Uppdatering låg

Hej alla fina!

Jag tänkte bara uppdatera och säga att det står lite still med kapitlet just nu men det handlar om att jag har en tenta på fredag jag inte får missa. Jag hoppas att ni överlever! :) Nu i helgen har jag haft släkten hemma hos mig då jag fyller år i morgon ochså fick vi ett lite oroväckande besked igår så det har varit fullt upp precis hela tiden.

Hoppas ni har det så fint som möjligt i sommarvärmen!

kram
Emilie

checkat av

Hej Allesammans!

Igår när Emy var hemma hos mig beslutade vi en sak som vi funderat och velat länge över. Vi har velat komprimera allt vårt skrivande till en och samma plats och därför gjorde vi slag i saken och köpte ett eget domännamn igår. Sidan är inte uppe as we speak, men den kommer komma upp inom en snar framtid. Vi har hjälp från Emys vän Caroline och förmodligen kommer allting gå suveränt.

Anledningen till detta är att vi vill ha blogg, gästbok och kapitel på samma plats. Vi får se hur det blir med bloglovinprenumeranter, om vi på något sätt kan exportera dem eller om vi måste börja om från scratch igen. Vi hoppas ju naturligtvis att ni är lika glada för vårt beslut och vi hoppas att ni följer med oss till jaddas.se!

Emy på besök

Emy kommer förbi hos mig idag efter att hon varit hos tandläkaren. Det har inte blivit mycket mer på kapitlet sedan hon läste för jag har haft fullt upp med att få klart ett arbete. Men i helgen ska jag få lite gjort :) Jag kommer åka hem till mina föräldrar i helgen eftersom min mamma fyller år och vi ska fira henne och jag ska få lite frisk luft i mig (som inte innefattar avgaser från trehundramiljonerbilarochbussar).

Ska ni göra något speciellt i helgen? :) Jag har lovat mamma att hjälpa till i trädgården :P

fortsatt positivt


Det slutade på lite mer än nio sidor igår.
Det känns bra att ha kommit igång ordentligt med kapitlet och jag har en bra synopsis som förhoppningsvis kommer hjälpa mig genom resterande avsnitt. Jag skickade det jag skrivit till Emy igår och jag fick bra respons från henne så jag hoppas att det inte är värdelöst i alla fall :)

Jag hoppas att det fortsätter rulla på så här. Jag ska vara i skolan hela dagen så vi får se om jag hinner skriva mer idag, men jag ska i alla fall försöka. Jag tycker ju om Max, trots allt.

Kram
Emilie

Vändning



Idag, när jag mötte upp Emy, beklagade jag mig för att jag har noll i inspiration för kommande kapitel. Jag pratade om att jag inte fick ned ett ord på papper och att jag inte visste hur jag skulle få kapitlet att fungera. Jag har ett arbete pågående just nu som tar min tid, men det skrivs med en annan kurskamrat så jag har inte fullt ansvar för den biten.

Men så öppnade jag dokumentet och synade det jag skrivit.

Och vet ni?

Nu är kapitlet snart 7 sidor långt och jag har tänkt att fortsätta en stund till! :)

Skrivkramp

Hej allesammans!

Jag har ju lämnat in min uppsats, fått bra betyg ("lysande sociologisk analys") och slängts in i en annan delkurs där jag ska skriva ett arbete på 6000 ord. Men nog om skolpratet.

Jag har skrivkramp! Jag vet exakt vad jag ska skriva, men jag kan bara inte. Jag har försökt flera kvällar och nätter i rad nu, men jag får inte till känslan och situationerna. Jag ska försöka ikväll igen, som alla kvällar, men vi får se hur jag lyckas med det här.


/ Emilie

Hej från mig med!


Åh, jag ser att Emy och jag har haft samma tankegångar gällande uppdateringen här! :) Jag hade tänkt slinka in och ge er lite information gällande kommande kapitel. I fredags gick jag alltså upp med min d-uppsats (magisteruppsats) och har ett par få kompletteringar jag ska göra innan den är riktigt färdig. Därefter kommer jag "bara" läsa 100 % och då, om cirkus en och en halv vecka, kommer jag vara igång med kapitlet igen!

Hur tycker ni att det låter?


// Emilie

Emilie the goldfish



Hej allesammans!

Jag vet att ni väntar på er videoblogg och Emy och jag vill ju naturligtvis dela med oss av den (rentav hemska) grejen. MEN alla som känner mig vet att jag har ett minne likt en guldfisk, och visst var det min sambo som åkte iväg UTAN video i morse igen! Åh, jag blir så sjukt irriterad på mig själv. Jag ska börja skriva listor på händerna så att jag inte glömmer saker och ting. Aja, nu vet ni hur det ligger till och jag måste fara till universitetet och ha föreläsning om ledarskapsprofiler. Ni får ha det så bra!

Emy har åkt hem

Hej allesammans!

Nu har Emy åkt hem till sig igen och ni ska bara veta hur vi har kämpat idag!
I vilket fall som helst måste jag meddela om att det inte blir någon videoblogg idag för det visat sig att den är alldeles för långt och jag inte äger något program som kan korta ner den så att vi kan ladda upp den på youtube. Så ni får vänta till i morgon, men det hoppas jag att ni orkar göra ;)


/ Emilie

Överflödiga ord

Åh!


Här har jag varit och jobbat och kommer hem helt ledbruten och
så ser jag att ni, världens (universums) finaste läsare, kommit med massa frågor och gud vet vad till den kommande videobloggen. Haha, jag vågar ju knappt tänka på det, jag som pratar skrovligt och hemskt :P Nä men ni ska bara veta hur mycket era ord glädjer mig. Jag och mina nära har det tufft nu och alla era peppiga ord får mig att bli alldeles varm om hjärtat.

Än så länge står kapitlet på is, men det finns två förklaringar till det. Den ena är väldigt privat - och den andra handlar om att min magisteruppsats ska in om två veckor! Det känns helt sjukt stort och jag är osäker på om jag kommer klara det men jag sitter dag och natt med att försöka få den färdig. Jag går upp sju på morgonen och kommer i säng cirka halv två om nätterna och sen ja, jäkla evighetscirkel. Men jag hoppas och HOPPAS på att jag kommer bli färdig den här gången och då kommer det finnas så mycket mer tid för lite Baxterapi.

Ni är finast, kom ihåg det.
Kärlek från mig // Emilie

Gällande kommande kapitel



Jag vill bara säga att jag ber på mina bara knän efter er förståelse för vad som komma skall. Det har hänt en grej som gör att kapitlet inte kommer vara högsta prioritet de närmsta månaderna. Jag ska bara försöka andas normalt och få jorden att gå runt innan jag tar itu med Max och Bastians problem.

In progress

 

Hittade den här bilden på Emys blogg just. Vad säger vi om det? Waaaaay :D (snygga mina rättningar är)


bara för att vi har världens tur

Vi har världens finaste läsare, vet ni det? <3


Åh. Jag har sådan ångest. Really. Andra hemtentan på mindre än två veckor och efter inlämningen av denna ska jag påbörja en ny. Det är tufft just nu och min hjärna, mitt hjärta och min kropp hinner inte riktigt med. Emy ska komma hit och hon ska vila mina nerver ett tag. Det ska bli skönt, jag är så fullkomligt stressad nu att kroppen lägger av när som helst.

Jag blir så glad att se er komma in här och kommentera och vara så fina fast att vi är så långsamma. Det betyder så sjukt mycket för mig att ni finns! Såhär i laddade tider är kommentarer det enda jag kan livnära mig på typ. Prestationsångest är fruktansvärt jobbigt när man aldrig får till någonting bra.

Puss på er!

hej?

Om ni undrar så kommer jag, Emilie, inte in på fefo överhuvudtaget. Jag vet inte varför men sidan fungerar inte för mig. Jag vet inte hur det är för er? Anledningen till att nästa del av den lilla novellen inte dykt upp är att dokumentet är uppslukat av jorden. Jag måste hitta det innan det kan komma något mer :I

Har ni några planer för sommaren? Själv har jag precis fått godkänt på min c-uppsats som jag jobbat 24/7 med. Nu gäller kompletteringar och sedan jobb. Jag har ingen direkt semester att tala om, förutom sex dagar i england som ska avnjutas med Emy, Pernilla och Therese.

Jag hoppas att ni finns kvar här, någonstans.

love
Emilie

Allt vänder om igen

Hej Allesammans!

Jag har ju pratat om en hemlighet som ni ska få ta del av,
och nu tänkte jag publicera en del av den i alla fall. Det är en fristående novell jag sitter och filar på för att ni alla underbara ska ha något att läsa under tiden vi väntar på nästa kapitel :) Jag är inte riktigt färdig så ni kommer få den uppdelad i olika omgångar, men jag hoppas att det kommer fungera ändå :)

Dessutom vill jag meddela om att Emy efter mycket skola och annat har satt igång att skriva på sitt kapitel igen, och jag har fått se lite smakprov på vad som komma skall, och jag är inte besviken, verkligen inte! Jag tycker hon är sjukt duktig som tar upp skrivandet efter en lång och förmodligen välbehövd paus, och det är så härligt att läsa om Bastian igen!

Här är i alla fall de första fem och en halv sidorna om Bax. Det här kommer så småningom även finnas att ta del av på hemsidan, men då Emy inte har programmet nere på skolan så får det bli när hon kommer hem till Norrköping igen, så nu får den ligga på bloggen så länge!  Hoppas ni gillar det :)

Kan tillägga att jag upptäckt i efterhand ett par meningar som ser mysko ut, jag ber om ursäkt för det!


//

Emilie



Allt vänder om igen

Det var ljust ute. Så ljust det kunde bli en varm vårdag med strålande sol. Knoppar på träd och buskar hade redan slagit ut, och tulpaner ståtade i människors rabatter. Människor runt omkring strålade och vaknade upp ur vinterdvalan. Blev människor igen. Själv var han väldigt nervös, men samtidigt förväntansfull. Fjärilarna rumsterade om som om de inte fått utlopp för sina fjäderlätta tag på lång tid, men han visste bättre. De hade fladdrat redan innan han gick på, till och med dagen innan när han lade huvudet på kudden och försökte sova. Sorgligt nog hade han bara kunnat tänka på honom, så sömnen hade uteblivit till stor del. Det var därför han gäspade stort. Dels därför i alla fall, gäspningar smittade, och hans granne hade just gäspat och han kände att han behövde med.

 

Han förstod egentligen inte varför han var tvungen att vara nervös. De skulle bara samlas allesammans och träffas och skratta och fnatta, och bara ha det trevligt. Men magen pirrade som om han vore nykär, vilket han absolut inte var, men han skyllde det på att de inte setts på ett tag, och att det hänt en del sedan sist. Han log åt den sista tanken, hur allt var förändrat, delvis i alla fall. Han rättade till luggen precis som han alltid gjort och drog en hand genom resten av håret för att få det att ligga som det skulle. Håret var fortfarande svart i alla fall, så allt hade inte förändrats. Han borstade bort några osynliga partiklar från de svarta tajta jeansen och såg till att den nyinköpta marinblå koftan med silvriga knappar satt som den skulle. Han log ytterligare en gång, varför visste han inte, men han kände sig allt lite fånig. Han såg ner på sätet bredvid sig och kontrollerade att väskan stod där den skulle och att jackan kom med. Den behövde han förmodligen inte använda, men ändå.

 

Tåget närmade sig den station där han skulle få ta hand om sina fjärilar och gå av. Han såg sig om en extra gång för att försäkra sig om att ingenting saknades, och räknade i huvudet upp vart värdesakerna fanns för att kunna känna hur tryggheten omfamnade honom. Det han behövde ha reda på var ipoden, plånboken, mobilen och nycklarna och han upprepade det som ett mantra medan han öppnade ytterfacket på sportbagen han hade bredvid sig. Kläderna var väl egentligen inget viktigt, så det kunde ju glömmas om det skulle vara på det sättet, men han hade ingen lust att stå utan ombyte. Kunde bli kallt, eller varmt. Ena ipodluren trillade ur hans öra när han rumsterade om i väskan och han valde att slita ur den andra också. Han skulle inte behöva den något mer i alla fall.

 

De ropade upp hans station och han reste sig snabbt upp för att inte missa hållplatsen – det hade skett ett par gånger vid andra resor, och han kunde inte säga att han uppskattade det på något sätt. Han ursäktade sig då han gick mot kvinnan som satt mittemot honom och hoppades på att hon inte skulle bli sur och börja gnälla, det hade han inte ork till. Han log åt henne i förhoppning att den kunde hjälpa ursäkten på traven, och det verkade fungera, för hon sa ingenting åt honom utan fortsatte, med ett belåtet leende på läpparna fortsätta läsa dagens tidning. Han tog sig ut i gången och höll sig undan för de som försökte få ut sina stora väskor ur tågets förvaringsfack där man fick ställa de allra största väskorna. För en gång skull uppskattade han sin väldigt lätta packning, men så skulle han ju inte stanna länge heller, tyvärr hade han en hel del andra grejer på lut.

 

Tåget stannade och han tog sig ut på perrongen och andades in den friska luften som var så mycket härligare och luftigare än den tjocka luften som fanns i stan. Lungorna tackade honom för det efter att ha suttit inne på tåget och fått i sig luft som redan gått in och ur ett par andra lungor tidigare hans egna. En lätt bris slet tag i hans hår så att allt lade sig i vägen. Han såg absolut ingenting och fräste till då han fick ett par hårstrån i munnen. Det smakade precis som hårsprayen och vaxet luktade, inte allt för härligt för smaklökarna. Men solen smekte hans hud. Fjärilarna i magen verkade uppskatta värmen och fladdrade mer än någonsin, glada att snart få komma ut i det fria. Hans läppar blev torra och han kunde göra vad som helst för en cola. Han såg sig om, försökte urskilja sin vän i folkmassan. Han såg ingenting av värde, men plötsligt la han blicken på rätt person. Hjärtat svällde.


Ynglingen som kom emot honom med brett leende hade mörka jeans och en enkel t-shirt med tryck. Förmodligen var det alldeles för varmt för kofta, men han ville visa upp sig från sin bästa sida, så koftan fick vara på trots frånvaron av långärmat på den andre. Håret var kastanjebrunt och lite halvt stylat, lite halvt vindrufsigt. Han såg otrolig ut, som om han aldrig mått bättre. Det gjorde gott attt se honom så glad, så lycklig.

 

Max!” Ynglingen ropade hans namn och satt av i lätt trav för att snabbare komma fram. Max log, han hade saknat vännen fruktansvärt mycket. ”Universitetskillen kan i alla fall ta sig tid att träffa sina gamla vänner”, flinade ynglingen brett och slog ut armarna och Max kastade sig in i dem och struntade i blickarna runt omkring. Han kramade sin vän, sin väldigt nära vän. Fick han inte det?
”Johan, jag har alltid tid för dig!” utropade Max förnärmat. ”Hur mycket tentaplugg jag än har, så har jag tid för dig. Det har jag alltid haft.” Max flinade sedan och tog sig ur omfamningen och klappade sportbagen han hade i högra handen. ” Men jag måste erkänna att ett par böcker slank med ändå.”

 

Han lyfte upp den för att Johan skulle få känna på tyngden. En del av kurslitteraturen var ju så tjock att man kunde tro att han forslade med sig tegelsten vart han än gick, beredd på anfall från oväntat håll.

 

Att du av alla människor skulle sätta dig och göra sådant där avancerat skulle jag väl aldrig tro”, skrockade Johan som slet åt sig väskan och tog den som om den inte vägt någonting alls. Max noterade att vännen pumpat upp sig en del sedan sist, det kanske bara var hälsosamt att flytta från stan och ta sig ut i lite friskare marker.

 

Att du av alla människor skulle överge tuppkammen och det blå håret är för mig oförståeligt, men det hände ju det med, eller hur? Då ska nog den här lilla hjärnkapaciteten klara av att läsa det den läser utan några som helst problem.”

 

Äsch då, det var ju bara en övergångsfas”, sa Johan och flinade, men det syntes att han försvann bort en bit i minnet, till en tid de båda kanske saknade lika mycket, samtidigt som de ville komma så långt bort från det som möjligt. Max undrade om det ens var värt att tänka på det som hände nu och bara koncentrera sig på det som skedde i nuet, men minnen var en svår sak att tackla när själen svek.

 

Förresten så finns det ingen vettig människa som har blått hår nu för tiden. Hur skulle det se ut på arbetsmarknaden? Jag skulle gå arbetslös till pensionsåldern.”

 

Ja jo, vem skulle anställa en jävla smurf liksom?” frågade Max tankspritt och försökte ta sig tillbaka till verkligheten. ”Det är sjukt att jag tar min examen om mindre än ett par månader.” Han suckade nöjt. ”Fem års brutalt slitande av hår för saker och ting som inte fungerat som jag velat, och nu är det snart över. Men jag antar att det har varit värt det.”

 

Alldeles för lång tid för min smak i vilket fall som helst, tur att det är någon av oss som orkar göra det. Min KY-utbildning räckte mer än väl tycker jag”, sa Johan och tittade på Max som för att försöka få Max att avslöja någon djupt gående tanke medan han ledde Max till parkeringen där han parkerat sin sprillans nya volvokombi. Johan hade gått och blivit en riktig Svensson på gamla dagar.

 

KY är väl lika bra det med tycker jag”, sa Max och skrattade. ”Johan, du är långt mer intelligent än vad jag är, vad jag någonsin kommer bli.” Han pausade. ”Du är så mycket klokare än mig på så många sätt och vis."

 

Johan valde av någon anledning att inte svara, och låste istället upp bilen med den lilla flashiga nyckelgrejen alla bilar verkade ha nu förtiden. Han la in väskan därbak och Max satt sig på passagerarsidan medan Johan stängde bakluckan. Johan var inte sen att hoppa in på förarsidan och stängde dörren efter sig. Han satt pliktskyldigt på sig bältet och kontrollerade att Max gjort detsamma, och Max kunde inte låta bli att fasa över hur vuxen och ansvarsfull Johan hade blivit bara på typ väldigt kort tid. Max såg hur sin vän vände sig om för att se att inga rikspuckon stod bakom bilen och backade vant ut från parkeringen som om han aldrig gjort annat.

 

Att du av alla människor har körkort är ju en bedrift”, skämtade Max för att bryta tystnaden. ”Du som inte ens visste hur man tog sig över ett övergångsställe en gång i tiden.”

 

Äh, du ska bara överdriva så himla mycket Max. Klart jag kunde gå över, jag försökte bara lära dig. Du var ett väldigt komplicerat barn en gång i tiden, och jag har lärt dig allt jag kunnat. Se bara på dig nu, kofta och allting. Det var värt alla timmar då du såg ut som ett frågetecken i ansiktet. Bra att du kommit över fasen med snodda mjukiströjor.” Johan skrattade högt.

 

Max hjärta stannade upp ett slag. De där varma och alldeles för stora collegetröjorna han alltid fick med sig hem som inte var hans. De där han svepte in sig i när han var ledsen, eller bara för att han behövde närhet när ingenting annat fanns att få. De där tröjorna som påminde så mycket om förr och som hade så mycket känslomässigt bakom sig. Den där värmen, glädjen och den fantastiska känslan i magen som sa att han aldrig skulle bli lyckligare än då. Den där glöden som tändes varje gång, sorgen som påminde om allt som en gång varit. Fjärilarna som fladdrat i hans mage stannade upp för ett ögonblick och verkade ha förfrusit i tiden. Men han sörjde inte längre, och det var det viktigaste för honom.

 

Max, hör du mig?” Johan försökte få kontakt med honom utan att släppa ögonen från vägen.” Max, vart tog du vägen? Jag trodde att dina dagdrömmar var borta för länge sedan.”

 

Vaa?” Max vaknade upp ur det förgångna och gav Johan ett leende. ”Jag fick bara ett par flashbacks när du nämnde tröjorna, det är allt. Det finns så mycket minnen undanstoppade överallt, det är otroligt att man ens orkar tänka på det som var.” Han blev fundersam och drog handen genom håret och bet sig i läppen. Piercingen gick emot tänderna och den metalliska smaken fick honom återigen tillbaka till verkligheten. Han hade aldrig riktigt kommit ifrån sitt övertänkande, men nu hade han i alla fall större koll på det än tidigare. Men det berodde på vad det handlade om förstås.

 

Du lever nu och mår bra, det är huvudsaken.” Johan log, fortfarande med ögonen stadigt på vägen, och saktade ner för att släppa över ett par gående över ett övergångsställe. ”Jag mår utmärkt och tänker inte tillbaka på den där tiden allt för ofta. Det var mycket som var ovisst och problematiskt, men det var mycket fint som fanns då med.” Han fick en drömmande mask över hela ansiktet och Max kunde inte låta bli att skratta. Så typiskt Johan att säga att dagdrömmar inte är att haka upp sig på, så gör han precis, exakt så själv.

 

Resan fortsatte under tystnad. Max såg ut genom fönstret när de for ur från kärnan av staden och de hamnade ute i villakvarteren som låg en bit utanför det största sorlet. De flesta blommor hade börjat slå ut,träden var levande och smaragdgröna och himlen tornade upp sig som ett blått valv med enstaka moln. Känslan av frihet slog honom en kort sekund. Känslan av att inte vara inlåst bland betongklumpar och höghus. Han såg en skata flyga förbi med pinnar i näbben, och han såg en familj som verkade vara ute och gå på tidig helgpromenad. Skulle han också kunna göra det någon gång? Skulle han också ha en familj? Skulle kan fortsätta med det han gjorde nu i fem, tio år till? Vägen var trots allt oviss, och han ville inte spekulera allt för mycket. Det var inte dags för sådana framtidsplaneringar än. Dessutom behövde han någon att vara med om en sådan fundering skulle komma på tal. Han behövde någon som delade samma dröm.

 

”Vi är alldeles strax framme, fast det vet du ju redan”, sa Johan och växlade ner för att svänga in i smeten av villorna i vitt, rött och blått. Han kryssade sig försiktigt mellan de parkerade bilarna som tog upp det mesta av vägen, men lyckades, helt ofattbart, att inte köra på någonting.

 

Ofattbart att du har körkort, det är allt jag säger.” Max flinade.

 

Det har jag ju haft i evigheters evighet, det är ju ingen nyhet. Du själv då? När ska du fixa ditt kort?” Johan flinade tillbaka. Han visste väl att det inte var att tala om, inte än i alla fall. En körande Max var en farlig Max, en trafikfara för de andra trafikanterna.

 

Min farfar frågade mig samma sak en gång och jag tänker svara precis som jag gjorde då.” Max spjärnade mot med tårna när Johan gjorde en lite för sen inbromsning, den sämsta hittills faktiskt. ”När grisar kan flyga, då kommer jag stå med kortet i hand. Inte innan dess. Jag är en trafikfara för andra så jag borde egentligen hålla mig undan. Men man vet ju aldrig, grisar kanske lär sig att flyga någon gång.”

 

Du ska bara veta hur det underlättar i alla fall”, predikade Johan stolt. ”Man kan ta sig överallt och behöver inte åka tunnelbana, eller buss när man ska handla. Försök storhandla när du åker buss liksom, skulle inte tro det.” Johan råkade trycka ner gasen lite för hårt så att motorn vrålade till. Det verkade som att det alltid gick dåligt för bilförare när de skulle verka duktiga. Det verkade gälla Johan också, för den delen.

 

Ska jag vara ärlig så tog jag faktiskt min första körlektion nu i veckan.” Max hade tänkt släppa bomben senare, men det passade bra nu. Det fick väl bära eller brista helt enkelt. Först kom ingen märkbar reaktion, men när det väl gick in i huvudet på honom tappade han helt enkelt hakan.

 

Ärligt? Ska du ta körkort?” Johan såg förvånat på honom och släppte blicken från vägen ett kort ögonblick, för att nästan köra på en gammal tant med sin lilla terrier. Hon blängde surt på Johan och hötte med näven och tittade sedan ner för att se om hundstackaren mådde bra, och fortsatte sedan som om ingenting hänt. Johan flinade nervöst.

 

Ärligt, ärligt ska jag det, när det nu blir.” Max flinade. ”Men om du kunde få, så kan nog jag. Du verkar inte vara så bra som du tror.” Han skrattade till. ”Dessutom körde jag inte på någon, och jag växlade upp enda till fyran!” Max var mäkta stolt över sin insats. Han ”glömde” dock nämna de kärringstopp han fått under den fyrtio minuter långa lektionen. De var fler än två stycken kunde han erkänna. Men bara för sig själv.

 

Jisses Max. Nästa Mika Hekkinen med andra ord.” Johan flinade åt sitt eget skämt och slog handflatan mot ratten ett par gånger. Om det var någonting man gjorde hade Max ingen aning om, det såg dock ytterst fånigt ut. ”Nu är vi i alla fall framme för den här gången”, fortsatte han och stannade bilen. Max hade inte ens märkt att han svängt in på rätt gata och att de var precis utanför slutdestinationen. ”De väntar på oss därinne, de har gnatat hela jäkla dagen om att du ska komma.”

 

Så eftertraktad är jag väl ändå inte”, sa Max och skrattade, men inombords värmdes han av orden. Han gillade att vara omtyckt av de han tyckte om. ”Har alla kommit än?”

 

Nej, inte alla. Men vi hoppas på det.” Johan öppnade dörren och tog sig ut ur bilen innan Max han registrera vännens ansiktsuttryck. Han var snabb med väskan och Max hann knappt tänka någonting själv, men Max märkte i alla fall att det var någonting som inte riktigt stod rätt till.

 

Har han...?” Max visste inte om han ville ställa frågan fullt ut. Besvikelsen skulle ta för hårt på humöret och stämningen skulle vara förstörd resten av helgen om någonting sades som lät fel i Max öron. Johan skakade bara på huvudet och fortsatte se bort från Max som om han visste vad Max tänkte på.

 

Det är dags att ta sig in nu, jag ser hur det drar i gardinerna!” Johan log, men leendet verkade inte nå ändå upp till ögonen. Han lämnade Max på uppfarten och gick själv in genom den olåsta ytterdörren och lämnade den öppen för att Max bara skulle kunna gå rakt in. Max stannade upp ett tag, aningen besviken, men det var inte värt att fälla tårar. Han såg istället upp på den lilla villan som tornade upp sig framför honom. Vit, pittoresk, två plan. Underbart söt liten trädgård med blommor, välskötta rabatter och en stor uteplats, perfekt för sena grillkvällar. Han hade inte trott sina öron när Johan ringde och släppt bomben, att han hade köpt hus. De var ju inte på ålderns höst någon av dem direkt, så det kändes konstigt när den vildaste av dem köpte hus och bil och plötsligt hade ett välbetalt jobb. Det var så långt bort från det man trodde på gymnasiet, och det var väl tur det.

 

Max tog ett djupt andetag och gick långsamt upp för den lilla stentrappen som ledde upp till ytterdörren. Trappan var kantad med olika krukväxter och för en gång skull kände han sig riktigt hemma. Han kunde höra Johans röst inifrån, och att en ljusare röst besvarade hans frågor. Max undrade vad som egentligen väntade, men han tog de sista stegen och intalade sig själv att det inte skulle bli svårt. Han hamnade i en snyggt inredd hall med blommor och mängder med skor och vita hyllor och en stor byrå att lägga saker på. Fast den var tom och på den stod en stor orkidé.

 

Maximilian Hultin! Inte en dag för tidigt!” Ett blont litet yrväder kastade sig rakt i hans famn och han kramade om henne så hårt kan kunde. Hon var så nätt och liten trots allt, och han kände igen henne trots förändringarna hon gått genom de senaste månaderna. Gud vad hon luktade underbart, så Hannigt. Han hade saknat henne tusenfalt sedan de flyttade, och hjärtat svämmade över av känslor när han väl fick träffa henne igen. ”Åh, gud va fånigt, nu gråter jag också”, snörvlade hon och tog ett steg tillbaka för att kunna se på honom bättre. ”Det brukar ju vara din uppgift menar jag”, sa hon och log mellan tårarna.

 

Hej på dig också”, sa Max och log brett. Han ville inte erkänna att han själv inte hade långt till tårarna för det var så typiskt honom. Han försökte hålla tillbaka de där fasonerna han hade så gott det gick. Han ville inte framstå som världens idiot på skolan. Mer än vad han redan gjorde alltså. ”Va fin du är!” Han log istället och la blicken på Hanna som helhet istället för att gnälla. Som Johan hade Hanna kommit fram till beslutet att kasta av sig det extrema hårfärgandet och återgå till någonting som skulle fungera på arbetsmarknaden. Även att de gillat det och att det verkligen varit just dem, men så kom de väl fram till det där skedet att de offrade håret för sakens skull. Hanna såg i vilket fall som helst otrolig ut, precis som vanligt. Hennes långa blonda hår var slingat i både ljusa och och lite mörkare nyanser, och hennes ögon ramades in av långa målade ögonfransar. Hon hade lagt en diskret, fräsch make som passade värmen, och hon hade på sig en rosa klänning med små vita blommor som räckte henne strax över knäna. Kläderna var lika färgsprakande som förut i alla fall.

 

Du är fin du med Maxen”, sa hon och log. ”koftan är ny va?” Hon drog lite i hans tröja och studerade den en sekund och verkade godkänna den. ”Vad tycker du om huset då?” sa hon sedan. ”Vi har gjort en hel del sedan du var här sist. Köket är äntligen färdigt och vardagsrummet, och badrummet för den delen. Nu har jag varmvatten när jag vill, inte när ledningarna vill.” Hanna log urskuldade och vände sig om för att påbörja vandringen som verkade vara oundviklig. Max följde efter henne som en liten svans, och Hanna verkade inte ens bry sig om att han borde hälsa på de andra innan hon tog över honom helt och hållet. Max insåg snart att det inte var konstigt att Hanna hade jobb som inredare, hon var gjord för jobbet. De hade gjort en fenomenalt jobb för att få villan hemtrevlig och snygg. Mycket vitt, svart och mörkbrunt komponerat med sprakande färgklickar.

 

Kommer du hem till mig och fixar med?” skämtade han och buffade på Hanna med axeln så hon nästan for omkull. Han glömde för ett ögonblick bort att han var något större än vad hon var.

 

I sinom tid Max”, sa Hanna och var på väg att säga någonting mer, men blev tyst. ”Vill du se henne?” frågade hon sedan. Max hjärta bultade till ett extra slag som om det blivit slaget på. Han var så nyfiken och förväntansfull och hade sett fram emot det enda sedan de bestämde att de skulle samlas.

 

Klart jag vill det!” Han log och gav henne ytterligare en kram och därefter började Hanna gå upp för trappen som ledde till övervåningen. Första dörren till höger var hennes, det visste han sedan tidigare då Hanna och Johan berättade om deras planer för de olika rummen som fanns. Hanna öppnade försiktigt dörren och hjärtat rusade upp i hundrafemtio.

 

Rummet var svalt och lagt i skugga. Även här hade Hannas inredningsfingrar varit igång, men på ett helt annat sätt. Mycket mjukare, mildare färger. Glädje. Rummet osade kärlek. Hjärtat slog en volt och uppförde sig som om han skulle träffa kungen, Jocke Berg.

 

Var hon där?


hemlis!

Jag håller på med en hemlis som ingen får veta förrän det är fääärdigt :D

Hej finaste!

Vet ni vem jag ska träffa imårrn? Ganska självklart förmodligen, men jag tycker ändå att det är så himla roligt :D Jag ska träffa Emy för första gången på evigheters evigheter <3 Hur har ni det allesammans? Jag har saknat er alla så himla mycket, men skolan är jobbigare än vanligt.

Jag ska skriva min c-uppsats nu i vår och ja, det är mycket förberedelser och just nu har jag en essä som ska vara metodkritisk mot två doktorsavhandlingar. Det kanske låter spännande, men jag har suttit med det alldeles för länge för att jag ska kunna uppskatta det. Hoppas dock att jag blir färdig med allt idag :)

Jag hoppas i alla fall att ni alla har det bra och att ni uppskattat Emys små snuttar ur kapitlet, för det har jag gjort ^^


Rykten?

Hej sötnosar <3

Jag hoppas att ni haft en underbar jul och ett härligt nyår! Själv har jag varit lite krasslig och inte alls känt mig på topp, jag tror bara det är jag som lyckas bli sjuk två nyårsaftonar i rad :P Jag vet att det är dött här för tillfället men vi gör det inte alls med flit. Jobb, uppsatser och annat plugg tar sjukt mycket tid som alltid, och vi känner båda två att vi försummar Max och Bastian, men vi gör det inte med flit.

Jag vet inte om det går rykten om att Jäddas är nerlagt, jag såg i gästboken att det fanns frågor om detta. Vad jag vet, är detta påstående falskt. Jäddas står lite still just nu - förra kapitlet kom i juli. Emy och jag har varit med om mycket det senaste halvåret, mer och svårare universitetstudier, privata kaos, jobb, ja. Jag vill inte komma med massa undanflykter men det enda jag tänkte säga är att nej, Max och Bastian lever kvar och det kommer de göra fram tills det att vi bestämmer oss för att det inte ska fortsätta. Eller tills det helt enkelt tar slut.

Jag ser fram emot att skriva mitt nästa kapitel
- fast känslan är tudelad dock. Så hemskt jag tyckte det var att skriva förra kapitlet hoppas jag att det aldrig kommer behöva ske igen, men det kan jag nog inte lova mig själv ens O_O Sorry för Emiliesvamlet.

I vilket fall som helst lever vi, och det gör Jäddas med. Emy och jag ska ses snart igen och prata och ha trevligt så mycket vi kan innan vi skiljs åt igen.

Hjärtan till er <3

hej här var det dött

Hej allesammans!

Hur har ni det i gråslasket? Jag har just fått reda på att min statistiktenta gick riktigt bra - jag fick till och med vg på den vilket jag inte alls trodde skulle kunna ske. Jag trodde jag skulle få ge mig med ett g, men jag fick högsta betyg istället och det känns jättebra då detta är ett ämne jag har haft skitsvårt med.

Och så har man fått antagningsbeskedet från studera.nu. Är det någon mer än jag som har gått och väntat på det i evigheter? Jag kom in på det mesta men jag blev struken från de kurser Emy och jag pratade om att läsa tillsammans bara för att jag hade för många poäng. Det känns inte helt okej, men jag får vara glad om jag träffar Emy mer än vad jag gör nu i alla fall :D

Angående kapitlet har jag faktiskt ingen aning om hur det går. Men jag vet att Emy skriver när hon känner att det fungerar och ja, jag vill inte tjata på henne eller pressa henne på något sätt.

Emilie lever



(jag kör ett lopp med alla Twilightböcker bredvid plugget)



Hej allesammans. Jag tänkte bara säga att jag ger massa tid till att tänka på er varje dag fast att jag kanske inte visar det tillräckligt bra. Plugget går väl bra, men statistiken känns förjävlig (Det är så hemskt att det inte borde ingå i utbildningen). Lyckades dock få vg på förra tentan. En tung sten släpptes från mitt hjärta.

Pratade med Emy idag, om våra planer inför den nittonde november (hon, jag och två av våra kompisar ska gå på nattvisningen av New Moon, den där ni vet när man ser första filmen först och sen andra) och våra englandsplaner nästa år. Det ska bli så roligt att göra det med dig!

Jag saknar Emy grymt mycket varje dag som går, lite mer för varje dag jag inte får träffa henne. Det känns så tomt och livlöst i stan utan hennes skratt och hennes kvicka roligheter, hennes fina hår och underbara leende. Jag saknar att få öppna mitt hjärta till någon som öppnar sitt hjärta för mig. Oj, det låter som att det är värsta kärleksförklaring till Emy! :D Kanske är det så, en väns kärleksförklaring till en vän.

Tidigare inlägg
RSS 2.0