Kapitel 19: Bastian - Som vi glömde att vi älskade varandra

 

Det här kapitlet var väldigt känslomässigt jobbig och påfrestande att skriva. Till stor del är det därför som det har tagit så otroligt lång tid att skriva det. Jag vet inte hur många gånger jag har gråtit av olika skäl på grund av just det här kapitlet.

Kapitel 19 är tillägnat Mickis/Cykel som inte fick sin julklapp, det här är till dig. Tack för att du är en trogen läsare och alltid är positiv.
  Det är också tillägnat Emilie som har hjälpt mig otroligt mycket på vägen. Utan dig hade det absolut inte varit möjligt.
  Pernilla, för att du är en sån otroligt bra vän.
  Alla ni läsare som tålmodigt väntar och finns kvar, trots att det tar tid. Det är vad jag kallar att vara en trogen läsare. Glöm inte att vi inte vore någonting utan er.

Tack så otroligt mycket, allihop!


  
 

Danne hade hängt efter honom som ett jävla frimärke sedan träningslägret. Det var som om han hade kommit på att anledningen till att han befann sig högst upp på skolans statustrappa var Bastian, och nu var han rädd att halka ner på steg två och bli en like med Anna Svensson.
  Max hade gått förbi honom i skolan flera gånger och försökt få ögonkontakt och utbyta leenden. Men nu, när Danne hängde efter och studerade varenda rörelse han gjorde som om det var livsviktig fakta, fanns det lika lite möjlighet att besvara både blick och leende, utan att bli avslöjad totalt, som det fanns för Coca Cola att konkurrera ut julmusten. Det ville säga; noll.
  Visst visste han att Max blev både sårad och lite arg, men vad skulle han göra? Det var knappt något kvar av terminen och han hade verkligen inte lust att spendera studentveckan med att vara utmobbad.
  ”Jag tror att Falkh börjar fundera seriöst på att ta med dig i startelvan igen. Jag menar, Torkel gör skit ifrån sig och du är grym på varenda träning. Jag fattar inte ens varför han väntar så länge. Han borde ha bytt plats på er för länge sedan. In fact, han borde inte ha bytt ut dig överhuvudtaget.” Danne kämpade hårt. Lite för hårt, ärligt talat. Det var nästan pinsamt tydligt hur desperat han var över att inte tappa sin plats bland eliten.
  ”Äh, det är ju hans problem. Då är det i alla fall inte mitt fel att ni har klarat er mest på tur, de senaste matcherna.” Bastian ryckte på axlarna och låste upp skåpet. Ur ögonvrån såg han hur Max kom gående bredvid Hanna längre bort i korridoren, och bestämde sig för att leta efter något längst in bland alla löspapper som legat där sen i höstas. Egentligen var det inte Max som han hade sett först, utan Hannas tuggummihår, men upptäckten av Max kom strax där efter. Det var då fan att han alltid skulle promenera förbi när det passade som minst. Hade det varit Hampus där, istället för Danne, då hade det inte varit några problem med ögonkontakten och leendet, men nu fanns det som sagt var, inte en chans till att det skulle kunna smita förbi Dannes hökblick obemärkt.
  ”Sant.” Danne nickade instämmande och Bastian såg ur ögonvrån hur han drog fingrarna genom backslicket och spände lite väl tydligt. Antagligen hade några tvåor som föll honom i smaken precis gått förbi. ”Förresten, vi tänkte dra ut i helgen, ska du med? Du har fan inte följt med på flera veckor nu, det är inte likt dig!”
  No shit. Undrar varför?
  Medan Danne och de andra teletubbiesarna hade gått ut och röjt dansgolven och barerna hade han befunnit sig i sitt eller Max rum, mestadels under täcket och utan kläder, i full färd med att upptäcka varje kvadratcentimeter han kunde av sin panda. Visserligen var han väl en aning trött på att stå och stampa på samma ställe i förhållandet. Avsugningar i all ära, men någon variation kunde man väl få? Max var däremot alldeles för livrädd för att ens tänka tanken, och själv fick han finna sig i att bara vänta och vänta lite till.
  Det kändes ändå som att han hade bytt upp sig från barrundorna och dansgolvserövrandena.
  Dessutom: practice makes perfect, och de var bra jävla nära perfektion nu.  
  Han smålog lite för sig själv, fortfarande gömd med halva huvudet inne i skåpet, glad över att Danne omöjligt kunde ha dolt eventuell röntgensyn under hela gymnasietiden och att han därför omöjligt skulle kunna se det självbelåtna flinet som spred sig nu.
  ”Basse? Ska du med?” Danne dunkade till skåpdörren med nyckelknippan och Bastian hoppade till, farligt nära att slå huvudet i skåpstaket.
  Det kanske var Alzheimer Light-varning när man glömde bort att man fått en fråga för cirka en minut sedan.
  ”Naah”, svarade han dröjande. ”Jag tror inte det, måste plugga tänkte jag. Stafstedt och jag är inte direkt bästa vänner, du vet.”
  ”Hela helgen? Det är för fan galet! Du börjar bli som Hampe. Jag fattar inte hur du orkar plugga sådär mycket, ett par timmar i veckan är det mesta jag orkar med.” Danne lät besviken och frustrerad. Vilket antagligen var fallet också.
  ”Till skillnad från dig så har jag ju faktiskt möjlighet att lära mig nya saker”, flinade Bastian till svar och drog sig ur skåpet. Max och Hanna hade gått förbi för evigheter sedan och antagligen stirrat sig galna på hans ryggtavla i ett försök att få honom att vända sig om.
  ”Äh, håll käften.” Danne blängde på honom, snarstucken som alltid.
  Bastian slängde en blick längs korridoren och såg Max som precis vände sig om och tittade på honom, på väg in i sitt klassrum. Pandapojken höjde handen i en tveksam hälsning, men när Bastian höjde sin egen för att besvara hälsningen följde Danne hans blick och han låtsades dra handen genom håret samtidigt som blicken vändes åt ett annat håll.
  Fan.
  Max skulle vara så jävla ledsen för det där sedan. Som om han inte hade gjort grabben ledsen nog den senaste veckan.
  ”Vad har vi nu?” Danne hade uppmärksammat att han befann sig i en annan värld, och försökte få igång konversationen igen.
  ”Jag vet inte vad du har, men jag har affärsjuridik.” Det var skönt att få slippa frimärket några lektioner i veckan, i alla fall.
  ”Skit, då har jag UF. Det suger.”
  Bastian brydde sig inte om Dannes klagosång, utan såg mest sin väg ut till ett klassrum där han inte skulle behöva genomlida helgens utgång, nästa match, senaste ligget (som i princip inte fanns) och allt det där andra, som han hade tröttnat på att diskutera för länge sedan. Hampus skulle vara där på affärsjuridiken och då skulle han åtminstone kunna jobba klart med uppgifterna på lektionen (för det var svårt att jobba när någon tjatade sönder öronen på en) och sedan hinna hem till Max efter löpträningen och gottgöra alla gånger han hade klantat sig på den senaste tiden.
  ”Vi ses på träningen ikväll!”
  Bastian hade redan börjat gå och höjde handen och vinkade slött över axeln medan han gick iväg åt motsatt håll. På något vis verkade det som om energin runt honom hade förändrats. Tjejer ville inte komma fram och bitchslapa honom längre, och inga pojkvänner blängde surt för att han hade satt på deras flickvänner. Det var i och för sig inte speciellt konstigt, med tanke på att han inte hade rört en käft, förutom Max, de senaste månaderna. De verkade tråna på avstånd nu, som om han var ouppnåelig. Typ gud.
  Tur att ingen kristen psykopat hade hört honom likställa sig själv med gud (för då hade han väl blivit bränd på bål illa kvickt).
  Klassrummet var öppet och ingen lärare syntes till när han klev över tröskeln. Det satt bara ett par nördar från en annan klass i ena hörnet och så Hampe i det andra. Den brunlockiga grabben var djupt försjunken i faktaboken, antagligen på jakt efter svaret på någon av uppgifterna, och hade inte ens märkt att någon ny hade klivit in i klassrummet.
  Bastian slängde ner boken och blocket på bänken bredvid med en smäll och Hampe tittade förskräckt upp. Han suckade demonstrativt när han såg vem det var som hade stört honom.
  ”Sitter du här och sover?” Bastian flinade och sjönk ner på stolen samtidigt som han halade upp mobilen ur fickan. Det var bäst att få Max att boka in honom ikväll på direkten, så att ingen blåhårig Johan eller argsint Malin snodde hans pandatid.
  ”Jag försöker lösa uppgiften”, muttrade Hampe till svar.
  ”Går det bra?” Han flinade igen när grabben suckade irriterat och började bläddra mellan sidorna i boken utan att egentligen verka leta efter någonting. ”Jag tar det som ett nej.”
  ”Hjälp mig då! Jag har tragglat hela helgen och det ska vara klart idag. Juridik är inte min grej.”
  ”Vänta, jag ska bara skicka ett SMS först.” Det gick inte att neka Hampe någon hjälp överhuvudtaget när det ändå var han som hade ställt upp i alla väder, till och med bokstavligt talat, och varit mer vän än vad Bastian egentligen förtjänade.
  Mobilen segade lite när han knappade in meddelandet (Kan jag komma till dig efter löpträningen ikväll? Runt nio?) och tryckte på skicka.
  ”Vad är det du vill ha hjälp med?” Det kändes alltid som en vinst när Hampe bad honom om hjälp. Dessutom hände det inte speciellt ofta, så han fick ta tillvara på tillfället.
  ”Olles kusin.”
  ”Vem?”
  ”Uppgift sju, den som handlar om Olles kusin”, förtydligade Hampe och pekade med pennan på uppgiftssidan i boken där problemet stod.
  ”Skriv av mig?” Bastian sköt fram blocket och tog upp mobilen från bordet igen när den vibrerade till av svars-sms:et från Max.
  ”Okej.”
  Skit också. Någon var ordentligt ledsen.
  Han skulle behöva gottgöra ordentligt med ungefär hundra förlåt och tusen jag är en idiot.
  ”Va? Är inte hans grej patentskyddad i Spanien?” Hampe såg ut som om han skulle avlida i en frustrationsattack vilken minut som helst om Bastian inte ryckte in som räddningspersonal.
  ”Men nej. Han har ju inte patentskyddat den mer än i Sverige, så alltså är de spanska företagen tillåtna att göra en likadan produkt och tjäna pengar på den.”
  Hampe stirrade på honom några sekunder och kollapsade sedan med pannan mot skolbänken med ett uppgivet stön.
  ”Shit, vad har hänt med dig? Har vi bytt kropp, eller? Jag trodde att det var jag som brukade hålla på och få psykbryt på saker.” Bastian kände hur oron för Hampes sundhet växte för varje gång den brunlockige grabben dunkade pannan i bordet.
  ”Jag fattar inte hur du hinner plugga. Det går inte! Jag försöker, men det går inte!”
  Han klappade Hampe tafatt på axeln utan att egentligen veta vad han borde göra. Somliga kunde ju tycka att han borde vara van vid sammanbrott nu, efter några månader med Max, men när det kom från trygga, lugna Hampe som stod pall för vad som helst, då var det svårt att veta vad man skulle göra.
  ”Det går inte att både plugga, träna och träffa Alicia.” Han lät så uppgiven att Bastian kände sig skyldig, helt utan anledning. För en gångs skull.
  ”Klart det går. Hur ofta träffas ni?” Om det var någon som visste hur man kunde pussla ihop allt det där, till och med utan att någon annan direkt misstänkte någonting, så var det han själv.
  ”Nästan varje dag.” Hampe suckade och gömde ansiktet i händerna.
  ”Träffas varannan dag..?”
  Yikes, varje dag? Inte konstigt att han var utpumpad nu.
  ”Jag vet…jag försöker, men det går inte så bra. Jag vill helst träffa henne hela tiden, om det hade gått.”
  ”Träffa henne de dagarna vi inte tränar. Då kan du plugga före och efter träningen, så har du hela dagar när du inte gör något speciellt som du kan vara med henne. Annars kommer du få breakdowns varje vecka.” Han flinade lite och Hampe blängde på honom igen, men inte lika seriöst den här gången.
  ”När ska du till..?” Hampe tystnade menande och bytte antagligen ämne med mening, bara för att slippa prata om sina egna problem.
  ”Ikväll…Jag måste be om ursäkt typ tusen gånger, minst.” Bastian suckade och himlade med ögonen när Hampe misstänksamt rynkade ögonbrynen.
  ”Vad har du nu gjort?”
  ”Du vet…det vanliga. Typ undvikit ögonkontakt och sånt, lite.” Han gav upp när han upptäckte att Hampe redan hade genomskådat honom. ”Okej. Jag har blivit förföljd av Danne sedan träningslägret och plötsligt har han dykt upp överallt där han inte borde, och då har det varit omöjligt att hälsa överhuvudtaget, utan att Danne skulle se det.”
  ”Du tror inte att det är dags att du slutar bry dig om Danne?” Hampe såg ut som om de redan hade haft den här diskussionen trehundrafemton gånger redan och att Bastian aldrig lärde sig. Det var i och för sig också fallet.
  ”Lätt för dig att säga”, muttrade han till svar och blev lättad när läraren kom backandes in i klassrummet, dragandes på en vagn med en teve och video.
  Max svar hade oroat honom lite. Visserligen var grabben lätt att få att förlåta, men det var ändå så sjukt onödigt att han hade hamnat i en situation överhuvudtaget där han skulle bli tvungen att be om förlåtelse. Det hände alldeles för ofta. Ikväll skulle bli sista gången han skulle behöva be om ursäkt över sådant där skitbeteende.

 

 
Det var fortfarande ganska ljust ute när han gick vägen från tunnelbanestationen hem till Max. Hyfsat varmt var det ute också, säkert femton grader. Våren hade kommit på riktigt nu, och sommaren var inte långt bort. Träden var gröna och täckta av löv och blommor, istället för spinkigt bruna som de alltid var på vintern och hösten. Gräset hade slutat vara gult och brunt och han fick nästan dåligt samvete när han sneddade över gården utanför hyreshuset där Max bodde och mosade gräset under skosulorna. Det såg mindre tråkigt och hyreshusaktigt ut när fasaden inte var konstant fuktig eller blöt, från regn, snö och fukt, och rabatterna utanför portarna och under fönstren hade börjat blomma. De sista ungarna lekte fortfarande i den nerslitna lekplatsen och han förvånades lite över att de fick vara ute så länge mitt i skolveckan. Å andra sidan var det här fel område för ansvariga föräldrar. Det var i de där trygga medelklassfamiljerna som Hampus växt upp i, som föräldrarna kallade in barnen vid åtta. I under- och överklassfamiljerna fanns det få föräldrar som hade ork, och/eller tid att bry sig om saker som att få barnen att komma i säng tidigt. Hur många gånger hade han inte själv varit ute och ränt, trots att klockan säkert var tio och han själv bara gått i lågstadiet?
  Trapphuset såg däremot likadant ut som det alltid hade gjort, minus de blöta fotspåren i trappen från snön som smälte under skorna, eller resterna från vattenpölarna någon hade trampat i. Han smålog lite för sig själv när han såg skylten med Ingen reklam tack! som satt på Max dörr. Hugo hade målat den och fyllt i bokstäverna som Bastian hade skrivit dit med alla olika färger han kunde hitta bland färgpennorna. Den ungen var svår att inte tycka om, speciellt eftersom han alltid blev lika uppspelt så fort Bastian kom förbi. Han kände sig som största idolen så fort han klev innanför dörren och blev attackerad av en kramgalen spindelman.
  Han tryckte in ringklockan bara en kort sekund, så att Hugo inte skulle vakna om han, mot all förmodan, faktiskt hade gått och lagt sig.
  Dörren öppnades en halv sekund efter att signalen hade dött ut, och Max öppnade dörren så tyst han kunde. Hugo sov alltså.
  Bastian mötte den silvergrå blicken och fick en obehaglig klump i magen. De såg trötta och tomma ut, som om Max gråtit och sedan försökt ta sig samman bakom en känslotom fasad. Han hade sårat mer än vad han först hade trott. Det var så jävla typiskt att han aldrig fattade hur illa han gjorde Max minst en gång i veckan och nu stod han där, förberedd på att säga hundra förlåt och tusen jag är en idiot. Det skulle behövas mycket mer än så. Total ignorans i skolan och så tidigare idag, när han helt tydligt visat att han faktiskt skämdes över Max.
  ”Hej.” Han böjde sig fram för att stjäla en puss, som han alltid gjorde så fort ytterdörren var stängd. Det var där som han halvt om halvt förväntat sig att Max skulle vika undan, eller förlåta honom med en suck, och sedan besvara pussen. Men han stod bara där, tog emot, men inget mer. Han verkade inte ens reagera på att deras läppar möttes.
  Klumpen i magen växte lite och skavde mot insidan av revbenen. Gjorde honom påmind om att något inte stod riktigt rätt till.
  Han följde Max i hälarna mot rummet där han tillbringat timme efter timme, antagligen de lyckligaste i hans liv. Hugo sov som en utslagen hjälte med pyjamasen uppkasad över magen och spindelmannendockan i handen.
  ”Kommer du, eller?” Max såg på honom med samma uttryckslösa ögon från dörröppningen till sitt rum. Bastian hade inte ens märkt att han hade stannat för att titta på fyraåringen som sov så tryggt i sin säng. Han önskade att de hade kunnat byta plats.
  Det var länge sedan som det hade känts så obekvämt att vara i Max rum, som det kändes nu. Efter de där första nervösa gångerna när han inte vetat var han skulle sitta eller stå, så hade det känts mer hemma än hans eget. Nu kände han sig sådär fel, som om han inte hörde hemma där, när han satte sig på den obäddade sängen. Alltid obäddad. Max satt på skrivbordsstolen, men åkte inte från sida till sida som han alltid brukade göra. Det var fortfarande bara ett Maxskal.
  Bastian såg på gårdagens T-shirt som låg i en knappt igenkännbar hög på golvet. Det var hans favorit på Max, precis samma som han hade haft när de hade gått på bio tillsammans. När allt hade börjat på allvar.
  Luften kändes syrefattig och andetagen var alldeles för snabba och ytliga. Max tänkte uppenbarligen inte prata först och han försökte febrilt komma på någonting att säga som skulle få innehållet till skalet att återvända. Det brände lite i halsen när han försökte prata som en vettig människa.
  ”Max…alltså jag…förlåt.” Branden i halsen fick ögonen ofrivilligt att tåras och det värkte. Helvete vad det värkte.
  ”Varför? Varför gör du alltid såhär?” Maxskalet såg ner på sina egna strumpor när den tonlösa rösten skar igenom huvudet. Avslöjade att allt var så mycket värre än vad Bastian först hade trott.
  ”Jag vet inte…” Det knöt sig i halsen och strupen slog knut på sig själv, pressade så hårt mot halsens insida att han fick dra efter ett darrande andetag. Det var uppenbart att svaret inte räckte till för att han skulle bli förlåten. För att allt skulle bli bra. ”Jag…vet inte…jag är väl för feg…” Han såg på den slitna bokhyllan, på böckerna och skivorna i den, på det ena hyllplanet som var lite snett eftersom en skruv försvunnit, på strumpan som låg hoprullad till en boll precis nedanför. Eller, det kanske var två.
  ”Jag är en sån jävla tönt…jag vågar inte. Jag vågar inte.” Rösten lät så fel och han blev tvungen att snörvla för att inte näsan skulle börja rinna den också. Det gjorde ont i kroppen, som om lederna höll på att sprängas, samtidigt som bröstet trycktes i ihop som i ett skruvstäd. Andetagen kom täta och syrefattiga. Han började känna sig lite yr.
  ”Är det meningen att jag ska tycka synd om dig nu, för att du skäms över att du är kär i mig?” sa Maxskalet med hård röst efter en stund, när minst tiotusen hackiga andetag hade passerat.
  Bastians huvud flög upp av den oväntade chocken och hans blick mötte Maxskalets fortfarande lika tomma ansiktsuttryck.
  ”Nej. Men jag vet inte vad jag ska göra, fattar du? Jag vet fan inte vad jag ska ta mig till!” Desperationen fick rösten att skära sig och han fick en känsla av att han förödmjukade sig själv nu, sänkte sig till en nivå där det bara fanns förnedring kvar.
  ”Vi kanske bara ska vara vänner igen, så att du kan tänka över det.”
  Först satt han bara och stirrade, väntade på att han skulle inse att Max inte sagt det där för ett, två, tre uteblivna andetag sedan. En desperat inandning slet i bröstet när syrebristen gjorde sig påmind och rummet började snurra. Efter en lång tystnad där han bara känt hur skruvstädet runt bröstet drogs åt allt hårdare och pressade ihop bröstkorgen insåg han att det visst hade hänt. Att orden visst hade sagts.
  Hjärnan var tom och blicken dröjde sig kvar vid den lite krokiga näsan, ringen i läppen och de tomma ögonen. Det fanns ingen kvar där. Det var tomt. Bara skal.
  ”Det kanske är bättre att vi bara är vänner”, sa Max igen. Rösten darrade lite den här gången. ”Så att du får tänka över det.”
  Bastian insåg att det var meningen att han skulle svara, men han hade inga ord.
  ”Va?”
  ”Om du inte vet vad du ska göra, så är det kanske lika bra att vi bara är vänner igen, tills du vet…” Max händer darrade lite i hans knä, som om han kämpade för att inte ge med sig.
  Vänner? När hade de någonsin bara varit vänner? Hur skulle de kunna gå tillbaka till något som de aldrig hade haft?
  ”Vi har aldrig varit bara vänner, Max.” Han visste att Max inte skulle ge upp på dem, inte för något sånt här. Det handlade bara om att ställa rätt ultimatum, så skulle allt bli bra igen. De skulle bli bra igen.
  ”Jag kan inte bara vara vän med dig”, fortsatte han och kände sig lite arg över hur Max ens kunde slänga ur sig något så idiotiskt bara för att få fram en ursäkt. ”Vi kan inte bara vara vänner, Max. Det funkar inte så. Det vet du också.” Han blev förvånad över hur arg han lät, som om insidan inte alls var tom på tankar och mer avancerade känslor.
  Det var dags att ta sista steget mot utvägen ur det här bråket.
  Han reste sig upp och såg på Max, som fortfarande satt och stirrade in i väggen. Som om de inte ens var i samma rum.
  ”Det är allt eller inget, Max. Antingen är det vi, eller ingenting. Du bestämmer, allt eller inget.”
  Max underläpp darrade till när han öppnade och stängde munnen ett par gånger, som om han formade ord som var på en frekvens Bastians öron inte kunde uppfatta. Blicken var fortfarande fäst i väggen där han satt, halvt bortvänd.
  Bastian stod där, iakttog, räknade andetag och kände sig stark av adrenalinet. Ett par sekunder tog det för honom att inse att valet inte var så självklart för Max som han själv hade trott. En plötslig illamående känsla rusade igenom kroppen och han skyndade sig att försöka ta tillbaka det som han precis hade sagt.
  ”Nej, alltså Max, jag-”
  ”Du har rätt”, avbröt Max plötsligt och mötte hans blick.
  ”Nej, det var bara något jag sa.” Han kände hur tårarna hann före honom till insikten om att de var på väg till en plats som han aldrig haft på sin karta.
  Jag tar tillbaka allt jag sa. Det var inte meningen. Jag ångrar mig. Rewind, rewind, rewind.
  ”Inget.” Max blick var fortfarande tom. Som om han inte såg att Bastian stod där och grät. Eller inte brydde sig.
  ”Va?” Allt runtomkring verkade dö bort. Andetagen och hjärtslagen susade i öronen på honom.
 ”Ingenting. Jag väljer ingenting.”

 

Han orkade inte gå upp. Egentligen borde han äta både frukost och lunch, kanske middag för igår också. Men han var inte hungrig. Det kändes mer som att området från midjan och upp till halsen hade domnat bort. Han kunde inte känna det alls.
  Hur han kom hem igår, kom han inte riktigt ihåg. Det var som om hjärnan bara hade slagit om till överlevnads-mode så fort de sista orden hade sagts. Han visste att han hade sprungit så fort han hade kommit utom synhåll från Max hus. På tunnelbanan hade all ork tagit slut och han hade råkat gå av en hållplats för sent, eftersom benen inte hade orkat lyfta honom från sätet. Sen hade han gått, hela vägen hem. Fortfarande inställd på överlevnad, fortfarande utan känslor.
  Han hade inte känt någonting på nästan ett dygn, men visste att det borde komma snart. Den svidande brännande känslan i kroppen. Han hade trott att det skulle ha sköljt över honom så fort han hade kommit hem, i trygghet, när överlevnad inte längre var nödvändigt. Men det var fortfarande tomt. Hjärnan påminde bara hjärtat om att slå, ögonen att blinka och lungorna att ta nya andetag. Han önskade att den skulle sluta.
  Tröjan, jeansen, till och med skorna var samma som igår. Det var som om han blivit omstartad i felsäkert läge. Han kunde bara existera. Inte ens sparka av dojorna gick.
  Morsan hade sjukanmält honom, utan att han hade bett om det. Det verkade som om hon förstod att utbildning inte ingick i överlevnad. Hon hade inte ens frågat vad som var fel, vad som hade hänt. Eller så hade hon gjort det, utan att han hört. Eller så hade han svarat, utan att komma ihåg det.
  Han visste inte.
  Det kändes som om tankarna hade begränsats. Vissa områden var avspärrade och omöjliga att beträda. Det var kanske bäst så, att slippa tänka på det. Bara andas igenom det.
  Solen hade slagit sig igenom den tjocka barriären av moln för första gången på länge, och skuggorna på väggen från blommorna i fönstret vred sig långsamt allt eftersom tiden gick. Han hörde dörren slå igen två gånger. Först när morsan kom hem och sedan farsan, någon timme senare. Han hörde hur påsarna med take away-thai öppnades och hur pappkartongerna placerades ut på bordet i köket. Farsans röst som undrade var Bastian höll hus, morsans röst som sa att han behövde vara för sig själv ett tag.
  Tack.
  Han tittade på lampan som hängde från taket och på dammet som samlats på den under den gångna veckan. Städerskan hade inte fått komma in och städa som hon skulle för att han och Max hade gjort annat där de inte önskade hennes medverkan. Inte ens då gjorde det ont.
  När skuggorna på väggen slutade ändras, för att solen gått ner och den timerinställda fönsterlampan hade tänts, ringde det på dörren. Så fort Hampus röst mötte hans trumhinnor, fick han lust att låsa dörren och aldrig mer öppna, men han orkade inte. Han låtsades bli till en levande död när han hörde hur handtaget trycktes ner och dörren öppnades. Om han inte redan räknades som levande död. Oroskänslor fångade honom när han hörde Hampus låsa dörren och harkla sig sådär ”jag vet att du vet att jag är här, men jag vill ha en reaktion”. Det handlade inte bara om att lämna skolböcker.
  ”Hej.”
  Bastian svarade inte. Blinkade två gånger för att informera om att han åtminstone inte var döv och väntade på moraltalet om att han faktiskt fick skylla sig lite själv, som han hade betett sig, men att det såklart var tråkigt att det blivit som det blivit.
  Det kom aldrig. Istället kände han hur Hampus tog av honom skorna och trängde sig ner bredvid honom i sängen, så nära att Armani Code fyllde varje andetag. Någonstans innerst inne önskade han att han hade varit snorpackad, för då hade han åtminstone haft en ursäkt att ligga så gott som livlös och så hade han sluppit skammen av att känna hur den avdomnande, tomma känslan inom honom började lösas upp.
  Jävla Armani Code.
  Hampus sa ingenting, låg bara där och väntade på vad de båda visste skulle hända. Bastian kämpade emot. Fyfan vad han kämpade emot den där brännande känslan som slet i strupen och brände bort murarna i tårkanalerna.
  Utan ett ord begravde han ansiktet i Hampus tröja och kände hur varje andetag var för stort för hans lungor, samtidigt som han inte fick tillräckligt med luft. Tårarna rann och han visste att han snyftade som ett jävla småbarn. Men han var trygg här, i Hampus tröja och Armani Code.
  De sa aldrig någonting och ett par gånger var han säker på att Hampus hade somnat, tills han kände den där betryggande klappen över håret. Lite tafatt, men av välvilja, precis som Hampus.
  Istället var det Bastian som somnade först, fortfarande med tårarna rinnande och snyftningarna slitandes i strupen.

När han vaknade på morgonen låg han fortfarande med ansiktet tryckt mot Hampus nu nerdreglade tröja. I samma ögonblick som han kom ihåg vad Hampe gjorde där, önskade han att han aldrig hade vaknat upp igen. Det skar sig i bröstet och halsen började bränna precis som om insidan höll på att gå i bitar. I ett försök att slippa känna och somna om igen, sova sig fram till sommarlovet och hoppas på att allt skulle vara borta då, tryckte han ansiktet hårdare mot tröjan och drog djupa andetag för att suga i sig mer av den betryggande Armani code. Febrilt försökte han få sig en fix i abstinensmardrömmen.
  ”Basse, vi måste gå upp nu, så vi hinner till skolan.”
  Skolan? Nej, nej, nej, nej, nej.
  ”Nej.” Rösten lät förjävlig. Hesare än vanligt och sprack på grund av användningsbristen.
  ”Du låg hemma hela dagen igår. Idag måste du gå, annars kommer alla andra att börja fråga.”
  ”Jag bryr mig inte. Tänker aldrig gå tillbaka.”
  Tanken på att han skulle se Max skymta förbi i korridorerna gjorde så ont att han struntade i att han betedde sig som en femåring. Han skulle aldrig palla. Aldrig.
  Helst av allt ville han gnälla som ett småbarn och klamra sig fast vid Hampus när han reste sig upp ur sängen och sträckte på sig.
  Hade han överhuvudtaget sovit något alls på hela natten?
”Kom igen. Börja med att ta en dusch. Ett steg i taget.”
  Han skulle aldrig ge sig.
Visserligen skulle det kunna fungera om han duschade i en timme, eftersom Hampus skulle bli tvungen att gå utan honom för att inte komma för sent.
  ”Okej…”
  Kroppen verkade veta att det var en dålig idé att gå till skolan och lämna sängens betryggande värme, så den gjorde sig tung och ovillig. Det kändes som om han led av andra dagens träningsvärk från det hårdaste fyspasset när han kämpade sig upp i sittande ställning och sedan långsamt hävde sig upp på fötterna.
  Fan, vad han luktade skit.
  Plötsligt kändes det lockande att försvinna under de lite för varma strålarna inne i duschen, och känna hur kroppen långsamt värmdes upp in till ryggraden.
  ”Jag fixar frukost. Stick och duscha nu.” Hampus ögon såg ut att innehålla lite, lite stolthet över att Bastian ens släpade sig själv ur sängen. Kanske var det en större prestation än han ville ge sken av.
  Ansiktet i badrumsspegeln fick honom att haja till. Håret såg förjävligt ut i fettiga hårtestar blandade med andra kemikaliemaxade frisyrpreparat. Ögonen var sömniga och halvslutna som på en gammal pundare och de mörka ringarna under dem som aldrig funnits där tidigare, lyste blålila mot huden som borde ha sett friskare och mindre glåmig ut, med tanke på solarietimmarna.
  Fy fan.
  Han vred upp vattnet ordentligt och klev in direkt, utan att vänta på att det skulle bli varmt. Som om han brydde sig om ifall kuken krympte så att den låg på minusskalan, eller inte. Det spelade ändå ingen roll nu. Ingen som spelade roll skulle ändå se honom naken på länge. Just nu kändes det inte som att någon som inte spelade någon roll skulle det heller.
  Den konstigt molande värken i bröstet verkade växa sig till en pulserande smärta när han långsamt drog fingrarna genom sitt hår. Plötsliga minnesbilder av Max händer som mjukt schamponerade och sköljde ur, brände sig fast på näthinnan och hjärtat började utkämpa en dödskamp för varje slag. Han visste att tårarna rann igen, men orkade inte känna, och han visste att gråten slet upp strupen igen, men han orkade inte höra.
  För varje gång han drog fingrarna genom håret etsades minnena av Max försiktiga händer fast hårdare. Han ville inte känna mer, minnas mer.
  Fingrarna grävde sig in i hålrummen mellan kakelplattorna och han lutade pannan mot keramikkvadraterna, medan han kämpade för att hålla sig upprätt. För varje framkämpat hjärtslag spred sig den molande värken längre och längre ut i kroppen, tillsammans med ångesten.
  Han var ensam igen. Och det var hans eget fel.
  Tiden verkade passera i snabba sjok med avstannande ångestpauser emellan. På något sätt blev håret tvättat och kroppen intvålad och avsköljd. Tårarna rann hela tiden, gömda bland det strilande vattnet och ingen annan skulle någonsin få veta. Han undvek att se på bitmärkena som Max hade lämnat bara några dagar tidigare när han hade fått för sig att det var det bästa sättet att få Bastian att göra som han ville. Nu fanns de där som inpräntade minnesstenar om vad han hade förlorat och vad som aldrig skulle komma tillbaka. Tänderna som han så ofta hade sett i det där välbekanta leendet och hur de bet i den allt för ofta kyssvullna underläppen.
  Han ville spy av minnena.
  Kroppen verkade ha gått ner till en funktionsfart på femtio procent för att klara av att fungera utan att falla i bitar. Kläderna tog det en halvtimme att få på sig och att dra borsten genom håret tog en kvart, med regelbundna sammanbrottspauser.
  Hampus dök upp i dörröppningen precis när han hade fått på sig den sista strumpan efter att den hade trasslat in sig i tårna femtontusen gånger. Att knyta skorna ville han inte ens tänka på.
  ”Vill du ha frukost?” Medlidandet var där. Ett mjukt täcke av ömhet i safirögonen och ett patetiskt försök att dölja orosrynkan mellan ögonbrynen.
  Tanken på mat fick magsäcken att dra ihop sig till en hårt knuten klump av illamående. När han skakade på huvudet blev orosrynkan tydligare och ögonbrynen drogs ihop en aning. Uppenbarligen hade det inte varit en fråga som det fanns fler än ett svar på.
  ”Okej.”
  Synen av filmjölk och Kellogg’s Cornflakes verkade få magsäcken att panikslaget försöka fly, som om han skulle utsätta den för en fruktansvärd tortyr, men han struntade i den. Han hade inte ätit sen i förrgår och behövde nog egentligen lite näring. Flingorna på toppen knastrade så att det ekade äcklande i huvudet, precis som när någon bredvid tuggar knäckebröd med öppen mun, och de i botten hade blivit så mjuka och sladdriga att han kväljde varje gång som han beslutsamt svalde ner dem.
  Halva skålen fick han i sig, innan han gav upp och sköt den ifrån sig. Hampus sa ingenting medan han plockade bort den och sköljde ur den, innan den fick sin plats i diskmaskinen.
  Det kändes inte direkt lockande att gå till skolan nu. Men han var tvungen.

 

Skolans korridorer kändes förrädiska och alldeles för långa där han gick strax bakom Hampe. Han tyckte att alla stirrade på honom mer än vanligt, som om de visste att han precis hade blivit dumpad av en pandaunge som knappt var accepterad bland sina egna.
  De hånskrattade nog åt honom nu. Viskade så fort han försvann runt hörnet.
  Korridorerna var trånga av alla elever som trängdes för att hinna till sina skåp innan lektionen. De nya vårkläderna var på nu; tunna jackor och ljusa skor. Det luktade varm morgonsol och pollen om dem och snart skulle alla ha solblekt hår och hänga på den asfalterade skolgården i små grupper. Esteterna skulle spela gitarr och sjunga i sina hippiehögar och hans egna skulle dricka latte eller iste och tävla i tysthet om vem som hade dyrast solglasögon och snyggaste solbrännan.
  Det kändes som evigheter innan han och Hampe ens hade kommit in i rätt korridor. De orangea skåpen stack i ögonen som motbjudande varningsljus om att det snart skulle bli rött; om att han snart skulle vara tvungen att testa sina skådespelaregenskaper för att överleva dagen. Hampe vek av ett par meter innan, på väg mot sitt eget skåp och det kändes som att benen skulle vika sig under honom när han gick de åtta stegen till den välkända plåtluckan med låset som krånglade.
  Hela kroppen skrek: Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Men han fortsatte gå ändå, för vad andra tyckte om honom var trots allt viktigare än allt annat just nu. Det var det som hade fått hans förhållande med Max att gå åt helvete, och nu, när det inte fanns kvar, hade han bara statusen att klamra sig fast vid. Idag skulle han bli tvungen att göra en insats värd Pris för bästa huvudroll, på Oscarsgalan.
  I vanliga fall brukade han känna sig snyggast i världen när han gick mellan de andra eleverna och kände deras blickar på sig. Idag kändes det som att han var äckligast i universum och täckt av skit.
  ”Basse! Var fan var du igår?”
  Danne.
  Han tog ett djupt andetag innan han vände sig om, smilade upp sig och drog handen genom håret som om det var per automatik och inte en enorm kraftansträngning. Danne hade en pikétröja i ljust turkosblått och det mörka håret var perfekt friserat med lite för mycket vax. Han såg solbränd och glad ut. Killen var i och för sig alltid solbränd, eftersom hans farsa var från Spanien, och glad låtsades han alltid vara så fort Basse kom i närheten och det inte fanns någon anledning att låtsas vara sur på någon för att smöra in sig.
  Det är ditt fel! ALLT är ditt fel! 
Helst av allt ville han bara skrika och dunka Dannes smilande nylle in i de gnisslande skåpsdörrarna gång på gång på gång, tills han förstod vad i helvete han hade gjort, vad han hade förstört. Tills det där äckliga leendet försvann från hans läppar.
  Idag fanns det ingenting att le för, jävla idiot.
  Men Basse log. Bastian grät, och Basse log.
  ”Äh, pallade inte bara. En extra sovmorgon kändes välkommen, om du fattar.” Orden ringde konstlade i hans öron och han fattade inte hur någon kunde undgå att höra att hans insida höll på att falla sönder bakom det där leendet.
  ”Som alltid. Tio över åtta-lektionen på måndagar finns liksom inte på mitt schema.” Danne skrattade åt sitt eget skämt som kanske hade varit roligt om Bastian varit vettig i huvudet och inte en krackelerande insidan med ett leende skal. Han skrattade också, tog sina böcker och dängde igen skåpet.
  ”Vad har du nu?” Det var så irriterande att han frågade, för de visste allihop att Danne hade koll på Bastians schema bättre än sitt eget. Han ville fortsätta dunka in det där äckliga leendet i de orangea skåpsdörrarna, men fortsatte bara att le.
  ”Affärsjuridik, men vi ses sen!”
  Danne nickade och log, nöjd tydligen, och försvann bort med de andra som skulle till UF. Så fort Danne försvann från hans sida kändes det som att benen skulle vika sig under honom. Han grep tag hårt i överkanten på skåpet och tryckte skolböckerna mot kroppen, försökte andas djupt och jämnt och låtsas som att allt var bra. Låtsas som att hela världen inte var åt helvete, upp och ner, bak och fram, ut och in.
  ”Kom nu.” Hampes orosrynka var tillbaka, men det kändes ändå som att en räddande ängel, alternativt Jesus, hade kommit till honom som stöd. Han var glad att salen inte låg i någon av korridorerna där esteterna häckade som värst, utan i hans eget kungarike. Risken för att träffa på Max var minimal och om de skulle råka gå förbi varandra så skulle de lätt kunna missa det, i villervallan av stressade elever. Han kunde inte svika sig själv genom att ge upp och lämna skolan igen för att ligga hemma och glo upp i taket. Folk gjorde slut hela tiden, och de överlevde, varför skulle inte han?
  Trots beslutsamheten kände han sig matt och onödig när han nickade mot Hampe och följde efter mot klassrummet.
  Han hade väntat sig att lärarens föreläsning skulle blåsa obemärkt förbi, medan depressionen åt upp honom inifrån, men istället tävlade hjärncellerna om vem som kunde komma ihåg mest. Vartenda ord fastnade. Kanske var det undermedvetandets sätt att skona sig själv ifrån alla svidande tankar om Max. Affärsjuridiken hade aldrig känts så enkel och självklar, som om hjärnan först nu kom på att han hade spenderat hela sin barndom med att lyssna till morsan och farsans jobbprat över hans huvud vid matbordet. Övningsuppgifterna var löjligt enkla, som ettans plus och minus, eller läsövningar, och med fyrtio minuter kvar av lektionen var han tvungen att be om fler uppgifter för att hindra sig själv ifrån att återvända till apatin.
  Hampe lät honom vara, antagligen lättad över att Bastian faktiskt gjorde någonting överhuvudtaget och inte ägnade lektionen åt att stirra ut genom fönstret. Han frågade inte ens om hjälp när det var en uppgift han inte förstod i rädsla för att bryta förvandlingen från deprimerat dumpat offer, till expertjuristen Leif Silbersky.
  ”Vad har vi för lektion sen?” Om han kunde hålla sig sysselsatt hela tiden så skulle tankarna hålla sig borta. Skitsamma om han blev skolans största pluggis, så länge han slapp bryta ihop på handikapptoaletten där fjortisarna satte på varandra under lunchrasten så kunde han leva med det. Dessutom skulle morsan låta honom vara om hon märkte att han faktiskt ansträngde sig i skolan.
  ”Engelska, men är du säker på att du orkar det?”
  ”Jag måste nog gå, för att orka”, mumlade han till svar, halvt om halvt i hopp om att Hampe inte skulle höra vad han sa. Han behövde sysselsätta sig för att inte flippa ut och börja böla som en annan treåring, han behövde tråkiga föreläsningar och uttjatade uppgifter för att inte rulla ihop sig i fosterställning under täcket och önska att han slapp andas.
  Så fort han hade engelskböckerna i händerna kände han sig bättre, inte ens Dannes eviga tjat var speciellt irriterande och två minuter senare satt han i det mest slitna klassrummet i hela skolan som stank av lärarens tantparfym och pluggade ögonen ur sig för att slippa tänka på annat.
   Hjärnan jobbade på högvarv och resten av kroppen koncentrerade sig på att hänga med i alla elektriska impulser, istället för att kontrollera hur han egentligen mådde. Han kände sig fungerande och inte ens i närheten av ett sammanbrott. Även om det var ett skal utan innehåll som gick från lektion till lektion, skrattade åt dåliga skämt och tittade snett på estetettorna som kutade förbi, så var det i alla fall ett skal som inte var nära att springa skrikandes in i väggen, som när han först satte sin fot i skolbyggnaden. Det kanske gick att överleva ändå, andas och faktiskt fungera som en vanlig människa. En tom människa, men ändå någon med tjugotre kromosompar.
  Efter att ha stannat några extra minuter och fått pappren som engelskläraren hade delat ut dagen innan, kände han sig plötsligt liten och ensam när han skulle gå till sitt skåp. Det var bara en lektion kvar på hela dagen, och sedan första lektionen hade han inte ens känt sig nära ett sammanbrott. Bara det kändes som en seger. Men nu, när han skulle gå helt ensam, utan sitt försvar så kände han sig plötsligt sårbar. Det var trots allt inte många meter mellan hans och Max korridor och det som förut känts ganska tryggt och säkert, hack i häl på Hampus, kändes återigen som ett minerat fält. Varje snedsteg skulle kosta honom ett ben, eller i värsta fall, livet. Kanske inte riktigt så drastiskt. Max var trots allt ingen atombomb, men han var ganska säker på att insidan inte skulle hålla för den känslomässiga explosion som han var säker på skulle ske om han ens fick en skymt av det där svarta skatboet till hår.
  Bastian skyndade sig, smet runt de klonade fjortisarna och de pyttesmå nördettorna, i jakt på Hampes trygghet som fanns borta vid skåpen. Så fort han rundade hörnet till sin egen korridor, bara meter bort från hans safety zone, höll hjärtat på att förvandlas till Hulken och slå sig ur hans bröstkorg. I nästa sekund återgick det till att vara Dr David Banner. Falskt alarm. Han såg på det svarta håret vars ägare fjollade omkring i hans korridor och blev mer lättad för varje andetag som han insåg att det inte var Max. Bara en annan estetbög med liknande frisyr, men fulare fejs. Irriterad på att den svartklädda regnbågsidioten gick han till sitt skåp och smällde upp dörren. Bara svenskan kvar nu, sen var det klart. Bara en lektion kvar. Han skulle klara det. Måste klara det.
  Han blängde på idioten när han vände sig om och gick med Hampe strax framför sig som en skyddande sköld till korridoren där svensksalen låg.
  I samma sekund som han skulle gå in i klassrummets isolerade trygghet gav hans Maxradar utslag. Trots att han kämpade emot, så verkade huvudet för egen maskin vrida sig åt det håll impulserna kom ifrån. Det var som magnetism, ohjälpligt och mot sin vilja gjorde hjärnan vimlet av elever suddiga och förstärkte skärpan runt det rufsiga håret, de svartmålade ögonen och det bleka ansiktet. De vanliga skolljuden från skrattande elever, smällandet i skåpsdörrar och prasslandet av papper, sänktes till nästintill ohörbarhet, och det var bara det snabbt ökande, dunkande ljudet från hans hjärta som fyllde hans kropp inifrån. Ögonen verkade registrera varje liten rörelse som om världen plötsligt rörde sig i slow-motion och för varje gång han såg hur Max tänder bet i den där underläppen som han så väl mindes känslan av att hålla mellan sina egna läppar, gick något inom honom sönder. För varje gång de silvergrå ögonen undvek att möta någons blick och de långfingrade händerna tryckte sig ner djupare i fickorna, blev det svårare att andas. Han såg så vanlig ut, inte ledsen, inte trasig, inte ihålig eller apatisk som Bastian kände sig. Bara vanlig.
  Fastän han kämpade för att se bort, för att komma undan det oundvikliga, så kunde han inte slita blicken från Max när de svartmålade ögonen långsamt och helt oförberett, fast ändå så förutsagt, såg in i hans. De två stegen som Max tog innan han såg bort igen kändes som tusen år. Tusen förjävliga jävla år. Han ville skrika och gråta, dunka huvudet i klassrumsdörren och hoppas på en ordentlig hjärnskada så han bara blev ett paket som varken kunde röra sig, eller tänka ordentligt. Så han slapp det här. För varje kämpande andetag han tog, så föll han långsamt sönder inuti. Allt försvar och alla murar han byggt upp under dagen, rasade runt honom och Max bara tog och tog och tog allt han hade kvar, tills han stod ensam kvar. Tom och avskalad. De silvergrå ögonen såg bort, efter vad som egentligen var två steg genom korridoren för Max, men som kändes som ett utdraget maratonlopp för Bastian. Han kände sig andfådd och kallsvettig, där han stod, lutad mot dörrkarmen till klassrummet.
  ”Basse?”
  Knarrandet från skinnrock och ljudet från stora kängor mot skolans skitiga golv nådde honom i hans koma, men han svarade inte. Han stirrade på platsen där Max just hade gått förbi och som nu började tömmas på folk som hittade rätt till sina klassrum.
  ”Kom. Jag tror inte att du ska gå på lektion just nu.”  
  Han kände Johans stora hand mellan skulderbladen och hur han sköt honom framför sig bort mot skåpen och hur böckerna togs ur hans händer. Strax därpå hade de tagit sig igenom suddiga korridorer och klev de in i ett av de små grupprummen som ingen någonsin använde, förutom de som var alldeles för kåta för att hinna gå hem för att tillfredsställa sina behov, alternativt de som tyckte att det var spännande att sätta på varandra ovanpå en nerklottrad skolbänk full av tuggade tuggummin på undersidan.
  Han ville spy.
  ”Mår du bra?” Johan tvingade hon att fokusera sin blick och komma tillbaka från Landet Ingenstans, till verkligheten. Till sin förvåning hörde han sig själv skratta till.
  ”Vad tror du? Ser det ut som om jag hjular av glädje, eller?” Han undvek Johans intensiva blick. Trots att han antog att snubben inte var där för Max skull, för om han kände Max rätt så hade han inget behov av att få en hög med information om Bastians lidande.
  ”Jag fick veta vad som har hänt i morse. Det är helt galet. Hur fan kommer det sig?”
  Han var inte anklagande. Inte: vad fan har du gjort mot Max? Johan verkade uppriktigt sagt förbryllad över vad som egentligen hade hänt, hur det kom sig att det faktiskt hade hänt.
  Som om han inte undrade det själv också.
  ”Jag fick vad jag förtjänade. Klantade mig, big time.” Bastian ryckte på axlarna och gjorde ett fåfängt försök att spela oberörd, som om Johan som precis sett honom i sitt big Tjernobyl melt down, skulle tro på det.
  ”Men allt gick ju så bra! Jag fattar inte. Jag trodde ni var värsta grejen liksom, du och han, ni verkade ha hittat rätt liksom.”
  Åh tack Johan. Nu kändes det genast mycket bättre, när andra också påpekade att han antagligen precis blivit dumpad och överkörd femton gånger av sitt livs kärlek.
  ”Uppenbarligen gick det inte så bra.” Ett axelryck till. Det kändes som det bästa sättet för att uttrycka likgiltighet, även fast hans röst avslöjade att han var förstörd.
  ”Har du inte försökt prata med honom om det?” Johan såg nästan lika förstörd ut han, och sjönk ner på den nerklottrade bordsskivan. Antagligen gned han också in diverse kroppsvätskor i kläderna.
  Bastian ville spy igen.
  ”Nej.”
  ”Borde du inte försöka det? Jag menar…shit…” Chock i Smurfland också, tydligen.
  ”Han gjorde ganska klart vad han ville.” En tredje axelryckning.
  Johan gned handflatorna över ansiktet och såg frustrerad ut. Han råkade nästan peta ut ögonen på sin åskådare när han dramatiskt dunkade pannan i bordet och de vassa blå hårtestarna okontrollerat kastades framåt.
  ”Jag fattar verkligen inte det här. Häromdagen var han så sjukt kär.” Det lät nästan som om Johan var på väg att börja gråta.
  ”Jaha.” Vad skulle han svara? Att det kändes skönt att han hade förstört det så åt helvete att Max känslor hade gett upp över en natt? Eller att han skulle försöka vinna honom tillbaka när känslorna tydligen fanns där?
  Johan hade inte varit i rummet när Max hade varit ihålig och någon annan. Han hade inte sett att känslorna inte fanns där längre.
  ”Han pratar inte alls med oss. Vägrar, du vet. Vi får inte veta ett skit om vad som hänt eller vad som gick fel. Hur han mår kan vi ju bara glömma.” Så Max hade stängt alla ute. Bastian hade inte en aning om vad han borde säga och stirrade som en idiot på Johans tröja med Kraftwerk på.
  ”Oj”, klämde han ur sig tillslut eftersom smurfen uppenbarligen väntade på ett svar.  Han visste inte vad han hade väntat sig. Absolut inte att Max skulle gå omkring och vara oh so happy and gay, men verkligen inte att alla hans vänner skulle stängas ute.
  ”Vill du ha en glass?”
  Bastian kom på sig själv med att nästan trilla av stolen på grund av Johans oväntade personlighetsbyte. Från en depressiv Dr Phil till Ronald McDonald på tre sekunder.
  ”Va?”
  Johans ögon lyste plötsligt, precis som när han hade suttit på Donken och lekt med Happy Meal-bilen som nu stod i Bastians fönster. Var toalettborsten i form av en plastkrokodil hade tagit vägen, hade han ingen aning om, men bilen hade han kvar. Någon uppfostran hade han väl fått, i alla fall.
  ”Jag bjuder på glass. Kom igen, du kan behöva lite laktos i magsäcken.” Smurfen var på språng igen, sjungandes på Darth Vaders tema och svepte skinnrocken dramatiskt bakom sig.
  ”Logiken i det uttalandet…?” Bastian fick en plötslig lust att le, och kände hur det ryckte lite i mungipan.
  ”Äh, logik är överskattat. Kom igen, young Skywalker!”
  Just då, när han såg in i de busigt glittrande ögonen och med det okynniga leendet som bländade hans ögon, så kunde han verkligen förstå vad Hampe och Hanna faktiskt såg i Johan. Varför det inte gick att motstå honom. En glass hade väl ingen dött av, dessutom.

 

”Min lillebror börjar nian i höst. Helt sjukt. Förra veckan var han sju år, om du fattar.” Johan var inne på sin andra glass och trummade med de enorma kängorna mot träbänken som stod nedanför bordet de satt på. Glasskioskerna skulle gå bra idag, med solen som gassade värre än i juni och utan måsarna som sket på allt, men för tillfället var det bara han och Johan där, och en gubbe och tant som inte tycktes märka att de fanns till.
  Johan hade alldeles för mycket energi. Det var tröttsamt bara att se honom fara runt som en Duracellkanin på femton liter Red Bull. Charmig som ett dagisbarn, visst, men hur Hanna orkade ha ett seriöst förhållande med honom kunde Bastian inte förstå. Men det var skönt att han inte behövde bidra något till konversationen, för det skötte Johan så bra på egen hand.
  ”Du har inga syskon, va?”
  Bastian skakade på huvudet och insåg att apelsinkulan snart var slut.
  ”Är det inte ensamt? Du vet, ingen att slåss med eller bränna ner spel åt.”
  ”Jag har ju inte direkt nåt att jämföra med, men det var lite ensamt när vi var på semester. Alla andra lekte med sina syskon, och jag var ju tvungen att lära känna nya hela tiden.” Det var längesedan han hade funderat över det där med syskon. När han var mindre hade han önskat sig en lillebror, men inte fått någon. Antagligen det enda han hade önskat sig men inte fått. Nu tänkte nästan aldrig på det längre och han visste inte riktigt om det var värt att vara två missanpassade ungar som levde på status och andras fördomar i skolan.
  ”Nu då?”
  ”Nej, jag är liksom van att vara ensam nu. Jag var ju nästan alltid själv när jag var liten också, eftersom morsan och farsan jobbade så mycket, så det skulle kännas konstigt om man hade sällskap helt plötsligt.” Han stoppade pekfingret i munnen för att slicka bort glassen som runnit ner längs struten och iakttog Johans kängor som jobbade fram ett eget trumsolo mot träplankorna.
  ”Sant. De är rätt konstiga dina föräldrar, va?”
  Han kastade en blick på Johan som fortfarande såg lika oskyldig ut, slickandes på sin glass och stampandes med fötterna. Även om de inte kände varandra, så var det ändå inte som att snacka med Danne. Johan var ju trots allt en av dem som gett honom en chans från början. Lite som esteternas Hampus, fast mindre bildskön.
  ”Typ. Vi har väl inte så bra kontakt.” Han försökte få det att låta som om det inte var en stor grej, för det var inte det längre. När han var yngre hade han tyckt att det var jobbigt, men nu hade han accepterat det. Han såg på en Blåmes som flaxade omkring mellan grenarna i ett litet träd framför dem och på dens partner som skuttade omkring på gräset nedanför flera minuter innan han fattade att Johan ville att han skulle säga något mer.
  ”De är ju aldrig hemma. Svårt att bli lära känna varandra då.” Han ville inte att Johan skulle tycka synd om honom, för han tyckte inte ens synd om sig själv. Även om han önskade sig andra föräldrar ibland så var det många Soc-ungar som hade det så mycket värre än han, utan de senaste prylarna och möjligheten att resa vart han ville utan någon närmare förklaring.
  ”Såklart.” Johan nickade instämmande. Han sörplade ur sig den smälta glassen ur strutresterna och reste sig upp. ”Nu är jag klar, ska vi gå?”
  Och då var det bara att följa med, uppäten glass eller ej.

 

Johan hade varit ett förvånansvärt skönt avbrott i hans svarta hål. Hampus trippade alltid runt honom som om han var en självmordsbombare, men Johan klampade bara på. Han pratade om allt, vare sig det kändes passande för några som knappt kände varandra, eller inte. Det var en lättnad att inte behöva tänka, utan låta Johan sköta hela konversationen och bara existera och ändå vara intressant.
  Men nu kändes det ensamt igen, hemma i sitt eget rum där ingen Duracellkanin på Red Bull fanns. Morsan och farsan var inte heller hemma. Bosatta på jobbet som vanligt och utan någon som helst aning om att deras ende son hade krossat hjärta och bosatt sig i en mindre depression.
  Två timmar ägnade han sig åt att göra uppgifter på de kommande kapitlen i engelskan och affärsjuridiken. Klockan var tio över tolv och han var svintrött, men livrädd för att gå och lägga sig. Sängen kändes som en av Mayaindianernas fällor, där det när som helst kunde dyka upp en enorm stenbumling som ville krossa honom mot väggen, eller att marken kunde öppna sig vid hans fötter och i nästa sekund skulle han befinna sig i ett hål med skitförbannade kåbror.
  ”Bastian?” Morsan knackade på dörren och öppnade utan att ha blivit ombedd. Hon tog sig så mycket friheter nu för tiden.
  ”Mm?” Istället för att se upp och möta hennes blick, fortsatte han med att skriva rent uppgifterna en tredje gång i kollegieblocket. Helt i onödan, eftersom de ändå skulle skrivas in på datorn och mailas till läraren.
  ”Ska du inte sova nu? Du börjar väl tidigt imorgon?” Han hörde hur hon lutade sig mot dörrkarmen och säkert hade ett försök till orosuttryck i ansiktet, vilket i praktiken var omöjligt eftersom hon knappt kunde göra några ansiktsuttryck överhuvudtaget längre.
  ”Snart, ska plugga klart först.” Han koncentrerade sig på att göra paragraftecknen extra tydliga och önskade att hon skulle gå därifrån så att han slapp låtsas som att han var produktiv när han egentligen bara hittade på ursäkter för att slippa gå och lägga sig.
  ”Du har verkligen tagit tag i skolan. Jag är väldigt stolt över dig.” Morsan tog två steg in i rummet och strök honom tafatt över håret innan hon gick sin väg och släckte ner i lägenheten.
  Ett par sekunder satt han bara och stirrade.
  Stolt?
  Hon hade inte sagt att hon var stolt över honom sedan han var liten och fått alla rätt på gångertabellsprovet. Hon måste verkligen lida av någon sorts identitetskris, alternativt seriös ansikte mot ansiktekonfrontation med karma och insett att dåliga morsor inte fick det så bra i nästa liv.
  Med en suck kastade han ifrån sig pennan så att den studsade mot väggen framför skrivbordet innan den landade död ovanpå blocket.
  Face your fears.
Mjukisbyxorna åkte av och t-shirten kastades på skrivbordsstolen. Gårdagens dejt med sängen hade verkligen inte gjort honom mer sugen på att umgås med den igen, men han skulle antagligen bryta ihop i skolan om han inte fick några timmars sömn.
  Det knakade i ryggen när han sträckte på sig och beslutsamt sjönk ner under täcket. So far, so good. Beredd på det värsta lät han huvudet landa på kudden och upptäckte till sin förvåning att det enda som attackerade honom var den enorma tröttheten från alla spänningar och stress som slitit i honom under dagen.
  Det höll redan på att bli bättre.

 

Max varma händer letade sig ner över hans bröst, gjorde huden feberhet under handflatorna.
  Bastian kände hur andetagen blev ytligare, kom allt snabbare. Deras läppar möttes igen, och igen, och han lät fingertopparna dansa över Max mage, som höjdes och sänktes i takt med hans egna andetag. Han såg ner på det rufsiga håret, de halvslutna ögonen som avslöjade lite av irisarnas silverfärg. Det värkte till någonstans i bröstet när han såg ner på allt det som han älskade så mycket.
  Max ryste till när fingertopparna nådde kalsongkanten och ett ostadigt andetag drogs hastigt in genom de kyssvullna läpparna. Han tryckte sig upp mot Bastians kropp, kved till när han kände ståndet mot sitt eget genom kalsongerna och sjönk tillbaka ner mot madrassen igen.
  Deras läppar möttes och Bastian lät pekfingertoppen glida längs insidan av resårkanten till Max kalsonger. Den bleka huden brann under hans hand och ännu ett kvidande undslapp läpparna han kysst ömma när han lät munnen forma sig runt den skenande pulsen på Max hals.
  Han drog tillbaka sitt finger från resåren och smålog för sig själv när Max gav ifrån sig en besviken suck, som strax därefter byttes ut mot ett lågt stön, när han långsamt lät handen smeka Max genom kalsongerna.
  De långfingrade händerna gled över hans rygg och axlar, borrade in fingertopparna i hans hud när det blev för skönt att hantera. Max var så hård under hans hand och när de kysstes igen blev han nästan förvånad över desperationen i den andres läppar.
  Max famlade över hans rumpa och kämpade med kalsongerna. Det var som om de inte kunde komma av fort nog. Flämtande satte sig Bastian upp på knä och hjälpte till att få av dem, innan han drog av Max också.
  Smala armar drog ner honom mot sig igen och läpparna fann varandra. Den tunna kroppen under honom skälvde till när han lät handen glida över bröstet och ner över den bleka magen. Max begravde stönande ansiktet mot hans hals när handen fann sitt mål och pressade sig upp mot honom.
  Bastian kysste flämtande den rodnande huden på Max hals och lät handen ta den takt den ville, lite hårdare för varje rörelse. Under honom vred sig Max och stönade flämtande fram böner om mer. Den ljusa huden glänste av svett, precis som hans egen och bröstkorgen höjdes och sänktes i ett allt högre tempo. Han letade sin väg över den fuktiga magen och kände de skälvande andetagen under huden mot läpparna. Max grep hårt med ena handen i hans hår och den andra om lakanen som dragits upp från madrassen och stönade högt när Bastian tog honom i munnen. Hans egen kropp vibrerade nästan i protest mot att vara bortglömd och lämnad utan någonting, men han brydde sig inte. När Max blev galen av hans händer, mun och kropp spelade inget annat någon roll.
  Handen fortsatte göra sitt jobb samtidigt som munnen tog för sig mer och mer. Max verkade inte veta var han skulle ta vägen under honom och drog händerna över sitt eget ansikte, genom håret, bet sina knogar och greppade Bastians axlar, huvud, nacke och hår. Stönen kom allt tätare och blev högre när tungan började göra sitt.
  ”Vänta, vänta!” Max flämtade och vred sig fortfarande under honom, men han såg ändå upp och mötte den silvergrå blicken under halvslutna ögonlock.
  ”Kan vi inte fortsätta?”
  Hjärnans brist på blod och syre gjorde honom oförstående. Han skulle ju ha fortsatt om Max inte avbrutit honom. Han nickade, fortfarande förvirrad, och tog Max i sin mun igen. Ett förtvivlat stön undslapp de kyssvullna läpparna och Max försökte knuffa bort honom.
  ”Nej, jag menar…kan vi inte fortsätta?”
  Bastian förstod fortfarande inte.
  ”Hur menar du?”
  Han såg att Max blev generad, men det fanns ingen osäkerhet i hans ögon längre, som alltid annars.
  ”Du vet…hela vägen?”

Flämtande stirrade han upp i det skuggfyllda taket och famlade bredvid sig efter Max. Drömmen hade gjort honom stenhård och han hoppades på att det inte skulle göra pandapojken något att det var mitt i natten.
  Förvirrat såg han sig omkring i sängen när han inte hittade Max bland lakanen, han som alltid sov så tätt intill. Några sekunder var han förvirrad över att se att det var tomt bredvid honom. Inget svart, rufsigt hår på kudden.
  På tre sekunder rämnade allt runt omkring honom och han kände sig spyfärdig. Insikten om att han låg där med stånd, när Max inte var en del av hans liv längre, fick honom att vilja kräkas magsäcken ur sig. Rummet kändes tomt och som ett museum. Sängen var alldeles för varm och täcket trasslade in sig mot hans svettiga ben. Den äckliga känslan av att han gjorde något förbjudet, hade sexdrömmar om sitt ex, förföljde honom fastän han flyttade sig över till sängens andra sida. Den välbekanta lukten från Max hår som etsat in sig på kudden som pandapojken alltid använde, sköljde över honom när han kom inom en tio centimeters radie ifrån den och det kändes som senapsgas istället för schampodoft när den trängde igenom hans försvar. Krampaktigt tryckte han kudden mot bröstet och drog andetag efter andetag som gjorde honom yr av både syreförgiftning och alldeles för många minnen. Att tårarna rann brydde han sig inte om, eller magen som krampade ihop sig för varje kvävd snyftning.
  Ena sekunden hade han trott att han hade allt, utan en aning om att verkligheten rämnat under hans fötter. För några minuter sen hade hans största bekymmer varit att han kanske inte kunde få sig ett handjob av Max mitt i natten. Två sekunder senare insåg han att han inte ens hade en Max att få ett handjob av.
  Kudden påminde honom om alla nätter som det svarta håret hade gjort en stor kontrast mot det vita örngottet, hur de bleka armarna hållit hårt om täcket, till och med i sömnen och försäkrat sig om att det var uppdraget till armhålorna. Han kom så väl ihåg alla minuter, som sammanlagt blivit timmar, han hade ägnat åt att iaktta Max medan han sov.  De korta snusande andetagen, den halvöppna munnen och de iskalla fötterna som alltid lyckades väcka honom. Inget av det fanns kvar.
  Han visste att han var på väg ner i det där svarta hålet som han tillbringat de senaste dagarna i, igen och han visste att han behövde göra något åt det direkt. Men alla skoluppgifter var gjorda och han var inte emo nog att ringa Hampe mitt i natten och grina som ett småbarn, även om grabben inte skulle knysta ett ord om att det var jobbigt.
  Han fick nästan panik när han försökte ta sig ur sängen och kände hur lakanen snärjde in honom. Med en smäll dunkade han i golvet när fötterna trasslade in sig i täcket och inte hann nå golvet före resten av kroppen. Han märkte inte ens att det gjorde ont.
  Våningen var mörklagd och skum. Morsan och farsan sov säkert vid det här laget, gifta, trygga. Han grimaserade medan han tog sig igenom hallen och in i badrummet. Träningsbrallorna som låg på tvättkorgen kändes kalla mot kroppen när han tog på sig dem, och en gammal tjocktröja åkte på över t-shirten. Löpskorna stod på skostället fastän morsan hade bannlyst deras leriga sulor därifrån.
  Han behövde luft. Ren luft.
  Utan att bry sig om att morsan och farsan skulle vakna av smällen, slog h an igen dörren bakom sig och struntade i att låsa. Stegen kändes ospänstiga och tunga när han joggade ner för trappan och illamåendet kom över honom igen när magsäcken oroligt rörde sig efter hans gungande steg.
  Den äckliga känslan av att han hade gjort något förbjudet påminde honom om att tårarna fortfarande rann utför kinderna. Att tänka på Max och sedan känna sig äcklig och fel hade aldrig funnits i hans världsbild förut. Nu var det en dödssynd som han behövde få ut ur sitt system.
  Porten verkade försöka stänga in honom genom att göra sig onödigt tung och motsträvig. Nattluften slog hårt mot hans ansikte när han äntligen kom ut på gatan. En örfil för att väcka upp honom ur ångesten.
  iPoden i fickan slogs på och han bet ihop.
  Ut ur systemet.
  Några taxibilar gled runt mellan husen samtidigt som trottoaren svepte förbi under hans fötter. Tårarna rann fortfarande, men ingen skulle se det nu och kroppen var fullt sysselsatt med att springa för sitt liv. Snart nog var han framme i Djurgården. Det var dit alla äckligt kära par kom för att gå på romantiska promenader och peka finger åt alla andra som bara var där för den fina naturens skull. Nu var det tomt. Ingen orkade vara romantisk eller peka finger klockan tre på natten en vardag.
  Träden vid gångvägen kastade skuggor över honom och det var obehagligt dunkelt. Vem som helst skulle kunna stå var som helst utan att han såg, men han brydde sig inte nu.
  Musiken dunkade alldeles för högt i hörselgångarna på honom och även om det kom upp en Monstertruck bakom honom och tutade så skulle han inte höra. Han brydde sig inte om det heller. Fötterna föll in i det taktfasta dunkandet och andetagen hittade sin vanliga rytm. Känslan av oövervinnerlighet pulserade i ådrorna och han skulle kunna fortsätta springa på samma sätt i evigheter. Parkbänkar stod övergivna och luften luktade försommar. Det borde ha varit den bästa tiden i hans liv. Snart ute ur skolan och väder som i Sydeuropa, men det kändes åt helvete. Hur hade han haft roligt innan Max kom in i hans liv?
  Han mindes inte.
  Frustrerat spottade han på marken i ett försök att få ur sig tankarna. Musiken höjdes ett snäpp och stegen ökade i längd. Det började bli riktigt jobbigt, men ju mer han koncentrerade sig på lungorna som verkade dansa på gränsen till explosion och hjärtat som febrilt kämpade för att syresätta hans muskler, ju mindre tänkte han på Max.
  I samma stund som han satte foten på trottoaren utanför sin egen port kände han sig befriad. Kroppen och huvudet var slut och han kände sig tom. Skönt tom.
  Långsamt joggade han uppför trappstegen och upptäckte att ingen hade låst dörren efter honom. De hade väl inte orkat gå upp.
  En snabb dusch sköljde den kliande svetten från hans kropp och håret var fuktigt när han satte sig i skrivbordsstolen och vek upp datorn. Det var längesedan han hade öppnat den i rädsla för att minnena skulle skölja över honom, men han kände sig så avdomnad att ett par timmar på Facebook inte kunde skada. Hela sidan kändes fortfarande alldeles för komplicerad och konstig för att han skulle lära sig att förstå den på de få timmar han spenderade framför datorn, och de ännu färre som han lade på att utforska Facebook.
  Det kändes hemvant, men ändå konstigt att klicka upp Firefox och leta i rullisten efter adressen. Han hajade till när han såg www.helgon.net. En sida han aldrig hade besökt för egen del, men han visste vem som brukade göra det.
  En konstig mani tog över hans kropp när han klickade på sidan och kopplade bort alla skrikande röster i huvudet som berättade att det var en dålig idé.
  Som om han inte visste det.
  Hela sidan var grå. Ett emo stod med en konstig pose bredvid välkomsttexten som talade om att alla som inte var som Bastian var välkomna där. När han klickade i rutan med användarnamn kom förslaget Timekill upp och alla änglaröster som talade om att det var en jävligt dålig idé att göra som han gjorde, blev tysta, istället började smådjävlarna gnida sina händer och le lömska leenden.
  Han klickade på namnförslaget och kände hur smådjävlarna hurrade när det plötsligt fanns stjärnor i lösenordsrutan.
  Fyfan vad sjuk han var.
  Ett snabbt klick tog honom in på sidan.
  Han möttes av en mörkt grå bakgrund med en måne nere i hörnet och några människor såg idiotiska ut på sina profilbilder under rubriken Inga helgon direkt.  I menylisten klickade han på Min sida och kände hur hjärtat osäkert pumpade i bröstet. Han var ute på farligt vatten nu. Man gjorde verkligen inte såhär, verkligen, verkligen inte.
  I hörnet fanns det en suddig bild på Max, mest Max hår, men ändå Max. Det knep konstigt i hjärttrakten när han läste informationen om namn (Max, inget efternamn), E-mail (dold), hemsida som han inte hade någon, antal inloggningar och senast inloggad. Han kände sig som en detektiv.
  Spänningen smög sig på.
  Det gjorde ont när han läste att Max hade ändrat sin civilstatus till singel. Han antog att han hade ändrat den i alla fall, och att den inte alltid hade varit det. På sexliv stod det hemligt, men det var inte hemligt. Bastian visste allt. Allt.
  Snabbt klickade han på en av de lysande ikonerna på högra sidan, när han kände hur klumpen i halsen hotade att leta sin väg ut genom tårkanalerna.
  Gästboken.
  Skärmen fylldes av bilder och meddelanden. Texten Timekills gästbok   12523 inlägg skrek mot honom. Max var populär här.
  Det skavde i strupen när fastnade med blicken på en bild som han mycket väl kände igen. Den där dreadlockssnubben, som han sett i camen den där gången, glodde slött tillbaka mot honom.  Fortfarande snygg. Helvete.

  FutureSex K19 från Södertälje Stockholms län, igår 23.14
  jag saaaaknar dig. har du lst mitt dagboks inlägg?
Svara  - Historik – Gå till – Markera som besvarat – Radera
  

 

FutureSex K19 från Södertälje Stockholms län, igår 23.12
  min dagbok NOW!  
Svara  - Historik – Gå till – Markera som besvarat – Radera

Även om meddelandena var skrivna till Max så kändes orden riktade till Bastian. De där inläggen från FutureSex verkade pågå i all evighet utan några speciella avbrott från andra medlemmar. Sida efter sida med raggningsrepliker och knep från dyslektikern. Han mådde illa när han klickade på FutureSex och kom in på en likadan presentation som den om Max.
  Killen var bög, vilket inte kändes direkt förvånande när han tänkte på allt det som skrivits till Max. Vid civilstatus stod det kär, och det var inte speciellt svårt att lista ut vem snubben var kär i.
  Det irriterade honom. Hade det varit någon annan ful jävel så hade han inte brytt sig, men den här killen kunde definitivt vara en konkurrent, och Max var ju hans. Ingen annans.
  Han letade bland dagboksinläggen och klickade på det senaste som var döpt till M <3 och bara skrivits någon dag tidigare.

Idioten och M har gjort slut. Klagar jag?! NEJ!!!!
  Synd om M såklart, men jag ska ta hand om dig. Jag sa ju heeela tiden att han var skit dålig.

Han stirrade.
  Det var inte direkt svårt att lista ut vem ”idioten” var i det här fallet. Magen hade försvunnit ur kroppen på honom. Allt hade domnat bort. Han mådde inte ens illa längre. Nästa dagboksinlägg hette as bra kväll med M och var skrivet veckan innan när han hade varit tvungen att säga nej till att träffa Max för träningens skull.

Gissa vem jag har träffat?!?!?! M såklart. Hans dryga ragg tar inte hand om honom till räckligt så det är min tur att ändra på den saken ;D;D Speciellt när jag vet hur intelegent befriad den där snubben är. Tror att han är något med sitt guld locke hår och snygga kompisar. M behöber något bättre än så. Alltså mig!
THE BEST DATE OF MAJ LAJF!?!?! Jag fick M att ta en ficka på stan när hans som sagt jäv ligt dryga ragg vald en träning framför en kväll med honom. (Vad ser M hos honom över huvud tagget?) Ja blir så lack på folk som ska roffa åt sig saker de inte är värda att få! M kan få så mycket bättre... Och alla vet väl för hoppnings vis men jag menar?!?

Han dog någonstans inombords. Även om det var felstavat, halvt efterblivet och definitivt inte nyktert, så var det sant. Max förtjänade bättre. Någon som faktiskt vågade visa öppet att han var det bästa med livet. Inte någon som låtsades dra handen genom håret istället för att vinka bara för att en kompis råkade stå bredvid, inte någon som låtsades plugga varje kväll, men egentligen befann sig hos den person han älskade mest av allt, inte någon som skämdes över att personen han älskade råkade vara en kille, en kille med svartmålade ögon, stuprörsjeans och t-shirts med bandtryck.
  Illamåendet gav honom ett knytnävsslag i magen och han kastade sig upp ur skrivbordsstolen med handen för munnen. Snubblande tog han sig in till badrummet och hukade sig över toaletten och tömde sig på ångesten tillsammans med maginnehållet.
  Han satt kvar på knä med armarna mot det kalla porslinet och andades in stanken av sitt misslyckande. Det var rätt åt honom. Han förtjänade det här. Max hade det bättre med den där snubben som åtminstone verkade uppskatta vad han hade.
  Ändå gav tanken på Max med någon annan, någon annan än honom själv, känslan av frost ända in i märgen.
 

     

 


RSS 2.0