Kapitel

Bastian suckade och petade med gaffeln på oxfilén. Han var inget vidare hungrig, magsäcken verkade ha krympt och han sjönk ihop på stolen.

  Mitt emot honom satt hans mamma och pappa, för en gångs skull inte upptagna av arbete eller tillställningar, men det kändes som om de lika gärna kunde ha varit tusen mil ifrån honom. Knappt ett ord sades och bara ljudet av malande käkar fyllde tystnaden. Det var alltid så, som om osynliga glasväggar skiljde familjens tre medlemmar åt. Var och en hade sitt eget separata fack och dit kom ingen annan.

  Hans pappas huvud – med det alltmer glesnande silverhåret, kammat över den kalnande fläcken på huvudet – syntes knappt över hobbytidningen om lyxbåtar. Han hummade till svar då hans fru någon gång försökte få igång ett samtal, ganska tafatta försök i och för sig.

  Elisabeth Reenstierna hade precis skridit över femtiosträcket, men med all den botox hon regelbundet sprutade in såg hon mer ut som en av Madame Tussauds skapelser än en riktig människa.

  ”Bastian min lilla älskling”, sa hon och log med de silikonfyllda läpparna, hon hade visst gett upp att försöka prata med sin man och nu hade hon sett ut ett annat offer.

  Jävla morsa.

  ”Mm?” svarade han och undvek hennes hysteriskt uppspärrade bruna ögon, han undrade om hon ens blundade när hon sov. Om hon sov, vilket kändes ungefär lika troligt som att farsan och hon kommunicerade genom annat än mail.

  Han spetsade en köttbit på gaffeln och körde runt den i såsen som om den vore en snöplog som plogade nya vägar i snön. Brun snö.

  ”Hur går det med betygen?”

  Som om han inte hade vetat att hon skulle fråga det, det gjorde hon alltid. Det var aldrig: hur är det i skolan, eller hur har du det alldeles ensam hemma i flera veckor, bara om de där jävla betygen.

  Fan ta henne.

  ”Det går väl bra”, svarade han motvilligt och fäste blicken någonstans i hennes blonda hårsvall, som alltid var lika noggrant färgat. Egentligen var hon lika blond som han själv, men de där gråa hårstråna som hon hatade lika mycket som människor utan smak hade blivit för många för att plockas bort med pincett och istället var hon noga med att täcka över dem med färg.

  Att bli gammal var inget för henne.

  ”Väl?” Hans mamma höjde på de välplockade ögonbrynen som mest såg ut som en aning deformerade vinkelhakar.

  Bastian körde in snöplogen i en hög med kokade morotsbitar, i sitt huvud låtsades han att det var hans föräldrars bil som krockade med en vägg. Ja inte så att de dog, men gamlingarna kanske kunde få sig en smäll så att de blev lite vettiga för en gångs skull.

  ”Ja?” muttrade han och sicksackade med köttbiten mellan bönor och groddar. Han hade fäst blicken i tallriken, på den där bruna såsen och önskade sig någon annanstans.

  ”Vad menas med väl?” undrade hon.

  Skaffa ett jävla lexikon om du inte fattar svenska språket.

  ”Det betyder, på svenska, att det går ganska bra”, fräste Bastian med överdrivet pedagogisk röst och dränkte köttbiten under såsmassorna så att det stänkte ut på bordet.  

  ”Vad har jag sagt om den där attityden? Varför går det bara ganska bra?” Hon analyserade, han kunde nästan se stapeldiagrammen ta form bakom pannbenet på henne.

  Tyvärr var hon inte så blåst som hon såg ut.

  Till och med farsan hade sänkt tidningen så mycket att de widescreenteveformade glasögonen med svarta bågar syntes över kanten, bakom dem hade blågröna kattögon skärpt sin blick.

  Fy fan, det var allvarligt när till och med gubben slutade läsa om lyxyachter och började lyssna.

  ”För att Lindgren vägrar ge mig det där jävla MVG:t”, skyllde Bastian häftigt ifrån sig. Okej, det var visserligen sant, men anledningen var nog mest att han använde Svenskalektionerna som vilopaus eller förlängd sovmorgon.

  ”Vårda språket”, sa farsan och återvände till sin tidning, men förälder nummer två hade tydligen fått upp ångan. Det var som om hon saknade att gnälla på någon och eftersom hennes man gömde sig bakom glatta sidor med miljonbåtar fick hon ta till sin son. Offerlammet.

  ”Och varför inte det då?” undrade hon knipslugt och ögonen blev smala som springor med stela lösögonfransar som någon form av svarta solfjädrar. Ingen anledning att använda keps mot solen då inte.

  ”Jag vet väl inte varför han är en idiot”, blängde Bastian och temperamentet gick i taket. ”Lägg av att tjata om det där nu, det är det enda ni gör. Varenda jävla gång!”

  ”Det är det föräldrar är till för”, försvarade sig morsan omedelbart. Standardrepliken.

  ”Fuck heller!” Bastian lade ifrån sig gaffeln och sköt ut stolen från det långa ekbordet där enbart hälften av stolarna användes. ”Föräldrar ska ta hand om sina barn, fråga om de mår bra och vara hemma någon jävla gång ibland utan att fråga hur betygen artar sig! Vet ni ens hur gammal jag är längre? Vad jag gör om dagarna? Eller på helgerna? Vilka jag umgås med eller om jag har slutat med fotbollen?”

  ”Har du slutat med fotbollen?” utropade farsan genast och vaknade till liv. Självklart måste gubben missa själva poängen i det han försökte säga.

  ”SOM ATT DU SKULLE BRY DIG!” vrålade Bastian som tappade humöret totalt och kände hur irritationen slog med knytnävar mot hans tinningar. Han visste att han hade fel, det var ju just fotbollen som farsan faktiskt brydde sig om.

  ”Det är väl klart att vi bryr oss!” utbrast morsan och spärrade upp ögonen ännu mer, och han som inte trott att det var möjligt, hon betedde sig som om de inte alls hade den här diskussionen varenda jävla gång. ”Eller hur Peder, visst bryr vi oss om Bastian?”

  Farsan som fortfarande såg chockad ut över det där med fotbollen hummade och nickade lite, önskade säkert att hans fru skulle ta upp de mer väsentliga sakerna som till exempel ifall hans son verkligen hade slutat med fotbollen.

  ”Peder!” sa morsan uppfordrande, som om hon befann sig i en livshotande situation och inte visste om hon skulle välja den gröna eller den lila soffan och ville att hennes man skulle göra det åt henne, så att hon skulle kunna skylla på honom sedan när det blev fel och skar sig mot tapeten.

  ”Ja… ja det är klart vi bryr oss. Vi tar väl hand om dig? Vad vill du mer ha, Bastian..?” Alltid lika materiell, som om varenda litet problem man kunde ha handlade om hur mycket prylar och grejer man fick. Men innan farsan hade frågat om en förhöjning av månadsbidraget skulle göra hans son nöjd med livet igen hade Bastian klampat iväg över golvet.

  ”NÄRVARANDE FÖRÄLDRAR, TACK!” vrålade han och drog igen skjutdörren till matsalen så hårt att den gled upp igen efter en rejäl smäll mot karmen. Parkettgolvet såg nog mer ut som ett fält där ett antal meteorer eller meteoriter eller vad fan det hette, hade slagit ner, än ett slätpolerat trägolv efter att ha hade klampat över det.

  Jävla morsan och farsan. Han hoppades alltid att de skulle vara annorlunda varje gång de kom hem efter en lång tids frånvaro. Det var som om han alltid lyckades glömma hur ofta de gjorde honom besviken, svek honom, utan att de egentligen visste om det.

  De blev aldrig tankeläsare.

  Eller ens personlighetsförvridna till ett par föräldrar som satte familjen före jobbet även fast det inte var någon som låg för döden.

  Och han blev alltid lika förbannat besviken och ledsen varenda gång, naiv som ett småbarn som inte trodde att spisplattan skulle bränna fingrarna vid nästa försök att lägga handen på den.

  Med en tung suck stängde han dörren om sig, lite mildare den här gången eftersom ilskan långsamt hade börjat rinna av honom, och tryckte in knappen i handtaget som låste dörren med ett litet klickande.

  Just som han skulle sjunka ihop på sängen och tycka synd om sig själv så började mobilen vibrera och It takes a fool to remain sane fyllde ut tystnaden en halv sekund senare. Utan att se efter vem det var som sökte honom, slet han irriterat åt sig telefonen från skrivbordsskivan och svarade.

  ”Aah, hallå?” fräste han surt och skrämde nog personen i andra änden för denne kom sig inte alls för att presentera sig. ”Hallå..?” upprepade han och höjde på ögonbrynen för sig själv. Precis när han skulle trycka bort samtalet vaknade människan i andra änden till liv.

  ”Oj, hej…” Det blev tyst. ”Ehh… det är Anna…”

  Bastians hjärna försökte förtvivlat få upp en bild av denna Anna, men den misslyckades totalt. Säkert helt överbelastad efter utbrottet tidigare.

  ”Anna Svensson…”, tillade rösten tyst och han kom genast ihåg gårdagens underhållning.

  ”Oj, hej”, svarade han strävt och förbannade sitt bakfulla minne som inte påmint honom om att blockera hennes nummer.

  ”Eh… ja, jo. Du hade ju inte ringt, så jag tänkte att jag skulle höra av mig om igår… efter Björn och så”, sa hon besvärat och svagt, som om det självförtroende hon byggt upp föregående kväll alldeles hade runnit ur henne efter hans uppenbara blackout om vem hon var.

  Just som den ljusa rösten nämnt namnet Björn började hans käke att ömma. Han hade inte tänkt på det under hela middagen, kanske för att ingen hade frågat om varför halva hans ansikte var missfärgat till ett enormt blåmärke.

  Slaget från bjässen hade hindrat hans lördagsknull. Fast å andra sidan… ersättningen hade inte varit dum den heller.

  ”Jo, jag mår väl okej”, svarade han motvilligt och hoppades att människan skulle komma till insikt om att han inte kände för att prata med henne.

  Not now, not ever.

  ”Åh vad bra, jag blev lite orolig du vet.” Hon lät lättad och han flinade hånfullt för sig själv.

  ”Du sötnos, det passar inte så bra just nu, kan jag höra av mig senare?” Egentligen var han elak, eller ja, just det var väl ingen ny insikt direkt, men han visste att hon skulle vänta hur länge som helst på det där samtalet.

  Som aldrig skulle komma.

  ”Lovar du?” undrade hon tyst, tydligt misstänksam.

  Nej.

  ”Ja”, svarade han mjukt och kunde nästan höra hur hennes hjärta dunkade extra hårt vid förändringen i hans ton.

  ”Åh vad bra, men då hörs vi sedan. Pusshej!”

  ”Hej”, sa han och tryckte bort samtalet, sekunder senare var numret blockerat.

  Med en suck sjönk han ner raklång på sin säng och tryckte på stereon via fjärrkontrollen. Tiger Lou var det bästa botemedlet mot hjälplös ensamhet. Egentligen var det så jävla puckat att bråka med morsan och farsan när de väl var hemma, inte konstigt att de tyckte att han var otacksam.

  Å andra sidan kunde de ju pallra sig hem lite oftare, de hade kommit hem i morse och skulle i väg redan senare samma kväll. Det var drygt som fan att knappt veta hur ens morsa lät när hon snackade.

  ”Bastian…?”

  Det var dags för det vanliga förlåttalet, sedan skulle allt vara bra igen, till nästa gång.

  ”Mmh?” svarade han dovt och sänkte ljudet på stereon.

  ”Kan du inte öppna så att vi får prata, älskling?” Morsans röst lät ångerfull och de uppspärrade ögonen skulle vara fuktiga av tårar är han öppnade dörren.

  Med en liten suck masade han sig ur sängen igen och tryckte ner handtaget så att knappen i dörren åkte ut igen med ett tyst knäpp. Morsan stod mycket riktigt utanför med glansiga ögon och oros rynkan i pannan. Snart skulle hon väl botoxa bort den också.

  ”Men älskling”, viskade hon med överdrivet darr på rösten, ungefär som alla de såpaskådisar som ville be om förlåtelse för sin hemska otrohet, och drog honom till sig i en stel kram.

  Först tänkte han skjuta bort henne och be henne att gå en kurs i hur man kramar folk, fråga hur fan farsan och hon hade kunnat knulla fram honom om det var sådär hon gjorde när hon visade ömhet till andra. Men så ångrade han sig.

  Man fick vara glad för det lilla.

  Försiktigt lutade han kinden mot hennes huvud som befann sig i alldeles lagom höjd för just det och kramade ungefär lika stelt tillbaka. Det kändes ovant och underligt, inte så konstigt egentligen eftersom att det typ inträffade en gång i månaden. Man kunde ju tycka att konsten att krama om sin morsa borde sitta i ryggmärgen, men så var det tydligen inte. Inte för honom i vilket fall som helst.  

  En halvtimme senare var allt som vanligt igen, ja så vanligt som det nu var med morsan och farsan hemma, men ändå. Han hade lovat att palla svenskan, inga mer sovstunder nu. Och sedan hade han försäkrat farsan om att han inte alls hade lagt av med fotbollen och gubben höll sitt vanliga tal om att man inte räknades om man inte var bäst.

  Bastian var bäst, så han räknades.

 

 

Morgonen därpå kändes det som om hela huvudet var fyllt av snor. Han kunde inte förstå hur en förkylning som denna hade slagit till så hårt, nästan som Bjässen Björn i virusform, över bara en natt. Det var fan i mig helt sjukt.

  Halsen kändes tjock, typ igensvälld och när han testade att prata med sig själv, bara sådär på prov, kom han fram till att han var hesare än vanligt.

  Mycket hesare.

  Han lät ungefär som om någon hade sandpapprat insidan av hans strupe och när han hostade rev det som om Edward Scissorhands löpte amok i strupen på honom.

  Ingen skola idag inte.

  Efter att ha hostat fram ett rossligt meddelande på skolreceptionens telefonsvarare och loggat in på MSN för att kolla om möjligtvis Hampe eller Danne befann sig online, satte han statusen inte vid datorn och kröp tillbaka in i lakanens varma grop. Det var som om nattens sömn liksom låg kvar där och smög sig på igen så fort man lade sig tillrätta. Med en stor gäspning tryckte han tillbaka bakhuvudet i den redan varma gropen i kudden och drog upp täcket till hakan. Men just som han skulle somna, precis när han var helt bortdomnad, fick han en ordentlig hostattack och hela magen knöt sig som i kramper.

  ”Jävla helvete”, svor han och rullade snabbt över på mage med hela ansiktet begravt i kudden. Edward Scissorhands måste vara redigt förbannad för det kändes som om strupen blivit strimlad och hyvlad till tunna skivor av en osthyvel. Han skulle missa fotbollsträningen och Falkh skulle inte bli glad. Den gubbjäveln verkade inte fatta att man inte kunde bestämma över när man blev sjuk, även om det skulle vara bra mycket enklare så.

  Långsamt gav hostattacken med sig och han gned sin ömmande hals då han lade sig på sidan. Bäst skulle det vara om han sov bort resten av dagen och knarkade halstabletter, men det verkade som om hostan tyckte att sova var ett alltför lindrigt sätt att komma undan, för var gång han var nära så rev en hostattack tillbaka honom till klarvakenhet. Tillslut gav han upp och kom fram till att vila nog skulle göra susen, men inte heller det gick något vidare då det enda han kunde tänka på var Max.

  Varför visste han inte, de hade bara snackat några veckor och han hade ingen aning om hur grabben såg ut. Ja, förutom det där svarttuperade håret och… de ädlare delarna.

  Det var lätt värt att offra ett halvbra knull med Anna Svensson för den upplevelsen. Visserligen hade han sett killar runka i cam förut, brudar också, om man nu skulle kalla det runka. Men det var som om Max gjorde det hela till en ny grej, det var säkert något med hans blyga, eller pryda instinkt, som gjorde det extra spännande.

  Egentligen var det väl ganska sjukt att sitta och runka till någon annans hand och kuk, han hade bara fejkat det från sin sida med de andra, men Max bleka platta mage hade höjts och sänkts så häftigt att det var uppenbart att det var något helt nytt för honom. Ja, inte runka alltså, det visste han uppenbarligen mycket väl hur man gjorde, men själva camgrejen.

  Bastian hade tänt stenhårt på de darrande händerna som knäppt upp byxorna och sedan avslöjat ett par rosa boxers, och att han tände på en sån grej fick honom att undra om han inte var helt sjuk i huvudet.

  Ändå kunde han inte sluta tänka på det, de där händerna, magen… kuken spelade inte så stor roll egentligen, det var mest det andra, det som tydde på hur nervös Max var. Osäkerheten, som om han ville göra ett intryck, typ som när man skulle stå inför klassen och snacka och visste precis vad man egentligen skulle säga och kunde det innantill, men ändå var nervös för att göra bort sig.

  Långsamt lät han handflatan glida över bröstet och magen, han låtsades att det var Max händer och inte hans egna och när tummen gled längs resårkanten på kalsongerna slöt han ögonen förväntansfullt. Fingrarna lekte över hans hud som om de inte riktigt visste var de skulle ta vägen, eller om de egentligen kanske visste, fast inte riktigt vågade.

  Bastian rullade över på rygg med halvöppen mun och täcket nersparkat till fotändan av sängen, händerna som inte längre kändes som om de var hans upptäckte varje vrå av hans kropp utom det alltmer växande området.

  Handflatorna kändes svala mot hans överhettade och febervarma hud och han flämtade till då han äntligen fick dem dit han ville, men fantasin dog hastigt ut när den ihåliga signalen från ett snabbmeddelande på MSN drog till sig hans uppmärksamhet.

  Helvete.

  Visserligen skulle han kunna ignorera hela grejen, men stämningen var redan förstörd och han kunde lika gärna sätta sig vid datorn. Det var säkert ändå Hampe eller Danne som loggat in på någon av skolans datorer och inte förstod varför han inte var där.

  Ilsket muttrande för sig själv kravlade han ur sängen och rättade till kalsongerna samt sina mer värdefulla delar. De få stegen till den blå fåtöljen verkade milslånga när benen tycktes väga minst ett ton vardera.

 

Gjorde en Frodo säger:
     VAD GÖR DU HÄR?! :O ;)

 

Bastian log lite för sig själv och ändrade sitt nick; det fick bli något passande idag.

  Is my head still on?

  Han var inte lika förbannad nu som för två sekunder sedan, kanske berodde det på att personen som stört honom var precis samma som den han hade fantiserat om.

  Max.

 

Is my head still on? säger:
     Är sjuk, vad gör du här själv?

 

 Gjorde en Frodo säger:
     nä, jag skippade skolan idag, är på jobbet.

 

Is my head still on? säger:
     aha, har du ett sånt?

 

Gjorde en Frodo säger:
     jojomänsan

 

Is my head still on? säger:
     Nice, vad jobbar du som då?

 

Gjorde en Frodo säger:
     sitter i kassan typ

 

Is my head still on? säger:
     fan vad trist det låter

 

Egentligen var han inte sur, det var bara det att han aldrig riktigt förstått sig på det där med jobb, sådant gjorde man ju när man var vuxen. Nu skulle man ju leva livet, njuta av den sista tiden i frihet. Även om det mest kändes som om man blev ihjälstressad på grund av skolan så hade man ju någon sorts frihet, polarna att umgås med och helgerna att supa bort. Sådant kunde man väl inte göra om man hade ett jobb?

 

Gjorde en Frodo säger:
     jo är ju ingen hit precis. vad är du för sjuk då?

 

Is my head still on? säger:
     Vet inte, runksjuka från i lördags tror jag, haha ;)  jag fick en jävla show då serru

 

Gjorde en Frodo säger:
     Äh håll käften :$  nästa gång är det din tur

 

Is my head still on? säger:
     Jo eller hur, får bli live då, för jag har ingen cam

 

Gjorde en Frodo säger:
     Inte?

 

Bastian skakade deltagande på huvudet där han satt, vad skulle han med en webbkamera till? Hans kuk gjorde sig bäst i verkliga livet, och så var det med det. Han skulle just skriva ett svar när han såg att Max hade skrivit ännu ett meddelande.

 

Gjorde en Frodo säger:
     Det var ju lite synd :(

 

Is my head still on? säger:
     Men jisses, har du gått och blivit pervers helt plötsligt? du som verkar värsta pryd

 

I rädsla för att Max skulle ta illa vid sig av hans meddelande, han hade lärt sig nu att killen var ganska känslig och självförtroendet inte speciellt högt, så knappade han in ett nytt meddelande.

 

Is my head still on? säger:
     Men det är sant, jag hade kunnat visa dig hur tasken ska dras, hahaha

 

Han skrattade högt för sig själv, orkade inte känna sig som ett psycho som skrattade högt åt sina egna skämt. Ett riktigt kasst skämt dessutom, men febern verkade ha fört med sig en humor på samma nivå som när man har varit vaken i typ två dygn och fått i sig för mycket koffein.

 

Gjorde en Frodo säger:
     Haha X’’D  ibland undrar jag vad det är för fel på dig

 

Is my head still on? säger:
     du är nog inte ensam om den saken skulle jag tro

 

Gjorde en Frodo säger:
     inte? Tur det då, kan ju behöva lite hjälp med att släpa dig till psyket ;)

 

Is my head still on? säger:
     Yes, det lär behövas, hahaha. NOT

 

Gjorde en Frodo säger:
     Jaså? Är du typ stålmannen eller?

 

Is my head still on? säger:
     nja, mer spindelmannen, han har så mycket hetare trikåer

 

Gjorde en Frodo säger:
     Du kan bilda klubb med min brorsa, han älskar spindelmannen >.<

 

 Is my head still on? säger:
     Cool brorsa, visste inte ens att du hade en

 

Gjorde en Frodo säger:
     jopp det har jag, han är fyra. har du några syskon eller?

 

Is my head still on? säger:
     Nej, men jag hade en hamster en gång

 

Gjorde en Frodo säger:
     haha, hamster? Fan vad gay  XD

 

Is my head still on? säger:
     javisst, bäst du skriver upp det på din inköpslista nu :P

 

Gjorde en Frodo säger:
     Ha ha, very funny…

 

Is my head still on? säger:
     Sorry, han hette Roger

 

Gjorde en Frodo säger:
     Lugnt… dog han heller?

 

Is my head still on? säger:
     jupp, min äldre kusin tyckte att vi skulle lära honom simma :’( :P

 

Gjorde en Frodo säger:
     men gud, vilket dumhuve

 

Is my head still on? säger:
     Menar du? har hatat honom ever since

 

Gjorde en Frodo säger:
     Förståeligt, Watson

 

Is my head still on? säger:
     Yes box, men jag ska bara fixa mig lite frukost, brb

 

Bastian masade sig upp ur stolen efter att hastigt ha ställt in sin status på strax tillbaka och hasade iväg till köket. Flingor och fil fick det bli, det slank lätt ner i halsen, speciellt om flingorna fått ligga i en stund så att de blev sladdigt mjuka. Och det var dessutom ganska mättande, och med en mage som hans, som ständigt verkade vara tom som alkisarnas plånböcker så skulle det vara ett bra val.

  En stund senare sjönk han ner framför datorn igen och upptäckte att ännu en konversationsruta blinkade.

  Sarah…

 

Sarah – the girl with the broken smile säger:
     Hej snygging

 

Sarah – the girl with the broken smile säger:
     Varför är du inte i skolan?

 

Sarah – the girl with the broken smile säger:
     Hallå?!

 

Bastian suckade för sig själv och ställde ner tallriken vid sidan om datorn, alltid skulle hon vara så otålig med att få svar. Kunde människan inte svenska eller? Han hade ju knappast satt statusen strax tillbaka för att det var kul.

 

Is my head still on? säger:
     Jag är sjuk, asförkyld. själv då?

 

Sarah – the girl with the broken smile säger:
     Oki. Nej jag är i skolan, data idag you now

 

Människan kunde ju inte ens stava på engelska, tänkte Bastian under höjda ögonbryn och undrade var fan hon hade befunnit sig de senaste åren av engelskalektioner. Och hur hon dessutom kunde ha fått ett VG var för mycket för hans snorfyllda hjärna att kunna räkna ut, om hon nu inte gav Stafstedt ett ordentligt blowjob, och det var ju en inte helt omöjlig tanke.

 

Is my head still on? säger:
     jaha okej, men du kanske ska vara lite mer aktiv och göra uppgifterna om du inte vill få IG?

 

Sarah – the girl with the broken smile säger:
     jo men orka liksom… förresten du i lördags, den där killen som du sa att jag skulle supa ner. Det var helt sjukt liksom, för han rådissade mig.

 

Bastian skrattade högt för sig själv, han var visserligen chockad men det var för komiskt för att börja babbla om sannolikheten för att en sådan sak skulle inträffa. Pandaansiktet hade alltså dissat Sarah? Jävligt mycket dessutom, det kunde inte bli roligare än så. Slutsatsen var väl att killen var bög helt enkelt, eller psyksjuk och inte förstod sitt eget bästa.

  Han kanske borde ha tyckt synd om henne, de var ju trots allt kompisar och dissar var ju aldrig roliga att få, eller ja, det visste han ju inte för det hade aldrig hänt honom. Men det verkade inget kul att få höra att man inte var god nog. Just nu var han alldeles för trött på hennes gnat för att orka bry sig, blödigt snack kunde de dra en annan gång, nu ville han faktiskt snacka med Max.

 

Is my head still on? säger:
     hopp… har du slagit ut tänderna btw?

 

Sarah – the girl with the broken smile säger:
     Ehh va?

 

Is my head still on? säger:
     ”the girl with the broken smile” – saknas det ett par gaddar?

 

 Sarah – the girl with the broken smile säger:
     Äh håll käften, ibland är du så jävla dryg Basse

 

Ja, som om han inte visste det redan innan då?

 

Sarah – the girl with the broken smile kanske inte svara för han eller hon verkar vara offline.

 

Äntligen.

  Första gången han var glad över att ha blivit blockad. Snabbt klickade han upp Max konversationsruta och meddelade att han var tillbaka.

 

 

Gjorde en Frodo säger:
     åh redan :P blir det trerätters eftersom det tog så lång tid?

 

Is my head still on? säger:
     jepp, tänkte ta både grillad lax och potatisgratäng

 

Gjorde en Frodo säger:
     låter som om du var Östermalmsbo, hahaha, usch hemska tanke

 

Is my head still on? säger:
     nu blir jag förolämpad, vad är det för fel med att bo här?

 

Gjorde en Frodo säger:
     :O  :O  :O  :O  O.O

 

Is my head still on? säger:
     Ehm?

 

Gjorde en Frodo säger:
     Ville bara uttrycka min förvåning :P

 

 Is my head still on? säger:
     Haha ok, men du har fortfarande inte svarat på min fråga

 

Bastian knyckte smått irriterat på nacken, som om han ville ruska bort en fluga från håret. I det här fallet: en irriterande jävla fördomsfluga.

  Han kunde inte fatta varför i princip alla de som inte bodde i områden som Östermalm och Lidingö hatade dem som bodde där? De verkade tro att folket satt på mer pengar än vett, som om man inte behövde ha lite i skallen för att tjäna ihop de stålar som krävdes liksom.

  Han fnös ljudligt för sig själv och fick genast trycka ett papper till näsan.

  ”Jävla förkylningshelvete”, svor han och såg på meddelandet som Max hade skrivit.

 

 Gjorde en Frodo säger:
     Nä, men alltså… det är ju en viss sorts människor…

 

Is my head still on? säger:
     jaha… tack för den du!

 

Gjorde en Frodo säger:
     Jamen… liksom alla där har ju en massa pengar

 

Is my head still on? säger:
     Ahjo, det krävs ju lite i fickan om man ska bo här… och vad är så hemskt med det?

 

Gjorde en Frodo säger:
     Okej, du vinner! Men fan, bara för att man har tillgång till mer än andra behöver man inte låtsas som om man äger världen.

 

Is my head still on? säger:
     Det är ju bara du som påstår att jag tror det ^o)

 

Okej, egentligen var inte det riktigt sant, det var ganska många som tyckte att han betedde sig som om svenska folket var en resurs man kunde utnyttja typ hur mycket man ville. Men Max behövde inte veta det, Max behövde inte alls veta om hans negativa sidor. Basse-sidorna.

 

Gjorde en Frodo säger:
     men GAAAH!

 

Is my head still on? säger:
     Hehe… knäckt :P

 

Gjorde en Frodo säger:
     Knappast 8-)

 

Is my head still on? säger:
     Anyway, vi lämnar det här ämnet… när slutar du?

 

 Gjorde en Frodo säger:
     vid lunch typ, vadårå?

 

Is my head still on? säger:
     Lättare att ringa om någon är hemma och svarar ;)

 

Gjorde en Frodo säger:
     Va? Till mig?! :S

 

Is my head still on? säger:
     jepp, that was my plan

 

Gjorde en Frodo säger:
     har du mitt nummer..?

 

Is my head still on? säger:
     Javisst, när du har gett mig det så

 

Gjorde en Frodo säger:
     ehh… och vad får dig att tro att jag skulle göra det?

 

Is my head still on? säger:
     För jag är heeelt oemotståndlig (H)

 

Gjorde en Frodo säger:
     Pfft, yeah right Yoda

 

Is my head still on? säger:
     Alltid Obi-Wan

 

Gjorde en Frodo säger:
     Men jag gillar inte att snacka i tel…

 

Is my head still on? säger:
     nä, men kan du blotta dig i cam kan du säkert klämma ur dig ett par ord i luren också

 

Gjorde en Frodo säger:
     Ja, jo du har väl rätt och så… men tänk om du är värsta creepy gubben som vill kidnappa mig?

 

Is my head still on? säger:
     med ett telefonnummer? ^o)

 

Gjorde en Frodo säger:
     Ja!

 

Gjorde en Frodo säger:
     Eller NEJ menar jag, men då vet du ju var jag bor

 

Is my head still on? säger:
     Fine, ring mig istället då?

 

Gjorde en Frodo säger:
     nej för fan, det vågar jag inte ju

 

Is my head still on? säger:
     Nehe…

 

Bastian fattade budskapet, han var ju inte dum i huvudet. Max ville förbi anonym bakom en MSN-adress, men för honom själv så kändes det så konstigt att vara polare med någon som man varken hade utseende eller röst att koppla samman med. Bara en massa ord i Verdana.

 

Gjorde en Frodo säger:
     Okej, du får det… jag är hemma vid typ halv ett – ett någon gång, måste ta t-banan och man vet ju aldrig hur lång tid det tar.

 

Is my head still on? säger:
     Var bor du då?

 

Gjorde en Frodo säger:
     Solna… och om du kidnappar mig så är det bara ditt fel och jag kommer skylla på dig!

 

Is my head still on? säger:
     Deal :P

 

 

Han kunde inte hjälpa det faktum att han faktiskt var lite nervös, inte som att han kanske skulle glömma bort vad han skulle säga eller få tunghäfta, mer för att han var rädd för att han inte skulle gilla Max röst. Tänk om killen lät jättekonstigt, som en fjortonåring i målbrottet, eller något annat freaky.

  När klockan började närma sig ett kastade han längtansfulla blickar på telefonen som låg på skrivbordet bredvid datorn, bredvid den låg en lapp med ett hastigt nerklottrat nummer. Max hade gått för en stund sedan för att hinna med tunnelbanan och nu satt han där och räknade ner minuterna till att få höra killens röst. Det vore dumt att verka för ivrig och ringa när klockan var precis ett, det skulle bara verka som om han var desperat eller något. När den nästan var halv två tog han upp telefonen och tryckte in siffrorna från lappen och drog ett djupt andetag medan signalerna gick fram.

  Efter fem långa entoniga pip lyftes luren och ett snabbt, tydligt nervöst svar löd:

  ”Mm, det är Max.”

  Rösten var ganska ljus, inte som en tjejs eller ett småbarns, bara något ljusare än hans egen och kanske de flesta andra killars i deras ålder.

  ”Ah tjena, det är Gustav, vad har du på dig?” Han flinade för sig själv och undrade vad som rusade genom killens hjärna under de få sekunder av tystnad som tickade förbi.

  ”I-inget… eller jo det har jag ju, men alltså… eller va?” Max var uppenbart förvirrad och Bastian kunde inte hålla tillbaka ett skratt.

  ”Jag skämtade bara, det är Basse.”

  ”Oj, hej, shit vad rädd jag blev!” Ett nervöst fnitter fick honom att le för sig själv.

  ”Sorry, det var ju inte riktigt meningen… vad gör du då?”

  Vad fan skulle man snacka om? Helt plötsligt hade hjärnan slut på ord och samtalsämnen.

  ”Lyssnar lite på musik och så, skriver på en ny låt. Du då?”

  Max var visst lika fantasilös som han själv och det var väl en jävla tur så att han slapp skämmas.

  ”Skriver du egna låtar? Nej jag vilar mig lite bara.”

  ”Ja det gör jag, fast de brukar inte bli så bra, det är något som saknas liksom.”

  ”Men coolt ändå, jag är totalt omusikalisk, det enda jag kan göra är att lyssna och sjunga.”

  ”Oj, kan du sjunga?” Max lät allvarligt imponerad och intresserad, musik måste  vara ett av hans större intressen.

  ”Ja, jävligt falskt dessutom.” Bastian flinade för sig själv och rösten i luren, tillhörande den kille som satt på andra sidan sladden började skratta.

  ”Kan jag inte få höra?” bad han.

  ”Mig sjunga? Nej för fan, det vore ju segt om du kolade av nu när jag börjar vänja mig vid din röst ju.”

  ”Oj… ehhh…”

  Han kunde höra hur Max rodnade och blev lika skär som sina rosa kalsonger och leendet på hans egna läppar blev bredare.

  ”Du låter inte alls som jag trodde”, utbrast grabben sedan.

  ”Inte? Kan ju vara för att jag är sjuk.” Han var glad över att kunna skylla sin röst, som Max uppenbarligen inte var alltför förtjust i, på något så enkelt som en rejäl förkylning. Det var ju dessutom sant, men för säkerhetsskull, för att egot inte skulle ta någon allvarligare skada, bytte han ämne. ”Så vad gör du på fritiden då?”

  Max tvekade ett par sekunder, som om han funderade över vad som skulle låta bäst, men sedan suckade han lätt och svarade:

  ”Nej jag jobbar bara och ser efter min lillebror typ.”

  ”Spindelmannen?”

  ”Ja precis han… vad gör du själv då?”

  ”Jag spelar fotboll och festar, antar jag, inte mycket mer än så.”

  ”Fotboll? Jag fattar mig inte på det, vad är det som är så kul med det?”

  ”Säg det, vad är det som är så kul med att knäppa på en gitarr?” kontrade Bastian snabbt. Alldeles för många nervärderade fotboll till en sport som vem som helst kunde bemästra, som om de inte förstod själva känslan av att bli ett med bollen, få den dit man ville med exakt skruv, se hur nätet rasslade till då den sprängde sig rakt upp i krysset. Det var något magiskt med ögonblicket då hela publiken vrålade – antingen uppskattande eller av besvikelse, beroende på vilket lag de hejade på – när han slog till med sin vänsterfot. Då kände man verkligen att man fanns på riktigt, att man var någon. Det var makt.

  ”Ja, jo det är sant i och för sig, men…” Max röst avbröts i ett ljust småbarnsrop från någon som hördes mycket tydligt genom telefonen.

  ”Max! Pjataj du mä mamma? Fåj ja pjata mä?”

  ”Nej Hugo, det är inte mamma. Är du hungrig? Jag fixar makaroner snart, okej?” svarade Max stressat, kanske ville han helst att ungen skulle återgå till att leka med bilar eller något sådant.

  ”Ursäkta, det var bara brorsan… vad pratade vi om?”  sa Max som tydligen återvänt till samtalet.

  ”En massa skit bara…” Bastian tvekade, var det verkligen läge att fråga? Kanske inte riktigt än, han skulle vänta på ett bättre tillfälle. Max kanske inte ens ville träffa honom. ”Hur gick det med killen på din skola förresten?” Han drog sig hastigt till minnes diskussionen de haft om någon som Max hade kollat in på sin skola.

  ”Ehh… vem då?” Ännu ett nervöst fnitter som tydligt avslöjade att de båda mycket väl visste vem han menade.

  ”Han som var så snygg, men en idiot eller vad du sa. Har du snackat något med honom eller så?”

  ”Nej alltså, det vågar jag inte… Liksom han är ökänd för att vara dryg och player, dessutom skulle han aldrig vilja ha något med mig att göra. ”

  Det låter som jag, höll han nästan på att kasta ur sig, men hindrade sig i sista stund då han inte tyckte att Max behövde veta det. Dessutom var han konstigt nog glad över att grabben inte hade vågat sig på att ta kontakt, han tänkte inte föreslå det heller.

  ”Nehe okej, men du… du tror inte att vi skulle kunna ta och träffas någon dag?”

  Shit. Fan det var alldeles för tidigt att ta upp det. Jävla skit. Men nu var det sagt och det fanns ingen rewindknapp som han kunde använda sig av.

  ”Du menar typ… p-på riktigt eller?” stammade Max, helt klart oförberedd och chockad.

  ”Ja, det är väl förutsättningen antar jag”, svarade Bastian dröjande.

  ”Ehh… typ när i så fall?”

  ”När kan du? Jobbar du typ på lördag eftermiddag, eller?”

  ”Nu i helgen? Nej, det gör jag inte, jag har kvällspasset då.” Svaret var dröjande och tveksamt, som om han egentligen önskade att han hade jobbat den eftermiddagen, för att slippa liksom.

  ”Kan du då? Eller du kanske inte vill träffas…” Han hade tänkt lägga till ett ’än’ där på slutet, men Max avbröt honom innan han hade hunnit prata till punkt.

  ”Jo det är klart att jag vill. Lördag blir jättebra! Var och när?” hasplade Max snabbt ur sig i något som måste ha varit rekordtid.

  ”Plattan, vid typ tre kanske?”

  ”Det blir bra…” En paus. ”Men du, hur känner jag igen dig?”

  Bastian hatade att behöva beskriva sig själv, hur gjorde man det utan att låta som ett ego eller en uppslagsbok? Tänk om han och Max inte alls hade samma uppfattning om saker och ting och de missförstod varandra totalt?

  ”Hmm… jag har typ blont hår och blågröna ögon eller något ditåt. Jag kan ta typ jeans och blå piké på mig eller nåt?” Jackan fick han väl ha öppen, så man såg tröjan, det var ju inte som att han skulle stå i typ hawaiiskjorta mitt i vintern, speciellt inte där personer från hans umgängeskrets skulle kunde se honom.

  Spindelmannenbrorsan började gallskrika i bakgrunden och Max fick plötsligt bråttom.

  ”Okej, visst… men vi ses då, du kan få mitt mobilnummer så länge så att du kan ringa om det är något.”

  Bastian fick kasta sig efter papper och penna när ett nummer hastigt rabblades upp i luren och sedan kort förklarade att hans lillebror behövde mat och att han var tvungen att gå.

  Så fort han hade lagt på luren kom han ihåg vad det var han hade glömt att fråga. Han hade ju inte den blekaste om hur Max såg ut och han kunde ju inte gärna be varenda kille i hans ålder dra ner brallorna så han kunde inspektera och identifiera.

  Jävla fan.