I ena sekunden tror man att allting är bra, och i nästa krackelerar världen och spricker långsamt sönder framför ens ögon. Verkligheten ser helt plötsligt annorlunda ut, och den kommer aldrig att kunna återgå till sin forna spegelbild.
Varje sekund börjar kännas som en evighet och varje andetag som en evighetslång tortyr.
Det är egentligen fånigt att reagera så stark, men jag var dum nog att tro, som så många andra, att det här aldrig kommer drabba mig och de jag älskar.
Plötsligt känns allt så nära och verkligt, och varje minut hoppas jag att jag ska vakna upp ur en dröm, eller att ett mirakel ska inträffa.

Livet är för fan inte rättvist.

Just nu orkar jag ingenting. Har fått vissa besked som är sjukt jobbiga att hantera och jag vet inte när jag kommer orka skriva igen. Kanske imorgon, kanske om en vecka.
Jag vet inte.

Förlåt för att jag gör er besvikna och låter er vänta. Jag önskar att allt vore annorlunda.