Hej allesammans!

Jag ber om ursäkt (än en gång) för väldigt dålig uppdatering. Jag har jobbat så grymt mycket de senaste två veckorna  att jag knappt vet vad jag heter, på två veckor har jag haft en dag ledig i veckan vilket kanske inte verkar så jobbigt som det låter, men jag har stupat i säng efter varje arbetspass (som vissa har varit 10 timmar långa) och därför har det blivit som det blivit.

Mycket av fritiden har fungerat som rehabilitering runt alla tankar om morfar, och om en vecka kommer jag sitta i kyrkan och se på hans kista och säga farväl för sista gången. Det gör fortfarande grymt ont i hjärtat så fort jag tänker på honom, en stor person har lämnat min familj, och det har redan skapat ett stort hål i vår släkt.

Aja, jag ska inte sitta och deppa ihop framför er! Emy och jag ska förmodligen ses på fredag och det ser jag verkligen fram emot, jag har saknat henne så otroligt mycket! Sen på lördag och söndag är jag i Sthlm med min sambo, och på måndag är det jobb igen, men jag ska försöka sätta mig ner med alla fina kommentarer jag fått från er alla! Jag hoppas att ni har överseende för allting just nu, det mesta är upp och ner och bak och fram.

<3

Yay, jag har min enda lediga dag på hela veckan idag. Hur är det med alla? Det är varmt och jag väntar på min familj, har köpt onödiga skor men som jag egentligen behöver till jobbet, uttökat mitt fiskantal och städat lägenheten. Emy fyllde 21 i helgen, jag tycker att alla ska gratta henne i efterskott om ni inte redan gjort det ^^

Själv skulle jag skicka iväg ett sms till henne, men det fastnade i utkorgen för det var så dålig mottagning på jobbet, och jag upptäckte det inte förrän två dagar senare, snacka om pinsamt! Men Emy förstod att det bara var ett litet misstag så hon förlät mig ganska snabbt :P Men pinsamt ändå, hon var så noga med min födelsedag och så missar jag att min grattning kom fram.

Hoppas er dag blir bra!

Ber om ursäkt för kass uppdatering!

För tillfället känns mitt liv väldigt upp och ner. Jag är ledsen/glad om vart annat, och skiftningarna kan gå på en miljontedels sekund. Jag tänkte bara passa på att tacka alla söta människor som ställt upp för mig de senaste dagarna. Min morfar var en väldigt speciell person, och det kommer bli svårt att försöka tona ner på tänkandet om honom.

Jag ska försöka uppdatera lite oftare nu när Emy åker iväg till stockholm, men jag jobbar ju också så det får bli lite mellan allting. Det här inlägget suger förmodligen, men jag ville inte att allt står still.


kram

Igår fick jag reda på att jag har kommit in på min utbildning till hösten. Det känns toppen! :) Nästa vecka åker jag till STHLM för att nörda mig lite, så då får ni hålla till godo med Emilie så länge. I övrigt så är det SJUKT roligt att så många har intresserat sig för JÄDDAS och vi hoppas att fler börjar prenumerera, så att vi stiger på topplistorna! :D

Puss på er <3

God morgon allesammans!

Responsen jag fått från er läsare hittills är helt GAAAH att ta del av. Jag blir så himla glad över era kommentarer, även att många av dem påpekar sorgen i att Bastian och Max inte längre är tillsammans, gläds jag åt att jag verkar ha gjort rätt. Jag tror att Emy känner likadant när hon läser kommentarerna till sina kapitel, det är ju genom er vi får ork att fortsätta när det känns riktigt jävligt. Det är en överväldigande känsla att veta att ni tycker om någonting som vi skriver. Så ni vet.

Egentligen ska inte sådana här kärleksförklaringar skrivas när man precis kommit upp ur sängen, men jag ville bara göra er uppmärksamma på att jag super in mig av minsta lilla ni kommenterar :)

Vi får bara fler och fler bevakare. Det är skitkul måste jag säga :) Hoppas att ni som har läst kapitlet tycker att det håller, och tusen tack till er som kommenterat <3 Jag kommer svara på alla kommentarer i ett långt inlägg, men det får vänta ett tag tills det finns några kommentarer att svara på ^^

HOPPAS DU HAFT DET BRA PÅ JOBBET EMY :D

Antagligen är du en av dem som undrar lite mer om personerna som faktiskt ligger bakom JÄDDAS (som berättelsen så vackert kallas).
  Bara för att göra alla lite extra glada och lyckliga så tänkte vi förse er med lite information.

Vi har skrivit båda två, i många år, allt från hogwarts.nu's första slash (Draco hjärta Harry, helt otroligt) till berättelsen om Becka som tvingades klä ut sig till kille på grund av sin far, men blev kär i sin rumskompis på internatskolan, men JÄDDAS är det första projektet vi någonsin har gjort tillsammans (om man bortser från de där rundvandringssagorna vi gjorde tillsammans med de andra VPFPH-brudarna på författarträffarna, vill säga).
  Det var 2004 eller 2005 som vi båda var medlemmar i samma klubb, VPFPH, heter den och det var på en av klubbens författarträffar som vi träffades första gången. Vad ska man säga? Det sa klick direkt och sedan dess har vi varit nära vänner. 
 

Efter sommaren och studenten så flyttade Emilie till Norrköping där Emy redan bodde, från det lilla stället Överum i Småland. Nu pluggar hon dygnet runt med skaplig tenta-ångest varje vecka, och bor tillsammans med sambon Pelle i en skitnice lägenhet.
 

Emy har lite färre vuxenpoäng, trots att hon är ett år äldre. Hon bor hemma hos mor och far, pluggar ett par kurser på komvux i väntan på ansökan till högskolan till höstterminen, då hon vill plugga till Civilekonom och flytta till Kristianstad, av alla ställen.
 

Emilie däremot vill jobba med människor och pluggar en ettårig kurs på Campus i Norrköping, som handlar om psykologi och beteendevetenskap.

 

Hur kom vi på JÄDDAS? Bra fråga. Eftersom hela berättelsen är en enorm klyscha utan några direkta chocker och oväntade vändningar, så kan man väl säga att själva handlingen inte tog sådär jättelång tid att reda ut (en eftermiddag med hysteriska skrattattacker och smält godis på en bänk utanför Emilies mosters hus).
  JÄDDAS började skrivas 2005, och nu snart fyra år senare är vi ännu inte klara. Det kan bero på att vi är enormt långsamma på att lägga ut kapitel, och för att berättelsen är närmare 300 sidor nu.

 

Vill ni kontakta oss kan ni skicka ett mail till: [email protected] (vi svarar så ofta vi kommer ihåg att mailen existerar, vilket är ett varierande antal tillfällen varje vecka)  eller skriva en liten vers i gästboken (den måste inte vara på rim, däremot, för det brukar alltid bli så töntigt då, åtminstone om man är lika kass på att rimma som Emy).

Informationen finns även att läsa på vår hemsida, jaddas.tk

Här kommer jag in och ser hur statistiken har höjts upp i skyarna. Jag antar att det var för att vi hamnade i den lilla rutan på förstasidan till blogg.se igår, men att vakna upp till arton kommentarer på ett inlägg var ju ganska spännande. Det är många som frågat vad det är vi skriver, och jag tänkte att det är lika bra att köra en liten genomgång.



Baksidetexten till berättelsen :

Och ingen kommer att komma till ditt försvar säger:
     Jag vet att du sitter där alldeles ensam. Jag vet att du sitter där och väntar på en ursäkt från min sida, eller iaf något som skulle få mig på fall och bevisa att du haft rätt hela tiden. Sitter du och njuter nu eller? Jag menar, fan Basse! Jag trodde inte det om dig bara, jag trodde inte du var sån.

 

When broken is easily fixed… säger:
     Vad tror du att du vet om mig egentligen?

 

Och ingen kommer att komma till ditt försvar säger:
     ingenting.  Jag vet inte ett skit om dig.

 

Maximilian och Bastian bor i varsin del av Stockholm, Max i Solna och Basse på Östermalm, men de hade lika gärna kunnat leva i två olika världar. Som om inte Stockholm vore litet nog, går de på samma skola. Max är kär i Bastian Reenstierna, snyggaste killen på skolan. Bastian i sin tur ser ner på såna som Max, estetjävlar.

Av en slump börjar de prata med varandra på MSN, utan att ha någon aning om vem den andre är. Det som från början var resultatet av en blöt kväll, en felskrivning i en mailadress, utvecklas snabbt till något mycket mer. Det är ju så enkelt att berätta vad man känner, hur man känner, när man aldrig kommer träffa personen på andra sidan skärmen. Men världen är inte så himla stor, och när mobilnummer och klasstillhörighet går från bokstäver till ettor och nollor och tillbaka igen, dröjer det inte länge förrän deras relation utvecklats till något mer än förtroendesnack på MSN…

Detta mina vänner är Jäddas. Jag är den du aldrig ser.

 

 

Kapitlet är äntligen färdigt! Det har krävts många timmar och ibland har det känts skitsvårt, men Emy har hela tiden stått bakom mig och utan henne hade jag aldrig kunnat göra det här. Det har varit så mycket med min morfar nu, men jag har ändå känt att Max och Bastian hjälpt mig förbi många timmars grubblande.

Jag tackar även Elvira som numera är betare till mina kapitel. Hon var varit en riktigt klippa och hjälpt mig oerhört mycket :)

 

 

”Ingenting. Jag väljer ingenting.”

Det bästa hade varit om han kunde självdö där han satt. Han vågade inte se på Bastian, vågade inte vidröra honom. Han vågade inte ens inse hur förkrossad han var, för då skulle allting krackelera. Det skulle bli svårt att andas, att tänka, att existera. Max ville inte veta av att Bastian grät, för då fanns det risk att han också började. Han vågade inte visa sig svag längre, för det skulle bara göra att han drogs djupare ner i det personliga helvete han skapat åt sig själv. Max snurrade stolen från sida till sida för att kunna hålla tankarna i styr. Han fick inte gråta. Inte framför Bastian, inte längre. Han försökte så gott det gick, men det var svårt nog att koncentrera sig på att försöka komma ihåg utan dina andetag från slut till början – men det var ett bra sätt för honom att fokusera på något annat än situationen han befann sig i. Han hade grävt sin egen grav. Förstört det finaste han någonsin haft. Han hade gjort slut med Bastian, för att han inte orkade vara det som tvingade dem isär. Max gjorde dem bara en otjänst att tro att det fortfarande fanns någonting kvar att rädda. Dessutom var han trött på att Bastian gömde honom i all evighet bara för att slippa konfrontera resten av världen.

     Det gjorde så jävla ont. Så ont att han bara valde att ge upp. Varför skulle han fortsätta kämpa? Han såg på sina händer och såg att han skakade. Tydligen inte så mycket att Bastian märkte något, men tillräckligt för att han själv skulle inse att det var någonting som inte stod rätt till. Det sved till i hjärtetrakten när han insåg att det var han själv som var problemet. Var det bara inte dags att dö nu?  Max slöt ögonen för att hindra tårarna från att komma. Magen knöt sig precis som när han hade maginfluensa, men det var bara det att det här inte handlade om vanligt illamående, utan om personliga problem. Max hörde fortfarande den oregelbundna andningen och de kvävda snyftningarna från Bastians håll. Helst av allt hade Max velat glömma att han var där. Det var så ovanligt att höra Bastian ledsen att Max blev förlägen och rädd där han satt, och han övervägde att fly sitt eget hem för att slippa genomlida det de båda nu gick igenom. När Bastian just börjat gråta trodde Max att han hade hört fel, att det var han själv som grät och hulkade, men att döma av de egna torra kinderna och Bastians våta, var det Bastian som grät och inte Max.  Han kände sig så hemsk för att han själv inte fällde några tårar; att han inte själv lät det salta rinna ner för kinderna. Han ville, men det gick inte. Han fick gråta inombords istället, så mycket att han drunknade i sin egen vånda. Resten av världen behövde inte veta att han led, och spärren han för länge sedan installerat hjälpte honom att låsa in sig själv när det blev för mycket.

     Han drog en hand genom sitt rufsiga hår och försökte tänka klart. Det var Bastian som inte ville att de skulle synas tillsammans. Det var Bastian som lät det här ske. Om han inte hade tillåtit sina vänner bete sig som de gjort och om han inte agerat som han gjort skulle det här aldrig hänt. De hade aldrig behövt bråka. De hade istället sett en film eller ätit en glass ute i solen. Men nu fanns inget av det kvar. Det kändes som att stora vassa glasbitar trängde sig in i Max hjärta, vred om och skapade stora sargade hål. Som att han plötsligt fått cancer och att hjärtat hade blivit attackerat först. Det tunga försvaret han hade byggt runt omkring fanns inte längre kvar. Bara vissheten om att Bastian var förtvivlad gjorde så grymt ont. Det bästa hade varit om de aldrig hade träffats, eller att de bara hade kunnat inse att förhållandet de försökte hålla samman var dömt att misslyckas redan från början. Det hade varit så mycket lättare, men det hade aldrig varit bättre. Det han kände för Bastian var ingenting han ville glömma, ingenting han ville ha ogjort. Bastian Reenstierna, jag älskar dig så sjukt mycket.  Men det kunde han inte direkt avslöja just när han släppt världens atombomb.

     ”Det är kanske bäst om du går nu”, sa Max svagt. Han orkade inte höja rösten för det fanns ingen energi kvar. ”Det kanske är bra om du går tillbaka till dina riktiga vänner.” Han svalde, reste sig upp i ultrarapid, trodde först att han skulle snubbla över en smutsig strumpa han hade på golvet men rätade upp sig tillslut. Det var svårt att förstå vad kroppen gjorde. Allt verkade helt plötsligt vara svart på vitt. De steg som annars tog mindre än en halv minut att gå, kanske mindre, tog nu flera tusen år. Bastian gick bakom honom, och allt Max egentligen ville göra var att vända sig om och kasta sig i Bastians armar och säga att allting skulle bli bra igen, bara de tog hand om det de hade tillsammans, men han fortsatte framåt och kämpade för att inte ramla ihop av utmattning. Han ville absolut inte göra det här men han var tvungen. Hade han sagt bu så kunde han inte skita i bä. Max antog att de såg ut som stelbenta zombies, om inte värre. Men vad skulle de göra? Spela glada? Fortsätta umgås och lida varje sekund?      

     Hur Bastian fick på sig sina skor visste ingen av dem. Max försökte undvika blickarna Bastian kastade åt honom, och försökte gång på gång rabbla Kents alla låttitlar i huvudet för att tänka på annat. Bastian gav Max en sista förtvivlad blick som gjorde Max mer eller mindre förvirrad, samtidigt som han bara ville splittras i tusen bitar. Han orkade inte ha det så här. Han kände sig tom. Som om han inte fanns kvar på insidan, som om han var ett tomt skal av den han varit.

  ”Hejdå då”, sa Max tafatt och pillade sig nervöst i håret. ”Vi kanske ses.”

Bastian såg på honom utan att säga ett ord, och Max såg rakt in i honom. De blågröna ögonen var till bredden fyllda av tårar och Max kände sig så hemsk att han inte själv grät, men han ville inte att Bastian skulle se hur svag han var. Det kändes som att Bastian inte längre hade någon rätt till Max hjärta. Han kände sig igenbommad och försluten. Bastian var för tillfället åter förvandlad till Reenstierna. Basse, med alldeles för mycket pengar och för lite tid till att göra sig av med dem.

  ”Max…” Bastian började säga något men stannade upp nästan samtidigt som han hade börjat, som om han ångrade sig. Han försökte se in i Max ögon en sista gång, men Max vände bort blicken och såg istället in i myllret av jackor. Han tyckte sig se Bastian i ögonvrån när han låste upp ytterdörren och klev ut. Så var han borta.

     Max såg på ytterdörren som stängdes; såg hur den skallrade till en sista gång. Han stod som paralyserad ett par minuter och bara stirrade in i träet, försökte urskilja minsta lilla förändring i ytan. När ögonen började svida vände han sig om. Han fick en chock och hjärtat stannade till, men det började sedan slå igen. Framför honom stod Hugo med rådjursögon och polispyjamas (spindelmannen var i tvätten), och han blinkade fåraktigt mot Max. Hugo hade lagt sig nästan tre timmar tidigare, men han hade säkert vaknat av orosmolnen som verkade fylla upp hela lägenheten.

  ”Vart äj Kingpin?” Ett leende följdes av frågan. Max visste att Hugo avgudade Bastian, tyckte att han var den bästa stora kompisen han någonsin haft. Näst efter Max då.

  ”Inte här i alla fall”, sa Max tyst och försökte le mot Hugo som inte behövde veta någonting om deras problem. ”Han har gått.”

  ”Kommer han komma tillbaka?” Hugo klev fram ett steg och drog lite i Max tröjärm, vilket brukade vara en ganska charmig gest. Som för att stödja den redan charmiga teatern lade han huvudet försiktigt på sned och Max höll på att smälta. Hans hjärta klövs i två delar, för han ville både säga som det var och ljuga för Hugos skull. Han ville inte vara den som berövade Hugo en av sina bästa vänner.

  ”Jag tror inte det Hugo. Inte idag.” Max drog en hand över Hugos hår. ”Jag tror inte det.” Han klappade Hugo på huvudet och satte sig på huk för att kunna ge honom en stor kram. Max omfamnade den lilla sköra kroppen och njöt av att känna värmen från någon som han visste älskade honom villkorslöst. Det var då tårarna började falla. Det sved i ögonen på honom och han trodde att de skulle frätas sönder, men han försökte sluta gråta eftersom han var rädd att Hugo skulle reagera negativt och börja gråta han med.

  ”Storebror behöver vara ensam nu”, sa han kort för att Hugo inte skulle märka någon  skillnad  på tonläge.

  ”Okej Max, du får vaja ifred”, sa Hugo och kramade Max igen innan han släppte.

  ”Sov gott skitunge”, sa Max och försökte le, men han antog att leendet snarare såg ut som en förvriden grimas.  Max såg på Hugo ytterligare en gång innan han vände sig om och låste in sig på sitt rum. Han ställde sig med ryggen mot dörren och andades tungt innan han satte sig på sängkanten och drog åt sig täcket med en häftig rörelse. Nu lät han äntligen tårarna falla. Han skakade av förtvivlan och åt förlusten. Han dolde ansiktet helt och hållet i täcket men kastade sedan snabbt ifrån sig det när han upptäckte att det fortfarande bar spår av Bastians egen speciella doft. Hjärtat smärtade. Hur kunde han vara stel och sval när han egentligen bara ville brista? Varför hade han inte visat Bastian hur sårad han var, utan istället visat ytan han visade alla andra som inte visste någonting om honom? Han var förtvivlad över hur situationen hade slutat, med tomma ledsna blickar som sa mer än tusentals ord. Max hoppades att Bastian förstod att han inte alls var så kall som han verkade. Att Bastian förstod att allting var krossat på insidan, att det var smulat till ingenting.

     Det gick inte att stanna kvar där han var. Allt påminde honom om Bastian – sängen, musiken, precis allting. Max kunde inte sitta i sängen, för där blev han påmind om alla timmar de tillbringat i den, och musiken påminde honom om allting han hade varit innan Bastian kommit in i bilden. Han ville inte gå tillbaka i tiden och åter famla i mörker som han hade gjort i flera år. Det enda han ville var att vara där Bastian var. Max reste sig upp igen som om han hade fått en stöt, samtidigt som han försökte torka bort tårarna från kinderna med hjälp av baksidan med handen. Han såg antagligen ut som världens mest miserabla pandapojke med kajal ner till tänderna. Det gick betydligt snabbare att ta sig ut i hallen den här gången än vad det gjort då Bastian var med, trots smärtan i bröstet och tårdiset. Skorna var rena mardrömmen för pojken vars tårar rann innanför tröjkragen, och om han inte kom ut ur hallen snabbt skulle han antagligen få sin första panikångestattack. Vad höll han egentligen på med? Varför kunde han inte bara inse att det var slut. Slut på allt.

  ”Max, vart ska du?” Carins röst hördes från vardagsrummet. Hon lät långt ifrån att vara lugnet själv, men hon insåg väl att han behövde egentid, och lät honom därför hållas.

  ”Bara ut.”

  ”Ta det försiktigt.”

  ”Mmhm.”

 

Väl ute kunde han andas igen. Det var som att luften inne i lägenheten sög musten ur honom, lite i taget. Fortfarande halvt förblindad av tårar begav han sig bort från lägenhetsområdet och började närma sig centrum i Solna. Han visste egentligen inte vart han skulle ta vägen, bara att han behövde komma bort från tankegångar och minnen av Bastian som var alldeles för tunga att axla. Han ville radera allt från sitt minne så att det onda försvann, och han ville bara bli av med de varma känslorna han kände för Bastian och bara hata honom eftersom det hade varit så mycket lättare. Jo, han hatade Bastian. Eller? Max stannade upp ett par sekunder. Hatade han verkligen Bastian? Max hatade i alla fall att Bastian aldrig kunde ta hans parti, varken i skolan eller någon annanstans. Han hatade att Bastian skämdes för honom i skolan, på bion, på stan. Han hatade att Bastian inte ens kunde hälsa på Max i skolan om någon annan än Hampus stod vid Bastians sida, och han hatade att Bastian värdesatte sin höga status mer än vad han värderade Max. Det var så jobbigt att nå insikten att Bastians status var mer värdesatt än vad han själv var, att Max började skälva häftigt och tårarna forsade. Hur kunde Bastian skämmas så mycket för honom samtidigt som han med inlevelse uttryckt sin kärlek på så många sätt för Max, så många gånger?  Max förstod inte. Han hade blottat sina allra mörkaste problem för Bastian och det gensvar han fick var att bli totalt ignorerad.

     Vad skulle han göra? Max var så försjunken i sina tankar och problem att han inte märkte den stora vattenpölen som tornade upp sig framför honom. Han klev naturligtvis rakt i den, och vaknade upp ur sin självömkan när vätan trängde genom skotyget och kylde ner huden innanför strumpan. Han kunde inte låta bli att sucka tungt. Max Hultins vanliga otur. Typiskt. Men han orkade inte riktigt bry sig, utan fortsatte bara som innan. Tårarna fortsatte falla och krossas mot hans redan tårvåta kinder. Han visste inte vart han skulle ta vägen, och han visste framförallt inte vad han skulle ta sig till. Han passerade Konsums gröna skyltar, och det fåniga moppegänget var naturligtvis tvungna att komma med klagomål på hans hår och kläder. Max var ju trots allt deras största mobboffer. Han stannade upp så att han stod ett par meter ifrån dem, och såg sedan på var och en av dem i ett kort ögonblick och insåg därefter hur patetiska de var. Hur många gånger Bastian än hade sagt det till honom när Max blivit förolämpad och behövt stöd, så hade han aldrig tänkt på det på det sättet. Men nu när han stod där med dygnsura skor och hål i hjärtat, insåg han vilka jävla idioter han hade framför sig. Han insåg också vilken jävla idiot han själv varit som tagit åt sig, gång på gång. De skrattade naturligtvis åt honom som vanligt eftersom det var det enda deras hjärnkapacitet räckte till, men det märktes att de var på sin vakt. De var egentligen inget annat än snorungar med finnar dolda under tjocka lager foundation och sneda gula tänder efter för många cigaretter i alldeles för tidig ålder. Max blev medveten om att de hade tystnat och att man nu bara kunde höra småfåglarna kvittra i träden runtomkring. Moppegänget såg på honom, och han såg på dem, och Max insåg att de var rädda att den störda kajalpojken framför dem skulle ha ihjäl dem på fläcken om de rörde sig. Max själv var rädd att han inte skulle kunna hålla masken.

     ”Jösses.” Max bröt tystnaden och gav dem alla en blick som hade dödat om den bara kunnat. ”Gå och förstör någon annans jävla liv.” Max vände på sina dyngsura tygskor och fortsatte gå mot icke utsedd plats. Kajalen fortsatte rinna nerför kinderna och han orkade inte bry sig. Ville inte bry sig. Han hade alldeles för mycket annat att tänka på. Fötterna ledde honom vidare utan att huvudet egentligen följde med. Kroppen förstod väl att han ville använda så lite kapacitet till så mycket som möjligt, och äntligen var han ett med sig själv.

 

Så var han där. Lekplatsen där Bastian och Max hade lekt med Hugo i flera timmar. Hugo hade haft hur kul som helst, och Max kunde inte säga annat han heller. Han kom ihåg hur vinden hade dragit sina osynliga fingrar genom hans hår, hur Bastian hade kastat älskvärda leenden mot honom gång på gång. Hur Max hade smekt Bastians hals, hur de hade kyssts i hemlighet. Men det hade varit en bra hemlighet. Det hade varit en bra dag då de båda kunde vara sig själva och bara umgås, precis som Max hoppades att de någon gång skulle kunna göra överallt.

     Nu var gungorna nästan helt stilla, de vajade bara försiktigt i vårvinden som greppade tag om materialet gång på gång. Den lilla karusellen ett stenkast bort var helt övergiven, som om den alltid hade varit det. Sandlådan där Bastian och Hugo hade byggt en sandborg var ensam den med, och likaså en rödblekt spade som någon hade glömt att ta med sig hem. Så ensam kände Max sig, men han fortsatte gå genom sanden och såg på skorna som såg ut som om de tillhörde Sandman i Spidermanfilmen. Idiotiskt att han trodde att det gick att gå där med blöta skor. Max satte sig på gungan som Bastian suttit på den där eftermiddagen för inte så länge sedan, och det var först då han verkligen insåg vad han hade gjort. Han hade mist sin bästa vän. Han hade förlorat allt. Max hulkade och snorade och gav ifrån sig små skrin. Han var så ensam och misslyckad. Nu ville han bara dö, för det kändes som den lättaste utvägen. Det fanns ändå ingenting kvar för honom nu.

     Som om all plåga inte hade räckt så började det regna. Det var förvisso ett fint vårregn som skulle göra naturen gott, men det gjorde Max illa. Hans hoodtröja blev snabbt dränkt i regnvattnet och de tajta jeansen kändes mer och mer som ett extra lager hud än ett par byxor. Håret hängde snart i testar kring huvudet och kajalen var förmodligen nere vid mungiporna och vände vid det här laget. Vad hade han gjort för fel för att bli behandlad så här illa? Hade det inte räckt med att hans pappa dött och att han var skolans missfoster? Var Bastian tvungen att, till råga på allt, inte vilja veta av honom? Hade Max inte fått lida tillräckligt? Han kurade ihop sig så gott det gick på en av gungorna. Gud vad han tyckte synd om sig själv där han satt och ömkade saker fram och tillbaka. Som om ingen annan hade det jobbigare.

     Det kändes som om han satt i regnet i en hel evighet och fortsatte älta samtalet han och Bastian hade haft. Hade han kunnat ändra på någonting? Kunde han göra saker och ting ogjorda? Varför hade han inte fötts in i en familj med mycket pengar och bra bakgrund, så att Bastian inte behövde skämmas för honom? Varför kunde inte han få ett lyckligt slut för? Helvete åt precis allting.

     ”Max, ska du verkligen sitta här?” En bekant röst bröt tystnaden. Max kunde inte placera den, men nyfiken på att veta vem som visste vad han hette, och varför personen i fråga inte drog sig ifrån att prata med honom när han såg ut som han gjorde lyfte han sitt tårstrimmiga ansikte och såg in i ett par stora varma ögon.

  ”Men gud, hur ser du ut egentligen?” Sophie stirrade häpet på honom där hon stod under sitt svartprickiga paraply. Hon hade en rosa klänning på sig och håret var lockat. Hon luktade gott och såg så vårig ut att Max inte kunde låta bli att gå ur sin självömkansfas.

  ”Det har jag faktiskt ingen aning om”, sa Max uppriktigt och skrattade förtvivlat. ”Men jag vill nog inte veta heller. För självförtroendets skull.”

Sophie såg på honom. Sophie, grannflickan som passade Hugo när det behövdes. Sophie som varit kär i Max i stort sett sen de flyttade dit.

  ”Du kan i vilket fall som helst inte sitta här för då kommer du bli riktigt sjuk.” Hon sträckte fram en liten hand med fint iordninggjorda naglar. Max tvekade ett tag, men gladdes åt att känna mjuk varm hud mot sin egen nedkylda när han tog emot den vänskapliga gesten. Hon drog upp honom på fötter som om hon var dubbelt så stark som han själv var, och erbjöd honom en plats under paraplyet. Max tackade ja och erbjöd sig därför att bli förste paraplybärare eftersom han var minst femton centimeter längre än vad hon var.

  ”Är det någonting som har hänt?” Sophie såg försiktigt på honom med mjuka ögon, och Max kunde inte låta bli att värmas upp inifrån. De gick långsamt för att få så lite regn på sig som möjligt, vilket egentligen var ganska onödigt eftersom Max redan var dygnsur, men det var mest för Sophies skull. De kom snart ut på asfalten och gångbanan igen och Max gladdes åt att slippa få mer sand i skorna. Sophie fortsatte att se på honom med en blick som hade fått många att öppna sina innersta tankar, men Max hade byggt upp pansarförsvaret igen på nolltid och var nu åter oförstörbar. Fast han kunde inte undgå att se hur söt hon var där hon gick tätt intill honom för att slippa regnet.

   ”Ja, det skulle man väl kunna säga. Men det är ingenting jag vill prata om.” Max log trevande. ”Tack ändå.”

  ”Okej, jag förstår faktiskt hur det är”, sa hon sen. ”Man vill inte prata om allting.” Hon log. De fortsatte hemåt i tystnad. Max var glad att hon väckt honom ur apatin, och att hon inte tyckt att han var dum i huvudet som alla andra verkade tycka. Nu kunde han njuta av att höra regnet falla ner på paraplyet istället för att det vätte ner honom, och han kunde se de gröna runt omkring istället för att se allting ur ett dovt mörker. Alldeles för snart var de hemma igen, och medan Max fällde ner paraplyet för att skaka av regndropparna slog Sophie in portkoden.

  ”Är du säker på att det inte är någonting du vill prata om?” frågade Sophie försiktigt. Hon lät handen vila på dörrhandtaget ifall att hon skulle öppna den och låtsas som att hon aldrig frågat någonting. Max som stod bakom henne tog ett djupt andetag, på något sätt hade han vetat att frågan skulle komma.

  ”Inte för att jag har med saken att göra alltså, men du ser så ledsen ut och det blir förmodligen inte bättre av att du går och bär på det alldeles själv.” Sophie hade vänt sig om och såg på Max med de där ögonen igen. Hon rodnade lite eftersom hon inte var van att prata med honom och Max kände själv hur den röda färgen spred sig över sina kinder. Max övervägde att fälla upp paraplyet igen. Om han skulle lätta sitt hjärta för Sophie kunde samtalet bli långt. Men Max visste inte om han vågade prata med någon som i värsta fall kunde röja hans hemlighet. Var det verkligen värt det?

  ”Vill du gå en bit till?” Han såg på Sophie som först inte verkade förstå, men sedan gick ljuset upp för henne. ”Om du vill prata alltså.” Max fällde upp paraplyet, ställde sig ute i regnet. Sophie följde efter honom som om de aldrig gjort annat. De började gå bort från husen, bort från dunklet. Bort mot ljuset.

  ”Jag vet bara inte vart jag ska börja”, sa Max och drog nervöst handen genom håret. ”Allt är så upp och nervänt att jag knappt förstår själv vad jag har satt mig i för situation.”

  ”Handlar det om den där blonda killen som brukar komma till er?” Sophies rodnad spred sig ytterligare. Max förstod henne. Hon kanske inte ville veta av att killen i familjen hon satt barnvakt åt hade en pojkvän och inte en flickvän. ”Inte för att jag har snokat eller så, men jag har ju sett honom i trapphuset och så när jag varit på väg ut, och det är ju svårt att inte se honom. Om du förstår vad jag menar.” Sophie såg ner i marken och bet sig i underläppen, precis sådär som Max brukade göra. Sophie trodde att Max trodde att hon spionerade på honom och hans kompisar. Max kunde inte låta bli att småle, så paranoid var han faktiskt inte 

”Nej, nej. Jag förstår väl att du har sett honom komma gåendes”, sa Max för att stilla Sophies oro. ”Och för att svara på din första fråga, ja, allt handlar om honom, tyvärr.” Han vände bort huvudet från Sophie ett tag och såg ut över grönskan som hade tagit Solna med storm. Regnet nådde dem inte där under paraplyet, men det fortsatte falla.

  ”Precis allt handlar om Bastian. Alldeles för mycket om jag ska vara ärlig, men nu är det slut på den biten.” Max fortsatte se bort mot ett par rabatter medan han pratade, det kändes lättare då. Han behövde inte se Sophie i ögonen, och han slapp se hennes ansiktsuttryck när det fylldes med avsmak.

  ”Bastian är ett fint namn… Fast inte lika fint som Maximilian.” Sophie skrattade lite nervöst. Hon verkade vara rädd för att bli tagen för en efterhängsen psykopat. ”Du måste tro att jag är helt rubbad eller något.”

  ”Varför skulle jag tycka det?” Max blev nyfiken. Var hon lika nervös som han själv var? Gick det? ”Bastian är ett fint namn, men jag gillar också Maximilian mer. Mer bokstäver, krångligare att stava. Perfekt.”

Sophies ansikte sprack upp i ett stort leende. Hon var väldigt söt när hon log. Små smilgropar uppenbarade sig i kinderna och hennes ögon strålade. Om Max velat ha en flickvän hade hon gärna fått vara precis som Sophie. Ömsint, mjuk, glad.

  ”Du är lättare att prata med än vad jag trodde”, sa hon sedan. ”Jag har alltid trott att du skulle gå förbi mig om jag sa mer än hej, men tydligen inte.” Sophie tystnade. Rodnade igen. ”Nu kanske jag sa alldeles för mycket.”

  ”Jag förstår vad du menar, jag pratar inte så mycket. Faktiskt. Det kanske är därför du fått den uppfattningen om mig. Men jag är nog ganska trevlig ändå, när man väl lär känna mig.” Max log. Det kändes helt okej att göra det, även fast hjärtat krossats i tusen bitar timmarna tidigare.

  ”Den här Bastian, han är alltså din pojkvän?” Sophie verkade ha samlat på sig tillräckligt mycket mod för att våga fråga. Dessutom var hon kanske trött på att hålla en konversation vid liv som handlade om hur mycket eller lite Max pratade.

  ”Ja, eller nej. Han var det men han är det inte längre. Det funkar inte mellan oss längre.” Max kände hur hjärtat tog ett dubbelt slag. Kroppen ville fortfarande känna värmen från Bastian, men hjärtat sa ifrån. De kunde inte ha det som de hade det längre.

  ”Det var därför du satt ute i regnet och försökte ha ihjäl dig själv”, konstaterade Sophie utan att låta sarkastisk. ”Ni verkade trivas bra ihop. När jag såg er tillsammans. Inte för att jag har suttit och spanat efter er eller så, men du vet ju hur det är när man ser någon ute på gatan när man tittar ut ur fönstret och sådär.”

  ”Vi trivdes ganska bra ihop. Mer än ganska bra.” Max blev tyst. Han visste inte hur han skulle fortsätta samtalet. Det kändes som att han inte fann orden för att fortsätta. ”Men ingenting har ett lyckligt slut, och även här gällde den teorin.”

  ”Hur kommer det sig att det blivit såhär då? Varför överlever ni inte? Har det att göra med alla förutfattade meningar om homosexuella?” Sophie försökte hjälpa till så gott hon kunde för att Max skulle våga öppna sig så mycket som möjligt. Han var tacksam över att hon var så hängiven. Det gjorde henne lätt att umgås med.

  ”Vi överlever inte för att Bastian är snyggast i skolan och för att jag är mobboffret ingen vill veta av. Hela vårt förhållande är en gigantisk klyscha. Vi borde ha förstått redan från början att Bastian med sina umgängeskretsar aldrig skulle kunna umgås med någon som mig. Men vi försökte ändå för vi tyckte att det var värt det. Men nu har jag insett att det inte fungerar. Jag blir ignorerad, lämnas ensam. Jag prioriteras sist av alla hans vänner och existerar inte för honom i skolan. Jag kan inte leva så. Jag vill kunna vara som alla andra par. Jag vill kunna umgås med min pojkvän på stan utan att ha en papperspåse på huvudet. Jag vill kunna ge honom en kram när jag vill utan att oroa mig över att någon ska se oss.”

  ”Oj.”

  ”Ja, jag kan inte säga något annat jag heller. Det är så jobbigt att hålla det inne när hjärtat i stort sett står i brand. Men jag orkar inte ha det så här. Då är det bättre att vi skiljs åt och går åt varsitt håll istället för att vi ska göra varandra olyckliga med tiden. Jag vill inte vara hemlighetsfull jämt. I början var det lite kul med allt smyg, men nu är det bara jobbigt.” Sophie sa ingenting först, och Max tyckte att det var skönt så. Det kändes bra att ha kunnat kasta ut det han tyckte var jobbigast, speciellt åt någon som var så opartisk som Sophie.

  ”Men Bastian måste tycka att det är jobbigt han också. Missförstå mig inte nu”, sa Sophie och la en arm på Max paraplyarm. ”Tänk bara. Han är kär, men han får inte visa för resten av världen att han är det. Hans vänner får inte ta del av hans glädje, även om han väldigt gärna hade velat det. Han kan inte prata öppet om dig i skolan fast än han vill säga hur bra han tycker du är. När han ser dig i skolan gör det förmodligen precis lika ont i hjärtat som det gör på dig, speciellt när han inte får hälsa och säga hur mycket han tycker om dig. Inte för att jag känner Bastian, men det verkar som att han är väldigt innesluten i sig själv. Att han inte får ta del av sina känslor som han vill, utan måste gömma det.”

  ”Men han måste ju förstå att han sårar mig med!” protesterade Max. Ilningar av ilska spreds i kroppen. Han hade ingen lust att lyssna på någon som pratade om hur synd det var om Bastian. Klart att det var jobbigt för Bastian att gömma undan Max, men han gjorde det ju för sin egen skull; för att kunna umgås i de finare kretsarna.

  ”Men du kan ändå prata med dina vänner om det. Du kan säga till din blåhåriga vän att du älskar honom, medan Bastian sitter och håller på sina känslor. Du kan prata med din mamma om honom, det kan förmodligen inte Bastian göra. Om du bara kommer till insikt, kommer du förstå att Bastian egentligen är mer fångad i sig själv än vad du är. Jag säger naturligtvis inte det här för att såra dig på något sätt, men jag tror att du måste se det mer ur Bastians synvinkel för att du ska få förståelse över hur svårt han egentligen har det. Eller hur?”

  ”Men Bastian gör det ju för att han ska kunna sitta kvar på sina höga hästar”, sa Max, men insåg att det han sa bara var fånigt bladder.

  ”Han gör det ju för att han inte kan göra annat. Han förlorar ju allt om han berättar. Han slutar att existera, Bastian finns inte längre. Men du Max, du finns kvar. Dina vänner finns kvar, för de älskar dig. Bastians vänner älskar antagligen bara den status Bastian ger dem, men det är viktigt för Bastian att ha dem nära. Han har kanske inte vänner som dina, och då behöver han det lilla han har.”

  ”Men jag hade hoppats på att det räckte med att han hade mig”, sa Max tyst. Tårarna trillade ner för kinderna. Sophie hade gjort att han förstod, lite mer i alla fall. Bastian måste haft ett helvete de senaste månaderna, och allt Max kunde tänka på var hur illa behandlad han hade blivit. ”Jag vill att han ska vilja se mig som hans like och inte någonting han måste gömma undan.”

  ”Men du förstår, eller hur? Du förstår varför Bastian har fått agera som han gjort? Sedan att det egentligen inte är en ursäkt för hur han har betett sig är en annan sak, men det kan vara en försvarsmekanism.” Sophie tog hans hand. ”Det är svårt att se dig ledsen, även att jag inte känner dig.”

  ”Jag tror att jag förstår nu. Litegrann.”

 

De gick i tystnad hemåt.

 

 

Ögonlocken kändes ohyggligt tunga när han vaknade till den skärande signalen tillhörande larmet på mobilen. Sömndrucket lyfte han på huvudet, men lät det sedan falla tillbaka och en dov duns hördes när huvudet slog i kudden igen. Vad hade han gjort för dåligt för att behöva gå upp så tidigt? Han kunde inte låta bli att sucka samtidigt som han ofrivilligt gäspade. Max rös till. Det var lite för svalt i rummet för hans smak. Han slog ut med en arm för att finna Bastians varma kropp, men det fanns ingen där. Max slog genast upp ögonen. Var var Bastian? Hade han försvunnit under natten? Han såg sig om i rummet och till sin lättnad upptäckte han att Bastians träningsbyxor fortfarande hängde över stolsryggen. Då var han antagligen bara på toaletten, och hjärtat saktade ner från hundratjugo till nittio på en bråkdels sekund. Max låg kvar ett tag och försökte komma på vad han hade på schemat, men han insåg att han inte ens visste var det var för dag. Han skulle försöka komma ihåg att fråga Bastian när han väl kom ut från toan, så det slapp bli några missöden i skolan för att han hade tagit fel på dag. Max gäspade igen och satte sig upp i sängen. Vad Bastian tog tid på sig. Han brukade aldrig ta tid på sig när han visste att Carin eller Hugo skulle behöva göra en blixtvisit till toaletten. Max funderade på att gå och knacka på dörren och se vad Bastian gjorde där inne. Det var väl inte så att han tillfredställde sig själv utan att Max fick veta något? Max rodnade. Bara tanken på att Bastian stod i duschen eller framför spegeln och smekte sig själv gjorde att han helst hade velat göra honom sällskap. Han bestämde sig ganska snabbt. Med ett litet leende på läpparna svängde han ut med benet för att snabbt ta sig ur sängen, och det var då allt sköljde över honom.

     Bastian var inte på toaletten. Bastian var inte ens i lägenheten. De hade gjort slut igår. Max hade gjort slut med Bastian. Efter att Bastian hade ställt det där idiotiska ultimatumet. Om han inte hade gjort det hade ingenting hänt. Minnesbilder av en gråtande Bastian rusade förbi i huvudet; en Bastian som var så annorlunda än vad Max var van vid. En Bastian som var lika förtvivlad som Max nu kände sig. Chocken gjorde honom paralyserad. Hur hade han kunnat glömma bort? Han blundade. Öppnade ögonen. Blundade. Varför var det svårt att andas? Varför låg han på golvet och inte i sängen? Varför skälvde han som ett asplöv? Bastian, vart fanns Bastian? Max var utom sig. Han visste inte vad han skulle göra, vem han skulle söka tröst ifrån. Han kurade ihop sig i fosterställning på mattan, endast iförd ett par svarta kalsonger. Det var svårt att andas rytmiskt när tårarna forsade som om de aldrig skulle ta slut, och det var svårt att försöka ta sig ur golvpositionen när han hela tiden var nära att hyperventilera. Han hade aldrig trott att det skulle göra såhär ont att mista någon som fortfarande levde. Att man sörjde över en person som aldrig mer skulle komma tillbaka var en sak, men det här var nästan ännu värre. Det var som att drömbubblan till slut spruckit, och det värsta med allt var att han fortfarande skulle få se, men aldrig mer röra. Han skulle se Bastian vart han än gick, på stan, i minnet, i hjärtat. Det var svårt att tänka klart i den situation han befann sig i. Det var svårt att försöka ta sig ur det han själv skapat. Varför kunde allt inte bara vara en dröm? Varför kunde han bara inte få vakna och känna värmen från Bastian som han hade vant sig vid? Varför var det just han som skulle straffas för att han för första gången i sitt liv gjorde någonting rätt?

     Smärtan kröp sig allt djupare in under huden och han kände sig så äcklig. Han kände sig patetisk för att det var han själv som åsamkat den skada han nu sörjde över, och han kände sig så äckligt ensam. Så bortglömd. Så ensam. Så fel. På något sätt lyckades han ta sig ur fosterställningen och krypa ut till badrummet. På alla fyra kravlade han sig närmare sin befrielse; det heta vattnet som skulle förstöra varje spår av äckel som kunde hittas på den bleka kroppen. Han var ett djur. En äcklig byracka. Han grät. Grät för allt han hade kastat ifrån sig. Grät för sin egen del, grät för Bastian.

     Vattnet var som en gåva från himlen. Det trängde in i varje liten vrå, precis som smärtan, och renade i alla fall en bit av det som kändes allra värst. Max satt där på det kaklade golvet, inne i duschkabinen och lät vattnet falla. Tvålen och schampot var svårmanövrerade, men han klarade det till slut. Men han kunde inte låta bli att hoppas på att Bastian skulle komma in genom dörren och hjälpa honom. Gud vad han skämdes. Det var så pinsamt att längta efter någon som man själv stött bort så snabbt och med ett så kort tonläge. Max hoppades verkligen att Bastian förstod att Max själv led, att Max inte alls var så kall som han hade varit dagen innan då han knappt hade kunnat se på Bastian. Max visste varför han hade gjort som han gjort, men det visste inte Bastian. Stackars, stackars Bastian. Vad gjorde han nu? Max kom på sig själv med att vilja skicka iväg ett snabbt sms för att se om Bastian fortfarande levde. Men han satt ju i duschen och försökte dränka sig själv så det kanske inte var bästa tillfället för sådana saker. Max frustade till. Det var bäst att ta sig ur duschen innan skolan började. Det skulle bara verka konstigt om han inte kom. Inte för att någon annan än vännerna skulle bry sig, men det var mer än nog. På fjärde försöket lyckades han stänga av vattnet trots att han fortfarande satt på golvet. Snabbare än förväntat tog han sig upp på två ostadiga pinnar till ben, och lindade in sig i ett stort badlakan som hängde på sin plats. Som om han fått en kraftig stöt kastade han sedan ifrån sig det. Det luktade som Bastian, vilket inte var så konstigt med tanke på att Bastian använt det bara ett par dagar tidigare. Andnöden var snabbt framme igen och han försökte supa in så mycket luft i lungorna som det bara gick.  Varför kunde han inte sluta tänka på Bastian?

Jag önskar att du var här nu.

 

Långsamt tassade han in i sitt rum och letade reda på rena kläder, för att sedan återigen gå in i badrummet och måla tjocka sträck runt ögonen som skulle skydda från äcklade blickar, då folk trodde att han antingen var bakis eller narkotikapåverkad. Med håglös blick stirrade han på sig själv, och spegelbilden stirrade tillbaka. Det annars så ordnade håret hängde i stripor runt ansiktet, och om man bara lagt till ett tiotal år hade han kunnat ansöka som nya förbättrade Snape, utan blankt och skinande hår. Eller så hade han kunnat ge bort sig själv till naturhistoriska riksmuseet och hävdat att han var en helt ny typ av grottmänniska som utvecklats efter ett väldigt traumatiskt skede i livet. Han såg tunn ut. Sliten, som om huden hade sträckts ut över alldeles för mycket kropp. Max kände återigen äcklet krypa över honom och skyndade sig att bli klar, fortsättningsvis med blicken riktad neråt för att slippa se sig själv i spegeln. Det var ingen idé att fortsätta se på vad han själv förvandlats till efter en kväll med mycket tårar och en lång natt utan sömn.

 

Han hade lyckats ta sig till tunnelbanan utan några större problem. Han hade tagit sig nerför trapporna i huset där han bodde. Han hade aktat trottoarkanten och han hade inte snubblat så som han brukade göra. Han hade inte missat det tåg han egentligen borde ta för att inte komma för sent, och han hade inte fått stå upp i vagnen, och inte heller ramlat omkull när det gjort en alldeles för häftig inbromsning. Han hade heller inte skickat iväg något sms till Bastian som han hade fått för vana att göra, i sista sekund påminde han sig själv återigen om att det inte längre var något mellan dem och han slapp den totala förnedring han skulle utsättas för senare i skolan om Bastian hade varit där och hånat honom. Han hade till och med kunnat avvärja ett samtal från Johan utan att känna sig speciellt elak när han tryckte på avvisa. Av någon anledning hade hela morgonen gått otroligt bra, bortsett från incidenten i sängen då Max trodde att Bastian faktiskt fanns där.

     Slutstationen för Max del började närma sig. Han ordnade till snäckorna i öronen så att det minsta vanliga ljud utifrån trängdes bort, för nu var det bara Kent och han själv som gjorde att allting inte gick sönder. Han klev av, såg sig för, andades ut när han stod på perrongen utan att ha slagit sig sönder och samman. Gladdes åt att han såg Malins kalufs på håll så han slapp att leta reda på skolan själv. När han var i det här tillståndet visste han aldrig vart han kunde hamna. Hjärnan sa åt kroppen att gå åt ett håll men fötterna gick åt ett annat. Det gick bra upp för trappan, inte ett felsteg togs. Max blev förvirrad. Varför gick allt så bra? Hade inte allt gått så dåligt alldeles nyss? Så blev han förvånad när han träffades av de första varma solstrålarna för dagen. De hade trängt igenom ett molntäcke som verkade vara på väg att lösas upp, och de värmde hans kind. Som en ljummen smekning. Max blundade. Han hade nästan trott att världen stannat upp precis som han gjort när de gjorde slut, men världen hade fortsatt att använda sin magi på allt runt omkring, och grönskan frodades. Han tog ett djupt andetag som om han aldrig hade luktat på våren tidigare, och njöt för första gången på länge. Det vibrerade i Max ficka, men han brydde sig inte om det. Han brydde sig bara om allt runt omkring, det han hade missat de senaste veckorna när han bara vandrat runt i ett töcken för att allt verkat så jobbigt och svårt. Nu var det av någon anledning mycket lättare än tidigare att uppskatta det vackra. Kanske var det för att han förlorat något, och att han av denna simpla anledning fick något annat att ta till sig så att hjärtat inte skulle kännas så tomt?

 

Malins hår började försvinna ur hans synfält. Snabbt kom han underfund med att han hade alldeles för mycket att tänka på för att kunna ta sig framåt, så han började gå med långa kliv för att hinna i fatt henne. Han var långt ifrån den ledbrutna pandapojke som legat och krälat på duschgolvet tidigare på morgonen, men han var allt för sårbar för att ta hand om sig själv helt och hållet. Malins siluett var inte svår att följa. Det glödande håret syntes på långa vägar och Max gladde sig åt att hans bitska vän hade valt en så utmärkande hårfärg som knallrött. Hon blev hans ledsagande stjärna i mörkret, och Max hade kunnat krama henne av ren tacksamhet, men hon var alldeles för lång bort för det. Han aktade sig för stillastående föremål som papperskorgar och små bitska tanter. Av någon anledning blev de så arga när han kom i närheten av dem, antagligen för att de var rädda att han skulle springa iväg med deras enorma handväskor där allt från halstabletter till kattungar kunde gömma sig. Han hade hela tiden full koll runt omkring sig för att slippa större missöden, som att gå in i Bastian eller någon i dennes kompisskara till exempel. Det var inte det mest ultimata för tillfället. Vad skulle han göra om det hände? Skulle han gömma sig under en stor sten och hoppas på att de inte sett honom? Han kanske skulle hoppa fram och kasta Cola på varje en av dem och sen springa och aldrig mer komma tillbaka? Max suckade och rättade till väskan han hade slängt över axeln. Den tyngde ner hans ena sida, men den andra axeln jämnade ut vikten med alla besvär han bar omkring på. Det var svårt att både fokusera på att hålla koll på Malin så att han kom till skolan, och att försöka ta sig ur sitt personliga helvete. Även om Malin spatserade ganska vårdslöst framför honom spelade huvudet spratt med Max gång på gång. Han skulle aldrig komma fram till skolan med de här bekymren.

     Det var med tungt hjärta han försökte undvika att se på paren som hade tungorna nere i varandras halsar. Det gjorde ont i magen när han såg alla som höll handen, och gråten var nära då han såg på dem som visade öppet hur mycket de tyckte om varandra. Det var som att han kastat bort hela sitt liv i och med kärleken till Bastian, för han skulle aldrig mer kunna känna som han gjort, och han hade ingen lust att känna likadant för någon annan. Det var Bastian som hade tillgång till hans hjärta, och det kändes så fel att försöka ge bort den hemliga nyckeln till någon annan. Han skulle aldrig mer få smeka Bastians hår, lår, kind. Han skulle aldrig mer bli smekt över hår, lår och kind. Han kunde inte låta någon annan göra det för det skulle bara vara så fel. Så himla fel. Det var bara Bastian som hade tillgång till känslorna som fanns inombords.

Han skulle aldrig kunna kyssa honom öppet på stan och känna hur deras andedräkter slogs ihop till en enda.

     Halsen snörptes ihop. Pulsen skenade iväg. Gråten svämmade över. Allt tack vare den där jävla Danne och resten av plastdockorna som tydligen betydde så mycket mer för Bastian än vad Max någonsin skulle kunna göra. Max blinkade bort tårarna och försökte ta sig samman. Om det var det Bastian ville så okej, bara han inte kom och bönade på sina bara knän att Max skulle komma tillbaka, för det skulle aldrig hända. I alla fall inte på första taget. Så det så. Kanske om han gav bort en kyss. Eller två.  Med aningen starkare själ än tidigare rörde sig benen äntligen i den takt han önskat att de skulle hålla från början. Skolan var inte långt borta, och han fick helt enkelt stå ut med alla vårförälskelser som spirade omkring honom. Det var tur att det fortfarande fanns kärlek kvar att ta del av. Malin hade försvunnit bakom mängder av andra elever, men det gjorde inget längre för nu visste Max vart han skulle. Tjugo steg till så skulle han vara framme vid portarna. Tio. Fem. Max tryckte hela sig mot en av de tunga dörrarna för att den skulle gå upp. De bakom honom tyckte antagligen att han var alldeles för långsam och till en början blev Max återigen hariga haren Max, men insåg sedan att det kraftiga myllret av något sena elever bara var positivt. Han behövde inte bry sig om att leta reda på korridoren som ledde till hans skåp; han blev ledsagad dit som om han varit en fisk i ett enormt fiskstim som skulle åt samma håll. Inga samhällare syntes till i den här delen av skolan i alla fall. Max kunde andas ut. Så länge han slapp denna solarieskadade skara människor skulle allt fungera riktigt bra. Han passerade samhällarnas områden men kunde inte stanna tack vare folkmyllret runt omkring honom. Men ingen Bastian. Så mycket kunde han se under den korta tiden han stod stilla för att sedan komma iväg igen. Det luktade bubbelgum och vanilj runt honom, som om han var omringad av värsta fjortisrevolten. Fanns det verkligen sådana kvar på skolan? Varför var det så många som var i farten just nu?

     Ganska snart hittade han sitt eget skåp mitt i allting. Det var skönt att kunna stanna upp och bara andas, och han kunde fortfarande hålla sig någorlunda lugn eftersom han såg varken Hannah eller Johan någonstans. De hade antagligen försovit sig och fått skjuts till skolan, eller så hade de bara smugit iväg någonstans och gjort något, vad det nu kunde vara. Max kunde inte låta bli att flina till, lite för sig själv. Han kände sig idiotisk som log mitt i allt det hemska, men det gjorde magen gott, åtminstone i en sekund. Max bet sig i läppen. Det var en trygg reflex och ovana han hade lagt till sig med. Han letade fram nyckelknippan ur den trånga byxfickan och började leta efter skåpsnyckeln. Det var snart gjort, och han kunde sticka in huvudet för att underlätta sökandet efter matteboken, eftersom de skulle ha matte första timmen på dagen. Dessutom fick han ett utomordentligt skydd från alla som kände honom genom att gömma sig därinne; de spinkiga benen klädda i svart tyg kunde tillhöra vem som helst som gick i någon av estetklasserna. Jakten på matteboken gick riktigt dåligt, dels för alla notpapper som var intryckta här och var, och dels för att han insåg alldeles för sent att matteboken låg hemma hos Bastian, någonstans i den där enorma lägenheten. Han suckade högt. Hur skulle han kunna få något gjort om matteboken låg hemma hos Bastian? Det var just typiskt att han lämnade den där nu när allt hade utvecklats så dåligt. Han blundade och försökte andas stadigt. Herregud, han skulle bli inlagd på psyket om han fortsatte med de här humörsvängningarna. Det var varken bra för nerverna eller för andra som fick stå ut med hans patetiska sorgesång. Känslorna tog överhanden alldeles för lätt, och han var en millisekund från tårar. Känslotrasslet var så meningslöst och fånigt, men ändå fortsatte han.

  ”Max?” Rösten fick honom att hoppa till och slå huvudet i skåpstaket. Hanna visste allt när hon skulle öppna munnen för att orsaka maximal skada. Det kändes som att någon hade slagit honom i huvudet med ett brännbollsträ, och smärtan ilade runt i hjärnan gång på gång. Han fick långsamt och försiktigt ta ut huvudet ur skåpet samtidigt som han gnuggade den träffade fläcken gång på gång för att försöka bli kvitt känslan av hjärndemolering.

  ”AAJJE!” Han skrek till lite i efterhand för att uttrycka sitt missnöje över att hon skrämt honom från vettet. Kunde Hanna inte förstått vad som skulle hända om hon pratade med honom när han var djupt försjunken i något annat?

  ”Oj då”, sa Hanna överraskat och såg på honom med uppspärrade ögon. ”Det var inte meningen att du skulle bli rädd och slå dig.” Hon log.

  ”Du kunde ju tänkt dig för”, fräste Max och Hanna ryggade tillbaka. Han brukade aldrig tala till henne på det sättet. Hon måste ha blivit förvånad att han lät så otrevlig. Max skämdes. Det var ju inte Hannas fel att han mådde dåligt. ”Förlåt.”

  ”Du behövde ju inte bli så arg. Det var inte med flit. Jag lovar.” Hanna log igen, glad att Max ändrat humör. Max var glad att det var så svårt att göra Hanna upprörd och sur.

  ”Jag tror dig”, stönade han och gnuggade huvudet igen. Han hade fått in en riktig fullträff och huvudet bultade som tusan. ”Jag hörde dig bara inte.” Han höll sig fortfarande lite skymd bakom skåpsdörren för att slippa titta på henne allt för mycket. Han fick däremot insikten om att det luktade ganska unket i skåpet. Det var dags att vädra det, men det var inget han orkade göra innan studenten. Det fick vänta. Vem visste vad han hade glömt där inne egentligen. Han hoppades på att det inte var något väldigt olämpligt. Han stängde skåpsdörren eftersom han inte ville utsätta sig för unkenheten något mer, och såg istället ner på Hannas fötter och upptäckte att hon hade nya skor. Små söta ballerinaskor, rosa, med en liten volang längs med kanterna.

  ”Du har nya skor”, konstaterade han. ”Söta.”

  ”Åh, tack Max! Jag trodde aldrig att någon skulle lägga märke till dem. Pappa hade med sig dem hem igår, de passade perfekt!” Hanna sken upp som en stor sol och Max kunde inte hålla tillbaka glädjen av att ha henne till vän. Någon skulle väl kunna få ha kul.

  ”Fina som sagt”, sa han och log lite snett mot henne. Mer än så orkade han inte vinkla mungiporna, och han vände sig mot skåpet igen och störde sig på att han glömt matteboken sådär.

  ”Vad håller du på med egentligen?” frågade Hanna samtidigt som hon låste upp sitt eget skåp och plockade ut en bok på ingen tid alls. Hanna hade aldrig problem med att saker och ting inte fanns där de skulle eftersom hon var så himla ordentlig av sig.

  ”Letar efter min mattebok såklart”, sa han så stadigt han kunde. Det borde hon väl förstå när hon står där med boken i handen, tänkte Max och blev plötsligt sur. Vad trodde hon egentligen?

  ”Varför det?” Hanna stängde sitt skåp och tittade upp på honom, med tanke på att hon var aningen kortare än vad han själv var. Typ två decimeter eller något.

  ”För att vi har matte..?” frågade han spydigt. ”Man brukar använda matteboken då.”

  ”Jag kan ju meddela att vi har religion då.” Hanna skrattade och verkade inte ha brytt sig om hans lilla utbrott. Hennes kinder blev härligt äppelröda och Max kände hur hjärtat svällde lite. Hanna gjorde honom aldrig till åtlöje om han misstog sig sådär. ”Inte matte. Få fram boken så går vi innan vi blir sena.” Hon höjde på ena ögonbrynet. ”För det vill vi ju inte. Och jag tror inte att du vill ha matte heller.”

  ”Sant.” Max erkände. Han höll sig gärna borta från matten fram tills studenten. Bara han gick godkänt så brydde han sig inte ett skit. Han fattade ändå inget, och han hade inte en aning om när han egentligen skulle använda sig av all skit de lärt sig de senaste tre åren.       ”Typiskt mig att glömma bort att vi har religion.”

  ”Det gör väl inget. Bara vi kommer iväg någon gång så är det inga problem.” Hanna pekade på Max religionsbok som lydigt stod där han lämnat den sist, och pekade sedan på sin egen för att styrka effekten av det hon ville att han skulle förstå.

  ”Aha.” Om han sa så lite som möjligt skulle han kunna hålla känslorna i styr hela dagen utan att han skulle råka ut för någon hemsk offentlig gråtattack som skulle förstöra resten av hans sociala liv. Han slet tag i religionsboken, fick tag i papper och penna och stängde skåpdörren och kände hur den unkna doften stängdes in bakom lås och bom för ytterligare ett par timmar. Därefter ställde han sig fogligt bakom Hanna som marscherade fram och banade väg till religionssalen. Det var alldeles för mycket folk i omlopp för att han skulle kunna gå bredvid henne, men det gjorde honom inte ett dugg. Hanna sa inte så mycket och det lät honom få utrymme för sig själv. Det var skönt att ha henne nära samtidigt som hon inte förstod hur han kände sig. Han ville inte att hon skulle veta, både för hennes egen och för Max skull. Han ville inte förstöra hennes dag med sina problem. Han ville inte förstöra någons dag genom att presentera sina problem för dem. Efter att ha bestigit ett par trappor kunde Max på håll se resten av deras klass. Det var inte svårt att missta sig med tanke på att håret på alla i klassen gick i regnbågens alla färger, och Max var lättad att Hanna inte frågat någonting om den tänkta konfrontationen föregående dag . Det var nästan alldeles för bra för att vara sant…

  ”Var det bra med B igår eller?” Hon hade i alla fall vett att använda konfidentialitetskravet när de pratade om Bastian ifall att fel öron lyssnade, men frågan kom ändå som ett knivhugg i magen. ”Lovade han att bättra sig?”

     Max stelnade till mitt i steget och höll på att tappa boken han höll i famnen. Han hade ju förklarat för dem hur han kände med att Bastian alltid kom med bortförklaringar, och att han dagen innan skulle sätta Bastian mot vägen, eller i alla fall ställa honom mot väggen så gott det gick. Han längde på stegen och hoppades att han skulle kunna ta sig in i folkstormen innan Hanna fick tag på honom igen.

  ”Vi pratade i vilket fall som helst.” Max pressade fram orden. ”Om det var bra eller dåligt återstår väl att se. Jag vet inte. Men det är inget att prata om.”

 

Resten av dagen flöt på i ungefär samma takt. Max yttrade sig inte speciellt ofta, och Hanna höll sig på samma nivå som han själv. Det kändes skönt att hon inte tjatade och hade sig, för det orkade han inte med. Hon insåg nog att något var fel, men hon ville inte störa honom, inte då han betedde sig som han gjorde. Johan var inte heller något direkt hot. Han var involverad i något som hade med någon pjäs att göra, och därmed var Max befriad från det eviga tjatandet. För första gången någonsin hade han velat skrika dem rakt upp i ansiktet att han inte orkade med dem, men han höll känslorna intakta djupt inom sig själv, då han inte ville såra dem. Max hade ingen lust att åsamka dem samma skada som han åsamkat sig själv. På det sättet kunde han även ha bättre uppsikt över samhällarna än någonsin, för det fanns aldrig någon som pratade så mycket att han inte hade tid att se vilka han rörde sig med. Han hade bestämt att samhällarna varken fick vara för nära eller för långt bort, för då skulle han bli olidligt nervös. Så fort han kände deras dyra parfymer yra omkring i luften kunde han hålla tankarna i styr, då fanns Bastian någonstans där, men inte så nära att han kunde se honom. Men det gjorde honom även väldigt splittrad, som om världens alla panikattacker valde att dra över honom och ingen annan. Schizofren någon?

     Max var återigen borta vid skåpen. Det var som om han var där mer än vad han var på lektion. Det var med tungt hjärta han stoppade tillbaka nothäftena in i skåpet utan att riktigt bry sig om ifall de blev skrynkliga och oläsliga när han bara pressade in dem bland allt annat. Det fanns så mycket annat att grubbla över att han inte ens orkade ägna sig tid åt att reflektera över det, inte det minsta. Johan och Hanna hade ytterligare en lektion att genomlida, men han själv hade slutat för dagen. Det var skönt att kunna vara ensam ett tag, utan att ha någon bekymrad nackflåsande sympatiknöl i bakhasorna. Han såg över skåpsinnehållet innan han stängde luckan och vred om nyckeln för att låsa. Nyckelknippan tryckte han ner i den trånga byxfickan där en av nycklarna pressade mot hans ömtåliga hud. Han slog vad om att han skulle få ett fint blåmärke sen. Max suckade och lutade sig framåt så han kunde svalka sig mot den svala skåpsluckan. Vem försökte han lura när han försökte tänka på annat hela tiden? Bara för att han och Bastian inte längre var tillsammans behövde det inte betyda att han aldrig ville se honom igen. Bara för att det var slut behövde det inte betyda att han inte längre var kär. För det var han. Hjärtslitande, tokigt kär. Han visste inte vart han skulle ta vägen, så kär var han, men det var lite sent påtänkt att erkänna det för sig själv nu. Det var för sent för allting. Men visst hade han gjort slut för sin egen lycka? Hela dagen hade han försökt intala sig själv att han gjort det enbart för sin egen skull. Max hade ingen lust att bli behandlad som luft. Han hade ingen anledning att tryckas ner för att den andra parten i förhållandet fortfarande skulle kunna stå upp. Max ville kunna leva som alla andra, och om han bara skulle fortsätta bli kvävd av Bastian fanns det ingenting kvar att hämta. Max dunkade försiktigt huvudet i den tunna metallen. Bastian var den personen som borde ha stöttat Max när han var nära att falla, men istället hade Bastian behandlat honom som om han vore något äckligt som katten släpat in. Max tog ett djupt andetag och blinkade häftigt bort tårarna. Det var det enda han gjorde nu för tiden; grät, för sin egen skull. Det fanns i alla fall en anledning bakom handlingen. Han hade inte gjort slut utan anledning. Herregud. Han hade inte gjort fel. Det var inte han som skulle skämmas. Det var Bastian som borde ta tag i den biten och inse vad han ställt till med. Max kände en oväntad vrede flöda ut i kroppens alla hörn. Varför skulle Max skämmas när han var den som hade gjort det rätta?

     Det var dags att gå hem för dagen. Dags för godis och ett tjockt täcke med nytvättade lakan, framför tv:n och se en film han själv tyckte om. Inget skulle komma mellan Max och sig själv, och så skulle det vara under resten av veckan. I alla fall så länge han kom ihåg att han bestämt sig för det. Dessutom skulle det kanske få honom på något bättre humör. Han lyfte på huvudet och rätade ut kroppen till dess fulla längd. Med något som skulle kunna tolkas som ett leende vände han sig snabbt om för att gå mot utgången, mot friheten. Men han brakade in i något stort. Något stort, hårt och varmt. Först trodde Max i sin förvirring att han hade gått rakt in i en av de pelare som fanns utplacerade lite här och var för att stötta upp taket, men han insåg snart att det hårda var aningen för mjukt för att vara en stolpe. Max tappade fattningen, och andan, och snubblade baklänges över sina egna fötter. Han kände hur gravitationen började ta hand om det fallande objektet och han riktigt fasade för nedslaget. Personen, eller om det i själva verket var en stor björn, hann slita tag i Max innan han gjorde platt fall och blev årets och skolans största fail. Allt gick så fort. Pulsen ökade upp till hundratjugo och paniken bredde ut sig så snabbt att han kände sig näst intill paralyserad. Han stod på ostadiga ben och försökte få in i huvudet att han inte gjort sig illa, blinkade bort tårarna och tog ett par djupa andetag. Han var chockad helt enkelt. Vem hade inte blivit? Men vem var det som hjälpt honom? Var det Bastian? Paniken återkom. Han hade ingen lust att prata med Bastian så snart efteråt. Det kändes som att det var bättre att bara se, på avstånd. Efter någon sekund kom han på sig själv med att blunda för att slippa se personen. Denne måste tycka att han var en komplett idiot. Max såg upp under sin lugg när han vågat sig på att öppna ögonen, och ryggade tillbaka.

  ”Är du okej?” Hampus såg på honom med orolig blick. Han stod där i sin vanliga Hampusuniform; skjorta, jeans och fräcka skor. Han utstrålade ett lugn Max gärna hade velat ta del av, och Han konstaterade snabbt att det måste vara skönt för Hampus att kunna invagga människor i sådan trygghet utan att behöva göra någonting speciellt.

  ”Eh, ja visst, det är okej med mig. Blev bara lite chockad”, Max skrattade nervöst och rättade till tröjan som satt konstigt efter det nästan helt genomförda fallet.

  ”Det var verkligen inte meningen att fälla dig sådär, men du vände dig om så fort att jag inte hann stanna.” Hampus log nu. ”Men du verkar ha överlevt i alla fall, det är det viktigaste.”

  ”Javisst. Här är jag och jag lever. Fullt ut. Kan man nog säga.” Max rodnade. Han hade ingen lust att stå och prata med en av Bastians närmsta vänner även om denne just hjälpt honom ifrån att skrapa armbågarna. Dessutom kände han sig alltid lite obekväm med Hampus och svamlade otroligt mycket. ”Jag borde gå nu. Har lite planer. Jo, lite planer hade jag.” Max skruvade besvärat på sig. Han lät ju dum i huvudet.

  ”Vänta lite”, sa Hampus ganska bestämt, men ändå så att Max förstod att han kunde välja helt själv om han ville stanna eller inte. Herregud, hur lyckades killen göra det han gjorde? Max stannade upp och skärpte hörseln. Han var fast.

  ”Vet du var Bastian är? Han skulle till dig igår men sen dess har jag inte hört något ifrån honom.” Hampus såg orolig ut. Max kände hur en klump bildades i halsen. Bastian var ju ändå den som pratade mer med sina vänner än vad Max själv brukade göra, och det sa väl ändå ganska mycket, eller? Max suckade oförberett. Sucken var egentligen inte menad att komma alls, men det gjorde den. Han slog ut med händerna i luften för att ge sig själv lite extra tid, för han hade ingen aning om hur han skulle formulera det han skulle försöka säga. Max såg sig över axeln för att försäkra sig om att ingen annan var där och kunde misstolka deras känslomässiga samtal. Samhällarna skulle väl få dåndimpen om de såg Hampus prata med honom, och man visste aldrig hur de skulle se på Teddybjörnen senare om de fick för sig om något.

  ”Nää, hur så?” Max försökte spela oberörd, men inombords skälvde han. Om inte Hampus visste vart Bastian befann sig, vem visste då? ”Är han borta eller?”

  ”Jag vet att han skulle hem till dig igår, och att ni hade en del att reda ut.”

YES! Halva Stockholms befolkning visste att de hade problem. Hipp hipp Hurra.

  ”Ja, han kom över”, sa Max motvilligt, och rösten stockade sig. ”Sen försvann han.” Max skruvade på sig. Det var så grymt obekvämt och han visste inte vart han skulle ta vägen. Tårarna brände än en gång bakom ögonlocken, för han visste innerst inne vart samtalet skulle sluta. Ett plötsligt magknip slog emot honom som om han hade rusat rakt in i en betongvägg, och han hade helst av allt velat lägga sig ner på marken och kvida av smärta och förtvivlan.

  ”Vad hände egentligen Max?” Betoning på hände. Max blev chockad över att Hampus använde hans namn. Han förstod att Hampus anade ugglor i mossen. Hampus såg på honom med den där blicken som rämnade alla murar han hade inombords. Max stirrade idiotiskt tillbaka, desperat. Tårarna föll. Han flämtade, fan. Om någon undrade vad de höll på med skulle de väl tro att Hampus spöade upp honom verbalt.

     ”D-…det är slut”, fick han fram efter sekunder som lekte århundraden. ”Han vill inte ha mig.” Med de orden vände han Hampus ryggen och sprang. Han hade aldrig sprungit så fort i hela sitt liv. Han bara sprang och sprang, sprang för sitt liv, för sitt misslyckande, för allt. Han behövde fly från verkligheten, från sig själv och från alla andra. Max kastade sig mot stora porten och kunde höra Hampus avlägsna rop där bortifrån skåpen, men han brydde sig inte. Han orkade inte bry sig. Han ville bara vara ensam ett tag och andas; lite försiktigt, lite i taget.

 

 

Det hade gått ett dygn, men han flydde fortfarande. Flydde från sin egen skugga. Speciellt nu, när allting var så jobbigt. Ja, speciellt nu. Det var dags att gömma sig från omvärlden och ta djupa andetag. Det var dags att ta farväl av sådant som var förlorat sedan länge. Det skulle bli skönt att slippa människor han kände ett tag. Både för deras eget bästa, och för hans eget. Beslutet hade han fattat ett par timmar tidigare då han olyckligt klampat fram i korridoren, dock lyckligt omedveten om vad som skulle ske inom ett ögonblick. Han hade gått och funderat över meningen med livet och så vidare, men kom inte fram till något speciellt bra svar. Att han befann sig i skolan igen var bara en täckmantel för fortsatt spel i galleriet, men han hade börjat tröttna på att spela teater så han övervägde att antingen sticka iväg eller stanna kvar och lida resten av dagen.

     Sen, som en blixt från en klar himmel så var han bara där. Ett par grönblå ögon som försökte dölja känslokriget som utspelade sig bakom dem mötte hans egna silvergrå, och Max hade ärligt talat nästintill krackelerat. Aldrig i hela sitt liv hade han haft så svårt att hålla minen, men på något sätt lyckades han ändå. Det måste ha varit en viljestyrka lånad av självaste stålmannen, och fastän Max nästan höll på att bita sönder sin underläpp bepansrade han sig väl och kom oskadd ur kampen om självbevarelsedriften. Bastians blick hade bränt genom hornhinnan, men Max hade bara sänkt sin egen för att slippa. Stoltheten hjälpte honom att övervinna känslan av förtvivlan, men i samma ögonblick Bastian försvann ur Max synfält gjorde Max det enda rätta. Han flydde, igen. Det fanns inget annat att göra när Bastian befann sig i samma byggnad som han själv, det fungerade inte. Självklart var han arg på sig själv och skämdes över den patetiska sida han visade upp för resten av omvärlden där han satt och gnydde på tunnelbanan, men han hade inte mycket till försvar kvar. Det hade varit mer traumatiskt att träffa Bastian än vad han trott. Det gjorde för ont för att ens kunna försöka.

 

Därefter slutade minnet fungera som det skulle. Allt som skedde runt omkring var omslutet i en tjock dimma som han inte kunde hålla fokus på. Egentligen var han osäker på om han ens var vaken, men de små fragmenten som spelades upp i hans huvud nu efteråt hjälpte honom från att tro att han hade gått och blivit galen. Han mindes att han tårögt rivit fram en gammal sportbag ur garderoben och sedan bara kastat ner kläder i den i hopp om att det skulle räcka. Så hade han packat ner Ipoden och tandborste och en tandkräm för att vara på säkra sidan. Max mindes också att han hade skrivit ett kort meddelande till Carin om att hon inte skulle bli allt för orolig när han inte befann sig i lägenheten, och därefter hade han bara rusat iväg. Hur han tagit sig ner till tunnelbanan och tillbaka till stationen var en gåta för honom, detsamma gällde biljettköpet, men han hade i alla fall gjort det, för där satt han nu. På väg bort från problemen. Precis som alltid. Max suckade. Fanns det inga andra alternativ än att fly hela tiden? Han såg ut genom fönstret men såg bara sin egen spegelbild; trasig och rödgråten. Om han inte hade fel var det snart dags att ta sitt pick och pack och stiga av tåget, men än så länge hade han gott om utrymme för grubblerier. Hade han reagerat alldeles för häftigt när han såg Bastian? Skulle han ha visat mer känslor? Skulle han ha kastat sig runt halsen på blondinen och bett om ursäkt och skämt ut sig ännu mer? Max grät. Fortfarande. Varför hade han inte stannat och slagits som så många andra? Bastian skulle ha slagit till. Han skulle inte ha varit så mjäkig och stuckit för att rädda sig själv. En tanke slog honom; var det kanske just det Bastian skulle göra? Det var i alla fall det han gjorde vad det gällde Max. Insikten kom som ett knytnävsslag. Bastian var lika feg som han själv var. Och Max som trodde sig veta att Bastian var den starka i deras förhållande. Han hade kanske haft fel hela tiden? Där var i alla fall förklaringen på varför det inte skulle fungera mellan dem. Bastian var feg för att förlora det han hade och Max var problemet. Båda två var rädda för att bli slagna på käften. Max var rädd för att rösten skulle spricka när han höjde den. De var båda rädda för att gråta i varandras sällskap, och i andras. De var båda rädda för att känna. Det var det som hade fört ihop dem redan från första början. Bastian var rädd för att ta hand om alla känslor som befann sig på insidan, och Max var rädd för alla känslor han kastade omkring sig. Att vara så olika, men ändå så lika kändes overkligt. Max blundade. Han ville koppla bort analyseringen. Han ville bara bli ett tomt skal som slapp känna smärta.

     Max kände hur tåget började sakta in, så han slog upp ögonen och såg ut genom fönstret, och där var den, den annalkande perrongen. Solen gassade mot asfalten och gjorde att det mörka hårda såg ut att röra på sig. Det blåste bara lite grann, sådär härligt som det kunde göra när det var lite för varmt ute, då man bara längtade efter de där svårflörtade vindilarna som dök upp när de själva hade lust. Perrongen var lika öde som han kände sig ensam. Skulle han bli bortknuffad här också? Det var så länge sedan nu, de kanske inte hade lust att ta hand om honom över huvud taget? Det var flera år sen sist, de hade kanske glömt bort? Max tog ett djupt andetag. Gud vad dum han var. Klart han skulle bli välkomnad. Han hade inte försämrats till det sämre sedan sist. Max var fortfarande Max. Det var ingen större skillnad på honom nu som då, förutom att han numera delade ut lite för mycket tårar till sådana som egentligen inte var värda dem.

     Tågets bromsar började tjuta sådär som de alltid gör vid perrongstoppen, och medan Max samlade ihop sitt skräp och sina saker såg han sig om en sista gång så han inte glömt något livsviktigt. Plånboken och nycklarna var trygga i byxfickan, och mobilen plus musiken fanns i väskan. Han hade inte orkat plocka upp dem när han satt sig på tåget. Det var skönt att vara okontaktbar. Max reste sig upp med en aldrig tidigare skådad försiktighet, rättade till byxorna som åkt ner över höfterna medan han gnott omkring på sätet, grabbade tag i sportbagen och lirkade sig mellan säte och bord för att ta sig ut. Sakta gick han mot utgången närmast sin plats för minskad skada, och lika försiktigt tog han sig ner för de bägge trappstegen som skulle ta honom till fast mark igen. Det var som att ta sig ur ett mörkt fängelse när han klev ut. Han överväldigades av solens strålar, av vinden, av personerna som plötsligt infunnit sig på stationen för att ta emot sina nära och kära. En tant kramades med någon som såg ut att vara hennes barnbarn hon inte sett på en tid. Max såg en kille i sin egen ålder som tog emot en häftig kram från sin söta tjej med glitter i ögonen. Vädret var underbart, den sällsynta vinden smekte hans kind. Men där fanns ingen han kände.

     Hjärtat slutade nästan slå. Ville de inte ha honom? Hade inte samtalet räckt för att de skulle förstå att han behövde dem en tid? Hade de övergett honom en gång för alla? Max trodde inte att han skulle klara av fler förluster nu. Det var alldeles för jobbigt för kroppen, för hjärtat, för huvudet.

  ”Maximilian?”

Hjärtat slog dubbelt. En värme spred sig i kroppen och gjorde honom så pass lycklig att han till och med log. Log, i en stund som denna. Sakta vände Max sig om, som om han inte riktigt trodde sina öron, och där stod han. Mannen han inte sett på länge. Mannen som påminde honom om så mycket. Max såg in i sin pappas ögon. Djupa och uttrycksfulla. De såg i alla fall ut precis som hans pappas. Herregud vad han hade saknat honom.

  ”Farfar?” Max kände hur tårarna var på väg igen, han hade inte sett sin farfar på så himla länge. Sist var på Max pappas begravning som han helst av allt bara ville glömma för alltid. 

  ”Det är jag det” Max farfar log. Log precis som Max pappa. De var varandras avbilder de där två, lika som bär. Om man inte visste att de var far och son hade man lika gärna kunnat tro att de var bröder.

  ”Bilen är igång, så vi borde åka med en gång.” Han vinkade till sig Max väska och slängde den sedan över axeln. Max följde lydigt efter, och han var glad att han tagit rätt beslut i att komma. Här kändes det i alla fall som att han var välkommen oavsett vad som hänt. Det var skönt att vara tillbaka, även om det bara var för en kort tid. Han hade inte bestämt riktigt hur länge han skulle vara kvar, med tanke på att skolan inte kunde lämnas i skymundan. Han var tvungen att klara gymnasiet. Han kunde inte fortsätta ett år till för att han missat uppgifter i slutet av trean. Max följde efter sin farfar bort mot parkeringen där det stod ett par, tre bilar och väntade på att de skulle köra iväg igen. Max såg sig om efter bilen hans farföräldrar haft senast han hälsat på; ett silvrigt stort åbäke som hade plats för en elefant eller så. Dock stannade farfar Hultin vid en splitter ny Volvokombi, svart som självaste natten. Max farfar stod redan och lade in Max futtiga väska i det enorma bagageutrymmet, och Max undrade varför de i hela friden hade en så stor bil för två personer. Det var helt oekonomiskt, fast det var ju något de aldrig haft några större problem med.

  ”Har ni ny bil?” Max var tvungen att fråga även fast han redan konstaterat att de hade det. Det kändes som att han hade missat så mycket på sista tiden att han ville ta åt sig allt nytt på en gång.

  ”Ja, det kan man väl säga. Någon månad gammal är den väl ändå. Din farmor fick sådan lust att köpa en ny bil efter att grannen visat upp sin grannlåt, så det var bara att plocka fram plånboken. Du vet ju hur hon är, och jag har aldrig vett att stå emot henne.” Han skrattade. Max flinade; han visste precis vad farfadern menade, och det var skönt att veta att allt verkade vara som vanligt.

  ”Fast, du kommer ju inte märka hur bra den är om du inte sätter dig i den”, sa Max farfar och grinade lite för sig själv, samtidigt som han slog igen bagageluckan och gick mot förarsidan.

  ”När har du tänkt ta körkort då grabben?”

  ”När grisar får vingar kanske”, sa Max och ställde sig på passagerarsidan för att öppna dörren. Bilen hade beiga lädersäten och såg allmänt fräsch och luftig ut.

  ”Jag bor ju i stan, det behövs inget körkort.” Max hoppade in och installerade sig snabbt;  han tittade på den invecklade AC:n och satte sedan på sig säkerhetsbältet.

  ”Men om du är här kan det ju vara kul att kunna röra sig runt”, svarade Hultin den äldre och satte sig på förarsätet, med någon större möda än vad Max gjort. ”Vem vet hur länge du stannar i den där hålan ändå.”

     Max skrattade till. Han kände ingen annan än hans farfar som kallade Stockholm för håla. Det var typiskt honom att vara så trångsynt. Sen blev det tyst. Farfar koncentrerade sig på att kolla i backspeglarna om han hade någonting bakom sig, och därefter vred han om nyckeln och trampade ner kopplingen för att kunna lägga i backen. Under tiden studerade Max sin farfar ingående, det var trots allt fyra år sedan han såg honom sist. De var så grymt lika, farfar och Max pappa. De hade varit lika långa båda två, en och åttiosex i strumplästen med stolta hållningar. De hade tjockt brunt hår (samma nyans som Max själv hade), och det enda som skiljde dem åt var att farfar numera hade tjocka silverstråk i sitt. De hade samma färg på ögonen, samma intensitet. Farfar var muskulös trots sin ålder, och ansiktet kunde inte beskrivas som annat än stiligt. Max vände bort blicken och kände hur det högg till i bröstet. Det hade kanske varit en dålig ide att rusa hit? Han var kanske inte beredd på allting han saknat så länge. Var det rätt av honom att göra som han gjorde?

     ”Så vad har Max på hjärtat då?” farfar bröt tystnaden samtidigt som han reglerade AC:n som spydde ut alldeles för mycket varm luft. ”Du verkade lite upprörd av samtalet att döma.”

  ”Det kan man väl säga”, sa Max och försökte koncentrera sig på hur hans farfar skötte ratten medan han svängde ut från parkeringen och accelererade för att inte få en bil uppkörd i bakluckan. ”Jag har egentligen ingen lust att prata om det.”

  ”På så sätt”, sa den äldre mannen och rynkade pannan. ”Då är det heller ingenting att prata om.” Han log, och det gjorde Max med. Det kändes så skönt att någon förstod att han bara behövde lite tid.

  ”Det var länge sedan jag var här”, konstaterade Max. ”Det har varit så mycket att tänka på att jag inte riktigt hunnit.”

  ”Jaa”, sa farfar eftertänksamt, och satte på höger blinkers och gjorde sig beredd på att svänga igen. De bodde en bra bit utanför Uppsala; i ett fint villaområde som Max älskat när han var liten. Det var därför han hade flytt dit också, för att återuppleva något han saknat så länge samtidigt som det var något han behövde för att vakna till liv igen. ”Sista gången var väl en kort tid efter begravningen om jag inte minns fel. Sedan vet vi ju vad som hände.”

  ”Begravningen ja…”

Max visste precis vad han menade med det. Han kom ihåg begravningen som om det inte vore mer än en dag sen. De närmast anhöriga stod på kullen vid minneslunden, omringade av överdådiga blommor som kändes meningslösa för stunden. De hade stått där och lyssnat på prästen, och det enda Max hade tänkt på var hur rädd hans pappa hade varit. Hur rädd han varit för döden och vad det innebar för alla runt omkring honom. Han hade varit så rädd att det som hänt skulle hända, att han satt uppe om nätterna och bara stirrade ut genom fönstret. Det hade i vilket fall varit mulet, men det hade aldrig regnat. Högst ett par regnstänk. Prästen pratade på och höll i urnan där resterna av mannen Max älskat mer än allt annat låg i, och Max fick hålla krampaktigt i sin farfars hand för att inte gå ner på knä och skrika av förtvivlan. Prästen sa att Max och Hugos pappa mött döden med ett leende på läpparna. Max ansåg att det var rena rama skitsnacket med tanke på hur han fruktat döden. Fruktat det som väntade familjen efteråt. Prästen hade inte vetat ett skit om Max pappa. När askan spreds med vinden fick Max vända sig om då tårarna forsade fram över kinderna. Där försvann det lilla som fanns kvar av en person som trodde på vem Max egentligen var. Hans pappa hade aldrig velat ligga instängd i en kista, utan berättat för Max och Carin vad han ville om någonting någon gång skulle hända.

  ”Max, vart befinner du dig nu?” Rösten fick Max att vakna till liv igen och han såg sin farfars roade blick med en gång. ”På ett vilt strandparty i Thailand?”

  ”Nä, begravningen”, sa Max och tuggade på underläppen. ”Men det var inget särskilt.”

  ”Bra, du ska inte tänka på det som varit. Tänk på det som kommer, det är betydligt mycket viktigare att ta hand om.” Hans farfar log igen.

  ”Jag tror jag har hört det förut”, sa Max och flinade.

  ”Ja, vem har inte gjort det pojk?” Nu skrattade den äldre. ”Du har förresten en kompis hemma som väntar på dig.”

  ”Jaså?” Max blev nyfiken. Vem var det som ville veta av honom? Vem kände honom för den delen?

  ”Du har väl inte glömt?” frågade farfar konspiratoriskt. ”Harry har saknat dig minst lika mycket som vi har. Han är som ett otämjt vilddjur.”

Harry? Max kunde inte låta bli att brista ut i ett frustande skratt. Herregud, Harry hade han inte haft en tanke på när han bestämde sig för att åka. Harry var Max farföräldrars långhåriga tax, sex år gammal, roströd, och som skällde som tusan om han blev ensam. Han och Max hade funnit varandra direkt när Harry var en liten valp, och på den vägen var det i stort sett. Den lilla hunden följde med Max vart han än gick och om någon närmade sig Max på ett sätt Harry tyckte sig vara obehagligt, så skällde han så gällt att öronen höll på att trilla av.

  ”Klart jag inte glömt bort Harry. Mår han bra eller?” frågade Max glatt utan några som helst tankar på att han suttit och storgråtit för mindre än en halvtimme sen över att the love of his life inte ville vet av honom. Det hade med andra ord varit ett bra beslut att sticka iväg och drömma sig bort ett tag. ”Är han fortfarande lika jobbig?”

  ”Självklart. Men ibland tål din farmor honom inte, du vet, han har ätit upp åtskilliga blommor och trädgårdsvantar för henne. Hon håller på att bli tokig.” Farfar skrockade.

  ”Typiskt Harry.”

  ”Typiskt farmor.”

 

Resten av bilturen förflöt under tystnad. De åkte genom blommande småsamhällen och gasade förbi fält som jobbade på att bli smaragdgröna till sommaren. Det här var så långt bort från huvudstadens betong man kunde komma, och Max kunde inte låta bli att älska det. Han njöt av att få höra sin farfar nynna med i låtarna som spelades på radion, och han njöt av att se levande djur i hagarna istället för att se dem uppstoppade på naturhistoriska muséet.  Allra mest njöt Max av att vara så långt bort från sina bekymmer att han inte ens orkade tänka på dem. Det var skönt att kunna koppla av utan att se Bastian var gång han blundade och lutade sig tillbaka. Istället var han eld och lågor när han väl började känna igen sig, och han hjälpte till lite i nynnandet när han kände att han kunde. De åkte förbi centrum där han ofta gått och köpt godis och glass, och lekparken han i stort sett bott i när han var liten var sig lik med bara ett par småjusteringar.

  ”Sedär, då var vi snart hemma”, sa farfar och kopplade, växlade ner, svängde. ”Det ser likadant ut nu som det gjorde förr.”

     Max förstod vad han menade. Gatan de svängt in på var kantad av stora fräscha villor, väl omhändertagna av anställda trädgårdsmästare. Man kunde fortfarande inte se farföräldrarnas villa eftersom den låg längst ner på gatan, men snart skulle man kunna skymta den bakom all prakt som fanns runt omkring. Ett par ungar i tioårsåldern åkte runt på sina sparkcyklar, glatt skrikande och tjoande. Allt stannade till för en sekund och Max kunde se sig själv springa gatan ner, flåsandes, med grannpojkens son i hälarna. Det var då det. Han suckade, tyst, för att inte farfar skulle höra. Han ville inte att de skulle fråga ut honom så fort de kom innanför dörren. Max ville hellre ha problemen för sig själv. Han kände hur bilen saktade in som om det var framme vid slutmålet, och Max såg upp för att se om han hade haft rätt.

     Det såg ut precis som Max mindes. Stort, vitt, två våningar med en stor renoverad vind. En trädgård med den stora dammen fylld med koi-karpar, ett litet vattenfall. Enorma rosenbuskar och andra blomsterarrangemang, underbara gömställen för småungar som Hugo. Max farmor älskade allt som hade med trädgården att göra. Hon vårdade den precis lika ömt som hon vårdat sina barnbarn, och Max såg att hon överträffat sig själv vad det gällde trädgården den här våren. Det såg underbart ut, och då var han inte direkt en sådan person som la märkte till vilka sorts blommor som växte runt omkring. Han slog vad om sin skivsamling att hon satt på trädäcket på baksidan med näsan i en trädgårdstidning, och med trädgårdsvantarna bredvid sig.

  ”Hon har överträffat sig själv va?” Max kände för att fråga det han redan konstaterat. Han visste ju inte om det sett likadant ut de senaste tre, fyra åren.

  ”Det har hon sannerligen.” Max farfar nickade. ”I år har hon umgåtts med trädgården mer än vad hon har umgåtts med mig.”

  ”Jag ser det.”

     De parkerade, och Max kastade av sig säkerhetsbältet. På avstånd kunde man höra en hund skälla och Max kunde inte låta bli att dra på smilbanden. Harry visste antagligen redan att Max anlänt. Den hunden hade ett sjätte sinne vad gällde att veta om Max var där eller inte. Farfar hade redan tagit hand om sportbagen i bagaget, så Max pilade upp för stentrappan, precis som när han var liten, och förundrades över hur symmetriska rododendronbuskarna som kantade gången var. Dörren var olåst som alltid, det var typiskt dem. De trodde inget ont om någon. Max slogs av hur stor och ljus hallen såg ut att vara, så luftig. Skorna stod i prydliga rader; farmors på det övre hyllplanet på skohyllan, och farfars på det undre. En stor växt piffade upp allting, och ett par familjefoton hängde på väggen. Även om det liknade den prydligheten familjen Reenstierna hade i sin lägenhet, så hade det här huset betydligt mer att komma med än den stora lägenheten i stan. Reenstiernas lägenhet saknade värmen och känslan i det iordninggjorda. Här mådde man bara bra av det, medan man hos Reenstierna var för rädd för att komma nära något utifall att det skulle få för sig att gå sönder. Skällandet var dovare i hallen än vad det hade varit ute, och det befogade Max misstankar om att farmor befann sig på baksidan av huset med Harry i hasorna.

  ”Max, är det du?” Max farmor verkade ha hört dem när de kommit in och stängt dörren bakom sig. Hon hade öron och ögon som en örn, trots att hon såg så skör och oskyldig ut.

  ”Jaa!” svarade Max och farfar i kör. De började flina lite smått. Ibland var det rätt kul att båda två hette Maximilian i förnamn. Det blev så mycket mer förvirrande då, speciellt om någon de inte kände var där. Speciellt gjorde det Max farmor galen. Plötsligt kunde man höra klor som kom trummande över parkettgolvet. Max kunde inte hålla sig för skratt för han visste vad som skulle komma. Gläfsande, gnällande. Inom ett par sekunder uppenbarade sig ett litet rött yrväder, som skällde så högt att Max trumhinnor höll på att spräckas.Herregud, kunde de inte sätta ljuddämpare på honom eller? Max fick sätta sig ner på huk för att inte bli totalt överfallen, och där satt han fortfarande med drägel i ansiktet och med Harry i knäet, flåsandes av glädje, när farmor dök upp.

  ”Ni hinner knappt komma innanför dörren innan ni börjar fåna er ihop”, sa hon strängt när hon uppenbarade sig i dörrhålet som ledde in till köket, och snörpte ihop läpparna. Max såg upp på henne ett tag där han satt och klappade på varma, överlyckliga Harry som var så till sig att han nästan kissade på sig, men Max sa ingenting, för han visste vad som skulle komma. Farfar Max stod bakom Max den yngre och fnissade, han verkade tycka att det hela var skitkul. Fast det var det ju också. De hade inte träffats på så länge och de hade alltid kommit så bra överens att ja, hela situationen var komisk. Max såg ner på Harry som dreglade ner hans skor, och sen såg han upp på sin farmors ansikte igen. Man såg en gradvis förändring, väldigt diskret, men den fanns där. Snart log hon sådär som bara hon kunde.

  ”Och jag älskar det lika mycket varje gång!” sa hon med värme i rösten och rusade fram till Max som hävde sig upp för att kunna ta emot hennes kram. Trots sitt späda yttre, en och sextiofem centimeter, och det långa håret som stod som en gloria kring hennes huvud, visste Max att man inte skulle låta domen falla innan man riktigt visste vem hon var. Hon kunde vara hård som sten och envis som en åsna, men i Max sällskap var hon bara världens bästa farmor, trots att hon höll sig på avstånd från Max ansikte då han fortfarande var dränkt i Harrysaliv.

  ”Du har blivit så stor, och så, så, svart”, tillade hon retfullt medan Max insåg hur stor kontrasten mellan dem båda måste vara för någon som inte kände dem; han i svart, hon i himmelsblå tunika och vita jeans. ”Det växer du ifrån när du blir äldre.”

  ”Hej farmor, jag gillar dig också”, sa Max och grimaserade. Harry hade precis börjat tugga på hans skosnören. Kärleksfullt, vilket måste tilläggas. ”Hur är det?”

  ”Äsch, du vet hur det är”, sa hon och himlade med ögonen. ”Trädgården ser hemsk ut, ingenting vill fungera som det ska, och din farfar har inte lagat gräsklipparen än. Han lovade för en vecka sen men det kommer väl inte hända något förens grisarna fått vingar och flyger utanför.”

  ”Men annars är allt bra eller?” Max flinade.

  ”Självklart, vad trodde du annars? Det är speciellt bra nu, när du är här. Seså, kom in nu. Stå inte där med skorna på! Packa upp väskan, rummet är i ordning däruppe. Sen kan du gå ut och gå med Harry om du vill, han ser lite uppspelt ut.” Hon ställde sig på tårna och smekte Max kind, precis så ömt som vinden gjort borta på stationen. ”Det är skönt att ha dig här gubben.” Så sträckte hon på sig för att försöka se över Max axel. ”Kan du tända grillen nu Max? Maximilian verkar inte få tillräckligt mycket mat hemma.”

  ”Men...” Man försökte protestera men hann inte längre än så, eftersom hans farmor var så snabb i vändningarna. ”Okej.” Det var ingen idé att protestera.

Max klappade Harry en gång till, aktade sig för de vassa tänderna och de glada skallen, aktade sig för Max den äldre så han kom förbi, och följde därefter snällt efter sin farmor upp till gästrummet där han skulle tillbringa ett par nätter. De gick upp på övervåningen som var lika välstädad den. Max beundrade huset lika mycket som han gjort när han var liten.

  ”Jag tänkte att du kunde få ditt gamla rum”, sa farmor när hon tagit sig upp för sista trappsteget. ”Vi har gjort om det förstås, det kommer ju inte så många hit och hälsar på.” Hon lät lite bitter, men försökte att inte visa det. Max visste vad hon menade på. Hon hade inte riktigt kommit över det där med att Carin sagt upp kontakten med dem, speciellt när hon hade hand om deras barnbarn.

  ”Det är snällt att jag fick komma hit”, sa Max för att försöka kasta oroskänslorna över axeln. Han ville inte att besöket där skulle vara lika obekvämt som han trott att det skulle bli.

  ”Det var så lite så älskling. Du är välkommen när som. Om du har det jobbigt får du gärna komma hit. Annars också för den delen.” Hon vände sig om och såg på honom. ”Jag är ju ändå din farmor. Jag tar hand om dig”, sa hon och svepte med handen mot dörren de stannat utanför. ”Här är det förresten, fast det vet du ju redan.”

  ”Tack farmor. Jag kommer ner sen och hjälper till, jag ska bara plocka upp lite.” Han pekade på väskan han hade över axeln. ”Och Så tar jag ut Harry sen, jag lovar.” Han log snett och tog tag i handtaget för att ta sig in i rummet han inte varit i på fyra år. Tiden hade gått så grymt fort, det kändes som om han inte varit borta länge alls.

  ”Max?”

Max stelnade till. Den där rösten kände han väl igen. Tonläget, allting. Nu skulle hon vilja ha reda på precis allting. Allt. Skulle han orka? Hjärtat bultade på. Herregud. Vad göra?

  ”Max, jag förstår att de här problemen du nämnde inte har att göra med Carin. Jag vet att du är en bra pojke och att det inte har med droger eller våld att göra, det är du för smart för. Gör ingenting du kommer ångra bara. Jag vill minnas dig med ett leende på läpparna, inte med en blick som gör mig gråtfärdig. Okej?” Hon gav honom en blick, och sen lämnade hon honom där ensam.

 

Det goda humöret var som bortblåst. Allt tack vare en kärleksfull farmor som egentligen bara ville göra gott. Middagen hade varit jobbig att genomlida. Hans farföräldrar hade suttit där och lett, gett honom mer mat så fort det var slut på tallriken, och frågat. Frågat om allt de gått miste om, hur det gick i skolan, vad han hade för mål, om han skulle fortsätta utbilda sig och hur Hugo mådde. De frågade om flickvänner och om vännerna, de frågade om lägenheten och om Carin. Det var som att de försökte ta igen de fyra år de missat sedan kontakten mellan dem brutits, men för Max blev det alldeles för mycket. De visste inte längre vem han egentligen var, och vilka värderingar han hade. De förstod inte att han led mer än tidigare för varje sekund som gick. De förstod inte att han ville kura ihop sig till en boll och bara försvinna, bara gå in i sig själv och sluta tänka. Bara sluta existera. Men han höll masken, För deras skull. Han ville att de skulle tycka om honom, precis som de gjort tidigare. Han hade försökt skratta på rätt ställe, gjort fula grimaser om det var något han antogs ogilla, och han hade försökt äta tillräckligt så de inte försökte pracka på honom mer än vad han ville ha. Det var inte så att han inte älskade dem, men han var inte beredd på den mängd kärlek de försökte kasta över honom på en och samma gång. De gick ut för hårt med detsamma, och det gjorde honom känslig, kall, tillbakadragen. Tillslut, när efterrätten var uppäten (gräddglass med persikohalvor), bad han att få gå ifrån bordet och gömde sig uppe på rummet. Han hade gett dem varsin kram, och sen hade han rusat upp för trappen och kastat sig på gästsängen. Där låg han nu; Förtvivlad, och fylld av oro, rädsla och ångest. Så här kunde det inte fortsätta. Vad skulle han ta sig till? Han hade trott att bara han kom ifrån Stockholm så skulle han glömma bort allt vad Bastian hette, och till en början hade det fungerat med allt nytt han skulle ta in i sitt huvud, men sedan trängde sig tankarna över Bastian in i honom igen, som en sjukdom. Ismael skickade sms. Johan och Hannah ringde. Han svarade inte på något. Egentligen ville han helst av allt stänga av mobilen, ta allt avstånd han kunde från omvärlden, men han ville att Carin skulle ha en möjlighet att få tag på honom om det var något. Hon hade inte gjort honom någonting. Ismael hade egentligen inte heller gjort någonting illa, så Max kände sig dum när han tog avstånd från honom också. Han hade ju visat sig vara ganska trevlig ändå, speciellt då de träffats över en fika på stan då Bastian som vanligt var iväg och tränade och ställde in en halvtimme efter att de skulle ha setts. Max försökte se tillbaka på den dagen, men misslyckades ganska totalt. Han kom ihåg att de hade skrattat åt en hel del, mest åt Ismaels idiotiska uttalanden om det ena och det andra. Det han också kom ihåg var att han hade kunnat vara sig själv, dock aningen tillbakadragen då Ismael var lite väl excentrisk. Men, Ismael kunde i alla fall stå för att han satt bredvid honom, att han umgicks med Max. Han gömde honom inte innanför fyra väggar. Han skämdes inte, utan han tyckte mer att det var ganska trevligt. Max visste inte om han skulle skratta eller gråta. Ismael gjorde allt Bastian inte gjorde med Max, allt Max saknade; handhållning, en puss på stan, en kram. En vinkning eller ett ögonkast i skolan. Men Ismael var inte Bastian. Varför kunde det inte vara tvärt om? Ett krafsande på dörren fick honom att vakna upp ur sin koma. Kroppen spratt till eftersom den inte var beredd på det oväntade ljudet, och Max kastade sig upp ur sängen. Han gick försiktigt fram till dörren och öppnade den på glänt, och in stormade röda faran. Harry gnydde. Han ville gå ut och gå men Max hade glömt bort honom totalt och det gjorde Harry lite småledsen. Max satte sig ner på huk och strök den lilla korven över huvudet. Han var så len, så varm. Charmig med för den delen. Harry satte sig ner utan att Max bad om det, och lade huvudet på sned, sådär som han alltid gjorde när han ville något speciellt.

  ”Vill du gå på promenad?” Max reste sig upp igen och klev över tröskeln för att gå ner på undervåningen. Han såg hur Harry glatt skuttade över det låga hindret, och hur han försiktigt tassade bakom Max, som om han ville försäkra sig om att Max verkligen skulle ut och gå med honom. På hatthyllan låg ett koppel prydligt hopvirat bredvid Harrys halsband. Max behövde bara sträcka på sig för att ta ner dem innan Harry började dansa runt Max ben som om det var något han väntat på hela dagen.

  ”Hur ska jag någonsin få på dig det här om du inte sitter still?” frågade Max den lilla yrbollen, och suckade dramatiskt. ”Du är ju värre än Hugo för tusan.” Som på befallning satte Harry sig ned och tittade lugnt på honom. ”Du är ju knäpp, vet du det?” Det tog någon minut innan Max fått på sig jackan och skorna, men Harry satt lydigt vid hans fötter och väntade tålmodigt.

  ”Jag går ut med Harry!” ropade han innan han slog igen dörren bakom sig. Nu var han fri, åtminstone för en timme eller två. Han tog sig ner för stentrappen som var kantad med färgfyrverkerier, och Harry följde lydigt efter. Max kunde inte låta bli att fnissa högt när Harry klumpigt tog sig ner för trappstegen, det var nästan så att magen skrapade i när han äntligen fått ner framtassarna på det lägre trappsteget framför honom.

  ”Du är ganska knäpp, vet du det?” Det kändes okej att prata med hunden eftersom det inte fanns någon annan ute. Det hade börjat skymma, och barnen på gatan hade väl redan fått sin kvällsmat och blivit lästa för. ”Men jag gillar dig ändå, såklart”, tillade han när han såg hur Harry tittade upp på honom med sina stora hundögon. De tog sig ner för gatan , och Harry traskade glatt vid Max sida med svansen svängande som en trumpinne. De tog sig fram i maklig takt med tanke på Harrys små korta ben, men Max tyckte att det var helt okej. Han hade inga tider att passa, ingen att möta. Han hade bara sig själv att tänka på, och så Harry för den delen. Det var skönt att inte vara helt ensam, trots att sällskapet innebar att han släpade omkring på ett rött litet troll med alldeles för mycket energi i kroppen. Han fick dra i kopplet ett par gånger när Harry tänkte stödda upp sig mot ett par rottweilertikar, men annars fungerade allt fint. Ibland vibrerade telefonen i fickan på honom, men han orkade inte bry sig. Om det var Carin så kunde han bara ringa upp och säga att han precis missat henne, och om det var Johan och Hannah så kunde han bara låta det vara. Efter en halvtimmes kringströvande i samhället tog sig det omaka paret in på spåret där alla joggare brukade avreagera sig efter helgens tvister, och där vågade Max till och med släppa Harry lös. Han visste att det inte var önskvärt överallt, men han hade aldrig varit med om att någon ogillat Harry så mycket att de börjat gnälla över att han sprang fritt. Max kastade iväg ett par pinnar då och då för att stimulera den överengagerade rackaren, men annars hade han ganska mycket tid till sig själv, och det kändes varken bra eller dåligt. Max visste att han hade alldeles för mycket att ta itu med när han kom hem till Stockholm igen, men han ville inte veta av det, inte nu .

Bastian, Bastian, Bastian. Kunde han bara inte sluta hemsöka honom? Om allt bara kunde bli som det varit innan de börjat prata hade allt varit bra igen. Eller?

     Max stannade upp precis som han skulle kasta iväg en tallkotte mot den glada skällande taxen. Hade det varit så mycket bättre innan han träffade Bastian? Hade det inte varit så jobbigt att han ibland tyckte att livet inte var värt att leva längre? Var det inte han som suttit uppe långa nätter och saknat sin pappa och hoppats att det gick lika fort för honom själv att dö? Gud, det gjorde så ont. Tårarna började trilla igen, och Max var förundrad över att tårkanalerna inte torkat ut för all framtid redan. Han ville ha Bastian, bara Bastian. Han ville gömma sig i den andres hår och insupa allt som hade med honom att göra. Han ville smeka, känna, viska. Var det så svårt att inse och intala sig själv att Bastian var det bästa som någonsin hänt honom? Kunde han bara inte svälja sin stolthet och fortsätta som de gjort de senaste månaderna? De hade i alla fall haft det så bra när de väl träffades. När de sett på film, skrattat, pluggat, kyssts, när de gjort annat… De kompletterade varandra trots att de var så olika. Varför kunde de båda bara inte fatta? Max stålsatte sig för känslorna som svämmade över. Han ville inte mer nu. Han orkade inte. Han stod inte ut. Det räckte. Så plötsligt blev han kall. Var var Harry? Det glada skallet hade tystnat, och det prasslade obehagligt i buskarna runt omkring honom. Utan att han märkt det hade det börjat mörkna på riktigt, och buskarna och träden som kantade spåret hade börjat kasta obehagliga skuggor kring sig.

  ”Harry?” Max såg sig osäkert omkring. Ingen röd fara någonstans. Inte ett ljud, inte ett skall. Vart hade han försvunnit? Hur skulle han förklara för sin farmor och farfar att hunden försvunnit under hans tillsyn? Paniken steg honom snabbt åt huvudet, och han förbannade sig själv över sin själviskhet. Om han inte hade tänkt så mycket på sina egna problem så hade han aldrig förlorat Harry ur sikte. Snabbt kastade han sig ut i buskagen och började leta. Han kunde inte ha kommit så långt, så korta ben han hade. Eller var det helt fel att tänka så?

  ”HARRY?!!” Rösten skar sig vid det alldeles för höga tonläget. ”Pojken, vart äär du, HAARRYY!??!” Gud, han måste låta som världens psykopat där han sprang runt i tajta brallor och med kopplet flygandes efter honom.

     Och Så var den bara där, den dolda, nästintill begravda trädroten som han naturligtvis snubblade över. Alla tankar han tänkt de senaste dagarna flashade förbi som världens bildspel och sedan blev allt svart.

 

Hur länge han hade legat där visste han inte. Det enda han visste var att han hade världens jävla huvudvärk, och att det mörknat totalt utomhus. Hans farmor och farfar var antagligen asförbannade eller skitoroliga för att han inte kommit hem än, men vad skulle han göra då han tuppat av mitt i skogen tack vare en jävla trädrot? Och Harry var borta och han hade ingen förklaring till varför han var det. Fan, han kunde verkligen inte göra någonting rätt. Han kunde inte se efter en sketen liten tax, och inte heller bete sig socialt mot sina farföräldrar. Han kunde inte ens hålla ett förhållande vid liv. Allt var verkligen bara åt helvete! Max skakade på huvudet för att försöka bli kvitt baksmällekänslan. Sedan hörde han ett flämtande, och kunde inte förstå vad det var som lät förrän han på något sätt lyckats ta sig upp på fötter igen. Där satt Harry, med huvudet på sned såklart, och såg oroligt på Max som förmodligen såg allt annat än anständig ut.

     ”Hundskrälle, allt det här för dig”, muttrade Max surt, även om han var lättad att Harry var återfunnen. Han såg ner på sina byxor och märkte att båda knäna var uppskrapade och söndertrasade. Hur hade han kunnat falla så illa? Han tog sig för pannan men tog snabbt bort handen igen eftersom han inte varit beredd på att känna det där blöta, varma mot den kalla handen. Max luktade på det. Blod. Härligt, hur stora och fina sår hade han fått i ansiktet egentligen?

  ”Tillräckligt för en riktig baksmällehuvudvärk i alla fall”, konstaterade han, och klappade Harry med den hand som inte var dränkt i rött, illaluktande blod. ”Ska vi dra oss hemåt nu?” Han viftade slött med kopplet i handen för att få Harry att fatta, och hunden började genast vifta på svansen. Ingen skada skedd i det psyket i alla fall. Max flinade. Herregud, han var ju störd på riktigt. Så vibrerade det i fickan igen och känslorna knöts ihop till en stor knut i halsen på honom. Han slet upp den snabbt ifall det var farfar eller farmor som ringde, men det var Johan av alla personer. Vad var det killen inte förstod? Hade han problem på något sätt? Max hade ingen lust med att prata med någon av dem, någonsin. Irriterat la han tillbaka mobilen i fickan, men den fortsatte ringa medan han med möda kopplade Harry. Det fortsatte även när de börjat gå en bit, och då fick han nog. Ilskan flammade upp och tog överhanden, och Max slet upp mobilen ur fickan igen. Nu skulle han säga ett och annat. Han ville inte ha någon kontakt med dem. Han ville inte veta av någon från stan, han orkade bara inte.

  ”Jamen vad fan är det du vill?” fräste han surt när han tryckt på svaraknappen. Han ryckte onödigt mycket i Harrys koppel och hunden gnydde till. Max fick dåligt samvete. ”Jag drog ifrån skolan för att slippa allt med stan att göra! Vad är det ni inte förstår?!”

  ”Max?” Johan lät chockad i andra änden. Det var Max tacksam för, det hade varit själva meningen med att låta så arg. ”Varför är du så arg?”

Vad fan trodde han egentligen?

  ”Det ska jag säga dig”, sa Max argt, och gick så fort att Harry fick galoppera bredvid honom. Hunden verkade i alla fall ha kul, tur att det roade någon. ”Jag är så jävla trött på att det ska gå dåligt för mig hela tiden. Jag är trött på att jag ska vara den som får skiten för att jag är konstig i skolan. Jag är trött på att jag aldrig ska få vara kär och kunna visa det! Jag vill kunna vara som alla andra, som du och Hanna som inte skäms när ni ses i samma rum. Jag vill att alla jävla samhällare tar sitt pick och pack och försvinner så jag bara kan få det lugnt! Jag är trött på att Bastian är en jävla översittare och att han aldrig kan inse att det är han som är det jävla problemet och inte jag!” Max flämtade till. Så mycket hade han inte svurit på väldigt, väldigt länge. Det var som om allt han kände bara forsade ut, men istället för att det kvävde honom forsade det ur honom, och gud vad skönt det var.

  ”Okej,” sa Johan irriterat. ”Jag trodde att du var mer storsint än såhär, men jag förstår vad du menar. Jag är ledsen för att det inte kan vara perfekt för dig Max, det är jag verkligen. Du är min bästa vän, och jag är ledsen för att det inte fungerade mellan dig och Bastian, men jag tänkte bara ringa och berätta en sak som jag tror att du vill veta.”

  ”Vaddå?” Max blev misstänksam. ”Tack för din omtanke förresten. Vet hela världen om att vi inte är tillsammans längre, eller vaddå?”

  ”Nej, jag fick reda på det av Hampus eftersom du gömt dig i ett par dagar. Jag skulle aldrig fått veta något om han inte sett så oroligt ut på vår gemensamma lektion. Men nog om dig nu.” Johan tystnade som om han väntade på att släppa en stor bomb. Han verkade ta ett djupt andetag och Max började bli orolig. Vad var det egentligen som var så viktigt att Johan brydde sig mer om det än om Max själv?

  ”Bastians föräldrar ska separera. Basses mamma har en annan.” Orden kom som ett slag i ansiktet på honom som så mycket annat gjort på sistone. Hade han hört rätt? Hade Bastians mamma någon annan? Hur kunde hon? Och Hur mådde Bastian, var han okej?

  ”Skämtar du med mig eller?” Max stod som handfallen, och Harry satt tyst vid hans sida som om han förstod att det handlade om viktiga saker. ”När fick du reda på det? Av vem? Hur mår Bastian?”

  ”Idag. Av Hampus. Jag har ingen aning faktiskt. Antagligen inte bra. Han mår inte bra förövrigt heller. Bara så du vet.” Johan tystnade. ”Men du ska få återgå till ditt ensamma lidande. Hoppas du är tillbaka snart.”

Klick.

 

Höll det på att rämna totalt?

 

 

 

 

 

Kapitlet är färdigt. Nu ska det bara in på hemsidan :D

Hej allesammans :)

Kapitlet är ett godkännande bort från att bli utlagt, bara så ni vet :)

Med två till prenumeranter så är vi uppe på plats 18! WOHO!


Förövrigt ska jag sätta mig ner och rätta den sista ändrade scenen av emilies kapitel nu :)

Kapitlet är hos vår betaläsare!

(Det är så varmt så uppdateringar här blir några)