Kapitel

Var det ett dåligt skämt? I sådana fall var det varken roligt eller skrattretande. Max stirrade irriterat på orden som ploppat upp i rutan. Hade Malin fått i sig alldeles för mycket på den där festen hon skulle till? Han höjde på ögonbrynen.

 

Romeo - Bitterfuckingsweet säger:
     Så... Du är bög?

 

Klart som fan att han var bög. Det hade hon ju vetat i evigheter, helvete Malin. Vad hon än höll på med var det inget att skratta åt. Inget att säga bara sådär. Hon visste ju hur svårt han tyckte det var att prata om det, så varför jävlas extra med honom? Det räckte med att han redan var som han var. Inåtvänd och skrämd. Max hamrade ilsket på tangenterna och hoppades på att Hugo inte skulle vakna.

 

Painless säger:
     Malin, jag hoppas att du skämtar…

 

Max trummade försiktigt på tangentbordet medan han väntade på svar. Om han nu kände Malin rätt kunde det ta ett tag. Han reste sig upp från den plastiga vita snurrstolen från IKEA: det kanske fanns något i kylskåpet som längtade efter att bli uppätet. Men just som han skulle lämna sovrummet blinkade det orange och meddelade om att han hade fått svar. Han gick de få stegen tillbaka till stolen och satt sig.

”Men vad i helvete”, muttrade han samtidigt som kinderna blev blossande röda. Han hade lagt till fel person. Han hade berättat, eller snarare kastat det ur sig för någon han inte kände.

Det var ju som att be efter mer stryk. Och han hade fått tillräckligt - det behövde inte ens påpekas.

Max snurrade ett par varv med stolen och såg sig om. Hans rum hade använts som arbetsrum innan de förra hyresgästerna flyttat ut. Det var litet – men vackert ljust och luftigt. Fönstret vette ut mot gatan nedanför, där felparkerade bilar och underliga människor befann sig. Gardinerna (blågröna) hade morsan hängt upp tillsammans med tre stora krukväxter som stod uppallade i fönsterblecket.  Väggarna hade varit trista och ensliga när de flyttat in för snart tre år sedan. Dekorationerna hade kommit som en hjälp från ovan av Malin, då hon kom springandes med sina schabloner. Hon hade sprayat stora svarta noter på väggarna, kopierat och fixat hans sångtexter i datorn och lyckats få dem ditmålade på väggen. De svarta stjärnorna i taket hade väl varit det mest otroliga hon gjorde under den där helgen. Hon som var så kort, kunde nå så högt. Då skulle väl även han kunna det?

Men det var ett tag sen nu. Kanske hade han haft sin chans då? Max suckade och strök bort en hopplöst hängande hårslinga som inte ville lägga sig tillrätta. Han tittade på skärmen igen. Livlig konversation – hur många tänkbara ligg man hade haft. Erhm, det var lika med noll på Max sida. Han grymtade lätt, var väl bäst att ta till något så att han inte lät helt okunnig. Tre skulle väl räcka. Han vilade händerna på det körsbärsmörka skrivbordet i ek. han hade fått ärva det av sin farfar – och det höll fortfarande ihop med alla dess hemligheter. En bokhylla från nittonhundrabortnött bågnade av böcker och användbara prylar. Sängen (hundratjugo centimeter bred) kom från IKEA. Lågprisvariant, men den dög. Bara den var mjuk och höll när han lade sig i den var han väl nöjd. Fast det skulle ju inte göra något om det gick att utföra gymnastiska övningar, annars skulle det kunna bli långtråkigt. Det behövdes inte någon hopfällbar hästenssäng med fjärrkontroll för att göra tillvaron roligare.

Mattan var cirkelformad – så stor så att den täckte hela det ljusa parkettgolvet som doldes under den mjuka ytan. I det stora hela var det personligt och eget.

Man ville inte lämna bort det för några pengar. Max återgick till att vila de gråsilverkantade stora ögonen på LDC skärmen. Datorn var i alla fall relativt ny – många födelsedags och lönebesparingar.

 

Romeo - Bitterfuckingsweet säger:
     Kan du inte dra en runk i camen?

 

Vad i helvete.

Fanns det bara överkåta puckon på MSN nu förtiden? Det var dags att säga hej då för den här gången. Max tryckte på blockeringsknappen uppe i högra hörnet – och suckade.

Romeo hade faktiskt verkat ganska kul ändå. Men det gick till överstyr, patetiska stackare. Han var säkert äldre än arton också. Kanske något femtioårigt äckel med tandborstmustasch. Max bestämde sig för att ta ett seriöst snack med Malin på måndag morgon, om att det var dags att korta ner mailadresser. Fan att han hade lagt till fel person. Kinderna hettade till lite, men av vilken anledning rodnade han?

Det var ju bara en okänd människa från Internet.

Max stängde av skärmen och gick från datorn. Han stannade upp för att lyssna. Han brukade göra det för att försäkra sig om att alla sov, så att alla mådde bra och ingen okänd hade trängt sig in för att störa friden. Det blev jobbigt ibland att vara så frustrerad. Morsan hade tydligen lagt sig. Teven var avstängd och han kunde höra de lätta snarkningarna från hennes sovrum. Bra, hon kunde gott behöva lite sömn. Hon jobbade alldeles för mycket.  Plötsligt hörde han tassande steg utanför den stängda dörren. Vad gjorde Hugo uppe nu? Klockan var nästan tre.

Han öppnade dörren sakta, onödigt att skrämma skiten ur Hugo när han gick där i mörkret. Han hade ju haft tillräckliga problem med mardrömmar.

”Hugo, vad gör du uppe nu?” viskade Max och stegen stannade upp. Så tassade de snabbare och en liten figur uppenbarade sig framför honom.

”Äj det du Max?”

En tunn röst bröt tystnaden. Ett par nötbruna, stora mandelformade ögon blinkade till ett par ögon och trängde sig in i Maxs silverkantade.

Det lockiga mörkbruna håret stod rakt upp och det lilla ansiktet såg frågande ut.

”Klart att det är jag gubben, vem skulle det annars vara?”, frågade Max och rösten mjuknade. Hans lillebror var totalt underbar.

”Bra. Jag trådde det var den snarkande tumvanten under min säng”, log Hugo och lade huvudet på sned.

Hans nya Spindelmannenpyjamas var allt för stor för den tunna fyraåringen. Men Hugo bar upp den med stolthet.

”Är han igång igen?” Max suckade. Problemet med monster under sängen var stort. Alltid var det något nytt och Hugo hade alldeles för livlig fantasi för sitt eget bästa.

”Ja”, Hugos ögon glimmade till och såg plötsligt blanka ut. Innan han skulle hinna brista ut i gråt hade Max hunnit lyfta upp sin bror och gett honom en hård kram. Han tryckte näsan mot hårsvallet och drog in doften av vanilj ner i lungorna. Hugo var en av de människorna som höll honom kvar.

”Jag följer med dig till sängen och ser till att inget händer”, sa Max och nöp sin bror i kinden medan den andra handen höll kvar brodern i ett fast grepp.

”Max, jag älskar dig”, pep Hugo och gav Max ytterligare en kram. De små revbenen kändes genom tyget och tyngden från den lilla kroppen var knappt märkbar.

Maxs ögon tårades. En av de våta dropparna trillade ner för hans kind och träffade Hugos ena hand – så att den i ren reflex sköt iväg och slog till Max på överarmen.

”Gråter du storebror?” frågade Hugo och broderns naivitet gjorde att Max fnittrade till.

”Jag älskar dig också lillebror”, log Max och började gå in till det avdelade vardagsrummet där Hugo hade sitt lilla skrymsle.

 

Efter att ha sagt god natt till Hugo minst tjugo gånger var Max återigen inlåst på sitt rum.

Han låg på sängen och funderade över allting, Malin och hennes idiotiska mailadress, Hugo och alla hans mardrömmar. Om morsan som jobbade alldeles för mycket och som säkert skulle komma att bränna ut sig i förtid. Om körkortet han aldrig skulle lyckas ta eftersom att han inte hade tillräckligt mycket pengar.

Och, så återgick han till att fundera över Romeo. Han kanske inte var så hemsk egentligen. När han tänkte efter så var det ganska skrattretande, och tanken resulterades i att han log. Han hade ju varit ganska kul ändå, svarat rakt på frågor och inte verkat helt borta. Något fanns nog bakom den där playboyfasaden ändå. Det kanske skulle vara värt att acceptera honom igen, för att se vad det var för något. Men, visste han om Romeo var tjej eller kille? Hm, svår fråga. Det hade inte kommit fram när han väl satt där och snackade. Men det skulle väl vara lätt att ta reda på, om inte Romeo nu var en väldigt mytomanisk sak.

Max skrattade rakt ut. Vad var det med honom idag? Romeo hade varit en kul typ. Och det var nog bäst att snacka med honom igen, det skulle till och med kanske löna sig i längden. Han log en sista gång, kravlade sig ner under täcket och släckte sänglampan.

Det sista han såg den dagen var de mörka stjärnorna i taket.

 

”Va, nej den var väl inte så svår”, retades Malin och satt ett finger i sidan på Max.

”Jo”, mumlade han surmulet och drog sig undan. Det var inte hans dag idag och det blev inte bättre av att Malin betedde sig som ett fån.

”Men, det är ju inte mitt fel direkt att du berättar dina hemligheter för en fritt främmande människa, du kan väl fråga om det är den som du tror att det är innan du går på mig i efterhand, eller hur?” Malin lade huvudet på sned och såg så där otroligt dum ut.

”Lägg ner det där hundtjaffset, det är bara Hugo som klarar av att se oemotståndlig ut”, flinade Max och tittade upp i taket.

De var i skolan, och folket kryllade omkring dem. Johan hade sprungit iväg med Hannah i sista stund och då var det dags för att snacka med Malin. Runt omkring dem skrek folk, de stimmade, de pratade alldeles för högt och vissa stod och rökte. Moget beteende kallades det. Blonda smala ”snyggingar” stod och fnittrade bredvid biffiga gymsnubbar.

Var det så världen skulle se ut för att den skulle må bra?

Max tittade ner på sin egen mundering. Mörkgröna manchesterbyxor, svart skjorta och röd slips. Ringen i läppen var på plats, den svarta luggen låg nere i ögonen och skymde de gråa brunnarna. Kajalen var längre ner än vanligt vid ögonen, men ingen brydde sig. I alla fall inte Malin och resten av skaran som stod i närheten av honom. Men de längre bort, de tyckte att han var ett missfoster. Som alltid.

Malin hade slängt på sig ett par trasiga strumpbyxor (rödsvartrandiga) och en stor tyllkjol. Ett svart linne med någon spansk text – vad det stod visste han inte, han hade inte valt att läsa spanskakursen.  Håret var eldrött och tuperad, och de gröna ögonen brann. Hon såg ut som vanligt med andra ord.

”Men, hörre, Har inte du idrott nu?”, frågade Malin med en antydan till sarkasm i rösten.

”Idrott, vad är det för något?” Max försökte spela ovetande.

”Pucko, jag kan ditt schema utantill”, morrade Malin ilsket. ”Onödigt att du får ig i idrott bara för du inte har tillräckligt med närvaro.”

”Men, jag tycker inte om att visa upp mig och springa efter en boll. Det ser helt onaturligt ut. Och dessutom suger jag på bollsport”, suckade Max och drog lite i håret.

”Men, jag ska inte se dig få några ig. Jag har lovat din mamma att kolla dig, så gå nu innan jag slår dig. Du vet att jag är starkare än dig”, skrattade hon och puttade honom mot det orangea skåpet som bara var några steg bort. ”Jag vet ju att du har kläderna med dig, för det har du alltid.”

”Du känner mig för väl”, flinade Max och fiskade fram nycklarna. ”Men bara den här gången, för jag orkar verkligen inte med att leka tönt.”

”Leka tönt? Du är för go Maxipojken”, Malin log igen. ” Men du kommer ju ha något att se på om du snabbar dig lite, har hört att samhäll – ekonomi har idrott före er. Och där finns det ju en hel del hetingar att se på.”

Max stelnade till. Den samhäll ekonomi klassen? Den med snobbarna, och de självgoda? Den klassen som var känd för att vara den vidrigaste på skolan, den som gjorde att alla såg ut som mesar? Vart hade han varit hela terminen eftersom att han hade missat dem? Det här kunde ju sluta olyckligt.

Max Converse sjönk ner i golvet medan han gick. Eller, det var så det kändes när han närmade sig omklädningsrummet för killarna. Han kunde inte fatta varför det inte fanns mer än ett omklädningsrum när skolan var så jäkla stor. Man trängdes som i sardinaskar och Max började kallsvettas av tanken på trånga utrymmen. Skulle han klara sig därinne? Han drog ett djupt andetag och tog tag i dörrhandtaget.

Han tryckte ner det, men inget hände. I ren frustration drog han ner det ett par gånger till för att försäkra sig om att det verkligen var låst.

En hes röst vrålade inifrån:

”JAG KOMMER!”

Helvete. De var fortfarande där inne. Max rufsade till håret en aning. Skulle han klara av det nu då? Han fnittrade nervöst, han var ju barnslig om han reagerade såhär för att han skulle ha idrott. Att vara blyg var väl ingen konst, men att bli frustrerad?

Låset vreds om och ett huvud stack ut. Max hjärta hoppade upp ur bröstet på honom och satt sig i halsen. Han fick ingen luft. Han bara studerade och kände hur färgen ökades på i ansiktet. Gud vad den människan var vacker!

”Ska du stå där hela dan eller?” frågade pojken arrogant och tittade på honom.

”Eh, ja, eller nej, jag ska in”, stammade Max fram och suckade lätt.

Den okända snyggingen flyttade på sig och Max kunde känna doften av hans parfym. Det luktade gudomligt, och han blev virrig i huvudet. Kunde man vara så perfekt?

Världens sexpack, ögonmåttligt sett lika lång som han själv, blågröna kattögon som säkert kunde dränka varenda människa de såg på. Mjuka kindben, halvlångt blont hår och extremt vacker mun. Tänk att kyssa de där läpparna.

Max flämtade till. Vad stod han och tänkte på?

Han pressade sig in genom den smala springan, såg på de vältränade armarna och ville känna, ta och, ja. Det var fullt överallt, några killar kände han igen från klassen, de andra såg mest ut att komma från Söder och Östermalm. Rika snygga hunkar utan minsta självförtroendesprickor. De måste vara eftertraktade av tjejerna. Men det gjorde väl inte Max ett dugg, tjejerna såg inte på honom och han såg inte på dem. Kändes skönt att slippa de där feminina varelserna som stank av parfymer.

Långsamt hängde han av sig sportbagen som han haft över axeln. Den sjönk ihop på träbänken, och han öppnade den – sakta.

Inte skulle han rusa, ta det lugnt, andas, hoppas att den perfekta varelsen inte såg honom. Sluta stirra, se rakt fram.

Han började knäppa upp skjortan, knapp för knapp tills det var dags att dra av sig den och visa den bara vita huden. Han stannade upp precis innan han skulle slita den av sig, såg sig lite omkring och var tvungen att vända sig utåt så att alla såg magen.

Fan, var han tvungen att vara så blyg? Det var väl ingen som skämdes över att ta av sig en tröja. Men Max gjorde. Hans kinder blossade och den nästintill vita huden på magen knottrade sig. Han frös, och spände magen samtidigt som han tittade i smyg bort mot samhällarna. Några glodde, mest för att göra honom så osäker som möjligt.

Men. Vad hade han att skämmas för? Hans mage var väl inte fulare än någon annans.