Eftersom det är ett ganska känsligt kapitel så vågar jag inte ge ut några "viktigare" delar än. Jag har heller inte bearbetat texten, eller gjort derättningar som jag har markerat i mitt utskrivna ex, därför är risken stor att det finns en massa småfel och meningsbyggnadsfel, samt ordval, etc. som jag inte tycker om, och ska ändra på.

Här kommer ett smakprov från en konversation mellan Basse och Danne.

Vad som hände precis innan smakprovet:
Danne har precis försökt blidka honom med att han säkert kommer få vara med i startelvan igen när som helst, eftersom Torkel är så dålig, och Basse säger att Falkh (tränaren, för er som har dåligt minne) får skylla sig själv, eftersom det är han som förlorar på det.


”Sant.” Danne nickade instämmande och Bastian såg ur ögonvrån hur han drog fingrarna genom backslicket och spände lite väl tydligt. Antagligen hade några tvåor som föll honom i smaken precis gått förbi. ”Förresten, vi tänkte dra ut i helgen, ska du med? Du har fan inte följt med på flera veckor nu, det är inte likt dig!”
  No shit. Undrar varför?
  Medan Danne och de andra teletubbiesarna hade gått ut och röjt dansgolven och barerna hade han befunnit sig i sitt eller Max rum, mestadels under täcket och utan kläder, i full färd med att upptäcka varje kvadratcentimeter han kunde av sin panda. Visserligen var han väl en aning trött på att stå och stampa på samma ställe i förhållandet. Avsugningar i all ära, men någon variation kunde man väl få? Max var däremot alldeles för livrädd för att ens tänka tanken, och själv fick han finna sig i att bara vänta och vänta lite till.
  Det kändes ändå som att han hade bytt upp sig från barrundorna och dansgolvserövrandena.
  Dessutom: pracitce makes perfect, och de var bra jävla nära perfektion nu.
  Han smålog lite för sig själv, fortfarande gömd med halva huvudet inne i skåpet, glad över att Danne omöjligt kunde ha dolt eventuell röntgensyn så länge och att han därför omöjligt skulle kunna se det självbelåtna flinet på hans ansikte.
  ”Basse? Ska du med?” Danne dunkade till skåpdörren med nyckelknippan och Bastian hoppade till, farligt nära att slå huvudet i skåpstaket.
  Det kanske var Alzheimer Light-varning när man glömde bort att man fått en fråga för cirka en minut sedan.
  ”Naah”, svarade han dröjande. ”Jag tror inte det, måste plugga tänkte jag. Stafstedt och jag är inte direkt bästa vänner, du vet.”
  ”Hela helgen? Det är för fan galet! Du börjar bli som Hampe. Jag fattar inte hur du orkar plugga sådär mycket, ett par timmar i veckan är det mesta jag orkar med.” Danne lät besviken och frustrerad. Vilket antagligen var fallet.
  ”Till skillnad från dig så har jag ju faktiskt möjlighet att lära mig nya saker”, flinade han till svar och drog sig ur skåpet. Max och Hanna hade gått förbi för evigheter sedan och antagligen stirrat sig galna på hans ryggtavla i ett försök att få honom att vända sig om.
  ”Äh, håll käften.” Danne blängde på honom, snarstucken som alltid.
  Bastian slängde en blick längs korridoren och såg Max som precis vände sig om och tittade på honom, på väg in i sitt klassrum. Pandapojken höjde handen i en tveksam hälsning, men när Bastian höjde sin egen för att besvara hälsningen följde Danne hans blick och han låtsades dra handen genom håret samtidigt som blicken vändes åt ett annat håll.



Jag planerar att ge er något mer imorgon. Antagligen något mer intressant och förhoppningsvis lite mer Basse och Max.


OBS! Jag råkade missa en bit, som jag tror ger er något mer. Det är de sista raderna, som ni säkert själva märker om ni har läst en gång tidigare och inte såg dem då.