Ensamhet?

Hur kom det sig att han lyckades varje jävla gång? Max suckade djupt och gned sig för pannan. Han sket fullständigt i om folket runt omkring honom hade tänkt reagera på hans märkbara frustration. De hade fullt upp med sitt eget och visste mycket väl att det inte var någon idé att prata med honom – de skulle ändå inte få något riktigt svar.

  Ensamhet? Max upprepade ordet inne i huvudet och hade helst av allt velat dunka skallen i bänken han hade framför sig. Det skulle väl inte vara så svårt, eller?

Han om någon visste väl hur det var att få fram budskapet om total ensamhet, men inte idag. I två timmar hade han suttit och tryckt, försökt lyssna på mp3n ifall att det skulle finnas något tänkbart material där. I två timmar hade han sett sig omkring i klassrummet utan något som helst resultat. Nu satt han där, tjugo minuter innan lektionen slutade med ett blankt orört papper framför näsan.

  Uppgiften var den att de skulle förmedla känslor i texter som sedan skulle spelas/sjungas upp inför klassen som redovisning. Han hade försökt att tränga bort tanken på uppträdandet sen Conroy – musikläraren tilldelat dem arbetet. Det var ändå inte hans största problem för tillfället. Det var Basse som var det.

  Totalt ur balans. Kunde verkligen en människa göra att man blev det? Max log inombords. Basse kunde det i alla fall. Det verkade inte finnas något som den pojken inte kunde.

  Max kunde inte skylla på att det var hungern och vulkanutbrotten från hans mage som störde sinnena, för den kunde han kontrollera annars också så det var ingenting nytt. Men Basse var ny, allting var nytt med honom. Och han hade inte ens träffat honom. Det var sjukt. Sjukligt rent utav! Han blev inte klok på inströmmande tankar. Han stängde av dem så gott det gick och återvände till det vita pappret utan skavanker.

Knorr.

Knäckebrödet utan tillbehör verkade ha gjort sitt som frukost. Mer hade han inte hunnit med innan han fick stressa på med skorna och kappan för att hinna med tuben och på så vis inte missa första lektionen som han lyckats med tidigare under veckan. På tåget hade han hittat Johan som såg mer död än levande ut med hängande tuppkam och trötta ögon.

  Max hade inte ens försökt att få ur något mer än ett gutturalt hej från sin vän så tidigt på morgonen. Det var bäst att inte väcka odjur som sov speciellt inte om de hette Johan och hade varit ute under mestadelen av veckan.  Lektionerna hade i alla fall flutit på segt, först matten där han verkligen satt fast för sjuttioelfte gången. Han ångrade fortfarande att han hade hoppat av matte B i tvåan och fick läsa upp den som ett individuellt val i trean istället. Slutbetygen blev nog inte så fina om de nu sållade bort alla ämnen och såg ner på mattekurserna.

 Så hade magen börjat balla ur redan i första period och då så funkade varken resten av mattelektionen eller början av musiken. Och inte resten för den delen heller, men då var det Basse som spökade.

Max fick dra en svepande hand över luggen som inte ville vara där den skulle. Han funderade allvarligt på att klippa av den, men då skulle han antagligen sakna den så mycket att han hatade sig själv i resten av sitt liv och försökte limma på den med Karlssons klister eller något skulle inte var direkt lyckat.

Han satt placerade ganska långt bak i det rektangulära klassrummet och hade god uppsikt framåt. De flesta av hans klasskompisar var svartklädda och hade huvudena med alla möjliga hårfärger lutade ner över bänkarna för att gömma så mycket som möjligt av sina respektive idéer. Några stack ut mer, som Hanna.

  Med sitt rosa hår och babyblå klänning mönstrat med döskallar lyste hon upp hela tillvaron. Det hela blev inte sämre av att hennes huvud gungade fram och tillbaka i takt till musiken hon lyssnade på. Inte konstigt att hon var uppåt med tanke på att hon hade fått passion att jobba med och skrev som en besatt. Max log snett för sig själv och funderade på om det var Johan texten handlade om. Kanske inte så svårt att lista ut ändå med tanke på hur positiv hon verkade vara till det hela medan orden ramlade ut från kulspetspennan.

Max tittade ner igen, han kunde inte sitta och studera stackars arbetande Hanna i evigheter medan han inte gjorde ett dyft själv. Men blicken kunde inte låta bli att leta sig runt och han beslutade sig för att plugga över kvällsmaten istället eftersom att det inte passade sig nu.

  Det kanske var hjärnstillestånd eller något annat dramatiskt som hade lagt sig över den tunna pojkens axlar som någon extra börda. Nu var det verkligen dags för stopp. Kunde inte Conroy bara släppa dem så fort som möjligt? Magen var i samma tillstånd som typ ett halvt ödelagt Pompeji. Och så kom stunden han hade väntat på i säkert hela sitt liv.

  ”Då är det väl dags att släppa iväg er till lunchen nu då. Jag tror att Hultins mage är extra elak eller något liknande idag så det är bäst att ni kilar.” Conroy reste sig upp och drog en hand genom sitt irländskt röda hår och blinkade åt Max så att denne blev knallröd i ansiktet. Hur hade det lyckats låta enda fram dit? Lyckat slut på en lyckad lektion.

  Han kurade ihop axlarna och reste sig snabbt upp för att kunna följa den strida strömmen elever ut genom salen. Många gånger hade han tänkt tanken på att vara tjugo centimeter kortare än vad han redan var och på så sätt försvinna ner till tjejernas nivå och bara kunna gömma sig om det var något. Nu var det inte lika enkelt med hundraåttiocentimeter i strumplästen, och det såg mest sjukt ut när han försökte komma bort från allt genom att kuta med ryggen. Det skulle sluta med att han fick gå med rullator eller sitta i Permobil redan när han var tjugofem om han fortsatte.

  ”Maxi, hur gick det för dig?” Hanna klappade Max vänligt på axeln och slöt sig upp vid hans sida och log brett mot honom. ”Jag tror att man kunde höra din mage bort till aulan så som den lät.”

  ”Ha ha, väldigt kul ska du veta!” Max räckte ut tungan och knep ihop med ögonen så att ögonfransarna slog emot kinderna. ”Och nej, det gick inte alls. Fast att det är det jag är bäst på att vara liksom så verkar det inte funka alls.” Max gnuggade sig frustrerat i ansiktet till han trodde att han gnuggat bort huden helt och hållet.

  ”Alla har sina dåliga dagar Max, så är det bara”, sa Hanna och lät sådär bildad. ”Men jag tror inte att du ska göra sådär för det kommer sluta med att du är svart i hela ansiktet.”

  ”Oh! Jag får damp på skiten. Det suger att vara svart nere vid läppen för att man är trött och att kajalen tar slut när man överdoserar som jag och min mage är hungrig men jag vet inte om jag vill gå för samhällarna har lunch samtidigt som oss idag.” De sista tre orden kom farande ut ur hans mun fort som attan eftersom att han höll på att gå rakt in i en pelare.

”Herregud se dig för!” Hanna spärrade upp sina ögon och hennes min formades till ett oroligt streck av hallonsmak. ”Du kan ju bli ihjälslagen om du fortsätter. Du får ju för fasan använda skyddsväst eller nått…” Så kom hon av sig. ”Vad har samhällarna med det här att göra?”

  ”Äsch, egentligen ingenting. Men jag menar liksom du vet hur jag är.” Max rodnade och armkrokade försiktigt flickan med rosa hår för att inte komma bort från henne.

”Aw. Du är ju så söt hela tiden. Men det är ju idag vi har lunch tillsammans med de andra så jag tycker att du ska följa med. Annars kommer du dö av svält innan du kommit genom svenskan sen.” Hanna log och stannade Max för att kunna ge honom en kindpuss som skulle värma upp hela hans kropp.

”Men jag kan äta godis istället eller nått…” började Max men Hanna avbröt honom.

  ”Max, jag vet att du inte går upp i vikt av godis men när du blir gammal och gaggig så kommer du prisa mig högt för att du inte fick den där magen du skulle ha fått om jag inte sa till dig att du inte fick äta godis, så tyst med dig. Jag ska gå och leta reda på Johan borta vid scenen och så syns vi sen i matsalen. Är det okej?”

  ”Eftersom att du ser ut som en solstråle kan jag faktiskt inte bli sur för att du lämnar mig såhär alldeles ensam i tvåor och treors våld. Gå och hämta din prins så går jag och lämnar den här skiten medan du hittar honom. Jag lovar att sluta äta godis som mat och gå nu, hej då!” Max flinade och vinkade bort Hanna som vände sig om och med lätta steg försvann bort.

  ”Det är faktiskt du som är solstrålen här Maxipojken!” ropade hon och vände sig om så att hon gick ett par steg baklänges. Hans vän.

Fanns det verkligen plats för honom också?

  Max rynkade pannan och såg ut över det blandade havet av samhällare, naturare esteter och gud vet vad. Han försökte lokalisera resten av gänget som lyckats anlända betydligt tidigare än han själv.

  Först så hade han olyckligtvis hamnat bakom en bunt nachochipskastande sportfånar som roade sig med både det ena och andra. Den andra olyckan hade kastat sig över honom när hans stackars pengar fastnade i läskautomaten och skapade en kö med lättirriterade och stötta elever bakom honom. Lyckligtvis hade han turen att roffa åt sig glaset innan svetten trängde genom t-shirten han hade under sin svartvitrandiga Hood-tröja och folk började skrika på honom för att han var för långsam.

 Blicken sökte sig ner och snabbcheckade de svarta jeansen och tröjan han hade på sig så att den inte lyckats bli skitig. Han skulle antagligen inte klara av att samhällarna skrattade åt honom och vrålade så att han tappade maten på någon annan stackare.

Medan han sökte bland borden efter regnbågens alla färger såg han ner på sin tallrik mellan varven för att slippa ögonkontakt från oväntade människor han förmodligen inte tyckte om.

 Grönsakerna och köttfärsröran var ändå ingenting som han intresserade sig för. Det var mer att Basse rumsterade om och tanken på att Johan antagligen skulle äta upp hälften av hans mat för att han bara pillade i den.

  Basse var det mer återkommande ämnet som på något sätt rullade fram som någon slags elektrisk banderoll som fortsatte att blända hans ögon.

  Han liksom, shit, det gick inte ens att fortsätta tankarna på Basses oj då i telefonen. Vad skulle Basse säga om han träffade Max i verkligheten? Vad skulle han göra när…

  ”VI GRATULERAR, VI GRATULERAR!”

  Max dog.

  Hans hjärta stannade upp, vartenda hårstrå på kroppen stod rakt upp som om de fått en stöt. Pulsen gick upp i hundraåttio på en nanosekund och han förstod inte riktigt vad kroppen ville förmedla till honom. Var han död eller levde han tillräckligt länge till för att kunna dö en gång till ifall att han redan gjort det en gång? Han var i alla fall säker på att han skulle begå självmord genom att dränka sig i handfatet på toaletten efter att han hade lyckats ta sig från matsalen i helt format. Han såg allting i slow motion, hur Reenstiernas kompis kastade sig upp från stolen, hur colan flög över huvudet på honom och landade på en gul piké.

  Allting dog ut. Sången, skratten. Allt han såg var Reenstiernas före detta gula tröja som nu var colakladdig och hans egna darrande händer som höll kvar brickan i ett krampaktigt grepp. Han kunde höra sina egna förstärkta hjärtslag.

  Alla såg honom. Ögonpar efter ögonpar var riktade mot honom och hunken som såg annat än lycklig ut. Max kände frossan stiga fram, han letade febrilt efter backup medan Reenstierna utbrast : ”Vad i helvete?”

Det var mer riktat som en fråga, men Max kunde inte ens sära på läpparna för att tungan skulle kunna slinka ut och väta dem. Han reagerade med att ta till sin försvarsställning, uppdragna axlar och kutande rygg.

”Vad fan håller du på med? Är du helt dum i huvudet eller?”

Helvete. Tröjjäveln kostade antagligen multum. Han skulle få leva på nudelspa resten av året och lite till om han skulle ha råd att ersätta den han just förstört.

  ”Förlåt… Det var inte meningen”, viskade Max och kände att rösten var nära att brista.

Öronen började tappa kontrollen, de stängde av vissa delar och lämnade kvar de värsta när Reenstierna fortsatte sin utskällning. ”…Så jävla slut i huvudet.” Livslågan trappades ner en aning. ”…Gå och dö eller något!”

 Max krympte ytterligare. Han var tvungen att säga något. Han fick inte stå där alldeles tyst och vara den där alla förväntade sig att han skulle vara!

”Kanske inte… Men…” Herregud.

Nu gick det inte längre, det fick bära eller brista. Ögonen sved, de blev märkbart tårade. Fan, han visade sig svag igen.

”SKA JAG GÅ OCH SLÄNGA COLA ÖVER DIG BARA SÅDÄR ELLER?! Jävla missfoster!” Snyggve trängde sig förbi honom.

Han luktade gudomligt.

”Jag kan köpa en…” Försökte Max men sa inte mer. Det var ingen idé att ens försöka yttra sig något mer eftersom att Reenstierna bara ville se Max utplånad från jordens yta.

 

 

Max slog upp ögonen och såg upp i ett mörkt tak. Lika snabbt som han öppnat dem satt han sig upp och sträckte ut armarna tills det sved i lederna och kom fram till att han var en aning ringrostig. En gäspning lurade sig fram och han kände sig inte allt för vacker när ansiktet formades efter munrörelsen och fick honom att kröka på hela ryggen.

  Det var dagen med stort D, dagen han äntligen skulle kunna kolla upp Basses riktiga identitet. Egentligen var det hela ändå ganska komiskt samtidigt som han drog sig för att berätta sanningen för sig själv.

  Samma skola, samma korridorer i tre år tid och aldrig sagt hej till varandra? Det var inte rimligt för fem öre! Han ruskade demonstrativt på huvudet. Det var bara en sådan sjuk tanke att de inte vetat om varandra och inte kommit på det under den tid de pratat.

  De kunde ha sett varandra flera gånger, glidit förbi och låtsas som inget medan de i själva verket gick och ruvade på hemligheter gånger två. Basse kanske till och med var en av dem i Samhäll som lyckats göra alla esteter till mobboffer. Eller? Det kändes inte direkt Bassigt.

  Men risken fanns ju där, och Max hade inte glömt bort hur Basse reagerat när han talat om att han gick estet. Stämpeln hade träffat hans panna alldeles för snabbt av den påstått snygga Basse.

  Visst att självförtroende var ett stort plus och Max inte hade det alls, men ändå? Att säga till en annan människa att man var det var väl ändå lite att ta i lite?

  Max fumlade sig ur sängen och letade sig långsamt fram till skrivbordsstolen där han redan förberett dagens kläder kvällen innan.

  Han drog på sig de svarta jeansen så fort som möjligt eftersom att kylan i rummet började tränga sig genom hans vita hud. Den knottrade sig alldeles för fort och han drog efter andan. Ett finger svepte långsamt över den platta bröstkorgen som skälvde till innan han fick tankarna åter och kunde dra på sig den vita KENT tröjan som han avgudade över nästan allt annat. Jocke Berg hade faktiskt klappat honom på axeln en gång när han hade haft den på sig och det var ett sånt där ögonblick han aldrig skulle glömma. Ganska barnsligt och så, men för Max var det ändå stort. Pojken skulle aldrig glömma bort glädjen som hade speglats i hans ögon den dagen, den stunden.

Prassel.

Någonting rörde sig utanför hans dörr. Var det Hugo som ville veta vad han sysslade med som vanligt? Max log åt bara tanken. Fast, han hade fel.

  ”Gubben, är du vaken?” Carins trötta stämma bröt tystnaden.

  ”Jaa mamma, håller på med kläderna.” Hans röst dog ut i mörkret och försiktigt trevade Max sig framåt.

  ”Bra, frukosten finns redan på bordet. Hugo sover så ta det försiktigt när du går in på toaletten för jag antar att du ska in dit.”

  ”Uh, ja det ska jag ju”, svarade Max men utan gehör. Carin hade redan gått sin väg utan att vänta på svar från sin äldste sons sida eftersom att hon redan visste att han skulle ta det lugnt för sin lillebror skull.

  Max gäspade ytterligare en gång och tog sig ut i hallen som endast var upplyst av den svaga hallampan. Han tassade försiktigt in på tå och stängde toalettdörren tyst efter sig.

  Med kisande ögon drog han på ljuset och studerade sig i spegeln för en kort sekund. Han kunde då inte säga att han var snygg, knappast söt – om man nu kallade en kille för söt.  Det kändes till och med en aning lättat att ha vetskap om att inte äga någon skolkatalog eftersom att han då slapp att veta hur han såg ut på kortet. Hur Malin, Johan och Hanna än tjatat hade han vägrat att se på det eftersom att han visste att pandan som skulle ses där inte var fotogenetisk.

  Två silvergrå ögon stirrade stint på en spegelbild som inte rörde sig en millimeter. Det fanns ingenting där att hämta mer än frustration. Pojken började gå på ansiktet med sin svarta krita och spegelbilden följde samma exempel. Han ramade in sina sjöar med svart och hjälpte de redan mörka och långa ögonfransarna att göra resten mer personligt.

  Han såg upp på resultatet och kände sig redo för att möta världen ytterligare en dag. En dag som kanske skulle bli bättre än vad alla de passerade varit.

 

Det var ett ensamt pandaansikte som klev av tåget för att påbörja sin vandring till plågans eget hus. Allt för sent hade ynglingen kommit på att hans vän Johan inte alls skulle vara i närheten av tunnelbanan på nästan hela dagen. Max rättade sig själv. De skulle inte åka med tuben alls efter att de skulle bli släppta från plugget. Alla skulle hem på förfest hos Hanna där de extra ombytena kläder skulle kastas fram och dras på under all hast. Sedan följde timmar, eller i alla fall en timme med underhållning av ansikte, hår och accessoarer. Det var fest på Östermalm som gällde, tro det eller ej. Max kunde inte släppa tanken att han skulle på fest med Johan hos någon som kände den där Hampus.

  En samhällare som frivilligt umgicks med sådana som dem? Hur skulle inte de bli utpekade och skrattade åt där i lägenheten som antagligen var urflott? Max rös och drog efter ett par riktigt djupa andetag. Han fick inte tappa greppet innan han hade kommit någonstans. En snabb blick mot påsen han höll i handen för att se så att han inte hade glömt något – man kunde urskilja de röda stuprören och den svarta t-shirten genom den tunna vita plasten. Nitskärpet hade han redan på sig rädd för att påsen skulle gå sönder av de vassa taggarna.

  Det var knappast tyst och stilla på perrongen han hade gått av på. Allting var som vanligt, Stockholm hade återigen klivit in i sina morgonrutiner ännu en fredag och ingenting verkade ha ändrats sen gårdagen. Befolkningen som sprang så att benen såg ut som trumpinnar var där och likadant några enstaka kontrollanter som kollade efter plankare. Enda skillnaden var dock den att såväl gamla som unga vågat ta av sig otympliga tumvantar och enorma stickade mössor för att vädra in de nya ljuvare graderna.

  Max tog mod till sig och klev rakt ut i kaoset av människor. För ett ögonblick trodde han att hans kropp skulle bli bortsvept av axelknuffningar från halvspringande affärsmän med frukost i ena handen och portföljen i den andra. Själv försökte han ta det så lugnt det gick i virrvarret av uppstressade stackare.

  Musiken fick honom att andas bort de sista oroligheterna som festen gav honom och lät den tunna kroppen att dansa fram över lagda stenplattor. Steg för steg flöt fram och undvikandet av sådana saker som blöta pölar och A–brunnar gick alldeles förträffligt.

  Vad gjorde det honom om det hände något litet – ett trasigt byxben eller ombytligt humör spelade ingen roll. Inte idag i alla fall.

  Med ett leende på sina flickfylliga läppar travade han bokstavligen talat in på skolområdet. För att vara extrem och överraskande gjorde han en liten enkel piruett som en riktig Prima Ballerina och fick rökande klasskamrater att chockat öppna munnen så att hakan dinglade nere i knävecken. Glasdörren gled smidigt upp under hans hand och ingenting verkade kunna gå fel.

  Så snart han kom innanför dörrarna och tagit de kämpiga stegen över entrémattan som var långt ifrån fri från grus stannade han. Kvävd av hundratals olika parfymer som blandat sig till en tjock klibbig ånga fortsatte han sin väg bort mot skåpen med en viss osäkerhet i skorna.

  På höger sida stod estetfotograferna med sina systemkameror och häckade, på den andra sidan stod esteterna och blängde surt på sina konkurrenter längre ner i korridoren. Vilka de var behövdes inte ens nämnas och Max drog ner luggen så att den föll tätt över ena ögat utav ren reflex. Bättre att ha ett dolt än att synas helt och hållet.

  Med en beslutsamhet som även överraskade Max själv knuffade han sig genom en grupp ettor – de var väl de enda han egentligen vågade göra motstånd emot.

  Han tycktes känna de skannande blickarna de gav honom från topp till tå sisådär tio gånger i sekunden.

  Försiktigt fiskade han upp nyckelknippan ur rockfickan samtidigt som han bet sig hårt och länge i underläppen för att kunna sansa sig en smula. Det sista han ville var att nycklarna skulle falla i golvet och bli bortsparkade av någon rebellisk liten minderårig skit som ville mucka med honom.

  Skåpsluckan sköts upp och han försökte pressa in påsen med festkläderna så försiktigt som möjligt eftersom att han hatade att ta på sig byxor med veck på. Ett kollegieblock lyckades smita ut ur hans järngrepp och papper spreds ut över det skoblöta golvet.

  ”Helvete!” utbrast Max och slog sig själv i pannan. ”Och om det är någon som lyckas är det naturligtvis jag!”

  Gruppen med ettor skingrade sig snabbt och verkade tycka att det var bäst att röra på sig innan tredjeringaren började med några stridskonster. Skenet kunde ju faktiskt bedra, men i det här fallet kändes det inte som någon stor risk att pandaansiktet skulle utföra någon mer känd krigskonst.

  Max slog sig ner på huk och började ta upp de en aning blöta papperena med utsuddat bläck. De flesta var ofärdiga sångtexter, sådant som inte var något att ha. Annat var mer intressant att spara, intervjuer av olika band och låtrecensioner.

  ”Går det bra eller?” en ljus röst träffade Max.

Han trodde inte riktigt sina ögon när ett par små händer med tillhörande ägare började hjälpa honom att få upp resten av det utspridda.

”Eh, faktiskt inte. Men det blev bättre när du kom och hjälpte”, sa han och såg upp mot Malin vars hela ansikte log. Håret stod som vanligt åt alla håll och kanter och kajalen hade gått på hårt denna fredag.

  ”Skönt att höra”, log hon återigen och reste sig upp samtidigt som han själv och slätade försiktigt ut den skotskrutiga kjolen mest för att ha något att göra.

  ”Ha! Tur det då.” Max flinade och tryckte in resten av skolmaterialet och rocken i skåpet.

  ”Inte lustigt att det väller ut”, påpekade Malin och nickade kort mot skåpet som Max precis hunnit stänga.

  ”Äsch, jag vet. Men ändå, det är för lite plats till mycket saker. Det är i alla fall min åsikt.”

De började röra på sig bort mot trapporna för att kunna ta sig till lektionssalarna.

  ”Jag vet”, svarade hon kort och höll jämna steg med sin vän. ”Jag hörde att du skulle på fest ikväll”, tillade hon.

  ”Jaså? Eller ja just det.” Max kliade sig bortkommet i nacken. ”Jag ska ju det, men det känns helt idiotiskt. Jag på Östermalm?” Han skakade på huvudet.

  ”Det kommer nog gå bra ska du se.” Malin log svagt. ”Jag är inte ditbjuden, men jag vill inte heller. Torkel ska dit och jag klarar inte av att se den idioten för tillfället.”

  ”Så pass?” Max vände sig mot Malin för att se på sin väninna. ”Hur kommer det sig då?”

Malin stannade upp och såg sig omkring. ”Alltså förlåt Max, jag har varit värsta Bitchen.”

  ”Malin… Det hör ju inte till ämnet.” Max höjde på ögonbrynen och blev varm inombords. Han var glad att Malin hade kommit till honom och sagt något i alla fall.

  ”Nej jag vet det, men jag har varit dum i huvudet och jag vill inte att du ska tycka att jag är någon idiot, så förlåt.” Hon la en hand med svartmålade naglar på hans kind.

  ”Okej då”, medgav Max. ”Lite idiot var du ju allt, men det är lugnt, du sa ju förlåt eller hur?”

  ”Oh! Jag blir tokig på dig ibland Maxi!” Malin log och drog bort handen. Deras vännerproblem verkade ha löst sig till sist.

  ”Jo jag vet det, och speciellt att du egentligen är tokig i mig.” Max flinade och tog sig upp för första trappan.

  ”Eller hur!”

  ”Jovisst!”

  En tredje röst lade sig i konversationen.

   ”Men nu när allt är frid och fröjd igen och lejonhonan och bögen äntligen slutit sig samman tycker jag att jag skulle kunna få låna Max ett tag Malin. Jag Johan, den heliga ledaren av gud vet jag behöver vår gemensamma vän ett slag. Om du ändå finner dig i att protestera får du allt vända dig till den lokala upplysaren och fylla i vårt kontaktformulär!”

  Johan studsade på stället och såg allt för komisk ut så både Malin och Max kom att frusta av skratt. Tuppkammen stod på ända och den tjocka kedjan rasslade i byxorna.

  ”MEN SERIÖST MAX KOM NU DÅ FÖR FAN!”

  ”Låt gå för den här gången då”, muttrade Malin trumpet. ”Tro inte att jag ger mig utan kamp nästa gång för att jag gör det nu!”

  ”Det blir ingen mer gång sköna fröken”, sa Johan och drog tag i Max.

  ”Hallå, har jag inte en egen åsikt i den här dialogen eller?” Max protesterade högljutt.

  ”Nej, inga som helst. Kom nu, jag vill prata med dig.”

”Nå?” Frågade Johan nyfiket och skakade Max så att dennes tänder skallrade.

  ”Nå vad?” upprepade Max fjantigt och bet sig i tungan för att hålla sig för skratt. Det bubblade inombords och han hade inte känt sig så fjollig på länge. Någonting höll på att hända, det var han riktigt säker på.

  ”Du vet mycket väl vad jag menar!” hetsade Johan och kastade blickar åt båda hållen som om han skulle vara förföljd av någon. De hade placerat sig utanför samhällssalen och några meter bort kunde man skymta mattesalen som för övrigt var upplåst.

  ”Ska du kolla honom idag eller?”

  Max drog sig från att svara. Han rätade försiktigt till papperena och blocket han hade i handen för att fylla ut tiden.

  ”NÅ?!” Johan vrålade och ett gäng från hans klass hoppade högt. De hade inte sett att Johan The smurf var där och fick hjärtklappningar av hans utbrott.

  ”På rasten… Vi kollar katalogen i receptionen så fort som möjligt.” Max stannade upp med orden. ”Han sa att han var snygg. Vad för normal kille skulle göra det till någon han antagligen ska träffa?”

  Johan såg snett på honom. ”Antagligen någon som gick där”, sa han och nickade bort mot en samhällsklass som verkligen var ute och cyklade på fel plan av skolan. Det verkade som att det kryllade av dem när man verkligen inte orkade med plasticgängen.

Max suckade. ”Antagligen.”

  ”Men haka inte upp dig på det nu Maxi. Det kommer trots allt bli bra, de gäller ju bara en bild!” Johan klappade honom i ryggen så att det värkte mellan skulderbladen.

  ”Nej men ändå, han kanske är jättesnygg! Eller så ser han jätteful ut och mitt egentliga ego träder fram och sen så blir jag patetisk och sen kommer han hata mig i hundra år och så kanske han häller frätande syra på mig när jag sover eller något för att jag inte uppnådde hans förväntningar!” Max hyperventilerade och grep tag i Johans axel så att fingrarna vitnade.

  ”Maax, lugna ner dig. Det är nog bäst att du pallrar dig in till samhällen innan de börjar efterlysa dig. Man vet aldrig med din klass när det gäller dig.”

  ”Uh.” Max suckade. ”Du har så rätt. Det verkar som att de redan gått in faktiskt”, konstaterade han och hörde stolar som skrapades mot fult tråkigt golv.

  ”Det vet du väl att jag har, jag litar på min förmåga och det borde vara samma hos någon annan också.”

  ”Gå och självdö eller något!” Max vinkade bort Johan med en avfärdande gest och slank in i klassrummet där hela hans klass vände sina blickar för att möta hans.

 

Han var först ut ur klassrummet och kände att han var i närheten av en blackout. Det snurrade runt i huvudet som om han gjort alldeles för många piruetter gång på gång. Fötterna verkade gå helt av sig själva samtidigt som huvudet hängde någon annanstans och hela tiden upprepade han lugna ner dig till sig själv.

PsykoMax var i farten igen med sina uppspärrade kajalögon och vidöppen mun.

  Han hade väl aldrig trott att Basse skulle gå på Östra Real – precis som han själv. Det var ju för fan helt omöjligt! Något felstavat ord och sen en relation på högsta möjliga nivå. Och snygg? Jösses, han hade väl aldrig tänkt sig att det var någon i stil med Reenstierna eller hans piffiga vänner som hade korsat Maxs väg.

  VADÅ SNYGG?! Det gick verkligen inte att släppa det. Gåshuden letade sig fram över armarna samtidigt som han svängde åt höger för att hoppa ner från de kommande trappstegen. Tanken slog honom plötsligt.

Tänk om han skulle möta Basse på väg till receptionen och Basse visste att det var Max som gick förbi och Max klantade sig sedan skulle han upptäcka det i korridoren och välja att självdö eller något istället för att återgå till att leta efter Bassestackaren.

  Så allvarligt var det typ.

  Eller att han stod där och väntade för att sedan hoppa fram som värsta miffot eller något och vråla ”här har du mig fuling!” Möjligheterna var många och Max tänkte alldeles för mycket som vanligt.

  Men varför var Basse tvungen att gå omkring i samma korridorer som han själv? Tänk om han var värsta ful och var typ världens stalker när allt kom till kritan. Fast då sa man ju inte direkt att andra tyckte att man var snygg.

  Det fanns ju sådana med stort ego som trodde det bästa om sig själva hela tiden fast att det egentligen var raka motsatsen till vad de var i verkliga livet.

  Alldeles för sent att tänka så nu, han hade ju avslöjat i stort sett allt han kände för Basse både på telefonen och via snabbmeddelanderutan på MSN.

  Och han var väl inte direkt den som var speciellt utseendefixerad. Det var väl bara alla andra överdrivna dumhuvuden som var det?

Nu fick han skärpa sig.

Receptionen närmade sig och han såg den alltid lika gåtfulla Sonja sitta och skriva på en gul post it lapp med sin röda bläckpenna.

Nu eller aldrig.

”Ursäkta, skulle jag kunna få låna skolkatalogen?”

  Nu var det i alla fall sagt. Nervöst drog han ner luggen över ögonen samtidigt som han började bita sig i läppen igen utav ren vana.

  Sonja såg upp på Max och nickade kort, log och rullade iväg på sin exklusiva datarullstol och kom snart tillbaka med skolkatalogen fotobolaget hade designat.

  ”Du får inte gå ifrån med den i alla fall”, sa tanten snällt och petade upp de hornbågade röda glasögonen som hade ramlat ner på nästippen.

  Han skakade på huvudet som för att acceptera hennes regler och blev iskall. Han hade fått syn på det som inte alls fick finnas där. Det smakade bittert i munnen, och till råga på allt kändes det som att han fick kväljningar.

  Reenstierna. Vad gjorde han där? Max fick för sig om att svetten bara rann ner för pannan på honom fast att det bara var inbillning.

Snyggot verkade ha problem med att hålla ansiktsmusklerna i styr. Max blev dämpad. Han visste att han var ganska barnslig och hemsk men att skratta åt en person när man själv var helt ensam tog väl ändå priset.

  Reenstierna måste tro mycket bra om sig själv ifall att han kunde skratta åt en person som inte ens gjorde sig till eller hade gjort något riktigt skrattretande.

  Av någon anledning kunde han inte låta bli att se på Reenstierna en gång till, bara för att smaka på det där skalet som verkligen dröp av självsäkerhet. Max kunde inte låta bli att fokusera på kläderna Blondie hade kastat på sig. Eller, det var nog helt fel att slänga ur sig ett adjektiv som kastat om man tog sig en titt på Reenstierna som antagligen planerade månader i förväg vad han skulle ha för kläder på sig. Den mörkblå långärmade tröjan framhävde de snygga musklerna som verkade leva ett eget liv när ägaren rörde på sig för att flytta över vikten på det andra benet. Max kunde inte låta bli att erkänna – Blondie var förbannat snygg i mörkblått hur man än vände och vred på det.

  Max rös till. Han hade verkligen inte tid att stå och studera skolans fräckis sådär i evigheter fast att han var snyggare än Johnny Depp.

  ”Hittar du honom?” Johan hade slutit sig upp bakom Max och den sistnämnda tackade och lovprisade den som försett honom med någorlunda punktliga vänner.

  Johan var så uppspelt och nyfiken att hans egen rädsla för att Reenstierna skulle sprida falska rykten om honom bara för att ha något att göra försvann.

  ”Nej, jag måste hitta samhällarna först.” Max suckade och ställde sig medvetet närmare Johan för vidare uppstöttning ifall att det hände något.

”DÄR, DÄR! SAMHÄLLSKLASSER!” Johan skrek så högt och nära Max huvud att han trodde att trumhinnorna sprack. Han hade delvis haft tur i oturen och flyttat på sig så att han undkom Johans kängbeklädda fot när kompisen studsade upp och ner som en överspelt femåring.

  Max kände de tunna fotopapperena smeka fingertopparna och han vände försiktigt blad. Allt för att det skulle gå så långsamt som möjligt, så att hans hjärta skulle lugna ner sig.

  ”Gud… jag vågar inte kolla”, mumlade han och började leta efter Basses namn med hjälp av att följa listorna med sitt finger.

  Han såg upp från katalogen i typ tre sekunder och fick syn på Reenstierna som verkade vara lika nyfiken som Johan med uppspelta ögon.

 Vad gjorde han där egentligen?

  ”Dessutom”, tillade Max och återvände till katalogen. Han sänkte volymen på rösten. ”Så kommer Mister Perfect snart hoppa på mig och döda mig eller något.”

  ”Vadå?” viskade Johan tyst och de såg båda bort mot Reenstierna som gömde sig bakom en bunt papper. Hade han tänkt att byta kurser bara sådär mitt i terminen eller? Jäkla mysko människa det där.

  ”DÄR, DÄR ÄR HANS NAMN!” Johan började med sin teaterapteknik igen och Max tappade totalt hakan. Han var nära att hosta och dra till med världens ordspya men han lugnade ner sig till den milda grad att han kunde yttra sig någorlunda.

  ”Oj.” Han fick inte fram något bättre för stunden. ”Han var ju ful, han sa att han var snygg.”

Shit.

Det var ju inte alls vad han hade tänkt sig. Max blev illa till mods. Vad skulle han säga till Basse? ”Asså du sorry jag tror att vi skiter i det här för att du är ful som stryk och det kommer inte funka för fem öre.” NEJ! Var det verkligen han som tänkte det där? Han var lika patetisk som alla andra, lika jäkla ytlig.

  Men Basse hade faktiskt sagt att han var snygg! Klart som fan att man blev värsta chockad.

  Med finnar i ansiktet som till och med överskred Lisas i hans klass antal blemmor och brillor från början av nittonhundratalet var han ingen direkt skönhet. Han var en typisk portföljspojke med stärkta skjortor och skulle antagligen fastna med arslet i en kontorsstol redan vid tjugo års ålder och dö i samma stol trettio år senare av övervikt.  Gud, vad hade han gett sig in på?

  ”Finns det ingen med samma namn då?” Johan försökte i alla fall tappert och slet till sig katalogen så att han skulle kunna kolla genom de sista sidorna.

Nej det fanns det inte. Ingen mer jävla Sebastian än Eksjö.

Max dunkade huvudet i receptionsdisken och Sonja såg på honom med något mörkt i blicken. Hon ville väl inte att våldsamma elever skulle komma och våldgästa henne sådär.

Jag dör.

”Jag är ledsen Maxipojken det verkar faktiskt som att det är han. Samhällare har alltid för högt självförtroende, han kanske typ trodde att han var som den där Reenstierna eller något?” Johan klappade Max på axeln.

  Reenstierna måste ha hört vad Johan sa till Max eftersom att Johan sedan utbrast :

  ”Vadå? Det var en komplimang! Tjenare Hampus, vi syns ikväll!”

  Johan var alltid lika trevlig mot vem det nu än var som kom och gick oavsett om de var estetare eller samhällare. Han drog till sig Max som kände sig totalt miserabel där på sin dödsplats.

 

 Det var tänkt att matsalen var deras nästa anhalt, men Max skakade på huvudet och vägrade att gå längre än till skåpet.

  ”Men kom igen nu Max då”, sa Johan och suckade. ”Du måste ju äta fattar du väl.”

 Han vilade handen på ett skåpstak och såg med vädjande ögon på sin vän.

  ”Seriöst…” Max tystnade. ”Jag har ingen lust alls och kommer bara att må illa.”

  ”Men det kommer ju inte bli något käk i kväll fattar du väl. Visserligen går vi dit vid tiotiden eller nått men ändå det lär ju inte bli mat innan sju”, förklarade Johan med mjuk stämma och det verkade som att han förklarade något invecklat för en treåring med inlärningssvårigheter.

  ”Jag hade väl inte tänkt annat heller. Jag får väl käka godis eller något annat.” Max försökte kontra med nödlösningar men det gick inget vidare.

  ”Eller hur, kom nu!” Johan grep tag i Max tunna överarm och Max kunde nästan se hur blåmärkena trädde fram bara sådär. ”Du har en lektion kvar.”

  ”Jag hade tänkt skita i den faktiskt”, Max rodnade.

  ”Tänkte och tänkte”, fnös Johan bittert. ”Det är ju ingen idé att du ljuger om schemat för det kan jag utantill. Och jag tror inte att du behöver mer frånvaro, eller hur?”

  ”Mjo… Det är ju det jag vet. Men kör till då, jag följer med men inget mer. Jag har inte kopplat samman namnet Basse och adjektivet ful än.” Max grimaserade och kände sig elakare än vad Reenstierna varit mot den där Anna Svensson. Ibland hatade han verkligen sig själv för det han tänkte på. Basse kunde väl inte rå för att han var ful heller, och Max hade aldrig varit den som dömde personer efter att ha sett en enda bild. Basse var ju ändå världens schystaste människa. Skulle de inte kunna försöka, en gång i alla fall? Allt hade ju varit så bra fram till nu.

 När hade han blivit så ytlig?

  Det var ju faktiskt Basses personlighet han förälskat sig i, inte utsidan.

  ”Maxi, jag håller grymt med dig och jag vet att du gått på en nitlott. Men ändå, han är ju fortfarande den Basse som du lärt dig att tycka om?” Johan höjde på ögonbrynen och skannade genom Max bit för bit. ”Men de där glasögonen är ju värre än de min moster Asta har!”

  ”Din moster Asta är snyggare än vad Sebastian Eksjö är.”

”Jösses, du har rätt!” utropade Johan. ”Jag har äntligen hittat den fulaste människan på jorden!”

  ”Och det är han jag typ gått och kärat ner mig i? Shit, jag behöver en tandborste och en toalettstol snarast möjligast.”

  Det där var bara så jävla onödigt.

  ”Din lilla satunge!” Johan skrattade. ”Jag visste att du innerst inne var en riktigt jävlig jävel!”

 

 

”Kan det ta sådan lång tid att slå in en portkod eller?” gnällde Max och svängde fram och tillbaka med sin påse som för övrigt kändes som att den vägde ett helt ton mer än tidigare. Han frös om tårna och tyckte att de hade varit ute på stan alldeles för länge vad hans smak anbelangade. Mörkret hade ramlat in ganska fort efter att klockan passerat fem och han kände att lampan över porten inte alls räckte för att se vad man knappade in för siffror när man dessutom stod med feta vantar på sig. Nu började klockan närma sig åtta och han frös sjukt mycket om benen som inte var direkt skyddade mot Marskylan.

  ”Sorry grabben! Om man har tumvantar kan man faktiskt slå fel kod en gång”, skrattade Hanna vars kinder var äppelröda.

  Hennes gråblå ögon glittrade när hon vände sig runt för att se på både Johan och Max som stod bakom henne och hoppade upp och ner för att hålla värmen.

  ”Sen så kan ju inte jag rå för att du inte åt den där kycklingssoppan”, sa hon sedan muntert. ”Den var faktiskt helt okej med en gnutta salt.”

  Max stoppade två fingrar i halsen. ”Du vet att jag inte tycker om broccoli och bacon. Det funkar bara inte.”

  ”Sen så är du ju kräsen och får allt du pekar på av mamma Carin”, sa Hanna som visste att Max var långt ifrån kräsen. Hon släppte förbi de halvt ihjälfrusna pojkarna så att de kunde gå in i trapphuset före henne.

  ”Vadå kräsen”, muttrade Max medan han tog två trappsteg åt gången. ”Har du möjligtvis inte sett Sebastian Eksjö?”

  Hanna och Johan ar inte långt efter honom och de fortsatte upp till tredje våningen där Hanna och sin pappa bodde i en tvåa innan någon kommenterade det Max just sagt.

  ”Max har ju som sagt gått på en nit och han vill inte erkänna det. Men godhjärtad som han är kan han inte svika Sebastian som faktiskt är fulare än Asta du vet.” Johan försökte dölja flinet som ville kasta sig fram men misslyckades.

  ”Men Johan var inte så taskig mot honom”, sa Hanna medan hon krånglade med låset som inte verkade vilja fungera som det skulle. ”Förbannade lås!”

  ”Men det går ju inte att låta bli, han är ju som en missnöjd snorunge!”

Max trummade ilsket med foten. ”Jag står faktiskt här, SÅ SLUTA PRATA OM MIG I TREDJEPERSON TACK!”

  Hanna fick lyckligtvis upp dörren i samma stund som Max utbrott kom och de flydde in i lägenheten för att uppsöka ett värmande element.

  Max lyckades tygla sitt humör och andades ut. Han tyckte alltid att det var lika mysigt att komma hem till Hanna som det varit första gången han var där. Rakt in i lägenheten låg det extremt lilla köket där endast ett litet bord för två fick plats. Innan dess fick man kryssa sig förbi två små vita soffor som stod på vardera sidan av den ganska stora hallen. Den fungerade som litet vardagsrum eftersom att Hanna fått det rum som var störst – med tanke på att hon ägde så förbannat mycket saker. Hennes farsa Martin hade schysst tagit det mindre som sovrum eftersom att han hade de mesta av sina jobbprylar på sjukhuset där han jobbade.

  Max gick raka vägen in på Hannas rum och damp ner på hennes säng. Rummet var ganska unikt för att befinna sig i Vasastan. Max rättade sina tankar, han hade inte sett alla så vad visste han om unika skapelser. Rummet gick helt och hållet i rosa, ljusgrönt och vitt och liknade någon slags färggrann polkagris.

  Hon hade Hello Kitty lakan i den stora vita sängen (han förstod inte hur Johan stod ut att sova i dem), en vit bokhylla fylld av Anime och Manga samt en hel del plastfigurer från några av sina favoritserier. Till vänster om dörren hade Hanna och hennes pappa upprättat en stor och rymlig vit garderob (vilken Malin hjälpt till att måla stjärnor på) där hon hade ordnat med alla sina kläder efter färg och mönster.

  Max hade konstaterat för länge sen att det inte var lite kläder hans rosahåriga väninna hade samlat på sig. Det fanns sådana kläder han aldrig hade sett mer än en gång och annat hon hade oftare.

  Han hade inte trott att det fanns sådana rum som Hannas kvar, i alla fall inte i åldern över myndighetsåldern men Max hade haft fel som vanligt. Hans artonåriga musikintresserade tuggummibubbla hade ett och han skulle aldrig glömma det.

  ”Maax?” Hanna trädde in huvudet och såg rakt på Max som precis ställt sig upp och fjollade omkring på hennes limegröna cirkelrunda matta.

 ”Ja?” Max såg upp från sin underhållning och flinade brett när hon himlade med ögonen.

  ”Tar du badrummet först eftersom att du är den som är minst stresstålig av oss tre. Se till att lugna ner dig, få på dig kläderna så fixar jag fram något till dig att äta för jag orkar inte med en PMSsur Max hela kvällen.”

  ”Jaha”, sa Max förvånat och gick beskedligt bort mot badrummet som var belägrat precis bredvid ytterdörren.

  Även badrummet var överfullt med olika produkter Hanna använde, allt ifrån badbomber formade som olika katter till lösögonfransar.

  Han drog snabbt av sig sina svarta jeans och ökade takten ännu mer för att han inte skulle ta allt för lång tid på sig och på så sätt irritera de andra till det yttersta.

  Tjugo minuter senare klickade det till i badrumsdörren, en nervös Max med stylat hår och andra kläder kom ut. Andra skulle inte se någon skillnad från hur han såg ut i skolan men av någon anledning så kände han sig helt annorlunda. Hanna nickade gillande åt honom när hon mötte honom i dörröppningen och de började fnittra när de fastnade i dörren när den ena försökte ta sig in och den andra ut.

  ”Maten står på bordet och ät upp det innan Johan gör det”, sa hon snabbt innan badrumsdörren gick igen precis framför näsan på honom.

Det var egentligen ett extremt litet kök. Allting gick i vitt och grått, vita skåpsluckor, grå diskbänk, frostat grått kylskåp. Ena långsidan – den till vänster var fullkomligt upptagen av diskmaskin, bänkar, spis och köksskåp. Det var till och med en bedrift att dra ut skärbrädet som var inmonterat i en låda. På den andra sidan stod det en slags byrå fylld med vad Hanna brukade säga ”behövliga saker” och Max kom sig aldrig att fråga vad de stoppade i den. Hur det kom sig att de lyckats pressa in ett litet fyrkantigt bord i ljust trä så att man kunde njuta av dagsljuset så länge det varade med en tidning i handen visste han inte. Men far och dotter trivdes i alla fall vilket syntes på dem när de pysslade om i både kök och sovrum.

  Max pressade sig in mellan fönstret och bordet eftersom att Johan redan satt på den stol som stod mittemot med mest utrymme. Där hade han brett ut sig och satt och läste dagens DN med största möjliga koncentration.

  På bordet väntade ett paket redan kokade nudlar och Max mage verkade njuta av den vänskapliga gesten och gav ifrån sig ett våldsamt segerrop och Johan kunde inte låta bli att brista ut i skratt bakom ekonominyheterna.

  ”Det låter som att någon ångrar att han inte åt något tidigare.”

  ”Äh, knip käft! Han är bara glad över att något kommer sällskapa de där djungelvrålen vet du”, sa Max medan han försökte få upp de slingriga vitgula trådarna på gaffeln.

  Johan studerade honom med road blick. ”Vad tänker du på?”

  ”Aschå vänta”, sa Max mellan tuggorna och kände sig vidrig både med det ena och det andra. Självfallet var det Sebastian Eksjö som återigen spökade med sitt hav av acnebesvär. Han svalde så hårt att det sved till i halsen när nudlarna försökte stanna upp i strupen på honom.

  ”Hur tror du att jag ska våga gå ut med honom på stan va?” sa han snabbt innan nästa lass svårtuggade nudlar lassades in.

  ”Haha what?” Johan såg oförstående på honom.

  ”Men fatta liksom. GÅ PÅ STAN MED SEBASTIAN EKSJÖ?” Max höjde rösten till ungefär det tredubbla.

  ”Du kan verkligen inte släppa det eller hur?” Johan såg misstroget på sin svarthårige vän och la ifrån sig tidningen eftersom att han förstod att det inte skulle bli så mycket läsa av.

  ”Eller, eh eller…!” Max tuggade till han kom på något som skulle vara ännu värre att göra med det omtalade finntrollet.

  ”Tänk när Hugo och morsan ska träffa honom! Jag lär självdö innan eller så försöker jag ta livet av mig på åtskilliga sätt för att försöka slippa undan!”

  ”Men Max du menar väl ändå inte…” Johan hann aldrig att avsluta sin mening för att han blev både avbruten av Hanna som kom ut från badrummet och Max som tjöt till.

  ”HUGO KOMMER JU TRO ATT HAN ÄR TYP DEN ONDA DOCTOR OCTUPUS FAST MED FULARE HY FATTAR NI VÄL!” Max ljusa röst blev besvärlig att lyssna på när den gick upp i sådana oktaver. ”Vad är jag egentligen för storebror? Blyg, bög och allmänt dum i huvudet. Kan det bli mycket bättre?” Max slängde ifrån sig gaffeln och satt därmed punkt för snabbmåltiden.

  Varför skulle det vara han som lyckades med alla misstag? Aldrig var det några undantag som gjordes.

Det luktade fräscht och onaturligt rent i trapphuset som de tagit sig in i. Johan hade tydligen fått portkoden av den där Hampus så de hade inte haft några problem att komma in i värmen. Vid varje våningsplan stod det utplacerade, välmående krukväxter och gardiner som matchade både väggar och golv. Postfacken hade de redan gått förbi när de började sin vandring upp för trapporna så han antog att det till och med fanns tidningshållare utanför ytterdörren – något han själv inte hade.

Redan ute på gatan hade man känt och hört den pulserande musiken som trängde sig mellan husväggarna. Hanna och Johan hade inte gjort något stort av saken och fortsatte gå med sina påsar i varsin hand. Johan hade en present till födelsedagsbarnet, vad det var visste Max inte men kartongen var i alla fall inslagen i serietidningspapper (Hugo skulle mördat Johan om han hade sett det) och Hanna svängde fram och tillbaka med en lila systemetpåse.

  Max själv var tomhänt och kände sig så tafatt att han ändå inte skulle kunna hålla fast grepp om någonting. Han visste inte varför, men av någon anledning kände han på sig att något säkert skulle hända inom loppet av tre eller fyra timmar och det värsta var att han inte visste om det var bra eller inte. Vem var det egentligen de skulle till, och hur kom det sig att de bodde så här flott? Skulle charmknutten Reenstierna vara där?

  Och då kom den, ordspyan som letade sig upp ur halsen på honom. Han visste att Johan och Hanna skulle bli galna och slå ihjäl honom på fläcken men det hjälpte inte.

  ”Alltså hur fan kan den där jäkla Sebastian Eksjö vara kompis med Reenstierna?”

Max slog sig för pannan och tittade på sina vänner bakom lugg. De verkade stanna upp, som att de fick sig någon slags stöt när de hörde honom nämna namnet Reenstierna men han tänkte inte mer på det. Hanna var hur söt som helst i sin tylliga ballerinaklänning och Johan var bara Johan vilket räckte full ut.

  ”Reenstierna är ju faktiskt jävligt snygg och det är verkligen inte SE så jag kan inte koppla samman det hela. Dessutom börjar jag bli frustrerad över att inte veta, så vart fan är det vi ska? Jag håller få eksem på armarna av nyfikenhet och jag vet att ni tycker att jag är jobbig men…” Mer hann han inte säga innan hans ögon blev stora som svarta hål och munnen likaså.

Det kändes som att någon hade kört in en stor påle i magen på honom och låtit den gå ut vid ryggen. De stod vid en stilren dörr, trä för att vara exakt. För att öppna den tryckte man ner ett utsirat guldhandtag och på en mässingsskylt stod det P & E Reenstierna.

  Där inifrån kunde man höra glada rop och musik som annars inte passade sig i hans öron men utanför var det tvärt om. Det var bara hans andetag som hördes, inget annat.

  Reenstierna?

  Max kände paniken komma farande. Han kunde väl för fan inte gå på fest hos Reenstierna heller? Han var ju på varenda elev som såg bra ut någonstans och ville väl inte ha Max där. Max hade trots allt hört dem diskutera esteterna åtskilliga gånger och förstod egentligen inte hur Johan och Hanna hade lyckats. Men det berodde väl helt och hållet på den där Hampus som faktiskt var ganska snygg ändå. Inte lika badboy aktig som Reenstierna, men ändå.

  Men seriöst. Han hade hjärtklappningar. Tanken på att vända om och fly fältet var ganska inbjudande men då hade Johan redan ringt på. Signalen slet i hans öron.

  Och så ytterligare en gång.

 Det var verkligen som att tiden stannade upp när Reenstierna öppnade dörren för att säga hej till de nyanlända. Antagligen var han lika förvirrad som de – Reenstierna för att han inte var van med att det stod överfärgade esteter i hans fancy trapphus och esteterna för att de inte var nära att se Reenstierna på så nära håll då hunken var, ja snygg.

  Johan och Hanna passerade snabbt, handskakningar och presentöverlämning i all sin hast men Max fastnade där i dörröppningen mittemot sina drömmars mardröm.

  Han blev plötsligt väldigt rädd över att han hade någon skitfläck på kläderna, han kanske hade trampat i något äckligt så att det stank apa om honom? Eller så kom Reenstierna bara ihåg att det var han som hällt läsk, eller vad säger jag, tappat läsk på honom och därför vägra att släppa in idioten som stod i dörröppningen.

  Blondinen studerade verkligen. Inte något sådär kasta korta blickar och sedan gå vidare till nästa mer intressanta person utan riktigt råglodde.  Max blev dödligt generad men kunde inte låta bli att glo tillbaka eftersom att Hanna och Johan redan försvunnit in i folkvimlet och lämnat honom ensam.

  Han var säker på att utskällningen skulle komma, alldeles snart nu. Hjärtat gick i hundrafemtio och han hittade ingen utväg, det gick bara att hitta de där grönblå kattögonen som varenda människa drunknade i.

  ”Hej. Max”, sa han tyst och försiktigt och hoppades på att ingen hörde hur ljus och idiotisk hans röst var, och snabbt såg han upp mot Reenstierna för att se om det var något han tyckte var äckligt med varelsen som stod precis framför honom.

  ”Tjenare, välkommen.” Reenstiernas stora hand greppades hans egen. Fingrarna på den andres hand var mer maskulina och slöt om bättre än vad hans egna gjorde.

Starka nypor det där.

 Den blåvitrutiga skjortan satt verkligen bra å den solbrände, vältränade hunken.

  Figursytt eller vadå? Max drog sina slutsatser ganska fort. Det gick bara inte att sluta titta in i ögonen, svepa med blicken över den rent av snygga munnen och den vältrimmade bringan. Och inte prata om benen! Muskelklumpar i mörka snyggt skurna jeans. Max kunde förstå att alla ville sluka honom med hull och hår och att det antagligen inte var lätt att klara sig ur en blind förälskelse som bara kunde sluta med flopp när det gällde Reenstierna. De som trodde att de kunde omvandla rikemansbarnet till någon änglastereotyp kunde gå och låsa in sig på någon toalett någonstans och skämmas. Han visste att han såg bra ut, tjejerna och killarna flåsade runt honom som översexuella vildsvin och gjorde hans ego större än vad det redan var. Vad såg de hos honom egentligen? Max hade velat sucka högt men kunde inte för att det lätt skulle kunna misstolkas. Paniken kom krypande igen och minuterna tickade förbi.

Max fick för sig om att han planerade att Reenstierna skulle ha ihjäl honom för tröjans skull och började panikslaget (men förbannat bra dolt) leta efter en flyktväg, fönster, toalettdörr vad som helst bara han kom ifrån.

  ”Max?! Kommer du eller?”

 Max hade aldrig älskat Johan så mycket som han gjorde i det ögonblicket. Han såg sin chans och smet förbi sin värsta mardröm som återigen doftade gudomligt.

  Efter att den första chocken lagt sig blev han tagen av en annan.

  Gick det verkligen att ha en sådan stor lägenhet i Stockholm och till råga på allt på Östermalm där det mesta var svindyrt?

  Max dolde det inte ens och tappade hakan. Det var folk överallt och då menade han det verkligen. Normala människor, överspacklade övermogna fjortisar, fotbollshunkar (men inte i klass med Reenstierna så klart), mediafolk, naturare. Men inga esteter.

  De hade ockuperat sig i det stora (LÄS ENORMA) vardagsrummet med öppen spis och Max trodde att hans hjärta skulle stanna upp. Det var väl typ lika stort som två eller tre av lägenheterna hemma i Solna! Ett stort akvarium som åtminstone rymde ett par tusen liter stod och tryckte i ett hörn och barstolarna var för tillfället upptagna av ett gäng som verkade tävla om vem som hade bäst elvisp i käften. Soffan skulle han bara drömma om att sätta sig i, han kanske skulle spilla något i den och bli utslängd under pistolhot?

   Han höll sig på behörigt avstånd från allt som verkade det minsta dyrt, och eftersom att det innefattade allt i det här fallet gick han som på nålar.

  Han såg inte Johan någonstans, men den där trevliga Hampus stod och pratade med några som såg mindre farliga ut än vad hans klass brukade göra.

  Rätt som det var, innan han ens hann tänka tanken på att skyggt springa iväg som ett förskräckt rådjurskid hade han gått fram till de där tre helt okända människorna.

  ”Eh hej, eller nått.” Max försökte överrösta musiken som dånade ut ur högtalarna alldeles bredvid dem. Han trodde att han skulle dö när Hampus såg på honom med frågande blick men den nämnde gjorde det inte direkt för att vara otrevlig.

 ”Tjenare”, sa Hampus glatt och log sedan vänligt mot Max som slappnade av en smula. Han kände sig aningen modfälld eftersom att de två sönderspacklade tjejerna som Hampus just pratat med blängde på honom som om han vore pestsmittad.

  Hampus verkade inte ta någon större notis av dem.

  ”Du har typ inte sett Johan?” Max lyckades samla rösten tillräckligt mycket så att han kunde ge ifrån sig en hel mening.

 ”Trevligt att se dig!” Hampus tog Max hand och skakade den utan gensvar från Max sida som bara lät sin hand föras som en marionettdocka.

Okej?! Max fattade nada. Hade den där människan just sagt vad han hette och fortsatt vara trevlig? Han hade ju faktiskt hört rykten om att Reenstiernas polare var trevlig men det här var över hans förväntan.

  ”Eh, ja just det. Det är jag det”, sa Max blygt och såg snabbt bort i riktning mot ytterdörren.

  ”Johan sa att du skulle med nämligen men jag visste inte om du skulle våga ta dig hit”, sa Hampus och gav Max ett bländande colgateleende igen. ”Jag tror att de kan vara i köket, jag såg nämligen något blått och rosa där för någon minut sen. De kan inte ha hunnit så långt. Köket ligger där borta förresten.” Hampus höjde handen som han höll sitt groggfyllda glas i och pekade bort mot en våg av människor som antagligen skulle in och hämta sin del av förrådet i kylen.

  Max nickade tacksamt till svar och gick kvickt efter de andra med tomma glas. Det var ju nästan att konstatera att de skulle till köket för påfyllning, men om man hette Max så var det inte alltid en självklarhet.

  Av någon anledning så vände han sig om och satt hjärtat i halsen återigen. Reenstierna stod där, minglade med någon människa Max inte visste namnet på eller hur den såg ut i fråga eftersom att huvudet var riktat åt fel håll. Det enda var det att Reenstierna inte alls kollade på offret han raggat upp utan Max själv. Shit, han planerar något stort. Max blev kallsvettig utav bara tanken och plöjde rakt genom folkmassan som protesterade högljutt.

  ”Men Max där är du ju!” Johan kom fram till honom med en grogg i vardera hand. ”Den här har jag gjort till dig serru”, sa han sedan och flinade.

  ”Ja och vart fan har du varit? Varför sa du inte att det var till Reenstierna vi skulle, och vad heter egentligen snubben i förnamn? Jag är galet trött på att gå och kalla honom vid efternamn hela tiden. OCH TILL RÅGA PÅ ALLT! Han står och spanar in mig Johan och jag vet att han planerar något riktigt elakt för att jag spillde läsk på honom igår och jag kommer seriöst att dö.” De sista meningarna gnällde han ut mer än vanligt och Johan höjde på ögonbrynen. Han hade tydligen redan fått i sig ett par glas.

  ”Alltså Max tagga ner. Ser du vart vi är? Kolla bara det här köket, det är större än er lägenhet! Slappna av, han har andra objekt att snurra omkring med ikväll så han kommer glömma bort dig helt och hållet. Ta den här nu.”

  Max tog emot drickat som av någon anledning såg ovanligt misstänksam ut. Han ville inte veta promillehalten i det hela och svepte i sig halva glaset i en klunk.

  ”Shit, det var ju inte direkt så jag menade när jag sa tagga ner, men om du säger det så polarn. Jag ska leta upp Hanna, jag såg att det var någon idiot från natur som raggade på henne förut och du vet ju vad jag tycker om det.” Johan höjde sitt grogglas som till en skål och försvann sedan bakom ett par fnittrande blondiner.

  Max fortsatte hälla i sig den ganska illasmakande drycken och såg sig om i köket som Johan bett honom att göra.

  Själva köksutrustningen, diskmaskin, avfallspress, kylskåp och så vidare var avskiljt från den enkla men snyggt inredda matsalen. Det var någon slags halvvägg mellan det hela och Max fattade inte hur de lyckats fixa en lägenhet så. Brukade inte det vara minimala kök och sedan en liten vrå att äta i? Det var i alla fall lagt ljust kakel i köksdelen för att det antagligen skulle bli lättare att torka upp spilld matvara. Fast, det såg inte ut som att sådant ens existerade på det fläckfria, vita golvet så Max suddade snart ut tanken.  En exklusiv kaffebryggare (som antagligen kunde fixa till både espresso och annat) som säkert kostade mer än en månadslön på laserdome verkade stå farligt nära en bänkkant och Max ville helst av allt trycka in den minst en meter från kanten så att risken från att ramla ner minskades. Han kikade bort mot matsalsbordet, ett avlångt som hade plats för sex personer och kastade en häpen blick på en av tavlorna som hängde på en av de olivgröna väggarna. Den var bekant på något sätt, men han kunde inte fastslå vart han hade sett den förut. Jämte valvet som ledde ut till vardagsrummet satt tre stycken helfigursspeglar uppe, och eftersom att de befann sig i just den här lägenheten slog han vad om att de kostade multum per styck.

  Plötsligt såg han något som verkade intressant. Ett par svartvita fotografin precis nära utgången. Skulle de avslöja något om Reenstiernas tidigare liv som ung och ful? Om det nu gick för sig att Reenstierna någonsin varit ful, det skulle nog hans mamma inte ha godtagit.

  Äsch, Max blev besviken. Det var bara flera normala plastic fotografier med den perfekte sonen, med ett perfekt colgateleende, och sin perfekta morsa med botox insprutat och den perfekte trogne maken med snygga märkesbrillor. Inget intressant med andra ord.

   ”Letar du efter något speciellt?”

  Herregud med Jesus i hans följe.

  Max tittade bakåt, såg in i ett par kattögon.

”Eh, näh det gör jag inte”, sa Max skrämt och backade bakåt ett par steg. Vad fan ville Reenstierna egentligen? Det här var mer obehagligt än att se på the Shining helt ensam.

  ”Säg bara till om det är något så jag vet om det är nått som inte passar. Du kan ju faktiskt gå och ta en grogg eller öl i kylen om du vill. Det finns nog mer än nog till alla.”

  Såg han verkligen fel? Blinkade djäveln till honom? Max kände hur hans knän snart skulle ge vika. Han la en hand mot väggen och drog snabbt bort den eftersom att han inte ville vara den som gjorde märken.

  ”Okeeeej.”

  ”Vi lär väl synas sen då”, sa Reenstierna och avlägsnade sig snabbt med ett finurligt leende på läpparna. Max såg sig omkring i rummet och hittade ett tänkbart objekt.

  ”Hej, tror du att jag kan få den där?” Han pekade på ett halvfullt glas fylld med baccardi och cola.

  ”Visst, jag har ändå tänkt att gå nu så ”, sa den uppklädda tjejen som blinkade ett par extra gånger åt Max håll när han tog emot groggen. Hon var väl egentligen ganska söt med färgat svart hår och blå stora ögon men eftersom att han inte var lagt åt det hållet var det inget som intresserade honom det minsta.

  ”Tack verkligen!” Max log snett mot tjejen som log glatt tillbaka.

  ”Vi kanske ses i plugget då”, kuttrade hon och svepte förbi och lämnade ett spår av hallonparfym efter sig. Max vinkade till henne samtidigt som han tömde det andra glaset.

 Han pallade med många blickar och skit i plugget, men att Reenstierna bara kom fram sådär var verkligen ett tramp i klaveret. Det kanske var dags att lämna festen innan det hände något olämpligt, som motorsågsmassakern två?

  Med en ny grogg i handen tog han sig försiktigt ut till vardagsrummet där folket fortsatte att dansa på högvarv. Han kunde skymta Hanna och Johans leende ansikten i allting och han log brett åt sina vänners lycka.

  Av någon anledning började han leta efter Reenstierna och Max skakade frustrerat på huvudet. Det var irriterande att inte veta vad grabben hette. Han kunde ju inte direkt vara döpt till Reenstierna Reenstierna heller? Och varför spanade han efter honom för?

  Det var ju inte direkt så att snubben tyckte att han såg bra ut och tog honom till ställen där de egentligen inte fick vara på. Det var väl bara till att säga ”Dream on Bitch” och verka lika full i fan som förut.

 

Max suckade.

  Klockan började närma sig halv ett och folket runt honom höll igång lika ihållande som förut. Själv kände han sig en aning spak och trött men gnällde inte allt för mycket. Han hade tappat räkningen på hur många gånger han faktiskt blivit bjuden på någonting och fått leenden riktade mot sig. Det var till och med några idioter som ville att han skulle upp på köksbordet och sjunga för de hört honom på någon avslutning för typ hundra år sedan men han hade blygt tackat nej. Dessutom så var den där blondinen som raggat på honom den där gången då Reenstierna blev nerslagen och landade på honom där och kuttrade värre än en spånsäck. Han hade inte sett så mycket av henne på sista tiden men hade nu räknat ut att hon inte försvunnit helt och hållet.

  Hela tiden hade han haft ett vakande öga på Reenstierna som verkligen var uppmärksam på allt han gjorde. När han var i kylskåpet för att leta mer att hälla i sig hade Reenstiernas hand nuddat hans egen och Snyggot hade sagt ”Oj då” lite sådär så att Max inte skulle ha blivit arg. Rösten var så lik någon annan, men Max kunde inte koppla för tillfället. Sen så hade det ju varit den där gången då Max skulle gå till toaletten då Reenstierna hade öppnat dörren och nästan slagit bort halva skallen på Max.

  En hastig hand på en tunn axel hade gjort mycket och Max hade glömt bort helt vad han gjorde borta vid badrummet (som för övrigt var enormt gånger två) för att göra så han stack därifrån igen.

  Det hade börjat snurra oroväckande i huvudet på honom så soffan hade varit hans sista utväg innan benen skulle vika sig under pojken och låta honom ligga generad på golvet.

  Johan och Hanna verkade ha gått upp i rök när Max äntligen vågade sig upp ur soffan för att leta efter dem. Han mådde dåligt, var alldeles för full för sitt bästa och han klarade inte av att se Reenstierna en gång till. Det var nog dags att pallra sig hemåt.

  ”YESCH!” Max jublade en aning högt när han fick syn på en dörr som kanske kunde göra hans tillstånd rättvist. Han behövde en toalett och det snabbt innan det hände något onödigt. Han slet upp dörren och låste den bakom sig innan han såg vart han hade hamnat. Det var något slags mindre duschrum, för där hade han inte varit förut. Han tänkte inte så mycket på det marinblå kaklet på halva väggarna och den guldaktiga färgen på bord och golv. Där fanns toalett, handfat och dusch. Allt för att fylla upp hans krav. Och så såg han den.

  ”Men hallååå!” sa han retligt och fnittrade. ”Har han varit hemma hosch mig och schnott den där eller vadåå?” Max pekade på en toalettborsteshållare i grön hårdplast som liknade en storögd krokodil. Där hemma hade de en sådan eftersom att Hugo tjatat i evigheter, men att familjen Reenstierna hade en? Det gick ju inte för sig! Vad Max inte visste var att Bastian Reenstierna fått krokodilen i present av honom själv, Johan och Hanna.

  ”Du schka i alla fall med hem sen scherru!” Max gick ner på alla fyra och drog fram den gröna skapelsen med borste och allt. ”Det var då jävlar hur schnorungar med schtålar tar för sig! Jag vischte inte ensch att han vischte vart jag bodde, det du!”

  Han satte sig upp och satt den tystlåtna krokodilen bredvid sig. ”Och du schäger inget till ditt försvar! Bara schitter där och scher nöjd ut! Du schålde dig säkert till den där schlusken!” Max fortsatte sluddra på och brydde sig inte om att det var någon utanför som ville in. Det fanns väl en toa till eller hur?

  ”Men schå äre väl, de går till de schom har pengar. Men alltschå. Du vet att Reenstierna är jäkligt snygg! Men jag vet inte hur jag schka göra med Basse. Han är ju likshom jättenajs i huvudet och schå, men han är ful schom stryk!” Max tystnade. ”Inte ensch jag ser ut så.”

 ”Jävla obekvämt golv det här!” utropade Max och la sig ner, inte direkt försiktigt eftersom att han slog i huvudet. ”Ja Jävlarsch. Här ligger jag och schnackar med dig schom inte ensch schäger något och schnyggot Reenschtierna är där ute. Vilket mischerabelt liv vischa lever.” Han slog i huvudet ytterligare en gång.

  Efter en stunds tystnad kunde han inte låta bli att yttra sig igen fast att han kände på sig att det är lika lönlöst som förra gången. ”Scha vi dra osch eller? Hugo väntar nog där hemma.” Max försökte resa sig upp men fick ställa ifrån sig hållaren för att kunna ställa sig rakt. Så böjde han sig ner och grabbade försiktigt tag i krokodilen och satt honom under armen för att börja sin färd hemåt. Visserligen kände Max att han inte vågade visa Carin hur borta han var, men när hon såg vad han hade hittat förlät hon nog honom. Sen skulle han ställa Reenstierna mot väggen och fråga vad han gjorde om dagarna eftersom att han hade lyckats ta sig till Solna för att hämta Hugos toalettborsteshållare.

  ”Har mänschan ingen schkam i kroppen?” sa Max förtvivlat till sin tystlåtna nyfunna vän och hann precis lägga handen på handtaget för att sedan rycka bort den lika snabbt.

  Någon stod på andra sidan handtaget och försökte komma in. En inbrottstjuv kanske? Max såg sig efter tänkbara redskap som gjorde ont att få i huvudet men hittade inget. Den enda utvägen var att öppna dörren och gå rakt på.

  ”Och vart tror du att du ska ta vägen?” Reenstierna stoppade Max när denne försökte gå rakt ut och bort mot ytterdörren. Den maskulina handen tryckte lätt på Max platta mage.

  ”Hem antar jag kansche!” sa Max irriterat och förstod inte varför Reenstierna var på honom hela tiden. ”Eller jag kansche inte får det kansche?”

  ”Den var bra du”, sa Reenstierna och log snett. ”Du tror att du kan gå hem i ditt tillstånd alltså?”

  ”Mitt tillschtånd? Vad är det för fel på det menar du?” Max försökte tränga sig förbi Reenstierna men snubblade till eftersom att huvudet inte ville åt samma håll som han själv. ”Jag kan ju inte schtanna hos en tjuv heller!”

  ”En tjuv?” Reenstierna såg oförstående på honom och Max kände sig riktigt intelligent.

  ”JA! Det är ju det jag schäger! Tjuv på dig gubbe lilla! Åker hem till mig och schnor min brorschas schaker. Det är ju bara elaka schom gör det.”

  ”Den där menar du?” Snyggningen pekade på krokodilen och Max drog den tätare intill sig. ”Du vet väl att jag fick den i present av din kompis Johan va?”

  ”Näh?” Max såg storögt på Reenstierna som att han hade berättat världens hemlighet. ”Du schämtar?”

  ”Jag gör faktiskt inte det. Visserligen så passar den ju inte direkt in här, men sen så är ju du och din krets en aning, eh annorlunda.”

  ”Schå den här är din?” Max såg från krokodilen till Reenstierna och tillbaka. ”Amen schå pinsamt! Jag dör nu på direkten. Här ta den!” Max gav lamt ifrån sig den förlorade plastsaken och stod helt handfallen.

  ”Men jag måschte hem!” gnällde han lågt och lutade sig mot dörrposten. Reenstierna måste tycka att han var världens idiot som stod där med en krokodil, och tillråga på allt var en hållare för en jäkla toalettborste. Snacka om att det skulle gå rykten om den störda esteten i evigheter efteråt.

  ”Inte kan du gå hem nu heller”, sa Reenstierna mjukt och började leda honom i riktning mot köket. ”Söta pandor kan bli våldtagna så här sent på natten om de går ut och speciellt om de är så påverkade som du är.”

  ”Schom att du skulle bry dig! Det var faktischt du som bjöd mig flera gånger på groggar, för jag schåg nog allt hur du lejde folk hela kvällen.” Max drog sig i håret. ”Du vill schäkert att någon scha hoppa på mig och schen starta rykten i plugget om mig! Jag vet nog hur ni är, ni vad ni fan heter.”

  ”Samhällare?” Basse tryckte ner honom på en stol vid matsalsbordet. ”Vänta här tills jag har fått de andra att gå hem.”

  ”Schom att jag skulle gå någonstans i det här tillschtåndet!” muttrade Max surt och böjde sig ner för att känna den svala ytan av polerat trä mot kinden.

Efter ett par minuter kom Reenstierna tillbaka med ett leende på läpparna. Han var snyggare än vanligt och Max kunde inte sätta fingret på vad det var han hade gjort under tiden då han var borta.

  ”Sådär, nu är typ alla borta fast jag tror att det är några som har snott morsan och farsans säng.” Reenstierna slutade prata för ett tag. ”Kom så ska jag visa dig de andra rummen innan du slocknar totalt.”

  ”Alltschå du hatar mig säkert, eller jag vet inte vad. Och söt panda? Du vill ju mörda mig.” Max fortsatte babbla på utan uppehåll men lät sig ändå ledas bort mot sovrummen.

  ”Mörda dig? Det tror jag väl inte. Men du är säker på att du ska gå hem sen då?”

  Reenstierna retades med honom.

  ”Ja?” Max såg dumt på den blonda killen. ”Vad schkulle jag annars göra? Schova över här kansche?

  ”Varför inte då?”

  ”DÄÄRFÖR?!” Max skrek till. ”För att du är Reenschärna liksom. Du är scnygg och jag scher ut som fan.”

  ”Jag tycker faktiskt inte att du är så ful, håret är ganska charmigt.” Reenstierna log igen. ”Det här är förresten mina föräldrar sovrum.” De stannade utanför en vit dörr och Reenstierna öppnade försiktigt dörren. Belysningen var dunkel men man kunde urskilja ett färgsprakande hårsvall där inne mellan lakanen.

  ”Men va fan?” viskade Max förtvivlat och stack in huvudet så gott det gick i springan. ”Det är ju mina polare!” Han blev knallröd i ansiktet och vågade inte se på Reenstierna ifall att denne skulle säga något olämpligt.

  ”Hoppsan! Där stänger vi så får de fortsätta bäst de vill utan oss två. Vi kan ju gå bort mitt rum istället, det ska vara tomt.”

  ”Är det nu du scha förschöka få omkull mig och schedan schita i mig totalt eller?”

 ”Haha, du har ju humor du”, flinade Reenstierna märkbart belåtet. ”Det kan vi ju ta inne på rummet i sådana fall.”

  ”Jag vischte det!”

”Här är det i alla fall. Tror du att du kan gå in utan att slå på skallen?” Reenstierna hjälpte Max över tröskeln och stängde dörren bakom dem. Paniken kom krypande bakom allting och den gamla Max började träda fram igen. Han började bli orolig, ensam i ett rum med självaste Reenstierna. Han ansträngde sig för att rösten inte skulle falla iväg vid s-ljuden och lyckades riktigt bra ett par gånger.

  ”Men jag kan ju inte stanna här heller! Du har gjort oanständiga saker med Anna Schvenschon!” Max slog sig för pannan. ”Herregud det här funkar inte!”

  ”Vad är det som inte funkar? Jag tycker att du är lite negativ faktiskt”, sa Reenstierna och Max kunde känna att han svepte förbi bakom honom.

  Var han tvungen att vara så nära?

  ”Du scha ha slagit ihjäl mig vid det här laget! Schtyckat, slängt i Vättern eller vad som helst. Men du ska verkligen inte gå runt mig och göra schådääär!” Max drog ut på det sista ordet eftersom att en hand dragits över hans mage så att han fick gåshud över hela kroppen. ”Absolut inte sådär!”

  ”Max var det va?” frågade den andra pojken och tände lampan bredvid den stora sängen. ”Det är en förkortning av Maximilian antar jag?”

  ”Ja det är det”, sa Max tyst och började känna av att blygheten återigen tog överhanden. Han kände sig verkligen uttittad när Reenstierna gick omkring och ordnade till olika saker på rummet. Varför han gjorde det visste han inte eftersom att allting verkade vara i perfekt skick.

  ”Så du tycker inte om Samhällare alltså?”

  ”Det borde du ju veta vid det här laget”, fnös Max och kastade en blick över axeln för att se vad Reenstierna sysslade med. Han hade kommit närmare än vad Max hade hunnit registrera och chocken kastade sig över honom.

  ”Det där med tröjan är ju bara att glömma liksom”, sa han med sin hesa röst. ”Det hör ju till det gamla.”

  Max struntade i att svara på Reenstiernas kallprat. Han kunde antagligen bättre men ägnade inte mer tid än så på tunna Max. Han gick fram till den röda laptopen istället och pillade på tangenterna. Lyckligtvis var den lösenordsskyddad så han slapp att få upp någon porrbild i ansiktet och fortsatte att fingra på de små knapparna tills han knappt visste vad han gjorde. Hur stor var chansen att han skulle göra det igen? Varenda andetag var en slags plåga eftersom att han kände på sig att han aldrig skulle stå där igen och supa in dofter från Östermalmsviten.

 Han vände sig om och famlade in i ett virrvarr av långa fingrar, hesa andetag och förvirrade tankar. Hur Reenstiernas läppar mötte hans visste han inte, men när de äntligen var där gick hans hjärta i maximal hastighet. Det fanns inte ord som kunde förklara hur chockad han var, men vad gjorde det för stunden.

  Max tryckte sin instinktivt närmare Reenstierna som la en skyddande hand över hans rygg. Mestadels för att han inte skulle smita undan men det hade pandapojken inga planer på.

  Tungor tumlade runt, händer letade sig in under tröjor och Max flämtade till i stundens hetta. Han hade aldrig tänkt tanken på att han skulle stå ensam med Reenstierna och dessutom grovhångla med honom. Försiktigt, som för att inte bryta magin lät han sina fingrar tvinna sig in i det perfekt nyanserande blonda håret. En hetta steg honom upp över öronen – han riktigt brann inifrån.

  Helt plötsligt ville han ta sig därifrån, det kändes inte rätt över huvud taget och utan vidare smidighet försökte han trycka bort den andra pojken men misslyckades totalt.

  ”Alltså”, försökte Max men avbröts av den allt för ivriga Reenstierna.

  ”Knip!” muttrade denne hest och för ett ögonblick slutade de upp med kladdandet och Max kunde nästan känna hur läpparna brände efter beröringen.

  ”Du kan ju inte ha kläderna på dig heller”, sa Blondie (eftersom att Reenstierna var jobbigt att upprepa) och såg på Max med världens mest glödgande blick som kunde fått självaste Sarah Självgod att kvida högt. Den åt upp honom inifrån, gjorde så att blodet hettades upp i all hast och fick Max att uppnå upplösningstillstånd.

  Sakta, sakta för att egga Max till det yttersta knäppte Reenstierna upp byxknappen med döskallen ingraverat och drog ner gylfen snabbare än de både hann blinka.

  Fingrar drogs sakta längs resårkanten på hans noga utvalda underkläder och ben gav varningssignaler om att de snart skulle ge vika under kroppsvikter som inte var att tala om.

  Han kände sig alldeles tafatt när t-shirten drogs över hans huvud och fastnade precis så att den andre pojken retfullt kunde nafsa honom i underläppen.

  ”Herregud”, viskade han hest fram och halvtom knäppte halvtom slet upp knapparna på skjortan Reenstierna bar.

Hans mamma skulle inte velat sett honom nu.

 

Max vaknade med ett ryck. Hans huvud höll på att falla i tusen bitar av baksmällan och kände hur det verkligen smakade pyton i munnen. Någonting låg och tryckte mot hans högra sida men det var inte förrän efteråt han började fundera på vad det var. Antagligen Hugo som kommit in under natten efter någon hemsk dröm om att spindelmannen blev uppäten av muterade pingviner eller något annat overkligt. Visserligen tyckte han inte om tanken på att lillebrodern skulle vakna upp och se sin storebror i det tillstånd Max nu befann sig i, men han kunde inte göra annat. Försiktigt och med otroligt tungt huvud trevade han fram med ögonen slutna efter glaset med vatten som alltid stod på hans nattygsbord bredvid sängen.

  Kallsvettig och panikslagen drog han tillbaka handen som om han hade blivit ormbiten. Utan att han riktigt förstått vad som hänt föll pojken rakt ner i högen med kläder som hade legat alldeles nedanför sängen.

Det är inte sant, tänkte han frustrerat och såg sig om för att få syn på tecken om att någon bara jävlades grundligt med honom. Men ingenting. Händerna gled genom håret, och inte förrän då upptäckte Max att han hade ytterst få plagg på sig.

  Han var nära att skrika, ett riktigt sånt där kärringskri som man hörde i de mesta av skräckfilmerna men sansade sig så mycket att han lät bli. Det skulle inte bli direkt bättre om pojken i sängen vaknade.

  Reenstierna låg utslagen på den breda sängen och var ännu snyggare än vid vaket tillstånd. Nu hade Max god tid på sig att studera de mjuka linjerna som gjorde Blondie så attraktiv utan att han blev påhoppad och i värsta fall blodigt nedslagen. Max var glad att han hade turen att se mjukheten som vilade över varelsen mittemot honom. Alla hade dessvärre inte den turen, för den var som bortblåst i skolan. Nu låg det som ett överdådigt lugn över den nästintill avklädda kroppen och Max fick hålla tillbaka handen ett flertal gånger och banna sig själv att det var minerat område när han helt plötsligt fick för sig om att slingra sig mellan nackhåren på den andre. Reenstiernas ögon gick inte att se under de tunna, fladdrande ögonlocken men han visste redan att de var de mest otroliga han någonsin sett. Det mjuka och välmående håret låg åt alla håll och kanter, och såg mer inbjudande ut nu än annars. Han kunde inte låta bli att fascineras över allt som gjorde Blondie perfekt. Det mjuka hårsvallet, ansiktet som kunde tillhöra en ängels ( i alla fall nu) och den välsvarvade kroppen vars hud var alldeles slät.

  Max kunde inte låta bli att le och kände hur en varm glädje letade sig fram i varje blodådra. Han var alldeles fast i Reenstiernaträsket och skulle absolut inte ta sig därifrån även om det kom andra i vägen. Och så bröts plötsligt det onaturliga.

  Vad hade de gjort egentligen?

Han masserade pannan, höll inne flera olämpliga nysattacker och började sedan leta febrilt efter sina kläder. Byxorna var ganska lätta att hitta eftersom att han satt på dem, men tröjan? Vart hade den förbannade jävla tröjan tagit vägen? Den kunde ju inte direkt ha flugit till månen eller mars. Men borta var den och det var ju också ett bra tecken.

   Max trodde att han skulle slita av sig håret. Han var tvungen att komma bort därifrån, han kunde absolut inte stanna. Han fick väl ta och åka i bara kappan men kom på att det var olämpligt som fan eftersom att den knappt var fodrad.

  Men skjortan då? Den där som Reenstierna hade haft på festen. Han skulle inte direkt sakna den innan Max på något sätt lämnat tillbaka den och han verkade i alla fall att ha råd med en ny, eller kanske två.

  Illamåendet steg i kroppen när han knäppte knapp för knapp på skjortan som var minst två storlekar för stor för honom. Den satt slappt över bröstet men han hade inte mer tid att tänka på hur gudomligt den luktade. Försiktigt öppnade han rumsdörren och smet ut i lägenheten som var långt ifrån välstädad. Han fick väja för ölflaskor och tomma glas samt en och annan kvarglömd sko – hur det nu kom sig att man gick hem med bara en.

  Men vad gjorde det honom så länge hans skor fanns i närheten och kunde hjälpa honom hela vägen hem.

  Max suckade lättat när han upptäckte att båda hans skor hade överlevt natten och att de var lika hela och fina som de varit föregående kväll. För en gång skull hoppade han bara runt hallen ett par gånger innan han lyckats få på sig skorna helt och hållet och slet åt sig kappan som hängde ensam på en krok.

  De väloljade gångjärnen lät dörren gå upp utan att gnissla en enda gång och Max tog sig utan problem ut i trapphuset för att sedan stänga den kvickt efter sig.

  Snabbt sprang han ner för trapporna och höll på att snubbla över oknutna skosnören flera gånger men klarade sig lyckligtvis varje gång han var nära att tappa balansen.

  Väl ute på gatan, långt ifrån snyggt utformade kök och allmänna lägenheter vek han sig dubbelt samtidigt som han drog in extra mycket luft i varje andetag. Max hade inte fått i sig rent syre på evigheter och kippade efter luft som en fisk på torra land.

  Magen gjorde uppror och han hade mest av allt velat leta upp en papperskorg och gå med den under hakan resten av färden hem till Solna men hur mycket han än såg sig om fann han inga tänkbara offer.

  Snabbt satt han av mot tunnelbanestationen för att inte stå kvar utanför porten allt för länge ifall att det var en viss människa som skulle vakna.

 

Med darrande händer kastade han upp tio kronor, fick sin biljett och fortsatte genom spärren för att borda ett tåg så fort som möjligt. Han hade aldrig hört hemma på Östermalm och det gjorde han fortfarande inte. Bäst att komma ifrån stället innan någon anklagade honom för nedsmutsning av trottoar.

  Väl framme stannade han upp precis innanför dörrarna och upptäckte att han klivit rakt i en pöl som var misstänksamt likt piss. Han suckade djupt, tog sig för pannan och funderade om det fanns något han kunde hänga sig i och letade sedan upp en ledig plats för att fortsätta sina långa perioder av flämtningar som endast uppkommit på grund av hans chocktillstånd. Han kastade sig ner på ett ganska så obefläckat säte och andades ut. Blicken letade sig mot fönstret men han såg inget annat framför sig än Reenstierna.

  Förvåningen över att ha hittat den andra ynglingen bredvid sig i en säng och dessutom halvnaken hade visst tagit mer skada än vad han trodde från första början.

Max såg sig om i vagnen och upptäckte till sin förvåning att det var ganska folktomt.    Visserligen var inte klockan mer än lite efter sju en lördagsmorgon men ändå, fanns det inga tidiga galningar som han själv som skulle ut på uppdrag?

  Han såg ner på sin oknäppta kappa, någon idiot hade tydligen hällt cider eller något på den för det luktade äckligt sött om den svarta filten. Genom halsduken kunde han se rutorna på Reenstiernas skjorta han lånat och bestämde sig för att klä av sig så mycket ytterkläder som möjligt för att han inte skulle frysa i blåsten utanför tåget senare.

  Skjortan var en aning skrynklig, men den hade ju faktiskt används i åtskilliga timmar natten innan så han förstod varför. Sedan hade hans händer inte varit de som ångrat sig när de våldsamt greppat tag i det ömtåliga tyget. Försiktigt, som att han trodde att den skulle gå sönder av minsta beröring drog han fingertopparna över skjorttyget. För bara mindre än ett fåtal timmar sedan hade den burits av den blågrönögde kattpojken som hade all rätt i världen att kalla sig gudomlig.

  Allt han tog på blev i stort sett helgonförklarat i plugget och antagligen hemma också. Kanske inte de stackars små flickorna som hela tiden gick på hans nitar då, men andra materiella saker kanske.

  Max kunde inte låta bli att fingra på det lätta tyget och drog skjortkragen så långt upp han förmådde för att kunna dra in de dofter han antagligen aldrig mer skulle få uppleva på så kort avstånd som kvällen innan.

  Att något kunde vara så långt borta, men ändå så nära förstod han verkligen inte och kände hur lönlöst det var att ens leka med tankarna. Drömmarna om Reenstiernas läppar mot sina egna var bara att lägga på hyllan. Man kunde väl inte överskatta sin egen förmåga och Reenstierna var något som han aldrig skulle komma åt.

  Men Max kunde inte låta bli att le snett över händelserna han gått genom under gårdagsnatten. Det han kom ihåg var fortfarande bättre än vad han hoppats på.

 

”Jag lovar!” Max spärrade upp ögonen och mötte tre andra ögonpar som inte direkt såg ut att tro på hans berättelse om händelseförloppet i Reenstiernas sovrum.

  ”Jag lovar och svär att jag vaknade i Reenstiernas säng och att jag inte kommer ihåg ett skit från i fredags mer än att vi typ hånglade och att jag knäppte upp knapparna i hans skjorta”, sa Max och rodnade.

  Han var trött och allmänt irriterad på att ingen verkade fatta att han hade berättat sanningen hela tiden. Det var nog femtioelfte gången han försökte förklara för resten av gånget vad som hade hänt men det var tydligen hårdsmält föda.

  ”Och till råga på allt ler den där saken oerhört menande mot mig så fort han ser mig i korridorerna. OCH JAG TYCKER ATT DET ÄR JÄVLIGT JOBBIGT!” Max röt i en högre ton än vad han vanligtvis hade vågat.

  ”Jag tycker att det låter som att någon lider utav storhetsvansinne sedan en viss östermalmsfest ägt rum. Varför skulle Reenstierna lägga någon tid på dig? Du har säkert bara missuppfattat allting”, sa Malin och petade runt i sin potatisgratäng och grimaserade. Hon såg sig om i matsalen och konstaterade samma sak som Max: det mesta utav folket hade för länge sedan gett sig av för att gå till sina respektive lektioner.  Det var bara esteteleverna som hade lunchen mycket senare än de andra och eleverna som var kvar i de andra klasserna hade antagligen någon inställd lektion på g.

  ”För en gång skull håller jag med Malin”, sa Johan besvärat och Hanna nickade med i takt till att han kastade ur sig orden.

  ”Men vad i helvete!” Max kastade ifrån sig både gaffel och kniv. ”Vad ska jag behöva göra för att ni ska fatta, bildbevis kanske?”

  ”Det skulle nog sitta fint Max. Du sa ju faktiskt att du var ganska packad plus att jag såg att du var det.” Johan skakade på huvudet.

  ”Så ni menar att han brukar gå och le otroligt sexigt för den delen åt alla esteter i korridorerna, eller kanske biblioteket då kanske? Jösses, ni är ju värre än vad han är!”

  ”Men Max det är ju svårt att tro på det eftersom att vi vet hur han är liksom, och vi såg ingenting på festen av att han höll på…” Mer hann Hanna inte säga förrän Max brast ut i ett skratt som lät mer sarkastiskt än vad Malins brukade göra.

  ”Som att ni sett något. Jag hade för mig om att ni hade ganska fullt upp i Reenstiernas föräldrars sovrum.”

  ”Var det du?” Hanna kastade en blick mot Johan som inte verkade vara lika generad som hon.

  ”Vad vi menar är att vi vet att Reenstierna och gänget inte tar i esteter med pincett”, sa Johan snällt och skulle precis klappa Max på axeln då alla blev dödligt tysta.

  Reenstierna passerade deras bord fast att det hade varit världens omväg för honom. Med ett snyggt knyck med håret som fick Max att smälta studerade Blondie honom uppifrån och ner med ett leende som fick Buddha att gå ner på knä och passerade snabbt förbi och lämnade färgfyran med gapande munnar.

  ”DÄR SER NI!” triumferade Max som såg ut att ha förklarat något nytt som skulle få världen på bättre fötter. Malin var den första som återfick fattningen snabbast.

  ”Den där lilla manshoran!” frustade Malin. ”Shit Max, jag tycker synd om dig.”

  ”What?” Max skrattade nervöst och höll på att sätta i halsen när Malin började prata igen.

  ”Du kan ju ha blivit smittad av vad som helst liksom.”

  Varför hade inte den tanken slagit honom tidigare?

  ”Och eftersom att du inte vet vad ni gjorde kan du ju ha fått vad som helst liksom. Han kanske ger sig på däckade människor också, vad vet jag.” Malin bara fortsatte att dryga på. ”Man ska inte lita på de där snobbarna, vem vet liksom vilka som går omkring med klamydia eller värre.”

  ”Men snälla Malin”, sa Johan lågt och bröt sig in i konversationen. ”På dig låter det ju som att han har blivit smittad av någonting. Och för att tillägga måste jag säga att Hampus som springer omkring med de andra är riktigt noga med vad han sätter på. Och jag har hört att Reenstierna är ganska trevlig privat om man bara pratar ordentligt med honom.”

  ”Säger han som leker fredsmäklare mellan de olika programmen”, sa Malin spydigt och hostade konstlat. ”Det jag menar är att han inte kan vara helt säker!” Hon gestikulerade vilt med armarna så att Hanna fick flytta på sig för att det skulle finnas risk för slag mot hennes ansikte.

  Max stirrade förvirrat först på Malin, sen på Johan och så tillbaka på Malin igen.

  ”Så du menar att jag har HIV eller något?” viskade han oroligt till Malin som himlade med ögonen.

  ”Ja typ.”

  ”Men nu vet du ju inte om du har haft sex med honom eller inte, så jag tycker inte att vi ska förhasta oss”, sa Hanna som verkade vara lugnet själv.

  ”Äsch, det var ju bara en kul grej att skärra upp han liksom”, muttrade Malin och reste sig upp för att avlägsna sig illa kvickt.

  Hon vinkade och försvann bort mot diskstället medan de andra satt kvar och fortsatte diskussionen.

  ”Men du, hur går det med Sebastian Eksjö då?” frågade Johan muntert och Max stelnade till som om allt hans blod frusit till is.

  ”Lägg av Johan. Det är inte kul.” Max blev blodröd i ansiktet. ”Jag vill inte höra hans namn någon mer gång idag och om jag gör det ska jag personliga trycka ner mina använda strumpor i pladderkäftens mun. Är det uppfattat?”

  Max reste sig upp och gick med häftiga steg ut till skåpet där han hämtade sina böcker och fortsatte raka vägen bort mot idrottshallen där han slutligen drog ner på tempot. Som vanligt hade han packat ner alla idrottskläder i en påse och lagt in dem i skåpet som han hämtat innan lunchen.

  Ilskan började lägga sig, fortare än vad han trodde var möjligt. Det var så frustrerande att de inte trodde på vad han sa någon gång. Varför skulle han ljuga om en sådan sak som Reenstierna? Max var ganska glad att han hade gått förbi, när allt kom omkring. 

  De hade i alla fall fått någonting att tänka på.

  Dörren till omklädningsrummet var inte låst så han slet upp dörren utan att tänka sig för och blev bemött av många skrik och irriterande Samhällare.

  Han hade helt enkelt glömt bort att de hade idrottslektion efter lunchen och där stod de i handdukar hela bunten. Men lite fick de allt skylla sig själva när dörren stod på vid gavel. Färgen steg i alla fall i hans ansikte när Max försiktigt ursäktade sig till minst fyra personer innan han hade hittat en plats där han kunde slå sig ner och vänta på att alla försvann. Han såg sig omkring och hade riktigt trevligt ibland, de flesta av killarna spelade fotboll och såg riktigt intressanta ut där de stod i stora badlakan. Max kunde inte låta bli att le för sig själv över att han var så jävla knäpp. Men så stannade tankarna på pojkar i handdukar upp när han fick syn på en gudomlig uppenbarelse.

  Reenstierna i fläckfri handduk virad runt höfterna kom gående ut ur duschrummet och som vanligt sprakade det i luften när han kom i närheten av Max. Blondinen gick bara raka vägen fram till sina kläder och började leta rätt på det han skulle kasta på sig. Magmusklerna jobbade för full verkstad och Max kom på sig själv att sitta med öppen mun. Hastigt tittade han ner för att se så att inget dregel hade ramlat ner på hakan men han hade tur. Försiktigt såg Max sig om så att ingen upptäckte att han råglodde. Men Reenstierna var så snygg. Tanken på att han faktiskt dragit handen över de där skulderbladen en gång gjorde att det utsöndrades miljoner mer endorfiner än vanligt i kroppen på honom. Men det skulle väl aldrig hända igen dessvärre.

  Tio minuter senare hade han fortfarande inte börjat klä av sig för att tänka på sin egen idrottslektion. Han hade sett Reenstierna dragit på sig ett par jeans, låtit handduken falla så att man såg ännu mer av magen än tidigare och torkat håret gång på gång så att det skulle bli ordentligt torrt. Max hade med andan i halsen sett på när parfymen träffade Reenstiernas bara bröst och när han lyfte upp armarna för att dra på sig tröjan över musklerna hade Max dolt en flämtning. Gud, man kunde nog inte vara mer såld på en människa.

  Fjärilarna i magen hade återigen startat upp en egen fabrik av nytillverkning av fjärilar med extra stora vingar och suget ville verkligen inte släppa.

  Så vände sig Reenstierna om för att leta reda på sin ena sko som hade skjutits under en bänk tvärs över omklädningsrummet – och så möttes deras blickar.

 

”Och du menar alltså att Hampus ska käka med oss för att han redan varit i närheten och sen tar han med sig Reenstiernas skjorta?” Max såg misstroget på Johan som strålade likt en jävla sol.

  ”Ja precis, det var så vi hade tänkt oss det”, sa Johan och fortsatte att le brett mot Max som helst av allt ville gå och gömma sig under ett buskage någonstans. ”Du vill väl bli av med skjortan liksom?”

  ”Klart jag vill det”, suckade Max och fingrade på den svarta påsen han höll i handen. ”Jag kan ju inte direkt ha den liggande hemma. Mamma kommer ju tro att jag har snott den någonstans.”

  ”Men hallå, det har du ju faktiskt gjort, på sätt och vis.” Johan flinade och öppnade dörren så att Max kunde gå ut före honom. ”Du snodde den ju av Reenstierna när du inte hittade din egen.”

 ”Men det är väl inte att sno heller”, sa Max nervöst och drog upp kragen på rocken så att han slapp frysa. ”Jag lånade den ju bara, eller hur?”

  ”Men Max din larvpotta! Det är klart att han kommer fatta om du bara får saken förklarad.”

  Max flinade nervöst och återvände till att oroa sig för hans upp och nervända mage. Han trodde seriöst att det var något allvarligt - kanske var det sjukdomarna från pojkbitchen nummer ett som började spridas i kroppen. Det hade i alla fall börjat kännas obehagligt när Malin pratade om det i matsalen. Risken fanns ju alltid där.

  ”Vart är han då?” frågade han otåligt efter att fem minuter gått i det kyliga vädret och slog sig ner på huk för att lindra den pinande magen. ”Antingen är jag smittad av Reenstiernas osaliga ande eller så har jag fått världens mensverk.”

  ”Han ska väl vara här alldeles strax tror jag”, sa Johan och vände sig om och sökte genom området med blicken.

  ”När man talar om trollen!”utbrast han glatt när han fick syn på Hampus som kom gående med världens Aura och snygga kläder i prisklass väldigt bra lön.

  ”Tjena Johan! Där är ni ju. Hjälp så sjukt mycket folk det är överallt. Man får akta sig för att inte bli nermejad.” Hampus närmade sig och log brett mot dem båda. ”Hej Max.”

  Max rodnade och såg på den äppelkindade killen som just sagt hans namn och hälsat i en och samma fras.

  ”Eh, hej.”

  ”Hampe! Vi skulle väl in på biblioteket sen eller hur var det?”

 Den nyanlända drog en hand genom sitt snygga mörkbruna hår. ”Jovisst, det var väl bland annat därför vi kom hit liksom.”

  ”Precis”, svarade Johan snabbt och kastade en högst märklig blick på Max som fick honom en aning orolig. Vad hade det där handlat om nu då?

 De gick under tystnad vilket var väldigt ovanligt från Johans sida och sa inte ett ljud förrän de hade öppnat glasdörrarna in till McDonald’s. Max släpade fötterna under sig och hade verkligen inte lust att sitta och öppna käkarna till det maximala när Hampus var med. Inte hade han heller lust att sitta och spana in den nya inredningen med mat hängande utanför munnen och se äcklig ut när de andra skulle diskutera hur stilrent det var med lädersoffor, vita bordsytor och annat som de lagt till med de senaste året.

  Där inne var det i alla fall ganska fullt. En gnista positiv energi slog upp i Max när han förstod att de inte skulle få något bord.

  ”Aj då”, sa han med gröt i halsen. ”Vi får nog inte plats här.”

  ”Va?” Hampus fick höja tonläget för att höras när ett gäng svartrockare lämnade lokalen.

  ”Klart att vi får ett bord. Jag har redan fixat ett så det är lugnt.”

  Max tappade luft. Hade han bokat ett bord?

 Idiot.

 Det gick väl inte att boka bord där mer än då man firade födelsedagar i ett litet glasrum och fick en liten barnarbetad leksak. Kul att utsätta sina stackars barn för sådant, tänkte han och var beredd på att sucka men han tystnade snabbt.

  Det gick sakta upp ett ljus för honom och han blev kallsvettig. De skulle äta med någon. Och denna någon var antagligen ingen mindre än någon av Hampus vänner i Samhäll. För varför skulle han ta dit någon som han inte alls gillade?

  ”Jag kan beställa så länge”, sa Johan snällt och såg på Max. ”Du ska typ ha en Big Mac?”

  ”Eller inte. Jag är inte hungrig, en pommes och en cola räcker.”

  ”Lilla menyn alltså. Stick iväg med Hampe nu och sätt dig så kommer farbror Johan och matar dig när han är klar här borta.” Johan log och ställde sig i kön samtidigt som Max log halvt skräckslaget mot Hampus som bara log åt  honom.

  ”Jag bits inte ska du veta”, sa han och visade Max vart de skulle ta vägen. Hampus ledde honom bort mot fönstrena vilket var tur det. Det enda Max behövde göra var att gå tätt bakom Hampus och se till att han inte tappade den positionen och föll offer för någon hamburgarätande fyraåring med vampyrtänder.

  ”Vi kom liksom hit förut för att kolla böcker till ett arbete vi gör i svenskan och tänkte att vi lika gärna kunde ta det idag när Johan och jag ska kolla dramaböckerna.” Hampus pratade högt framför Max så att han kunde höra vartenda ord han sa.

  Vadå vi? Han var förvirrad ut till de yttersta hårstråna. Han hade hoppats på att det bara var som han trodde att det var någon som var med, men sådan tur verkade han inte ha.

  ”Ja, du vet att Ba…” Mer han inte Hampus säga förrän världen rämnade totalt och kastades bort i en soptunna. Där satt han, den omtalade snygga HIV- mannen vars läppar skapade otroliga behov.

  Reenstierna såg för en gång skull lite besvärad ut, inte lika mycket som Max kände sig. Fast det var väl ändå en jävligt klen tröst.

  ”Alltså jag måste gå eller nått”, sa Max lågt och vände sig om för att lämna Smurfen, Mr Colgate och fröken könssjukdom till slumpen.

  Det som sades sedan gjorde honom alldeles ställd. Magen gick igång igen och fjärilsvingar kittlade insidan av den.

  ”Men kan du inte vänta, i alla fall en stund?” Reenstierna hade lagt upp händerna på det vita bordet och Max blick blev överkänslig. Allt från den där orosrynkan i pannan som antagligen inte kom fram allt för ofta, till tungan som svepte mot baksidan av de dolda tänderna. Musklerna som spände under den randiga långärmade tröjan i blått rött och någon mer färg han inte kunde identifiera för tillfället, och benen som var inpaketerade i svarta jeans som hjälpte fötterna att ta fart och trumma läderskorna mot golvet i brun sten.

  Max saknade allt som han aldrig skulle lyckas få mer än den korta stunden han inte ens kunde tänka tillbaka klart på och njuta fullt utav.

  Han kände på sig att allt speglades i ögonen när de förvirrat sökte spår efter igenkännande i Reenstiernas ögon vilket inte misslyckades. Som i trans gick han förbi Hampus som fortfarande inte satt ner och tryckte in sig mittemot Reenstierna som knappast kunde bry sig mer om Max än om Anna Svensson. Han var säkert där för att förbjuda Max att prata om det så att det inte kom ut i omvärlden.

  ”Jag går och beställer åt dig”, sa Hampus utan att bry sig om att Reenstierna svarade eller inte. Av någon anledning kändes det som att de kunde varandra utantill bara det att ingenting avslöjades för omvärlden.

  Försiktigt började Max knäppa upp rockens stora knappar eftersom att han bestämt sig för att stanna, en efter en med darrande fingrar. Han kom att tänka på den gången för att Basse skulle se hela härligheten. Händerna hade fumlat och darrat likadant den gången.

  Max kände hur Reenstierna studerade honom med ihärdig blick och Max rodnade.

 Han förbannade sig själv, hatade att han inte kunde hålla blodomloppet i schakt när det verkligen behövdes och ville doppa huvudet i närmsta toalettstol för att dämpa det röda.

  Skjortan han hade valt för dagen gick i blått, gult och vitt. Rutorna var väl någon kvadratcentimeter stora och Max var väl medveten om att den översta skjortknappen öppnats upp av en aning omild behandling. Det såg antagligen ut som att han var världens glamourbög när han satt där och flashade med sitt vita bröst inför alla som var intresserade.

  Snabbt slog han bort det ur tankarna och stängde snabbt igen och drog ett djupt andetag som sågs på mils avstånd.

  ”Hej”, sa han skyggt och drog händerna över byxorna upprepade gånger för att få tillbaka fokus och bibehålla lugnet. Max var i alla fall glad över att han var den som hade yttrat sig först, vilket var en stor bravad i sig.

  ”Eh, hej”, Reenstiernas röst dog ut. ”Hur är det med dig?” Han såg på Max med de där vackra himlaögonen han ägde och lämnade djupa spår i huvudet på den svarthåriga pandapojken som satt mittemot honom.

  För att motverka ännu en blossande rodnad vände Max hastigt ansiktet bort från Mr Perfect och tittade ut genom fönstret där vanligt folk passerade och hade tankarna bland de någorlunda ljusa molnen som jagade varandra över himlen.

  ”Det är väl fint, typ tror jag”, sa Max fortfarande vänd mot glasrutan och hade precis fått upp ögonen för en tant som verkligen inte gjorde gatusoparna någon rättvisa när hon bara sprang ifrån skithögen hennes rosa pudel lämnat efter sig.

  Där satt han, Maximilian Peter Hultin och Noname Reenstierna var placerad framför honom och försökte troligtvis få fram att Max hade mindre än ett år kvar att leva, eller att han skulle bli steril inom loppet av en vecka. Eller kanske att Max var så hemsk att han famlat in i något slags chocktillstånd Reenstierna aldrig skulle lyckas ta sig ur.

  Plötsligt, i samma stund Max hade tankarna på hur Reenstierna skulle se ut utan tröja trängde sig någon ned bredvid honom och den tryckande förtrollningen bröts.

  Johan tog sin egen Happy Meal och gav Max brickan med det han beställt. Inte ens doften av nyfriterade pommes kunde få honom på bra humör när två Samhällare satt placerade framför honom med blickarna åt hans håll.

  ”Det var racerbilar den här veckan så jag slog till”, flinade Johan och drog upp den lilla plastbilen som skiftade i olika gröna nyanser och log brett. ”En sådan som jag alltid drömt om, ser du det Max?” Johan fortsatte att le och såg ut som en överlycklig treåring och Max kunde inte låta bli att själv le brett när Johans tuppkam guppade.

  Med en hastig knyck med nacken såg Max att Reenstierna smålog till uppenbarelsen i nitar och blått högt hår.

  ”Klart jag ser”, sa Max och suckade. ”Men du kan ta min hamburgare redan nu, jag vill inte ha den.”

  ”Du består av skinn, ben och godis. Vart är allt det andra?” Johan protesterade och öppnade sin fyrkantiga kartong ännu mer och högg in på hamburgaren utan senap med glimten i ögat.

  I samma ögonblick slog sig Hampus ner bredvid Reenstierna och hivade upp dennes beställning på bordet. De kastade snabba blickar mot varandra igen för att säga något på deras eget sätt och gav sig sedan på maten som två hungriga, men uppfostrade vargar.

  ”Då är det väl bara att alla börjar innan vi börjar äta på annans mat”, tillade Hampus och stoppade in ett par potatispinnar i munnen och verkade njuta av skräpmaten.

  ”Jag har redan börjat!” mumsade Johan belåtet och drack upp säkert halva innehållet cola i muggen i ett enda svep.

  ”Det ser vi ju faktiskt”, sa Hampus roat och torkade sig kring munnen med en av de vanliga vita servetterna eftersom att han råkat spilla dressing på hakan.

  ”Du skulle inte ha den va?” frågade Johan hungrigt och studerade Max cheeseburgare med djupaste koncentration. ”Jag är verkligen hungrig idag.”

  ”Ta den bara”, mumlade Max och slet åt sig läsken. Där behövde han i alla fall inte visa alla sina tänder och tugga samtidigt som han såg helt oaptitlig ut.

  Tystnaden tilltog och Max skruvade nervöst på sig. Varken Hampus eller Reenstierna sa något till varandra. De fortsatte bara kasta bestämda blickar mot varandra med jämna mellanrum och verkade genomgå någon slags osynlig kamp.

  Tio minuter senare hade Johan satt igång med sina sprakande diskussioner om allt och inget och var dessutom återigen på benen.

  De tre som satt kvar på sina noga utvalda platser på två lädersoffor såg förvirrat på den blå smurfen med ketchup på ena tummen.

  ”Men hallå, var det inte du förresten som blev av med toaborsteshållaren?” Johan riktade frågan mot Reenstierna och Max puls steg.

Fan. Det var väl något av de sakerna från festen han i alla fall mindes fragment ifrån. Ett samtal med en tystlåten grön vän, ett handtag som drogs upp och ner och en dialog med Reenstierna i skjortan som han hade i påsen nedanför sina skor och otroligt charmligt leende.

  ”Haha! Jo jag blev ju det. Sen var det någon estet som skulle vandra iväg med den under armen lite tidigare också. Eftertraktad sak det där. Jag blev lite ledsen för att den försvann.” Reenstierna log sådär brett som bara han kunde och Max ville helst av allt kasta sig över bordet och ramla in i en välbekant bringa.

  ”Då ska jag ordna det på en gång”, sa Johan och sprang iväg mot kassan där det stod betydligt mindre folk än vad det gjort en halvtimme tidigare.

  ”Jag hörde att det var någon som hade fått i sig en del i fredags”, sa Hampus och letade efter Max ögon som fortfarande var dolda under lugg. Han sa det med en vänlig, aning road ton och Max kunde inte låta bli att tycka om Hampus för sin personlighet som var alldeles lagom.

  ”Det skulle man nog kunna säga ja”, sa Max och såg ner i knät där han under den senaste minuten hade vridit sönder en pappersservett.  ”Fast jag menar, det händer ju inte så ofta.”

  ”Haha, nej jag hoppas det! Jag tyckte att det var ganska tomt i kylskåpet när jag kom dit och skulle se över lite.”

 Han tyckte att det var dags att samtalet avslutades så fort som möjligt. Reenstierna skulle inte få sina chanser att slänga in någon blodisande kommentar om vad Max hade gjort så han började snabbt svamla igen.

  ”Johan fick nog i sig en hel del han med…” började Max men hann aldrig avsluta.

 ”KOLLA! Värsta vrålåket till födelsedagspresent!” Johan drog bilen flera varv runt bordet och lät högljutt varje gång han slog i någon vilket var ganska ofta.

  Max spärrade upp ögonen i rädsla för att Johan skulle skämma ut dem totalt så att hela samhäll skulle förakta esteterna mer än vad de redan gjorde.

  Johan kom farligt nära Max mugg med cola och den sistnämnda satt andan i halsen. Shit, inget mer colaläckage för Max del. Inga mer jävla rikemansutbrott så att tårar föll.

 Så stannade tiden upp.

Muggen föll i slow motion och det verkade ta evigheters evigheter för den att slå i bordet så att den mörka vätskan porlade ut och verkade kontrastfullt mot det vita stenbordet.

Max kastade sig upp rent reflexmässigt och såg skyggt från Johan till Hampus och sen till Reenstierna och så tillbaka. De såg inte helt lika chockade ut som han själv, men näst intill.

”Förlåt, jag ska fixa det på något sätt. Alltså shit, fan då.” Max svamlade och kände hur färgen steg i ansiktet igen i takt till att han kastade oanvända servetter på bordet så att det inte skulle rinna ner på någon.

Utan att så mycket som att tänka på vad de andra skulle tycka om honom klättrade han över Johans ben och tog sig med egna ostadiga trumpinnar ut på de lagda stenplattorna utanför byggnaden och andades in så mycket luft lungorna förmådde att ta in.

  Nu tyckte de säkert att han var helt jävla körd i huvudet, och skrattade åt honom så att deras ögon tårades. Kanske till och med Johan för att han hade en sådan korkad polare.

  Men så kunde det väl ändå inte vara?

  Han såg sim omkring men hittade ingenstans där han kunde gömma sig snabbt. Visserligen var biblioteket ett tänkbart ställe att smyga in på men det var ingen idé att ens tänka tanken för att resten av de chockade som satt kvar inne på Gyllene Måsen var smarttänkta alla tre.

  Tårarna steg mot ögonen och tryckte på med onaturlig styrka mot tårkanalerna. Han var en sådan jävla skit ibland. Tårarna verkade vara nära hela tiden och han var trög som en spånsäck.

  Allting hade ju kommit så tätt inpå. Sebastian Eksjö som var världens fulaste människa, Reenstierna och hans vadderade läppar och läsken som återigen sipprade över bord och golv.

  ”Men Maxi då.” Han hörde Johans röst och en dörr som stängdes bakom den.

  ”Det var verkligen inte meningen att den skulle ramla. Jag fattar att du blev skitskraj, det skulle jag också blivit om jag var blyg som du. Förlåt gubben.”

  Max vände sig om och kastade sig in i Johans armar som ett försvarslöst barn utan skydd från omvärlden.

  ”Nu sitter de där inne och gottar sig i att jag är så dum och springer ut så fort det är något”, snörvlade Max grötigt och la huvudet mot Johans kind.

  ”Det gör de inte alls. Hampe blev chockad över det och tyckte synd om dig eftersom att vi vet hur den där Herrn gick på dig häromdagen.” Johan sköt Max ifrån sig en bit och gav honom världens solskensleende. ”Vi ser lite gay ut.”

   ”Jag är bög Johan, inte konstigt att jag ser Gay ut”, snörvlade Max och hulkade till när han försökte skratta.

  ”Jo jag vet det kära du.” Johan klappade Max på bröstet och klappade bort osynliga dammpartiklar. ”Du, andas nu. De kommer.”

  ”Men fan jag vill verkligen inte!” Jag sågar ner dem med en smörkniv och sen anger jag mig själv till polisen som den rikemansdödande galningen och deporteras till USA där de ger mig en injektion med apelsinsaft så att jag dör.”

  ”Det där var väl lite att ta i, tycker du inte det själv?” Johan suckade och såg funderande på Max ett tag. ”Jag tror att jag ska hjälpa dig med att få bort den där svarta smeten du har på kinden innan de ser dig skulle jag tro.” Johan drog försiktigt och gnuggade bort kajalen från Max kind sedan den runnit efter tårfallet.

  De kunde inte låta bli att le mot varandra en sista gång innan Hampus och Reenstierna hann ifatt dem.

  ”Hur är det med dig?” Hampus slöt sig upp bredvid Max och Johan med ett oroligt streck till mun. ”Det gick lite snabbt där inne. Jag hoppas att det inte var för jobbigt.”

Max såg på Hampus med en sådan beslutsamhet som han aldrig visat förut. Han torkade bort de återstående tårarna som fanns kvar på hans bleka kinder och drog ett djupt andetag. Han hade inte lust att visa mer av de bittra känslor han kände för sådana människor som först skällde ut honom och sedan kysste honom med en framfusighet värd miljoner. Max kastade snabbt blickar mot Johan som bara väntade på att något skulle hända inom en snar framtid.

  Vad han inte visste var det att Max inte hade någon reservplan hur mycket han än letade. Den brutala tystnaden var bara ett sätt för honom att få tiden gå snabbare.

  Snart drog Reenstierna all Maxs uppmärksamhet då blondinen verkade ha fått myror i sina snygga brallor.

  ”Alltså…” Reenstierna harklade sig och tog ett steg i riktning mot Max håll så att denna ryggade undan. ”Jag måste prata med dig.”

 

Eld upphör

Förvirrat såg Max hur hans hand och kropp leddes bort från den plats han nyss befunnit sig på med hjälp av Reenstiernas styrka. Hans försvarsmur hade återigen rämnat och kriget var över. Det var dags för domen att läggas.

  ”Jag tror att det är dags för dig och mig att gå till biblioteket”, sa Johan gällt och slängde menande blickar mot Hampus som snabbt förstod vinken. De försvann under högljudda rop om att Rom var nära att kollapsa och väckte all uppmärksamhet som gick att få.

  Max var väl medveten om att han återigen var i Reenstiernas våld och var nära att börja hyperventilera. Han höll på att svetta skiten ur sig samtidigt som han ville dra på sig ännu mer kläder för att slippa från gåshuden han plågades utav.

  Det var nu han skulle få den slutgiltiga domen. Det var inte HIV han hade fått. Det var Aids och allt annat man kunde få - och han hade mindre än ett par minuter kvar att leva.

  Han svalde hårt så att det spände till med oroväckande smärta i halsen och log vettskrämt mot en besvärad Reenstierna och ville helst att tiden skulle förflyta på snabbare än vad den gjorde. De stannade, stående med ansiktena riktade mot varandra.

  Max bet sig i piercingen när han såg in i de blå kattögonen med himmelsk inverkan. Han såg på de där fullständiga läpparna och kände sig djupt förtvivlad.

  Reenstierna verkade leta ord. Hans blick var stelt riktad mot Max och han verkade vara lika förvirrad av närheten som Max själv.

  ”Det är en sak jag vill berätta för dig.”

  Pandapojkens underläpp darrade till.