Kapitel 11: Bastian - Det är något i dina ögon som skrämmer mig så

Musiken var så hög att man omöjligt kunde höra något annat än dancebeatet om det inte var två centimeter ifrån örat och lät väldigt högt. Ungefär som Arvid.

  ”Ikväll”, sluddrade han och dunkade Bastian vänligt i ryggen medan de bruna ögonen nästan gick i kors under halvslutna ögonlock. ”Ikväll”, fortsatte han och vinglade till. ”Blire hoohoo!”

  Bastian skakade den ljusa luggen ur ögonen och skrattade, han gjorde tummen upp för att bekräfta att han absolut förstod vad hoohoo betydde. Den rödblonda kalufsen som Arvid hade till hår spretade åt alla håll och såg tufsig ut, den påminde ganska starkt om Einsteins frisyr på det där berömda kortet. I Arvids fall berodde det mest på att bruden han hade hånglat med hade använt hans hår som något sorts handtag för att fortfarande kunna stå upprätt och/eller för att försäkra sig om att hennes kap inte skulle fly, inte på grund av att han funderat ut relativitetsteorin.  I och för sig var det nog ingen större risk, eftersom Arvid knappt kunde stå rakt utan att osäkert svaja från sida till sida.

  Bastian vände blicken till sin kvällsunderhållning – Sarah. Hon var åt helvete snygg dagen till ära i en djupblå klänning med ett svart sidenband under brösten och svarta leggings till det, han trodde åtminstone att det hette det för senast han hade råkat säga tights hade han fått en föreläsning om skillnaden mellan tights som man hade på lågstadiet och leggings. Det ljusa håret lockade sig runt hennes ansikte och ner på ryggen, ögonen lyste blå som om klänningen gav dem mer färg än vanligt och ögonskuggan glittrade ikapp med spotlightsen.

  Han såg sig omkring och granskade folkmassan på dansgolvet och Danne och Hampe som stod i baren tillsammans med några brudar som han kände igen från skolan, den ena var Therese – Sarahs högra hand och den andra mindes han inte namnet på. Han var ärligt talat lite förvirrad över hur Hampus kunde ha så mycket tjejer omkring sig som nästan dog vid hans fötter, utan att bry sig om dem, det var som om han inte alls var intresserad av att knulla någon för en natt och sedan skita i konsekvenserna. Antingen var killen helt asexuell eller så väntade han på den stora kärleken som med hundra procents säkerhet aldrig någonsin skulle dyka upp, ever. Eller, tänk om… tänk om Hampus var impotent och inte vågade berätta det för någon, å andra sidan var det kanske inget man berättade för vem som helst. Stackars kille, tålde han inte Viagra eller vad var problemet?

  ”Basse.” En hand viftade framför hans ögon och han vände blicken till dess ägare. Sarah hade slingrat sin arm kring hans nacke och hennes välmålade ansikte var bara några centimeter ifrån hans.

  ”Mm?” Han drog henne närmare och kysste henne så som han visste att hon gillade bäst, ganska hårt och krävande med mycket tunga.

  ”Kan vi inte dansa lite? Det är så tråkigt att bara stå här och snacka med folk som vill lära känna en men som man bara vill skita i…” Hon såg bedjande på honom, såg nog att han tvekade för hon visste lika väl som han att han kanske hade fått i sig en drink för mycket, redan nu.

  ”Jag vet inte, dansa är kanske inte riktigt min grej”, svarade han och hennes mungipor åkte ner i en demonstrativt besviken min, han veknade. Dansa var egentligen inte speciellt svårt om man var kille eftersom det enda man egentligen behövde göra var att stå bakom tjejen, jucka mot hennes röv, låta henne placera ut ens händer lite överallt och flytta fötterna i takt med musiken. ”Okej, men bara en liten stund i så fall, jag är inte på mitt allra bästa danshumör”, flinade han tillslut.

  ”Du dansar bäst när du är två öl från att däcka”, fnittrade Sarah och drog med honom ut på golvet där överförfriskade brudar och deras blivande ligg för natten trängdes. Det var varmt och trångt och någon alldeles i närheten luktade så fränt av svett att man fick andas genom munnen för att slippa få doften i näsan men ändå kunde känna den som någon äcklig saltbitter smak på tungan.

  ”Jag tänker låtsas som om jag inte hörde det där”, skrattade han till svar. Han slöt ögonen när han kände hennes kropp mot sin och hennes parfymdoft i näsan, han behövde inte anstränga sig nu, han kunde redan hennes manual utantill och visste precis vilka knappar som han skulle trycka på för att komma dit han ville. Hon visste det också, det var på lika villkor, ingen skulle bli sårad.

Han önskade nästan att Max kunde se honom där han dansade, världsvan, inte sämre än någon annan, i och för sig inte bättre heller, men han var Basse i sitt rätta element. En brud lindad runt lillfingret, snyggast på stället med alla blickar på sig och fasaden hölls uppe utan problem, trots alkoholpåverkan. Inget kunde gå fel nu, Max gjorde inte ont längre, han var ingenting mer än en tom tanke som dykte upp i huvudet lite då och då, utan innebörd eller betydelse.

  En armbåge i sidan fick han av den fula killen som dansade precis bredvid med sin betydligt fulare brud som kråmade sig som om trosorna hade tvinnats och vägrade rätta till sig själva. De passade lika bra ihop som han själv och Sarah. Ful och fulare, snygg och snyggare. Han hade många gånger undrat om fula människor bara blev kära i varandra för att de inte hade möjlighet att få någon annan, eller om de faktiskt tyckte att den andra var attraktiv, i så fall var de både fula och dumma i huvudet.

  Sarah dansade tätt intill utan att bli påträngande, värmen från hennes kropp spred sig genom hans och han önskade att han kunde känna på samma sätt för henne som Max hade fått honom att känna mot slutet. Men han blev inte varm inombords utav Sarah, bara utanpå, nästan lite för varm så att han var på gränsen till att börja svettas. Han drog henne närmare i ett försök att få hennes värme att sprida sig inne i hans kropp också och inte bara på huden. Sarah tolkade det mer som om han var kåt och tryckte sig villigt närmare honom för att känna varje del av hans kropp mot hennes egen, speciellt en viss kroppsdel antog han med ett litet leende i ena mungipan.

  Bastian ryckte till när mobilen plötsligt började vibrera i hans ficka och sköt motvilligt den blonda donnan ifrån sig, han fällde snabbt upp telefonen och gav henne en ursäktande blick där hon otåligt stod och väntade framför honom. Han antog att det var Arvid som ringde efter att ha gått vilse inne på toaletterna och det var nog just därför som hjärtat drabbades av en så oväntad barnförlamning när han åter vände blicken till displayen.

  Max.

  Han blev plötsligt så väl medveten om sin egen kropp, om hur huvudet bultade i en rasande fart istället för hjärtat som stod helt still i bröstkorgen på honom, pirret i fingertopparna och hur fötter och knän var trötta av kvällens ansträngningar.

  Shit. Fan. Piss.

  Vad ville Max? Håna honom i luren? Skrika åt honom att de skulle klippa kuken av honom? Vilka nu de var, för han hade aldrig fått intrycket av att Max hade särskilt många vänner, speciellt inga som ägde en rejäl häcksax och stor brist på medlidande. Killen och hans kukrasister till vänner skulle vinna om han inte svarade, ändå tvekade han, för hur betedde man sig mot någon som man senast de pratat i telefon hade vrålat för full hals åt? Skulle man presentera sig lite fräckt och kyligt, typ som James Bond, eller undra vad fan han ville som en sviken brud i en åttiotalsfilm?

  Åttiotalet var förbi och han var mer lik James Bond än en brud i flufflugg och axelvaddar.

  ”Basse”, svarade han nonchalant efter att ha tryckt på den gröna luren och höll för det andra örat med pekfingret.

  Han påminde sig själv om att andas in och ut. In och ut, in och ut. Men det kom inget svar, för en sekund tyckte han sig höra andra andetag i luren än hans egna, lätta och snabba, men han måste ha inbillat sig själv, för i nästa stund hade personen i andra änden lagt på. Max hade lagt på, efter sjuhundramiljardertriljoner sekunder, det kändes i alla fall som det. Som en evighet. En jävligt kort evighet, men den hade fått honom att minnas varför han hade brutit ihop den där kvällen efter fotbollsmatchen.

  Max gjorde det varmt i själen av att bara finnas i hans tankar.

  Hade han tänkt be om förlåtelse men inte vågat? Eller hade han ångrat sig för att han inte alls saknade Bastian?

  Fan. Max var historia. Max var skit. Max var dum. Max gjorde bara så att han mådde dåligt. Max tog bara fram alla blödiga sidor inom honom.

  Max gjorde honom varm i själen…

  Handen darrade när han fällde ihop mobilen och lät den glida ner i fickan igen, Sarah stod fortfarande kvar med samma ansiktsuttryck och det fick honom att inse att den tid som han själv hade upplevt som en evighet, i själva verket inte hade varit någon tid alls. Inte för allt runtomkring, det som inte betydde någonting.

  ”Jag måste… jag måste nog ta något att dricka. Sorry.”

  Han kände sig som en gubbe på minst hundrasextio när han förde glaset till munnen med en hand som skakade som en jävla Baywatchbrud på Grönland. Hampe och Danne var där, snygga som fan, de kunde nästan mäta sig med honom, men som alltid nådde de inte riktigt enda fram. De fick slåss om andraplatsen, fast Danne var nog den enda av de två som verkligen fajtades om den, och det var därför han förlorade varenda jävla gång. Hampus var sådär självklar couldn’t care less, och hade han varit bög eller åtminstone bi så skulle Bastian aldrig ha tvekat att sätta på honom, more than once.

  ”Och sen sa Therese typ att hon hade kollat in mig sen ettan, sen vi hade uppropet första dagen liksom… fatta! Sen ettan!” Danne gestikulerade vilt, och Bastian skulle också ha varit imponerad om det nu hade varit så att Therese inte hade sagt precis samma sak till honom själv senast hon hade velat få sig ett ligg.

  ”Är det därför hon hånglar med äcklet där borta nu eller?” undrade han istället och vände botten upp på glaset och svalde det sista i en djup klunk samtidigt som han pekade med tummen över axeln på den brunhåriga bruden som halvt om halvt åt upp killen hon valt för kvällen.

  ”Jag sa faktiskt att jag inte var intresserad”, muttrade Danne och ursäktade sig med att han måste pissa innan han försvann åt toaletternas håll, uppenbart sur.

  ”Varför ska du alltid vara så svinig?” undrade Hampus och tog över den plats som nu stod övergiven mellan dem vid bardisken. ”Har du problem med att andra får tjejer och inte du eller?”

  Bastian höll på att sätta sin nya drink i halsen med mening för att visa hur förolämpad han blev, som om han någonsin skulle behöva känna sig hotad av någon annan idiots godtrogna överkåta varelse.

  ”Ha! Jag tyckte jag var bra jävla snäll som fick honom att se sanningen istället för att tro att den där horan var intresserad av honom på allvar, jag menar, sådär har hon väl sagt till och med till dig?” fnyste han och hävde i sig hela glasets innehåll i en vända. Om man drack tillräckligt mycket så skulle alla tankar och känslor drunkna också, då skulle han inte behöva vara förvirrad över Max eller hur han egentligen borde känna, men inte gjorde. Och hur den där värmen i bröstet-känslan hade blivit mycket viktigare än sveket på plattan, det var som om han var beroende, om han bara fick känna det en gång till så kanske han kunde skita i Max sen.

  ”Vad spelar det för roll?” Hampus granskade de glas som stod framför Bastian på bardisken och det gick riktigt att se hur uträkningarna över hur mycket som egentligen hade runnit ner i den där strupen staplades upp i hans huvud. Resultatet var tydligen inte positivt. ”Jag tror inte att du ska dricka mer, du hade ju tänkt gå hem istället för att ta taxi.”

  ”Skit i det du, vad har du med det att göra? Jag kan dricka upp din ranson också, så kommer jag ha sprit så jag däckar i ett år framöver.” Bastian blängde kallt på honom och hällde i sig innehållet i ytterligare ett glas som bartendern räckte honom, han kände sig som en trotsig femåring, samtidigt som han inte hade en aning om hur han egentligen borde känna.

  ”Har det hänt något eller?” Hampus låtsades inte om hans spydiga kommentar, antagligen för att han inte såg någon sport i att dricka till man spydde (ännu en orsak till att han var gång alltid segrade om silvermedaljen). ”Du har varit så jävla konstig på sista tiden, fattar du inte att man blir orolig?”

  ”För vadå?” muttrade Bastian och stirrade ner i bardiskens blanka yta, som på sina ställen var klistrig efter utspillda drinkar som ingen brytt sig om att torka bort ordentligt. Han såg Hampus blå skjortärm och hans svarta jeansben, lite av den ena av de två spetsiga skorna och så de långa, trubbiga fingrarna med kortklippta naglar. Egentligen förstod han inte vad det var som gjorde honom själv snyggare och bättre än Hampus, eftersom den killen hade både hjärna, hjärta och var trogen som en gammal hund mot både vänner och antagligen flickvänner som Bastian trodde, men inte var säker på, att han hade haft.

  ”För att jag bryr mig om dig? Vad tror du?” Hampus såg mörkt på honom på det där anklagande du är min vän, jag sviker inte mina vännersättet som bara han kunde göra, så att man kände sig som världens sämsta polare och skyldig att öppna sig som en uppslagsbok och häva ur sig alla sina hemligheter.

  ”Inte fan vet jag”, svarade Bastian hårt och stärkte sina försvarsmurar medan han svepte ännu ett glas trots den förmanande safirblå blick han fick.

  ”Lägg av nu, lek inte martyr som du brukar, det funkar inte på mig. Jag fattar att något är fel och jag blir arg när du inte vågar tala om vad det är för att du uppenbarligen inte litar på mig, och jag fattar inte varför, för jag har aldrig svikit dig. Eller har jag det?”

  Shit, Hampe hade verkligen funderat över det där med hans konstiga uppförande.

  ”Antagligen inte.  Pallar inte bara.”

  De satt tysta i säkert en halvtimme medan han hällde i sig glas efter glas trots Hampus mörka blickar och rynka mellan ögonbrynen. Han började bli rejält påverkad av drickan, trots att han försökte att inte låtsas om det.

  ”Får ja fråga en sak?” Bastian kände hur det knep i magen av för mycket alkohol och för lite fast föda, vissa ord gled lite på tungan även fast han gjorde sitt bästa för att låta bli att sluddra som ett fyllo.

  ”Shoot”, suckade Hampus, tydligen trött på att puckot bredvid honom alltid bytte ämne fort som fan när det blev lite för känsligt.

  ”Vafför äre alltid ja som vinner?” mumlade Bastian och såg ner på sina jeans som han hade råkat spilla lite på så att en blöt fläck kunde skymtas på låret, trots den mörka färgen. Som tur var var skjortan svart och ingen kunde se att han hade råkat spilla lite på den också, om de inte gick fram och kände på hans bröst. Vilket han inte alls förstod varför de skulle göra när Sarah och hennes betydligt större fanns i närheten.

  ”Du som vinner?” upprepade Hampus oförstående och skakade på huvudet åt bartendern som var på väg fram för att fråga om det blonda fyllot skulle ha något mer att dricka.

  ”Vafför äre ja som är snyggast å inte du? Lissom… vafför vinner allti ja fasstn du är så jävla mycke trevliare lissom?” 

  Hampus drog upp ena mungipan och gav honom en road blick.

  ”Därför att folk gillar bad boy-attityden du har dragit dig med, de hatar att älska och älskar att hata ditt sätt att hantera folk, ligga med tjejer för en natt och sedan strunta fullständigt i dem och nästa gång ta hennes kompis istället. Ingen tycker att en tråkig Svenssongrabb som jag är rolig eller intressant, inte på det sättet, jag är inget äventyr. Man behöver inte tämja mig, om du fattar?”

  Bastian satt tyst ett tag och tänkte över vad som just hade sagts, det verkade som om hjärnan hade lite svårare att ta in och förstå när den simmade i alkohol i alldeles för höga halter.

  ”Såru menar att om ja typ… slutar knulla brudar å deras vafan polare så kommer ja att va tvåa elle?”

  ”Typ så, ja. Förutsatt att jag börjar vara som du, det verkar som om alla tjejer har en dröm om att försöka få dig att älska dem, och när de inte lyckas och blir svikna så vänder de sig till mig istället. Men jag vill inte att de ska ta mig för att de inte fick dig, liksom.” För en sekund såg Hampus riktigt sorgsen ut och Bastian fick dåligt samvete.

  ”Men ja tycker du är gulliare än mig å de har ja tyckt hela tidn, hade runte vari allergisk mot Viagra skulle ja knulla merej rean inatt!” Han försökte le uppmuntrande och kände sig precis som om han just hade gett Hampus den finaste komplimangen han någonsin kunde få, men killen såg mest förvirrad ut.

  ”Allergisk mot Viagra?” undrade han under höjda ögonbryn.

  ”Du äju typ imptn… impotensch… impotent, väl?” utbrast Bastian chockat och lutade sig framåt för att ingen annan skulle få höra om Hampus privata problem, för bartendern hade ingenting med det att göra, han skulle ju ändå inte knulla med Hampe.

  ”Varför skulle jag vara det?” Hampus hoppade snabbt av barstolen och fångade med en ansträngd suck upp Bastian som istället för att viska lite diskret hade börjat glida av stolen utan att själv märka det. ”Du, jag tror att vi går hem nu, eller vad säger du?”

  ”Ja trodderu va det lissom, eftesom du aldri knullar typ.” Bastian ryckte på axlarna och följde lydigt efter Hampus mot garderoben och tog emot sin jacka av garderobiären. Det var kallt ute, trots att det var mars och borde vara vår ute. Hans ben gick ibland åt andra håll än vad han själv ville, med eller utan frostfläckar att halka på.

  ”Min personliga åsikt är att sex ska betyga något och inte bara göra det för att alla förväntar sig det”, svarade Hampus när de gått en bit. ”Men det är väl upp till var och en liksom, jag har ingen rätt att säga att mina avsikter är bättre än någon annans.”

  ”Du äju så klok, du bore bli påve föfan”, sluddrade Bastian och vägrade erkänna att han alldeles hade glömt vad det var de pratade om. Allt han tänkte på var Max och hur de hade kommit att lita så mycket på varandra på bara några månader. Eller det kanske var mer han som hade inbillat sig?

  ”Tack du”, skrattade Hampus och stannade vid ett övergångsställe till trafikljuset slog om och de få taxibilar som var ute fick stanna och släppa dem över gatan. ”Är din mamma och pappa hemma än eller är de fortfarande iväg?” undrade han sedan och svängde av på rätt gata.

  ”Nä, nte på hela veckan, typ, ja ska ju ha fest på freda du vet”, mumlade Bastian och stannade utanför sin port.

  ”Jo, jag vet.” Hampus skrattade till. ”Du bad mig ju ta med några, eller hur?” Han hjälpte till med att trycka in portkoden eftersom ufot bredvid honom hade en tendens att trycka på fel knappar, flera stycken på en samma gång eller missa dem helt och hållet.

  ”Visstja, vem taru me då?” Bastian grävde i fickan efter nycklarna och steg in i trappuppgången när Hampus öppnade porten för honom.

  ”Johan, från drama, du vet nog inte vem det är”, blev svaret och den brunlockiga ynglingen tryckte in ett telefonnummer i mobilen samtidigt som han fortsatte. ”Hans tjej kommer säkert också, och kanske någon mer. Klarar du dig upp nu eller?” Han släppte igen porten när han hade fått en nick i bekräftelse och han tryckte mobiltelefonen till örat.

  Bastian hörde ett svagt ja, hej jag skulle vilja ha en taxi… innan porten slog igen och han började ta sig upp för trapporna på vingliga ben. Han behövde väl ingen jävla dagmamma heller, torka sig i röven klarade han bra själv. De sista trappstegen fick han ta sig uppför på alla fyra eftersom det kändes som om han skulle ramla baklänges när han gick upprätt. Han svor så tyst han kunde medan han ödslade tio minuter på att trycka in nyckeln i låset, för att sedan inse att han hade hållit den uppochner.

  Den varma luften i lägenheten kändes kvav i jämförelse med den kyliga nattluften och det fick honom att må illa. Han försökte dra långa, djupa andetag medan han sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet. Orka bry sig, han kunde plocka upp dem imorgon någon gång.

   Han låste in sig på sitt rum och började kränga av sig kläderna så osmidigt att han lyckades ramla raklång på golvet två gånger innan jeansen låg i en hög på golvet.

  Elefanterna hade fått konkurrens.

  Svärande rättade han automatiskt till sina käraste ägodelar i kalsongerna samtidigt som han loggade in på MSN och en nöjd suck undslapp honom när han sjönk ner i den högryggade fåtöljen i färd med att scrolla längs onlinelistan.

  |Sundance Kid|

  Han behövde inte ens vila med musmarkören över nicket och kolla mailadressen för att veta vem det var. Fyllan och fingrarna styrde sig själva, även fast tangenterna tycktes glida runt lite medan han skrev, och hjärnan inte riktigt hängde med. Han var arg och ledsen på Max, samtidigt som han försökte uppehålla fasaden. Det ledde till att han mest av allt verkade helt schizo.

  Killen verkade inte alls förstå hur ledsen han var över att ha blivit sviken, det verkade nästan som om det var hans eget fel, som om skulden låg hos honom.

  Och sedan sprack isen.

 

|Sundande Kid| säger:
     varför skulle jag göra det? MORR. Herregud, jag saknar dig ditt förbannade arsel!

 

  ”Jag saknar dig också, din idiot”, mumlade Bastian för sig själv, men låtsades att han inte fattade ett skit bara för att låta Max lida lite, det kunde han gott ha. Samtidigt kände han hur den där välbekanta värmen spred sig i bröstet. I själen.

  De babblade en massa skit, som vanligt egentligen. Men mitt i konversationen om äckliga tegelmurar fick han en så plötslig illamåendeattack att han fick kasta sig in på toan och över toalettstolen för att tömma maginnehållet.

  Fan vad äckligt.

  Han sköljde ur munnen, borstade tänderna och kände sig en aning bättre när han återvände in på sitt rum. En aning nyktrare också. Ett par snabba klick senare hade han loggat ut från MSN, för varför skulle man palla skriva när man bara kunde slå numret och prata direkt istället? Visserligen var klockan typ tre på natten och Max morsa kanske låg och sov, men det sket han i, killen hade väl förhoppningsvis mobilen på ljudlös som en vettig människa.

  Det kändes konstigt och ovant att höra den där ljusa rösten i örat igen, han lyckades alltid glömma bort hur den lät mellan gångerna. Men tillsammans med den där själaspeglande rösten kom alla svikna känslor upp till ytan igen, det var som om de fick mer plats nu när magen var tom.

  ”Fan Max lägg av!” utbrast han argt och kände sig bra mycket nyktrare nu än för tio minuter sedan.

  Killen gnällde, försökte lägga över skulden och verkade inte alls fatta hur ledsen Bastian faktiskt var.

  ”HAHA? Skulle det där vara dagens skämt?” sa han så sarkastiskt och spydigt han kunde och hoppades att Max verkligen skulle förstå. ”Fattar du inte hur äckligt det var att stå där?” Det förtvivlade vrålet som han fick till svar skar i honom.

  ”VADÅ STÅ DÄR! VEM FAN ÄR DET SOM SKA VARA ARG OCH LEDSEN EGENTLIGEN? JAG SATT PÅ PLATTAN I EN JÄVLA TIMME OCH VÄNTADE PÅ ATT DU SKULLE KOMMA MEN VAD FICK JAG FÖR DET?” Max röst sprack som glas och Bastian kunde höra hur han grät på de där hackiga andetagen och den darrande undertonen i rösten. Men det var omöjligt, Max kunde inte ha varit där, inte fan hade de väl varit så idiotiska att de hade missat varandra? Plattan var ju ändå ganska stor…

  ”FATTAR DU INTE ATT JAG ÄR LEDSEN?” fortsatte Max hulkande och Bastian fick ont i hjärtat.

  Jo, det fattade han ju såklart, vem skulle inte vara ledsen? Han var ju ledsen själv också.

  ”Förstår du inte hur jag mår? Fattar du inte att jag känner mig som en äcklig idiot som inte duger något till och att inte ens du vill ha mig?”

  Klart han fattade, han var ju inte helt slut i huvudet, hela hans egen tillvaro hade ju skitit sig så in i helvete att han hade varit säker på att hela grejen var en mardröm i flera dagar.

  ”Har du inte fattat än att jag är kär i dig?”

  WHAT?!

  En miljard tankar rusade igenom hans huvud, hjärtat bultade snabbare och så hårt i bröstet på honom att han var säker på att något av revbenen snart skulle knäckas.

  Fuck. Max var kär. I honom.

  Men så stannade alla tankar upp som på befallning och det fanns bara känslorna kvar. Värmen i själen som spred sig som ett vulkanutbrott till hjärtat. Varmt. Hett.

  Skönt.

  ”Oj då”, klämde han ur sig tillsist för att Max inte skulle tro att han hade dött.

  Sedan rannsakade han hjärnan. Han hade aldrig känt såhär för någon, inte ens för sin hamster Roger. Aldrig hade han haft en sådär konstig känsla som han hade för Max, att allt som killen gjorde och sa spelade roll. Betydde.

  Man fick inte vulkanutbrott i hjärtat av alla.

  ”Alltså. Om det är såhär det känns när man är kär så är jag nog det i dig med.”

  Shit. Fan. Gud.

  Men det var fan i mig sant. Så jävla sant att han nog aldrig hade sagt något sannare i hela sitt liv.

  Resten av konversationen mindes han ingenting av, bara all den där glädjen som ville spruta ut ur honom. Det var i princip morgon när de sa god natt och örat var alldeles varmt av allt pratande.

  Tröttare än på länge kröp han ner mellan täcket och lakanet, men ändå tog det säkert en timme till innan han faktiskt somnade. Han ville bara sprattla och dansa, sjunga åt helvete falskt och kyssa Hampe rakt på munnen.

  Det var sjukt att man kunde vara kär i någon som man aldrig hade träffat, eller visste hur den såg ut. Men vad kunde han göra åt saken? Det fanns ingen off-knapp precis.

  Han ville inte ha någon heller.

 

 

Bastian satte sig tillrätta framför datorn och loggade in på MSN. Det var onsdag kväll och Max skulle vara inne, de hade inte pratat sedan i söndags förmiddag eftersom det hade kommit både fotbollsträning och jobb i vägen. Nu kändes det som om hundra år hade gått sedan de sist hade fått utbyta skitsnacket och de bekymmer man dragits med halva skolveckan. Det behövdes en pratstund och dessutom kunde han inte hjälpa att han faktiskt saknade grabben på andra sidan dataskärmen.

  Han passade på att byta nick (You and me and a bottle of wine) medan han väntade på att Max skulle skriva, det var ju faktiskt den som redan var inloggad som hade till uppgift att hälsa först, annars skulle man känna sig som en stalker eller något.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     Hello dear :)

 

You and me and a bottle of wine säger:
    
Hi there! ;)

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     hur är det med min favoritbasse idag då? ;P

 

You and me and a bottle of wine säger:
     haha jo för du har ju så många menar jag! men jo fan, det är väl helt OK, pluggade precis klart till matteprovet imorgon, and you?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     hahaha du ska bara se min samling :’D sa du matte förresten? Det är det VÄRSTA jag vet >_< jag vill hoppa av bkursen men vad ska man bli utan den liksom?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Eh… låt mig tänka… ARBETSLÖS?! O_O’’’’

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     damn right there mister!

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Of course, allt annat vore ju skandal ;P

 

Egentligen låg det lite mer i det där än Bastian själv ville erkänna, för det vore en skandal, framförallt för hans föräldrar, om han inte hade tjugo komma noll i slutbetyg. Och var gång han kom hem och erkände att ett prov inte hade gått riktigt som han hade tänkt sig, mest på grund av att han inte hade orkat bry sig om att plugga tillräckligt, hade det orsakat bråk utan dess like, och nästa prov pluggade han stenhårt till flera veckor i förväg.

En utomjordings kärlekstörst säger:
     absolut, med din hjärna menar jag, eller… HAR du ens en förresten? ;D

 

You and me and a bottle of wine säger:
     pfft >8(   du ska bara veta hur dyr den skulle vara om någon skulle vilja köpa den eftersom den är helt oanvänd 8D

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     i så fall kan jag sälja min i samma butik för den är inte så slitskadad den heller

 

You and me and a bottle of wine säger:
     hahaha  fast det är inte riktigt sant, du tänker skitmycket fast på fel grejer liksom

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     ja och DET kom ju från rätt person >_<

 

You and me and a bottle of wine säger:
     men maxen… jag menade inget illa ju… du är bara en sån som tänker sönder saker typ tills det inte finns något kvar att tänka på… fattar du?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     jag tror det? och du borde kanske typ satsa på att bli filosof eller något?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     typ kanske ja :P

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     nu kom vi in i en sån där död konversation igen, märkte du? x)

 

You and me and a bottle of wine säger:
     haha ja, men vi är rätt bra på det... vad var det vi pratade om från början?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     matte B :P

 

You and me and a bottle of wine säger:
     och därmed kan vi fastställa att (Basse + Max) * Matte B = arbete som filosof

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     hahaha  om alla tal var så… lätta… så skulle jag hoppa och jubla

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Bassematte är lätt som en minimjölk kära vän… och varför läser du matte b nu? Du går ju i trean?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
    
jag läser estet – musik ju, vet du väl?, så jag behöver bara läsa matte a, men mamma sa att jag behövde matte b om jag inte ville bli typ… gatumusikant >_<

 

You and me and a bottle of wine säger:
     estet >_< nej det visste jag inte >_<

 

Bastian höjde förvånat på ögonbrynen och försökte rannsaka sin hjärna i jakt på ett minne om en konversation om att Max skulle vara estet. Det kändes så konstigt och osannolikt, Max var ju som en helt vanlig människa och inte som någon av de där konstiga pandaansiktena eller hippiebögarna i skolan som knappt sa ett ord eller var precis överallt. Å andra sidan fanns det ju de esteter som inte såg ut som esteter, de som man blev chockad över när man tittade i skolkatalogen och insåg att de inte alls gick samhäll eller natursamhäll eller till och med natur som man hade trott från början, utan gick en estetisk linje. Hjärnan stod på still searching… om huruvida Max och han faktiskt hade diskuterat att killen gick estet någon gång tidigare när han återvände till konversationen.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     vadå? :( vad negativ du låter… :(

 

Han fick genast dåligt samvete och undrade i sitt stilla sinne varför det skulle göra honom något att Max gick en estetisk linje, det var väl inte killens programval till gymnasiet som hade fått honom att känna saker som människor bara gjorde i töntiga brudfilmer med Lindsay Lohan, utan det var ju Max själv… orden och tankarna… men samtidigt kändes det som om alla förhoppningar (även om de varit små) som någonsin hade funnits där om att det kanske, kanske kunde bli mer än en Internetkärlek som man blev mobbad för, gick i kras. Bastian Reenstierna kunde inte vara med en estet, för Bastian Reenstierna var inte som Hampus som kunde pola tillsammans med ett fnask utan att någon skulle höja ögonbrynen. Människorna runtomkring honom själv skulle ha reagerat om han ens hade kastat ett seriöst ögonkast på Anna Svensson, och hon var ändå… ickeestet.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     förlåt… jag hade ingen aning bara… jag är samhällare… på min skola är det typ… krig mellan esteter och samhällare.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     jo min med iofs…

 

Han visste att Max var ledsen och att det var hans fel, men han kunde inte bara ljuga både för sig själv och Max och tänka att det skulle bli bra ändå, för det var inte så lätt helt enkelt. Han bet sig i läppen och kände hur skuldkänslorna växte i samma takt som han inte kom på något uppmuntrande att skriva. Det värsta han visste var när Max var ledsen, speciellt när det var en viss Bastians fel.

 

You and me and a bottle of wine säger:
    
ehh… du går typ inte på Östra Real? ha ha (panikförsök att lätta uppstämningen)

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     eeeeeeehhh

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     . . .

En utomjordings kärlekstörst säger:
     . . .

En utomjordings kärlekstörst säger:
     . . .

En utomjordings kärlekstörst säger:

     jo? ._.

 

Hjärtstillestånd.

Hjärtflimmer.

Hjärtklappning.

 

Shit.shit.shit. Not happening! NOT HAPPENING!

 

Bastian stirrade rakt fram på den platta skärmen och på orden som stod där. Det här var inte verklighet. Han drömde ta mig fan, Max gick inte på hans skola, han gick någon annanstans, inte där de kunde ha stött på varandra varje dag i korridorerna och sett ner på varandra och hatat varandra och varit kära i varandra. Samtidigt.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Oj…

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     ja…

 

Max var uppenbarligen lika chockad som han själv, men säkerligen inte lika skraj. När som helst nu så skulle det ploppa upp en frågjävel om han inte var den där manshoran Reenstierna som satte på allt som hade två eller tre ben (hur man nu valde att definiera ben). Och vad skulle han svara då? Yes sir, det är jag! Vill du fortfarande ha mig? Och fjortontusen glada smileysar i Arvidstil. Sedan skulle Max blocka honom, aldrig mer prata med honom och kasta hatfulla blickar på honom i korridorerna tillsammans med de andra esterna och han skulle aldrig få reda på vem han var. För skolkataloghelvetet hade ju Arvididioten snott.

En utomjordings kärlekstörst säger:
     gud, jag vet inte vad jag ska säga…

 

You and me and a bottle of wine säger:
     join the club we got jackets

 

Han var fortfarande i chocktillstånd, det kändes så osannolikt. Max kunde gå på vilken annan skola i huvudstaden som helst, men så måste han prompt gå på samma. Och varför hade de inte snackat om vilka skolor de gick på innan de blev… eh…kära?

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     så eh… ska du kolla upp mig i skolkatalogen?  jag kan inte kolla för jag var sjuk den veckan som de delade ut den >_<

 

You and me and a bottle of wine säger:
     förhoppningsvis vet du redan hur du ser ut, hehe :P

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     men ÅH >_<   SKA du det? isf vill jag logga ut först

 

You and me and a bottle of wine säger:
     why?  och jag kan inte för min polare har min katalog

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     för jag är ful? det var ju tur…

 

You and me and a bottle of wine säger:
     jag tror dig inte

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     alltså, känner du aldrig att folk står och glor och du är säker på att det är för att de tycker att du är ful?

 

Bastian svalde, tänkte efter, bet sig i läppen och tänkte efter lite till.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     nej, för jag är inte ful… om man ska se det krasst…

 

Han visste ju om att han inte var ful, för då skulle han inte ha så många hängande efter sig som ville bli hans polare och hans flickvän… eller pojkvän. Och då skulle han inte vara skolans mest eftertraktade och då skulle han inte vara Reenstierna.

  Han såg kanske inte det snygga i sig själv på det sättet att han tände på sig själv när han stod naken i spegeln men han visste hur han skulle göra för att andra skulle tycka att han var det, och varför de tyckte det. Även om han inte kunde sympatisera med deras åsikter.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     på allvar? synd att det inte bara går en snygg kille på skolan, då skulle jag veta vem som var du

 

You and me and a bottle of wine säger:
     dödsallvarlig. Drop dead gorgeous också för den delen ;)

 

Han suckade, slängde en blick på klockan och insåg att de hade snackat i nästan två timmar. Han visste dessutom inte vad han skulle ta sig till, borde han försöka avsluta hela Maxkapitlet eller hoppas på att vänliga och fördomsfria utomjordingar hade tagit över hans polare… och kanske honom själv också?

  Men att vara utan Max i två veckor hade fått honom att bryta ihop totalt och supa ner sig så fort killen hörde av sig igen, det hade varit så jävla jobbigt och han hade aldrig mått sämre, inte ens den gången då han hade knullat utan kondom och var säker på att han skulle få HIV eller ännu värre… bli farsa.

  Max var för betydelsefull för att kasta bort, det fanns ingen som kunde förstå honom så bra, hur förbannat Disney det än lät. Dessutom var det bara månader kvar till studenten och sedan skulle han aldrig behöva se de människor som han avskydde igen om han inte ville.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     men om du vill kanske vi kan ses någon rast då? Alltså om du vill?

 

Ville han det? Tänk om det blev som på plattan, eller om killen inte alls hade samma smak som resten av skolan? Han var ju trots allt estet och hur förödmjukande skulle det inte vara om Max dissade honom för någon annan svartklädd varelse? Men… Max var inte lika utseendefixerad som honom själv och det fick vara värt risken, han behövde aldrig träffa honom igen om det var så, det var inte speciellt ofta man hade vägarna förbi Solna bara sådär ändå.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     ja visst, men jag har rätt fullt upp imorgon och på fredag

 

Det var inte helt och hållet en lögn, för imorgon hade han som sagt matteprov och det kunde mycket väl ta hela förmiddagen och efter lunch hade esteterna och samhällarna inte en enda rast samtidigt (en eftermiddag som han och polarna hade prisat många gånger just på grund av det). Fredagen var bara halvdag och sedan skulle han bli tvungen att dra hem tillsammans med Hampe och fixa i ordning våningen till festen.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     okej… men ändå… någon gång? Det kan ju vara en tiominutersrast om du inte vill se mig så länge…

 

Han fick dåligt samvete, det lät ju helt klart som om han faktiskt inte ville träffa Max, men samtidigt kunde vem som helst se dem snacka med varandra I skolan och det skulle väcka uppmärksamhet. Fel uppmärksamhet. Tänk om han inte ens gillade killen i verkligheten sen, då hade han satt sitt rykte på spel i onödan.

  ”Men för i helvete Basse, hur ytligt får man vara?”

  Max var ju trots allt Max och Max var… bäst.

 

You and me and a bottle of wine säger:
     jag vill träffa dig maxen, jävligt mycket

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     säkert?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     jag lovar, jag vill inget hellre

 

Bastian tog ett djupt andetag och stirrade tomt på skärmen. Fan vad nervös han blev bara på grund av det. Han skulle ju inte ens träffa killen förrän nästa vecka – tidigast. Men samtidigt kändes det bra, för de enda gångerna han blev nervös och fick pirr i magen annars var när han skulle ut på plan och spela match.

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     inte jag heller… nu måste jag sova typ men kan vi snacka imorgon?

 

You and me and a bottle of wine säger:
     Ett tag i alla fall, jag har träning på kvällen :)

 

En utomjordings kärlekstörst säger:
     okej, men då hörs vi då. pusspuss

 

You and me and a bottle of wine säger:
     god natt, puss

 

Vad hade han gett sig in på egentligen? Bli kär i någon som han aldrig ens träffat… en kille dessutom.

  Alla fel i omvärldens checklista.

  Alla rätt i hjärtats.

  ”Max för i helvete, vad har du gjort med mig?” Med en suck stängde han av datorn och försäkrade sig en sista gång om att han hade försett den med två lösenordshinder så att ingen skulle kunna ta sig in i den på festen.

 

Sista talet var avslutat och Bastian bläddrade igenom provet för att hitta eventuella misstag som gjorts bland uträkningarna. Han log lite för sig själv och lade håret till rätta medan han såg sig om i klassrummet. De flesta hade redan gått ut med mer eller mindre besvikna miner och kvar satt några, inklusive Hampus, med fundersamt rynkade pannor djupt böjda över provpappren.

  Med en nöjd suck plockade han ihop lösbladen och häftet, pennorna, suddgummit och miniräknaren, gnuggade sig i de grönblå kattögonen som var trötta av läsandet och räknandet. Han hade tänkt på Max hela tiden och det kändes konstigt nog inte alls som om det var svårare att lösa talen för det, snarare tvärt om. Hjärnan och fingrarna verkade jobba självmant och löste uppgift efter uppgift utan några som helst problem. Nu var det bara att hoppas på att det inte var inbillning utan att det faktiskt hade gått så bra som det kändes.

  Dessutom var det tjugo minuter kvar av provtiden och han var stolt över sig själv för att inte ha lämnat in fyrtiominuter tidigare på grund av att han inte hade kunnat lösa ett antal tal, eller att han suttit till tiden var slut för att han räknade för långsamt. Han var stolt, mest för att Hampus fortfarande satt kvar och såg bekymrad ut medan han själv tyckte att det kändes som om han satt vartenda tal helt rätt. Inte för att han var skadeglad, Hampus skulle ändå få MVG, men om Bastian själv bara kunde få en poäng mer än honom så skulle det vara värt allt plugg. Han ville vara bättre än Hampe på någonting.

  ”Har du klarat ut alla tal?” undrade Andersson när han lämnade in sitt prov och uträkningarna. Läraren såg upp från sin bok och tog emot pappren som sträcktes fram emot honom, han var ganska ung för att vara lärare men en av de bättre på skolan, han visste hur man fick elever intresserade av ämnet.

  ”Tror det, det kändes bra”, svarade Bastian och halade upp skåpsnycklarna medan han lämnade det tysta klassrummet med de prydligt uppradade bänkarna för den betydligt mer högljudda korridoren. Danne satt redan utanför tillsammans med Sarah, Therese och Arvid. Puckade jävlar.

  ”Man behöver väl knappast fråga hur det gick när du har det där flinet på”, muttrade Danne och blängde argt ner i golvet, den mörka kalufsen föll ner över pannan och han var uppenbart besviken över sig själv.

  ”Äh, det gick bättre än du tror.” Bastian satte sig bredvid honom och klappade honom vänligt i ryggen. Det var säkert sant dessutom för Danne underskattade alltid sig själv i klassrummet och var precis tvärt om på fotbollsplanen.

  ”Vad fan har hänt med dig? Du har varit trevlig hela veckan”, utbrast Danne defensivt och en aning förvånat. Han var på martyrhumöret och ville bara klaga över sitt misslyckande, som om betygen skulle bli högre för det.

  ”Inget, vill du att jag ska tala om vilken idiot du egentligen är istället?” skrattade Bastian till svar och kastade håret ur ögonen medan han blängde tillbaka på någon hippieestet som gav honom en mördande blick.

  ”Han kanske är kär”, fnittrade Therese och gav Sarah en menande blick.

  Oh, dream on.

  Han hann tyvärr inte neka hennes sanna påstående för Hampus kom ut genom klassrumsdörren i samma stund och meddelade att han höll på att avlida av hunger.

  ”Jag fattade inte tjugosex C”, suckade den brunlockiga pojken när de ställde ner sina brickor bredvid grabbgänget som redan hade huggit in på lunchen som dagen till ära var tacos.

  ”Jag tror att jag gjorde det”, svarade Bastian och sjönk ner på de obekväma matsalsstolarna. ”Jag kan förklara sedan om du vill?”

  ”Det vore schysst, annars kommer jag att gå och tänka på det där hela dagen.” Hampus tog en djup klunk av sin mjölk (Bastian hade lagt märke till att han alltid drack innan han började äta av någon anledning) och blandade köttfärsen med osten, paprikan och gurkan på tallriken.

  ”Jag tror inte att det var så svårt egentligen…”, började Bastian och kom alldeles av sig med sitt tacochips halvvägs till munnen när Arvid ställde sig upp, flinet på hans läppar som avslöjade framtänderna med den nästintill omärkliga gluggen emellan dem förklarade långt innan han började prata vad som skulle hända här näst.

  Bastian ville självdö.

  ”Lägg av”, muttrade han. ”Ge er för fan, sjunga gjorde man på dagis. Jag reser mig upp och går härifrån om ni öppnar käften, fattar ni?” Argt såg han från person till person runt bordet som varenda en verkade strunta fullständigt i hans hot och ställde sig upp lika glatt flinande som Arvid, utom Hampus som en aning förvirrat kom på fötter.

  ”Jag fyller för fan inte år förrän imorgon”, fortsatte han bedjande. ”Jag tänker inte släppa in er innanför dörren i så fall, ni får supa i trapphuset!”

  ”VI GRATULERAR, VI GRATULERAR”, vrålade Arvid rakt ut så plötsligt att människan som gått förbi bakom dem på väg mot ett bort någon annanstans hoppade till av förskräckelse och tappade sitt glas med Coca Cola, över Bastians gula piké.

  Han kände hur läsken trängde igenom tyget och blev fuktig mot huden, födelsedagssången hade dött som en måsjävel med hjärtattack och hela matsalen stirrade på honom.

  ”Vad i helvete?” utbrast han, snurrade runt samtidigt som han reste sig från stolen och stod bara millimeter ifrån pandaansiktet som tappat sitt glas över honom. De där silvergrå ögonen omgiven av ett tjockt lager sådant där svart var vitt uppspärrade och han såg ut som en vettskrämd harunge när han drog upp axlarna mot öronen i någon sorts skygg gest.

  ”Vad fan håller du på med? Är du helt dum i huvudet eller?!” fräste Bastian förbannat och såg ner på tröjan som han inte skulle kunna ha resten av dagen, förbannade estetjävlar hade ingen koll på någonting och hade idioten lust till att tvätta tröjan åt honom eller? Köpa en ny kanske? Skulle inte tro det.

  ”Förlåt… det var inte meningen”, viskade pandaansiktet med vek röst och flackade osäkert med blicken från den genomblöta nu mestadels colafärgade tröjan och det ursinniga ansiktet.

  ”Nej och det skulle göra saken bättre menar du? Du är så jävla slut i huvudet, vet du det? Fy fan gå och dö eller något!” Bastian rätade på sig och såg högdraget ner på esteten som tycktes krympa framför honom och resten av skolans nyfikna blickar.

  ”Kanske inte… men…” De där silvergrå ögonen mötte hans blick för en kort sekund och de var glansiga av tårar.

  ”SKA JAG GÅ OCH SLÄNGA COLA ÖVER DIG BARA SÅDÄR OCKSÅ ELLER?! Jävla missfoster”, fräste Bastian sarkastiskt och trängde sig förbi det smala pandaansiktet som nästan höll på att tappa brickan också, men som klokt nog lät bli.

  ”Jag kan köpa en…” Grabben hindrade sig när blicken han fick tydligt förklarade att det varken behövdes någon ny tröja eller pengar som ersättning, bara att det krigsmålade puckot skulle försvinna ur synfältet för alltid. ”Förlåt…”

  ”Whatever.” Bastian trängde sig mellan elever som nyfiket försökte få en glimt av hans nerspillda tröja, de som medlidsamt drog ner mungiporna och mumlade något till sina kompisar i stil med: åh stackarn, den där tröjan som är sååå dyr. Och de som bara flinade självbelåtet, som om det var de och inte pandaansiktet som hade spillt på honom och vände sig till sina ligistpolare med glada flin.

  Argt smällde han igen skåpsdörren och knäppte knapparna till den svarta jackan ungefär lika milt som Mike Tyson bet av Evander Holyfield en bit av ena örat. Han hoppade skärrat till då han upptäckte Hampus som stått på andra sidan skåpsdörren utan att ha sagt ett ord, som någon annan zombie från en kass skräckfilm.

  ”Tänker du ta livet av mig med en hjärtattack eller?” fräste han och svepte den blårandiga halsduken runt halsen ett par varv innan han kastade upp den grå axelväskan i skinn över axeln och började gå mot trapporna.

  ”Nej, men jag tänkte fråga om du ville låna min andra tröja”, svarade Hampus lugnt och höll jämna steg med honom nerför de många trappstegen.

  ”Tack, men nej tack, jag drar hem istället.” Bastian kände hur läsken klibbade mot bröstet och magen och till och med vid byxlinningen, det kändes förbannat äckligt och han tänkte inte precis tvätta sig ren på skolans ännu äckligare toaletter.

  ”Ska du skolka över lite spilld läsk?” Hampus log i mjugg och stannade vid skolporten.

  ”Nej jag ska sjukanmäla mig för vård av sjuk tröja, vad fan tror du?” Bastian knuffade upp de tunga dörrarna och hörde Hampus skratta bakom sig, egentligen betedde han sig ganska fånigt nu när han faktiskt hade kunnat få låna en ren tröja, men det spelade ingen roll, han var redan arg och den positiva sinnesstämning som han hade haft för bara en stund sedan var borta med vinden. Det vore bara dumt att förpesta klasskompisarnas tillvaro med det PMS-humör som nu hade infekterat hans hjärna, dessutom kunde han gott sova lite till innan träningen och innan han skulle berätta för Max om vad som hade hänt.

 

 

If I’m so wrong säger:
     HJÄLP!

 

Bastian hade precis loggat in på MSN och innan han hade haft möjligheten att berätta för Max om idioten i skolan som hade spillt läsk på honom hade killen attackerat honom på två nanosekunder.

 

Set the fire to the third bar säger:
     va?

 

If I’m so wrong säger:
     jag gjorde bort mig i skoaln idag 

 

Max verkade ha så bråttom att han inte kunde trycka på tangenterna i rätt ordning och Bastian blev nyfiken, något intressant måste ha hänt.

 

Set the fire to the third bar säger:
     really?:S

 

If I’m so wrong säger:
     Du vet den där killen som jag snackaed om för länge sedan? JAG SPILLDE LÄSK PÅ HJONOM IDAG FATTAR DU?! DET ’R HELT SJUKT JAG SPILLDE LÄSK PÅ HONOM OCH HAN BLEV TYP SKITARF OCH JAG TROR HAN VILLE MRÖDA MIG DÄR PÅ FLÄCKEN ELLER NÅGOT! :| :| :|

 

Vad i helvete?!

  Hjärtat rusade iväg, stendog, rusade iväg igen och stendog en andra gång.

  Det är inte sant. Snälla låt det inte vara sant.

  Inte han. Han kan inte, får inte vara Max. Snälla!

  Hjärnan arbetade i överljudshastighet och han kunde inte annat än stirra på dataskärmen där Max just hade fått uttrycka sin panik. Vad skulle han själv göra och säga? Tjena, vilket sammanträffande du, för idag var det någon jävel som spillde läsk på mig!

  Killen… Max var inte den sortens estet som man blandade ihop med samhällare eller någon annan av de normala linjerna, han var ett pandaansikte. En sådan där blek liten varelse med hur mycket svart runt ögonen som helst och helst bara klädd i mörka färger som speglade deras humör.

 

If I’m so wrong säger:
     hallå? Dog du?

 

Vad skulle han säga? Erkänna att det var han? Det gick inte, inte nu, han måste försöka få grepp om situationen först, reda ut känslorna som hade stendött i kroppen på honom istället för att svalla över som han hade väntat sig.

  Kallsvetten klibbade över hela kroppen och han kände sig feberyr.

 

Set the fire to the third bar säger:
     jag såg det hehe

 

If I’m so wrong säger:
     va? gjorde du? snälla säg att du skämtar… >_<

 

Snälla säg att du gör det.

  Han försökte komma på något vettigt att säga, ville skydda sig själv samtidigt som han inte visste vad han skulle försvara sig emot. Killen som hade hällt läsk över honom hade han träffat på förut, han insåg det plötsligt, som om hjärnan hade vetat hela tiden vem Max egentligen var och hade sparat alla ledtrådar i bakhuvudet och plockade fram den nu, som om det var någon jävla Beckfilm där reklampausen hade tagit slut för länge sedan för att lämna plats till slutet – upplösningen.

  Han mindes den där gången för hur länge sedan som helst nu när han hade öppnat dörren till omklädningsrummet efter idrotten och ett pandaansikte, Max hade stått därutanför och inte riktigt vetat vad han skulle ta sig till. Han kom också ihåg när Björn hade slagit till honom och han plötsligt hade funnit sig liggande på någon, det var Max…igen. Den miserabla figuren på plattan som suttit så övergiven i regnet var också det, och om Bastian bara hade vetat att det var han så hade Max inte suttit där dyngsur och gråtande. Det hade varit Max och Max kompis som hade pratat om honom efter fotbollsmatchen, bruden som han hade till polare som hade vrålat manshora så att det säkert hade hörts till Jokkmokk. Men Max hade sett honom där, då han bara hade stirrat på de två figurerna, den färgglada estetbitchen och den mörkt klädda pandapojken, Max hade sett hur han hade tagit åt sig och försökt få tyst på den där.

  Men han kunde inte tala om för Max att det var han, att det var Basse som var Manshoran Reenstierna som han hade kollat in i skolan. Det gick bara inte, för han visste inte själv vad han ville. Om Max kunde få en plats i hans liv på riktigt och inte bara i snabbmeddelanderutan, för han ville inte såra pandapojken. Det skulle kännas så jävla drygt att tala om att det var han som var Reenstierna och sedan kanske behöva säga att han nog måste bryta kontakten för att Max var Max. Men mest av allt var han rädd för sin egen skull, rädd för att hans känslor skulle vekna nu när han visste att de värsta farhågorna var sanna och verkligen bekräfta hur ytlig han var, men ännu räddare för att de fortfarande skulle finnas kvar. Att han skulle bli tvungen att välja mellan Basse och Bastian. Basse med alla polarna, statusen, liggen och festerna. Bastian med allt det där inuti, känslorna och Max.

  Han visste inte om han skulle palla att välja det senare, för i så fall kanske alla Basses privilegier försvann och var det värt det? Max kanske inte skulle vilja ha honom ändå sedan, och då hade han sumpat allt det andra för ingenting.

  Men samtidigt kanske polarna skulle dumpa honom förr eller senare ändå, efter studenten och när de gick skilda vägar. Och då hade han struntat i det som nästan betydde mest för honom för nada.

  Varför i helvete kunde inte livet vara en Disney-saga och så förutsägbart att det skulle vara hur tydligt som helst att det enda rätta var att välja kärleken, för vännerna skulle förstå och vara helt okej med det så länge han var lycklig. Fan heller.

 

If I’m so wrong säger:
     hallå?! Basse? :S

 

Okej, det var dags att bestämma sig för hur han skulle ha det, men han velade fortfarande och fingrarna fann en lögnaktig väg över tangenterna själva utan att han kunde, och kanske egentligen inte ville, hindra dem.

 

Set the fire to the third bar säger:
     va? förlåt. jag snackade i tele bara… men ja jag såg det, jag satt vid det bordet

 

If I’m so wrong säger:
     shit…

 

Han drog ett djupt andetag och rannsakade hjärnan, det skulle gå att lösa på något sätt. Som farsan alltid sa: det finns inga olösliga problem, bara värdelösa problemlösare. Och han var inte värdelös, och därmed var det inget olösligt problem. Han kanske inte ens skulle bli tvungen att välja om han kunde sköta det lite snyggt.

 

Set the fire to the third bar säger:
     äh, så farligt var det inte faktiskt. han är lite överkänslig ibland bara :P

 

If I’m so wrong säger:
     men du får inte säga det till honom, att det var jag

 

Set the fire to the third bar säger:
     han vet väl redan att det är du, jag tyckte han stirrade ganska noggrant på dig :P

 

If I’m so wrong säger:
     han kommer typ söka upp mig och strypa mig eller nåt

 

Set the fire to the third bar säger:
     tveksamt, hans humör brukar lägga sig efter ett tag när han har hunnit tänka efter lite

 

If I’m so wrong säger:
     det låter som om du känner honom väldigt bra

 

Set the fire to the third bar säger:
     jupp, vi är rätt bra kompisar… hehe, du kommer fatta det om du kolla upp mig i skolkatalogen, det finns en i receptionen på skolan typ

 

Okej, nu låg bollen hos Max. Om killen gick och kollade upp honom i katalogen så måste det vara tydligt att Basse och Reenstierna var samma person. Han skulle kunna stå där själv lite nonchalant lutad mot disken och garva när Max förvirrat såg upp från sidorna med klassfoton och mötte hans blick. Han kunde till och med se hela scenen i huvudet och hur Max skulle börja fnittra generat (som han alltid gjorde i telefonen) när han insåg hur det egentligen låg till.

 

If I’m so wrong säger:
     GAH! du är så hemlighetsfull, man skulle ju kunna tro att du är typ Stålmannen eller något som du håller på

 

Set the fire to the third bar säger:
     Spindelmannen, remember? ;) jag är inte så mycket för den där mantelgrejen, det känns lite drag :P

 

If I’m so wrong säger:
     hahaha det där hade jag faktiskt glömt… jag får väl gå och kolla upp dig på lunchen imorgon då Peter Parker ;)

 

Set the fire to the third bar säger:
     gör så, jag kanske dyker upp där i närheten ;P

 

 If I’m so wrong säger:
     nej det gör du inte för då kommer jag att självdö >_< VILL du det?

 

Set the fire to the third bar säger:
     jag kan rädda dig med mina övernaturliga krafter då, Mary Jane, hahaha, nu måste jag bekämpa brottsligheten på fotbollsplan, vi hörs!

 

If I’m so wrong säger:
     okej, imorgon om inte annat när du ska rädda mig undan den onda gangsterbossen Reenstierna (och vad är det för namn egentligen?) >_<

 

Vadå vad är det för namn egentligen? Bastian fnyste högt för sig själv och skrattade sedan till, sanning att säga så hade han väl inte betett sig speciellt hjältelikt mot Max i matsalen idag, han fick bjuda på den.

 

Set the fire to the third bar säger:
     (det är adligt :P) och jag får nog kämpa till sista blodsdroppen om jag ska bli kvitt honom ;P

 

Han kände sig konstigt nog lättad när han loggade ut och packade ner träningskläderna i väskan, det skulle nog ordna sig på något vis och polarna fick han väl ta itu med en annan gång. Hampus skulle förstå för Hampus förstod alltid så länge han inte lämnade något svältande barn att dö på gatan eller ställde en blind gammal gubbe mitt i på motorvägen. Sarah, Therese, Danne, Arvid och resten av dem han umgicks med kanske han kunde klara sig utan, det kändes ändå mest som om han irriterade sig på dem så fort de var i närheten. Det var inte ens säkert att Max ville ha honom, kanske inte ens troligt även fast det visade sig att han var den där snygga killen som Max hade kollat in i skolan. Sanningen kanske skulle bli för stor och Reenstierna kanske gjorde sig bäst i drömmar och fantasier än i verkligheten som något tillgängligt.

  Alla funderingar skulle få sitt svar imorgon, på lunchrasten när Max bläddrade igenom skolkatalogen och han själv skulle stå där bredvid med ett retsamt leende, precis som han hade tänkt sig det.

 

 

Bastian trummade otåligt med fingrarna mot skolbänken och tryckte in ena iPodsnäckan i örat för att slippa höra Therese, Sarah och Hampus diskutera Tema Kärlek. Snabbt gled han runt bland artister och låtar i hopp om att hitta något som han inte hade lyssnat på, eller åtminstone inte nyligen.

  ”Basse!” Ett suddgummi träffade honom i tinningen och han såg argt upp från den blå minisaken som innehöll så sjukt mycket musik. Therese blängde på honom och han glodde ilsket tillbaka i hopp om att hon skulle förstå att det inte var någon bra idé att störa honom.

  ”Vad?” muttrade han och såg frågande på dem.

  ”Lyssnar du överhuvudtaget?” frågade Sarah och snörpte ilsket på munnen, själv fattade han inte varför, det var ju inte direkt som om hon skulle ha kläckt någon fantastiskt bra och genialisk idé som skulle ge dem ett högt betyg bara av den anledningen.

  ”Nej?” Demonstrativt tryckte han igång första bästa låt och höjde volymen. Svenska var inte hans favorit eftersom läraren hatade honom mer än till och med esteterna och att få ett MVG kändes i princip omöjligt.

  ”Vi tänkte göra en film, en kort typ informationsfilm, är du på?” undrade Hampus och slängde en snabb blick på klockan, tre minuter kvar av lektionen och de hade fortfarande inte kommit fram till något. De visste allihop att Bastian kunde vara ganska kreativ när han kände för att bry sig, men idag var han både rastlös och lättirriterad, ungefär som han alltid var innan en viktig match.

  ”Fine, det blir säkert jättegulligt och fluffigt.” En filmjävel? Alla gjorde filmer för att de trodde att det var något storartat och kreativt, visst var det roligt när någon gjorde det första gången, men när alla gjorde det så krävdes det i princip att man gjorde en Die Hard trehundrasextiofem för att ens bli ihågkommen.

  ”Men kom på något bättre själv då!” fräste Therese och de bruna ögonen var smala som springor, liksom alltid när hon försökte se farlig ut. Hon och Sarah var ganska lika egentligen, ungefär samma kroppsbyggnad, sminkning, klädstil och håruppsättning, typ Barbie och Teresa (för det var ju så den storbystade dockan hette som mörkhårig).

  ”Tror du jag är någon jävla maskin eller?” sa han spydigt till svar och kastade luggen ur ögonen. ”Jag sa att det funkar, räcker inte det?”

  ”Jaja, lugna ner er, vi tar den här idén nu, jag skriver rent den och lämnar in den på måndag och okej? Vi slutar nu nämligen.” Hampus reste sig upp, samlade ihop block, lösa papper och pennor medan han slängde en blick på iPodnörden som fortfarande blängde på Therese. ”Skulle du ha hjälp med att fixa i ordning eller?”

  ”Va? Ja det vore schysst.” Bastian kom hastigt på fötter och plockade upp svenskböckerna från bordet med en snabb blick på klockan. Fan Max hade redan haft rast i tre minuter och han kanske redan hade hunnit ner till receptionen och kollat i skolkatalogen och då hade planen han utformat dagen innan blivit alldeles värdelös.

  ”Jag måste ner till receptionen bara, kommer du dit sen eller? Kan du lämna mina grejer i skåpet?” Utan att vänta på svar lassade han över böckerna och sina nycklar på Hampus och skyndade ut genom dörren, det var mycket folk i korridorerna som var på väg till matsalen eller till sina skåp för att de slutade tidigt. Han trängde sig förbi esteter och Arvid på väg ner för trapporna och hoppades att ingens bläck- eller blyertspenna hade gjort streck på hans tröja, i och för sig var den mörkblå och några streck kanske inte skulle synas så tydligt om de inte var typ rosa. Det hade tagit evigheter för honom att välja vilken tröja han skulle dra på sig, han ville inte se för alldaglig och trist ut, men samtidigt inte uppklädd som någon friande påfågel. Han hade hittat tröjan då han gått längst in i garderoben och letat efter kläder han inte använde till vardags, den var långärmad och framhävde både arm- och bröstmuskler utan att det såg bögigt ut. Dessutom var han förbannat snygg i mörkblått.

  Han saktade in på stegen när receptionen var inom synhåll, men ingen stod där, men Max hade väl knappast hunnit leta rätt på honom i katalogen och gått därifrån på fem minuter? Esteterna hade lektioner på våningen över hans egen svensklektion och det hade inte sett ut som om killen hade varit något hundrameterssprinter som slagit svenskt rekord, precis. 

  Sonja som var receptionist och hur gammal som helst såg förväntansfullt upp på honom när han lutade sig mot disken, lite åt ena sidan för att inte skrämma iväg Max, killen trodde ju fortfarande att han var typ Kingpin eller Doktor Octopus.

  ”Jo alltså”, sa han dröjande i hopp om att komma på någonting att säga och ha en ursäkt till att stå där. ”Jo just det, jag är inte säker på mitt individuella val till period tre, skulle jag kunna få se de andra kurserna också?” Besvärat kliade han sig i nacken och såg bedjande på henne, tredje perioden hade redan börjat och det vore lite sent att byta nu, men han hade ingen annan ursäkt till att stå där och hänga.

  ”Javisst kan du få det, men är det inte sent påtänkt att göra det nu?” Hon sköt upp de rödbågade åttiotalsglasögonen på näsan och började knappa på datorn med koncentrationen på topp. Någon halvminut senare började skrivaren pipande och väsande printa ut varma papper som hon räckte honom över disken. ”Men du talar väl om för mig nu om du vill byta så att jag kan ändra dina uppgifter på direkten?”

  ”Va? Ja det är klart.” Han nickade pliktskyldigt och började bläddra bland pappren. Aktiekunskap, det var den han läste nu och han tänkte inte byta för det var kul som fan, men det behövde han ju inte låtsas om just nu. Skissteknik och akvarell, akvarell, Programmering A, Certifikatkurs engelska, Organisation och ledarskap, filosofi, astronomi…

  ”Ursäkta, skulle jag kunna få låna skolkatalogen?”

  Shit.

  Han såg snabbt upp från sina papper och där stod mycket riktigt Max i stuprörsjeans och en vit tröja med KENT på bröstet. Det var mer svart runt de silvergrå ögonen idag än igår och smala fingrar drog ideligen ner den långa svarta luggen i ögonen, till skillnad från det övriga håret som stod åt alla håll. En osäker blick åt sidan, som för att se om han kunde upptäcka Spindelmannen någonstans fick Max att se ut som om han just hade satt i halsen när han istället fick syn på Bastian som fick svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr och tvinga tillbaka det leende som ville klyva läpparna brett isär. Han vände snabbt blicken till sina papper igen när en grabb med en farligt blå tuppkam slöt upp bredvid Max och såg urbota full i fan och nyfiken ut.

  ”Hittar du honom?” undrade han uppspelt och hängde sig över sin kompis tunna axel i hopp om att avslöja MSNgrabbens sanna identitet först.

  ”Nej, jag måste hitta samhällsklasserna först”, suckade Max och Bastian blev med ens medveten om att den där ljusa rösten lät precis likadan i verkligheten som på telefon och varför hade han inte tänkt på det innan?

  För att pandaansikten var borträknade för länge sedan.

  ”DÄR DÄR! SAMHÄLLSKLASSER!” utropade tuppkammen och hoppade upp och ner på stället som en upphetsad studsboll.

  Bastian höjde chockat ögonbrynen gömd bakom sina papper och undrade om den där varelsen av misstag bytt personlighet med en femåring eller kanske en smurf.

  ”Gud… jag vågar inte kolla”, mumlade Max och Bastian kunde se hur han följde namnraderna med fingret samtidigt som han tuggade på ringen i underläppen. ”Dessutom”, lade pandapojken till betydligt tystare så att det nog endast var menat för Smurfens öron. ”Så kommer Mister Perfect snart hoppa på mig och döda mig eller något.”

  Bastian försvann snabbt bakom sina papper igen och försökte se obesvärad ut när två par blickar vändes mot honom ett par korta sekunder. Det pirrade i magen och när som helst nu så skulle Max förstå att det var han, Reenstierna och Basse var samma person.

  ”DÄR, DÄR ÄR HANS NAMN!” Smurfen började studsa okontrollerat igen och Max petade på personerna på fotot med pekfingret för att komma fram till rätt person.

  ”Oj”, sa han sedan tyst och slängde en blick över axeln som om han inte ville att någon skulle höra dem. ”Han var ju ful, han sa att han var snygg.”

  VA?!

  ”Finns det inga mer med samma namn då?” försökte Smurfen och började leta bland de andra sidorna medan Max tycktes självdö med huvudet på receptionsdisken.

  Bastian ville svimma, klart som fan att det inte fanns några fler med hans namn, hur jävla vanligt trodde de att det var egentligen? Och hur kunde de tycka att han var ful, ingen tyckte det och… herrejävlar.

  ”Jag är ledsen Maxipojken, det verkar faktiskt som om det är han. Samhällare har alltid för högt självförtroende, han kanske typ trodde att han var som den där Reenstierna eller något?” Smurfen klappade Max vänligt på axeln och log glatt när han såg upp och mötte Bastians förvirrade blick (som inte var förvirrad av den anledningen han verkade tro). ”Vadå? Det var en komplimang! Tjenare Hampe, vi ses ikväll!” Smurfen höjde en hand och hälsade på någon bakom Bastian som hälsade tillbaka – Hampus och började sedan gå mot matsalen med Max efter sig som hängde med huvudet som en ryggradslös emodocka.

  ”Ja, det gör vi, vi ses!” Hampus vinkade och vände sedan blicken mot fågelholken som stod bredvid honom med papper i handen. ”Äh vadå, du behöver inte se så chockad ut för att esteter pratar med dig.”

  ”Det är inte det. Vänta kan jag få kolla i den där innan du slår ihop den?” Bastian skyndade snabbt fram och tog skolkatalogen från Sonja innan hon hann slå igen sidan Max och Smurfen hade lämnat uppe. Det var inte hans klass, det var den B-klassen. Snabbt ögnade han igenom namn efter namn och blev alldeles kall när han kom till Mellersta Raden och nummer fem: Sebastian Eksjö. Världens största datanörd med mer finnar än hud i ansiktet och så tjocka glasögon att han nog måste vara näst intill blind utan dem, han såg ut som en sådan där stereotypnörd som alltid fanns i Amerikanska tonårsfilmer med det där totalt ofriserade håret som spretade åt lite olika håll från dag till dag, beroende på vilken sida han hade sovit på.

  Han kom genast ihåg den gången de hade avslöjat sina namn för varandra på MSN.

 

It’s a timekill to die for säger:
    
Grr, jag får bara sånna kärringvibbar. Basse, typ Ebastian då?

 

Max hade inte menat Bastian, han hade inte råkat skriva till ett E, han hade missat ett S. Killen hade trott hela tiden att han faktiskt hette Sebastian.

  ”Vad håller du på med?” undrade Hampus en aning fundersamt och pekade på pappren med Individuella Valet-kurserna som hade lämnats åt sitt öde på disken. ”Ska du byta nu?”

  ”Va? Nej jag bara… nej det ska jag inte.” Bastian suckade och tog emot väskan och jackan som räcktes fram mot honom. ”Ska vi dra då eller?”

  Hampus nickade och de följde med den nu ganska uttunnade strömmen av elever som också hade ledig eftermiddag, några hälsade på honom precis som i korridorerna och han nickade halvt ointresserat tillbaka till de som han faktiskt kände igen ansiktet på.

  ”Det var han va?” sa Hampus plötsligt och Bastian ryckte till, han försökte desperat komma på en undanflykt till att slippa ha konversationen de hade haft på Pizza Hut vid plattan igen.

  ”Vadå han?”

  ”Han som du väntade på, som inte dykte upp, det var han va? Johans kompis?”

  ”Var det där Johan?” Han försökte låta chockad och försökte lura in konversationen på ett nytt ämne.

  ”Ja, det var Johan, han kommer till dig ikväll och säkert hans tjej med. Men var det han, Johans kompis, som inte dykte upp?” Hampus hade lärt sig alla tricken vid det här laget och lät sig inte luras så lätt, han flyttade axelremmen till väskan längre upp på axeln och drog dragkedjan till skinnjackan lite längre upp.

  Fan. Fångad. Ingen väg ut.

  ”Ja, det var han… hur visste du det?” Bastian såg envist ner i trottoaren för att slippa möta den där blå laserblicken och det var dessutom mycket lättare att låtsas som om konversationen inte alls ägde rum på riktigt.

  ”Därför att han var på plattan när vi var där, eller hur? Dessutom berättade Johan att hans kompis hade suttit där och väntat på någon som inte kom, han sa det i förtroende för kompisen ville inte att alla skulle veta tror jag och jag kopplade inte först. Men nu när du inte försökte mörda honom för att han hällde läsk över dig igår och istället fånstirrade på honom som om han var en utomjording så börjar ju till och med jag förstå, speciellt när han var där med Johan.”

  Bastian nickade kort, hoppades att inga andra än de fyra öron som konversationen var menade för hade snappat upp innehållet och nu tänkte sprida saken vidare. Ingen fick veta, speciellt inte eftersom inte ens Max visste.

  ”Men han vet inte att det är jag”, mumlade han tyst och svängde oförberett över gatan med Hampus hack i häl.

  ”Ska du inte berätta det då? Du är väl kär i honom eller hur?” Den brunlockiga pojken hade sänkt rösten som om han förstod att alla inte hade med det att göra.

  ”Jag vet inte hur jag ska säga det liksom, han tror att jag är… min kompis”, suckade Bastian och rev sig i håret medan han slog in portkoden med den andra handen.

  ”Så han vet att du vet vem han är?” Hampus gick före in genom porten när den hölls upp för honom och de började gå tillsammans uppför trapporna.

  ”Ja, det vet han och nu tror han att han vet vem jag är… och jag vågar inte säga något till honom. Igår lät jag honom tro att jag var min egen polare liksom, och det måste ha blivit ett missförstånd någonstans när vi snackade om vad vi hette, för han tror att jag heter Sebastian. Så nu är han säker på att jag är äckliga Sebastian Eksjö, och inte mig själv…” Bastian suckade tungt och låste upp ytterdörren, han såg en skymt av städerskan som lovat att hjälpa till att ställa undan de föremål som föräldrarna ansåg för värdefulla för att lämnas framme till den destruktiva ungdomen.

  ”Varför säger du bara inte som det är?”

  ”För det är inte så lätt som du verkar tro, han hatar sådana som mig, fattar du inte det?” 

  ”Jo, du är inte så populär i de kretsarna, men jag tror inte att han kommer att tycka bättre om dig precis bara för att du ljuger honom rakt upp i ansiktet. Verkade han förtjust över Sebastian Eksjö eller?”

  Alltid lika snusförnuftig, alltid lika ärlig och alltid lika realistisk.

  ”Nej… men nu kommer han att hata mig för att jag ljög och inte sa som det var från början.” Bastian nickade kort mot städerskan som bar en afrikansk keramikvas genom hallen, hon hälsade med ett leende och såg ut som en snäll gammal mormor med det grå håret virat till en knut och de många rynkorna i runt ögonen och munnen som så tydligt talade om att hon nästan alltid log.

  ”Men det är större chans att han kan förlåta dig för att du tillslut sa som det var och var ärlig mot honom, än att du låter honom tro att du är någon annan, då kan det ju aldrig bli något mellan er eller hur? Dessutom kanske han får reda på det genom någon annan och hur glad tror du han blir då?” Hampus öppnade träningsväskan och lyfte ut de färgglada systembolagetpåsarna och ställde dem på köksbänken tillsammans med några flaskor drinkmix och en ICA-kasse med citroner, frysta hallon och läsk.

  ”Tacka din brorsa för att han ställde upp.” Bastian nickade mot spriten som Philip, en några år äldre kopia av sin lillebror, vänligt nog köpt ut åt dem. Han undvek skickligt frågan och hoppades att Hampus för en gångs skull gav upp och inte frågade igen, men sådan tur hade han inte.

  ”Försök inte smita undan, det funkar inte med sådana här grejer du vet, det kommer ändå alltid att komma ikapp en tillslut.”

  ”Det kommer ändå aldrig att kunna bli något, det fattar du väl själv? Vilka skulle tycka att det var okej att jag var tillsammans med en sådan som han? Och han skulle inte ens vilja det, för jag är jag och han hatar sådana som mig”, försvarade sig Bastian hett och blängde ilsket med han började trava flaskorna på varandra i kylen för att få in dem allihop.

  ”När du säger sådär låter det som om han vore en knarkare eller prostituerad eller något.” Hampus skrattade till och såg sig om i det ljusa köket vars inredning var i senaste slaget med vitvaror i borstad metallic och köksluckor i ljus ek för att få någon sorts skön känsla av modernt kök i klassisk tappning. Det lyckades. Det fanns å andra sidan inte en enda vrå i våningen som inte stämde in på den beskrivningen, det hade Elisabeth Reenstierna noggrant sett till.

  ”De flesta hade haft lättare acceptera om han var en av oss och knarkade, än som den han är nu… estet och blygast i världen”, mumlade Bastian och granskade den etiketten på den ljusblå rätblocksflaskan med Gin i, det smakade typ tallbarr och var inte särskilt attraktivt att dricka rent, men storebror Philip hade tydligen tänkt sig att lillebrorsan och hans polare skulle grogga till rejält eftersom Hampus redan hade ställt in ett par flaskor med Tonic i kylen.

  ”Det är bara för att du tror att de förväntar sig det av dig, visst kanske de skulle bli lite chockade först, men det blev de ju första gången de fattade att du hade sex med en kille också, det gick ju över sen, eller hur?”

  ”Ja, men det berodde enbart på att jag inte slutade knulla brudar och det är bara okej för dem så länge jag knullar fler med fitta än med kuk.” Han tryckte in påsen med citronerna i lådorna längst ner i kylen och stoppade in förpackningarna med frysta hallon i frysen.

  ”Men kära barn, pratar du alltid sådär med dina vänner?” Städerskan hade stannat upp i dörröppningen till köket och såg chockat på de två ungdomarna, varav den ena nog hade slängt ur sig mer grova ord i en mening än hon hade hört det senaste året. Hon torkade bekymrat händerna på en kökshandduk som hängde undangömd i ett skåp innan hon började plocka ner de finaste kristallglasen ur deras skåp. ”Jag plockar undan de här också och sedan tror jag att det var allt, resten gjorde inte så mycket om något skulle gå sönder sa de. Så får ni ha det så roligt ikväll då ungdomar och grattis på födelsedagen Bastian.” Hon nickade vänligt och tycktes ha förträngt att han bara ögonblick tidigare hade vräkt ur sig både det ena och det andra som hon inte hade uppskattat alltför mycket.

  ”Eh… tack så mycket då, schysst att du kunde hjälpa till.” Bastian log så gott han kunde och började plocka ner de vin- och martiniglas som de faktiskt hade fått tillåtelse att använda. Det var fan i mig rätt skönt att morsan och farsan var på det klara med vad som skulle äga rum i deras våning när de inte var hemma, då kunde de i alla fall inte säga åt honom att han gått bakom deras rygg om stället låg i spillror när de kom hem.

  ”Du måste snacka med honom, på allvar, så fort du får chansen och jag tänker inte säga ett skit till varken honom eller Johan om de inte frågar mig rakt ut om det är du som… är du. Det här är inte min ensak, men ärligt talat Basse, du kan behöva någon som kan ta ner dig på jorden igen.” Hampus log mot honom med en förtrolig glimt i blicken och påminde ganska starkt om en trofast hund, i och för sig påminde han ganska ofta om just en sådan.

 

 

Musiken pulserade redan ut på gatan nedanför när det ringde på dörren för första gången, det var såklart de närmaste, Arvid och Sarah, Danne, Therese och resten av truppen som redan hade insett att man verkade mer polare till värden om man redan befann sig på plats när resten vällde in. 

  ”Grattis för fan!” vrålade Arvid och kastade ett kubformat paket genom hallen.

  ”Tack, tack”, flinade Bastian och tog tveksamt emot det, han ville inte ha några presenter, det var inte meningen att det skulle vara något jävla barnkalas. ”Vem är det ifrån?”

  ”Oss allihop, vi tyckte att vi borde köpa något till dig nu när du är så gammal och allt.” Sarah log varmt och gav honom en kram och en alltid lika läppglanskladdig puss på kinden, strax därefter kom Therese och upprepade proceduren men placerade läpparna på andra sidan av ansiktet. Sedan blev det bara ryggdunk och en samling i vardagsrummet, han kände sig verkligen som när han var sju och alla på hela kalaset skulle titta på medan man slet av presentpappret och blev besviken eller överlycklig.

  Aldrig något mitt emellan.

  ”Öppna då!” Arvid dunsade ner bredvid honom i soffan och tittade nyfiket på paketet, som om det skulle börja öppna sig själv eller börja dansa tango.

  ”Vadå då? Är du nyfiken eller?” Bastian skrattade till och pillade bort tejpbitarna för att sedan vika bort det silverglänsande pappret.

  En mobiltelefon.

  ”Ni är ju för i helvete inte kloka”, utbrast han och stirrade ner på den fyrkantiga lådan som täcktes av bilder på den senaste skapelsen inom mobilteknologin.

  ”Äh, vi är ju ganska många, det är ju från oss allihop och… läs på kortet vilka det är ifrån. Vi tänkte att vi skulle ge dig något som du hade nytta av, för en gångs skull.” Therese log glädjestrålande mot honom med de glittrande läpparna och det mörka håret föll glänsande och välfriserat ner över axlarna på henne. Hon var väldigt lik Sarah i ansiktet, de kunde ha varit syskon, det var bara det att den ena var mörk och den andra var ljus. Kindbenen var välmarkerade med spacklet som täckte varje del av det där typiskt svenska ansiktet och dolde varje del som kunde skapa ett något sånär personligt utseende.

  ”Öh… tack”, mumlade han och skulle just till att säga att de inte alls hade behövt att köpa något för flera tusen spänn till honom (ja, det var ju i och för sig inte så att deras ekonomi skulle lida något speciellt, men man gav inte polare mobiltelefoner, så var det bara) när han avbröts av dörrklockan.

 

Bastian hade sprungit fram och tillbaka mellan dörren och gästerna i nästan en timme när det ringde på ännu en gång och Hampus sken upp samtidigt som han var i fullfärd med att fylla upp kylskåpet med gästernas medtagna dricka och hålla ett öga på Arvid som lekte bartender.

  ”Det är säkert Johan som kommer nu”, log han och tog emot en systemetpåse från någon som ivrigt väntade på att få sin sprit nerkyld.

  Bastian banade väg mellan fnittriga brudar som nog mutat någon av hans polare för att få följa med och några grabbar från fotbollslaget som jämförde innehållet i sina påsar med största intresse.

  Det ringde på dörrklockan igen och han vred hastigt om låset för att släppa in de otåliga esteterna. Där stod Johan med den blå tuppkammen, de mörka kläderna och det ganska barnsliga utseendet, en tjej som måste vara hans flickvän med rosa hår som nog skulle få Sarah att dra på sig det där överlägsna ansiktsuttrycket som hon alltid fick då hon såg något som hon tyckte var osmakligt. Tjejen hade en blå och röd ballerinaklänning med en massa vit tyll och rödvitrandiga leggings som fick henne att se ut som en modernare version av Pippi Långstrump. Men det var personen bredvid henne som fick Bastians hjärta att stanna som det gjort flera gånger den senaste tiden.

  Max.

  Han såg osäker ut och kände sig säkert malplacerad där han halvt om halvt försökte gömma sig bakom sina två vänner. Han trodde säkert att snubben i dörren fortfarande var arg över läskincidenten.

  Bastian blev varm inombords och kunde inte slita blicken från den tunna pandapojken i de röda jeansen, nitskärpet och den svarta Ramoneströjan. Han reagerade inte ens över att ett paket i inslaget i serietidningar trycktes i hans händer, det var först när Johan sträckte fram handen med ett glatt leende som han rycktes tillbaka till verkligheten och log förvirrat till svar.

  ”Hej, grattis! Johan”, presenterade sig smurfen och hängde obekymrat upp sin jacka bland de andra. Flickvännen presenterade sig som Hanna och sedan mötte Bastian Max flackande blick och fick svårt att hålla ansiktsmusklerna i styr.

  ”Hej. Max”, sa pandapojken tyst och såg skyggt på honom.

  ”Tjenare. Välkommen.” Bastian skakade den smala handen som kändes tunn och bräcklig i hans egen. Han granskade det bleka ansiktet med de silvergrå ögonen som tycktes en aning osäkra och rädda med det svarta i tjocka lager runt dem, munnen var halvöppen och Max tuggade tillsynes ängsligt på ringen i den fylliga underläppen. Näsan var en aning krokig, men det var bara märkbart om man granskade det något feminina ansiktet väldigt ingående. Precis som Bastian gjorde. Det tuperade håret spretade åt alla håll på ett vis som nu såg mer charmigt än (som han hade uttryckt det en annan gång då han sett någon med ungefär samma frilla i korridoren) stört och intelligensbefriat ut.

  Han önskade att han bara kunde få kyssa de där en aning feminint fylliga läpparna och känna smaken av Max.

  Men det gick inte, för pandapojken hade ingen aning om vem han egentligen var och om han faktiskt fick reda på det kanske det skulle vara tack och adjö, för alltid.

  Han mötte Max blick och höll kvar den, kände hur hjärtat bultade hårdare och snabbare innanför bröstkorgen, hur det pirrade i fingertopparna i längtan efter att få röra den där ljusa huden.

  ”Max?! Kommer du eller?” Johans skrik tycktes få dem båda tillbaka till verkligheten och den tunna kroppen smet snabbt förbi honom bland alla skor och jackor.

  Bastian suckade tungt och såg efter de där röda jeansen och det som var i dem. Allt kändes så förbannat hopplöst och omöjligt.

  Max plus Bastian var lika med katastrof. Omöjligt. In you dreams dickhead. 

  “Ge inte upp än.” Hampus stod plötsligt vid hans sida och gav en uppmuntrande klapp på axeln. ”Gå och snacka med honom som en vanlig människa först, så att han inte tror att du bara blåser honom. Sen kan du säga som det är, okej? Du har ju hela kvällen på dig.”

  ”Fine, jag ska säga det ikväll.”

   

RSS 2.0