Kapitel

Max hostade till av rökmolnen som omringade honom, samtidigt som han förbannade sina jävla blekansikten till klasskompisar som alltid snackade om sitt irriterande Straight Edge. De såg varken rök- eller spritfria ut där de susade omkring som övertända, buttra pandamonster utan livsuppfattning. Vad var det som inte gick in i huvudet på dem? Säga en sak och göra en annan. Rena patrasket.

Max undrade varför han egentligen satt fötterna innanför lägenhetsdörren, men så kom han att tänka på Malin som hade släpat med honom. Och den svikaren hade gått iväg med en naturare. Det var väl i stort sett samma sak som om han skulle smita iväg med någon sjukt påverkad samhällare, men låt gå för den där gången. Snubben kanske kunde mäta upp till Malins fantasier och förväntningar över hur killar skulle vara. För det mesta blev hon förbannad eller besviken, så kanske var det hennes natt i alla fall? Man kunde ju hoppas för den lilla stackars kvinnans skull. Han log fånigt när ordet kvinna dök upp i skallen på honom. Kunde man verkligen kalla Malin för det? Vad var det hon hade mutat med? Han såg fundersamt ner på sina vita händer och kom plötsligt på vad det var. Han skulle få dricka så mycket som möjligt, så att han kunde glömma bort tid och rum och bara ha kul för en gång skull. Men det var ju också lätt i sällskap med det vackra folket.

Bara vetskapen att de var i närheten gjorde Max illa till mods, och han kastade hela tiden skrämda blickar mot Reenstierna och hans små polare som verkade trivas som fisken i vattnet när alla trånande tonårsflickor spanade in den antagliga solariebruna huden under den äckligt snygga skjortan han hade fått på sig. Än en gång hoppades Max på mer än vad han kunde få, och i visioner som flashade förbi kunde han plötsligt se hans egna armar som slingrade sig kring Reenstiernas maskulina hals, medan han mottog kyss efter kyss mot sina svullna läppar.

Men väx upp för fan! Vad hade han för höga tankar om sig själv? Hade han inte gått på sina biologilektioner? Max och resten av pundarna på estet befann sig längst ner i näringskedjan samtidigt som sådana blonda modeoffer som Reenstierna klamrade sig fast vid den översta placeringen – det var de som var rovdjuren och åt sådana som Max till frukost, eller kanske brunch. Obehagligt i vilket fall som helst.

Något han visste redan nu var att han skulle ha en baksmälla from hell dagen efter och då var det dags för hans söndagspass på jobbet – inget populärt från chefen med andra ord och det skulle bli rapport ytterligare en gång. Snart så rök väl jobbet och han var tvungen att skaffa fram ett nytt igen. Men vad fan. Han flinade. Det var bara ett skitjobb i mängden så varför oroa sig till tusen? Han var ju på fest för att ha kul – inte för att lösa världsproblem och knäcka idéer om lättuggade tuggummin. Bara för att kvällens höjdpunkt var att snegla på Reenstierna i ett hindrade det inte Max från att svepa glas efter glas. Sen när hade han börjat dricka som ett fyllo? Ytterligare ett fnitter bubblade upp i halsen på honom innan han fick syn på Malins surmulna uppsikt. Då stelnade han till och verkade minska i storlek där han stod lutat mot väggen i en hopkrupen ställning.

”Det gick inget vidare va?” frågade han lågt och petade på sina nagelband. ”Det ser ut som om han inte hade mycket att komma med.” Max flinade.

”Håll käften, ta det här och tystna”, väste Malin och tryckte ner ett glas i handen på honom. Var det meningen att han skulle dricka den där sörjan? Max tittade förtvivlat ner i glaset och den klara vätskan som svepte runt i dess fångenskap.

”M-Malin.” började han men tystnade direkt när han insett att hon inte var kvar. Och om han kände henne rätt så skulle humöret ligga långt nere, tryckt på golvet och sjunga på sista versen fram till det att hon hittade något nytt att sätta tänderna i.

Plötsligt så hörde han den där brutalt sexigt hesa rösten vråla på någon Sarah som tydligen skulle komma fram och hälsa på honom. Tänk att skrika på människor för att de skulle komma fram och hälsa på en själv – och inte tvärt om. Tänk att ha den makten. Det måste vara jävligt, att hela tiden behöva veta bäst och se snygg ut även om man mådde skit. Men om man bara var sig själv, och vågade visa de andra att man fanns bakom fasaden. Kunde det bli bättre? Max huttrade till och kände en sugande känsla i magen. Han såg förskrämt ner på byxorna för att se till att de ädlare delarna – öh – inte stack ut allt för mycket. Men i det dunkla ljuset kunde ingen människa se något, och Max kände bara det hamrande hjärtat i bröstkorgen som verkade vara överbelastat.

Snubben var så äckligt perfekt – man fick gåshud av att enbart se hans siluett i action, bara såg det en aning för ljusa, blonda håret. Men om han betedde sig så som Malin beskrivit honom var det inte ens någon idé att drömma. Och för Max del var det bara att se bort, eftersom han inte ens tillhörde samma värld som divorna med märkesjeans där borta.

Max suckade - en aning för högt eftersom att han fick en hatisk blick kastad av en trendig wannabe som tillhörde det vackra folket .

Om det inte passade estetjäveln kunde han lika gärna gå någon annan stans där han gillade resten av festfolket. Max visste exakt vad det var de satt och tänkte. Det var ta mig fan lika vetande som när de uttalade sig högt. Vad var det de vackra hade för problem eftersom att de inte stod ut med blotta åsynen av pandaansiktena? Vad var det som gjorde att de var så mycket bättre än alla andra? VARFÖR i helvete ville alla vara och se ut som dem? Vad gjorde dem till så mycket sämre människor att de var tvungna att klä ut sig till någon de inte ens var? Och så tyckte de att esteterna och pandorna var lustiga. Bara för att man var svartklädd eller bara stack ut med sin klädsel och visade sig lite melodramisk ibland hade man faktiskt ofta en färgglad kreativitet inom sig som uppskattades av många. Man var inte en dålig människa bara för att de tyckte det. Jäkla rikemansbrats som var vana att få sin vilja igenom. Varför kunde de bara inte uppföra sig som människor och inte sätta sig själva på höga pedistaler? Och som genom ett trollslag hade hans uppsyn förvandlats till en levande Malinkopia. Han blängde åt de som stirrade på honom och hällde girigt i sig det lilla som fanns kvar i botten av glaset. Det smakade skit som vanligt men något var han väl förfan tvungen att klara. Bara för att de kallade honom fjolla och bög behövde han inte bete sig som någon.

Max drog bistert på mungiporna och bet sig hårt i piercingen. Fan ta koncentrationsstörningarna omkring honom. Reenstierna kunde ta sig i häcken och fortsätta välja ut sina offer som stupade likt självmordsbenägna får – sådana som greps utav panik och rusade nerför avgrunder och dog.

En plötsligt knack på axeln gjorde honom otaligt förvirrad, och när han såg vad det var för bombnedslag som knackat på just honom hade han velat dö på fläcken. Eller bara lagt de smala benen på ryggen och kutat därifrån innan han hade gjort bort sig totalt. Hemska tanke. Hemska tanke, HEMSKA TANKE! Max skruvade besvärat på sig eftersom att den långbenta blondinen viftade oroväckande med de uppenbara lösögonfransarna. De blå ögonen som egentligen inte var mer intressanta än en frysdisk på konsum - var glittersminkade och de läppglansindränkta läpparna var lätt särade. Om hon försökte se oemotståndlig ut misslyckades hon totalt, eftersom att den enda uppfattningen hon strålade ut för tillfället var billighet. Max blev en aning äcklad när hon borstade bort osynligt damm från hans enfärgade skjorta och kuttrade fram ett Heej med sensuell stämma.

”Öh. Hej”, pressade Max fram och kände hur färgen steg i ansiktet när han såg de avundsjuka blickarna från ett gäng desperata killar i soffan. Om de trodde att han var nöjd över sällskapet kunde de slänga sig i en sjö och stanna under ytan till de slutade att andas. Han hatade pressade situationer och det här var en sådan med stor bokstav i början av meningen. Kunde hon inte bara lämna honom i fred och göra som alla andra människor i rummet?

Max såg sig om efter alternativa flyktvägar men kunde inte hitta något lämpligare än det fåtal fönster som fanns – och den vägen kunde han då inte ta. Herregud. Han var väl ingen jävla fågel heller.

”Hur kommer det sig att en sådan sötnos som du står alldeles ensam och utan drink i handen då?” frågade hon och log – trodde hon verkligen att det där skulle lika ett blygt, charmerande leende? Snarare hej-jag-är-sexig-och-jag-vet-om-det. Sorry sötnos, tänkte Max bittert. Han kanske såg dum ut men det var han då inte. Han hade trots allt sett att hon fick svälja en extra gång när ordet sötnos hade lämnat hennes läppar. En av de vackra måste ta mycket mod till sig för att säga en sådan sak. Ge en panda en komplimang – hon måste vara beredd på dåligt rykte i skolan veckan efter. Vad hon än höll på med var det inget hon själv ville – någon hade bett henne att komma fram till Max och sätta honom ur spel.

Han visste vad de var kapabla till. Kroppen spändes bara för att kunna försvara sig om något hände. Han hade inte lust att bli stämplad som festens clown bara för att han hade gått på en nit som så många andra. Hur han hade blivit så insiktsfull på fyllan kunde han inte fatta, men det var väl bra i sig att han kunde stå på sig.

”Det vet jag inte riktigt”, sa Max lågt, som vanligt när personen som försökte kommunicera med honom inte tillhörde hans vänskapskrets.

”Har du fått dig något att dricka?” frågade det blonda yrvädret och drog ett lösnagelklätt finger över sina fylliga läppar. Det såg ut som om de var geléfyllda. Gud, patetiska människa.

Han såg på henne med stora ögon samtidigt som hon ändrade ställning och tryckte sig närmare honom så att brösten nästan trycktes ut ur urringningen. Han kunde höra hennes en aning rosslande andhämtning.

Vadå siliconbomber? Max harklade sig.

”Klart, jag drar till mig det som en svamp”, svarade han och fnittrade – mest för att hon skulle förstå att det inte var någon idé att prata med en jubelidiot som honom. Men Donnan gav sig då fan inte. Max blev smått irriterad och kliade sig i hårbotten i ren desperation.

”Vill du ha någonting av mig?” viskade hon och drog tag i hans grönsvartrandiga slips. Den behövdes inte direkt dras åt och Max skyggade undan som ett osäkert ungsto.

”Inget som jag inte kan ge mig själv”, sa han hurtigt och undrade vart kraften egentligen kom ifrån. Han skulle inte ha vågat yttra sig annars, och han tackade gudarna att Malin fyllt på hans glas när det hade behövts påfyllning. Blondinen utan namn verkade inte tro sina öron eller ögon för den delen. Hon flämtade till och spände blicken i honom. Hon brukade tydligen inte bli avvisad. Varken av de vackra eller de annorlunda. Stackars sate.

”Där ser man”, muttrade hon, log ansträngt och snurrade runt i en stilfull piruett – en eloge till henne i de där skorna tänkte Max och flinade. Hon försvann bort i folkmängden och återvände snabbt till sina egna igen. Ett parfymmoln svävade upp i ansiktet på honom och Max hostade samtidigt som ögonen tårades. Han var överkänslig mot tjejernas förbannade parfymer som de verkade duscha i. De flesta luktade så sött och var så tjocka att man blev illamående.

Max lättade på slipsen som blivit alldeles för åtdragen och han såg ut över det taskigt överfyllda rummet, upptäckte att Malin tagit nya tag och raggat upp en tunn kille i tjugoårsåldern med morotsfärgat hår.

En rödtott, funderade Max. Var det så att Malin tände på rödhåriga? Hon hade faktiskt avverkat en hel del sådana killar.

Men så slocknade hans flin när ögonen fick syn på Reenstierna och den där jävla Anna Svensson. De stod lutade mot en vägg och grovhånglade och det mest irriterande var att de inte verkade ha några som helst bekymmer över att halva Stockholms befolkning stirrade på dem med vidöppna käftar. Om ingen skulle ha vett nog att säga till dem snart skulle de väl börja med mer flexibla övningar framför alla. Max störde sig på sig själv eftersom att han överhuvudtaget reagerade. Det var ju bara Anna Svensson som skulle må skit när hon insett att han blåst henne igen. Vilken liten patetisk varelse hon var då, att gå på samma nit två gånger var skrattretande. Det var nästan så att han tyckte synd om henne när Max såg hennes armar slingra sig hårdare kring snyggingens axlar.

Playervarning.

Och så fick Max syn på något som fick kroppen att stelna till och hans hjärta började slå fyra gånger snabbare än vanligt. Den beryktade Björn Svensson, nassesvin och hatad av de flesta som hade stått i hans väg någon gång. Max rös och kunde riktigt känna hur de tusentals små hårstråna på armarna lyfta och bete sig som räddharade pälsmonster.

Björn var enorm och han trängde sig genom stora klungor av vettskrämda gymnasieelever som samlade ihop sig för att verka större och starkare när de egentligen skulle behövt besöka närmaste toalett. Men Anna Svensson och irriterande jävla Reenstierna var så upptagna med sitt att de inte märkte att monstret med stålhättekängor och bomberjacka kom närmare deras hångelpalats.

 Det en aning dunkla, svaga ljuset reflekterades så att Björns kala huvud såg allmänt puckat ut, och ett skratt bubblade upp i halsen på honom.

Max vaknade upp ur sitt zombieliknande tillstånd, tryckte sig ifrån väggen likt en tävlingssimmare som pressade ifrån med benen för att få en snabb vändning. Han längde på stegen även att han snarare vinglade mer än vad han rörde sig framåt, bara för att försöka komma fram till det omaka paret och varna dem – eftersom att Björn verkade ha dem som slutmål i hans en aning primitiva tankar. Det gick obehagligt långsamt fram till Reenstierna och hans dam - och Max började tappa kontrollen över sitt huvud och återstoden av den fungerande kroppen.

Men Maximilian Hultin hann inte fram i tid, istället hörde han Björns mullrande stämma och någonting som smällde till så in åt helvete. Vad det var kunde han inte avgöra, eftersom att något mjukt, varmt och levande slungats in i honom. Max stönade till, chockad av situationen och för sin inre syn kunde han se små gula kanariefåglar flyga i ring ovanför hans sargade huvud. Vad var det som hade hänt egentligen? Och så kom han underfund med vem det var som hade störtat ner på honom och orsakat kaos.

Anna Svensson stod och slet i Björns enorma biceps och Max skakade på huvudet för att se om något satt löst. Mer yr i skallen kunde han väl inte bli – och så fick han syn på Reenstiernas brinnande ögon som stirrade på honom. Max blev förskräckt och hjärtat slog en dubbel saltomortal med extravolter när han kände värmen från den andra kroppen. Och så med ens spred sig en kyla runtomkring det upphettade. Reenstierna hade avlägsnat sig och stod nu och stöddade upp sig mot muskelmonstret. Inte vidare klyftigt Macho Boy.   Max blev förvånad när han tycktes höra en underton av rädsla i den mindre killens röst. Men mer hann han inte tänka eftersom att han slängde sig upp på fötter för att få tag på sina ytter kläder så fort som möjligt. Han kastade sig ut ur lägenheten, dansade ner för trapporna och sprängde ut på gatan med dåligt knutna skor, sprucken läpp - efter att ha bitit sig för hårt, och allmänt dåligt balanssinne. Max vinglade sig framåt gatan ner för att kunna ta sig till tunnelbanan. Staten hade kommit underfund med det att tunnelbanan kunde vara öppen och köra sena förbindelser också – bara om de som åkte skötte sig och inte vandaliserade vagnarna. Max gladde sig, eftersom att han kunde komma ut ett tag och inte behöva åka hem så förjävligt tidigt. 

”Oj då”, Max fnittrade högt och tog sig för pannan, såg förvånat på det uppskrapade blödande knät och busken han låg framstupa i. Skjortan hade glidit upp och de kala grenarna på busken han befann sig i skadade Maxs ömtåliga hud och rispade den.

 ”Ajje”, utropade han förskräckt och försökte ta sig ur situationen. Inte trodde han att snöblask kunde bli så halt om man vidrörde det med skosulorna. Men det var inte mycket han visste - i och för sig. Han hade börjat kravla sig upp när han plötsligt hörde misstänksamt igenkännande ljud. Inte kunde man väl ligga och hångla mitt ute i blasket vid en vägbula och vassa buskar heller?  Max fnittrade igen och höll på att slå omkull ytterligare en gång. Det var världens komik på låg nivå, och Max konstaterade sakligt att den ena kyssgalna varelsen var blond. Kanske var det hon han snackat med?

”Gör inga oönskade barn nu!” vrålade han i ett försök i att vara lustig och smart, men han kom underfund med att de inte ville ha hans utmärkta uppmaningar. Max grymtade. Om de ville få extra utgifter vid ung ålder kunde de väl ha det, men han själv hade inte sådana bekymmer. Killar kunde inte få ungar med killar heller. Och det var väl tur det också. Tanken på att ha en skrikande unge i knät som skulle ha mat var och varannan timme blev jobbigt överbelastat i hans redan gud så förvirrande tillstånd. Om han skulle ha barn skulle de se ut som en blandning mellan Reenstierna och Jack Sparrow. Annars kunde det fan vara. Inga medelmåttor här inte. Max nickade ivrigt som för att visa att han förstått meningen med sina egna ord. Det var inte klokt hur smart han kunde vara ibland. Glatt började han vissla på vinjettmusiken till spindelmannen och fortsatte i riktning mot tunnelbanorna.

 

”Va äre du säger? Så mycket för en biljett till Solna?” Max stirrade hatiskt på biljettgubben i luckan och tyckte att det nog var den fulaste människan han någonsin träffat. Bara en vårta på näsan saknades – sedan kunde han ta anställning på cirkus och bli kallad Apmannen från Stockholms city samtidigt som han skulle tjäna så mycket mer i månaden.

”Det har alltid varit så”, svarade gubben och tryckte upp de cirkelformade glasögonen som börjat glida ner från nästippen.

”Skamlöst”, muttrade Max och började gräva i sina fickor efter pengar. ”Har du en aning om hur dåligt med pengar dagens studenter egentligen har?” Max slängde upp pengarna och tryckte in dem genom den lilla springan som var det enda som gjorde att de andades in samma luft.

”Jag tycker att de har för mycket pengar för sitt eget bästa”, skrockade biljettsnubben, rev av ett antal minipapperslappar och öppnade spärren så att Max kunde gå förbi. Hemska människa.

Max hoppade ner två trappsteg åt gången och flinade åt hans egen duktighet – samtidigt som en känsla av ensamhet kramade om hjärtat när två lyckliga kära satar ockuperade de två sista trappstegen. Om det kunde vara han som någonsin kunde få sitta där och le, känna, ta och få. Men det var väl en dröm som aldrig skulle slå in – som allt annat han ville ha.

Det blev väl helt enkelt att ta studenten, flytta till en etta och leva där ensam till hans döddagar. Tanken gjorde honom så nedstämd för ett ögonblick att synfältet grumlades och förblindade honom i ett par sekunder. Det var jobbigt att vara sentimental och brutalt nedbruten när man var packad.

Max vrålåk var redan där och osade när han kommit fram till perrongerna, så han småsprang fram till en utan dörrarna och tryckte snabbt på öppnaknappen. Bara två steg upp och så in.

Det var ovanligt folktomt. En nerspydd tjej som han hade för sig om att han sett på festen. En arbetsnarkoman med slickat hår och brun läderportfölj samt obehagligt välputsade skor. Max kände sig olustig och valde att gå till nästa vagn där en gubbe med en kundvagn bredvid sig satt. Max flinade åt honom och slog sig ner på ett relativt rent säte ett par stolar bort. Han verkade trevlig fast att de aldrig bytt ett ord tidigare. Max kunde inte låta bli att kasta blickar bort mot den trasklädda mannen. För egentligen var han nog inte en dag över trettiosex med okynnigt, leende blå ögon och vilseledd mun. Hans hår hängde i smutsiga testar kring ansiktet och kläderna var trasiga lite här och där. Kängorna såg ut att vara en aning förstora och i kundvagnen verkade han ha samlat alla sina ägodelar. En sovsäck, några nummer av slitz, ett antal ölburkar och en undangömd flaska whisky man enbart kunde skymta korken av.

 Och så brast trashankens mun upp i ett vargflin och Max fattade att kundvagnsägaren hade sett att hans ögon vidgats. Max kände hur röd han blev i ansiktet och kliade sig generat i bakhuvudet. Hur hade han kunnat bli så dum och öppet stirra på en helt främmande människa?

”Du behöver inte se så chockad ut grabben”, flinade mannen och rosslade till när han drog in bröstet för nästa andetag. ”Du ser förjävlig ut, men det kanske du vet.”

”Eh, vilken komplimang”, svarade Max buttert och såg fascinerat på mannen som verkade slå alla rekord i lungcancer.

”Ärligt talat, har du varit på maskerad eller något? Med det där smetet i ögonen och allt?” Kundvagnssamariten tittade nyfiket på Max som ytterligare en gång kände sig obekväm med situationen.

”Det svarta? Det har jag jämt, men fest har jag varit på”, sa Max och smålog för sig själv. Maskerad? Han lekte väl inte direkt Edward Scissorhands.

”Dagens ungdomar. Spökar ut sig så man inte ser vad som är bak eller fram. Och så kallar de sig egna.”

”Vad heter du egentligen?” Max bytte snabbt samtalsämne eftersom att han tyckte det räckte med fördomar för resten av veckan.

”Bert heter jag”, sa Bert och kliade sig på näsan och flinade igen. ”Men hur kommer det sig att du ser helt förstörd ut?”

”Lång historia.” Max tänkte tillbaka på ögonblicket då han förstått att det var Reenstierna han hade över sig. Det hade varit obekvämt utav helskotta, men det rörde honom inte vidare värst. Reenstierna kunde gärna få ligga på honom fler gånger.

”Jag gillar långa historier”, svarade Bert rappt och slängde ut armen för att fånga kundvagnen då hela tåget krängde till.

”Okej”, Max suckade och bestämde sig för att Bert var en helt oskyldig hemlös människa. ”Jag var på fest och skolans mest eftertraktade snubbe ramlade på mig efter att ha fått en rak höger över fejset.” Han såg ner på sina händer som i brist på solljus blivit bleka, näst intill vita.

”Och du kände att något hände?” gissade Bert sakligt och började rota efter spritflaskan han gömt bland papperspåsar och filtar.

”Hur?” Max såg upp på mannen med uppspärrade silverögon och kunde inte förstå att han var så genomskinlig.

”Jag har väl varit ung och dum jag med, en gång i tiden.”

”Aha”, Max flinade. ”Det har du väl varit någon gång i tiden.”

”Nu ska vi inte bli sådana bara för att du är yngre och friskare. Det var då annat på min tid vill jag ju lova”, sa Bert och rynkade ihop pannan så att han tycktes bli tjugo år äldre på tre röda.

 

<< Nästa hållplats, Solna>>

 

Den inspelade kvinnorösten började tala och Max reste sig hastigt upp eftersom att han var rädd att de inte skulle stanna. Dumt att missa hållplatsen och gå hem resten av vägen.

”Här ska jag av”, sa han till Bert som med ens blev lite dyster.

”Ta hand om dig grabben. Lita på dina känslor och bli inte en i mängden.”

”Det ska jag inte, jag lovar.”

”Lycka till med snyggingen.”

 

Nycklarna satt som vanligt fast i den silverfärgade kedjan, så det var bara att fiska upp dem snabbt, inte se alltför mycket på den trista ytterdörren och sedan vrida om nyckeln. Inne var det tyst. Oväntat tyst för att ha kommit in i deras lägenhet på natten. Hugo måste ha varit trött som satan eftersom att han inte hörde några gnyende rop från skrymslet bakom bokhyllorna. Max kunde höra det entoniga surrandet från kylskåpet när han försiktigt försökte knyta upp skorna och slänga upp dem på skostället så att ingen snubblade över dem dagen därpå. Han smög sig fram på tå de enstaka stegen fram till hans rum, öppnade försiktigt dörren eftersom att gångjärnen alltid hade en tendens till att gnissla och knarra när man minst anade det. Det var som uträknat becksvart i rummet förutom den irriterande grönblinkande lampan på dataskärmen som påminde om att den inte var avstängd. Max grymtade till och stängde dörren bakom sig och tände skrivbordslampan för att se något över huvud taget. Rummet vilade i skuggor och då och då lystes fönsterrutan upp av en förbipasserande bil med helljusen tända.

Han vände sig om och stirrade in i väggen medan fingrarna lekte över skjortknapparna och sakta öppnade dem en efter en. Läpparna särades en aning medan fingrarna lekte över hud och Max ruskade på huvudet. Kontrasfullt mötte det alabastervita skinnet det mörka i den svarta skjortan och han strök handen över den släta magen som så många gånger förr. Han hade faktiskt antydan till tvättbräda, bara det att den inte alls var lika befintlig som Reenstiernas och resten av hans förbannade klass. Max kände ett oerhört sug i magen när Reenstierna nämndes inom hans tankegångar och förskräckt kände han hur de tajta jeansen stramade åt mer än vanligt. Men vad fan, tänkte han smått hysteriskt och lade handen över skrevet som i någon slags skyddande pose. Han var inte en sådan som föll för idioter. Inte han, inte Max Hultin. Han gjorde bara inte sådant. Eller?, viskade en röst i huvudet på honom och Max var rädd att han hade blivit psykiskt skadad av fallet i busken.

Hastigt slängde han sig ner i snurrstolen framför datorn och tryckte igång hela maskineriet med några snabba knapptryck. Det dröjde inte många minuter innan han kunde logga in på datorns enda användare. Lösenordskyddad, naturligtvis. Max knapprade snabbt in kevlarsjäl och tryckte på Enter för att mötas av en bild från föregående års Kentkonsert i globen. Det hade varit total lycka, att skrika sig hes bland tusentals andra Kenthysteriker. Det hade varit grym status. Bättre än den i skolan.

Max loggades automatiskt in på MSNkontot och såg utöver listan med kontakter. Inte alltför många inne. Johans status var inte vid datorn, så antagligen var han hemma hos Hanna heller ute på stan och drack ett par öl. Malin hade lagt händerna över den där rödtotten så henne skulle man inte se en skymt av innan hon dumpat eller blivit dumpad av sitt nya kap. Men Romeo var inne. Nej, Max rättade sig själv. Basse. Mr. Brightside – helt okej låt, mer än okej. Basse hade ju viss kompetens inom musikvetandet i alla fall. Bra tecken. Max bytte nick till En himmelsk drog och dubbelklickade på sin nyfunna väns namn.

 

En himmelsk drog säger:
     Hej

 

Mr.Brightside säger:
     Tjenare

 

Vad han verkade på hugget idag då. Max blev besviken. Han hade hoppats på mer fart i samtalet redan från början. Men han fick väl skylla på det att samtalet inte kommit igång över huvud taget än. Men ett leende bröt ut över Max fylliga läppar när Basse släppte loss och började prata som vanligt. De kom fram till att båda hade varit på fest. Underligt nog hade båda gått åt helvete. Men Max skakade bort känslan som tyngde ner axlarna. Hur många sjuka fester pågick inte bara inom Stockholmsområdet? Han flinade åt sig själv över att han var så paranoid.

 

Mr. Brightside säger:
     Misströsta icke unge man. Du kan få det finfina erbjudandet att få runka för mig i cam istället   Hahaha :P

 

Max kände hur pulsen ökade och byxorna verkade bli två storlekar mindre än vanligt. Vad var det med honom egentligen? Mest av allt var han förvånad över att förslaget inte gjorde honom irriterad eller arg som förra gången Basse frågat. Istället klappade han sig på magen utan att tänka på det och knapprade in att han såg förjävlig ut. Vilket han också gjorde med utkletad kajal, uppknäppt skjorta med uppkavlade ärmar och en randig slips som hängde ner över det bara bröstet. Basse uppmanade honom att fortsätta, men hur i helvete skulle han lyckas runka inför en msnruta och dessutom ha camen igång? Det var inte direkt sådant han gjorde dagligen och humöret sjönk något när han insåg att Basse kunde printscreena eller börja skratta åt honom om det inte gick som han hade tänkt sig. fast bara tanken på att få kyssa Reenstiernas läppar gjorde att han ryckte till i någon slags extasblandad orolighet.

Men, Basse var troligen lika packad som han själv, och det skulle vara jävligt skönt att få lätta på trycket en aning. Fyllan var ett faktum när han skickade inbjudan till att starta webbkameran. Och inom loppet av några sekunder hade Basse accepterat och lika snabbt kom Max på att han hade glömt att vinkla kameran mot rätt ställe. Skrämt såg han sitt ansikte  - något kornigt eftersom att skärpan inte var den allra bästa. Så var det med billigt skit, men det var ju alltid något i alla fall.

Han vinklade snabbt ner kameran till de omnämnda ädlare delarna. Max undrade om personen på andra sidan dataskärmen kunde se hur hans fingrar fumlade med bältesspännet och långsamt drog ner gylfen medan han ibland slutade upp för att smeka den platta magen med pianofingrarna. Basse kunde gott väl vänta ett par extra sekunder medan byxorna drogs ner över höfterna och de rosa boxerkallingarna trädde fram. Det var nog det enda rosa plagget han ägde om man räknade bort den rosa slipsen som låg slängd i garderoben.

Ytterligare en svepande rörelse över den bara magen innan handen smög sig ner till de kungliga kronjuvelerna. Den gled över resårkanten en gång samtidigt som Max kom och tänka på scenen i den där filmen vad-den-nu-hette då tjejen slog på killens kuk som om det vore en ketchupflaska. Det var en riktig rysare medgav han, skrattade och kom av sig ett par sekunder innan han kom på att Basse satt och väntade. Förhoppningsvis var han lika tänd som Max så att han inte märkte något, men Max skyndade ändå på lite och drog ner de rosa en bit för att Basse skulle kunna se hela kalaset. Han slöt ögonen och började framkalla bilder för sitt inre, men egentligen behövdes det väl inte – kuken i vädret och tankar på Reenstiernas hesa röst fick den lilla blyga undanskymda Max att rulla med ögonen av njutning och flämta högt när handen rörde sig rytmiskt i takt med hans upphetsande andetag. Han fick bita sig hårt i läppen för att inte väcka Hugo eller Carin, men om han hade fått bestämma hade han velat skrika. Hans bröstkorg höjdes och sänktes häftigt i samma takt med hans andetag och hela kroppen skälvde till. När det slutligen gick för honom gladdes han över att Basse inte kunde se att han gjort en Frodo när det känts som bäst för honom. Bara tanken på den lilla hobbitens ögonrullningar och hopdragna ansiktsuttryck när de svarta ryttarna var i närheten gjorde att han började asgarva.

Det tog ett par sekunder innan han återtog fattningen om tid och rum, och han knyckte med nacken för att kunna få bort håret som skymde mestadelen av ögonen så att skärmen doldes. Han rättade till underkläderna och aktade sig för att tangenterna skulle bli slibbiga.

 

En himmelsk drog säger:
     Nu är showen slut, dags att få bort det här innan någon kommer på en i stundens hetta :P

 

Mr. Brightside säger :
     Finns det biljetter till flera?

 

En himmelsk drog säger:
     Uppvisningar? Det beror väl på om aktörerna är nedsupna eller inte

 

Mr. Brightside säger:
     Haha, det är klart. Sov gott nu ;)

 

En himmelsk drog säger:
     Aa, detsamma. Nattinatt.

 

Max tryckte på det röda krysset uppe i högra hörnet samtidigt som han slängde ner camen bakom dataskärmen. Där kunde den ligga ett tag. Han svepte sedan ut ur rummet som på små rosa moln och in i badrummet där han kastade av sig alla kläderna för att slänga sig in i duschen för att bli kvitt känslan av att någon slängt slime över magen på honom. Men när det varma vattnet träffade den glödheta huden tände han till ytterligare en gång och glömde bort vad det var han egentligen skulle göra. En halvtimme senare svepte han ett stort badlakan kring höfterna och smög sig ytterligare en gång in på rummet.

Vattendroppar singlade ner för det blöta håret och träffade bröstkorgen, rann nerför nyckelbenen och enda ner till höfterna där de sögs upp av den vita handduken. Max öppnade garderoben för att leta fram rena underkläder, släppte höftskynket så att det föll ner på det mattbeklädda golvet med ett dovt läte.

I skenet från skrivbordslampan drog han på sig ett par limegröna skapelser innan han släckte ljuset och dök ner mellan de rena lakanen. Han kände hur ögonlocken blev tyngre och att blinkningarna blev längre och längre. Men på något sätt höll han sig vaken och tänkte på Basse som antingen satt och asgarvade, eller hade det lika trevligt som han hade haft det. Max hoppades innerligt på det sistnämnda och han fattade inte varför det kändes som om Basses tankar och ord var viktiga för honom. Det enda han visste var att Basse bodde i Stockholm, men inte vart eller hur. Han hade inte en aning om hur han egentligen såg ut, eller hur han var på riktigt. Allt han hade att gå på var ord som ploppade upp på en dataskärm. Men det gick inte att kasta ut honom från huvudet. En himmelsk drog var nog det han var trots allt, log Max för sig själv och suckade lätt. Det var inte bra att få elchocker i magen av en person som man knappt ägnat två eller tre veckor åt. Som man dessutom blockat och runkat för i camen. Snacka om splittrat liv.

Max vände sig om så att han låg på mage för att kunna andas in sköljmedelsdoften som genomborrade hans kuddar. Men så upptäckte han att den svartvita kudden var fuktig på grund av hans blöta hår. Max vände snabbt tillbaka och kröp ihop i fosterställning. Det fick honom att se så sårbar ut, så trasig, så sargad. Men så var han bara Max också.

Det dröjde inte länge förrän han dåsade bort och drömde om Reenstierna och Basse som lustigt nog var äckligt lika varandra.

 

”Aah, det är Anders Göransson”, svarade en vuxen Anders när han tagit upp luren och svarat så som han gjort under alla de åren han jobbat där.

”Tjena Anders, Max här”, svarade Max en aning långsamt och det gick inte att undgå vad det tydde på. Huvudet sprängde som satan, ögonen höll på att tryckas ut från sina hålor och det kändes som om han gått upp i vikt – minst tjugo kilo extra i skallen och femton på knäskålarna.

”Jamen se på fan, är det inte Hultin som ringer. Vad har du på hjärtat gosse?” skrattade Anders röst i andra änden av telefonförbindelsen, men Max öron verkade det som om han satt precis bredvid och skrek i öronen på honom. Det bästa med Anders – arbetsledaren, var att han förstod sig på ungdomaren aning bättre än vad de andra gjorde. Han blev inte vansinnig om man bad att få byta skift bara för att man råkat ta sig lite för mycket kvällen innan. Värre var det med de som satt allra högst upp på altaret.

”Eh, jo. Jag har en baksmälla som jag vet inte vad, och jag tror inte att jag klarar av att gå till jobbet”, Max tvekade. ”Så jag tänkte om jag kunde ta morgonpasset på måndag istället?”

Man skulle aldrig ljuga för Anders. Han hade elefantöron vad det gällde sådant och det var alltid bättre att tala om sanningen för honom än att försöka sig på en dålig bortförklaring.

”Det låter inget vidare, jag vet själv hur det är”, sa Anders och Max kunde riktigt höra hur hjärnaktiviteten sattes igång i skallen på honom. ”Men grabben, går du inte i skolan på måndag?”

”Joo,” Max drog ut på ordet. ”Men jag har knappt några kurser kvar att läsa då, så en lektion mer eller mindre skadar inte.”

”Hoppas bara för din egen skull att du inte ljuger Max. Jag gillar inte sånt”, sa Anders och lät en aning misstänksam.

”Jag ljuger inte”, sa Max en aning surt eftersom att huvudet blev hopknycklat till en strimlad pappersbit då ett högt ljud i bakgrunden höll på att spräcka trumhinnan på honom.

”Jag tror dig grabben”, skrattade Anders och knapprade in något på datorn han satt vid. ”Du låter som sju svåra år. Du får ta Kajsas dagspass på måndag.”  Det slutade låta som om någon slog sönder ett tangentbord. Anders hade aldrig varit smidig. ”Men du Max, det här får inte hända fler gånger.”

”Jag lovar Göransson, jag lovar! Du är en ängel”, slängde Max ur sig och hoppades på att han inte skulle ändra sig in i det sista bara för att han själv inte skulle råka illa ut.

”Tyst med dig, jag kanske ändrar mig om du börjar fjäska sådär. Det räcker med att det finns en hel del rövslickare.”

”Tack och god natt Anders”, flinade Max och lade på luren. Han orkade inte tjata mer och Göransson förstod. Det gjorde han alltid. Och Max hade faktiskt andra bekymmer att ta itu med, eftersom att huvudverken blandades runt med Bassetankar. Det var förmodligen ett tecken på att han skulle hälla i sig huvudverkstabletter och krypa ner i sängen tills det värsta lagt sig. Max hostade till och lämnade rummet med en segergest, och letade sig fram till toaletten med kisande ögon.