig att lägga skulle det bli ännu jobbigare att lägga honom efter att han själv hade kommit hem. Det skulle ta hela natten plus att spindelmannen skulle vara tvungen att nämnas åtminstone ett par hundra gånger innan det skulle ge någon som helst effekt. Om han ansträngde sig kunde han höra tysta, små försynta fötter som tassade fram i ultrapid. Hugo hade definitivt haft svårt för att sova ikväll. Tur att Max inte gjorde en storstilad entré, något som säkert Johan eller Bastian hade fått för sig om att göra.
Det klickade till i låset och dörren gick ljudlöst och långsamt upp. Carin visste precis hur den där dörren skulle tas, hon hade åratals träning. I alla fall fyra.
  ”Hej gubben”, viskade hon glatt när han gav henne ett brett men trött leende. ”Hugo har varit totalt omöjlig ikväll, givetvis för att han visste om att du skulle komma hem sent.” Hon öppnade upp dörren på glänt så att han snabbt och smidigt skulle ta sig in utan att släppa in för mycket ljus i lägenheten så att Hugo skulle märka att det lyste i hallen – det fanns ändå ingen dörr in till Hugos lilla skrymsle och den ungen var ljuskänslig på nätterna.
  ”Jag kan förstå det” sa Max lågt och fumlade av sig skorna innan han ställde ner bagen i ett tomt hörn. Han sträckte på ryggen för första gången på länge och det var verkligen skönt att kunna breda ut sig så mycket som möjligt. ”Jag är hur trött som helst. Det har varit en tuff dag.” Han gäspade och Carin log.
  ”Kom in i köket ett tag?” Carin såg på Max med en blick som gjorde klart för honom att hon ville veta hur det hade varit redan nu och inte dagen därpå. När hon ändå var uppe och pigg var det ingen idé att lägga sig tidigare. ”Jag kan ordna varm choklad till dig, så somnar du bra sen.”
  ”Visst, visst.” Det var ingen idé att avfärda sig och Max gäspade bara stort en gång till innan han pliktskyldigt följde efter sin något kortare mamma in i köket där kökslampan fortfarande var tänd. Max säckade ihop på en av köksstolarna och Carin började så tyst som möjligt plocka fram en kastrull där hon kunde värma mjölken på. Tydligen ville hon inte ha den korta versionen där hon istället hade kunnat värma mjölken i micron och sen var det klart, men Max tyckte inte att det var mer än rätt att lyda sin mammas önskning.
  ”Var det fint där ni bodde?” frågade hon medan hon tog fram ett mellanmjölks paket ifrån kylskåpet. Max fokuserade på den rutiga pyjamasen hon hade på sig  – den hon hade fått av Hugo i julklapp. Naturligtvis utvald och betald av Max, men ändå. Den såg stor ut på henne nu, inte som när han hade köpt den åt henne. Hade hon gått ner i vikt, och när då i sådana fall?
  ”Klart det var, det är ju ändå Reenstierna vi pratar om eller hur?” Max snärtade av meningen. Den frågan var väl ändå ganska uppenbar, de skulle inte bott i ett vindskydd för åsnor direkt. Carin brydde sig inte om att han var lite brysk i tonen utan fortsatte.
  ”Hade du det trevligt? Du ser inte ut att ha varit ute mycket i solen någonting.” Nu hade hon istället förflyttat sig till skafferiet där hon stod och letade efter obojförpackningen. Max såg den men han orkade inte säga någonting.
  ”Jaaa, det hade jag väl.” Han kunde ju inte direkt säga någonting om de underbara timmarna de hade haft i sängen, både morgon och kväll typ alla fyra dagar. För att inte tala om de åtskilliga minuterna i duschen! ”Bastian och jag hade i stort sett fria tyglar hela tiden, vi hade en hel svit för oss själva i stort sett och vi kunde göra vad vi ville. Hans föräldrar jobbade i princip hela tiden och vi såg dem bara över en middag i gårkväll.” Max kunde inte låta bli att le åt spektaklet.
  ”Vet Bastians föräldrar att ni, eeh, jaa, uhm, dejtar?” Carin rodnade. Hon visste väl inte om det var passande för henne att fråga, men Max tyckte inte att det var speciellt konstigt att hon gjorde det. Hon var ändå hans mamma, och den respekten Max kände för henne var mer än nog att kunna svara på den simpla frågan.
  ”Nä.” Max kände hur hans egna kinder ändrade färg. ”Det anses vara eh, ja, typ opassande i hans familj. Och jag förstår ju att han är försiktig, nu när hans pappa är lite sur  och så.” Han såg på Carin som redan stod och rörde om i mjölken för att den inte skulle bränna fast i botten av kastrullen. Hon var fenomenal på att hålla sig undan illaluktande bränd mjölk och odiskbara kastruller. Men sen var hon mamma också. Det sa väl allt.
  ”Det är väl aningen speciellt”, sa Carin och stannade upp i det hon tänkte säga. Antagligen för att hon inte skulle säga fel saker så att hon skulle såra honom, men det trodde han inte att hon skulle göra oavsett. ”Vem vet, hans föräldrar kanske har väldigt strikta föräldrar själva och att det är en principsak.”
Huvudet på spiken mamma.
  ”Något sådant antagligen.” Max såg ner i bordet för att inte möta hennes blick. ”Men jag tycker ändå om honom för den han är.” Gud, vad det här var jobbigt. ”Så länge han behöver ha den här fasaden uppe får han ha den. Jag ska inte tvinga honom till annat.”
Carin stannade upp i det hon gjorde och Max trodde nästan att hon skulle låta mjölken bränna vid när hon plötsligt började röra frenetiskt igen.
  ”Max, när blev du så vuxen?”  Hon såg på honom med mjuka, vänliga ögon som var fyllda med så mycket hemligheter han aldrig någonsin skulle kunna förstå sig på.  ”Det känns konstigt att sitta och lyssna på sin äldsta son som pratar så vuxet och moget om ett förhållande som många inte skulle våga erkänna att de skulle vilja ha.” Hon drog av kastrullen från plattan, antagligen var mjölken klar. Max visste inte om tiden hade stannat eller om den faktiskt bara skenade iväg utan att han kände av det. Han visste inte vad han skulle säga. Han visste inte om han kunde säga att han kände sig mogen, pånyttfödd. Han visste bara det att Bastian hade öppnat upp så mycket av honom själv som han inte visste att han kunde känna. Att en enda liten tanke kunde göra honom lyckligare än någon annan på jorden, att en enda kyss kunde göra så att han enkelt kunde flyga till månen.
 ”Jag tror aldrig att jag kommer att kunna bli vuxen mamma.” Max såg upp på henne igen från att ha fumlat med sina pianofingrar. ”Jag är typ ganska rädd att bli vuxen. Att ta över bekymmer som jag har kunnat lasta på andra. Att ta hand om mig själv och se till att jag inte hamnar där andra hamnat.” Han suckade när hon tyst ställde den nu varma chokladmjölken på bordet framför honom. ”Jag tror inte att jag vill bli vuxen.”
Carin la en trygg hand på hans huvud och smekte hans hår som han sett henne göra på Hugo så många gånger, så som hon gjort när han själv varit liten och så hon gjort på hans pappa när han levde. Det var en gest som gjorde Max berörd enda in i benen, en gest som han uppskattade mest av allt.
  ”Lilla, lilla gubben. Jag är så stolt över dig.” Carin såg tafatt på honom och han skymtade någonting som glittrade till i hennes ögonvrå. ”Drick upp och gå och lägg dig. Jag förstörde det roliga med att komma in på tokigheter. Vi kan ta det imårrn istället?” Hon smekte hans hår en sista gång och så var hon inte längre där. Instängd på sitt rum där han inte ville veta vad det var hon tänkte på, instängd på sitt rum där hon kunde visa sitt sanna jag – men inte för någon annan än sig själv.

Plötsligt var han inte ett dugg trött och den varma chokladen lockade inte längre. Han ställde ner koppen i vasken och såg på när vattnet sköljde ner den ljusbruna drycken i avloppet. Han kände sig elak mot sin mamma som hade gjort sig besväret att stå och koka den, men hon hade fått honom att tänka på så mycket annat som inte gjorde honom direkt sugen. Istället släckte han i köket, såg till att plattan inte var på och stängde själv in såg på sitt rum. Han såg med mörk blick på sin fåniga dörr och ville bara ha den utbytt. Vadå Pride? Rummet var städat. Det hade det inte varit när han hade lämnat det – kläder hade legat huller om buller för han hade fått världens panik över hur han skulle packa. Det var ändå familjen Reenstierna han skulle åka med och att ha sunkiga kläder i det sällskapet var typ som att vara insmord i något illaluktande. Carin hade väl inte kunnat hålla fingrarna borta antagligen, fast att hon säkert jobbat häcken av sig precis som vanligt och att Hugo hade fått tillbringa alldeles för mycket tid hos sin barnvakt. Den välbäddade sängen kändes inte längre lockande, och han beslutade sig för att sätta sig framför datorn istället. Lika bra att han var dödstrött när han lade sig i sängen, med den här nalkande piggheten i ögonen skulle han kunna göra lika bra ifrån sig på sovfronten som en påtänd pundare.
  Med ett par snabba klick var han inne på MSN och var snabb att stänga av volymen så att varken Hugo eller Carin skulle bli störda. När det väl var gjort bytte han nick från Nu drar vi till Italien till Hemma, död och påtänd. Ingen på hans nära vänner lista var inne, inte ens Bastian. Max trodde att det var det första han skulle göra, smita in på MSN och skryta om hur helgen varit för alla som orkade lyssna. Men tröttheten hade kanske även där tagit ut sin rätt, som den egentligen hade gjort hos Max men som helt plötsligt hade tagit någon konstig vändning där han istället höll på att förgås om han inte fick social kontakt från någon. Det skulle duga med vem som helst, bara det var någon.

Futuresexxx Säger:
Är det dags att pallra sig hem åt nu eller? -.-

Hemma, död och påtänd säger:
?

Futuresexxx säger:
Ja, här lämnar du landet och mig för det soliga spanien med din mans hora och säger ingenting? ><

Hemma, död och påtänd säger:
Jag tror du har tagit mig för någon annan. försök på plattan och se om du hittar torskarna och pimparna du vill ha tag på.

Futuresexxx säger:
Oj då, dåligt humör? För lite sex?

Hemma, död och påtänd säger:
Läggav. :< Jag är inte på humör.

Futuresexxx säger:
Det märks, jäkla pms barn.

Hemma, död och påtänd säger:
Pfft, jag tycker inte att du ska pratao m att ha pms, det verkar som att det är någon annan som inte har vaknat på rätt sidan. Eller så är det att du behöver sova och är lite smågrinig, precis som min lillebror när han inte får som han vill.

Max bet sig i läppen. Han hade inte lust med att lyssna på Ismaels jävla drygsnack om han inte hade något vettigt att säga. Så trött var ändå kroppen att den gjorde motstånd mot skitsnack. Det var väl bara att se vart den här konversationen skulle komma att leda.

Futuresexxx säger:
Okej, nu känner jag av alldeles för mycket nega tiva vibbar. Jag tycker att vi lägger ner det här. Örjar om på ny kula.

Futuresexxx säger:
NEJMEN HEJ! Var det härligt i Italien? Jag har saknat dig som tusan. Kännts hopp löst tomt utan dig. Msn är ingenting utan mitt lilla troll ;D

Hemma, död och påtänd säger:
Troll? Plötsligt fick du mig att tänka på trollen i Bamse som skulle sno Teddie i någon tidning för att de trodde att han var en teddybjörn bara för att han var en björn och hette teddie. Fast, om jag hade varit ett sådant troll hade jag antagligen skrämt ihjäl alla. Du är inte död än, så nej, inget troll.

Ich ja, det var trevligt,

Futuresexxx säger:
Bajs,, jag hade hoppats på att du skulle hatat allting och bett mig komma och hämta dig där du är. Så det är inte så? Passionerat sex med mig i en hus vagn? Nej?

Hemma, död och påtänd säger:
nej tack. Schysst att du frågar men jag kan fixa sådant på eget håll.

Futuresexxx säger:
Det var det jag bar rädd för. Du har gett dig av till de sällan jakt markerna :(

Hemma, död och påtänd säger:
jag tror inte att du tycker om att andra är glada.

Futuresexxx säger:
Där har du fel, kära Watson. Jag tycker om när folk är glada men jag tycker itne om när folk jag vill ha är glada med andra. Jag vill inte beta om du gar sex med mister Hansome, jag vill bara veta om du har tänkt att ha sex med mig

Hemma, död och påtänd säger:
Jag tycker att alltng verkar handlaom sex nuförtiden, kan du inte bara ge ipp?

Futuresexxx säger:
nä. för det är det enda jag vill göra. Det och haschimportera, men detär inte lika viktigt. Oke? Förstår du? Så jag har en ide. Kom och träffa mig?

Max stelnade till. Var han helt störd och ofuntad i hjärnan eller? Det var ju knappt att han hade vågat träffa Bastian, då var det väl för fan klart att han inte hade lust att träffa någon störd rastaman som säkert hade gjort femtioelva tjejer på smällen sju gånger om fast att han sa att han var homo? Herregud, vad tog han Max för, en madrass eller?

Hemma, död och påtänd säger:
lägg av.

Futuresexxx säger:
Lägg av? Nä, jag kan lägga dig ner

Futuresexxx säger:
i din säng

Hemma död och påtänd säger:
Kandu aldrgi vara seriös?

Futuresexxx säger:
jag tror inte att det ordet finns o mitt voka bulär,
Såå, träffas? Plattan? NK?

Hemma, död och påtänd säger:
Jag ska nog sova nu. Kan tänka på saken men jag tror inte att det kommer bli något positivt avdet hela

Futuresexxx säger:
Trist. Jag hade hoppats på ett BJ.

Hemma, död och påtänd säger:
aah. Hejhej

Han gav upp för kvällen. Om han hade tur så skulle Ismael skärpa till sig under veckan då det skulle vara roligare att prata med honom – nu satt han säkert och var påtänd upp till öronen och tänkte inte på annat än avsugningar till höger och vänster. Det kändes ändå som att det var dags att ge upp för sakens skull, det var dags att sova och han orkade inte vara hypertrött i skolan. Med halvslutna ögon stängde han av datorn, tryckte av skärmen på knappen och drog just tshirten över huvudet då mobilen pep till. Första tanken var att det var Ismael som fortsatte dryga, men insåg att störd rastaman inte hade hans mobilnummer.
Max blev nyfiken och letade fram mobilen som av någon anledning inte ville hittas till en början. Det kanske bara var ett sms från Johan eller Hanna som ville veta om han hade kommit hem, eller, så var det någon helt annan. Hjärtat bultade till hårdare än vanligt ett par gånger. Fingrarna ville inte riktigt när han fumlade med knapplåset som inte ville ge med sig och när han äntligen fick skärpa i blicken och såg vem det var ifrån kunde han inte låta bli att le.
Bastian.

Hej Maxen, svårt att sova? I alla fall jag. Tack för den bästa helgen på länge. Ska vi ses i veckan? Jag har inte träning varje dag – Falkh ska iväg på något förbundsmöte, sen är det ju träningslägret i helgen. Sov gott. Puss

__
De första dagarna på veckan hade gått alldeles för långsamt och det var mest på grund av att han inte sett en skymt av Bastian. Inte i omklädningsrummet inför idrotten, inte ute på gatan, inte ens i korridorerna där maktspelet mellan de olika programmen verkade ske. Inte för att han kände någon vidare obehagskänsla i magen. Det var mer så att han saknade att se hur Bastian log åt allting som han tyckte var vettigt att le åt, och att det ibland kunde vara Max kändes enormt.
  Nu klev han istället ensam av tunnelbanan eftersom att Johan hade tillbringat föregående natt hos Hanna. De skulle mötas utanför skolan och Max var redan sen, men vad kunde han göra, det var inte hans fel att någon hade kastat ut någonting framför tåget och att allting bara stannade upp i en kvart eller mer. Det var bara tur att han hade långa ben så att han kunde jämna upp förseningen lite, men när han började närma sig skolan kunde han på håll se Hanna trampa runt och Johan hoppa upp och ner för att värma upp kroppen. Fast att det var vår hade värmen inte anslutit sig till Stockholmstrakterna.
Folket droppade in på skolan i stora grupperingar och det var bara Johan och Hannas hår som lyste upp den annars så enformiga hårfärgsskalan. Max kunde fortfarande inte se deras ansiktsuttryck men han förstod att de inte ville annat än att bara komma in – fast de var ändå så trogna vänner att de stod utanför bara för att han inte skulle behöva gå själv. Han skyndade på och undvek små blöta vattenpölar för att inte vätan skulle tränga genom tyget på skorna så att han skulle få gå omkring med kalla fötter resten av dagen. Med en giraffs graciösa sväng på benen undgick han också en hundskit med ett par centimeter, något han tackade Moses och hans dromedarer för. Kul att lukta skit i skolan där folk redan tyckte att han luktade illa. Det skulle verkligen vara en knuff i rätt riktning. Snacka om att ens chanser att inte vara mer än lite illa bemött sumpades direkt om man kom innanför dörrarna och luktade värre än soptippen utanför stan.
  ”Hej där Max!” Johan sträckte på sig och smällde iväg ett solskensleende som dessvärre inte kunde mätas med Bastians, men ändå, han var inte långt ifrån. Max skyndade fram till dem och undgick precis att smälla in i någon som han trodde sig uppfatta vara Anna Svensson med följe. Hon såg bittert på honom och fortsatte, som om hon stod högre i kurs än vad han själv gjorde.
Där stod Johan i sin vanliga nitmundering och Hanna stod i en söt puffklänning som verkade vara ärtgrön. Max var inte riktigt säker på nyansen men chansade lite, hon såg verkligen ärtig ut. Speciellt med färgskillnaderna i håret och på klänningen.
  ”Hej där”, svarade han spakt innan han riktigt hunnit ta ögonen ifrån Hannas något färgsprakande kreation som verkligen, ja, lyfte upp stället. ”Hade ni det bra igår eller?”
Johan kastade en menande blick mot Max som Max mer än gärna mottog och det var svårt att hålla sig för skratt. Max visste nämligen att de skulle äta middag och sen gå på bio med respektives föräldrar. Antagligen så hade det blivit en fransk film om ätbara sniglar om han kände Johans föräldrar rätt.
  ”Jodå, Johan höll lådan hela tiden”, sa Hanna glatt och klappade Johan lätt på kinden som om han hade uppfört sig som en riktigt bra pojke under kvällen. Max frustade till och hade svårt att hålla sig för skratt, men han gjorde det för Johans skull. Det var svårt att se Johan som en svärmors respektive svärfarsdröm, men visst, varför inte?
  ”Pappa och Johans föräldrar kommer verkligen bra överens! De satt och pratade med varandra hela kvällen, till och med under filmen. Pappa gick och pratade om den hela vägen hem igår så att Johan blev röd om kinderna. Det var jättekul!” Hanna såg entusiastiskt på Max och sedan på Johan, och så en gång på Max igen.
  ”Johan är riktigt bra på att göra föräldrar glada. Ni kanske borde laga mat åt dem någon gång också?” Max log brett och kliade sig i håret. Johan tyckte typ om att steka köttbullar.
Johan himlade med ögonen och Max skrattade till vilket ledde till att Hanna stirrade misstänksamt på dem båda. Hon ville nog inte erkänna för Max att Johans matlagningskunskaper var riktigt begränsade, fast att hon borde veta att Max redan visste.
  ”Det kanske är bäst om vi bara går in och sätter oss ner innan jag fryser öronen av mig”, muttrade Johan och pekade bevisande på sina öron som var helt knallröda.
Hanna vände runt i sin ärtgröna klänning och Max blev yr i huvudet, den var verkligen grön. Max och Johan gick som plikttrogna hundar bakom henne fram till det att de kom in genom dörrarna. Då slöt Johan upp bredvid Hanna men Max höll sig kvar i bakgrunden för att han hoppades på att hitta det han hade velat lägga ögonen på hela veckan. Det var rusningstrafik precis överallt eftersom att alla hade bråttom till skåpen där allt möjligt fanns, och eftersom att alla började ungefär samtidigt var det ännu mer olägligt att vistas i skottlinjen. Max såg sig om till höger och vänster och började undra om det var meningslöst, men då såg han det han ville se och då behövdes det inte mer för att friska upp morgonen. Bastian stod, skyddad med sina små anhängare kring sig. De små arbetsbina slogs om de allra högsta och förnämsta positionerna kring Bastian som snarare var alfahannen i gänget än bidrottningen. Men om det hade funnits en bikung hade det varit Bastian, helt klart.
 Max försökte se vart det var han gick samtidigt som han försökte ha fokus på vart Bastian befann sig. Han stod där lutat mot (antagligen sitt eget) ett skåp och Hampus, Sarah, Danne och resten av plastgänget stod runt omkring. Det såg visserligen bara ut som att Bastian pratade med Hampus och Sarah, men de andra ville väl också ha sin beskärda del av kakan. Max trodde att hans ögon och hjärta skulle poppa ut ur kroppen på honom när Bastians hand vant gled genom de silkeslena hårslingorna som prydde hans huvud, och Max trodde att han skulle dö när Bastian log sådär snett mot Hampus när han tyckte att någonting var roligt. Max ville egentligen inte annat att Bastian skulle se bort mot dem ett tag och ge bort lite kärlek, men han visste antagligen inte att Max hade kommit till skolan än.
 Plötsligt såg han hur Bastian tog upp sin flashiga telefon ur byxfickan och knappade in någonting lite snabbt innan han lade ner den igen. Max blev nyfiken och funderade på vem det var han sms:ade med, men det var väl egentligen ingenting han hade att göra med.
Han hade inte lagt större märke till att han börjat gå fortare och fortare och plötsligt gick han rakt in i Johans rygg och där  tog det tvärstopp.  De hade tydligen stannat framför honom eftersom att de hade nått sin ändhållplats, och Max hade inte märkt någonting. Han hade varit alldeles för upptagen för att se vad Bastian gjorde för att upptäcka vad resten av världen sysslade med. Plötsligt surrade det till i fickan och Max drog motvilligt upp telefonen ur fickan, där han stod nu hade han fullkomlig översikt av vad Bastian gjorde, oavsett om han hade sett till att peta sig i näsan offentligt eller om han hade tänkt spotta på någon förbigående han inte tyckte om.

Ska du stå där och dregla länge, eller? ;) Hemma hos mig ikväll? Ta med matteboken, så kör vi det du har fastnat på.

Max rodnade så att han trodde att hans öron blev rosa. Gud vad pinsamt! Bastian måste ju tro att han var värsta fixerad eller något, stå där och dregla offentligt utan att ta hänsyn till att det fanns andra som kanske upptäckte att han inte var speciellt diskret. Läckert Max, en eller femhundranittioelva poäng till på stalkerpoängslistan. Great.
  ”Johan anropar Maaaaaaaax, Max till basen tack.” Johan ruskade om Max så att han såg stjärnor framför ögonen. ”Du är någorlunda bisarr, vet du det? Det är dags för mig att kila, ska springa bort till Hampus och dra med han till aulan nu, vi skulle ha möte där. Jag hälsar från dig till Basse, bra va?” Johan log. ”Du vågar ju inte be mig själv och jag ser ju att du mer än gärna vill sätta tänderna i honom men tyvärr får du nöja dig med Hanna.” Johan skrattade till och gav Hanna en kärleksfull blick som sa att hon långtifrån var jobbig. Han kastade sig över henne och överröste Hanna med en miljon smackande pussar eller så och Hanna fnittrade hysteriskt, mest för att hon uppskattade det och för att hon ville ha mer, men för syn skull försökte få det till att Johan var boven i dramat och att hon inte alls ville.
  ”Vi syns sen på lunchen eller inte alls”, sa Johan och gjorde honnör och sprang iväg, rakt mot plastgänget och Bastian.
Hanna vinkade sött mot Johan som såg ut att kunna hoppa på henne en gång till men han höll inne med sina djuriska lustar. Max såg på Hanna som såg tagen ut från någon söt liten barnteater, men sa ingenting om det.
  ”Nu blev vi av med den där galningen.” Hon vände sig om och såg på Max. ”Matte nu förresten, var det inte det du hade problem med?”
  ”Jo, det var väl det.” Max ansträngde sig för att inte låta allt för glad. ”Men det ordnar sig.”
Hanna såg misstänksamt på honom. ”Det ordnar sig väl inte om du inte får ordning på det?”
  ”Nää, men jag har en bra lärare”, svarade Max drömskt och rörde sig i sidled för att några steg senare hamna framför sitt skåp. Snabbt för att inte alla andra papper skulle åka ut ur skåpet drog han till sig matteboken som en matador drar till sig det röda skynket så att inte tjuren ska kunna springa in i det. Smidigt som en katt slog han igen det och låste, på mindre än en minut. Rekord trodde han. Hanna skrattade.
  ”Du har aldrig tänkt på att städa det där skåpet?”
  ”Vadå städa? Vi slutar ju snart.” Max ryckte på axlarna och de började sin väg upp för trapporna för att möta domedagen, som för dagen i ära var mattelektionen som handlade om sådana saker som fick Max öron att blöda. Nämligen matteräknandet i allmänhet.

 

Han tryckte på den släta knappen som ledde till ringklockan, lyssnade fundersamt medan han hörde den gälla men klassiska och lite präktiga signalen. Dagen hade varit hyfsat bra men mattelektionen hade verkligen bara varit ren skit. Det kanske var bra om Bastian hjälpte honom med det så att han inte var ute ur leken helt och hållet. Det skulle se så dåligt ut att inte ha klarat matte b i slutbetygen, för han hade ju inga ig:n än så länge. Max suckade. Frågan som fortsatte köra runt i huvudet på honom som bladet i en bakmaskin var om han verkligen ville det här ikväll, om han inte skulle ta och göra någonting annat.
  Han kände sig lite tråkig, lite för alldaglig, lite för enkel. Blommorna bredvid honom i fönstret hade antagligen kostat mer än vad hela hans mundering hade gjort. Fotsteg hördes på andra sidan av dörren. Fotsteg som lät precis som Bastians fötter. För, det var just Bastians fötter, faktiskt. Max hade klarat av att springa hem till Bastian utan att möta på någon av hans vänner som inte visste om att Max och Bastian var tillsammans. Och om det hade hänt skulle han bara dragit en dålig förklaring om en mamma som kände en annan mamma som tvingade på den andra mamman om att hennes son inte kunde matte och att den andres son kunde och så vidare, svårare än så var det inte. Dörren öppnades lite för häftigt och Max höll på att dö ytterligare en dörr när han insåg att han stod i skottläge för att få dörren i huvudet. Han hoppade osmidigt åt sidan för att inte bli träffad och möttes av en förvånad blick.
  ”Hejhej, här är jag!” sa Max fånigt och hade kunnat strypa sig själv på stället. Det var väl uppenbart att han var där kanske? ”Fast det vet du ju redan.”
  ”Haha, ja det gör jag väl”, sa Bastian och flinade brett samtidigt som han drog in Max i lägenheten och drog ner dragkedjan på hans jacka. ”Gick det bra att gå hit eller?”
Max höjde ett ögonbryn och log mot tandkrämsmannen. ”Vad ska det där betyda?” Han log ännu bredare. ”Det låter som att någon är nervös för att jag skulle ha setts på fel ställen.” Han böjde sig ner innan Bastian hade hunnit svara och ställde upp sina skor på skohyllan där de hörde hemma. Bastians skor låg utspridda enda bort till toalettdörren. Han verkade haft bråttom till någonting. Haha.
  ”Vaa?” Bastian såg oförstående ut när Max reste sig upp igen. ”Nu hängde jag inte riktigt med där.”
  ”Jag menade att du kanske var rädd att några av dina vänner sett mig och skvallrat för resten av Stockholms befolkning.” Max skrattade fånigt till och började bli orolig för sin mentala hälsa, det kanske var något på gång? Han hade skrattat för ofta och för fånigt allt för mycket de senaste dagarna. Eller så kanske det vara var Bastianabstinens som utlöste  problemet.
  ”Nej men ingenting sånt heller!” Bastian såg bestört ut. ”Om jag hade varit så skraj hade jag under täckmantel knappt vågat ta mig hem till dig förstår du väl.” Han log nu.
  ”Bra, hade varit jobbigt om min pojkvän inte kunde träffa mig alls på grund av att jag befinner mig längre ner än på samhällstegen än vad han gör.” Max himlade med ögonen men kunde inte slita sig från åsynen av Bastian som stod framför honom. Allting var så läskigt perfekt. Kattögonen lyste, de mjuka läpparna såg nafsvänliga ut och kroppen såg ut som om den vore av stål slash nallebjörnsmaterial.
”Jag tycker att du pratar för mycket. Ska vi ta och börja med det vi bestämde oss för att göra?” Han gav Max en menande blick lite längre ner under midjan och en knut knöt sig i bröstet. Ja tack? Max rodnade.
  ”Matte alltså”, sa Bastian retligt och log med glimten i ögat. Max blev lite småsur. Var han tvungen att retas sådär eller?
  ”Jaa, matte var det ja”, mumlade Max besviket och plockade upp sin väska som han hade släppt ner på golvet i samma stund som han hade kommit innanför dörren.
  ”Det låter nästan som att du är lite besviken över någonting?” Bastian såg på honom med sluga ögon men brast ut i ett högt skratt. ”Matte först Max.” Betoning på först.
Max följde efter Bastian som gick ut i köket där han hade rustat upp för en kväll i matteböckernas tecken. Eftersom att Bastian typ hade gjort klart matte B för länge sen bara för att han var världens mest ultimata människa kunde han lätt hjälpa Max mellan varven samtidigt som han gjorde samhället en tjänst och jobbade lite i sin egen bok.
  ”Du kan äta hur mycket du vill. Det är ändå ingen annan än jag själv som kommer äta maten i kylen och eftersom att jag inte kan äta för fyra är det bara att du gör det.” Bastian bländade av ett colgateleende och roffade åt sig en plötsligt puss så att Max nästan tappade balansen. Ett rus av lycka virvlade omkring i Max inom loppet av en tiondels sekund och med den här känslan i magen skulle han nog klara av hela mattekursen på en enda kväll.
  ”Jag kan ta en cola om det är okej?” frågade han försynt efteråt bara för att försöka bevisa för Bastian att han inte trubbades av totalt på grund av den där lätta pussen från de där mjuka och välsmakande läpparna. Bastian gav bara Max en menande blick som sa att han inte ville säga en gång till att det var tillåtet att dricka upp vattnet i kranen om det var det han ville och Max gick snabbt bort till kylskåpet, öppnade det, tog flaskan och stängde dörren fort så att ingen skulle reagera på att han hade gjort någonting.
  ”Du behöver inte fråga.”
  ”Men jag tycker att det är trevligare att fråga än att bara ta.” Max kontrade.
  ”Det är sant.”
  ”Kommer din mamma hem ikväll?”
  ”Inte vad jag vet, men man vet aldrig. Hon börjar dyka upp på sådana mysko tider att jag aldrig är säker längre, men jag vet i alla fall att de fortfarande är i Sverige.” Bastian log snett och bredde ut sig ännu mer över köksbordet. Han verkade tro att det skulle bli en helkväll. Urk, Max som oftast gav upp efter en halvtimme eller så.
  ”Fortfarande?” Max tog en klunk cola och fortsatte. ”Ska de verkligen utomlands snart igen?”
  ”Ingen aning. Men kanske. De reser ju väldigt mycket i jobbet och det skulle inte förvåna mig om de ska iväg snart igen. Kanske i helgen”, sa Bastian samtidigt som han skrev ner någonting i ett anteckningsblock.
  ”Och jag som tyckte det var häftigt att åka till Legoland när jag var liten”, svarade Max snopet och satt sig bredvid Bastian och försökte se vad det var han höll på med.
  ”Men sen är du ju lite efter också”, retades Bastian och knuffade lite på honom.
  ”Som om du inte vore det då eller?” frågade Max surt och snodde åt sig en puss innan det var slutdiskuterat.

Två timmar matte var lite väl mycket för Max smak. Hans rumpa började känna sig förlamad och han hade ont i handen av allt skrivande och av alla uträkningar. Men han var tvungen att säga att det faktiskt gav resultat. Han kanske borde anlita Bastian för mer pluggkvällar? Han förstod i alla fall mer nu än vad han hade gjort av de senaste tio mattelektionerna.
  ”Känner du dig slutkörd eller?” Bastian såg roat på Max som precis hade dragit ut kajal i halva ansiktet av misstag. ”Du ser lite pandig ut.”
  ”Skojar du med mig? Såhär mycket matte har jag inte gjort på evigheter. Kanske inte sen vi höll på med plus och minus uppgifter, det kan jag ändå.” Max log och tillade snabbt ; ”Är vi färdiga nu?” Han la en hand på Bastians lår som för att säga att han egentligen hade lust med andra saker bara det att han inte vågade signalera mer än så ifall att Bastian skulle tycka att han var konstig. Max visste att Bastian ville mer än vad de gjorde men respekterade att Max kände som han kände och därför var det fel av Max att sända ut för mycket felltolkande signaler.
 ”Vi kan fortsätta en annan gång, om du känner dig färdig för idag?” Bastian la ihop matteböckerna i en prydlig hög och Max undrade om det kom sig tack vare att han jämt och ständigt hade varit omringad av pedanta människor som aldrig ville att någonting skulle ligga fel. Max hade kunnat låta böckerna ligga där i en vecka utan att han hade gjort något av det, men av principsak gjorde han det ändå för att göra Carin glad.
  ”Jag har gjort mer idag än vad jag gjort sen ettan på gymnasiet eller något”, sa Max stolt och sträckte på sin annars så smått kutiga rygg.
  ”Fast, jag råder dig att du går och tvättar dig i ansiktet för nu ser du mest sotig ut än söt kan jag lova.” Bastian drog ett finger längst med Max kind och Max kände hur hela kroppen ville göra annat än att gå in i badrummet och tvätta sig ren, men han ställde sig lydigt upp, såg trumpet på Bastian som knappt kunde hålla sig för skratt och så banade han väg mot toaletten och låste in sig för att få sig en makeover.
  Väl inne på toaletten kunde han slappna av. Av någon anledning hade han suttit och spänt sig hela tiden då de hade pluggat, fast framför allt de gånger Bastian hade lagt en hand på Max lår eller liknande då Max nästan fått hjärtstillestånd. Han såg sig i spegeln och förstod vad Bastian menade med Pandaanfall. Han såg verkligen ut som ett pandabarn som hade smetat ut sminket all världens väg, och det bara för att han hade suttit och gnidit sig i ögonen ibland när det kändes svårt att förstå sig på matten. Det var väl lika bra att ta bort allting när han ändå var igång. Vatten skulle antagligen inte hjälpa, men eftersom att han visste att Bastians mamma i stort sett använde lika mycket smink som vad Max själv använde hade hon säkert något lyxigt borttagningsmedel som han kunde använda en gång. Hon skulle ändå inte märka någonting. Han kände sig som en liten tattarunge när han öppnade och stängde badrumsskåpen i jakt på det ultimata borttagningsmedlet. Han hittade nya tandborstar och lyxiga tvålar, rakvatten och parfymer och rengöringskrämer, nattkrämer och alla tänkbara skönhetsprodukter. Han höjde på ögonbrynen när han hittade en undanstoppad anvisning om bieffekter för något som verkade vara botox, men han tittade inte närmre på det utan fortsatte sitt span. Efter ett par minuter verkade han ändå ha hittat rätt, en flaska med någon genomskinlig oljeblandning som skulle skakas. Glatt ovetande om vad som hände utanför stod Max och studerade sig själv när det svarta rann ner för kinderna. Det såg konstigt ut, mest för att det kändes ovant.
  Men han dog inte av att vara tom sådär, han klarade av det, speciellt tillsammans med Bastian. Annars kände han sig så naken och så överlämnad åt resten av mänskligheten. Förresten så skulle Bastians föräldrar få slag om han såg ut som ett pandafreak när han umgicks med deras son. Det skulle inte se respektabelt ut. Förmodligen var Bastian ganska lättad över att han i Italien till exempel valde att tona ner både på hår och ögon. Sakta såg han hur det svarta försvann i det nyputsade handfatet, vitt mot svart. Han såg på sig själv en gång till i spegeln innan han gick mot dörren. Silvergrå ögon utan svart, ett par fylliga läppar, nästan som en tjejs. Kul att vara kvinnlig man liksom.
  Eftersom att han inte hade låst dörren gick det snabbt att få upp den – och eftersom att han visste att Bastian väntade på honom ute i köket ville han inte dra ut mer på tiden än vad han redan gjort. Felet var bara det att han höll på att braka rakt in i någonting stenhårt men mänskligt. Bastians mamma.Vad gjorde hon där?
Max kinder blev röda men han försökte att snabbt tänka på annat så att hon inte skulle bli fundersam över vad det var han gjorde hemma, i hennes badrum.
  ”Eh, eh, hejsan!” kastade han ur sig alldeles för hastigt och insåg att hon antagligen tyckte att han var en jäkla nörd.
Hon tittade på honom en stund, ögnade från topp till tå som om hon hade inbyggd skanner och så öppnade hon munnen. Max väntade sig världens ramaskri.
  ”Är det inte Max, Bastians kompis? Vad kul att se att han inte sitter hemma ensam och tjurar!” Elisabeth Reenstierna kvittrade på som en kanariefågel och Max trodde inte sina ögon. Vad var det här för något? En alien som rövat bort den riktiga Elisabeth för att hon var för sträng och elak för sitt eget bästa? Eller kunde det vara så att hon faktiskt ändrat på sig? Max var handfallen och blev bara otroligt lättad när han hörde att Bastian lämnade sin plats ute i köket för att se varför Max dröjde så lång tid.
  ”Max, dog du inne på toan eller?” Bastian stack ut huvudet från dörröppningen och Max kunde se hur hans ögon spärrades upp vid åsynen av Max bredvid sin mamma. Han hade heller inte varit beredd på att hon skulle komma hem. Tänk om de hade gjort något olämpligt och hon stormat in på rummet och upptäckt dem?
  ”Eh, Bastian, din ma-mma är här.” Max stammade fram orden och tog ett steg bort från Elisabeth för att känna sig trygg igen.
  ”Ja, jag ser det”, sa Bastian och kom ut från köket och la armarna i kors. Han gillade det inte. Det märktes. ”Skulle inte du vara borta ikväll eller?”
Elisabeths blick vandrade från Bastian till Max och sen till Bastian igen.
  ”Jo gubben, men jag är tvungen att hämta lite kläder. Jag kan väl inte ha samma på mig hela veckan heller, det borde väl du om någon veta.” Hon log brett och såg på Max igen.
  ”Kul att du inte är ensam hemma, vad gör ni för något?” Hon trippade framåt bort från Bastian i sina skyhöga designerskor och släppte ifrån sig en handväska på en byrå som lägligt befann sig inom räckhåll.
  ”Pluggar”, muttrade Bastian. ”Vad tror du egentligen?”
  ”Vad trevligt. Jag ska inte uppehålla er längre.” Hon kvittrade till en gång till och började gå mot vad Max trodde var hennes och Peders sovrum, men så stannade hon upp och Max höll på att få en hjärtinfarkt. Vad var det nu då?
  ”Trevligt att se dig igen Max, hoppas att du uppskattade Italien!” Hon log brett mot honom och försvann sedan bakom en dörr innan Max hann att svara.
  ”Hur kommer det sig att hon kommer ihåg vad jag heter?” Max såg fundersamt på Bastian och kände sig plötsligt glad över att han just varit och tagit bort kajalen. Skönt att hon hann se honom i sitt ”naturliga” tillstånd.
  ”Kom, vi går in på mitt rum istället. Här får vi ju inte vara ifred.” Bastian nickade menande mot skjutdörrarna som ledde in till lejonkulan och Max följde fromt efter. När han väl kommit in stängde Bastian efter sig och Max kunde andas ut. Han gick och satt sig på Bastians säng och Bastian följde efter. Plötsligt låg de båda i sängen och såg upp i taket – Max med huvudet på Bastians bröst och Bastian bara rakt upp och ner.
  ”Hon är ganska trevlig för att vara din mamma”, sa Max och lät grötig på rösten eftersom att halva hans mun var tryckt mot Bastians bröst. ”Det är inte som beskrivningarna direkt. Hon verkar överglad.”
Bastian suckade. ”Du har rätt, det hela känns ganska mysko. Hon är lite för trevlig, lite för glad. Dessutom brukar hon aldrig vara hemma om inte pappa är med. Och om jag ska vara ärlig hade jag aldrig trott att hon skulle tycka att du var okej, inte så här omgående i alla fall.” Max märkte hur Bastian stelnade till efter det sista uttalandet. Han började istället smeka Max över håret på det där sättet som bara Bastian kunde, då det kändes som att håret hade förvandlats till rent silke och att Bastians hand var något magiskt redskap.
  ”Jag vet mycket väl vad människor tycker om mig”, fnittrade Max. ”De tycker att jag är konstig men det är ju tur att jag själv vet bättre än så.”
  ”Du är bättre än konstig”, sa Bastian som fortfarande stirrade upp i taket. ”Du är knäpp.”
 Max lyfte upp huvudet och såg på Bastian med en intensiv blick.
  ”Jag skulle väl aldrig klarat av att umgås med dig annars, eller hur?” Han såg inte hur Bastian reagerade men antagligen var det väl positivt. Det han mest såg fram emot var ett leende.
  ”Precis.” Bastian kvävde ett skratt. ”Det är ingen normal människa som skulle klara av mig eller min familj en längre tid om de inte var knäppa själva. Så, jag tror att det är en ganska bra komplimang från min sida.”
  ”Man blir lite mörkrädd innan man fått grepp om det hela”, erkände Max muntert och lekte med fingertopparna över Bastians bröst. Han såg på när det höjdes och sänktes. Säkert tecken på att Bastian fortfarande levde. ”Fast det här med din mamma är lite konstigt. Hon verkar så munter – jag menar, det händer ju inte så ofta.”
Bastian hävde sig upp i sittande ställning så att Max nästan ramlade ut ur sängen. Han var inte långt ifrån att dratta på ändan, men han stannade kvar, mest av ren och skär envishet.
  ”Det är det som är så konstigt.” Bastian såg på honom.
Max nickade som för att bekräfta det Bastian just sagt. Det var ju så. Ingenting man kunde undgå att missa om man nu inte både var blind och döv.
  ”Fast, det är mycket man aldrig blir klok på så vi kanske inte ska hispa upp oss på det här? Det är väl egentligen ganska skönt att hon inte är som hon brukar, se det som en semester från det jobbiga. Vem vet, det kanske håller i sig ett tag?”  Max satt sig också upp och försökte komma på bästa sättet att luta sig mot Bastian utan att krossa dem båda.
”Du har rätt. Ingen idé att bry sig.” Bastian suckade. ”Men ändå, konstigt värre...”
Han vände sig om mot Max så att de satt mittemot varandra nu, och Max kunde se att Bastian helt plötsligt hade andra tankar än hur hans mamma betedde sig i tankarna. Kinderna blev röda av upphetsning och han kunde inte låta bli att hålla tillbaka ett litet leende som tydligen gjorde Bastian mer intresserad än tidigare.
  ”Men din mamma då, hon kanske märker något?” Max blev lite nervös.
  ”Äsch, hon testar ju ut kläder för en veckas tid, det tar ett tag. Hon kommer inte märka någonting, kanske i alla fall inte förrän vi är klara.” Bastian log brett och lutade sig framåt för att sno kvällens första ordentliga kyss som smakade gudomligt. Det var konstigt hur kontrollerade de hade varit hela tiden då de pluggat med tanke på hur blodet rusade runt i blodomloppet helt plötsligt. Max blundade, föll tillbaka i sängen och kunde inte göra någonting annat än att tro att han plötsligt vandrat in i paradiset.
Bastians rörde vid honom långsamt, nästan som om han hade förmågan att kunna smeka av honom kläderna utan att man märkte hur det gick till. Byxorna på dem båda låg redan i en hög på golvet och avslöjade dem i fall att någon skulle ta sig in på rummet. Han hoppades på att det inte skulle vara så. Mjuka fingertoppar rörde sig över brännhet hud, läppar mötte varandra och nafsades i, otåliga tungor som var lite före sin tid. Max drog efter andan, rädd för att det han upplevde inte hände. Att det faktiskt bara var en dröm och att han snart skulle vakna upp hemma och inse att Bastian bara var en önskning. En dröm. Bastian letade sig vidare med tungspetsen över bar hud, ner mot barnförbjudna områden. Max flämtade till och kunde känna och höra hur Bastian stannade upp för att skratta. Han tyckte att Max lät kul och det verkade roa honom. Max kunde inte låta bli att rodna eftersom att det ändå handlade om ganska genanta saker. Först tänkte han öppna munnen för att säga Bastian ett sanningens ord, men de rann ut i sanden, precis som alla andra ord som hade tänkt att komma upp till ytan men som inte riktigt fick någon chans. Han slappnade av i kroppen och kunde känna hur det bultade i precis varenda del av kroppen. Allt blod i Max kropp strömmade till ett och samma ställe, och det var där Bastian befann sig, retades, lekte, gjorde honom ofokuserad och frustrerad. Max drog försiktigt i Bastians hår, bad om att få smaka på läppar igen. Att få smaka på det som gjorde honom så frustrerad och så sårbar. Bastian kravlade sig, nästan ivrigt upp och läppar mötte läppar. Hans händer var överallt, båda två andades lika snabbt som höghastighetståg for fram på rälsen. Av någon anledning tog det stopp i Max hjärta och hjärna. Vad det var som gjorde att han stannade upp i all kroppslig förmåga kunde nog bara han svara på, om ens det. Det var bara en känsla i magen som sa honom att Bastian ville gå längre än vad han klarade av för tillfället, som spindelmannens spindelsinne, fast att det nu tog form av Maxs   Bastian-vill-gå-längre-än-vanligt sinne. Max stelnade till och blev lika formbar som ett järnrör. Han försökte röra Bastian på de rätta ställena, men kände sig alldeles för fumlig. Kyssarna kändes inte lika passionerade och han mjuknade för varje sekund och ögonblick som försvann ut i ingentinget. Först verkade Bastian inte förstå någonting, men sedan kom besvikelsen gående. Ett par ögon som sa mer än tusen ord, ett leende som hade stelnat till en grimas. Han hade gjort det igen utan att han hade velat det. Han hade förstört kvällen igen.
  ”Förlåt”, viskade han tyst. Så arg på sig själv, så besviken och så förstörd. Han hatade att han var så rädd. Han visste inte ens vad det var han var så rädd för. Vad det var som gjorde att han inte kunde ta det där lilla klivet över tröskeln som han visste att Bastian var villig att gå över när som helst.
  ”Det gör ingenting Maxen”, sa Bastian som inte ens verkade andas häftigt längre. Som om allting blåst bort från honom lika snabbt en åskskur kan dra förbi. ”Lägg dig bara här så sover vi.” Han drog Max mot sitt bröst, och där kunde de ligga och lyssna på Bastians mamma som muntert sjöng på någonting hon tyckte om.
Allting blev bara så fel.
  ”Men jag vill inte sova. Ja-jag vill ha dig.” Det var svårt att säga det men det var ju sant. ”Men det verkar inte funka som du märker.” Han snörvlade till. På gränsen att kasta iväg ett par tårar ner för kinderna men han tillät inte sig själv. Inte den här gången. Allt var hans eget fel och ingenting skulle bli bra igen om han inte såg till att ändra på allting.
  ”Du vet Maxen, jag kan faktiskt vänta på dig.” Bastian stannade upp och verkade leta efter ord. ”Men ibland vill jag bara ha dig och då kan jag inte få nog av dig, och det värsta som kan hända är när du stelnar till sådär. Blir som levande död. Jag tror ju att det är mig det är fel på, men jag vet ju att det inte är så längre. Vi tar det lugnt. Vi gör inte mer än vad vi gjort tidigare.” Bastian log sådär snett. Sådär vackert som bara han kunde göra. Max egen Bastian . Gud vad galet konstigt det lät, men ändå så himla bra. Max snörvlade till och kände sig som en liten barnunge. Han kröp närmre Bastian, så nära ingen annan kunde gå. Hans hand letade sig ner under täcket som Bastian plötsligt hade kylt sig med, försökte försiktigt krångla sig ner och ta hand om saker och ting.
  ”Vi kunde väl fortsätta göra sådana saker som vi brukar göra va?” Max såg upp på Bastian som spärrade upp ögonen.
  ”Är du säker?”
  ”Annars skulle jag väl inte fråga?”
  ”Sant.”
  ”Du ser”, sa Max och fnittrade till. Han kände sig mycket bättre till mods och allting verkade finna sig i rätt balans igen. Mer än i balans faktiskt. Hans hand slöt sig om Bastians kuk och båda två flämtade till, ingen av dem beredda på den andres reaktion. Försiktigt smekte han den, kände hur den hårdnade till i handen. Kände hur Bastian skälvde till och han kände själv välbehaget krypa längs ryggraden. Max satt sig upp, lät sig få ögonkontakt med Bastian vars pupiller var enorma. Man såg knappt att ögonen var blågröna längre, de såg mest svarta ut. Var han så förväntansfull? Det eggade Max ytterligare. Han backade bakåt i sängen, såg bulan där saker och ting hade växt med stormsteg. Såg Bastian, hur han bet sig i läppen. Kände hur han själv bet sig i läppen. Han smekte bulan igen, rädd för att han inte gjorde rätt, men han fortsatte ändå. Det kunde inte vara sämre än någonting annat han hade gjort tidigare. Bättre att göra någonting än att göra Bastian besviken för livet. Han ville inte det, så istället förde han bort täcket med lätt skälvande händer förvånad över vad han själv gjorde. Kanske var det lättare att blunda? Efter ett par minuter som kändes som en hel evighet hade han vågat dra ner Bastians svindyra märkesunderkläder och försökte hålla ögonen på målet. Bastians kropp skälvde och detsamma kunde man säga om hans egen. De andades högt och Max visste egentligen att om han väntade och slutade agera nu skulle han inte göra någonting mer. Hans läppar slöt sig om den. Bastians rygg sköt upp i en båge efter första omfamningen som om han inte kunde väntat sig något bättre. Max letade sig längre ner med läpparna, lät handen hjälpa till och kände sig mer eggad av att Bastian stönade till. Det verkade vara rätt sätt, fast vad visste han. Max fortsatte med hand och mun, försökte hitta de rätta knepen för att Bastian skulle få det så skönt att det gick för honom.

                   
Det kändes som att det var evigheter sedan han hade legat med armen runt Bastians bröst och lyssnat på hans hjärta som bultade regelbundet i takt med andningen. Som om det hade gått flera hundra år sedan de gett varandra den där sista lite motvilliga pussen innan båda hade borstat tänderna för att ingen av dem ville erkänna att de luktade apa i munnen. Det var säkert i alla fall flera tusentals sekunder sedan de hade suttit mittemot varandra och försökt äta frukost utan att dö av skrattattacker.
  Max suckade. Även att de tillbringade mer tid med varandra nu kändes det ändå som att det tog så lång tid mellan varven att ses. Som att ju längre tider de träffades var det svårare att försöka hålla sig borta under de ensamma timmarna. Var det inte meningen att det skulle vara tvärtom? Nu satt han istället på tjugo minuters gångavstånd från Bastian eller så och väntade på Johan och Hanna, men det kändes ändå inte betryggande. Det var fortfarande ganska lugnt på fiket, lugnet före stormen antagligen, och Max satt och smuttade på sin enorma kopp varm choklad för att den skulle räcka längre. Det kanske var dags att komma snart? Han rynkade på ögonbrynen samtidigt som det plingade till i ytterdörren när den öppnades.
”Hej Max!” Det gick inte att undgå att det var Hanna som ropade på honom. Han såg upp och såg henne och Johan börja ta av sig ytterkläderna och ställde sig vid disken för att beställa. Max kunde se hur Hanna petade Johan i sidan och lämnade över en sedel innan hon istället vände sig om och gick bort till bordet som Max ockuperat med skolböcker och liknande för att andra inte skulle komma och störa honom. Hanna log åt ett äldre par som satt vid bordet bredvid dem och de log tillbaka. Typiskt Hanna att sprida glädje runt sig oavsett vad hon var på för humör.
”Hanna”, Max log och nickade och började dra ihop anteckningar och kladdpapper för att göra plats åt dem alla tre när Johan sen skulle anlända. ”Har  ni haft det kul?” Han syftade naturligtvis på sista mattelektionen han själv inte ens hade behörighet att gå på. Av någon anledning hade de fått för sig om att läsa en till kurs matte parallellt med den matten alla andra läste så det var därför Max suttit alldeles ensam ett bra tag nu. Men som att matte var hans största problem i livet liksom.
  ”Verkligen!” Hanna gav honom ett knepigt leende som var svårt att tolka samtidigt som hon hängde sin kappa över stolsryggen innan hon satt sig. En söt pust av något fruktigt slog emot honom, ett av Hannas kännetecken, betryggande sådär. ”Men det är inte mycket man förstår, det måste jag erkänna.”
  ”Det låter inte speciellt härligt”, konstaterade Max och rörde ett par gånger extra med skeden i chokladen. Den hade börjat svalna, men det funkade fortfarande att dricka den. Det hade varit jobbigt om den plötsligt blev oduglig och odrickbar som kall – som kaffe. Tur att han inte hade så mycket till övers med den där blaskiga beska drycken att han kände sig berövad på någonting.
  ”Det hade kunnat vara bättre”, erkände Hanna. ”Men jag överlever, fast att det är krångligt. Man förstår bara man ger det lite tid. Men jag tror inte att det skulle vara någonting för dig förstås.”
  ”Prata inte ens om det”, muttrade Max. ”Jag vet att jag är kass på matte, det är ingen nyhet. Dessutom tror jag att matte och jag har fått fel slags relation till varandra redan från början, det är därför vi inte fungerar så bra ihop.”
  ”Det var ju inte menat att du skulle tolka det som att jag tyckte att du är dum i huvudet eller så”, kastade Hanna snabbt ur sig för att försäkra sig om att hon inte hade sårat honom på något vis.
  ”Det vet jag väl”, flinade Max och råkade röra om så hårt i muggen att det åkte ut choklad på bordet. Hur jävla typiskt var inte det på en skala på ett till tio? ”Jag vet förresten att jag är bra jäkla dålig på matte, men igår kunde även jag, så det så!”
Hanna hann just blända av ett stort leende i samma ögonblick som Johan ställde ner en bricka med två stora muggar på. En med rykande hett te till Hanna och en stor svart kaffe till sig själv.
  ”Just det, du skulle ju hem till Basse och plugga igår, hur gick det egentligen?” Johan tittade på Max en aning illmarigt och Max visste att det inte var sådana saker som matte som trillade omkring inne i Johans huvud, men han försökte visa sig oberörd. Så gott det gick i alla fall.
  ”Vi satt nog med matten i över två timmar. Så här mycket har jag nog inte fattat på jättelänge, och jag lovar att det är en stor komplimang åt stackars Bastian som satt och förklarade gång på gång vad saker betydde när jag inte fattade ett skit.” Max kliade sig på näsan för att försöka dölja den rätt rödtonade hudnyans som var på väg upp i ansiktet igen. ”Dessutom var han inte alls så lättretlig som jag trodde att han skulle vara när jag bara var allmänt iqbefriad.”
  ”Vilken lättnad då”, skrockade Johan innan han tog en stor klunk kaffe. ”Men det var ju inte pluggandet jag menade.”
  ”Men Johan då!” Hanna brusade upp och slog till Johan på armen, och som Max redan hade räknat ut brydde sig inte Johan det minsta. ”Du tar väl inte illa upp va Max?” Hanna såg förtvivlat på honom och rörde generat runt i sitt te. ”Du vet ju hur han är...”
  ”Nä, jag gör väl inte det”, mumlade Max innan han tog en klunk av den ljumna chokladen som lättade upp i magen för ett par sekunder. ”Var det bara det du ville prata om eller? Annars är det ganska onödigt att åka hit, om du förstår vad jag menar.” Först såg han misstänksamt på Johan, sen på Hanna. De kanske låg i maskopi med varandra?
  ”Klart det inte var”, sa Johan och tog en stor klunk kaffe till. Han skulle lätt bli koffeinförgiftad innan fikan var slut, det var en sak som var säker. ”Först och främst ville vi se hur du mådde, och för det andra tänkte jag bjuda med dig på en fest eftersom att Hanna inte ska följa med mig. Hon ska se på tjejfilm med några kompisar från klassen och då får inte killarna vara med så de får gå på fest istället.” Det sista sa han med en fånig tillgjord röst och Max fnittrade till. Tjejfilm var något Johan tyckte var skittråkigt, det var i stil med att läsa extrakurser i statistik.
  ”Tja, varför inte”, svarade Max efter ett tag. Han hoppades mest av allt att det skulle sätta stopp på Johans framfart, men det var väl bara rent önsketänkande.
  ”Men vadå?” Johan såg förvånad ut. ”Ska du inte vara med Basse i helgen som alla andra gånger ni är lediga från allt eller?”
  ”Vi sitter väl ändå inte fast i varandra?!” Max höjde på ena ögonbrynet och började känna sig verkligt skeptisk. ”Bastian är på träningsläger i helgen så vi träffas inte förrän söndag eftermiddag någon gång. Vi ska vara barnvakt åt Hugo då, jippie typ.”

  ”Åh, jäkla sportnörd alltså”, mumlade Johan och borrade ner huvudet i en tidning han hade hittat på golvet istället. Hanna lutade sig istället framåt för att inte behöva höja rösten hur mycket som helst när hon skulle försöka prata med Max.
  ”Skönt att veta att det är någon vettig människa med när jag inte följer med honom. Du vet ju hur han kan vara ibland.” Hon smekte Johan kärleksfullt över låret samtidigt som hon såg på Max och Max var tvungen att vända bort huvudet innan han fick be dem att ta in på hotell någonstans.
  ”Klart, vad gör man inte för sina vänner”, svarade Max sockersött, men han visste inte om han trodde så mycket på vad han själv sa. Johan hade ändå en tendens att vara väldigt självständig när han var på fest utan Hanna, och så skulle det säkert bli den här gången också.
  ”Jag hörde att du sov över hos Reenstierna i natt förresten”, konstaterade Johan fortfarande med huvudet nere i tidningen. Den killen visste hur man använde sin tid klokt. Inte alla som var belönade med den färdigheten att man kunde göra två saker samtidigt heller. ”Hampus nämnde det i förbifarten.”
  ”Ja, vi pluggade. Hans mamma kom och var läskig. Vi sov. Nu sitter jag här.” Max smuttade på chokladen igen. ”Vad skulle jag hunnit med mer liksom.”
  ”Ganska mycket?” Johan fortsatte titta ner på en sida som förövrigt visade sig vara ekonominyheterna, något Johan inte brydde sig det minsta om. Max knep ihop ögonen. Jaha... Vad handlade det här om då?
  ”Varför säger ni bara inte att ni är intresserade av hur Bastian är i sängen?” Max blev nästan lite chockad över sig själv. Han brukade inte säga sånt, och det var konstigt att han inte hade dött av skam än. Han verkade ha träffat alldeles rätt också, för plötsligt såg de inte lika skyldiga ut som de hade gjort de senaste tio minuterna.
  ”Äntligen får jag höra något vettigt ur dig!” skrattade Johan och såg upp från tidningen som bara verkade ha fungerat som skyddsmask. När Max tittade på den ytterligare en gång insåg han också att Johan höll den upp och ner, inte konstigt att han hade kunnat läsa vad det var för något han satt och glodde på så lätt. ”Jag är ju så nyfiken!”
  ”Johan?” Hanna såg trevande på sin pojkvän. ”Du kanske ska varva ner lite?”
  ”Jamen jag är väl inte bög heller”, muttrade Johan småsurt. ”Jag vill ju bara veta om han är så bra som alla säger att han är. Det är ju kul att se om snacket är för bra för att vara sant eller om det faktiskt stämmer.” Johan petade lite fånigt på Hannas arm och hon verkade ge upp och drog av världens suck. Max förstod henne helt och hållet.
Det här skulle blå en lååång fika.
  ”Han är väl, eh, väl bra.” Max stakade sig fram. ”Det är ju ändå Bastian vi pratar om.”
  ”Vadå han är ju ändå Bastian, det säger väl inte mig någonting om hur han är i sängen. Det enda jag vet om honom är att han är schysstare än vad han vill vara.”
  ”Har du en aning om hur konstig du egentligen är?” Max tog en klunk choklad och försökte verka oberörd. ”Jag skulle bli orolig om jag var din mamma.”
  ”Jag är inte mer konstig än vad du är som inte säger någonting. ”Johan blängde på Max och sedan på Hanna. ”Är du medveten om att du antagligen är den enda killen i stan som har ett förhållande och som inte vill prata om hur bra han eller hon är? Jag menar, det är en killes högsta dröm att få kunna skryta lite.” Johan flinade till och kände sig antagligen ganska idiotförklarad med tanke på att Hanna satt bredvid honom och kastade mördande blickar mot honom. ”Fast, jag gör ju naturligtvis inte så, för jag är väluppfostrad.”
  ”Killar, medan ni snackar på beställer jag någonting att äta. Ska ni ha någonting?” Hon såg på Max som skakade på huvudet och på Johan som nickade så hårt att huvudet höll på att trilla av. Hon plockade upp den lilla prickiga portmonän hon hade på brickan framför sig och reste sig upp.
  ”Max”, började Johan när Hanna stod vid disken. ”Jag är din bästa vän. Det är mig du ska kunna prata om sådant här med. Har du inte förstått det?”
  ”Johan”, sa Max kyligt. ”Brukar du berätta om Hanna och dig?” Han borrade in sin blick i Johans ögon och Johan såg smått skärrad ut. Antagligen ingenting han ville ta upp högt här i alla fall, en sak som  var säker.
  ”Nä, skulle inte det vara lite... konstigt?”
  ”Du ser, så varför ska jag prata om Bastian för?”
  ”Sant. Men kan du inte bara svara på frågan en gång? Har du och Basse haft, jaa, det ni anser är det rätta sättet än?” Johans ögon lyste upp. Max kände sig oerhört obekväm. Han hoppades innerligt på att Johan inte hade en diktafon i bakfickan, då skulle han väl ligga illa till.
  ”Det beror väl på vad du menar”, svarade Max försiktigt. ”Vi har ju inte gjort Det än.”
Johan nickade liksom förstående. Visserligen såg han lite för intresserad ut för sitt eget bästa, men Max kände inte att han höll på att dö i alla fall.
  ”Så ni kör på handaktiviteter och munnar med andra ord?”
Max öron blev röda.
  ”Eh, typ.” han harklade sig för det kändes som att någonting hade fastnat som en propp i halsen. ”Jamen vad fan tror du att jag ska svara på en sådan fråga egentligen?” väste han argt när Johan såg missbelåtet på honom. Max stirrade istället sig blind på Hanna som var på väg tillbaka till deras bord med en bricka överbelamrad med olika bakelser. Han hoppades på att få en bara för att han då inte skulle kunna prata för mycket med Johan.
Han suckade belåtet när Hanna ställde ifrån sig brickan men höll på att sätta hjärtat i halsgropen igen när Johan smålog på ett väldigt obehagligt sätt.
  ”Hanna, älskling, Max och Basse har inte gjort det helt och hållet än.” Johan flinade som ett glatt barn när Hanna satt sig ner på stolen och började styra och ställa med alla små tallrikar som bakelserna stod på. Max vägrade att ta ögonen ifrån det rosa och gröna mästerverket som stod framför honom eftersom att han då skulle bli knallröd i ansiktet. Ibland var det bara hemskt att ha för frispråkiga vänner.
  ”Max, ta den där.” Hanna ställde fram sockerbomben så att Max skulle kunna kasta ner ansiktet i den om han så ville. ”Du kan nog behöva den.”
  ”Tack Hanna”, sa han och såg tacksamt på henne innan han snabbt greppade en sked och högg in. Försiktigt så att allting inte skulle rasa, men ändå väldigt bestämt. Johan skulle inte få kontakt med honom förrän den var uppäten, och det skulle dröja lång tid. Väldigt, väldigt, väldigt lång tid.
   ”Men Hanna, nu kommer han ju aldrig fortsätta!” Johan såg ut som ett förvuxet barn. Precis som alltid med andra ord. ”Det roliga förstördes av en bakelse. Skitkul. Jag är nyfiken. Visst. Men man behöver inte vara en dålig kompis bara för att man är nyfiken. Jag vill bara hans bästa. Tänk om Basse skulle vara värsta tyrannen och Max inte vågade säga ifrån. Då skulle ni istället tacka mig för allt jag gjorde. Tänk på det ni.”
  ”Bara så att du är medveten så sitter jag faktiskt här och hör precis vad du säger.”
  ”Jag vet det Max, det är det jag försöker förklara för Hanna också.”
Hanna suckade.
  ”Jag tycker att vi lämnar Max ifred. Du skulle inte tycka om att bli utfrågad av Hampus och vad vi gör och inte gör.”
  ”Vad vet du om det?”
  ”Jag vet Johan, jag vet”, sa Hanna lungt och tog en tugga av sin egna rosa, fluffiga bakelse. ”Bara för att du ser ut som en ultranörd på utsidan så behöver det inte säga att du är mer än det på insidan också. Så det så.”
Max sken upp från dysterheten och gav Hanna ett bländande leende samtidigt som det gick upp för honom att han hade fått grädde på näsan. Han torkade glatt bort det och flinade lite när han såg hur trumpen Johan blev.
  ”Men jag måste ju erkänna att Bastian är ganska bra ändå”, slängde han ur sig precis lagom nonchalant. Det hade visst gett honom mer styrka än vad han trodde, de där pikarna mot Johan. ”Munnen är ju inte dum.”
Johan hostade till och det såg ut som att han skulle spotta grädde över hela bordet. Hanna fnittrade till och höll på att göra detsamma. Max tog skydd under armarna med grädden stannade bakom en pappersservett som Hanna lägligt tryckte för munnen. Max såg på henne ett tag innan han själv började inse det roliga och brast ut i världens asgarv. Han brydde sig väl inte om att alla andra tyckte att han var dum i huvudet. Det kanske han var också, men en väldigt glad sådan. Idiot alltså.
  ”Men mer än så vet jag ju inte.”
Han visste att det var dags att förklara sig, att faktiskt fråga om de där små råden och sedan försöka orka med att han aldrig vågade. Han ville inte göra Bastian mer besviken än  vad han redan gjorde, men det kanske var svårt att undvika. Hanna och Johan var väl två av de han kände väl som borde ha rätt svar på tal. Visst att de var en aning speciella och att den ena hade mindre hjärnceller än vad en amöba hade, men man kunde ändå försöka.
  ”Jag är ganska skraj ärligt talat”, sa han och försökte låta så oberörd som möjligt. Hanna gav honom en mjuk blick med Johan hade förstås inte märkt ett dugg. Det var skönt samtidigt som han kände sig otroligt besvärad.
  ”Vad är det du är rädd för?” frågade hon försiktigt och la sin ena hand på Max. Gesten var så vänlig att Max fick blinka till ett par gånger, men mer än så var det inte.
  ”Jag vet inte.” Max såg på henne och försökte låta bli att se på Johan. Han verkade ändå inte bry sig så han hade säkert stängt av öronen fram till att de skulle gå åt varsitt håll. ”Jag känner mig bara så osäker.”
  ”Hur då?” Johan bröt sin egen tystnad.
Max såg på honom och försökte kasta förklarande blickar mot honom. Det var så svårt att formulera sig och speciellt för Johan, i alla fall om en sådan här sak. Han hade ju aldrig haft ett förhållande med en kille själv, det kanske skulle vara svårt att förstå?
  ”Alltså, jag vet inte varför jag känner mig osäker. Det är bara en känsla jag får och så ligger jag där som en stelopererad bräda. Så fort han gör anspelning på att gå förbi gränser vi aldrig riktigt kommit över fungerar jag inte längre. Kroppen slutar svara på signalerna som går från hjärnan, och hjärnan förvandlas till grönsaksmos. Det är skitjobbigt.” Max rodnade. ”Jag förstörde det nu i veckan, precis som alla andra gånger. Jag ser ju hur besviken han blir.”
  ”Blir han besviken som i att han tycker att du är fånig eller något?” Hanna såg allvarligt på honom.
  ”Nej alltså inte så! Inte så på något sätt. ”Max kände sig upprörd. ”Man ser bara glöden försvinna och ögonen blir matta och uttryckslösa. I början trodde han ju att det var han själv det var fel på men jag förklarade den biten och det är ju alldeles mycket bättre nu än vad det var förut. Men det är ju fortfarande långt ifrån bra. Det är ganska kasst.” Max kliade sig i håret. ”Jag är rädd att det ska bli så annorlunda mot vad han är van vid och att han inte ska tycka att det är bra. Han har ju ändå umgåtts med en hel massa folk och vet vad det är han gillar och vad han inte gillar. Tänk om han går och bygger upp en massa förväntningar och sen blir det bara skit av precis allting? Tänk om han inser att han bara har gått och byggt upp någon slags dröm om hur jag är och sen spricker allting? Kommer han fortfarande vilja umgås med mig eller kommer han att säga upp bekantskapen helt och hållet?”
  ”Oj då.” Hanna suckade uppgivet och såg på honom med änglablick. Hon hade nog förväntat sig en massa snack men inte så mycket. Hon kastade en snabb blick mot Johan som Max uppfattade på mindre än en tiondelssekund eller något innan hon återigen såg på Max. ”Det där var väldigt mycket. Går du och tänker på allt det där jämt?”
  ”I stort sett. Om jag inte sitter och funderar över det när vi umgås gör jag det i skolan på lektionerna, och ibland även på nätterna. Det är svårt att sova och jag bara ältar allting om och om igen.” Max rodnade igen. Det var så jävla pinsamt bara.
  ”Jag tycker att han verkar vara väldigt bra ändå. Man är ju van att höra att andra killar med egon stora som uppblåsta heliumballonger kan vara extra känsliga mot sånt här, men Bastian verkar inte vara en sådan. Inte på alla plan i alla fall.” Det sista tillade hon försiktigt. Hon ville väl inte göra bort sig allt för mycket med förutfattade meningar. ”Det är inte så lätt för mig att ge dig råd med tanke på att förhållanden är så pass olika, men man kan ju ändå försöka relatera till de känslorna du känner när du är med honom.” Hanna log mot Max.
  ”Du får sluta tänka på att du ska försöka gå längre nästa gång ni är med varandra, för då kommer du  bara känna dig mer stressad. Det kommer sluta med att du kommer bli så rädd så fort han erbjuder att du kan komma hem till honom, och ja, vem vill egentligen umgås med en människa som har panikångest tjugofyrasju?”
  ”Jag förstår vad du menar.” Max suckade.
  ”Men att han försöker göra sitt bästa för att han och jag ska gå ihop gör mig ju bara ännu mer ledsen över att jag själv inte ger honom det han vill ha. Jag menar, hur stort är egentligen inte det här? Kom kulturkrock kom liksom. Det är ju pinsamt. Jag vill bara ge honom det han vill ge mig men jag vågar inte. Det funkar inte.”
  ”Då är det inte lätt att göra någonting åt det heller”, klämde Johan in. ”Det enda jag kan säga är att Basse verkar vara en helschysst kille och att han givetvis väntar på dig så länge som möjligt. Men så länge du känner att den där spärren bara vägrar försvinna kommer du varken hjälpa dig själv eller någon annan. Det gäller bara att ta en sak i sänder och sen så får man se vart tåget går.”
  ”Men precis.” Hanna nickade instämmande. ”Ett påtvingat beteende hjälper ingen, speciellt inte dig. Jag hoppas inte att du går härifrån och fortsätter tänka på allt det där dumma. Det är inte dig det är fel på, det är bara dina nerver och lite allt annat som inte vill som det ska. Sedan gör det ju faktiskt inte saken bättre att ni är så olika.” Hanna tittade på Johan och sen på Max igen. ”Eller hur?”
  ”Nä inte direkt”, erkände Max. ”Jag vill ju vara så mycket bara för att han är det och det fungerar inte riktigt som jag hade tänkt mig att det skulle göra.”
  ”Jag tycker bara att det är dumt att du har prestationsångest. Inte för att jag inte förstår att du har det, jag skulle nog med ha det”, erkände Johan. ”Jag menar, jag blev ju nästintill knäckt när Hanna och jag började umgås mer och mer. Hon var så mycket annorlunda än vad jag var van vid och det kändes helt konstigt att hon ville umgås med mig. Men nu var det tur att allting slutade som det slutade, och jag tror att du ska tänka detsamma om dig och Bastian. Tänk inte för mycket.”
  ”Tack för tipsen.” Max flyttade på sin tallrik och dunkade huvudet rakt ner i bordet. ”Med andra ord är jag dömd till att vara fånig resten av livet. Sorry. Jag kommer aldrig bli bättre.”
  ”Det är ju för att du har fel inställning från början”, försökte Hanna, fast det märktes att hon började fundera på om det ens var värt att fortsätta prata med honom.
  ”Jo, sant. Negativa Göran, det är jag det.” Max sträckte på sig igen. ”Men tack hörre, det är skitschysst av er!” Han försökte le. ”Jag ska bara försöka ta mig samman innan jag får ett sammanbrott.”
  ”Det låter mer positivt än på länge tycker jag”, sa Johan och log brett. ”Ska vi prata om något annat än det här deprimerande? Det börjar krypa i kalsongerna om vi ska fortsätta i den deppiga tonen.”
Max rynkade pannan. Nyss var det här dagen stora samtalsämne, eller, hade han misstagit sig? ”Okej?”
  ”Jaa, men har ni inte hört om....?”
 

 

Han drog upp gylfen och knäppte till sist knappen på byxorna. Han kände sig betydligt mycket bättre till mods än vad han just gjort, när han och Johan stod där utanför dörren och väntade på att någon skulle öppna. Naturligtvis hade det tagit lång tid eftersom att alla på andra sidan dörren hade fått tinnitus av den höga musiken men de hade ändå kommit in. Inte långt ifrån att Max blåsa hade akutlarmat med knallröda saftblandare om att den snart var tvungen att nödtömma hade en söt kille öppnat dörren och hälsat dem välkomna. Det var väl inte mindre än tio minuter sedan, men det kändes som att det redan hade gått en hel evighet sen de kom dit. Max suckade. Han visste inte riktigt om han var på humör för att dricka, det kändes bara konstigt. Sen så var huvudet fyllt till bredden av Bastian, så han behövde ingen alkohol. Han kände sig lullig ändå. Full på kärlek. Max skrattade till. Hur fånig fick man vara? Han tog ett steg bort från toaletten och stod nu istället vid handfatet. Det var inte att snacka om ett stort badrum. Det var nästan så att man hade kunnat duscha när man satt på toaletten. Fast, vem skulle vilja duscha samtidigt som man sket? En ganska bra fråga. Max såg upp från sina händer som frenetiskt tvålade in sig med någon lågpristvål. Det var inte som hemma hos Bastian direkt.
  ”Men sluta”, viskade han lågt till sig själv. Han var tvungen att sluta jämföra hem med Bastians hem – snart skulle han klaga på vilket sorts medel man torkade av speglarna i badrummet med. Illa. Han kunde bara inte sluta så. Utanför kunde han höra Johans teaterpolare gorma och flumma runt. Skulle han orka dit ut? Med långsamma rörelser vände han sig om för att låsa upp och gå ut från toaletten. Först såg han till att han inte hade toalettpapper i byxbenet. Inga fläckar på de svarta stuprören som kunde misstolkas av dyngraka teaterapor. Ingen felknäppt skjorta. Check. Den vanliga Maxmunderingen med andra ord.
  Det var öde ute i hallen om man såg bort ifrån alla mängder av skor. Tydligen hade man fortfarande inte blivit lika städgalna som amerikanarna så att man tillät folk att ha på sig skorna inomhus. Sen så var det ju jobbigt att städa. Speciellt om man bodde i egen lägenhet och fick ta hand om allt sådant där själv. Max tog sig samman, andades djupt ett par gånger som han hade sett duktiga människor på tvn göra, och så tog han de få stegen ut i vardagsrummet som låg i anslutning till hallen. Det verkade som att de hade att göra med en tvåa, en ganska liten sådan, men mysigt inredd i svart och vitt. Från den punkt han såg hade han uppsikt över både köket och vardagsrumssoffan och hajade till en sekund. En kille med dreads satt i soffan och verkade styra över hela festen. Max kunde inte låta bli att känna sig smått nyfiken. De runt omkring honom verkade intressera sig över vad han sa, för de satt där och lutade sig mot honom med halvfulla glas i högsta hugg. Han log brett precis hela tiden och Max tyckte sig känna igen honom, men han visste inte riktigt. Det var svårt att placera honom helt enkelt. Kanske var det så att han var lik någon som han hade sett på tv någon gång. Han såg ganska bra ut också. Det märktes att han visste det själv dessutom, det verkade stråla någonting runt honom. Lite som med Bastian faktiskt, men inte lika mycket. Det fanns ingen annan än Bastian som visste hur snygg han var. Det var Bastian i ett nötskal.
 Max kände sig plötsligt väldigt iakttagen och upptäckte att främlingen med det långa håret hade kastat ett öga mot honom. Max svalde hårt och kastade sig i stort sett ut mot köket där han visste att Johan befann sig. Där stod han, Max riddare i nöden. Johan stod och blandade till någonting Max egentligen inte ville veta om vad det var för något och Max rusade nästan in i honom.
  ”Men gud vad gör du?” Johan blängde på Max där han stod med ett måttglas i handen. Det verkade som att han höll på med något väldigt speciellt. Max visste att han inte var arg, bara djupt koncentrerad så han brydde sig inte om tonfallet. Han såg sig om i köket eftersom att de inte var ensamma. Pinsamt värre, men han brydde sig inte så mycket eftersom att han hellre var där än inne i vardagsrummet där den där självgoda saken kunde röntgensyna honom ner till kalsongerna.
  ”Det här är Max förresten”, sa Johan och svepte ut med grogglaset så att Max trodde att han skulle få allting på sig. ”Mitt sällskap för kvällen.”
Tillägget fick alla att skratta och Max rodnade. Det satt ett par stycken runt köksbordet som nickade till hälsning, som såg glada och rödkindade ut. De verkade inte tycka att han var en idiot i alla fall. Det var väl tur det.
  ”Hejhej”, sa Max fånigt och vinkade skevt med handen. Han knuffade till Johan i sidan så att Johan höll på att flyga i golvet men han lyckades hålla sig på benen.
  ”Alltid trevligt med lite brottning så här på kvällen”, skämtade Johan och gav Max groggen. ”Gå ut i vardagsrummet innan du skadar någon härinne Maxen.” Johan log och blinkade mot Max. Det var nog en bra idé. Max höll hårt i groggen men drack inget. Det skulle bli hans enda och han visste inte ens om han skulle dricka hela. Han hade inte lust att skämma ut sig. Det verkade ju faktiskt som om folket här var ganska hyggligt. De såg till och med bra ut, de flesta i alla fall. Max hade just lagt ögonen på någon som såg ut som en Sebastian Eksjö-kopia. Det började krypa längst med ryggraden på honom. Nej tack tänkte han och flinade för sig själv. Sådana misstag hade han gjort slut på. Nu skulle han inte tro innan han hade all fakta framför sig. Det var bäst så, för alla parter. Han såg sig om för att se om det fanns en ledig stol i närheten, men det var bara armstödet på soffan som var ledigt. Under den tid han stod där och funderade om han skulle sätta sig eller inte gled hans blick vidare till mannen med dreadsen och försökte komma på varför han inte kunde koppla till vart han hade sett killen förut. Det stora leendet och de vita tänderna kändes bekanta, även den där nästintill olivfärgade hyn och självsäkerheten. Det skulle kunna vara en kopia av...
  Max hjärta slutade slå. Det kunde bara inte vara så. Eller? Han fick panik. Vände sig om och såg att Johan och resten av kökspolarna hade tagit sig ut från köket och stod och väntade på att han skulle sätta sig ner så att de själva skulle kunna inspektera läget. Max flackade runt med blicken och försökte lägga fäste på inredningen, på den stora stereon, den enorma tvn med tvspelskonsolen på tvbänken. Sovrumsdörren som stod på glänt och sängen man kunde skymta på avstånd. Den var till och med bäddad. Hjärtat började slå igen, trots att det säkert bara hade gått ett par sekunder sedan det dunkade på. Nu gick det snarare i hundraåttio, som om han ansträngde sig riktigt ordentligt på idrotten. Som när han gick runt salen i lite snabbare tempo än tidigare eller något.
  ”MEN ÄR DET INTE MAX?” Mannen med dreadsen hade vaknat. Killen snackade varken med små eller kursiva bokstäver, utan med versaler. Ismael. Det här kunde bara inte vara sant...
  ”Hej”, svarade Max fåraktigt. ”Max, ja.”  Max bet sig nervöst i läppen. Vad skulle han säga egentligen? Det här var liksom Futuresex. Det här var haschvännen. Det här var Ismael. Snygg var han också. Max svalde hårt.
  ”Jamen klart att det är Max!” Ismael reste sig upp och Max tog ett steg bakåt, medveten om att han antagligen skulle ramla in i någon. ”Jag känner ju igen dig från camen och bilderna!” Ismael pratade fortfarande med stora bokstäver men inte riktigt lika stora som tidigare. Han log världens leende och Max hade svårt att låta bli att inte tänka på det. Andas. Bastian kommer hem om en dag. Andas. Ismael är en internetkontakt du aldrig mer kommer träffa. Absolut. Inget mer. Eller mindre.
  ”Hur kommer det sig att du är här?” Ismael hade på en nanosekund ställt sig tätt intill Max och Max kunde känna andedräkten som luktade öl och annat. Läskig blandning. ”Inte för att du ska tro att jag tycker att det är tråkigt eller något.”
Max nickade snabbt. Han visste inte vad han skulle göra. Han vände sig om och pekade på Johan som hejjade på Ismael, något förbryllad som väntat. Han visste väl inte att någon som Max snackat med på msn skulle befinna sig på samma fest som dem.
  ”Så du är med smurfen alltså?” Ismael stötte till Max axel så att han höll på att fara bakåt. Fan vad han hatade att folk skulle puffa på honom, han var ju aldrig beredd på det. ”Eller vänta nu, du tar väl inte illa upp va?” Han klappade Max på armen. Snarare smekte om Max tänkte efter, men han ville inte tro på det.
  ”Mjo precis så är det”, sa Max lågt och ville dö.
  ”Ska du inte sätta dig?” Ismael tittade mystiskt på honom. ”Dumt att stå menar jag.”
  ”Jo, jag har inte kommit så långt än”, svarade Max och hoppades på att det lät käckt. Han lyckades komma förbi Ismael och försökte hitta en plats som låg så långt bort från honom som möjligt. Bäst att hålla sig på avstånd i det här fallet. Det såg i alla fall ut som att det fanns en plats i storlek med Max rumpa där han kunde sätta sig ner, mittemellan två ganska söta tjejer med extensions ner till svanken och enormt mycket foundation. Max rättade sig. De hade varit ganska söta om de tog bort hälften av sminket. Bara lite för mycket. Han försökte le sitt bästa oh- hej- jag- tar- ingen- plats- leende mot dem i försök och av någon anledning verkade det som att han lyckades. De log tillbaka mot honom och försökte trycka ihop sig så gott det gick och Max kunde andas ut ordentligt när han satt där mellan dem. Det luktade typ bubbelgum och sötsliskig parfym. Lite för mycket om man skulle jämföra med någon annan. Men nu var han i alla fall kvitt Ismael för stunden. Problemet var det att tjejerna efter fem minuter började diskutera om de skulle ha något mer att dricka och det var naturligtvis till köket de skulle gå då. Max spanade omkring i lägenheten och Ismael stod och pratade med Johan och ett par andra teaterapor, och han uttryckte sig verkligen med hela kroppen när han pratade. Han gjorde stora rörelser med armarna när han skulle visa saker för Johan och de andra, och han hoppade och skuttade i takt med musiken. Han verkade riktigt störd i huvudet, men det kunde han ju inte erkänna högt. Det var inte ens någon idé att försöka lista ut vad det var för musik de lyssnade på för Max kände inte igen det överhuvudtaget, men han kände hur paniken steg när tjejerna började häva sig upp ur soffan med aningen handikapp – de hade väl druckit ett par drinkar och tålde väl inte mer men de skulle väl antagligen fortsätta fram till de att de låg däckade på toaletten båda två. Max skrattade till innan han höll på att dö lite till, de hade likadana kläder på sig bara det att de hade olika färger på dem. Plötslig kände han en väldigt intim hand på hans högra lår och Max vände sig om i förhoppningar om att det var en av tjejerna som hade kommit tillbaka och fått i sig det sista hon kunde sätta i sig.
  ”Hur kommer det sig att din underbara man inte är här då?” Ismael tryckte i stort sett upp ansiktet under hakan på Max och stirrade honom rakt in i ögonen.
  ”H-han är på träningsläger”, svarade Max kort och hoppades på att han skulle ge sig. ”Han kommer hem imårrn.”
  ”Ahaa”, Ismael nickade förstående. ”Vilket sammanträffande egentligen, tycker du inte? Här är jag och så är du här. Det kan inte bli bättre.” Ismael började röra sig närmare Max som om han inte skulle märka något. Tydligen hade särskrivarnas särkskrivare fått i sig lite för mycket för att han skulle inse att närmandet som han antagligen inte tycktes märktes alls var en förflyttning på cirka fem centimeter per tionde sekund. Max harklade till. Halsen började kännas igentäppt.
  ”Konstigt hur bra liten världen är.” Max var sarkastisk men han visste att det inte skulle gå hem hos mister drunk guy. ”Det lär väl inte hända igen!”
Ismael la en arm runt Max och drog honom närmre och närmre. Det verkade som att han försökte säga något för hans mun öppnades gång på gång för att säga något men det kom aldrig ut några ljud. Max hann dricka en stor klunk av groggen han hade i handen men med vissa svårigheter.
  ”Det här är ödet grabben. Förstår du inte det?” Ismael bländande honom med ett av de där leendena igen. Max blundade. Bastians leenden var så mycket bättre. Tandkrämsleenden, mjuka, hårda, precis vad man ville. ”Jag tror att någon ville att det skulle bli såhär. I alla fall jag, om du fattar vad du menar.” Ismael skrockade till.  Max ryggade tillbaka eftersom att han lät som en gammal rosslig astmagubbe som skulle ta sig ett skrovmål. Läääskigt. Max svalde hårt igen. Vad skulle han ta sig till om han inte blev räddad av någon? Riddare i vit rustning med silverhäst nu tack!
  ”Om jag hade haft en sån som du hade jag i alla fall sett till att hålla hårt i dig.” Ismael nickade instämmande till sig själv. ”Jag skulle inte tillåtit dig att sitta här heller, du hade fått sitta instängd i en guldbur så jag skulle kunna titta på dig när jag vill.”
Max hade precis tagit en klunk av sin Johangjorda grogg och höll på att få upp den i näsan. Killen måste ha rökt på eller något. Han var ju helt galen. Visst att han verkade vara konstig redan på MSN, men det här skamlösa flirtandet var ju hemskt. Max skulle nog få behöva ge honom en chans senare att visa hur schysst han egentligen var. Nu verkade han mest besatt. Lika besatt som han var av Bastian kanske?
  ”Jaså, en bur säger du?” Max höll bara minen för att vara trevlig. Han var inte så full att han skulle gå på det här mysko smickret. Om han hade druckit kanske, men inte nu. Det här var bara konstigt.
  ”Ja, men precis, en bur. Eller kanske ett rum med en säng, du och jag och så en klocka jag kan ringa på så att vi får mat när vi behöver.” Ismael blinkade lite med sina ögonfransar igen. Visst att killen var ursnygg, inte lika snygg som Bastian då, men han var aspackad.
  ”Sexuella anspelningar eller vadå?” Max flinade till lite. Det här bådade inte gott. ”Du kanske ska ta och sova lite?”
  ”Sova?” Ismael spärrade upp ögonen och flyttade sig bort från Max för att visa hur konstig han tyckte att Max var. ”Kvällen har ju just börjat! Då kan man inte sova, man ska vara vaken hela natten och grubbla och snacka och göra annat om man känner för det. Men inte sova, det förstår du väl!”
  ”Okeej”, sa Max förstående. Han försökte inte ens lägga märke till händer som förflyttades till ställen där bara Bastian fick peta annars. ”Men man kanske ska lugna ner sig med drickandet så att man klarar av hela natten?”
  ”Gud vad tråkig du är! Du är mycket roligare online. Då är du ju internetbitter, nu är du bara vanligt svenssonbitter.” Ismael grymtade till.
  ”Tur att jag inte pratar med dig mer än online och inte heter Svensson då”, bet Max av och tog en klunk av sin grogg. Han skulle behöva många mer om han skulle klara av att sitta i flera timmar. ”Jag kanske skulle ta och prata lite med min smurf istället.”
Max gjorde antydan till att resa sig upp från soffan. Det var inte förrän då han insåg att tjejerna han satt med tidigare inte hade kommit tillbaka. De hade tydligen fastnat ute i köket med några andra killar, men man hörde naturligtvis inte vad de sa eftersom att musiken surrade på i bakgrunden.
  ”Men gåå inte”, gnällde Ismael till. ”Det är ju inte roligt.” Han såg så otroligt fånig ut att Max inte kunde låta bli att skratta. Den här kvällen kanske skulle fungera ändå, Ismael kanske inte var så tokig ändå, i alla fall inte när han var nykter. Nu var det jävligt, men stackaren hade väl haft det jobbigt i veckan eller något.
  ”Jag går inte, inte än.”

Klockan började närma sig alldeles för sent och Max kände att det faktiskt var dags att dra sig. Han var spiknykter och hade druckit två groggar. Johan var inte speciellt nykter men det var en annan femma. Han skulle bara hem till Hanna ändå och det var inte speciellt långt dit. Max skulle försöka ta sig hem innan tågen slutade gå, och det var dags att säga hej då till klängapan Ismael som hade chockat honom många gånger om, både med positiva och negativa saker under hela kvällen. Det var ganska konstigt egentligen, men han var schysst, konstigt schysst. Men man skulle väl kunna säga att det funkade. För tillfället stod Ismael uppe på vardagsrumsbordet och härmade någon i sin klass som han inte verkade tycka om. De andra verkade ha kul åt hans skämt men Max kände sig mest för trött i huvudet för att fatta vart man såg det roliga i det hela. Max reste sig istället upp och väntade sig nästan att han skulle ha gjort avtryck i soffan eftersom att han hade suttit där så länge. Johan hade satt sig i köket igen och de satt och pratade om tvspel eller något när Max talade om för honom att han hade tänkt att dra sig hemåt. Johan förstod direkt att det började bli lite för sent för Max bästa – i alla fall för tankeverksamheten och han hade sett hur på Ismael hade varit under hela kvällen så det kanske var bra att han tog sig hem medan kan kunde.
  ”Du kan ju ta och höra av dig imårrn eller något”, sa Max trött till Johan innan han vände sig om för att gå ut i hallen. ”Oh förresten, hej då allesammans!” han vinkade försiktigt till folket som satt där, tre killar och så de två söta översminkade tjejerna. Alla verkade ha fullt upp men stannade ändå upp och vinkade tillbaka och önskade godnatt. Skönt att alla inte var apdryga mot honom. Han drog sig ensam ut i hallen eftersom att Johan hade så mycket annat att göra. I ögonvrån kunde han se hur Ismael fortfarande stod där uppe på bordet och posade galet. Det var helt sjukt, men det var väl också han antog Max. Han virade snabbt in halsen i sjalen han hade tryckt in i jackärmen, men det var inte förrän han hade knäppt jackan  han hörde hur någon smög upp bakom honom. Troligtvis var det Johan, men han visste inte riktigt. Det skulle lika gärna kunna vara någon som skulle gå på toaletten eftersom att den låg precis bredvid där han stod.
  ”Ska du gå nu?” En röst som var mer fokuserad än vad den hade varit på hela kvällen öppnade tystnaden som hade funnits omkring honom. ”Trist att du inte kunde stanna längre.”
Max vände sig om och fick se Ismael, lite närmre än vad han hade hoppats, men han överlevde. Han verkade inte påverkad och onykter längre, bara väldigt fokuserad på vad det var han skulle göra.
  ”Ja, jag måste ju vara vaken imårrn också.” Max log försiktigt mot Ismael som besvarade leendet. ”Måste ju se till att alla blir nöjda och glada över vad jag gör oavsett om jag har varit på fest dagen innan eller hur?” Det hela var egentligen tänkt som ett skämt med Ismael verkade tänka på vad han sa ändå.
  ”Tänk inte på att göra allt för många glada bara. Då kanske det blir jobbigt för dig själv helt plötsligt.” Ismael la en hand på hans axel och det kändes plötsligt som att tusentals små stötar gick genom hela hans nervsystem. Konstigt, den känslan kände han inte så ofta. ”Det är du själv som ska vara lyckligast.” Ismael log snett.
  ”Fast man vill ju göra så många andra nöjda också”, erkände Max och grep tag i dörrhandtaget. Det var dags att gå hem nu, det var verkligen dags.
  ”Sant, men om du inte är nöjd själv kommer du aldrig att kunna göra någon annan nöjd. Tänk på det.” Ismael tystnade och tog bort handen från Max axel så att han skulle kunna gå om han ville. ”Stick hem nu, träffa guldpojken.”
Max nickade mot Ismael och låste upp dörren och gav sig ut i trapphuset. Han ville ta sig ut så fort han kunde så att han slapp tänka mer på de orden Ismael uttalat, var det sant? Var det tvunget att vara så? Men han kände sig i alla fall lycklig. Visst att det fanns saker med Bastians och hans förhållande som inte kändes helt okej alla gånger, men det var ingenting som fick honom att börja tveka, inte nu i alla fall. Han tog trapporna i all hast och så plötsligt var han ute. Konstigt hur mycket man kunde tänka på en sådan liten sträcka. Han andades in, och så ut, och så in igen. Det var dags att ta sig hemåt nu. Hem till sängen och hem till väntan på att Bastian skulle komma hem till honom. Han väntade på att kärleken skulle checka in, och det skulle vara så härligt när den kom och tog honom med storm, som så många andra gånger.

Max hjärta Bastian, gud vad bra det lät.