Emy har åkt hem

Hej allesammans!

Nu har Emy åkt hem till sig igen och ni ska bara veta hur vi har kämpat idag!
I vilket fall som helst måste jag meddela om att det inte blir någon videoblogg idag för det visat sig att den är alldeles för långt och jag inte äger något program som kan korta ner den så att vi kan ladda upp den på youtube. Så ni får vänta till i morgon, men det hoppas jag att ni orkar göra ;)


/ Emilie

Överflödiga ord

Åh!


Här har jag varit och jobbat och kommer hem helt ledbruten och
så ser jag att ni, världens (universums) finaste läsare, kommit med massa frågor och gud vet vad till den kommande videobloggen. Haha, jag vågar ju knappt tänka på det, jag som pratar skrovligt och hemskt :P Nä men ni ska bara veta hur mycket era ord glädjer mig. Jag och mina nära har det tufft nu och alla era peppiga ord får mig att bli alldeles varm om hjärtat.

Än så länge står kapitlet på is, men det finns två förklaringar till det. Den ena är väldigt privat - och den andra handlar om att min magisteruppsats ska in om två veckor! Det känns helt sjukt stort och jag är osäker på om jag kommer klara det men jag sitter dag och natt med att försöka få den färdig. Jag går upp sju på morgonen och kommer i säng cirka halv två om nätterna och sen ja, jäkla evighetscirkel. Men jag hoppas och HOPPAS på att jag kommer bli färdig den här gången och då kommer det finnas så mycket mer tid för lite Baxterapi.

Ni är finast, kom ihåg det.
Kärlek från mig // Emilie

Videoblogg? - FRÅGA OSS!

Jag skrev lite på skämt i facebookgruppen om att jag och Emilie kunde göra en videoblogg på söndag, när vi ska ses. Haha, det fick lite oväntad respons. Tre pers svarade inom fem minuter, eller nåt, haha och tyckte att det var en bra idé.

Emilie och jag har ett krav. Ska vi göra en videoblogg får ni ge oss lite frågor att svara på, för både hon och jag hatar att komma på vad vi ska prata om ur luften.

Så fråga om JÄDDAS i kommentarsfältet till det här inlägget, så svarar vi på dem. Får vi inga frågor, så blir den ingen videoblogg, haha.

It's up to you!

Guess he gave you things I didn't give to you

Den här låten får mig att tänka på Bastian i förra kapitlet. Vad tycker ni? Har ni någon låt som ni tycker passar bättre in?

NY MAILADRESS

Hej!
Due to enorma mängder spam, plus blockering av vårt gamla mailkonto (jaddas@live.se) kommer vi nu att skicka ut information från: jagardendualdrigser[snabel-a]gmail[punkt]com


Plinka iväg ett litet mail till oss om ni vill stå med på maillistan och få meddelanden om nya kapitel, smakprov, tävlingar och annat smått och gott! Stod ni med på gamla maillistan har vi skickat ut ett meddelande från nya mailen om detta, men ni måste höra av er ännu en gång för att stå på nya listan!



Alltså: jagardendualdrigser[snabel-a]gmail[punkt]com

Svar på kommmentarer

Hej på er! Nu har jag äntligen fått tid till att besvara era underbara kommentarer och jag har gjort så gott jag kunnat för att inte upprepa mig allt för mycket. Ni är ett gäng underbara individer, måste jag säga. Helt fantastiska människor! Och det var helt underbart att få läsa era fina ord en gång till och besvara dem. Ett stort tack till er allihop!
Jag har valt att behålla era kommentarer, för om ni läser varandras bör ni kanske veta vad sjutton det är jag har svarat på. Är ni inte intresserade av att läsa varandras får ni ctrl+f :a ert namn!


Postat av: Tilda

Jag gråter lite. Det gör ont i mig. Måste smälta det här lite. Bra skrivet som vanligt. <3

2011-02-04 @ 21:48:48

 

Svar: Tack snälla för kommentaren! Jag är så glad att du gillade det :)

 

 

 

 

Postat av: Natalia

Åh, jag snyftade till. Det gör ont i hjärtat. Fantastiskt. Hatar Ismael... smått Max också. Fan. 

Hehe, ja nu har de båda "spillt" cola på varandra.
Fantastiskt skrivet... underbart komiskt på sina ställen. Jag älskade det.

2011-02-04 @ 22:00:01

 

 

Svar: Tusen tack! Ja, vem är det egentligen man ska avsky mest? Ismael betedde sig som ett as, men å andra sidan är det inte han som har varit tillsammans med Basse. Men Max är ju Max, och det är ju svårt att tycka illa om Max, eftersom han är den underbara grabb han är, right? Haha, du har rätt! De är kvitt i colaspillandet, faktiskt. :) Tack igen! :)

 

 

 

Postat av: Alex

Önskar jag kunde hata Max.

2011-02-04 @ 22:41:06 
URL: http://seriousdamage.blogg.se/

 

Svar: Don’t we all, sometimes? Han är svår att hata, för även de gånger han faktiskt gör någonting som jag verkligen vill hata (ungefär som nu), så är det svårt att hata någon man tycker så mycket om.

 

Postat av: Julia

Åh, jag grät lite faktiskt. Det är nog omöjligt att inte känna medlidande för Bastian här. Så otroligt bra skrivet.

2011-02-04 @ 22:44:30

 

Svar: Åh, tack så mycket! Jag är så glad att du kände med Bastian och verkade kunna relatera till kapitlet. Då känns det som om jag har lyckats med mitt jobb. Tack snälla!

 

 

Postat av: Hanna

Åhh, stackars Bastian </3 Skrattade dock nästan högt när han kastade colan på Ismael och Max :D

2011-02-04 @ 22:54:58 
URL: http://Discofjolla.blogspot.com

Svar: Haha, det var rätt tragikomiskt att skriva den scenen också, kan jag säga. Trots att Bastian var on the verge of breakdown, så var det ändå lite skrattretande att föreställa sig hur Max och Ismael kommer se ut när de går ut därifrån, haha. Tack snälla för att du lämnade en kommentar! Det betyder så otroligt mycket :)

 

 

 

Postat av: Camou

Otroligt bra och känslomässigt skrivet. Hur det uttrycks i ord går inte att förklara. Väldigt skickligt jobbat, men f*n vad man börjar tycka illa om Ismael och känner för att gråta en skvätt å Bastians vägnar... </3

2011-02-05 @ 00:21:24 
URL: http://kolsvartt.blogspot.com

Svar: Tack snälla! Det känns bra att jag har lyckats nå fram med mina ord – eftersom att påverka är mitt främsta mål när jag skriver. Ismael är en liten udda varelse, haha, men han har ändå en plats i mitt hjärta. Tusen tack för att du lämnar en kommentar :)

Postat av: Bella

ÅH. Jag har ont, jag gråter och jag är lycklig. 
Jag kan inte säga mer än just nu, tar ett tag innan allt smälter in.

2011-02-05 @ 02:12:53 
URL: http://hallonhjaertan.blogspot.se

 

 

Svar: Hoppas tårarna har hunnit torka och att värken har gått över vid det här laget, haha. Hur fel det än låter, så känns det som att jag har utfört mitt jobb väl när jag får dessa reaktioner. Tack så hemskt mycket för kommentaren! :)

 

 

Postat av: Elinin

Kan ju nämna att jag blev helt tårögd av tillägnandet. Åh <3

Världens bästa. Gjorde ingenting att vänta i 1.5 år, för det var så vackert och underbart. Dock blir jag så arg på Ismael för att han är ett sånt as. ): 
Bastian är världens finaste och han borde ha Max. Det borde vara dom. Åh <3

2011-02-05 @ 10:20:46

 

 

Svar: Tillägnandet var så lite, så! Det kändes som helt rätt grej att göra och att du förtjänade det. Och tack så mycket för dina fina ord och tankar. Det är alltid lika roligt att höra vad ni tycker och tänker efter kapitel. Jag hoppas att allt känns lite bättre för dig nu och att – trots att handlingen i kapitlet var som den var – den hjälpte lite när det är som jobbigast i alla fall. :) Tusen tack!

 

 

Postat av: Sandra

Helt klart väntan! Och tårarna ligger och skaver i hjärtat och är nästan på väg att rinna över. Som i alla andra kapitel är det så lätt att verkligen känna hur både Bastian och Max känner sig i alla olika situationer. Ni är så sjukt begåvade när det kommer till skrivandet, och blir den här berättelsen någonsin en bok så lovar jag att den kommer få en plats i min bokhylla så fort som möjligt!

2011-02-05 @ 11:33:15

Svar: Tack snälla för dina fina ord. Både jag och Emilie blir så glada när ni ger oss komplimanger för hur vi skriver och självklart får vi en egoboost utan dess like när vi lyckas påverka er med våra ord. Vi planerar att skriva om JÄDDAS en aning (typ, fixa tidslinjen, eftersom det har varit maj i femton kapitel nu, ungefär och lite sånt. Inga stora grejer i alla fall!) och sedan lägga upp den på vulkan, så att ni kan beställa hem den om ni vill. :)

 

Postat av: Lisa

Man dör lite varje gång bastian blir sådär förkrossad. OCh det får mig at bara vilja slå ut alla tänderna på den där Ismael för att han är så...äcklig(jag kan inte hitta rätt ord så det får duga) Max borde verkligen inse att Bastian är bäst och ta tillbaka honom. Annars är han dum på rikgit.
Asbra kapitel, det är väl det jag vill säga och det var värt väntan. Fortsätt göra det ni gör, för ni gör det så himla bra :D

2011-02-05 @ 12:11:51

Svar: Tack snälla för kommentaren! Ismael är en speciell person. Jag hatar att älska honom, haha. I övrigt är jag väldigt glad för att jag lyckas få dig att känna med Bastian, eftersom det är vad jag vill göra. Det skulle kännas som lite av ett misslyckande om jag inte hade lyckats påverka en enda en av er, trots att kapitlets innehåll är vad det är, så att säga. Tusen tack!

Postat av: A

Alltså... åh :c Jag kan inte säga något annat. Jag blir så upprörd, jag hatar Ismael så jag går sönder, och jag hatar Max lite också faktiskt. Allt måste lösa sig nu ju :c

2011-02-05 @ 12:36:53 
URL: http://peardices.blogg.se/

 

 

Svar: Allt lär ordna sig så småningom. JÄDDAS är ju trots allt klyschornas klyscha och allt det där, haha. Tusen tack för din kommentar och jag förstår dina känslor gentemot Max och Ismael. Var det tvungna, liksom?!

 

 

Postat av: ilenna

jag hatar ismael! och jag hatar också max lite. han är en självisk unge som bara kan byta pojkvän så där snabbt D: upprörd
skynda med nästa kapitel nu! och bastian och max måste bli tillsammans igen D:

2011-02-05 @ 12:46:01 
URL: http://strobelights.blogg.se/

 

Svar: Tack så mycket :) Haha, ja, takten Max bytte pojkvän kan kanske diskuteras. Det är väl inte det smidigaste sättet att presentera sin nya pojkvän för sitt ex, direkt.

 

 

 

Postat av: Myaki

Åhh.. Nu känns det <b>verkligen</b> hur mycket man har saknat Max & Basse. Känns som att jag också vill kräla runt på golvet och gråta lite för att Ismael är ett sånt svin som snor Max.

Det har verkligen varit värt att vänta på detta! <3 Tack så sjukt mycket!

2011-02-05 @ 23:52:49

 

 

Svar: Tack så mycket! Jag är så glad att du tyckte att det var värt att vänta så länge på kapitlet. Jag var rädd att majoriteten skulle säga: Alltså, väntade vi 1,5 år på DET HÄR?! Men återigen bevisar ni att jag har alldeles för låga tankar om mina medmänniskor. Tack snälla för kommentaren! :)

 

 

 

Postat av: KAJSA.

Åh Gud. Åhgudåhgudåhgud. Minns inte senaste gången jag grät såhär. Ni är helt underbara och det här är underbart och Futuresex-snubben kan ju bara skjuta sig. Jag vet inte vad jag ska göra av mig själv.

2011-02-06 @ 11:41:18 
URL: http://atasteofarmageddon.blogspot.com

 

Svar: Åh, tack snälla! Jag är strangely pleased med att ha fått dig att gråta, haha. Makabert. Jag tror att vi snart kommer hitta Ismael på någons WANTED-list och sedan kommer han försvinna hastigt och lustigt ur berättelsen. Han verkar inte så populär för tillfället, haha. Återigen – tack!

 

 

Postat av: Johanna

Åh, det här kapitlet har varit så efterlängtat och det levde mer än väl upp till förväntningarna. Ni är helt sjukt duktiga på att skriva. Och historien är så himlans, himlans bra.

2011-02-06 @ 18:56:32 
URL: http://barahimlenserpa.blogg.se/

 

 

Svar: jag är så lättad över att du tyckte att det levde upp till dina förväntningar. Nu kan jag andas ut igen, haha. Jag är så glad att du gillar JÄDDAS också. Det betyder massor för både Emilie och mig. Tusen tack för att du läser och kommenterar! :)

 

 

Postat av: Emelie

Åh herregud. Jag gråter jag gråter jag går sönder jag kraschar. 
JAG HATAR FUTURESEX-SNUBBEN! Och det här kapitlet är som alltid underbart skrivet och jag älskar det här och jag vet inte vart jag ska ta vägen. 
Jag älskar den historien, så hårt, så intensivt. Men det borde vara Max och Bastian <3.

2011-02-06 @ 19:26:46 
URL: http://edenby.blogg.se/

 

 

Svar: Som jag sagt i andra svar – jag är konstigt nöjd över att få er att gråta, haha, men jag hoppas att det tårarna har slutat för längesen. Jag är så glad att du läser och tycker om JÄDDAS, för det betyder så otroligt mycket för oss. Tusen tack! :)

 

 

 

Postat av: Ivy

Jagälskart!Jagälskart!jagälskart!! JAG ÄLSKART!!!!!
DEt var helt klart värt 1.5 år!!! Jag vet inte om jag ska hata eller älska Ismael... just nu är han inte omtyckt dock D: lite respekt kunde han ju ändå ha ! XD 

Men, jag hoppas allt är bra med er båda och att nästa kappitel kommer snart! KRAMAR I MASSOR!!

2011-02-06 @ 20:24:00 
URL: http://www.Nakuichia.deviantart.com

 

 

Svar: Tack snälla! Jag har samma kluvna känslor inför den mannen. Han är ju en riktig peng, men vad gör man när han är så respektlös? Hans mamma borde ta honom i örat, om inte annat. Kram på dig också och tack igen :D

 

 

Postat av: emzi

Jag är ordlös! TACK för det här kapitlet! Jag väntar med spänning på mer!

2011-02-06 @ 22:02:36 
URL: http://emzie.ratata.fi

 

Svar: Tack för kommentaren MC. :D Vi ska försöka leverera så fort vi kan! :)

 

 

 

Postat av: leila

Helt, helt klart värt väntan. Det spelar ingen roll att det inte var ett "actionkapitel", det är alltid mer eller mindre action vad kapitlen än handlar om. Det är en annan sorts action än den i Die Hard, som ni skrev längst uppe. Det är den sorten som sitter på insidan, i huvudet, i hjärtat, långt bakom revbenen. I själen. Den som byggs upp med varje tegelsten av ångest, längtan, saknad. Och sedan exploderar.

Tack. Verkligen. Så ofantligt stort tack till er, för att ni skriver. Det är helt fantastiskt.
/HEYLUKE @ fefo

2011-02-07 @ 02:28:16

 

 

Svar: Tack snälla för en så genomtänkt och klok kommentar. Jag är så glad att du verkar ha förstått kärnan i kapitlet och att det är mycket som händer inuti just nu. Det var en otroligt poetiskt skriven kommentar, som verkligen uppskattas. Tusen tack för dina ord! :)

 

 

Postat av: Moa

Ett och ett halvt år för detta? Helt klart värt det.
Blir lite tårögd (och det händer inte ofta) av alla Bastians 'om'.
Max är för bra för Ismael, han tillhör Bastian och ingen annan. <- Punkt slut!
Bra skrivet, som vanligt, och jag längtar redan efter ett 'Kapitel 22'.
En massa kramar till er!

2011-02-07 @ 14:54:30 
URL: http://fantiserar.blogg.se/

 

 

Svar: haha, jag blev lite rädd av första meningen i din kommentar, men du räddade upp mitt dåliga samvete där – tackar så mycket! Tusen tack för kommentaren och jag är glad att du uppfattade alla Bastians ”om”, även om alla inte stod direkt uttalade. Tack snälla!

 

 

Postat av: Mary

Underbart skrivet, jag förstår inte hur ni lyckas varje gång men det gör ni tusan! Åh jag sitter här och skakar av gråt, det är fan inte rättvist! Hur fan kan Ismael bete sig så jävla svinigt? Och Max! Älskar honom men blir ju arg och sen upprörd på mig själv för att jag blir arg på honom och åhhh... 
Hoppashoppashoppas att Basses mamma come to her senses i fråga om allt nu när han åtminståne måste berätta en del för henne, om än inte allt. En historia med kapitel som det här är det värt att vänta över ett år på. Man kan ju behöva tiden för lite emotionell återhämtning hahah :P Men ja, trots icke-action films kapitel så lyckades ni få mig till ett ganska rejält emotional breakdown, på ett bra sätt, typ. Väntar spänt på nästa kapitel! Kram på er!

2011-02-07 @ 22:23:55

 

Svar: Tusen tack för en så fin kommentar! Jag förstår precis dina känslor gentemot Ismael och Max. Man tycker så mycket om dem, men vad håller de på med, liksom? Jag är så glad att du tyckte att det var värt att vänta på kapitlet och ja, Basses mamma, vad kommer hon med här näst? Uppenbarligen är hon lite lyckligare i livet nu än tidigare, i alla fall. :) Kram

 

 

Postat av: Sandra (:

O.o Fattar inte hur Max kan byta pojkvän så snabbt, och tkr illa om Ismael.
Massa kärlek på stackars bastian<3

Var tvungen att läsa om alla kapitlerna igen. Så sjuukt underbara, och så sjuukt bra skrivet. Älskar den här serien, och har aldrig glömt den, utan helatiden hållit utkik.

Puss på er för att ni mejlar med!
Ni är super<3

2011-02-10 @ 14:37:34

 

 

Svar: Tack snälla och vi är så glada båda två att du läser och tycker om JÄDDAS. Vi är så glada att ni håller utkik, trots att det har dröjt så lång tid som det faktiskt har gjort. Ni är fantastiska!

 

 

Postat av: Rasmus

Först så vill jag säga att det är fantastiskt kul att det äntligen kom upp ett nytt kapitel. Jag har verkligen varit en av dem som har väntat och längtat under det här dryga året på att få fortsätta läsningen, jag vill däremot tillägga att du har min fulla förståelse för att det har tagit så lång tid med tanke på omständigheterna med kraschade datorer och skola och så vidare.
Kan ju även passa på att gå in med mina tankar på det där om att korta ner kapitlen för att på så vis få ut fler och oftare. Jag är nog både för och emot den idén och det är svårt att säga vad som känns bäst. En del av mig säger att jag gillar dealen med att kapitlen är så långa som dem är och att det är en del av JÄDDAS att man har en god portion med homoerotiskt laddad läsning framför sig, samtidigt så förstår jag att det vore skönt för er båda att få lite mindre press på er att få fram så himla mycket text och att ni utan något facit i handen då kommer kunna släppa mer material än som läget är just nu. Jag tycker ni ska göra vad som känns bäst för er och jag står bakom det beslutet ni tar, oavsett hur det blir.

Då så, jag känner att man som författare kan känna att man verkligen har lyckats få fram det man vill när man får en tjugoårig grabb att börja gråta över hur fruktansvärt hemsk situation som spelar upp sig i texten man läser. Jag kan uppriktigt sagt inte minnas när jag senast gjorde det, eller om jag överhuvudtaget har gjort det.
Som vanligt när det kommer till JÄDDAS så är det välskrivet, allting har en tanke bakom sig och jag tvivlar på att jag skulle kunna hitta ett stavfel i texten ens om jag satte mig och letade. Eloge till Emy. 

Precis som slutet fick mig att stirra på skärmen och låta tårarna göra det svårt att läsa om de sista raderna för att se om jag verkligen hade läst rätt, betedde sig Max verkligen som en så stor skitstövel som jag läste första gången? Tyvärr, Ja. Så fick den här meningen mig att skratta högt, rakt ut.
”Bastian hade inte ens läst någon av böckerna. Filmerna var väl ändå typ samma och läsa hade aldrig riktigt varit hans grej.”
Jag tyckte att den var totalt helt klockren och det var liksom en blandning av en värme från Basses uppenbara miss och nonchalans till att det gjorde lite ont i bröstet över att han tänker så. Stackars pojk som inte fått uppleva något av det finaste som finns.

Vidare så gillar jag hur situationen i familjen Reenstierna utvecklas. Det känns som om den familjen verkligen kan behöva sig ett ansiktslyft, och jag kan verkligen känna glädjen i det nya förhållandet. Såvida det inte utvecklar sig till att Carl typ är ett creep som har massor med skelett i garderoben. Fast nä, det tror jag nog inte! Hampe var förövrigt bra som vanligt, han förtjänar att vara lite kär.

Slutligen då slutet. Jag har redan vart och petat lite på hur jag reagerade på det.
Jag tycker att Max är EN JÄVLA IDIOT! Under tiden jag satt och lät tårarna rinna över den smärta som Basse kände då han lämnade biografen ville jag bara hoppa in i berättelsen och typ slänga iväg Ismael till ett hörn där han kan sitta med något gammalt och illaluktande över sig och därefter strypa Max. Hur i sjutton och helautomatiskt järnskrot kunde Max behandla Bastian som han gjorde? Det är ett fruktansvärt dåligt beteende som gör mig lite illamående över honom. Jag är besviken på Max, jag trodde att han visste bättre än att bete sig som ett manssvin och göra så mot Basse. Hade det inte varit för att jag tycker att dem är så fruktansvärt bra tillsammans så hade jag hoppats att Max skulle försvinna från jordens yta och leva ett olyckligt liv ensam för resten av livet. Men jag hoppas att de hittar tillbaka till varandra sen i alla fall. Någonstans långt inne så hoppas jag det. Även fast jag just nu ser framför mig hur han blir påkörd av en buss. Estetjävel.

Emy har lyckats att återigen skriva ett fantastiskt kapitel, men oj vad tungt det var att läsa framåt slutet. And dollars at star numbers.

2011-02-17 @ 02:14:05

 

 

Svar: oj, typ världshistoriens längsta kommentar. Jag är glad :D tack så mycket! Jag är glad för att du är en av få som verkar se Max ”svek” som det värsta, eftersom det trots allt är han som har någon sorts skyldighet gentemot Basse – vilket inte Ismael har. Och jag lovar att Carl inte är ett creep, haha. Elisabeth Reenstierna förtjänar att vara lycklig nu i femtio års ålder. Bättre sent än aldrig! Haha och kommentaren om Harry Potterfilmerna alltså, du anar inte hur mycket det tog emot att skriva det när det är så FEEEEEL. Jävla Basse alltså, han borde ta och läsa de där förbannade böckerna någon gång.

 

 

 

Postat av: Julia

Det gör helt galet ont att läsa detta kapitel samtidigt som jag är helt sjukt lycklig över att få läsa mera.

Jag är SJUKT arg på Max, och gråter för Bastian. 

Är mest ordlös. tack <3 /Julia

2011-02-18 @ 17:56:01

 

 

Svar: Tack snälla! Jag är så glad att du läser fortfarande och verkar tycka om det du läst. Jag är också arg på Max, faktiskt. Mer arg på Max än Ismael, haha. Tusen tack för kommentaren!

 

 

Postat av: Ira

The latest chapter was really beautiful in so many ways possible. I love your way of writing, because it really makes one feel. It is not just that one knows that one is supposed to be angry (or sad or happy) or would be in the described situations, but that one actually feels it. This story have become more than just a story. It is not just something one reads and remembers the phrases and quotes from, it is something one lives through and the memories are the memories of the characters, the feelings and of course the reading. That is what makes it so beautiful, the art of making the reader part of the story.

Just keep going so, and don't forget to take the time you need. It was really worth all the time in the world <3

2011-02-20 @ 14:09:28

 

Svar: Oh! Thank you! I’m not sure if I’m supposed to answer this review in english, but I will. I’m so glad that you feel with the characters and the story, and that you seem to like it a lot. It means a lot to Emilie and I, since it’s our baby. Your description of JÄDDAS makes me really emotional and it means so much to me that you find it beautiful. Your review was somewhat extraordinary for me to read – thank you so much!

 


Gällande kommande kapitel



Jag vill bara säga att jag ber på mina bara knän efter er förståelse för vad som komma skall. Det har hänt en grej som gör att kapitlet inte kommer vara högsta prioritet de närmsta månaderna. Jag ska bara försöka andas normalt och få jorden att gå runt innan jag tar itu med Max och Bastians problem.

Kapitel 21: Bastian - För en är krossad, en är din

Dagen är kommen - eller vad säger man? Det var 1,5 år sedan sist, ungefär. Det är pinsamt faktiskt. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att det tagit otroligt lång tid.

I vilket fall: Det här är ett mellankapitel, dvs. det är inte lika mycket action som i Die Hard och Mission Impossible, som ni säkert förstår, men det är nödvändigt för att JÄDDAS ska kunna fortsätta.

Det här kapitlet vill jag tillägna alla som troget har väntat och trott på mig och på att jag skulle avsluta kapitlet. Till alla er alltså. Lite speciellt tillägnat Elinin (som hon kallat sig här på bloggen), med hopp om att det hjälper lite i jobbiga stunder.


Kapitel 21: Bastian – För en är krossad, en är din

Suckande scrollade Bastian upp och ner längs Googles sökresultat på fat americans, helt planlöst. Han ville åtminstone se ut som att han faktiskt gjorde något och inte redan hade gjort alla läxor som gick att göra. Vem han låtsades för hade han ingen aning. Han var ensam, trots att han fortfarande vaknade mitt i natten, övertygad om att allt bara var en pissig mardröm. Morsans knack på dörren kom som en överraskning. De hade knappt pratat sedan Max dumpat honom och Bastian fått mental härdsmälta, än mindre hade hon satt en fot i hans rum som såg förjävligt ut eftersom städerskan inte var välkommen in där. Någon gång i veckan brukade han sparka ut en hög med tvätt utanför dörren och låta den ligga där tills någon kom och tog bort den. Nu smet hon in utan ett ord och slätade till hans täcke med en långnaglad hand innan hon satte sig på sängkanten.

  Hon hörde inte hemma där. Inte bland Maxhårstråna som han inte ens erkände för sig själv att han tröstade sig med att långsamt linda runt fingrarna om kvällarna. Inte bland misstänksamma fläckar på insidan av täcket som inte bara var orsakade av honom, och definitivt inte av alla minnen som han ena sekunden skulle kunna offra Hampe för att slippa, för att i nästa klamra sig fast vid i ren desperation.

  Han låtsades inte om henne och började tillslut undra om hon verkligen satt där, eller om hans hjärna hade fått nog av skolarbete och träning och började hallucinera ihop lite mer spännande scenarion, när hon inte sagt något på fem äckligt långa minuter. Ibland tycktes klockan på datorn gå alldeles, alldeles för långsamt. Typ amerikanska giant seconds, som var mycket större och lite längre än svenska sekunder, som med allt annat amerikanskt. Det här var ett sånt tillfälle.

  ”Hur länge sedan var det du bytte sängkläder, egentligen?” Hennes röst lät inte alls lika irriterad och hobbypsykologaktig som han hade förväntat sig. Han blev nästan rädd när hon bröt tystnaden för att vanföreställningar hade låtit troligare än att hon faktiskt satt där med stängd mun.

  ”Ett tag sen”, muttrade han till svar och fortsatte scrolla upp och ner längs sökresultatlistan. Förhoppningsvis såg han tillräckligt upptagen ut för att hon skulle ge upp och gå.  

  ”Det ser ut som att det är dags nu.” Kommentaren blev hängande i luften och han fick intrycket av att det här inte alls var orsaken till att hon kommit in i hans rum, för då hade hon gått för tre minuter sedan och suckat över sin ohygieniske son.

  Han tryckte fram nästa sida på Google, roade sig med att läsa rubrikerna bland resultaten (Fat Americans in Europe!, Why Americans are still fat, F as in Fat…) och väntade på att hon skulle inse att det inte fanns mer för henne att hämta.
  

  Dags att gå.

  Hon reste sig upp och för en sekund trodde han att hon skulle gå, men istället började hon plocka upp strumporna han kastat på golvet kvällen innan. Han tyckte inte om hennes tydliga vägran att lämna honom ensam och ville helst knuffa ut henne genom dörren när hon satte sig ner igen och började sätta ihop strumporna i prydliga par.

  Precis när han skulle be henne att gå därifrån, harklade hon sig lite och tog ett djupt andetag.

  ”Pappa och jag ska skiljas.”

  Var det såhär Hiroshima hade känts efter atombomben?

  Halvt om halvt hade han förväntat sig att han skulle bryta ihop för att allt blev för mycket nu. Hjärnan sa att det vore den ena logiska reaktionen, men allt var tomt. Även om det inte skulle bli några enorma förändringar för honom när han ändå aldrig umgicks med dem, så borde vilken människa som helst få någon som helst form av känslomässig reaktion. Det skulle inte bli några förändringar för honom på det ekonomiska planet heller. Han skulle kunna fortsätta bo inne i stan och göra vad han ville. Antagligen skulle han träffa dem ännu mindre än tidigare, eftersom de båda två skulle jobba mer än vanligt i ett försök att upprätthålla sin okrossbara robotfasad.

  Som om det vore något dåligt.

  ”Okej.” Han ryckte på axlarna, lät scrollen skjutsa sidan upp och ner så snabbt som möjligt för att sedan vända innan den hade dragits ända upp. ”Var ska jag bo?”

  ”Pappa kommer bo kvar här och jag ska flytta till Djursholm.” Hon såg både lite förvirrad och lättad ut över att han verkade ta så lätt på det när han sneglade på henne ur ögonvrån. Antagligen hade hon förväntat sig att han skulle få ett av sina, inte allt för ovanliga, utbrott över saker och ting helt i onödan. Det hade ju blivit lite hans grej, den senaste tiden.

  ”I Djursholm?” Djursholm var inget skitområde. Flera personer han kände bodde där. I villor. Men ingen fick tag i en villa på såhär kort tid och han bodde hellre där med farsan än flyttade in i en skabbig hyrestrea med våtmatta istället för klinkers och avsaknad av golvvärme i badrummet.

  ”Ja… du förstår…”

  Han borde ha vetat att det inte var över där.

  ”Jag ska leva med en annan man nu”, slängde hon ur sig tillsist, mer nervös och osäker än vad han någonsin sett henne förut. Hon vågade inte riktigt möta hans blick, utan såg på honom från ögonvrån för att kunna avläsa hans reaktion.

  En annan man? Hade hon köpt ett ställe att bo på med en annan gubbe, när det inte alls var längesedan hon och farsan hade delat hotellrum i Italien? Hade de bara köpt sig vilken skitlägenhet som helst för att hon skulle slippa bo med farsan? Om han skulle bo tillsammans med dem skulle han behöva tränga in sig i ett rum på fyra kvadratmeter, som hade en inbyggd garderob med tunt stålhandtag och målad väv på väggarna i någon nittiotalsfärg med hackig korkmatta på golvet. Han skulle hellre stanna här och lida under farsans tysta bitterhet och kunna intala sig att allt var som vanligt, än irra runt i ett slumområde och ångra att han ens blivit född. Typ.

  Det måste väl ha stått något i Dr Phils handbok om att inte bekänna en skilsmässa och en ny partner på samma gång?  

  ”Vi har köpt en villa i Djursholm och vi vill gärna att du bor med oss.” Hon hade gett över sin kropp till en alien som inte visste när det var dags att knipa igen. Han var helt säker på det nu. Snart skulle allt han inte ville höra börja rinna ur hennes mun tillsammans med hjärnsubstansen, om han inte stoppade henne. Men en villa? Villorna i Djursholm var inte i samma prisklass som torpen i Haparanda och även om morsan var tät, så skulle hon aldrig ha köpt en själv. För att inte snacka om hur jävla lång väntetid det verkade ta från köpet till själva inflyttningen när folk skulle byta boende.  

  ”En villa?” klämde han ur sig tillsist för att tala om för henne att han inte dött på fläcken med feta amerikaner på röda vesp-permobiler framför näsan.

  ”Du får gärna bo med oss, älskling.”

  Oss? Sen när blev hon och den nya snubben ett ”oss”?

  ”När flyttar du?”

  Han visste att han hade ställt den kritiska frågan och det märktes på henne att hon visste att han visste om det. Det var nu hon skulle avslöja hur länge hon hade haft någon annan och det var nu hon skulle klämma ur sig hur länge hon hade prioriterat någon annan framför den mannen hon var gift med. Och sitt eget barn.

  ”Om fyra veckor.”

  Fyra veckor? Fyra veckor? Han fick nästan lust att slå henne, bara sådär, för att hon skulle inse vad hon gjort. Huset borde ha varit köpt för flera månader sedan och hur länge var man tillsammans med någon innan man bestämde sig för att köpa ett hus tillsammans för åtskilliga miljoner? Även om morsan genomgått en smärre personlighetsförändring, så hade hon inte sjunkit så lågt att hon nöjde sig med vilket torp på åttio kvadrat som helst. Det var antagligen en av de finare villorna som låg på åttasiffriga belopp i utgångspris och sedan sköt i höjden som NASAs rymdprojekt.

  Han hade aldrig haft en tanke på att hans föräldrar ville skiljas. Det var visserligen ganska uppenbart att de inte hade något superlyckligt förhållande, men han hade alltid antagit att de trivdes med att i förstahand vara gifta med sitt arbete och låta resten komma i andra, tredje, fjärde och femtehand. Han hade alltid tolkat deras äktenskap som en ömsesidig bekvämlighetsaffär och att anledningen till att han ens fanns till berodde på kvarlämnade spermier på toaringen. Att någon av dem överhuvudtaget av intresserade av ett kärleksförhållande hade han uteslutit sedan länge. Tydligen hade han haft fel, eftersom morsan sprungit runt bakom deras ryggar så länge.

  Han stirrade bara på henne och han kunde se att hon blev mer och mer förkrossad för varje sekund som gick, men han brydde sig inte. Vad hade hon trott skulle hända? Att han skulle acceptera en ny farsa och ett annat ställe att behöva pendla till då och då med ett glatt leende?

  ”Varför?” frågade han tillslut när han insett att hon inte skulle bryta tystnaden åt honom.

  ”Pappa och jag är inte kära i varandra längre.”

  Han visste att hon hade förberett det svaret. Antagligen stod i alla fall det i handboken. Det var väl svaret som alla fick höra när de frågade sina föräldrar samma sak? Han orkade inte bry sig. Några detaljer om deras förhållande ville han egentligen inte ha och han tvivlade starkt på att morsan tänkte bjuda honom på några. Det var väl alltid föräldern som blev sviken som gjorde en grej av att slakta sitt ex framför barnen? Den som faktiskt gått vidare och hittat någon annan att vara lycklig med, klagade väl knappast och visste antagligen bättre än att lägga skulden på personen som den knullat andra bakom ryggen på.

  ”Du kan väl tänka på det i alla fall?” Och med de orden lämnade hon honom sittande några sekunder innan han återupptog sitt scrollande på Google.



 

 

Hemma var det en konstigt tryckt stämning där ingen pratade med varandra och ville man ha mat fick man fixa det själv. Inte ens städerskan såg lika glad ut som hon brukade och muttrade högt när Bastian fortfarande vägrade släppa in henne i sitt rum.

  Träningen gick bättre nu och Falkh märkte det. Alla märkte det. Varje sekund han hade över från läxor använde han till att gå ut och springa och dra till gymmet. I början hade han knappt märkt någon skillnad, men nu hade han börjat känna sig oövervinnerlig.  Muskelmassan och konditionen hade ökat och underhudsfettet hade minskat, trots att han gått upp flera kilo. Det kändes bra att veta att han var igång igen, att fotbollen var nummer ett på listan ännu en gång och att han var i form. När som helst hade han sin plats igen, när som helst. All annan form av liv hade han lagt på hyllan.

  Han var genomsvettig och andfådd när han sparkade av sig joggingskorna på dörrmattan och brydde sig inte om att ta upp dem efter sig. En portfölj stod vid hatthyllan och han antog att farsan var hemma tidigt i hopp om att kunna käka lite innan han stack tillbaka till jobbet och undvika morsan på samma gång. Multitasking goes hardcore, eller nåt.

  ”Bastian?” Han hörde på rösten att farsan var irriterad och tog ett djupt andetag innan han hummade till svar för att farsan inte skulle få spelet över att ha blivit ignorerad. Han valde att stå kvar i hallen för att slippa möta den kritiska blicken.

  ”Hur går det med fotbollen?”

  Men för i helvete..!

  Han visste inte riktigt hur han skulle reagera. Om han borde bli förbannad tjatade om den jävla fotbollen när han faktiskt gjorde bra ifrån sig, eller glad över att farsan faktiskt sa något överhuvudtaget till honom för första gången på evigheter.

  ”Bra.” Nu ljög han inte åtminstone och förhoppningsvis skulle farsan tycka att svaret var godtagbart. Han hade lärt sig för längesen att inte veckla in sig i några längre förklaringar. Det gav bara mer utrymme för åsikter.

  ”När får du spela nästa match?”

  ”Vet inte. Fråga Falkh?” Farsan hade säkert redan frågat, så det vore sjukt idiotiskt att försöka ljuga ihop något för att rädda sig själv.

  ”Han säger att han får se. Du måste skärpa dig nu, förstår du inte det? Alla andra börjar bli uttagna till U21 och du bara slappar runt. Jag kan inte ha dig här om du inte tänker anstränga dig i något av dina åtaganden. Du kan inte göra som din mamma och bara sluta så fort du inte får allt serverat.”

  Där kom det. Bashen av den svikande partnern. Han blev så sjukt förbannad över att farsan ens hade en tanke på att likna honom och hans fotboll, med morsan och hennes svek. Som om han hade något med deras skilsmässa att göra. Som om han ville ha något med deras skilsmässa att göra. Idiot.

  ”Ursäkta?”

  ”Du måste börja anstränga dig om du ska bo här. Din mamma har lättat på kraven den senaste tiden, eftersom hon har hittat andra intressen, men jag tänker inte det. Du måste satsa för att bli något. Ska du bo här tänker jag kräva att du anstränger dig lite. Jag vill se resultat.” Det var tur att farsan satt i ett annat rum, antagligen med näsan i någon av sina båttidningar och åskmolnet i hallen.

  Han fattade inte hur farsan tänkte, om han tänkte, när han fick för sig att det var en bra idé att kasta skit på sin son, som om det inte spelade någon roll om han stannade eller gick. Borde han tycka synd om farsan? Antagligen. Tyckte han synd om farsan? I helvete heller. Hur hade han någonsin kunnat tro att en extrafarsa skulle vara jobbigare än Hitlerfarsan och hans båttidningar? Morsan hade i alla fall tillräckligt dåligt samvete för att bete sig som folk.

  ”Tur att du slipper bo med mig då. Jag flyttar med henne, så slipper du bry dig om ifall det går bra för mig eller inte. Då behöver du inte anstränga dig så mycket för min skull, för att jag ska bli något bra här i livet. Skönt för dig! Då kan du sitta här resten av livet med dina jävla båttidningar och glo.” Han väntade inte på svar, utan klampade in i sitt rum och smällde igen dörren efter sig.

  Hellre en villa i Djursholm där morsan hade dåligt samvete och extrafarsan ville ställa sig in, än en riktig farsa som var totalt dum i huvudet dygnet runt. Han drog ut förvaringslådorna från under sin säng, innan han slog upp dörren igen för att rycka åt sig några av flyttkartongerna som stod i vardagsrummet och dängde igen efter sig igen. Han vill helst av allt slå något, men började slänga ner allt han fick syn på i de bruna kartongerna och plastlådorna istället. Det såg förjävligt ut med papper, böcker och allt annat han kunde hitta i skrivbordet i ett oordnat kaos. Antagligen skulle han behöva packa om sen, men det spelade ingen roll just nu. Farsan kunde få se att han menade allvar, innan han började plocka ur grejerna igen. Han hade dessutom ett par veckor kvar att ändra sig på om han skulle vilja. Just nu kändes det inte så lockande. Han hade glömt vilken idiot farsan var så fort han öppnade munnen. Det var så lätt att glömma, eftersom han oftast höll tyst och morsan hade fått vara den som skötte snacket, men han skulle inte palla att ha det såhär till han flyttade hemifrån.

  Det fanns för mycket minnen i våningen ändå. Allt påminde om någon han aldrig skulle få tillbaka – något han aldrig skulle få tillbaka. Och det gjorde ont.

  Den senaste tiden hade han inte sett till Max alls i skolan. Inte ens i matsalen, trots att han hade skannat varje korridor mot sin vilja. Allt kanske skulle bli lättare att lämna bakom sig om han inte behövde komma hem till överfyllda glasburkar av minnen, som exploderade över honom så fort han inte pluggade eller tränade.

  Men det tog emot, när minnen var allt han hade kvar.

  Med en suck såg han ner på flygbiljetten han höll i handen. Arlanda – Rom. Plats 24B. På plats 24A hade allt som spelat roll suttit. Det sved till i bröstet när han rev det tjocka pappret i två bitar och lät dem signa ner i papperskorgen. Han kämpade i två korta andetag innan han sjönk ner på nä och fiskade upp dem igen. Snabbt tryckte han in bitarna bland sidorna i Harry Potter and the Philosopher’s Stone, som Max hade tänkt läsa på planet, men glömt kvar i ren och skär reseångest. Bastian hade inte ens läst någon av böckerna. Filmerna var väl ändå typ samma och läsa hade aldrig riktigt varit hans grej.

  Försiktigt lade han ner boken i kartongen som stod närmast. Slänga den kunde han göra efter flytten.

  Med en tung suck tog han upp mobilen ur fickan och bläddrade fram morsan bland kontakterna. Hon skulle vilja veta, såklart. Förvarna den nya gubben och sånt.

  Ett nytt hus. En ny familj. Han hade aldrig trott att livet skulle se ut såhär när det var dags att ta studenten. Ja, vad fan gjorde man åt det?



 

 

 

Specialkonstruerade flyttlådor stod staplade i hans rum. Slarvigt ditklottrade meddelanden på den brundassiga pappytan talade om vad de innehöll och om flyttgubbarna kunde skriva under sin egen dödsattest om de kastade med dem, eller inte. Bastian mindes varje andetag han spenderat här sen han var gammal nog att minnas. Nu skulle allt bytas bort mot något nyare, något bättre. Något mindre dysfunktionellt. En ny bonusfarsa. En ny villa i ett annat flashigt område. Och han som alltid hade sett ner på de som inte tagit tag i problem inom familjen. De som hittade någon ny, istället för att få det att fungera. Om det inte var trasigt så borde det inte bytas ut. Å andra sidan kanske morsans och farsans förhållande var lite trasigt. Uppenbarligen, var det trasigt. Varför skulle annars morsan ha haft en ny snubbe så länge att hon hade hunnit komma på tanken att lämna farsan och vara tillsammans med den nya länge nog för att köpa ett hus och bara vara ett par veckor ifrån att flytta in i det innan hon insåg att det kanske skulle vara en bra idé att berätta om det för sin son.

  Farsan hade inte sagt ett ljud till honom sedan det senaste bråket. Inte ens en hälsning när de nästan krockade med varandra i hallen då och då.  Han ignorerade mobilen när den för femte gången på en timme berättade att Hampus ville nå honom. Han orkade inte. Det kändes inte så lockande för tillfället att berätta om allt sitt innersta för Hampe som på något sätt alltid lyckades dra ur honom det som han egentligen inte ville berätta. Typ att morsan och farsan skulle skiljas. Typ att morsan hade en ny. Typ att han skulle flytta och bli white trash med bonusfarsa och rum på två ställen. Och sedan förklara för Hampe varför han hade hållit tyst om det i evigheter sedan han fått reda på det. Det var inte svårt att föreställa sig Hampes besvikelse över att inte ha fått det förtroendet. Bastian var för gammal för att ens kunna roa sig med tanken på en dubbel uppsättning julklappar. För tillfället tvivlade han starkt på att hans ens skulle få några från farsan. Kanske en punkterad fotboll med kniven kvar i lädret.

  Med en suck drog han på sig shorts och skor för att ta sig ut och springa ett par varv och rensa tankarna, innan det var dags att ta itu med verkligheten igen. Stegen kändes mycket lättare än allting inuti, när han gjorde sin väg runt det vanliga spåret med musiken dunkandes i öronen. Även om han försökte tala om för sig själv att han sket fullständigt i om morsan och farsan valt att spendera resten av livet ifrån varandra, så kändes det obekvämt i hjärttrakten när han tänkte på att han för bara några veckor sedan klagat över sin intakta familj och en pojkvän som han visserligen skämdes över, men ändå en pojkvän. Nu hade han inget av det kvar. Det kändes mer lockande att ha en dysfunktionell familj och förhållande, än inget alls. För att inte prata om att det kändes som att morsan var den enda av hans föräldrar som ens hade gett uttryck för att hon ville att han skulle bo med henne. Ingen av dem verkade ta så jätteallvarligt på det hela och farsan verkade definitivt inte bry sig. Visserligen hade han väl satt sig i den situationen själv genom att stänga ute dem totalt från sitt liv sedan flera år tillbaka, men de hade inte direkt kämpat hårt för att få finnas där heller. Med en mental axelryckning ökade han steglängden lite och fäste blicken vid marken. Han iakttog hur gruset rusade förbi under fötterna tills han började känna sig åksjuk och insåg att det antagligen var en bättre idé att titta rakt fram när han sprang om han inte ville kaskadspy inför ankmatande pensionärer och deras vårsnoriga barnbarn.

  Det brann i senorna och musklerna när han tillslut sprang de sista tre trappstegen upp till lägenheten och låste upp. Han hörde röster i köket och innanför dörren stod ett par skor som definitivt inte var farsans. Antingen hade morsan blivit tillsammans med någon som hade likadana skor som Hampe, Hampe i egen hög person, eller så hade Hampe tröttnat på alla ignorerade samtal och tagit saken i egna händer. Som vanligt.

  ”Hallå?” ropade han och dängde igen dörren efter sig, medan han torkade svetten från ansiktet med nederdelen av tröjan. Morsan dök genast upp i köksdörren med en kaffekopp i handen när han annonserat sin hemkomst. Hon såg ovanligt avslappnad ut för en gångs skull.

  ”Hej, älskling. Du har besök.” Hon log, så Hampe hade antagligen inte berättat om att han försökt få tag i honom i evigheter utan resultat och antagligen börjat misstänka mordrån utfört av någon Rinkebypsykopat.

  ”Jag ser det.” Han gjorde ett tappert försök att le tillbaka. Han hade märkt att hon ofta höll samtalen och utfrågningarna betydligt kortare om han verkade glad och obekymrad. Att le verkade vara bästa sättet att ge det intrycket och han antog att det ändå var lika bra att öva. Det sista han ville var att komma på kant med den nya snubben det första han gjorde och eftersom morsan var van vid hans sviktande humör, så kunde han lika gärna träna upp trevligheten på henne.  

  ”Har du varit ute och sprungit igen? Du är ju alltid ute och springer numera”, la hon till när han hade svarat med en nickning.

  ”Äh, jag måste. Annars kommer jag inte palla matcherna.”

  Hon nickade bara och strök honom över det svettdränkta håret innan han tog de två stegen förbi henne och såg på Hampe som satt tillbakalutad vid köksbordet med ett glas i handen.

  ”Tjena.” Hampe nickade mot honom och såg inte det minsta arg ut, som Bastian förutsatt. Killen var ju känd för att kunna bli grymt besviken om han tyckte att han gjort sig förtjänt av mer än han fått, eller tvärtom.

  ”Hej.” Bastian nickade till svar och slog sig ner mitt emot. Plötsligt fick han känslan av att sitta i ett förhör med någon ruskigt skicklig polis som lekte good cop, utan the bad cop, som någon av snubbarna från Criminal Minds.

  Morsan stod kvar borta vid köksbänken och hällde i sig det sista ur sin kopp i ett svep, innan hon ställde ner den i diskhon.

  ”Jag måste tillbaka till jobbet nu, men du kan väl äta lunch med mig imorgon?”

  Som vanligt väntade hon inte på svar eftersom det egentligen inte var en fråga. Två sekunder senare hade ytterdörren smällt igen och Bastian vände blicken mot Hampe som ställde ner glaset på det cirkelformade underlägget. Själv kom han aldrig ihåg att plocka fram ett och morsan hade slutat skälla på honom över det, den senaste tiden. Det skulle säkert vara kvar hos farsan, så hon sket antagligen fullständigt i om det var fuktringar på träskivan, eller inte.

  ”Din mamma berättade”, sa han plötsligt och Bastian kände hur verklighetsbalansen ruckades lite. Hade morsan berättat för Hampe? Sen när ansåg hon att hon hade rätt att snacka med hans kompisar om såna saker?

  ”Bli inte arg på henne. Jag kom hit och var förbannad för att du slutat höra av dig och verkat försvinna från jordens yta på tre röda, ungefär, men hon sa att du hade det svårt nu. Först trodde jag att du hade berättat för henne om Max, men sen insåg jag att det aldrig skulle hända i det här universumet, så jag frågade vad som hänt. Så hon berättade.”

  ”Okej.” Han försökte spela oberörd, som han alltid gjorde när han blev osäker på hur han borde bete sig när saker inte var som han hade förväntat sig dem. Orden om att han aldrig skulle ha berättat för henne om Max brände som en uppkäftig örfil, men han visste att det var sant. Och att han hade förtjänat det.

  ”Det suger så förbannat mycket.” Hampe såg lidande ut, som om det var hans morsa och farsa som skulle flytta isär.

  ”Äh.”

  ”Försök inte. Jag vet hur det är. Har du glömt att mina också är skilda?”

  Visst fan.

  ”Ja, för din plastfarsa har ju varit med din morsa så länge jag har känt dig.” Han ryckte på axlarna. Hampes föräldrar hade skilt sig när Hampe var liten och både han och hans storebror verkade se plastfarsan som en naturlig del av familjen.

  ”Det suger ändå. Allt ändras liksom.” Hampe snurrade långsamt glaset mellan händerna och såg ner i vattnet som skvalpade runt i botten på det.

  ”Det är inte som att min morsa och farsa har haft världens mest tillgivna förhållande, och att vi har varit världens bästa familj så att hela min vardag är annorlunda. Jag kommer väl träffa farsan lika mycket nu som jag gjorde innan: tre gånger i månaden, om jag inte måste konkurrera med något extra flashigt båttidningsexemplar.” För en sekund undrade han om Hampe och morsan hade planerat det här, för för varje mening han sa om hur lite han brydde sig, eller att det inte var någon fara med honom, desto mer insåg han att det var sant.

  ”Sant. Men hur känns det egentligen?” Hampe gav honom den där blicken igen som fick honom att känna som om allt innanför revbenen blev kodavläst och registrerad. Det var ingen idé att låtsas som om han kände noll, längre. Som vanligt höll Hampe fram brickan och det var bara att spotta ur sig varenda liten pisstanke han hade tänkt sedan bomben släppts. Dissekeringsskalpellen var ready to rock.

  ”Jag vet inte. Först trodde jag inte att jag brydde mig, sedan kände jag mig förbannat sviken, tror jag. Jag var liksom arg på henne för att hon valt andra framför oss. Men sen insåg jag liksom att…att det var farsan hon valde bort, inte mig. Och jag har ju märkt att hon mår bättre nu, att det är det här hon vill. Hon är mer okej nu. Inte så jävla rabiat.” Han lekte med fingertoppen över bordsskivan och slängde en blick ut genom fönstret. Och den jävla våren med pollen och fågelskit hade kommit som en atombomb över hela stan, insåg han plötsligt. Det var som om flera månader hade försvunnit på tre sekunder.

  Hampe satt fortfarande tyst och väntade. Men Bastian tog sin tid och andades in tankarna.

  ”Hon har liksom visat nu, att hon vill ha kvar mig som en del av hennes liv. Jag känner mig viktigare för henne nu än jag gjort förut.”

  ”Så du flyttar med henne…och den nya?” Den sista delen av uttalandet lades till med största försiktighet, som om de precis beträtt ett högspänningsområde.

  ”Ja…för jag pallar inte farsan.”

  Hampe nickade som om han bekräftade något för sig själv och såg forskande på honom över salt- och pepparkaret på bordet.

  ”Hur känns det med…allt annat?”

  Med allt annat menade han Max. Det var uppenbart att han menade Max. Något vreds till i bröstet, som om en bortglömd, infekterad sticka hade gjort sig påmind igen. En klump skavde plötsligt i halsen utan förvarning och det sved till i strupen. I rädsla för att rösten skulle spricka om han pratade, ryckte han bara på axlarna och stirrade ner i bordet. Hampe visste vad det betydde.

  ”Jag trodde att ni skulle hitta tillbaka, att det bara var tillfälligt…” Hans röst dog ut när Bastian rynkade pannan för att inte börja lipa på plats. Han hade gett upp fasaden för Hampe nu, för det fanns ingen mening att låtsas inför någon som ändå inte köpte det. Och ärligt talat kändes det ganska skönt att det inte var någon idé.

  ”Vi har inte pratat med varandra sen dess”, sa han tyst och kände hur tårkanalerna varnande började fyllas.

  Hampe reste sig och gav honom en klapp på axeln innan han började rota igenom kylskåpet.

  ”Om du går och duschar, för du luktar inget vidare, så fixar jag mat.”

  Mat. Bästa sättet att rycka tankarna från Max och allt som gjorde ont. Magen vred sig vid tanken på föda trots att han ätit för bara ett par timmar sedan. Han var bottenlös nu för tiden. Bottenlös och svettluktande.  

  ”Tack.” Det var en av få gånger i sitt liv som han hade sagt det uppriktigt, och inte som en inlärd artighetsfras.

  ”Seriöst. Vi pratar stank.”

   Bastian flinade och slog till Hampe över det lockiga huvudet när han gjorde sin väg mot duschen. Det vore ju dumt om han blev för kärvänlig.



 

När tvålen rann i strida strömmar över hans kropp och ner mot golvbrunnen, insåg han att Hampe antagligen inte visste hur uppskattad han faktiskt var. Vilket i och för sig inte var så konstigt, för nästan det enda Bastian gav tillbaka som svar på hans omtanke, var dryga kommentarer och irritation. Han borde nog visa sin tacksamhet lite bättre och fråga hur det var med Hampe någon gång ibland, eftersom de enda gångerna han klämde ur sig motfrågor var när han ville undvika att få några själv.

  Doften av mat slog emot honom när han, nyduschad och betydligt mer välluktande, klev ut ur badrummet. Magen vred sig upproriskt igen och han klappade den i en betryggande gest, som ett löfte om att den inte skulle komma ifrån matbordet utan att ha fått vad den krävde.

  ”Hur går det med henne?” sa han i ett lamt försök att försöka leva upp till sina tysta löften om att uppskatta Hampe lite mer.

  Förvånade ögon vändes mot honom och för ett par sekunder verkade det som om Hampe var lite ur balans av chocken, för att sedan lyckas samla sig.

  ”Hon har faktiskt ett namn, du vet.”

  ”Jo, jag vet. De flesta människor i vårt land har det, men jag är aldrig säker på att jag kommer ihåg rätt, så jag vågar inte säga det.” Han flinade skuldmedvetet när Hampe skakade på huvudet med en suck.

  ”Hon heter Alicia”, informerade han sedan och hans ögon fick med ens ett mjukare uttryck.

  ”Det var det jag trodde”, skyndade Bastian sig att säga och Hampe höjde ögonbrynen med ett ifrågasättande uttryck i ansiktet.

  ”Ja, eller hur, va?” Strax därefter återkom den där konstiga tonen i Hampes ögon, och Bastian lade märke till hur ansiktsdragen mjuknade en aning. För en sekund undrande han om det var så han hade sett ut när Max kom på tal, förut. Innan. Innan allt var slut.

  ”Saknar du honom?”

  Orden fick honom att förvånat blinka till och se upp på Hampe som ställde ner en kastrull på bordet.

  ”Det syns när du tänker på Max.”

  ”Det syns när du tänker på Alicia”, klämde han ur sig som försvar, och hoppades innerligt att han fick namnet rätt. ”Du ser ut som en kåt fjortonåring varje gång.”

  ”Håll käften.”

  ”Det är sant!”

  ”Ska du ha någon mat överhuvudtaget?” muttrade Hampe och pekade med stekspaden mot de nystekta köttbullarna. Magen bad honom att hålla käften, som Hampe ville, och inte äventyra måltiden. Hjärnan hade däremot redan kopplat i försvarsläget.

  ”Det är väl inte mitt fel att du ser ut som en kåt fjortonåring när du tänker på din tjej? Ge mig potatis.” Bastian sträckte fram sin tallrik och svor när Hampe kastade ner kokta potatisar på den så brutalt att de bildade ett ofrivilligt potatismos.

  ”Straffa inte potatisarna för mitt dåliga beteende”, försökte han i ett tappert försök att slippa mer mosad potatis. Potatismos såg ut som albinokoskit och smakade antagligen lika äckligt.

  ”Om du följer med på bio så att du kan träffa henne själv.”

  ”Ja, vad lockande. Bio med ett par. Jag älskar att känna mig överflödig”, utbrast han med sarkastisk glädje, men ångrade sig snabbt när en femte potatis fick sätta livet till. ”Okej, okej! Skona potatisen för fan.”

 

 

Stegen tyngde ner honom, trots att han visste att han var lite sen. Inte det bästa intrycket man kunde göra på sin nya plastfarsa, precis, men det tog emot. Trots att han hade kommit fram till att han inte brydde sig nämnvärt, så kändes det ändå som om det var fel att se morsan med en annan gubbe. En gubbe han dessutom inte visste något om, mer än att han hette Carl och hade tre barn. Tre jävla ungar. Det kändes jobbigt nog att ha en ny gubbe att anpassa sig efter, men att få tre nya syskon på köpet var väl inte direkt det han hade ställt in sig på.

  Det kändes ändå som att det var hos morsan han skulle bo, för farsan hade fortfarande inte sagt ett ord till honom. Det var som om all glädje som fanns i närheten försvann så fort han dök upp och förpestade tillvaron. Plötsligt förstod han mamma och varför hon hade valt någon annan. Var Bastian likadan? Lika bitter och glädjedödande, bara genom att finnas till? Var det därför Max hade dragit? Han skakade irriterat på huvudet i ett försök att få ut de ovälkomna tankarna ur huvudet och den olustiga känslan ur kroppen. Det var ändå inte som att det spelade någon roll nu. Han försökte koncentrera sig på nuet. På morsan och Carl. På att göra ett bra intryck.

  Han kom ihåg precis hur chockad han hade blivit när morsan tillslut hade klämt fram att den nya gubben inte var så mycket till gubbe. Även om Bastian drog låga gränser för tant och gubbe, så var trettiosju inte gubbe ens för honom. Sedan fick han reda på att ickegubben hade tre ungar, varav ingen hade nått de magiska tonåren ännu. Det skrämde honom lite. Betydde det att han skulle bli tvungen att dela bostad med tre griniga spädbarn som snorade på möblerna och dreglade ner golvet?

För ett ögonblick då hade han velat bo med farsan igen, för att slippa anpassa sig till nya levnadsvillkor och regler. Kunde man komma hem packad om tre småungar stod innanför dörren och glodde med förebrående ögon när man snubblade över kanten på dörrmattan? Antagligen inte, insåg han och suckade inombords.

Sanning att säga, så visste han inte ens hur det var att ha ett syskon. Han hade aldrig ens nästan haft några. Inga nära kusiner eller roliga grannbarn som han lekt med dygnet runt. När han var mindre hade han varit arg på morsan och farsan för att de inte producerat en till unge, men nu på senare år hade han väl insett att det inte riktigt hade varit meningen att de skulle ha några överhuvudtaget och att han hade fått stanna för att misstaget redan var gjort. Kul.

Gatorna svämmade över av pratet på uteserveringarna, som var sådär försommarinbjudande med blommor och ännu inte sönderslagna möbler. Annat skulle det bli sen, framåt augusti-september, när sommarnattsfyllorna hade gjort sitt mot det stackars möblemanget. Han registrerade halvt om halvt att han kortade steglängden och kände hur prestationsnervositeten började slå till. Snart skulle han vara framme och bli tvungen att vara trevlig. Hastigt slätande han till den smalrandiga skjortan och kontrollerade diskret att gylfen till chinosen inte hade åkt ner. Hur bra intryck hade det gjort om han hade flashat kalsongerna för morsans snubbe vid första mötet?

”Tja! Basse. Japp, jag gillar randiga kalsonger, kör man helfärgat i din ålder?”

  Han misstänkte att nästan-fyrtioåringar hade gett upp hela grejen med mönster.

Försommaren hade gjort sitt för honom också, med lagom gyllenbrun hud och antydan till solblekt hår. Det var inte som att han inte märkte blickarna från tjejerna han mötte, men han brydde sig inte längre. När det hade tagit slut mellan honom och Max hade han bestämt sig för att satsa på fotbollen. Bara. Det var trots allt när Max kom in i bilden som han hade tappat all fokus, som en dement gammal kärring, och bara irrat omkring utan att ha en aning om vart han egentligen borde gå. Känslor fuckade bara upp tillvaron.

”Bastian!”

Han ryckte till och stannade upp. Någon svor bakom honom för att han hade stannat upp utan förvarning och nästan blivit på-gådd av ett pucko som inte visste bättre än att hålla vettiga avstånd till personerna framför.

”Här, älskling!” Uppenbarligen morsan. Ibland undrade han hur många som trodde att hon var hans sugar-mama när hon envisades med att kalla honom älskling sådär inför allt och alla och kunde inte låta bli att kvälja inombords av tanken.

  Han samlade sig ur äckelkänslorna, slängde en blick på byggnaden bredvid sig och insåg att han nästan gått förbi ingången till rätt restaurang. Morsan vinkade ivrigt mot honom från den fullsatta uteserveringen och bredvid henne satt icke-gubben.

Nervositeten kom igen, med full kraft, och knöt sig fast i magtrakten på honom. Prestationsbehovet var där igen.

Tänk om morsan skulle ångra att hon bett honom bo med dem?

Han svalde hårt ett par gånger innan han höjde handen till svar på hennes frenetiska vinkningar. Hastigt drog han på sig ett leende och styrde stegen mot bordet där de satt. Benen kändes lite osäkrare och ostadigare än vanligt, som om en skruv satt lös i knäna och ledkulorna vickade osäkert i sina kapslar.

Icke-gubben var inget av det som han hade föreställt sig. Ingen gråhårig gubbe, som han först hade trott, och ingen sprättig kostymnisse som investerade andras pengar i högriskfonder. Nej, istället blev han lite tagen av det mörka håret, varma ansiktet med skrattrynkor vid ögonvrårna och sådär lagom avspänd och i välanpassad klädsel. Han såg mänsklig ut. Inte som farsans robotliknande beteende, eller hans föreställningar om en lagom uptight aktiesäljande duracellkanin med attitydproblem och koffeinberoende.

Det syntes att han också var nervös, spänd, och ville göra ett gott intryck när han reste sig ur stolen och tog Bastians omedvetet framsträckta hand med en vänlig tryckning. Det var inte bara han som ville prestera och göra ett bra intryck, och det fick honom att känna sig mindre underlägsen i sällskapet.

”Carl, det här är min son Bastian. Bastian, det här är Carl.” Morsan strålade så att han nästan blev bländad, men han noterade att leendet och stoltheten var lite större när hon pratade om sin egen son.

”Hej. Trevligt att träffas.” Carl avslöjade en något ojämn, men vit och genuin tandrad när de tog i hand och Bastian kom på sig själv med att automatiskt besvara leendet, lite mot sin egen vilja.  

”Hej. Detsamma.”

Han skämdes nästan när han såg morsans lättade min i ögonvrån och undrade hur många dåliga intryck han brukade göra för att orsaka en sådan enorm lättnad för att han hälsade som en väluppfostrad människa.

Ungefär tre sekunder efter att han satt sig i stolen kom kyparen framspringande och ville ta beställningen, så han fick panikbeställa det första han kunde tänka sig att äta på menyn, eftersom morsan och Carl redan hade haft tid att bestämma sig. I vanliga fall hade farsan bett kyparen att ta ett varv och komma tillbaka när sällskapet haft tid att bestämma sig med en sådär lagom dryg attityd, men Carl bara log och frågade Bastian om han behövde mer tid på sig. Men vem ville vara den sinkande parten i sällskapet?

”Förlåt att jag är sen”, hörde han sig själv säga. ”Träningen drog över tiden.”

”Ja, just det. Elisabeth sa att du är duktig fotbollsspelare?” Carl sa det som en fråga, som om han ville involvera Bastian i samtalet och var lättad över att hitta ett givet ämne för diskussion.

Bastian själv var mer i någon form av chocktillstånd över att morsan hade varit så frikostig med berömmet. Skolan hade alltid varit viktigast för henne och farsan var fotbollstyrannen. Han var inte ens säker på att hon hade sett honom spela en endaste match sedan han var åtta.  

”Har du skrutit om mig, morsan?” Han flinade upp sig i ett tappert försök att dölja att han kände sig lite generad och rörd, men morsan såg också lite förlägen ut. Någonstans menade hjärnan att det var sjukliga familjerelationer om man blev generad över något sånt här, men han försökte ignorera den så mycket han kunde.

Carl Kent, Clark Kents brorsa, Carl-El om man så ville, räddade situationen.

”Så fort hon får chansen”, skrattade han och morsan såg ut som en lycklig femtonåring när hon såg på mannen vid sin sida med tindrande ögon. Hon såg avslappnad ut. Ovanligt avslappnad. Trots alla nya botoxinjektioner de senaste veckorna, så såg ansiktet mer levande ut än det gjort de senaste tio åren.

I vanliga fall hade Bastian velat spy på den där jobbigt nykära, rosafluffiga luften som alltid omgav personer som dem och extra pinsamt var det eftersom de var gamla, men nu kändes det uthärdligt. Som om han offrade sin aptit för ett fint ändamål, typ.  

”Min äldsta grabb spelar också”, informerade Carl och morsan nickade som om hon redan visste om det. Vilket hon, insåg Bastian ungefär noll sekunder senare, antagligen gjorde också.

”Jaså? Hur gammal är han?” Det var inte så att han var intresserad egentligen, men det var väl åtminstone ett litet positivt tecken att ett av plastsyskonen hade samma intresse som han. Det kanske fanns hopp om överlevnad. Mot alla odds.  

”Han fyllde tolv i februari, och de andra är tio och sju.”

För ett halvår sedan skulle han nog ha kräkts av tanken på att bli en familj med bakteriehärdar i den där åldern, men Hugo hade lärt honom att det fanns ungar som inte var äckliga och jobbiga. Han hoppades att Carls barn var som Hugo och inte gick runt med skitiga kläder och intorkade snorränder under näsan.

”Hur känns det att det snart är dags för studenten?” Det var morsan som fångade hans uppmärksamhet när tankarna gled iväg igen. Han hade kommit på sig själv med att göra sådär allt oftare nu för tiden.

”Jag vet inte. Skönt antar jag. Skivorna börjar ju nästa vecka och sen är det ju studentveckan och så. Antar att det blir mer tydligt då. Alltså att det snart är slut, menar jag. Nu känns det bara sjukt avlägset.” Han ryckte på axlarna för att skaka av sig frågan. Egentligen fick han ångest av att bara tänka på det, på framtiden som han inte var säker på att han hade och allt det där. Han hade ingen aning om vad han ville göra om fotbollen gick åt helvete.

”Nervös inför framtiden?” Carl gav honom en förstående blick. En riktigt. Inte en jag vill smöra in mig för att du ska låta bli att hata mig för att jag ligger med din mamma-blick.

Bastian trodde i alla fall att såna blickar var vanliga när man fick plastföräldrar.

”Antar det. Svårt att veta vad man vill göra.” Han ryckte på axlarna igen och tackade servitören mentalt och verbalt när maten ställdes ner framför dem. Då fick morsan och Carl något annat att titta på än honom för ett par sekunder.

”Jag förstår dig.” Carl lät sig visst inte distraheras av födan. Vissa hade tydligen belönats med simultanförmåga. ”Jag vet fortfarande inte.”

Var snubben arbetslös?

”Vad jobbar du med då?” klämde han ur sig innan han insåg att det nog inte var det artigaste han kunde ha sagt. Whatever, det var bättre än att fråga om han delade parkbänk med sina ungar, i alla fall.

”Jag är rektor på en gymnasieskola här i stan, men som du förstår så var det ju inte direkt vad jag drömde om att bli när jag var yngre.”

För ett ögonblick kände han sig sjukt förvirrad över att en framgångsrik person erkände att deras liv inte riktigt hade blivit som de tänkt. Morsan, och framförallt farsan, skulle aldrig ha erkänt att de inte uppfyllt sina livsmål. Det kanske var därför morsan hade blivit mänskligare den senaste tiden, för att hon hittat någon som inte krävde ständig perfektion. Det var jobbigt nog att ha farsan till farsa, men Bastian hade aldrig reflekterat över att det kanske var ännu värre att ha honom som man. Å andra sidan tänkte han inte genomföra några experiment för att se om hans misstankar stämde.

”Vad ville du bli när du var yngre då?” frågade han, och insåg att han mot sin vilja hade blivit lite intresserad av vad Carl-El hade att säga.

”Jag ville bli rymdforskare.” Carl skrattade och stannade till med vinglaset halvvägs till munnen. ”Jag gick faktiskt på en sådan utbildning ett tag, men jag var för intresserad av att gå på festerna och för ointresserad av att plugga fysik för att det skulle gå vägen. Sedan blev jag rektor istället.”

”Du bara råkade hamna där av en slump?” Bastian höjde ögonbrynen i ett försök att inte verka lika dragen till samtalet som han faktiskt var. Det här var trots allt en vuxen som själv visste hur det var att inte veta vad han skulle göra med framtiden, eller om det han ville räckte till.

Det var intressant med en så stor kontrast mot hans egna föräldrar, som samtidigt verkade göra morsan lycklig och tillfreds med livet. Som om han gav henne något nytt och värdefullt som hon inte fått förut. Carl kanske var morsans Max. Var det därför det hade tagit så lång tid för henne att berätta – för att hon också skämdes? Men nu verkade hon lycklig, för en gångs skull. En så tydlig kontrast mot Bastian, som inte hade vågat och inte hade något kvar.

”Jag tänkte prata om din mottagning, Bastian. Hur vill du ha den? Och var?”

”Jag vet inte…hemma? Bestäm du.” Hans hjärna dröjde sig kvar vid det stora om:et. För hur hade det varit nu, om han också hade vågat? Hade det varit fyra vid det här bordet nu?

Morsan sken upp, som om hon missförstått hans brist på engagemang som att han gett henne ett uppdrag.

Han hindrade sig själv från att himla med ögonen när hon började prata om dukningar och bilar och av misstag Carls blick. Det var en tydlig glimt av förståelse där, som om han visste precis vad Bastian tyckte och tänkte om sin mammas frenetiska planerande. Han kanske hade blivit arg och menat att snubben såg ner på morsan om skrattrynkorna kring förståendeögonen inte hade blivit djupare när Carl bröt deras ögonkontakt och vände blicken mot henne.

Det knep till någonstans i bröstet när han plötsligt kände igen situationen, men istället för Carl var det han som satt där och lyssnade på Max som vältrade sig i ångest helt i onödan, över något helt obetydligt, och inte över morsans mani för planering.

Carl var okej. Dessutom gjorde han morsan bra.


 

 

Morsan och Carl hade släppt av honom utanför biografen innan de drog vidare till det nya huset. De hade bett honom att följa med, men han hade tackat nej. Hampe och Alicia skulle på bio och Bastian hade valt att offra några timmar av sitt liv till att följa med, så att potatisarna slapp sätta livet till.

  För en gångs skull var han dessutom i tid när han klev bort mot biljettautomaten där Hampe bestämt att de skulle mötas. De var redan där, upptäckte Bastian, när han bara var ett par meter ifrån dem. Hampe såg ut som Hampe alltid gjorde. Välvårdad och snäll. Den senaste tiden hade han skrattat mer än vad han brukade, också.  Jävla vår som gjorde alla kära och äckligt lyckliga.

  Och där var hon. Alicia, påminde han sig ännu en gång för att undvika pinsamma namnfelsägningar. Hon var lång och smal, med mörkbruna lockar och ett smalt hårband med en rosett höll dem på plats. I vanliga fall hade han räckt fram en sax och bett henne klippa av sig skiten, men Hampe hade nämnt något om någon artist, typ Taylor…Swan?...som hon inspirerades av. Motvilligt erkände han för sig själv att hon såg rätt söt ut i det. Hon hade jeans och en kofta med skinnlappar över armbågarna på sig och höll ett stadigt tag om Hampes hand, som i sin tur såg på henne som om hon var en gudagåva.

  Hon var godkänd.

  ”Hej.” Bastian bröt tystnaden när han var några steg ifrån dem. Hampe sken upp som om han halvt om halvt hade förväntat sig att idioten inte skulle dyka upp överhuvudtaget. Hampe hade visst ingen aning om hur mycket han älskade kokt potatis och hatade potatismos.

  Han sträckte fram handen mot Alicia som släppte taget om Hampe för att ta den. Det gjorde lite ont i honom när de skakade hand, för hennes kalla och tunna händer kändes så lika Max i hans. Det var som om huden i hans handflator hade ett eget minne och påminde honom om saker som han inte ens hade en aning om att han registrerat.

  ”Bastian”, klämde han ur sig efter för många hundradelars tystnad och pressade fram ett leende.

  ”Alicia.” Hon log tillbaka, men så fort de släppt varandras händer sökte sig hennes tillbaka till Hampe. Han var avundsjuk. Hade han skött sina kort rätt så hade de kunnat vara fyra på väg in i biosalongen nu.

  ”Hur gick middagen?” Hampe såg nöjd ut, som om han inte kunde tänka sig en bättre flickvän att presentera för sin bäste vän. För visst ansåg han väl att Bastian var hans bäste vän, precis som Bastian ansåg att Hampe var hans?

  ”Den gick okej. Han var okej.” Bastian ryckte på axlarna och började skanna av TV-skärmarna i hopp om att upptäcka en vettig film att se. Det fanns så mycket kärleksdravel och han tänkte inte ställa upp på det, även om de andra föredrog någon kärlekskomedi.

  ”Fick du se huset?”

  ”Nej, jag hann inte. Vad ska vi se?” Det kändes alldeles för obehagligt att diskutera middagen just nu. Om han började analysera kanske han skulle upptäcka att han hatade Carl-El och det skulle komplicera det hela så mycket i onödan.  

  ”Du ville väl se den där komedin?” Hampe vände sig till Alicia som blippade runt på sin telefon. Bastian ville spy av ovilja. ”Men jag tycker att Toy Story 3 verkar bra. Vad tycker du, Basse?”

  Hampe hade i alla fall förstått det där med avskyn mot kärlekskomedier. Å andra sidan kanske Alicia inte hade en aning om att han precis blivit dumpad, men det spelade ingen roll. Han tänkte ändå inte se någon tjejfilm.

  ”Toy Story kan jag väl se.” Han ryckte på axlarna som om det egentligen gjorde honom detsamma, men innerst inne var han tacksam. En film utan enormt mycket handling skulle göra det lättare att hänga med när hjärnan gled iväg för att surra runt i minnen några minuter här och där.

  Han iakttog hur Hampe lade ena handen vid svanken på Alicia när de vände sig om för att köpa biljetterna. Själv stod han kvar och funderade över om han någonsin sett gulleponken med en tjej förut. De passade ihop. Hon verkade också naturlig, som Hampe och inte ett dugg lik deras gemensamma tjejkompisar.

  Han såg hastigt bort när de lutade sig mot varandra för att kyssas mitt i biljettkön. Inte bara för att han inte ville verka som en svartsjuk expojkvän som stod och råglodde, utan för att det gjorde ont. Alla om:en ekade i hans huvud igen, men stendog när hans blick fångades av någon vid ingången. Trots att det var ett tag sedan de setts så visste han precis vem det var. Det kanske var håret som var precis lika spretigt och galet som då, eller den bleka huden som skymtades vid t-shirtens halslinning under rufset som avslöjade honom.

  Max. Hans Max.

  Det kändes som om en jordbävning av grad sex på richterskalan skakade hela världen runt honom. Hastigt grep han tag om kanten till biljettautomaten för att inte ramla och klamrade sig fast vid den för glatta livet. Samtidigt som allt inom honom dog om och om igen, kunde han inte sluta stirra.

  Max var där med dreadlockskillen från camen, från helgon. Futuresex.

  Hans Max log och de stod lite för nära varandra. Futuresex rörde vid hans arm som om Max tillhörde honom nu. De pratade om något och Bastian önskade att han kunde höra vad de sa till varandra. Vad de pratade om. Var det om honom? Var det därför de skrattade nu? På hans bekostnad.

  Max såg inte ut att misstycka när Futuresex rörde vid hans hals, precis där Bastian brukade kyssa. Nu tillhörde den där mjuka huden någon annan. Någon som funnits där och inte skämts för att vara med Max när Bastian hade velat gömma sig. Han ville slå bort de där äckliga händerna från Max ljusa skinn, för vem visste hur många joints de hade rullat och rökt upp innan dess?

  Det kändes som om fingrarna gick av när han grep hårdare om biljettautomaten, men det var ingenting i jämförelse med hur hela insidan verkade ha kramp. Han kämpade för att stå upprätt när jordskalvet steg till en sjua och Max tog haschhänderna i sina, i några alltför långa sekunder.

  Bastian ville gå därifrån. Inte ser mer. Men det gick inte.  

  Max såg så obekymrad ut. Inte sådär nervös som han nästan alltid var med Bastian. Och Futuresex skämdes inte att visa vad han tyckte om Max på publika platser. Han verkade göra allt rätt, där Bastian hade misslyckats så fatalt.  

  Max skrattade. Han saknade Max skratt.

  Jordskalvet försvann plötsligt, som om det aldrig funnits där och under några osäkra andetag förstod han inte varför. Sedan insåg han att Futuresex såg tillbaka på honom och uppenbarligen visste mycket väl vem han var. Och han visste att det var Bastian som förlorat, att han själv stod där med prispokalen i sina äckliga händer som effektivt lindade sig runt Max rygg utan att bryta deras ögonkontakt.

  Ett litet, vidrigt leende dök upp på de där läpparna som Max antagligen hade smakat hur många gånger som helst vid det här laget. I nästa sekund hade Futuresex dragit Max till sig, den där sista decimetern och kysste honom som om det var de sista minuterna innan jorden gick under.

  Jordskalvet som följde fick hela richterskalan att explodera och Bastian blev tvungen att luta sig över biljettautomaten för att inte falla ihop. Han kunde inte se tillbaka in i de där triumferande ögonen längre, som så väl visste att de hade vunnit allt nu. Futuresex hade visat att han var så mycket bättre än Bastian på alla sätt.

  Han visste inte vad som var värst. Att se Max kyssa någon annan, eller att se Max kyssa någon annan och veta att han hade det bättre nu.

  En stadig hand kramade tag om hans axel och han visste genast vem det var. Jordbävningen stillades tillräckligt för att han skulle kunna räta upp sig igen och se tillbaka på Hampe som såg oroligare ut än på länge. Alicia var inte där, som tur var.

  ”Vad händer?” frågade han oroligt och höll Bastian stadigt när han osäkert vinglade till.

  ”Jordbävning”, mumlade han och lutade sig med ryggen mot biljettautomaten för att få stöd.

  ”Va?” Hampe glodde på honom som om han var dum i huvudet, vilket i och för sig antagligen var sant.

  ”Han är här.”

  Hampe visste precis vem han menade och skannade genast av biografen till hans blick fastnade precis på samma ställe där Bastians hade varit fastlimmad bara sekunder tidigare. Greppet om hans axel blev fastare och Hampe suckade tungt. Uppgivet liksom. Sedan såg han på Bastian med något ledset i blicken, som om det gjorde nästan lika ont i honom. Bastian slog ner blicken för att inte börja grina offentligt och koncentrerade sig på att hitta tillbaka till Hampes stabila verklighet.

  ”Vill du gå?"

  Ja, snälla, ja. Men han kunde inte svika Hampe nu. Han hade släpat sig hit och om han valde att gå härifrån skulle han bara ge Futuresex en ännu större seger.

  Hampe såg fortfarande oavvänt på honom när han tillslut orkade lyfta blicken från golvet. Bastian skakade trött på huvudet. Det skulle ha behövt hända förr eller senare i vilket fall som helst. Någon av dem skulle gå vidare, så småningom. Han hade bara inte räknat med att det skulle ske så snart. Och inte att det skulle vara Max som gjorde det först.

  I kön in till biosalongerna gjorde han sitt bästa för att inte titta runt sig och ta reda på var Max var, vad Max och Världens Vidrigaste Äckel gjorde nu. Han var ganska säker på att det var någon han inte ville se i vilket fall. Hampe gjorde ett bra jobb med att distrahera honom, trots att de båda visste att orden som delades mellan dem egentligen inte betydde någonting.

  ”…så jag och Elsa tänkte åka till hennes konsert i Norge, eftersom hon inte kommer till Sverige.”

  Alicia var trevlig i all ära, men den bruden hade ingen aning om hur man höll käften i fem sekunder. Bastian hade märkt att hon pratade på inandningen också, vilket i sig var helt sinnessjukt. Det var aldrig tyst. Han gav Hampe en frågande blick under höjda ögonbryn, som för att fråga hur fan står du ut egentligen? Och fick en axelryckning som svar. Det gick kanske att lära sig att stänga av öronen efter ett tag, för själv hade han träningsvärk i hörselgångarna efter bara en kvart.

    Hon fortsatte prata hela vägen in i biosalongen och antagligen hela vägen in på toan, med närmaste offer, när hon ursäktade sig så fort de satt sig i de röda plyschstolarna.

  ”Hur fan står du ut?” utbrast Bastian så fort hon var inom hörhåll, samtidigt som Hampe ryckte urskuldande på axlarna och sa:

  ”Hon är inte alltid sådär.”

  ”Tacka fan för det, annars hade jag stuckit hål på trumhinnorna med flit nästa gång jag använder tops.” Han fejkade en rysning av obehag och flinade nöjt när Hampe skrattade till. Skönt – hon var inte så helig att det inte gick att skämta lite på hennes bekostnad.

  ”Vad är det för konsert hon ska på?” frågade han sedan, för att i alla fall vara artig och intressera sig för den omtalade flickvännen.

  ”Ska hon på konsert?” Hampe såg ut som ett levande frågetecken.

  ”Hon pratade ju om det? I Norge?” Han hade väl inte blivit så öronutmattad att han hade börjat hörselhallucinera?

  ”Jag hade nog redan slutat lyssna då.” Hampe såg lite generad ut och kliade sig i nacken.

  ”Wow, typ en miljard minus bland pojkvänspoängen.”

  ”Jag tror hon är nervös. Vill göra intryck du vet. Hennes kompisar visste tydligen vem du var. Hon är lite rädd för dig.”

  Bastian skulle just ifrågasätta det där med att någon skulle vara rädd för honom, när de två personer som han minst av allt ville se, kom in i biosalongen och satte sig fem rader nedanför dem. Futuresex höll armen över Max axlar i en ägande gest och såg fruktansvärt nöjd ut med livet. Precis som Bastian hade känt sig när det var han som hade haft rätten att lägga armen om de där axlarna, trots att han aldrig vågat göra det bland folk. Det vred till någonstans i bröstet och han bet sig hårt i läppen för att inte kvida patetiskt. Och Max såg dessutom så jävla lycklig ut. Som om allt var mycket bättre nu. Det fanns inget spår av den där osäkra blicken han hade runt Bastian ibland, eller rädslan att göra fel som han så ofta verkade känna. Att inse att en äcklig samhällsutnyttjande haschare hade alla egenskaper som Bastian önskade att han hade, gjorde nästan lika ont som att se hur Max villigt lutade sig mot äcklets axel och hur de delade popcorn, som alla i deras situation borde göra.

  Och som han önskade att han kunde gjort allt annorlunda nu, med facit i hand. När allt var försent. När den bäste han kunde få, hade insett att det fanns någon mycket bättre.

  Han hade inte ens märkt att Alicia hade kommit tillbaka, förrän reklamerna började rulla och han såg sig om för att fråga Hampe om hon hade lyckats dränka sig på toaletten. Hon satt redan där, lutad mot Hampe som Max var mot Futuresex. Och Bastian var typ miljonte hjulet.

  Filmen var inte ens i närheten av lika intressant som att studera allt vad paret fem rader framför honom gjorde. Salongen var nästan tom och det var bara en pappa och hans tjatiga unge som satt allra längst fram, som bröt av mot en annars perfekt obekväm situation.

  Bastian iakttog hur ljuset från bioduken färgade Max hud grön, blå och alldeles vit i omgångar när scenerna ändrades. Till en början satt de där alldeles stilla och tittade på filmen, men sedan började väl bokstavskombinationerna i knarkhuvudet att hitta rätt i alfabetet. Det började med kyssar som Bastian inte kunde se bort ifrån. Sedan såg han ur de flyttades från mun och kind ner mot halsen.

  Det var som att se ett tåg spåra ur. Han ville titta bort så mycket att ögonen sved, men det gick inte. För ett ögonblick trodde han att han såg i syne när Futuresex såg upp från Max oreda till hår, men sedan dök det där leendet upp igen, som fick honom att vilja dunka ut varenda tand i den där motbjudande munnen mot närmaste bergvägg.

  En långfingrad hand gled överdrivet tydligt från Max axel, ner över hans bröst och någonstans där Bastian inte ville se. Sättet Max hoppade till på strax därefter, talade om alltför väl var den hade tagit vägen.

  I några uteblivna andetag var han säker på att han skulle börja gråta som ett litet barn, för allt inuti föll ihop som ett korthus. Men istället för en ångestattack, kände han hur ilskan dunkade genom kroppen. Han behövde inte stanna för det här. Max var antagligen fullkomligt medveten om att vem som satt fem rader bakom dem och vilken idiot som helst skulle ha vett att visa respekt.

  Bastian visste att han hade gjort fel. Alla visste att han hade gjort fel. Men ingen förtjänade det här. Inte ens han.

  ”Vad håller du på med?” Hampes desperata viskning trängde igenom suset från blodet som pulserade i öronen. För en sekund förstod han inte vad Hampe syftade på, men sedan insåg han att han redan var halvvägs ur sin stol.

  Han tryckte ner drickan i den halvfulla popcornkartongen lite för hårt, så att locket lossnade och var tacksam över att han inte hade haft en jacka att krångla på sig för just nu klarade han knappt av att stå. Filmen flashade fortfarande förbi på bioduken i någon spännande actionscen på en soptipp, där leksakerna kämpade som hjältar för att inte bli till plastmos.

  Halvvägs ner för trappan mot utgången, friheten, kastade han en blick mot Max och Futuresex. Redan innan ögonen hade fokuserat och hjärnan hade registrerat vad det var han faktiskt såg, visste han att det var en jävligt dum idé.

  Futuresex såg inte på honom längre. Han visste redan att han hade vunnit. Istället satt han…nej, låg han över Max och såg ut som om han försökte äta upp halva hans ansikte.

  Ett konstigt ljud trängde upp ur hans strupe. Det lät som om någon klippt av den på mitten. Ett udda kvidande som tog slut mitt i, när rösten brast. Innan han visste vad han gjorde hade popcornkartongen med halva innehållet och läskmuggen lämnat hans hand och gled genom luften i ultrarapid.

  Han hade kastat sig ut genom dörren innan han hann se biobomben explodera mot Max och Futuresex huvuden. Han hörde skriken, däremot och antog att de båda två var täckta i klibbig Coca Cola och salta popcorn.  

  Han sprang som om han var Bruce Willis i Die Hard när flygplanen började explodera runt omkring honom. Att telefonen skrek i hans ficka hörde han knappt, att han precis gjort något extremt omoget och sjukt idiotiskt sket han fullständigt i. Det måste finnas någon inbyggd popcornkastarreflex i reptilhjärnan, för vad han just hade gjort var inget han trott att han någonsin skulle göra. För ett ögonblick kände han sig oövervinnerlig och som om han faktiskt var en actionhjälte, sedan exploderade tårkanalerna som om de först nu fått meddelandet om att det var dags att gå från off till on.

  Han hoppades att han klivit av vid rätt tunnelbanestation när han ringde mamma med gråtröst och hjärnan i total disconnect. Hela vagnen hade glott på honom som om han var en labil självmordsbombare och tårarna bara fortsatte rinna.

  Det tog tjugo minuter innan han låg på köksgolvet i det nya huset med huvudet i hennes knä och fingrar med alldeles för långa naglar som smekte honom över håret. Han visste att hon pratade med honom, att hon faktiskt satt på golvet hos honom, men det var bara andetagen som ekade i öronen nu.

 

Står i din port står bara still

För en minut sen var du min

en tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad, en är din

det här är slutet på vår film

 

Jag blir aldrig samma, från och med du

 

© Oskar Linnros – Från och med du


In progress

 

Hittade den här bilden på Emys blogg just. Vad säger vi om det? Waaaaay :D (snygga mina rättningar är)


RSS 2.0