---

Det brann i senorna och musklerna när han tillslut sprang de sista tre trappstegen upp till lägenheten och låste upp. Han hörde röster i köket och innanför dörren stod ett par skor som definitivt inte var farsans. Antingen hade morsan blivit tillsammans med någon som hade likadana skor som Hampe, eller Hampe himself, eller så hade Hampe tröttnat på alla ignorerade samtal och tagit saken i egna händer. Som vanligt.

 

”Hallå?” ropade han och dängde igen dörren efter sig, medan han torkade svetten från ansiktet med nederdelen av tröjan. Det kändes artigast att annonsera sin hemkomst och morsan dök upp i köksdörren med en kaffekopp i handen.

 

”Hej, älskling. Du har besök.” Hon log, så Hampe hade antagligen inte berättat om att han försökt få tag i honom i evigheter utan resultat och antagligen börjat misstänka kidnappning och eventuell halvkass styckning i en jordkällare med en slö yxa.

 

”Jag ser det.” Han försökte le tillbaka. Lika bra att smila in sig, så att han fick som han ville på nya stället. Heck, nya snubben kanske ägde halva Europa i hemlighet och var den som satt med fjärrkontrollerna till Paris Hilton och Lady Gaga. En sådan ville man ju hålla sig väl med, så det var lika bra att öva upp uppförandet på morsan som var van vid att det kunde svikta lite.

 

”Har du varit ute och sprungit igen? Du är ju alltid ute och springer numera”, la hon till när han hade nickat.

 

”Äh, det behövs. Jag ska springa konstant i nittio minuter plus tilläggstid på planen, så det är lika bra att öva.”

 

Hon nickade bara och strök honom över håret innan han tog de två stegen förbi henne och såg på Hampe som satt tillbakalutad vid köksbordet med ett glas i handen.

 

”Tjena.” Hampe nickade mot honom och såg inte det minsta arg ut, som Bastian befarat. Killen var ju känd för att kunna bli grymt besviken om han tyckte att han gjort sig förtjänt av mer än han fått, eller tvärtom.

 

Bastian nickade till svar och slog sig ner mitt emot. Plötsligt fick han känslan av att sitta i ett förhör med någon ruskigt skicklig polis som lekte good cop, utan the bad cop, som någon av snubbarna från Criminal Minds.

 

Morsan stod kvar borta vid köksbänken och hällde i sig det sista ur sin kopp innan hon ställde ner den i diskhon.

 

”Jag måste tillbaka till jobbet nu, men du kan väl äta lunch med mig imorgon?”

 

Som vanligt väntade hon inte på svar, för det var ingen fråga. Två sekunder senare hade ytterdörren smällt igen och Bastian vände blicken mot Hampe som ställde ner glaset på det cirkelformade underlägget. Inga fläckar på träskivan, tack.

 

”Din mamma berättade”, sa han plötsligt och Bastian kände hur verklighetsbalansen ruckades lite. Hade morsan berättat för Hampe? Sen när ansåg hon att hon hade rätt att snacka med hans kompisar om såna saker?

 

”Bli inte arg på henne. Jag kom hit och var förbannad för att du slutat höra av dig och verkat försvinna från jordens yta på tre röda, ungefär, men hon sa att du hade det svårt nu. Först trodde jag att du hade berättat för henne om Max, men sen insåg jag att det aldrig skulle hända i det här universumet, så jag frågade vad som hänt. Så hon berättade.”

 

”Okej.” Han försökte spela oberörd, som han alltid gjorde när han blev osäker på hur han borde bete sig, när saker inte var som han hade förväntat sig dem.

 

”Det suger så förbannat mycket.” Hampe såg lidande ut, som om det var hans morsa och farsa som skulle flytta isär.

 

”Äh.”

 

”Försök inte. Jag vet hur det är. Har du glömt att mina också är skilda?”

 

Visst fan.

”Ja, för din plastfarsa har ju varit med din morsa så länge jag har känt dig.” Han ryckte på axlarna. Hampes föräldrar hade skilt sig när Hampe var liten och både han och hans storebror såg deras plastfarsa som en extra riktig pappa, typ.

 

”Det suger ändå. Allt ändras liksom.” Hampe snurrade långsamt glaset mellan händerna och såg ner i vattnet som skvalpade runt i botten på det.

 

”Det är inte som att min morsa och farsa har haft världens mest tillgivna förhållande, och att vi har varit världens bästa familj så att hela min vardag är annorlunda. Jag kommer väl träffa farsan lika mycket nu som jag gjorde innan: tre gånger i månaden.” För en sekund undrade han om Hampe och morsan hade planerat det här, för för varje mening han sa om hur lite han brydde sig, eller att det inte var någon fara med honom, desto mer insåg han att det var sant.

 

”Sant. Men hur känns det egentligen?” Hampe gav honom den där blicken igen som fick honom att känna som om allt innanför revbenen blev kodavläst och registrerad. Det var ingen idé att låtsas som om han kände noll, längre. Som vanligt höll Hampe fram brickan och det var bara att spotta ur sig varenda liten pisstanke han hade tänkt sedan bomben släppts.

 

”Jag vet inte. I början kände jag mig förbannat sviken, tror jag. Jag var liksom arg på henne för att hon valt andra framför oss. Men sen insåg jag liksom att…att det var farsan hon valde bort, inte mig. Och jag har ju märkt att hon mår bättre nu, att det är det här hon vill. Hon är mer okej nu, inte så jävla rabiat.” Han lekte med fingertoppen över bordsskivan och slängde en blick ut genom fönstret. Och den jävla våren med pollen och fågelskit hade kommit som en atombomb över hela stan. Det var som om flera månader hade försvunnit på tre sekunder.

 

Hampe satt fortfarande tyst och väntade. Men Bastian tog sin tid och andades in tankarna.

 

”Hon har liksom visat nu, att hon vill ha kvar mig som en del av hennes liv. Jag känner mig viktigare för henne nu än jag gjort förut.”

 

”Så du flyttar med henne…och den nya?”

 

”Ja…för jag pallar inte farsan.”

 

Hampe nickade som om han bekräftade något för sig själv och såg forskande på honom över salt- och pepparkaret på bordet.

 

”Hur känns det med…allt annat?”

 

Med allt annat menade han Max. Det var uppenbart att han menade Max. Något vreds till i bröstet, som om en bortglömd, infekterad sticka hade gjort sig påmind igen. En klump skavde plötsligt i halsen, utan förvarning, och det sved till i strupen. I rädsla för att rösten skulle spricka om han pratade, ryckte han bara på axlarna och stirrade ner i bordet. Hampe visste vad det betydde.

 

”Jag trodde att ni skulle hitta tillbaka, att det bara var tillfälligt…” Hans röst dog ut när Bastian rynkade pannan för att inte börja lipa på plats. Han hade gett upp fasaden för Hampe nu, för det var ingen idé. Och ärligt talat kändes det ganska skönt att det inte var någon idé.

 

”Vi har inte pratat med varandra sen dess”, sa han tyst och kände hur tårkanalerna varnande började fyllas.

 

Hampe reste sig och gav honom en klapp på axeln innan han började rota igenom kylskåpet.

 

”Om du går och duschar, för du luktar inget vidare, så fixar jag mat.”

 

Mat. Bästa sättet att rycka tankarna från Max och allt som gjorde ont. Magen vred sig vid tanken på föda och han insåg plötsligt att svetten hade torkat in och börjat stinka.

 

”Tack.” Det var en av få gånger i sitt liv som han hade sagt det uppriktigt, och inte som en inlärd artighetsfras.

 

”Seriöst. Vi pratar stank.”

 

Bastian flinade och slog till Hampe över det lockiga huvudet när han gjorde sin väg mot duschen.