Kapitel

Vi varnar för att det är lite barnförbjudet i det här kapitlet, så att ni är beredda på det! Formateringen på det här kapitlet är jättekonstigt, vet faktiskt inte riktigt hur Emilie har lyckats med det, men det är olika teckensnitt och färger överallt som inte kan andras tillsammans med övriga texten konstigt nog.

 

Max kunde inte låta bli att kasta bittra förbannelser över sig själv där han låg i sin egen säng med Bastian bredvid sig. Han hade kunnat sälja sin själ till rektorn på skolan eller till den där blondinen Sarah som Bastian umgicks med, bara han hade kunnat få vända sig om och borra ner näsan djupt mot Bastians hud och bara andats och älskat. Han hade velat känna den där mjuka doften som bara Bastian kunde avsöndra, den där mjuka, men ändå lite vassa doften av någonting han inte kunde få grepp om. Det var så Bastian, och Max ville så gärna fingra med fingertopparna över den hårda kroppen som låg bredvid honom. Men det enda han kunde göra var att tjuta som en annan femåring, han var värre än Hugo,  och ingen kunde väl vara så fånig som han själv var. Han försökte att vara lågmäld, men han antog att Bastian kunde känna skälvningarna från hans kropp på långt håll. Det var ändå Max signum att gråta och ha sig, så varför inte. Max bestämde att han var tvungen att gå någon slags behandling för att bli kvitt den jäkla ovanan, elchocker eller terapi, vad som helst bara det fungerade.

”Varför gråter du?” Bastians fråga frätte på kroppen och Max ville helst av allt hoppa upp ur sängen och gömma sig långt bort. Kanske hos Hugo om det hade gått för sig. Han visste inte vad han skulle svara ; att han hade avvisat Bastian gång på gång och att denne nu var trött på den fåniga leken? Max hade lust att skratta högt åt sig själv och spotta på sina egna fötter.

”Jag gråter inte”, sa han och snörvlade, otroligt misstänksamt naturligtvis. Han förbannade sig själv och hoppades på en blixt inom en rimlig framtid som skulle ta slut på hans besvär. Naturligtvis vände Bastian på honom med sina starka armar och han kunde inte göra annat än att motvilligt vända sig om och ner på rygg. Han såg in i Bastians grönblå ögon och ville inte annat än att kyssa sönder honom, men det var inte rätt tillfälle för det. Orden som mötte honom försvann i ett virrigt töcken, det var som att han inte kunde koppla riktigt vad det var Bastian sa och han kände sig mer förvirrad än någonsin.

”….du tycker att jag är äcklig.”

En hotande känsla sköljde över honom och Max var nära att krossas. Gud, var det verkligen så Bastian upplevde det? Max skämdes.

”Nej! Han avbröt Bastian innan han hann säga något mer och han hoppades på att reparera skadan innan den blev allt för stor och för svår för att laga. Hjärtat bultade på hysteriskt och han visste inte vart han skulle ta vägen. Han kände sig mållös. Allting tack vare en lögn. För visst var det så att Bastian reagerade för att han hade ljugit om att han var oskuld?

”Men… de andra… fem eller tre?”

Konversationen där Max ljög för att inte verka töntig rakt genom passerade revy och Max kunde förstå hur Bastian tänkte. Han kände sig inte speciellt behagad alla gånger när han visste hur många Bastian antagligen erövrat bara för att han kunnat, men det var ingenting han tänkte på dagligen för det skulle bara göra honom deprimerad. Max svalde litervis med luft innan han började förklara, och med varje ord han valde att säga försvann en bit av rädslan att ha gjort bort sig för all evighet. Han tyckte om Bastian så mycket och ville inte att det skulle uppstå missförstånd och problem genom ett par vita lögner.

Människan som gjorde att det skapades fjärilar på hundradelssekunder började skratta åt honom rakt upp i ansiktet och Max kunde inte göra annat än att boxa till honom på armen och började fnissa. Till en början hade han känt sig förvirrad och bortkommen, men nu kändes allting enkelt igen. Värmen spred sig från fingertoppar till tår, och han kunde inte låta bli att tänka sig att han måste vara en av de lyckligaste människorna, i alla fall i Solna, eller i hans trapphus. Han fortsatte uppmana Bastian att skärpa sig men det verkade inte fungera så han fick ta till det enda vapnet han visste att Bastian smälte som smör under. Han lät sina läppar nudda Bastians, och fjärilarna var där, stora, glada, upprymda och förälskade. Han hade kunnat skrika högt, men höll tyst. Han ville ge bort sig själv och göra allting han kunde tänkas göra för att få Bastian tillfredsställd, men inte riktigt än. Det fick vänta ett tag tills han kände sig helt och hållet redo. Men det var inte samma sak som att inte göra någonting alls, det var en sak som var säker.

Bastians händer gled över Max hår och Max kunde inte hålla sig borta Bastians läppar något mer, det var som en förbjuden frukt han inte kunde motstå. Hans händer ville vara överallt på den lena och hårda kroppen, han drog fingertopparna lätt över de svällande armmusklerna och han suckade högt när Bastians händer nuddade honom själv. De där fjärilarna hade blivit enorma och Max behövde få ut dem ur kroppen innan han exploderade. Max såg på Bastian som verkade tro att han skulle dra sig undan, men inte den här gången. Han tyckte sig höra Bastians hjärta när hans eget började bulta snabbare, och han visste inte vart han skulle göra av varken armar eller ben. Han ville bara vara på alla ställen samtidigt fastän att han visste att det inte fungerade så. Bastian tryckte sig mot honom och han kunde inte låta bli att göra detsamma, rörelserna blev allt hetsigare och det kändes som att Max var ute på löprunda. Han trodde att han skulle dö, men det gjorde han inte. Bastian letade sig istället in under Max kalsonger och han kunde inte låta bli att kvida, att vilja ha mer och att vilka skrika av lycka. För ett ögonblick kände han sig utelämnad och för avklädd när Bastian tog av det resterande plagget han hade haft på kroppen, men mer än så var det inte. Han visste inte om han skulle kunna tänka klart igen. Max kunde känna varje liten rörelse Bastian gjorde med handen som höll ett stadigt, men ändå lätt grepp om hans kuk. Gud.

Tänder slog emot tänder, läppar bets i och höfterna rörde sig helt på automatik, och så helt plötsligt blev allting svart och han upplevde en upplevelse i sig som han aldrig skulle glömma – för den här gången.

 

”Jag tycker om dig.”

 

 

 Max låg på sängen och försökte drömma sig bort för att kunna återvända till det som hänt under kvällen innan, men han blev hela tiden avbruten av sig själv. Hjärtat slog ett extra slag, gjorde en dubbelvolt eller så flög hans tankar iväg på allt annat som hade med saken att göra. Han ville ha Bastian jämte sig men kunde inte göra annat än att vänta lugnt och hoppas på att han hade vägarna förbi senare. Max visste att han hade pratat om att hans föräldrar var hemma, de kanske skulle uppehålla honom med frågor och krav på saker som borde ha gjorts. Det Max bara inte förstod var det att de inte förstod att Bastian mådde som han mådde, det syntes på flera mil att han såg alldeles för sliten ut. Plötsligt knackade det på dörren, och Max vaknade upp ur sina dagdrömmar. Han undrade vad hon ville.

”Max?” Carin hade stor respekt för sin sons privatliv och väntade sig alltid att han skulle svara innan hon gick in. Hon var alldeles för snäll, men världens bästa. Max log åt tanken.

”Kom in du, jag gör ingenting.” Han drog åt sig täcket och lade sig under det och stirrade upp i taket. ”Var det något speciellt du ville?” Max log.

Carin log tillbaka och såg sig om i rummet samtidigt som hon slog sig ner i datorstolen vid skrivbordet. För en gång skull var den inte överbelamrad med klädesplagg. Men det var den inte de få gångerna Bastian var där, någon måtta fick det väl vara på allting.

”Du verkar så glad”, sa hon först och pillade på en tråd som inte ville sitta fast där den borde. Hon såg upp på Max och Max förstod direkt vad hon menade. Han kände sig glad.

”Jag tror jag vet varför”, sa hon och log igen och snurrade till lite på stolen precis som han själv brukade göra. Hon var söt, hans mamma. Men alldeles för trött.

”Ja, antar väl att det märks. Jag hoppas inte du tycker att det är konstigt bara.” Max rodnade och drog upp täcket för ansiktet. Han brukade inte ha några djupa mamma & son- samtal , speciellt inte om personer som han tyckte om.

”Jag tycker bara det är skönt att se dig le i samband att du umgås med någon annan än dina vänner. Det är så länge sen jag såg det sist. Jag blir varm i hjärtat när jag ser dig le.” Hon såg på honom och hennes ögon speglades i hans egna. ”Han gör dig glad.”

Max såg på henne och visste inte om han skulle svara eller inte. Han hade aldrig berättat helt och hållet att han inte alls intresserade sig för det motsatta könet, men Carin hade aldrig varit en person som visat avsky mot någon som varit annorlunda. Hon tog alltid alla till sitt hjärta, oavsett hårfärg eller efternamn. Hon älskade honom för den han var och då gjorde det naturligtvis ingenting att han umgicks med Bastian. Carin visste allt för väl vad det betydde för honom.

”Han gör mig mer än glad mamma”, erkände Max tillslut. ”Jag är bara så rädd att det inte kommer fungera. Han är trots allt en utav familjen Reenstierna.” Max slog ner blicken på sina händer som förtvivlat tvinade ihop sig när han tyckte det blev jobbigt.

”Det kvittar. Jag hoppas att han kommer förbi fler gånger, både för din och vår skull. Det är mycket bättre att ha en leende Maximilian än en som går med dämpat uttryck i ansiktet och man inte vet vad man ska säga.” Carin ställde sig upp för att gå. Hon hade antagligen bara velat ta en snabbintervju med honom. Hon vände sig om för att gå ut ur rummet igen, men så stannade hon upp.

”Speciell är vad han är, verkligen. Känslig, innerst inne.” Hon skakade på huvudet och blev nog smått irriterad på sig själv. ”Förlåt vännen, jag vet att du inte vill ta det med din gamla mamma. Men det berör mig också, naturligtvis. Ta det lugnt och få inga hjärtan krossade bara. Det vill jag inte veta av. Annars så är det fritt fram för min del, det hoppas jag att du förstår.”

Med de orden försvann hon och Max låg kvar och såg på de målade noterna på väggen och tänkte på det hon sa. Bastian var speciell, oavsett vart han kom ifrån och vem han var.

Han fick snabbt upp mobilen ur de trånga byxorna, han hade blivit något utav en expert på det under åren som gått, och vände upp skärmen mot sig för att skriva det han hade på hjärtat.

Mina kuddar och täcket luktar som du. Saknar dig, puss.

 

Utan att ha förstått hur väl hans ord gjorde vid tillfället suckade Max och kastade sig ner vid datorn och gjorde allt för att inte le skallen av sig. Men han kunde inte rå för det, leendet ville inte försvinna från hans ansikte. Det kändes som att det där fåniga flinet satt fast med Karlssons klister och att det inte gick att få bort det oavsett vad han använde för medel. Han tänkte på Bastian som var totalt underbar, han tänkte på otroliga föräldrar och han tänkte på att han ville ha Bastian vid sin sida. Det gick inte att tänka annat, eftersom att det var det bästa som fanns. De kunde till och med träffas regelbundet numera och det gjorde under för hjärtat. Det mådde inte lika kasst som tidigare gånger då det inte verkat arta sig till det bättre. Efter ytterligare par minuter hade han fått Bastian att återigen bege sig till Solna. Förmodligen var föräldrarna from hell tillbaka och Bastian ville hålla så stort avstånd från dem som möjligt. Max förstod honom, de var inte alls som Carin. De verkade inte vara de som tog det lugnt och anpassade sig efter familjen så Max antog att det var skönt för Bastian att bo där det inte fanns någon som brydde sig om han gick i mjukisbrallor eller inte. Dessutom var han sjuk och Max ville inte göra annat än att smeka den varma pannan och viska lugnande ord i öronen på Bastian fram till att han somnade av utmattning. Han skulle få chansen under kvällen.

Även om det inte gått mer än en halvtimme kändes det som att Max hade väntat i hundra år fram till det att Bastian stod utanför med pizzakartongerna i högsta hugg. Hugo attackerade Bastian det första han gjorde och Max kunde inte undgå att se Carin skratta till innan hon la fram pengarna på byrån som hon ville att Bastian skulle ta med sig hem. Så försvann hon in i sitt rum ett tag medan Max välkomnade Bastian på allra bästa sätt, en puss alltså, medan Hugo satt fast som ett plåster på sin nyfunna vän. Max kunde med lättnad se att Bastian inte brydde sig så mycket om efterhängsenheten själv som drog i hans byxben. Hugo var svår att motstå, det var en sak som var alldeles säker.

Efter ytterligare minuter, pratsamma och underhållande hade de till stor del redan ätit upp allting som stod framför dem. Visserligen såg Max att Bastian inte åt det han borde, men Hugo åt gärna upp kanterna som Bastian lämnat från sig och verkade inte vara ett dugg ledsen för det. Men han såg aningen vindögd ut, övertrött med andra ord, men Max kunde inget säga för Peter Parker hade inte besegrat Green Goblin, och innan dess skulle det inte finnas en chans till att få Hugo i säng. Max njöt av att se Bastian så avslappnad med Carin, och det gjorde honom glad att se att de kom överens. Inte för att Carin såg ner på andra, men Bastian verkade inte ha den bästa relationen till vuxna som skulle kalla sig föräldrar. Max kunde inte låta bli att lägga handen på Bastians knä medan de såg de sista minuterarna av filmen, och Max förundrades över att Hugo inte chockades mer av våldet än vad han gjorde och att Bastian tillät honom ha handen där fastän att de satt offentligt. Men det var ingen som brydde sig. Vid nio sa Carin nej, det var verkligen dags för Hugo att lägga sig. Inget snack om saken.

”Vi kanske ska gå in till mig då”, sa Max och reste sig upp och började duka av medan han hade Bastian vid sin sida som hjälpte till. Hans mamma försvann in på toaletten med en gråtande Hugo och Max fick ursäkta sig, men Bastian förstod, som vanligt. Med Bastian på släptåg gick de först ut i köket och ställde av sig bestick och glas innan de stängde dörren bakom sig på Max rum. Det var en lättnad att kunna vara där med honom och veta att han inte försvann bara man blundade.

”Du kanske ska tvätta?” Bastian flinade till och Max kunde inte låta bli att fnittra till. Han vågade inte direkt tvätta lakanen om Carin skulle få för sig att glo lite extra på dem med förstoringsglas. ”Här var det exklusiva spermafläckar från en viss Bastian, höhö.” Eller inte.

Max lindade istället sina armar kring Bastians hals och drog in så mycket av Bastians speciella doft i näsan som det gick. Han tänkte absorbera den så mycket som möjligt för att kunna känna den dagar senare. Om det nu fungerade på det sättet. Bastian nickade när Max frågade om de skulle se på film. Han såg så blek ut att Max blev orolig för ett ögonblick. Det han skulle behöva var egentligen inte film utan en ordentlig kurering, men vad skulle man göra åt Bastians outgrundliga personlighet som sa stopp direkt han nämnde något om saken?

”Oj, du mår verkligen inte bra, eller hur?” Han kunde inte låta bli att fråga. Snabbt reste han sig upp från stolen och befann sig ögonblicket senare precis intill Bastian och kände på hans varma panna. ”Du är alldeles blek. Lägg dig eller nåt, jag kommer snart.”

 

 Max mötte vindögda Hugo i hallen medan han var på väg att gå tillbaka in i rummet och stänga in sig på riktigt. Han hade tydligen varit inne och sagt god natt till Bastian, väluppfostrad som han var. Max kunde inte låta bli att le åt uppenbarelsen i lika rufsigt hår som han själv.

”Sov nu Hugo”, sa han och rufsade om i det där kaosaktiga håret och Hugo gäspade stort och såg med glittrande ögon på Max som var betydligt större än han själv.

”Jag gillar Kingpin”, sa han ärligt och tultade sedan iväg utan att säga mer på ostadiga ben och han såg bara hur Carins hjälpande händer räddade honom från att ramla omkull över tröskeln. Max skyndade sig in på rummet där han hittade Bastian nerbäddad i sängen. Det var där han hörde hemma, speciellt nu när han inte mådde som han skulle.

”Här, du får vara bord.” Han kunde inte låta bli att fnissa innan han ställde ner allting på Bastians mage innan han kravlade upp i sängen för att se på filmen. Bastian tyckte säkert att han var fånig, men bättre provisoriskt bord hade han nog aldrig haft tidigare. Bastian såg upp på Max för att säga någonting och Max funderade på vad det kunde vara.

”Förresten… förlåt för att jag frågar… har du och Hugo samma pappa?”

Frågan träffade någonting som länge vilat inom Max, men som alltid befann sig nära och pyrde till när han minst anade det. Det var en känslig fråga och han visste inte hur han skulle förklara utan att bli totalt upp och nervänd. Men han visste att Bastian skulle acceptera att han tog tid på sig. Bastian var ändå sådan trots att man kanske inte kunde tro det direkt när man såg honom. Allting slets upp från djupet där han hade lagrat all hemsk fakta han inte ville veta något av. Hans pappa hade varit en pappa som alla hade varit avundsjuka på. Han hade alltid varit den som uppmuntrat Max till det han allra helst ville göra. Det var hans pappa som hade läst sagor för honom när han var liten och det var hans pappa som hade lärt honom hantera ett tennisrack vid typ sju års ålder.

”Ja… han kom så sent för att mamma fick missfall när jag var sex och sen dröjde det jätte länge innan de vågade försöka igen.” Han sa som det var och kände hur han kom och tänka på allting igen. Max hade varit överlycklig vid tidpunkten han trodde att han skulle få ett litet syskon, men efter att hans mamma fick plötsliga smärtor och fick tas in akut hade allting ändrats. Nuförtiden brydde han sig inte om det, han hade Hugo. Det var ingen ide att se tillbaka på det som faktiskt blivit bra i slutändan. Som för att bevisa för sig själv att det var lugnt igen kastade han i sig godis i mängder. Sockerchock var alltid bra. Bastian gjorde honom säker igen, med sina svar och hur han höll uppe konversationen. Han hade i alla fall ett syskon, precis som Bastian sa.

 ”Jo, det är sant. Det är bara synd att han aldrig fick lära känna pappa.” Han bet sig i läppen. Nu började det bli jobbigt igen. Han visste inte hur han skulle hantera det längre.

 ”Skilde de sig?”

Max var van vid den frågan. Det var många som trodde att hans pappa inte ville vara kvar, men det hade varit långt från hur han hade varit. Som sagt, bättre pappa än så kunde man nog inte hitta. Inte om han hette Maximilian Hultin i alla fall…

”Nej”, svarade han samtidigt som han kände att tårarna började rinna. Han kände sig så urbota fånig och han hoppades att Bastian kunde förstå och bara vara som han brukade. Han ville inte ha en massa jobbiga kommentarer och medlidande för då skulle han bryta ihop totalt. Han kände hur han darrade och tog tacksamt emot omfamningen Bastian erbjöd honom.

”Han dog.” Max ville begrava huvudet ner i kudden, men han ville att Bastian skulle veta vad som hade hänt så att han bara visste. ”En dag ringde de bara hem från hans jobb och sa att han hade fallit ihop. Det var nåt i hjärnan som bara gick sönder liksom. De kunde inte göra nåt.”

De höll om varandra och Max trodde att hans hjärta skulle spricka med tanke på hur mycket det svällde över av känslor till tandkrämspojken som låg med armarna slingrandes hårt omkring honom. ”Ibland saknar jag honom bara så mycket. Allt skulle vara så mycket lättare om han fortfarande fanns kvar.”

”Jag förstår det.”

”Lova att du alltid finns kvar.” Max såg upp på Bastian och mötte de grönblå ögonen som han var helt förälskad i. Han visste att han skulle säga det han ville höra, men han var ändå tvungen att fråga, ifall att. Han ville vara säker på att inte bli av med ytterligare en person som han höll av. Det skulle inte fungera en gång till.

 

De somnade.

 

 

 

Som om någonting plötsligt sköljts över dem båda hade det man kunde kalla förhållande gått från otroligt bra till negativt, sämre och rent ut sagt uselt. Det var verkligen inte Max grej att vara den irriterande och sura människan, och han förvånades över att det var just det han var. Han kände sig rastlös över någonting och ville allra helst ordbajsa ut alla hans världsliga problem för första bästa, men det funkade inte så. Varför hade han plötsligt bytt roll i det stora skådespelet? Från att vara den osäkra och hopplösa idioten hade han förvandlats till den som dansade omkring med maracas över glödande kol. Han suckade och kliade sig i bakhuvudet och försökte se någorlunda engagerad och intresserad ut där han satt och markerade ut stycken i en text från upplysningstiden han inte ens orkat läsa genom ordentligt.  Max markerade bara på måfå och visste inte riktigt vad han gjorde, men hoppades i alla fall på att det skulle räcka till ett godkänt om möjligen till ett högre betyg på provet som skulle komma. För tillfället brydde han sig mer om pajasen som belägrat sig med sina dreglande tjejer kring sig i ena klassrumshörnet. Han försökte hindra att visa all sin irritation, men det gick så dåligt att han fick börja tänka på andra ytterligheter, som Bastian till exempel. Max kunde inte låta bli att idiottänka på allting som rörde deras förhållande eftersom att det verkade gå åt helvete, och att det hängde på en skör tråd som inte hade vett nog att reparera sig själv.

Visst behövde Bastian ligga lågt ett tag eftersom att hans vänner var en bunt fårskallar, men så mycket kunde de väl inte vara involverade i hans liv att han inte kunde få en enda ensam kväll i veckan med Max? Pandapojken blev så frustrerad över att han inte hade ett svar på frågan att han tryckte sönder pennspetsen mot pappret som låg framför honom. Han var irriterad och besviken som sagt. Bastians vänner var för mycket. Alldeles för mycket. Max knep ihop läpparna och kände hur ringen klämde hud och han fick öppna munnen igen. Ingenting fungerade. Han ville inte ens klaga på Bastian för att hade andra bekymmer att ta hand om. Men det kunde inte fortsätta som det gjorde.

 

Bekymret var det att Bastian var nyckeln till alla människors popularitet. Bastian var den mäktigaste personen i sammanhanget, de andra var bara bifigurer för att kunna ge honom de ingredienser som behövdes för att den åtråvärda popularitetens kaka skulle kunna utformas och skänkas till dem som var värdiga att ta emot en bit. Det verkliga problemet var att Bastian var allas omdöme och utan den makten skulle han snart falla i glömska, och den personligheten Bastian bar omkring på skulle gå sönder och brytas ner om det någonsin hände. Max rös till och fick ruska på huvudet så att håret flög åt alla håll och kanter för att få den obehagliga känslan att lämna kroppen. Det kändes inte som att förhållandet kunde bli bättre om Bastian hade för mycket att tänka på, som nu. De hann inte ens träffas längre.

Slutsatsen Max kom fram till där han satt med sina Engelskarapporter och ville slänga dem i väggen var dem att allting skulle riskera att klappa ihop om det blev för mycket hemlighetsmakeri kring dem båda. Om Max skulle fortsätta smutskasta varenda en av Bastians vänner utan att först ha vågat lära känna dem skulle ingenting vilja fungera. Det var fåniga förutfattade meningar som hade skapat alla bekymmer, och det var de fåniga förutfattade meningarna som var tvungna att redas ut om de skulle få allting på rätsida igen. Fram till dess skulle allting ligga på slagsida med risk för undergång. Han suckade djupt en rad gånger och var arg på sig själv, mest av allt. Det var inte hans dag med tanke på allt strul och överblivna tankar. Han ville kasta ur sig ordbajset men han visste inte till vem. Bastian skulle inte vilja veta av det, en sak som var säker.

 

Han såg upp och hans tankar mjukade när han såg på Hannas rosa skrikande hår, men inte ens det kunde göra honom lugn i själen längre. Han kunde inte låta bli att tänka på Bastians träning som tog upp all ledig tid. Den växande klumpen i halsen ville inte försvinna, och han tillät sin blick att stanna kvar på människorna runt omkring istället för att låta den se ner bland bokbladen och sedan försvinna i mörkret. Han var alldeles för lättdistraherad. Texten från upplysningstiden som informerade om hur dåligt samhället egentligen var frätte sönder hans hjärna och han fortsatte sucka gång på gång fram till det att människorna framför honom vände sig om och gav bort världens mördarblickar. Tack för den uppmärksamheten liksom.

Det var alla jävlars dag och han visste redan nu att han inte skulle få träffa Bastian, precis som föregående kväll och kvällen dessförinnan. Var det värt allt besvär? Så fort frågan var ställd skämdes han över sig själv eftersom att Bastian inte hade det allra lättaste. Men varför tvekade han så mycket? Svaret var ganska enkelt. Han var rädd.

Max lät ögonen fortsätta vandra för det var alldeles hopplöst att försöka göra någonting för tillfället. Hans klass verkade tro att de gick på dagis och att det var okej att leka med lego och barbiedockor, för mer än så verkade de inte göra. Anton var ett riktigt praktexemplar där han ståtade som en äcklig tupp bland tjejerna, som dessvärre verkade uppskatta skådespelet. Nyligen hade han färgat håret spygrönt och det var tydligen otroligt fascinerande samtidigt som han roade sig med hemska vulgoskämt. Hur han ens hade kunnat få börja läsa B-kursen var ett mysterium med tanke på att IQ-nivån låg på samma som en badboll. Det enda Max kunde göra åt saken var att känna samma förakt som han kände mot samhällarna, och det vill säga inte lite. Dessutom så störde han sig så otroligt på de sammanvuxna ögonbrynen att han hade god lust att ta upp Hannas pincett från hennes handväska och rycka bort hela ögonbrynen på en gång. Anton var en syn för gudarna, och Max kunde inte låta bli att slå händerna för ansiktet samtidigt som han funderade på om han skulle skratta eller gråta. Till dagen i ära hade Anton även knutit fast en stor tygflagga med Iron Maidens logga på sin t-shirt som gick i samma stuk, och han brydde sig inte om att han betedde sig som en idiot. Det var meningen att Anton en gång hade tänkt bli trummis när han började i Max klass, mest för att få en massa snygga brudar och en jäkla massa pengar. Det visade sig att den drömmen antagligen kunde få bli ett minne blott med tanke på att han varken kunde spela trummor eller få ett förhållande att vara i mer än en vecka. Inte ens Malin hade försökt göra närmanden på honom, och det sa verkligen en hel del. Max grimaserade när Anton med öppen mun tuggade ett mastodonttuggummi och hoppades innerligt på att killen skulle sätta i halsen och åtminstone känna för ett ögonblick att livet passerade revy. Kanske att luften började ta slut då, ifall att det fanns någon därute som verkligen tyckte om Anton. Hans mamma kanske, men det var föga troligt. Max vaknade ur sina våldsamma dagdrömmar och funderingar eftersom att det vibrerade till i fickan. För ett ögonblick slog det honom att det skulle kunna vara Bastian. Chansen var väl någon på miljonen, men man skulle aldrig sluta hoppas.

 

Ska du till Reenstierna ikväll?

 

Han visste ärligt talat inte. Hannas sms hade satt luften i vrångstrupen och han utkämpade en ensam kamp att få ordning på systemet igen. Och vadå Reenstierna? Reenstierna var den person som ignorerat och avskytt sådana som Max i x antal år. Bastian var däremot människan vars fotsteg Max avgudade, och det var inte mer än rätt att säga att Max var kär i honom. För det var han. Hastigt såg han upp från mobilskärmen och upptäckte att engelskläraren hade annat att göra och såg inte att Max satt där och knappade.

 

Ingen aning, har inte hört ett ljud från Bastian. Jag antar att han ska plugga eller träna, det brukar låta så ganska ofta. Du vet i stort sett lika mycket som jag gör.

 

Max hörde snart Hannas mobil(den nyaste på marknaden för tillfället) surra till och avlämna hans korta och något fundersamma svar. Han kände sig aningen överflödig och tråkig, men tackade snabbt sin lyckliga stjärna att Hanna tillbringande sin tid med han själv, fastän att hon och hennes pappa i stort sett hade ekonomi i klass med familjen Reenstierna. Men som alltid, enda sedan hon var liten med gluggar i munnen efter mjölktänderna var hon gudomlig och inte låtit pengarna gå ut över vännerna, någonsin. Och det var tur det, för utan Hanna skulle ingenting vara speciellt roligt. Max log snett och blev varm i kroppen samtidigt som det surrade till i hans egen mobil igen. En något äldre version än den som lanserads nu naturligtvis, men den funkade.

 

Hm, han gör saker rätt ofta. Säg vad du tycker om det kanske? Blir jobbigt om han ska komma med träningen som undanflykt. Han verkar ha blivit helt besatt.

 

Max höll med henne, och det var antagligen det mest negativa han någonsin känt för Bastian sedan de började prata. Vad skulle de göra åt saker och ting när båda var lika tjurskalliga och stolta? Men besatt var rätta ordet, och maximal ansträngning likaså.

Bastian var sjuk, fortfarande, och det komplicerade saker och ting med detsamma, och han gav sken av att må bättre än han gjorde men Max förstod. Det var den där jävla beslutsamheten. Max kände hur rodnaden steg i ansiktet. Han betedde sig som en PMSkärring och gjorde sken av att allting var Bastians fel.

 

Jag kanske bara överdriver, du vet  hur jag är med sånt. Vi slutar nu va?

 

Istället för att få tillbaka ett svar vände sig Hanna om och såg på honom med mjuk blick och log sådär fint som bara hon kunde. Han log också, men kom av sig när klassen började röra på sig. De slog ihop böckerna och de kastade sig upp från sina stolar, glada att de kunde springa därifrån. Någonstans kunde man höra det evinnerliga knappandet på ett Nintendo DS upphörde och det var verkligen dags att sluta, för den här gången. Max försökte ändå le vilket förbryllade honom, han hade inte varit på något direkt humör tidigare. Max släntrade ut ur klassrummet efter Hanna och orkade inte lyfta på fötterna från golvet en enda gång, han kände sig för tung för det. Det tärde verkligen att vara kvinnan i förhållandet med problemsökning som huvudämne. Han försökte komma på vad han skulle göra under den tiden Bastian sysslade med annat. Jobba kunde han inte göra för det var inte hans tur, och alla vänner var upptagna på annat håll för de hade också egna liv vid sidan av. Det han skulle kunna göra utan problem var att sitta och svulla framför tvn eller datorn hela kvällen och ha lika trist som vanligt.

Hanna som gick ett par steg framför honom vände sig om utan att han riktigt märkte det, och hon började prata med honom utan att han riktigt förstod vad det var som hände.

”Max, jag, Johan, pappa och Johans föräldrar ska ut och äta ikväll så vi kan inte hitta på någonting, men det kan vi ju göra någon annan dag. Du klarar dig väl? Jag menar, du kan ju bara ringa och tjata på Bastian om det är någonting.” Hanna log och verkade så glad över middagen senare under kvällen att Max inte hade hjärta att klaga på att han blev själv.

”Jamen det är klart att jag klarar mig. Jag kan ju dö på msn om inte annat”, sa han och log brett och Hanna log lika brett tillbaka. ”Hoppas att ni får det kul ikväll då.” Han visste att Hannas pappa gillade Johans föräldrar så allting verkade egentligen lyckat mellan de där båda.

”Äsch, ring om det är akut bara”, sa Hanna glatt och stod och trampade på stället. ”Men du Max jag måste verkligen springa iväg till Johan nu, han har inte riktigt slutat men jag skulle vänta in honom. Han ska följa med mig hem innan vi går ner på stan.” Hanna slog ut med armarna innan han hann  svara och kramade honom hårt och han drog in alla hennes fruktiga, lätta dofter i näsan och tyckte sig känna smak av sommar.

”Vi syns imårrn med andra ord”, mumlade Max genom hårrufset och släppte taget om Hanna som vände sig om och gick åt det motsatta hållet dit Max hade tänkt  bege sig.

 

Max började med släpande fötter och surmulen uppsyn följa korridoren i riktning mot alla skåpen. Samtidigt passade han på att se in i de små fönstren som var lagda in mot klassrummen och såg på de andra eleverna som verkade dö utav tristess på grund utav att lärarna var så otroligt skoltrötta de med. Det var antagligen bara något de gav sken utav för att eleverna på skolan skulle ha lite medlidande för dem och uppföra sig bättre. Max gick bort från ett fönster där han tittat in på en klass samhällare och fortsatte gå mot skåpen eftersom att han hade slutat för dagen. Han ville inte stanna en minut mer än vad han behövde. Max höll hårt i sina böcker ifall att någon idiot skulle få ett infall och fälla honom för den goda sakens skull, och han bet sig i piercingen så hårt som möjligt för att koncentrera sig på annat. Han tyckte sig se Bastian men upptäckte att han hade misstagit sig. Kläderna var slående lika, men det var ännu en outtröttlig kopia som försökte kopiera minsta lilla steg Reenstierna gjorde. Han hade fortfarande svårt att inse vad det var för liv Bastian levde när han själv levde ett helt annat. Det var en kulturkrock, och de visste de båda.

Max gick och såg ner i golvet för att slippa ögonkontakt och liknande, och han kunde kika under lugg precis så att han i alla fall såg vart han var på väg. Mycket mer kunde han inte se där under, men det gjorde honom inte det minsta. Han var glad att de egentillverkade skygglapparna han anpassat för sin egen säkerhet fungerade.  Max såg ner på sig själv när han gick där och kände sig fånig och såg på skjortan han hade köpt innan han skulle till Bastian själv för första gången. Antagligen hade han gjort det omedvetet, men han hade velat att Bastian såg honom. Men inte, han hade bara gått förbi och missat.

För att glömma det negativa kom han ihåg hur de hade varit när de där fingrarna vidrört hans hud gång på gång, och en obeskrivlig värme spred sig i hela hans kropp medan tanken på Bastian svämmade över i hans huvud. Han kanske rent ut av var besatt fastän att han inte ville se det på det sättet. Men han älskade att känna känslan av välbehag, speciellt när det var Bastian som skapade den genom att vidröra Max gång på gång.

Visst att de levde sig genom ett dubbelspel, men det var omgivningen det var fel på och inte dem. Max log åt sina egna ganska snurriga upplägg och tog trappan ner två steg i taget, som ledde ner till alla skåp där Bastian antagligen befann sig.

Hettan där nere var oslagbar, antagligen på högsta möjliga, och Max hoppades att de i styrelsen fattade mod till att sänka värmen. Annars skulle skolans elever slutligen bada i svett och de med känsliga näsor skulle dö. Max drog i skjortkragen, svalde hårt ett par gånger och såg ut över det som var ett rent kaos. Det var som en massaker utan dess like med blandade färgskalor och annat skit. På håll kunde han se Malins röda hårsvall dyka upp där han själv skulle befinna sig efter några plågsamma minuter där han skövlade sig fram. Han lekte med tanken på att springa bort till henne och säga hej, men han kom underfund med att han inte orkade, och upptäckte istället något helt annat som fick hans hjärta att slå frivolter som så många gånger annars.

Bastian befann sig mitt i infernot, mitt emellan esteternas regnbågsfärgade skåpsområde och samhällarnas högkvarter. Han drog precis handen genom håret sådär som han brukade göra när Max såg honom, och för en sekund trodde Max att Bastian såg på hans själv, men ögonblicket senare verkade det som om han hade haft fel. Bastian kunde visserligen inte ge Max någon vidare uppmärksamhet i skolan med tanke på hur läget såg ut, men det högg till i bröstet på honom en aning. Det kändes kasst att han inte ens kunde ge honom ett vänligt leende utan att skapa misstanke. På avståndet de befann sig på nu skulle han nog kunna se blicken Max hade för avsikt att han skulle se, och han hade kanske sett den bara det att han inte kunde vara diskret nog. Efter en snabb beräkning insåg Max till in fasa att han var tvungen att gå förbi Bastian och hans gäng för att komma skadefritt fram till skåpen. På andra sidan skåpslängorna stod det nämligen människor som var mer hemska än vad samhällarna var, och det var naturarna i sin nördigaste, och mest uppblåsta form. Max skulle inte ha brytt sig tidigare, men efter att Torkel snodde Bastians position på planen hade han blivit mer fientlig mot den elevskaran, och det väldigt mycket för att Torkel och hans gäng ofta trackade ner på esteterna bara för att de kunde. Vägen förbi Bastian och Hampus kändes då genast bättre, och chansen att kunna skicka iväg ett mer synligt och tilltalande leende var större än tidigare.

 

Max började gå med bestämda steg och han upprepade gång på gång att han inte skulle se upp mer än vanligt för att inte verka misstänkt. Det gick fort framåt, och Max kände sig mer och mer obekväm i sig själv, och han kunde med ens höra sorlet från de höga rösterna och de vägvinnande orden. Han trädde in i märkesparfymernas Mecka och de modemedvetnas dröm, och han hoppades på att ingen skulle upptäcka att hans skjorta inte hade ett galet stort märke på bröstet som signerade om status. Han hade gått genom helvetets portar, fast egentligen var det vara samhällarnas skådespel. Leendet han sparat under hela dagen för Bastians skull ville slippa ut för att visa grabben vad han tyckte. Bastian stod där mellan det blonda yrvädret och Hampus, fortfarande blek och febrig ut. Det var som att han hade förlorat sin forna glans och att han inte längre orkade stå upprätt. Max var rädd att riskera någonting om han tjatade, det sista han ville var att låta som Bastians föräldrar och förstöra någonting de hade.

 Gud, vad han störde sig på att människan skulle leka så förbannat stark hela tiden.

Var det inte vara att inse att han inte klarade av tempot? Killen skulle vara utbränd innan han ens fyllt tjugo. Men vad kunde Max göra åt det nu mer än att anmärka, det enda han kunde göra var att försöka ta sig bort från fientlig mark. Han funderade på att sucka men höll tillbaka det, onödigt att stämplas som deprimerad. Men han hade inte tänkt det låta hindra honom från avsikten att ge Bastian ett leende. Han slog upp ansiktet från golvet för att se på Bastian och för att få känna den där varma, spridande känslan i magen när Bastian log sådär himmelskt mot honom, men det enda han möttes utav var tomhet. Tomhet och en hel del missförstånd, och framförallt besvikelse. Han kunde höra hur Dannes röst trängde in och skar upp varenda litet utrymme i Max huvud, längre och längre in.

”… Men den där skabbiga rödhåriga på estet då? DET är verkligen så att man blir illamående. Skulle inte sådana bli utrotade, eller i alla fall bli utkastade härifrån? Man borde kanske snacka med folket, sätta upp protestlista eller något. Det är ju för fan skamligt att de ska gå och se ut som fan när andra verkligen anstränger sig för att se normala ut. Det är äckligt, och framförallt så vidrigt, knappt medelklass.” Han slängde med det där fånigt stylade håret och såg på alla sina såkallade vänner och väntade på gensvar från dem. Bombnedslaget nickade ivrigt, och så även mer än halva gruppen, men Max ville inte se åt Bastians håll. Han ville inte veta av att se vad han svarade. Hampus verkade irritera sig på Danne och höll tyst, vilket var en lättnad, Hampus höll i vått och torrt. Men vad skulle Bastian svara?

”Vad tycker du Basse, är det inte så eller vadå?” Danne stirrade stint på Bastian och alla runt omkring dem hade stannat upp bara för att se vad Reenstierna tyckte om saken. Bastian såg sig om, aningen förvirrat kanske, men verkade inte göra mer motstånd än så.

”Ja visst, så skulle man väl kunna uttrycka sig.”

 

Ja visst, så skulle man väl kunna uttrycka sig.

 

 

Vad hade han menat? Var han så feg att han inte kunde säga hur han egentligen kände, eller trodde han att deras makt att utesluta honom från gänget var så stark att han inte kunde säga emot fast att de var dumma i huvudet? Kunde de inte se på människor från en mer positiv sida, eller var det för mycket begärt? Han respekterade Bastian, han respekterade att han ville hålla deras förhållande hemligt ett tag framöver. Men han hade kunnat göra som Hampus, varit tyst. Han hade inte behövt yttra sig. Det brann bakom Max ögonlock, men för första gången kunde han hålla tårarna inne. Han ville inte visa sig svag, inte för någon på skolan eller för någon på tunnelbanan. Hela tuben krängde till och Max höll på att kastas ur sätet, men han försökte att inte göra en större scen av det utan rätade bara på ryggen och fortsatte se ner på sina skor. De var trasiga, precis som alla andra paren han hade. Han avskydde att inte ha mer pengar.

Hur skulle Max kunna intala sig själv att Bastian faktiskt inte ogillade människor som han själv, Hanna, Johan och Malin? Hur skulle han veta vad det var som var sant och vad det var som bara var bluff? Men han slogs utav insikten att Bastian varit precis som alla andra för inte så länge sedan, och det beteendet kanske återvände fast att Max var för blind för att se. Max fnös och trodde att han skulle storkna när han på något sätt satt luften i halsen, och hostade högt och länge enda tills ett par medresenärer flyttade på sig för att han kanske hade tuberkulos eller gulsot. Det brände och slet i bröstet som om han hade käkat en hel burk med sådan där spansk peppar, och ögonen tårades som en eftereffekt. Typiskt honom. Att få en hostattack lika väldig som Hiroshimabomben av att andas var verkligen så typiskt Max. Han reste sig snabbt upp när han kom underfund med att det var dags att hoppa av tåget innan han hamnade ute i vildmarken. Han stod där bredbent och roligt för att inte ramla omkull när tåget gjorde de slutliga rycken när det stannade. Han stod kvar på två ben efter att det stannat till och öppnat dörrarna, och började röra sig snabbt så att han kunde komma hem på nolltid. Med händerna djupt nere i fickorna och huvudet långt nersänkt såg han knappt något mer än asfalten hans fötter flyttade sig från. Skulle han bara låta allting vara? Han kanske var överdriven och fånig, Bastian hade kanske inte menat någonting. Max visste bara inte vad han skulle säga till tandkrämspojken nästa gång de sågs. Om det nu skulle ske.

Utanför pizzerian och konsum stannade han upp och kände sig helt förstörd. Varför kunde de inte slippa småproblemen som gjorde honom paranoid? Kunde det inte vara lätt istället?

 

Ett antal minuter senare befann han sig på sitt rum och det första han upptäckte var att lakanen var utbytta och han rodnade till den milda grad att han kände hur kinderna blev uppvärmda. Carin måste tycka att de var läskiga som höll på, men han slog av sig tanken. Hon hade väl också varit ung en gång i tiden och han hoppades på att hon inte ogillade honom minde för det. Antagligen inte. Max konstaterade inom fem minuter att han tyckte att Danne var en jävla pissråtta och att han förstörde för allt och alla. Han var bara glad att det inte var han själv som Danne hade kommenterat, för det hade gjort ont att höra Bastian säga samma sak som tidigare, men riktat mot Max själv. Då skulle han gått sönder totalt.

 Max satt sig framför datorn efter att ha hoppat ner i Bastians mjukisbyxor han fått, och gladdes åt att det var så tyst i lägenheten. Hugo och Carin skulle inte komma hem förrän om ett par timmar, och han njöt av att ha tystnaden, besvikelsen och irritationen för sig själv. Max hade för sig om att de var på barnkalas, och eftersom att Hugo var allas charmtroll var han givetvis bjuden. Det sorgliga med det hela var att hans mamma först fick jobba, sen dra iväg till ett kalas med typ femhundra inbjudna ungar till som skrek i kapp. Hon skulle somna i soffan direkt när hon kom hem, innan hon hann säga god natt till Max, så som det alltid brukade vara när hon jobbade alldeles för mycket övertid.

Efter att grubbelstunden var över och han återigen smekte mjukisbyxorna som luktade Bastian letade han sig genom åtaliga album musik på datorn samtidigt som han kände sig urfånig. Det var ändå bara ett par mjukisbyxor, men han fick ändå fjärilar i magen. Efter ett par minuter loggade han in på MSN, ändrade nick till I promise to let the sun in och hoppades på att någon vettig människa skulle se att han fanns där. Plötsligt ändrade han sig, ändrade statusen till upptagen och roade sig istället med att logga in på alla jobbiga communities han en gång i tiden hade trott skulle vara riktigt uppmuntrande. Några snabba klick och han var ute igen, men så kom han och tänka på att det var dags för en snabbgenomgång av Helgon. Det hände inte allt för ofta, och där fanns det människor som var ganska underhållande, i alla fall ibland. Med ett finurligt ansiktsuttryck loggade han in och upptäckte att hans gästbok var lika torr som Saharaöknen. Han suckade besviket, kollade genom besökslistan och upptäckte att den senaste som varit inne och snokat var en kille från Södertälje. Max hajade till eftersom att han kände igen namnet sedan tidigare och blev nyfiken över vem han hade att göra med.  Han dubbelklickade lite snabbt och kom in på FutureSex’s presentation och Max såg in i ett par ganska charmiga mörka ögon, tillhörande en viss Ismael. Max spärrade upp ögonen. Det var en snygg pojke det där. Inte lika som Bastian då, för det fanns det ingen som var, men det här var nära på. Killen hade långa dreadlocks , mörka, och såg tämligen ovanlig ut, och Max tyckte om det. Ismael såg ut att vara en sådan där person som verkligen stod upp för det han tyckte, och det gjorde inte saken sämre. Max klickade bort presentationen och gick in på sin egen istället. Mer var det inte med det. Han hade inte lust att hoppa på ytterligare någon brat som trodde att han var bättre än alla andra. Istället valde han att ändra inställningarna på sitt eget krypin och ändrade civilstatus från spanar till sällskap. Ja, vad skulle han göra egentligen? Han sparade utan vidare funderingar, och tänkte efter ett par minuter logga ut för att det ändå var så pass tråkigt, men stannade upp. Ett gästboksinlägg var levererat i hans gästbok. Det blinkade uppe i det högra hörnet, och Max funderade på vem det kunde vara.

 

Från FutureSex till Timekill:

Vad är det för fasoner? att byta civil status sådär när jag just blivit intresserad. Erkänn att du gjorde det med flit för att retas med mig! :O

 

Max skrattade till. Vad var det här för något? Eller vänta nu, det var den där Ismael saken som terroriserade hans gästbok. Hur kunde det komma sig? Han tryckte snabbt på svara.

 

Från Timekill till FutureSex:

Göra saker med flit? pfft, du borde veta att det är Sthlms änglabarn du pratar med. Jag kan väl inte rå för att du är så seg på att skriva att jag hinner bli upptagen under tiden. Jag har allt sett dig tidigare :P

 

Från FutureSex till Timekill:

Haha, där fick du mig allt xD jaa, jag måste ju erkänna att jag kollat ett par ggr men inte gjort mer än så, inser att de var dumt gjort av mig. Men sen så kanske man inte ska hoppas på att sådana som du är lediga heller. Eller hur ? ;D

 

Från Timekill till FutureSex:

Sådana som jag är väl alltid lediga, det trodde ag varenda människa visste. De kosntiga är ändå att du pratar med mig nu i efterhand, eller hur? ;O Det kanske blev mer intressant att snacka med mig nu bara för att ja inte är tillgänflig.

 

Från FutureSex till Timekill:

Jag tycker att du ska akta din tunga gosse lilla! Tillgängliga pojkar är roligt, men det är ännu mer intressant att prata med sådana som inte är det. Såå, vad tycker du, ska du adda mig på MSN så vi slipper det här? [email protected], XO Ismael

 

Max stannade upp. Det här var verkligen en människa som kastade sig framåt, men ändå verkade någorlunda intressant och kul. Det var alltid kul med nya kontakter, det höll han med om, men det var bara ifall att de var lämpliga i huvudet och inte totalt bombade. Visserligen verkade den här Ismael aningen konstig och framfusig, men det fanns det fler som var. Och så kom Bastian in i allting igen, och Max kastade sig genast av det eftersom att han inte ville tänka mer på det än vad han redan gjorde. Han lade till Ismael på kontaktlistan.

 

FutureSexxx säger:
     Du var ändå en duktig pojke och la till mig alltså ;D

 

 

I promise to let the sun in säger:
     Jag tänkte ge dig en chans och sen dumpa dig om du visade dig vara kass. Najs eller vadå? ;D Hopp, händer det något skojJ?

 

 

FutureSexxx säger:
     Om man kan säga att sådana saker som att glo runt och apa sig är skoj så, jaa visst. Eller, jag vet inte riktigt. Varför sitter du här och hänger, varför är du inte med den där apigt lycjlige jäveln?

 

Max drog efter andan. Nu blev han återigen uppmärksammad på saken. Varför umgicks inte han och Bastian ikväll för, egentligen? Jo, för att han egentligen är skitsjuk, men han tränar.

 

 

I promise to let the sun in säger:
     För att den där lyckliga jäveln tränar sönder sig själv trotts att han är sjuk och inte bryr sig om att höra av sig för att förklara varför. Därför kanske? -.-

 

Jäklar, han var verkligen bitter.

 

 

FutureSexxx säger:
     Ojsan hoppsan! Jag tranpade visst på en riktigt öm tå. Är det så ofta eller? Dumt av mig att fråga eentligen, men privat liv är så fascinerande

 

 

I promise to let the sun in säger:
     Suck, rakt ner i klaveret ja. Vem tycker itne att det är fascinerade? Fråga vilken idiot på stan som helst. o för att svara på din fråga, ja, det är så ofta. Antagligen jämt om jag tänker efter.

 

FutureSexxx säger:
     Owh. Jag ska nog inte prata mer om det höör jag. Det kan vi ta en annan dag? ;o de var ju meningen att jag skulle frååga tjugo frågor om dig och så är du värsta depressed.

 

 

I promise to let the sun in säger:
     Det går över, jag lovar dig.

 

FutureSexxx säger:
     Du säger det, jag tror dig knappt, men låt gå. Såååå, Timekill eller du som pråmisar att släppa in solen, vem är du egentligen?

 

I promise to let the sun in säger:
     DET, var verkligen inte rätt fråga att ställa. Ja är nog den som vet minst om mig själv. Det är mer så att anra vet saker jag själv inte känner till.

 

FutureSexxx säger:
     Haha, inte för att avbryta eller nått, men kommer du ihåg hologrammet i I, Robot? XD den där professorn säger något sånt där om rätt fråhga. HAHA SERIIÖÖÖÖST. Jag dör. Ja, förlåt, vart var vi? Just det. Hmm… personlighets kluven`?

 

Sådär höll det på i all oändlighet fram till det att Max vaknade ur sin trans och insåg att det var dags att pallra sig tillbaka till det som kallades det verkliga, och något riktiga värld de levde i. Han såg på klockan och insåg att den var runt tio, alltså hade Bastian tagit sig hem och hunnit med både det ena och det andra efter träningen. Men det var kanske så det skulle vara nu, ovetande och förbannat jävligt. Ismael råkade vara sådär trevlig som han hade hoppats på att han var, och de hade pratat om allt mellan himmel och jord åtminstone tre gånger om. Han visste bra mycket mer om Basse än vad han vågat säga till någon annan, och mellan de negativa varven han erkände var han tvungen att dra på med tre fyra positiva saker bara för att Ismael inte skulle tro att det var dåligt mellan dem. Ismael snackade glatt om sin pappa som kom från mellanöstern eller vad det var, och att han tyckte det var helt okej att man skulle få införa haschimport till Sverige och gud vet vad. Det bästa med det hela var att allting lät så lätt, och Ismael fick allting att låta så mycket bättre än hur det låtit när man själv varit på själva tanken. Det var med gott hjärta han sa god natt till sin nyfunna vän, loggade ut från MSN och stängde av datorn. Bastian fick ringa om det var något, mer än så orkade han inte bry sig. För om träningen var så viktigt var det kanske bäst att Bastian fick inse själv hur sjukligt det egentligen var. Han slet snabbt av sig kläderna för att vara avklädd så kort tid som möjligt innan han hann bädda ner sig för att rädda sig från kylan som skulle bli överväldigande när huden blev kall. Eftersom att det var alla suckars dag tillät han sig själv att sucka flera gånger innan han försökte slappna av helt och hållet. Det kändes kasst att han behövde det för att slappna av, men vad kunde han göra. Han tänkte långt och länge på Bastian, men han blev inte klokare för det, mest irriterad över att han inte kunde tänka tillräckligt klart för att problemen skulle ge med sig. Han blev mer och mer slapp i kroppen, som om all ilska gjorde honom tröttare än vad han förstått från början. Max blinkade till ett par gånger, suckade, och somnade. Vad han inte märkte var att hans mobil ilsket surrade gång på gång, och att Bastian försökte få tag på honom. Max brydde sig för den delen inte, för han var helt uppe i drömmar om närvarande pojkar och intresserande blickar från andra.

 

 

Har du lust att ta en fika efter skolan?/ M

 

Hur svårt skulle det vara att svara på det? De var trots allt tillsammans och med tanke på att de knappt sågs i skolan och inte hörde från varandra mer än fem minuter på MSN om dagen kunde han väl bara inte säga nej. Han fick inte säga nej. Max satt i biblioteket och smugglade in godis under näsan var tredje sekund ungefär samtidigt som han höll sig undan allt vad solen hette. Det var inte det att han ogillade solen och ville se den död, det var mest så att han inte hade lust att utsätta sig för trakasserier av elever som liksom han ville ha en egen träbänk att sitta på. Det var håltimme, en onödig sådan tack vare att en musikkurs tagit slut. Andra i hans klass såg det som en belöning, han såg det med en deprimerande vinkel mer än en lycklig. Han gjorde ändå inget annat än att sura och tuggade på sina nagelband, godiset och gud vet vad. Hanna var iväg och gjorde sminkexperiment på en tjej från dansklassen som tydligen inte visste hur man jobbade själv och något annat sällskap än sig själv hade han inte. Det var också därför han blev mer irriterad på den där inkompetenta tjejen än vad han skulle ha blivit annars. Det var väl inte så svårt att göra det alla tjejer gjorde och sedan bara skrika lite när pudervippan inte riktigt gjorde som den skulle. Kajal var lätt att pilla med i alla fall. Det var inga problem för honom. Men nu var han bög och inte tjej och han tackade gud och Moses för det.

Max suckade och kände sig på PMShumör, som om att han hade börjat på nya piller och hade världens hormonrubbningar. Han slog igen boken han hade framför sig och flera av dem som satt runt omkring i biblioteket gömde bakom boktravarnas boktravar sträckte på halsarna för att se vem idioten var. Max rodnade. Han hade de senaste minuterarna trott att det var engelskboken han hade framför sig, men när han hade börjat läsa om andragradsekvationer insåg att han var helt fel ute. Matte och Max hade aldrig funkat i enrum och även om Max började på samma bokstäver som ordet matte fanns det ingen synkronisering mellan dem. Hanna och Johan var däremot mattesnillen och det var väl enbart matte D- kursen  som gjorde att de kunde umgås tillsammans i veckorna, i alla fall på skoltid. Max var glad om han skulle fixa matte B- kursen till han slutade, och då var det en riktigt bra prestation från hans sida. Han ruskade om håret och åt något rött innan han blev frustrerad återigen över att Bastian inte hade svarat på smset han hade skickat tidigare. Men som allt annat hade Bastian varit så ouppmärksam på allting som hänt runt omkring så det vore inte konstigt om han inte hörde av sig på en vecka. Det som var jobbigast var det att han själv inte verkade förstå att han bara skulle bli mer sjuk om han fortsatte i samma takt med träningen som han gjorde under den sista tiden. Det kunde bara sluta med ren katastrof.

Max drog handen genom håret och ville nästan ge upp när han insåg att han isolerat sig så mycket i sin lilla dryga drömvärld att han inte insett att han hade suttit där och inte gjort någonting på nästan fyrtio minuter. Han kunde lika gärna åka hem eller dra ner på stan än att sitta där och uggla. Folket runt omkring verkade hålla på med något slags projekt, antagligen samma som Bastian sysslade med på svensklektionerna. Max påminde sig själv att det faktiskt var så att Bastian satt och hade svenska någonstans i byggnaden och det antagligen var därför han inte kunde skicka sms och ha sig. Det var ett grupparbete de höll på med och de andra skulle vara på honom som en hök om han skulle få minsta lilla sms eller samtal från någon de inte kände. Om Max hade rätt slutade Bastian någon gång vid halv fyra, och det var cirkus en och en halv timme dit. När han plötsligt började tänka på Basse i sitt rätta element med rikemansbrats omkring sig dök den återkommande frågan upp igen som störde honom något otroligt. Var det schysst gjort av Max att han snodde en av de rika så att någon annan glassig Östermalmsbo riskerade att bli utan? Ibland förstod han bara inte vad som kunde vara bättre hos en medelsvensson än en jäkla räkmacksglidare.

 

Mobilen vibrerade plötsligt en gång och Max höll på att ramla av den stol som han precis hade tänkt avlägsna sig från. Han hade inte trott att han skulle kunna bli mer överrumplad än vad han blivit när den där Ismael kontaktat honom ytterligare ett par gånger på MSN, mitt i natten faktiskt, men där hade han helt fel. Det kunde vara Bastian, men det kunde även vara någon annan så han ville inte ropa hej innan han hade sett vem det var som egentligen var avsändare. Det kunde lika gärna vara Hanna som talade om att den här tjejen skulle bli årets huvudattraktion på Pridefestivalen med tanke på den färgsprakande paletten i ansiktet. Men han hoppades på Bastian, det gjorde han verkligen. Max smekte knapparna med fingertopparna och hoppades att det skulle förändra ödet och känslan i bröstet som uppstod på honom alla de gånger han trodde att Bastian sa någonting uppenbarade sig och han fick reda sig upp från stolen innan han faktiskt ramlade av den. Med snurriga tankegångar tryckte han snabbt upp det inkomna smset och ville skrika högt när han såg att det var från Bastian. Snabbt avlägsnade han sig från biblioteket och lämnade dammiga böcker bakom sig och kunde inte andas förrän han var utanför de inglasade väggarna.

 

Visst, stan du vet / B

 

Om han skulle skratta eller gråta visste inte Max, men han hade i alla fall fått ett livstecken från skolans mest upptagna man och det fick väl ses som något positivt i det mindre positiva. Först hade han naturligtvis känt det där ruset av eufori som aldrig var ett undantag, men sedan hade hjärtekrosset även satt in. Vad ville Bastian egentligen att de skulle göra? Max funderade på om han skulle dö på riktigt eller om han bara skulle skärpa till sig. Han hade faktiskt fått kontakt och mer än så kunde han väl ändå inte begära när Bastian hade så brutalt mycket annat att göra. Men Max var på väg ner på stan och han visste precis vart det var han skulle sätta sig ner och vänta.

 

Som alla de andra gångerna han hade suttit på det där utvalda stället de satt som mötesplats lyssnade han på musik och lutade sig bakåt och andades ofrivilligt många gånger. Max var utplacerad vid precis samma ställe som första gången, då de skulle träffas men det inte blev av för att de gick förbi varandra. Men det tokiga med den gången hade ändå varit det att de egentligen sett varandra bara det att de inte förstod vem de egentligen hade varit. Max hade suttit på trappan som ledde ner till plattan i minst fyrtio minuter och ingen Bastian syntes än. Han hade slutat för minst en timme sedan men Max hade ändå inte lyckats få någon kontakt med honom. Ibland var det som att umgås med en jäkla tegelvägg. Han kände sig smått förolämpad och lyfte upp telefonen ur fickan och tryckte på snabbknappen som tog honom till Bastians nummer och tryckte sedan vidare på grön lur. Han kunde inte sitta och vänta i all världens tider bara för att någon som tyckte det var bättre att träffas där många människor befann sig tog tid på sig för att fixa håret. Medan signalerna gick fram upptäckte Max att vädret kunde uppskattas. Det var både molnfritt och vindstilla. Solen sken, det var inget sommarväder men det var ändå dags för allting att brista ut i blom. Sju signaler hade reda gått och Max snörpte på munnen. Han var nära att lägga på, men precis då lyfte Bastian luren.

”Ah?” Den nonchalanta tonen gick inte att undvika, och då måste Bastian ändå veta att det var Max som ringde. Han hade väl hans telefonnummer liksom.

”Det är Max, är du på väg?” Max röst ville varken bära eller brista och han hoppades på att Bastian hörde vad han sa. ”Jag har väntat på dig ett tag. Kommer du verkligen?”

”Klart jag kommer.” Han verkade irriterad. ”Det drog ut på tiden bara, det är faktiskt så om man pluggar.”

”Ja, det är jag faktiskt medveten om”, svarade Max och höjde på ögonbrynen. Han var inget rolig att leka med för dagen, det var en sak som var säker. ”Jag pluggar jag också.”

”Mm, du ser. Men jag har haft träningen med. Men jag är framme alldeles snart, jag tror att jag ser dig till och med. Hej då.” Bastian la på och Max såg sig förvirrat omkring men upptäckte Bastian som stod ett par meter framför honom redan.

”Oj då”, sa Max fånigt och studerade Bastian som såg allt annat än frisk ut. Visserligen hade han kvar sin stolta och även snygga hållning, men det var någonting som tyngde ner hans axlar och det var då inte den där svenskuppgiften  kunde Max lova. Det var allting annat, plus den.

Max drog sig i skjortkragen medan Bastian stod med händerna i fickorna och väntade på att Max skulle resa sig upp. Han visste inte om han skulle ge honom en kram, så full av vårkänslor som han egentligen var, men han blev osäker när han såg Bastians bistra åsyn. Max såg sig om, insåg att han inte kände någon av dem han hade runt omkring sig, kastade sig upp från trappen och gav Bastian en tafatt kram som faktiskt besvarades. Lite ömhet hade människan allt kvar i kroppen ändå, och det var väl tur det. Max borstade av sina byxor från allt skit som kunde tänkas finnas där efter en sittning av trappan. Egentligen hade han velat sno en kyss eller två men det vågade han inte, inte där. Han antog att det var en av de sakerna Bastian uppskattade om han inte gjorde så publikt. På bio gick det bra, men då var det ändå mörkt runtomkring. Det var det verkligen inte nu. Ett leende vaknade upp inom Max när han tänkte på senaste biobesöket och till hans förtjusning log Bastian mot honom med. Allting vändes för ett ögonblick upp och ner, och Max svävade på små rosa moln med tillhörande fluffelefanter. Han var lycklig. Stenen i hans mage löstes upp och han kunde inte undgå att se hur en medelålderskvinna med blonderat hår kastade mer än barnvänliga blickar mot Bastian som lyckligtvis inte såg någonting. Max log triumferande mot henne innan han vände sig mot Bastian och så var det inte mer med det.

”Hej”, sa Bastian enkelt utan några antydelser till glädje i rösten. ”Här gör vi väl ingen nytta heller?” Han såg in i Max ögon och log återigen så att Max smälte, och det var tur det. Han var nära att sjunka genom marken igen, och det var för att han inte hade en aning om vart de egentligen skulle gå.

”H-hej! Nej det är klart, vi kan väl dra oss någonstans. Jag har faktiskt inga planer på vart vi ska gå, jag ville bara träffa sig.” Max log snett. ”Hade ni mycket att göra i skolan eller?”

Bastian himlade med ögonen. ”Jag trodde att du hade bokat bord någonstans. Jag hade förväntat mig lyxmiddag. Eller inte.” Han flinade. ”Nej men ja, det är mycket nu. Det vet du ju. Sorry för att det går ut över saker men du vet hur det är.”

Max himlade med ögonen och ville återigen bara stjäla kyssar men vågade inte. ”Urk, och jag som tyckte att min icke existerande lektion var jobbig att ta sig genom”, sa Max och kom upp bredvid Bastian eftersom att denne hade börjat gå.

”Jag har lust att äta något stort, men jag kan inte för träningens skull. Jag kanske bara tar en Cola eller något trots allt. Då kan vi lika gärna sticka till Donken och dricka lite hastigt.” Han nickade ner mot sin sportbag han hade över axeln som Max inte hade lagt märkte till tidigare. ”Det är på allvar nu, allting.”

”Har det inte alltid varit på allvar?” frågade Max aningen sarkastiskt och tyckte att det lät befängt. ”Men okej, jag har säkert saker att göra hemma ändå så för mig är det helt acceptabelt.”

”Bra, jag gillar när människor accepterar det jag säger. Det kallar jag medmänsklighet.” Bastian flinade igen och Max började känna igen det bombnedslag han från början hade tyckt om. Med stora kliv ledde Bastian hela tiden med Max ett par steg bakom sig. Det märktes verkligen att Max inte tränade och att Bastian gjorde det, de befann sig i två olika ligor. Max antog att Bastian tyckte att han var ganska fånig av sig som kom där och struttade fram.

”Skönt att höra. Jag har alltid tyckt om att fjäska för folk.” Max fnissade till och tänkte att ja, det var väl egentligen sant. ”Fast det är nog mest dig jag fjäskar för om jag ska vara ärlig.”

”Bra det, annars hade jag stympat den andres armar och konserverat dem på biologilektionerna.” Bastian harklade sig. ”Hoppas du förstår innebörden.”

Max såg storögt på ynglingen med tandkrämsleendet och ville se så förvånad ut som möjligt men han visste inte om det lyckades särskilt bra.

”Eh, ah visst. Jag förstår inte ens vad du pratade om tidigare.” Han skrattade.

”Du är patetisk!”

 

 

”Hur är det egentligen?”

De hade slagit sig ner i ett ensamt hörn och Bastian hade en Cola light framför sig samtidigt som Max frossade i sig en vanlig Cola utan efternamn. Max fråga försvann egentligen i sorlet som han tyckte fanns kring dem, men Bastian verkade höra ändå.

”Det är väl som alltid vid den här tidpunkten av året. Massor som ska hinnas med, muskler som ska klara sig och så fotbollen.”

”Du ser så trött ut.”

”Trött?” Bastian såg frågande på Max. ”Vadå trött ut, jag är väl inte trött?”

”Eller ja, alltså. Du ser utsliten ut. Du låter förkyld och verkar vara tjock i halsen. Tränar du inte för mycket?” Max såg ner i bordet och fingrade på plastlocket som fick honom att stänga till alla frågor i huvudet på honom.

”Men snälla, ska du också komma med predikningar?” Bastian såg storögt på Max. ”Jag trodde att jag hade hört nog när Hampus bad mig att ta det lugnt. Vad är det med alla?”

”Förlåt. Jag kände mig bara lite orolig.” Max fortsatte se ner i bordet och ville egentligen inte lyfta blicken. Han kände sig så dum som hade kommit med frågan. ”Så pratar vi och ses knappt så jag tänkte ta det live.”

”Du vet att träningen tar mycket tid nu.” Nu var det Bastians tur att se ner i bordet och pilla på sitt plastlock på läsken. Max såg på honom och det saknades någonting, men han visste inte vad. Bastians hår var underbart som vanligt, kläderna var perfekta, ansiktet var gudomligt och leendet var varmt. Det var bara ögonen som var så himla trötta.

”Men du har aldrig tid.” Max lät anklagande. ”Du tränar alldeles för mycket om du nu vill höra min åsikt. Jag vet att du inte mår bra av det.”

”Du vet att det är viktigt för mig”, sa Bastian som om det hade varit en inlärd fras. ”Du vet att det är min stora chans.”

”Viktigare än att vi ska kunna ses över huvud taget?” Nu var det Max som såg ner i bordet igen och det kändes som att de lekte lite katt på råtta. ”Du vill inte ens se mig i skolan.”

”Du vet att det där inte är sant”, svarade Bastian moloket, men Max visste bättre nu. Hur kunde han vara så dum att han hade trott att Bastian verkligen inte såg honom i skolan när han passerade så nära? Alla hade sett honom bara det att Bastian inte hade mod nog att se på honom när de andra var i närheten.

”Jag vet inte vad som är sant eller inte”, sa Max bittert och såg ner i bordet och ville dö rätt upp och ner. Det hade antagligen varit bättre än att sitta där och se fånig ut.

Plötsligt bröt ett gällt ljud tystnaden mellan dem och Max kunde inte låta bli att känna att han ville att den där elektroniska grejen kunde ramla ner i Bastians Cola light.

”Maxen, jag måste verkligen ta det här samtalet”, sa Bastian och tittade på den vibrerande, nästintill irriterande mobilen i sin hand. ”Danne hade något viktigt på gång och han kommer att undra varför jag inte svarar.”

Max nickade bara och försökte le, svagt, och valde att inte lägga sig i. Bastian hade naturligtvis ett eget liv vid sidan av Max som för tillfället var mer viktigt än vad Max själv var. Det var väl bara att respektera det även om det smärtade.

”Ah det är Basse.” Tystnad. ”Jo, klart jag har tid Danne, jag gör inget speciellt nu”, förklarade Bastian och det högg till i mellangärdet på Max. Nu var Bastian inte Bastian längre, han var Basse och Max betydde ingenting för honom. Långsamt förde han Colan mot läpparna för att försöka dölja att de darrade, men han antog att ögonen avslöjade honom på långa vägar. Han hatade att vara så lättläst, men Basse verkade inte märka något mer än att han flinade grymt mot något Danne just sagt till honom. Basse började gestikulera vilt med armarna, och Max uppfattade att de pratade om anfallspositioner. Han visste i förväg att det skulle dröja evigheters evigheter innan han la på och det kändes dumt att sitta där hur mycket än hjärtat bultade och ville att Max skulle sitta bredvid Bastian och känna hans andedräkt mot sin hals.

”Ska jag gå?” viskade han försiktigt samtidigt som han kände sig sårad och övergiven. Så mycket var den enda fikan på hela veckan värd för Basse, ingenting med andra ord. Bastian skulle ha tyckt annorlunda, det visste Max och återigen hoppade hjärtat till så fort namnet nämndes. Det gjorde fortfarande frivolter för honom, något positivt i alla fall. Max gjorde en tendens till att resa sig upp och Basse skakade kraftigt på huvudet och mimade ut en begäran om att han skulle stanna. Max satt sig tungt på baken igen.

”Nej Danne, jag är för fan inte dövstum. Klart jag respekterar att du vill anfalla på ditt eget sätt men du måste tänka på laget. Hur ska det gå för dem om du ska glänsa?” Bastian gjorde ett uppehåll och himlade med ögonen som om han bara ville slänga på luren. För ett ögonblick var det faktiskt Bastian som satt där, med välformulerade tankar om rikemansbarn. ”Jag fattar säger jag ju! Snacka med Falkh om det istället. Jag kan inte styra och ställa i hela laguppställningen.” Basse var tillbaka. ”Men Danne för fan, jag är väl ingen jävla gud! Det hade varit tufft om jag vore, men jag är dödlig som du. Med vissa privilegium naturligtvis.” Det sista verkade han säga för att Danne inte skulle tro att han kunde ta sig över Basses huvud utan krig, och Basse gjorde klart för Danne vem det var som stod längst upp på berget. Max suckade dramatiskt över Basses tonfall och stirrade på mobilklockan ett par gånger. Om han hade tur skulle han kunna hinna med tuben om inte mindre än fem minuter, men då var det bråttom, men å andra sidan verkade det inte som att Basse skulle bry sig så mycket om det. Han reste sig upp, såg på Basse med stora ögon, vinkade tafatt och gick sin väg medan han hörde att Bastian började komma tillbaka utan att denne märkte det själv.

”Men va fan, M…” Började han men kunde inte avsluta meningen för då hade han avslöjat sig för Danne. Bastian såg på Max och Max såg på Bastian när Max passerade bordet där de just suttit båda två på utsidan av byggnaden. De mötte varandras ögon och Max höll tillbaka det återkommande svidandet för han ville inte att Bastian skulle se. Han var arg och besviken och Bastian kunde gott ha kontakt med honom på MSN hädanefter. Det som gjorde mest ont var att Bastian vände sig om och fortsatte prata med Danne utan att bry sig mer, och Max längde på stegen för att ta sig ner under marknivån för att hitta rätt tåg som tog honom hem.

Väl hemma attackerade han sin säng med väskan fylld av skolböcker, slängde ifrån sig jackan och tog inte av sig skorna förrän han satt framför sin dator. Fingrarna darrade när han skrev in lösenordet han nyligen skaffat till användaren, mest för att säkerhetsställa att inte vem som helst kunde gå in på den och rota. Han hoppades mest av allt på att Bastian hade loggat in på MSN via telefonen eller något, men antagligen satt han kvar och snackade med Danne eller så hade han dragit på träningen som vanligt. Max kunde inte låta bli att vara frustrerad, Bastian gjorde alla fel han bara kunde göra, och hur skulle det kunna gottgöras?

 

 

FutureSexxx säger:
     Det var värst, jag trodde du var en präktig mammas pojke som gick i skolan när du blev tillsagd. Med andra ord, HEJ, jag har saknat dig!

 

No GAYtime for me säger :
     Host? Präktig är jag absolut inte, men jag kan erkänna att jag är mammas pojke. Min mamma avgudar mig, så det så. Din måste avsky dig som Pesten däremot

 

FutureSexxx säger:
     Uh, ett noll till dig. Varför är du så bessservisser? Har dröm mannen checkat ut?

 

No GAYtime for me säger:
     Gjorde ett fattigt försök till att få kontakt med honom idag men den där jävla träningen dödar hans hjärnceller. Han är som en annan person, ibland undrar jag om han har personlighetsklyvningar när han börjar. Det är inte lätt att handskas med en människa som varken ser en eller pratar med en om hans viktigpettrar till polare står bredvid, jag är allmätn trött.

 

FutureSexxx säger:
     URK PÅ BURK som alla här omkring säger, fatta att du är sur på honom. Är han en sådan där som snackar anfalls positoner över telefon när de egentligen är lättare att ta på plan eller?

 

No GAYtime for me säger:
     Shit, du slår huvudet på spiken direkt, det var precis det som hände idag så jag drog. Jag kan inte hantera mig själv när det blir sådär, jag är en jäkla lipsill :(

 

FutureSexxx säger:
     Klart du är en lip sill, du är ju gay ;D

 

No GAYtime for me säger:
     Haha, vad är du då, Stålmannen i kevlarkallingar?

 

FutureSexxx säger:
     Fan, du har röjt min täck mantel, hur ska jag klara mig i skolan? De kommer komma med de gröna tuggummina och skrika CHEEWBACCA!! Som om de inte visste att det är ett hårigt troll och inget man säger om Hubbabubba

 

Max kunde inte hålla sig för skratt. Det var skönt att ha någon som kunde skämta när Bastian bara var en landsplåga. Ibland kändes det som att hjärtat skulle svämma över av gud vet vad när han tänkte på honom, som nu till exempel. Hjärtat ville ge Max storstryk för att han hade lämnat Bastian utan att säga något speciellt. Det ville vara elakt och visa Max vad han egentligen kände. Att han saknade Bastian något otroligt men att han inte vågade erkänna det för sig själv eller för någon annan. Han ville inte erkänna det, men hjärtat tog ytterligare skutt som gjorde att han blev alldeles varm i kroppen. Vad var det han höll på med egentligen? Max såg sig omkring i rummet och önskade att Bastian hade stått där bakom honom, men det gjorde han naturligtvis inte. Ismael kanske var en klagomur, men inget annat. Det var Bastian som var pojken med guldbyxorna, ynglingen med det solida hjärtat som var svårt att bräcka. Han förmådde sig inte att skämta med Ismael mer, oavsett hur rolig han nu hade varit.

 

No GAYtime for me säger:
     Nu ger jag mg, jag orkar inte sitta här och klaga. Han ör ganska bra liksom ,vädigt bra och då känns det drygt att jag jävlas med honom. Nu tror j uitne du att jag är kluven eller något, inte alls men det går inte. Jag saknar honom. Är det förståligt?

 

FutureSexxx säger:
     Haha, grabben kluven var du från första början, och om det du berättat är det förståligt, han har ju tänder och andedräkt av platina!

 

FutureSexxx säger:
     Sorry, det var inte meningen att dra till med pengarna. Jo det är förståligt. Ta kontakt med han? Jag skulle inte vänta, en guld gosse ska man hålla hårt i samtidigt som jag säger mot mig själv nu. Jag vill sno dig och ha dig fö rmig  sjäöv men nu är det andra bullar i ugnen. Jag drar nu i alla fall. Ha det najs och hör av dig om det är nåot, Puss XO ISMAEL.

 

Max suckade högt, kliade sig i huvudet, drog på itunes och lät lådan gå för fullt. Han behövde tänka, och det speciellt mycket på Bastian. Fast han visste egentligen inte vad han skulle tänka på. Han visste bara att allting var upp och ner och att hans kropp var kär och totalt hopplöst galen samtidigt som han själv var osäker, men kär han med. Jävla distanslopp egentligen. Skulle han ringa, eller skulle han skita i det? Han snurrade frustrerat runt på sin stol och hörde hur Hugo spatserade omkring där ute, patrullerande och väntade på stuvade makaroner och falukorv. Plötsligt blev det tyst utanför och långsamt, långsamt trycktes handtaget ner som om personen på andra sidan verkligen trodde att han inte märkte någonting.

”MAAAAAAX!” Hugo rusade in som en uppskjuten raket och var väldigt nära de heligare delarna när han kravlade sig upp i Max knä där han satt i datastolen. Max bror hade som vanligt sin Spider-mandräkt på sig, folk måste tro att han inte hade andra kläder än den, men så länge Hugo var lycklig kvittade det.

”Maaax, mamma viiill veta om du ska ha makajooneeer!! De är kladdijaa och vita och ser ut som mask!” Hugo bländade av sitt gudaleende och Max smälte som han alltid gjorde när lillebror var i närheten.

”Hugo, jag är inte hungrig än ser du. Men jag kan äta med dig om du vill det, men akta dig så att masken inte äter upp dig innan du äter upp den”, sa Max allvarligt och blinkade mot Hugo som ryckte till och höll på att flyga ur stolen. Max som var van med de hastiga utfallen grabbade tag i Hugo som brast ut i ett soligt barnskratt som hade fått vilket krig som helst att stanna upp. Han älskade den där lilla skitungen, hur jobbigt han än var.

”Men mamma säjej att du inte ätit ään! Å föjesten så äj de inga maskar, det är krokodiler med potatisar i munnen.” Hugo kliade sig på näsan. ”Det haj Joel på daagis sagt.”

”Jaså, det säger du?” Max höjde roat på ögonbrynen och fick hålla inne ett grin. ”Ska vi gå och äta du och jag?”

”ÄTA MAKAJOOONNEER!” Hugo log igen och viftade med armarna framför Max för att säga till Max att han allt fick bära honom in till köket där Carin redan befann sig vid spisen.

”GUD! Du har ju gått upp i vikt eller något. Har du ätit upp Kingpin?” Max log mot Hugo som spärrade upp ögonen.

”Nääää, jag haj ätit mammas maat!”

”Mamma, Hugo har gått upp minst tjugo kilo eller något. Matar du honom med småsten eller?” Max stod i dörröppningen och Hugo klängde som tusan och små händer pillade på hans läppar. De var så mjuka och oförstörda och Max blev smått medveten om att de snart skulle växa sig lika stora som hans egna, och Max skakade av sig känslan av att Hugo skulle bli vuxen och aldrig mer vara så kärvänlig mot honom som han var nu.

”Ja du Max, jag har ingen aning. Vår superhjälpte måste ha mycket mat för att klara av att leva, och jag som stackars mamma utan superkrafter vet inte vad jag ska göra med honom”, sa Carin och log trött. Hon slog sig ner vid bordet och Max släppte ner Hugo på sin plats där det redan var framdukat åt honom. ”Har det varit bra i skolan?”

Max slog sig ner på sin vanliga plats vid det lilla bordet i köket som var inrett efter hans mammas idéer. Även om det var gammalt var det mysigt och Max kunde inte tänka sig ett bättre ställe att dricka oboy på.

”Det funkade väl. Det är som vanligt. Håller mest på med engelskan och historian.” Max sträckte sig efter mjölken medan Carin la upp stekt korv på Hugos tallrik. Lillebrodern såg glatt ner på tallriken och började sluka stuvade makaroner som om han inte sett mat på år och dar.

”Gott mamma!” Hugo log brett mot Carin och vände sig ner mot tallriken igen och fortsatte sin färd till den välproppade magens land. Han förstod inte vad storebror och mamma pratade om alls, i skolan lekte man bara med leksaker och hade utflykter till parken. Max avundades Hugos ovisshet.

”Bara det går bra för dig är jag glad. Jag ställer inga krav på att du ska dra hem med toppbetyg, men det är bara ett plus i kanten.”

”Jodå, om jag jobbar på kan jag få mvg i engelska b, det är väl hyfsat antar jag.” Max lassade in makaroner i munnen och tuggade frenetiskt innan han kunde fortsätta. ”Det är väl all musik som gör det antar jag.”

”Ja, du har alltid varit duktig, det har jag alltid sagt, även om jag kanske inte säger det jämt så vet du ju om det.” Carin log svagt och drack en klunk vatten. Hon hade inte rört maten än och Max undrade om det var något på tok. Som om Carin förstod vad Max hade på hjärtat suckade hon djupt.

”De har pratat om nedskärningar på jobbet.”

Max satt falukorven i halsen och fick tårar i ögonen. Fel matstrupe, fel matstrupe! Carin såg oroligt på honom men Max viftade med armarna som att säga att allting var okej. Efter någon minut kunde han torka bort tårarna utan vidare bekymmer.

”Finns det risk att det är du som får gå?” Hans ord ekade tyst. Till och med Hugo hade blivit tyst. ”Du vet att jag kan jobba mer.”

”Max, du går i skolan. Du kan inte hålla på och jobba livet ur dig samtidigt. Jag vet hur viktig en utbildning är idag. Och nej, det är ingen som har sagt något än i alla fall.” Hon fingrade sig i håret precis så som Max brukade göra när han var förvirrad, och Max visste att det var ett känsligt ämne. Det hade sämre sedan hans pappa dog, men de hade klarat sig.

”Jag tappade aptiten helt plötsligt”, sa han ursäktande och reste sig hastigt upp från bordet och slängde maten innan han kastade sig in på rummet och låste dörren bakom sig. Hur kunde folk bara komma på att en nedskärning var bra? Vart skulle hans mamma hamna? Han la sig på sängen och for upp i luften bara ett ögonblick senare då hans mobil pep till. Vem var det som ville något nu?

 

Msn? / B

 

Max visste inte om han skulle skratta eller gråta. Det var just Bastian han ville prata med, men samtidigt den enda människan han ville hålla sig borta ifrån. Ibland var kärlek alldeles hopplöst, man kunde aldrig bestämma sig hur man ville ha det. Han reste sig upp och rättade till tröjan innan han återvände till datorn som började bli hans andra hem. Han ändrade snabbt Onlinestatus till upptagen så att människor inte skulle börja attackera honom med påfrestande frågor och hälsningsfraser. Det räckte kort och gott med att behöva stå ut med Bastian i fem minuter där han skulle beklaga sig över hur dålig Max var som drog.

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
     Hej, jag visste inte om det räckte med ett sms för att få dig hit.

 

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
     Jag trodde att du visste hur du skulle få grustag på fall

 

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
     Det här blir svårare än vad jag trodde... är du arg?

 

 

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
     Arg? Jag har onte varit arg på hela kvällen. Jag har ätit kladdiga makaroner med Hugp. Frågan är om du har tid att prata med mig, Danne kanske ska snacka mer i telefon?

 

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
     Max sluta, jag prioriterar dig mer det vet du. Det har bara varit mycket nu, det fattar du väl?? De skulle ju kicka mig från laget om jag gjorde mig osams med grabbarna

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
     Men vi har inte träffats på över en vecka. Det enda du gör på msn är att klaga på att det är så mycket som ska göras, och sen sticker du för mer träning eller plugg. Det känns som att jag bara är i vägen, och då känns det meningslöst.

 

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
     Meningslöst är inte bra, jag vill inte att du ska tro att allting är meningslöst med oss. Det är bara svårt för tillfället, och jag vill inget hellre än att dela problemen med dig men jag är för stolt för det. Okej? Jag tycker om dig Max, det gör jag verkligen. Jag vill inte att det ska kvadda bara därför.

 

 

Rain or shine, still I'm standing on all I said säger:
     Hej där, jag har saknat dig :)

 

I get weak in the knees, fall head over heals baby säger:
     Hej du, hur är det egentligen? Du är så grinig, PMS? <3

 

Max hjärta smälte utan att det egentligen hade tillåtelse till att göra det. Bastian var tillbaka och känslovågorna vällde över osynliga kanter och hela kroppen fylldes av en oemotståndlig värme. Han hade saknat att känna sig så, men nu var det äntligen tillbaka, tack vare att den idiotiska Basse gett tillbaka det Max saknade. Bastian.

 

 

Det hade blivit helg snabbt konstigt nog, men Max njöt för fulla muggar. Han hade pratat med Bastian ett par gånger efter det att han blev sig själv, och det hela kändes mycket bättre. Max var nere på stan och hoppade på stället. Han var inte där ensam, för Johan stod bredvid honom och såg lika hotfull ut som vanligt när de medelålders kvinnorna blängde på honom i förbifarten. De stod och väntade på Hanna som tydligen inte ville uppenbara sig snabbt nog, och Max började bli orolig över att han inte skulle få gå till jobbet i tid nu när hon hade fått dem lindade kring sitt lillfinger. Förutsättningen för att han skulle följa med dem ner på stan var att han kunde sticka till jobbet i tid, men nu när Hanna var inne på sitt femte H&M visste han inte riktigt om han skulle hinna. De stod på Drottninggatan och Johan såg allt annat än glad ut. Han smilade mot Max när Max såg på honom men mer än så var det inte. De hade inte haft en konversation på en halvtimme, antagligen för att båda var för uttråkade för att ha något att säga.

”Den tröjan du har där är snygg, passar dig liksom.” Johan pressade sönder tystnaden mellan dem. Han var väl lika trött på den som Max själv var.

”Åh, tack!” Max log brett och såg ner på Hooden han hade på sig för dagen. Den var väl egentligen ingen speciell, köpt billigt någon gång han var ute med Hanna på stan. Den var grön, färgstark, inte mesigt grön. Utan grön liksom. Den passade bra till den vita t-shirten med döskallen och de svarta stuprörsjeansen. Bekvämt och lagom Max.

”När var det du skulle jobba? Det här lär ju ta hela dagen. Jag tror att hon skulle köpa mer smink och det tar ju hundra år bara att se på vilka färger hon ska rata.” Johan himlade med ögonen och svängde med huvudet så att tuppkammen flimrade förbi Max synfält.

”Hur mycket är klockan? Jag skulle börja två och sluta vid sex. ” Max suckade och kände sig modfälld. Det var inte kul att jobba, men det positiva var att han kunde sitta på MSN och pyssla med annat mellan turerna.

”Vad blir det att göra ikväll då?” Johan kliade sig på näsan och såg på sin mobil och suckade högt. ”Nu får hon ta och komma. Jag är hungrig som en varg och klockan är inte lite. Vi ska äta mat med hennes pappa ikväll, thai tror jag att det blev. Men jag måste ha något tidigare.”

”Kanske Bastian.” Max avslöjade ett solskensleende och Johan verkade vara glad för Max skull även att han inte sagt något än. ”Jag ska prata med honom på jobbet sen, han har tidig träning idag för att Falkh inte kunde senare eller vad det var.”

”Oh, hörde att det var ett tag sen. Men kul för er! Hampus är verkligen schysst du vet, han säger att Bastian håller på att jobba ihjäl sig.”

”Det säger du inte?” Max höjde på ögonbrynen och förstod inte varför Bastian inte märkte något själv när människor han inte ens kände visste om att träningen var alldeles för mycket. ”Hur mycket var klockan sa du?”

Johan såg på Max och flyttade sig lite för att släppa fram en pantertant med sin rollator.

”Den är ett, så du kanske ska dra dig snart, eller?”

”Oj?! Jag trodde hon bara var tolv eller något. Aja jag får snylta mat på östermalm sen och skrika lite i min ensamhet på jobbet. Men nu får Hanna ta och komma för jag kan inte stå här och söla.” Max hoppade upp och ner ett par gånger till för att försöka få ordning på sin fot som sov djupt.

”Du ser, hon tar mer tid på sig än vad man skulle tro.” Johan flinade och brast ut i skratt precis efteråt och Max insåg att Hanna måste ha kommit ut ur affären. Han stod med ryggen mot dörrarna så därför såg han ingenting, men hennes närvaro var inget man kunde ta fel på.

”Jag visste inte vad jag skulle ta så jag tog lite allt möjligt!” sa Hanna högt och verkade le och Max snurrade runt för att se uppenbarelsen i rosa. Hanna var sockersöt som vanligt, dagen i ära klädd i en rosa och vit klänning, och matchande ballerinaskor. Hennes hår var stort som alltid och Max såg på hennes tindrande ögon när hon visade upp allting hon hade införskaffat sig. Max vände sig mot Johan för att kasta en retsam kommentar som Hanna skulle reagera på, men han stannade upp med det hela hur han såg hur Johan strålade. Max blev återigen varm inombords, han visste precis vad det var Johan kände för ögonblicket. Hanna stod där och såg ut som älvornas prinsessa och det var Johan som hade turen att umgås med henne. Max hade känt samma sak dagen innan i skolan när han hade sett Bastian på håll. De hade inte setts sen konversationen på MSN när de blivit sams igen, och Bastian hade stått där i en klunga med alla sina vänner. Men så hade han fått syn på Max, och strålat av ett leende som alla världens tandkrämsreklamsskådisar skulle ha blivit  avundsjuka på. Och det var bara hans, det visste Max. Det ögonblicket skulle han kunna leva på fram till att han dog.

”Men hörni turturduvor, jag måste sticka om inte chefen ska ge mitt jobb till någon annan! Ha det bra ikväll och hälsa din pappa Hanna så hörs vi”, sa Max plötsligt och bröt ögonblicket de hade för att han inte stod ut längre.

”Men Max!” Hanna lät förvånad. ”Varför är du så positiv plötsligt, vad ska du göra kväll?”

Max hade börjat gå från dem, men han vände sig om och gick ett par steg baklänges.

”Jag ska till Bastian såklart!”

 

 

Max återvände in bakom glasrutan med lufthålen en kort stund och satt sig ner vid datorn innan nästa gäng skulle träda in och få honom att jobba. Han hade som tur var bara en halvdag, mer hade han nog inte orkat med när han visste att han skulle åka till Bastian senare. Nu var det inte alls långt kvar, max en och en halv timme. Max insåg snart att det antagligen skulle störta in ett gäng på tjugo inom de följande minuterarna, och vad rätt han hade när tjugo uppstimmade tjejer i tjugoårsåldern strömmade in. Han svalde hårt och hoppades på att han skulle klara sig genom det hela utan att dö, inte för att han tände på dem utan för att de kunde vara så jobbiga och fåniga. Han reste sig upp och gick motsträvigt fram till dörren som skiljde honom från helvetet. Max svalde hårt en gång, rätade på ryggen och gav sig själv till vargarna.

”Är alla här?” Han fick ta i för att höras och hans aningen feminina röst ville spricka, men gjorde det inte riktigt eftersom att den var tränad till att kunna sjunga utan problem. Snabbt blev det tyst på fårflocken och han kunde andas ut, lågt för att inte höras. ”Är det någon som har spelat tidigare?”

Ett fåtal tjejer räckte upp handen och de andra fnissade. En del pekade i smyg på honom som om de trodde att han inte såg och Max försökte kontrollera färgskalan i ansiktet och för en gång skulle fungerade det faktiskt. Efter att ha tagit en kvarts information till något som skulle visa sig vara de värsta kackelhönorna han någonsin jobbat med kunde Max sätta sig inne i sitt lilla bås igen och trycka igång spelet de hade beställt för dagen. Han lade ner en papperslapp vid skrivbordet och kunde inte låta bli att skratta, han hade fått numret av en Angelica som tydligen inte förstod att Max var världens tönt. Snabbt loggade han in på MSN där han visste att Bastian skulle vänta eftersom att de hade haft en tidig morgonträning.

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Kom hiit, jag känner mig diirty!

 

counting down the hours säger:
     haha, fyy! Jag är ju på jobbet ;P

 

Max skrattade lågt för sig själv. Han hade ett underhållningsmoment i alla fall. En överbelastad Bastian som talade med sitt inre rovdjur.

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Det skiter väl jag i! Jag vill brutalt kåta upp dig tills du tror att du heter Björn Åke och är lika hård som jag har varit hela dagen >.< Guuuuuuud, det var frustrerande att byta till shorts på träningen, jag trodde jag skulle dö.

 

counting down the hours säger:
     Hallå kåtbock, jag är upptagen! Jag kan inte sitta här hur som helst med världens praktproblem, det fattar du väl? ;O

 

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Maaxeen, visst vill du komma hiit? ;D;D;D JAG KÄNNER MIG SOM EN VILD HYENA I PYJAMAS. Jag har inte pillat på dig på minst ett år, jag börjar få abstinensproblem. Jag tar gärna ett blowjob om det går för sig

 

counting down the hours säger:
     Viagra säger jag bara, du måste ha käkat viagra! Jag vet inte om jag vågar komma hem till dig om du är såhär! Jag är rädd att jag inte kan skydda mig från dina våldgästande händer! ;O

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Jag tror att du har rätt. Jag kan ringa till din chef och säga att du troligen har Aids och försöker smitta ner toaletterna på jobbet? Urk, jag känner mig utvecklingsstörd, eller att allt blod har försvunnit från hjärnan och dragit sig neråt.

Jag har cam förresten ;o

 

 

counting down the hours säger:
     Cam? Nu blev allting väldigt intressant. Dags för dig att göra en Frodo kanske? ;D Jag skulle nog kunna tänka mig lite allmän tv liksom… ;P

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Okej, jag ska bara greja med en sak, vänta fem sekunder.

 

God Damn you’re beautiful säger:
     HAHHA, jag skojade bara! Så lätt blir du inte av med mig maxipojken, inte nu inte. När slutar du, är det en timme kvar?

 

counting down the hours säger:
     Typ ja, men ja. Det gör jag nog. Det är inne ett gäng nu, det är sista. Tjugo tjejer, en gav mig ett mobilnummer. Jag tror inte de fattar att jag är en tönt.

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Vilken tur att jag tycker att töntar är heta då. Så Maxen, en Frodo sa du, en Frodo ska du få.

 

God Damn you’re beautiful inbjuder dig att starta visa webbkamera. Vill du Acceptera (Alt+ C) eller Tacka nej (Alt+ D) inbjudan?

 

Max hjärta ökade takten när han accepterat förfrågan Bastian skickade till honom. Nu var det dags att ge bort en Frodo, precis som Max gjort en gång i tiden innan han visste vem Bastian var. Han visste inte om han skulle flina som en idiot eller om han skulle knäppa upp byxorna, för trångt var det.

 

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Max, du vet att jag vill ha dig men att jag väntar tills du känner att det är bra. Du vet inte vad jag känner för tillfället. aldrig i hela livet.

 

 

counting down the hours säger:
     Om jag hade varit hos dig hade jag antagligen viskat fram svaret, och det kanske jag på sätt och vis ggör nu med. Jag  typ fattar inte men jag hoppas att det är bra.                 

 

 

God Damn you’re beautiful säger:
     SE BARA PÅ DET HÄÄR!

 

Plötsligt kunde han se Bastian där i bild med enkel svart t-shirt på sig och ett par snygga kallingar. Max hjärta snörptes ihop och han övervägde hjärtinfarkt ett tag. Camen vinklades neråt, och till en början trodde Max att han såg fel, men det såg helt fel ut. Bastian såg enorm ut med versaler och han höll på att sätta ingenting i halsen. Han såg Bastian skratta till som om han helt plötsligt övervägde någonting. Snabbt förde han ner handen innanför det svarta tyget och ut kom en jäkla banan! Max höll på att dö av skratt.

 

 

counting down the hours säger:
     om du trodde att jag skulle tända på det där har du tyvärr fel, lilla hyena i pyjamas.

 

God Damn you’re beautiful säger:
     Men det här då…?

 

Bastian förde ner handen under den åtstramade resåren och började långsamt dra ner det tunna tyget för att Max skulle ha bättre vy än vad han hade nu. Max slickade sig om läpparna eftersom att de kändes torra som öknar och visste inte om han skulle låsa dörren och stanna inne till stormen bedarrat. Han såg på Bastian som agerade av egen fri vilja, hur han använde sig av handen och såg ut att njuta för allt han var värd. Max kände hur det kröp innanför byxorna, och han ville vara där och hjälpa till. Han tyckte det var fascinerande att Bastian var så igång utan hjälp, men han antog att han gick på lågor av någonting han väntat på hela dagen. Max kände hur lusten steg inom honom och att han ville ha tillgång till mer luft. När han såg hur Bastian suckade till höll han på att dö, gud, det här gick inte att uthärda fem minuter till. Bastian var mer duglig på att göra en Frodo än vad han själv hade varit. Han retades med att göra miner och ansiktsspel som gjorde att det började krypa innanför byxorna på Max. Han flämtade till och fick lägga handen vid skrevet för att inte yla mot månen som en hungrig varg. Kanske var han lika galen som en vild hyena i pyjamas, precis som Bastian själv beskrivit sig. Det hade börjat smärta obehagligt vid de nedre regionerna och helst av allt hade han tagit av sig byxorna och gjort något åt saken. Han kunde inte hjälpa att Bastian gjorde honom dödskåt, vad han än egentligen gjorde. Med flackande blickar som skulle kunna jämföras med en rädd hare såg han bort mot klockan på väggen. Han hade fyrtio minuter kvar innan det var dags för honom att styra sin väg mot lättantändliga mål.

 

Counting down the hours säger:
     Du kan inte hålla på såhär! snart måste ja avlägga visit på toaletten och d¨å är det varken nummer ett eller nummer två som ska göras! ;O

 

God damn you’re beautiful säger:
     Max, det är det som är hela poängen. Jag vill ha dig när du vill ha mig.

 

Han fick plötsligt syn på Bastian som höll på att försvinna bort i extas. Max blev frustrerad, tänkte i ungefär en tiondelssekund och skrev sen snabbt som tusan.

 

Counting down the hours säger:
     VÄNTA! STOPP STANNA! JAG KOMMER TILL DIG OKEJ?

 

Han såg Bastian stanna upp och såg förbryllat på Max som om han inte trodde sina ögon. Max kunde förstå att han inte fattade vad Max höll på med, men det sket han i.

 

 

God damn you’re beautiful säger:
     Vaaaa?

 

 

Counting down the hours säger:
     Jag kommer och avslutar! JAG SLUTAR ÄNDÅ NU, MIN AVLÖSARE ÄR HÄR. JAG ÄR HOS DIG SNART. PUSS.

 

 

Max kunde inte förstå vad han föreslagit när Bastian suttit och haft det som allra trevligast. Han kände sig dum i huvudet där han rusade upp för trapporna i huset där Bastian bodde. Men vad kunde han göra då? Han var kär, galen och alldeles oförmögen till att hantera sig själv i vissa situationer och just nu var det en sådan situation och han brydde sig inte om de andra östermalmsborna trodde att han var helt jäkla körd i skallen. Med andan i halsen ringde han på familjen Reenstiernas dörr med guldhandtag eller vad det nu kunde vara och hoppades på att Bastian öppnade snabbt. Annars fanns det risk för att folk runt omkring honom upptäckte att det inte var något speciellt oskyldigt som pågick. Han studerade blommorna som verkade vara nya, de äldre hade tydligen blivit uppgraderade till någonting som var ännu bättre. Det slog honom ganska snabbt att det var så med människorna också, om de blev minsta gammalmodiga fick de gå och hörde inte hemma på de flottaste ställena längre. Max hjärta ville inte samarbeta som det borde utan slog på som en stånghammare och det bultade i bröstet och han hade helst av allt velat ha en tillbringare vatten att bara bälja i sig. Han blev frustrerad för att ingen öppnade dörren, men så hörde han någon tassa fram i hallen och han blev överväldigad av känslor igen. Shit, han hade nog aldrig varit så pass kåt som han var. Det var Bastians fel. Dörren öppnades och Max aktade sig nog för att inte få den i huvudet.

”Hej!” utbrast han och hoppade nästintill in i lägenheten. Han kände sig inte det minsta blyg för tillfället. Han antog att det blev så när lustarna tog över och allting som varit negativt innan bara rann av.

”Jösses, du var riktigt snabb”, sa Bastian glatt och log sexigt mot Max så att han höll på att trilla av pinnen. ”Jag ville ha dig och du bara stack. Fasoner!”

”Men jag stack ju för att jag ville ha dig!” viskade Max och attackerade nästintill Bastians läppar med en het kyss. Han kunde inte motstå känslan av det mjuka mot hans mjuka. Han greppade tag om Bastians hår för att ha bättre koll på det hela, pressade sig hårt mot honom som verkade tända på nytt och de stod där, i fulla lågor.

”Jag tycker att vi går till mitt rum. Nu.” Bastian la extra betoning på sista ordet och hans hesa stämma gjorde att Max kuk pulserade av åtrå. Han kände sig som en gammal gubbe i någon schlagerdänga, men gud, han ville ha Bastian. Han kysste Max igen, hårdare än tidigare och Max flämtade till. Det här skulle inte bli lätt. De skyndande på stegen och befann sig snart i Bastians säng. Max låg underst och kände Bastians kuk mot sin egen, darrade av upphetsning och visste varken ut eller in.

”Vad vill du att jag ska göra?” frågade Max försiktigt och lyckades ta sig in under Bastians mjukisbrallor där det inte fanns något annat än något hårt och villigt.

Bastian smekte Max hår och de utförde en tungdans som var svår att hinna med i, deras andedräkter var heta av begär och de visste inga gränser. Han väntade med att svara för att försöka få grepp om vad Max var villig att göra. De hetsade varandra, retades till den milda grad att de var nära att förgås i extas, men de höll ut. Bastian lät ljuset gå upp för Max medan de tumlade runt, och Max kunde inte låta bli att stanna upp för en sekund. Han ville inte att Bastian skulle få för sig om att han inte ville, så när Bastian bekymrat såg på Max med fortfarande så heta ögon, log han bara dramatiskt och bet sig i läppen. Han visste att han skulle göra det Bastian ville, han skulle bara ta tid på sig att göra det så bra som möjligt. Försiktigt, under kvävda fniss och hesa stön drog han av Bastian mjukisbyxorna och Max ville bara äta upp honom med hull och hår. Det var också det som var meningen, men han tog det lilla lugna. Andades, tog den tid han behövde. Sakta men säkert smekte han Bastian så att denne inte kunde tänka klart, och sedan, trevande, försiktigt och aningen osäkert omslöt hans läppar det hårda, nästintill pulserande. Bastian flämtade som om han inte skulle få någon luft, och Max fortsatte, kramade Bastians hand med sin fria, använde tungan, gladde sig åt att han vågade. När hans självförtroende blev bättre och när han förstod att det han gjorde uppskattades tog han till handen som sista utväg. Han hörde hur Bastians andhämtning blev tyngre, att han förmodligen inte skulle klara så mycket mer. Plötsligt, som om fyrverkerier hade slagit ner och exploderat i Bastians nerver ryckte han till, nästintill skrikande. Han kunde väl bildligt talat säga att han hade munnen full, men han försökte le åt Bastian som såg ut att vara mer död än levande. Snabbt skyndade han sig ut på toaletten, sköljde ur munnen och såg på sig själv i ett par sekunder. Ett leende som inte funnits där förut vilade över hela ansiktet, och han förstod att det var Bastian som ordnade till med förändringen. Han förstod helt plötsligt vad hans mamma pratade om, i alla fall bättre än tidigare. Max gick tillbaka, ställde sig i dörröppningen ett tag för att se på varelsen som låg där, utslagen i sängen. Varelsen som han kunde dö för. Ja, så var det nog.

 

Efter att ha noggrant kontrollerat att Bastian faktiskt sov och inte bara lossades genom att lyssna på andetagen som var djupa och harmoniska, satt han sig vid skrivbordsstolen och såg ut över allting som inte var han. Det kändes jobbigt ibland, men inte för tillfället. Max var bara glad att han fick dela någonting annorlunda med Bastian, och kunde inte låta bli att fingra över tangenterna med fingertopparna. Utan att riktigt tänka knappade han in lösenordet Bastian talat om för honom åtskilliga gånger, samtidigt som han flinade till för sig själv när han fick syn på den nyinköpta camen. Det var så typiskt Bastian. Med ett knapptryck befann Max sig på heliga marker, undvek att se på den storbröstade blondinen som fyllde upp hela bakgrundsrutan och fixade snabbt igång bredbandanslutningen. Han skulle inte kunna sova på evigheter, trött var han verkligen inte, och därför kunde han lika gärna låta Bastian sova ut och göra annat själv. Han hade faktiskt som avsikt att stanna hela natten och han hade tid till att hålla om, andas och fundera över hur perfekt Bastian var senare. Han skrev in ytterligare ett välbekant lösenord i MSNfönstret och så fanns han där, Online för alla som orkade prata.

 

Futuresexxx säger:
     Jaså, visar du dig igen? jag trodde att du blivit kidnappad av roosa alijens.

 

Max var inte förvånad att Ismael kontaktade honom. Han brukade göra det nuförtiden. Människan verkade inte göra annat än att sitta där om dagarna.

 

Fyll min mun med din säger:
     Ja, jag gör det, och för att svara på din fråga, nej, inte aliens, min tandkrämspojke! ;O

 

Futuresexxx säger:
     Jahopp, där var visst den chansen bortblåst.. Vad ska jag göra för att du ska skita i honom, bada i choklad och låta dig slicka av allting? ;/

 

 

Fyll min mun med din säger:
     Jag tror att det är ganska hopplöst. Jag är lyrisk och han ligger och sover i sängen bakom mig. Jah har fel varenda gång kag surar på hoonm. Han är ja, så, så…

 

Fyll min mun med din säger:
     … så bara min.

 

Futuresexxx säger:
     Du är bara dramatiisk ;O Han kommer göra samma fel steg igen. Ta mig istället, jag kan ge dig vindruvor.

 

Fyll min mun med din säger:
     Jag vill inte haa vindruvor, jag är benägen att ta emot annat  ;P jag vill ha min sthlmsbrat. Du får vänta tills jag är ledig, om det nu händer

 

Futuresexxx säger:
     Din, DIN LILLA LILLA BÖÖÖÖÖÖÖÖG! Erkänn att du har sugit av honom och att du inte kan påminna dig senast om hur bra det kändes. Jag överväger en blockning men va fan-.- Nu är jag smått AVUNDSJUK HÄR. Vad tusan gör han egerntligen?

 

Snacka om människa med framtida planer på att bli spåtant.

 

 

Fyll min mun med din säger:
     Stackarn är sjuk, han behöver sova en stund, jag väntar in honom. Vi kan ha kramkalas sen istället ;)

 

Futuresexxx säger:
     Han vilar nog bara ut sig till en andra omgång, du får se upp! Så han inte ger dig klamyda eller ngt. man vt aldrig. Men hallå, du har aldrig tagit upp utseende fronten förresten. Plugghäst med portfölj?

 

Fyll min mun med din säger:
     Haha, så fel du har. Han är rena bombnedslaget.

 

Futuresexxx säger:
     Det skulle jag bra gärna vilja se. Ta kort på kadavret och maila`? ;D

 

”Vad gör du för något?” En röst skar tystnaden i rummet och Max hoppade till högt, men utan hjärtattack som följd. Bastian hade tydligen vaknat av tangentknappret och rest sig upp ur sängen och börjat ta sig bort till datorn där Max satt. Han såg sådär fräsch och nyvaket het ut, knappt utan en tråd på kroppen. Han hade fått på sig mjukisbyxorna i alla fall, det var väl tur det för annars visste inte Max hur han skulle reagera. Antagligen åt det mer upphetsade hållet, men han visste inte hur mycket Bastian orkade, med tanke på febern.

”Sitter och pratar med en bara, ingen speciell”, svarade Max och log när Bastian kom fram till honom och gav honom en lätt puss på munnen. Fjärilarna vaknade direkt.

”Ingen speciell?” Bastian begravde huvudet i Max hår. ”Det låter som en väldigt tråkig människa.”

”Jaaa, han pratar om kadaver och plugghästar.” Max kunde inte låta bli att börja fnittra. ”Han tror att du har en portfölj och ser typ ut som eh, ja någon tönt.”

”Och det sitter du och skrattar åt va?” sa Bastian allvarligt men leendet bröt ut alldeles för snabbt. Han verkade inte kunna kontrollera sina ansiktsuttryck längre, den jäkeln.

”Jaa, det är ganska komiskt. Han vill förövrigt se dig och antagligen gå genom minsta millimeter. Men det känns onödigt.” Max skrattade nervöst och hoppades på att Bastian inte skulle ta det på största allvar.

”Vadå, att han ska se vad det är för sexbomb du umgås med?” Bastian spände ut bröstet och såg otroligt patetisk ut och Max kunde inte låta bli att börja skratta högt. Minen i Bastians ansikte var obeskrivlig och hela Max kropp skallrade av skrattvågorna.

”Jo precis, en med ett självförtroende på gränsen till narcissiskt i sådana fall”, Max log och strök handen över Bastians. Den var perfekt utformad för hans egen.

”Jag tycker att tokfan kan få se ändå.” Bastian log retligt och skickade utan att Max hann  inse någonting en förfrågan om att starta kamerorna. ”Baby, hit med munnen och se vrålhet ut. Glöm inte bort hyenan i pyjamas!”

Båda två höll på att brista ut i skratt men plötsligt var allvaret tillbaka när Max svarta rufs och Bastians blonda uppenbarade sig i rutan och deras läppar möttes, gång på gång, och Ismaels eviga spammande blev ett minne blott när Bastian drog Max bort från datorn, till sängen. De såg på varandra, Max grå och Bastians blågröna.

 

”Jag hade tänkt ta dig till himlen ikväll.”