Vi vill varna känsliga för en del barnförbjudet i detta kapitel. Vill du inte läsa - läs inte!

Allt kändes åt helvete. Svenskbetyget var sumpat. De hade inte kommit någonstans och alla fyra började få panik för att ingenting verkade fungera, eller gå rätt.
  Bastian suckade och hasade framåt på stolen så att han nästan åkte av den. Sarah och Therese var på väg tillbaka från stan – de skulle filma kärlekspar. Han visste inte riktigt vad han skulle vänta sig.
  Visst, Sarah hade mer hjärna än vad man trodde (i och för sig sa det inte så mycket) och kanske skulle kunna reda ut saker och ting, men Therese visste knappt vad fram och bak på en cykel var, riktigt hur hon skulle kunna identifiera ett kärlekspar om de inte stod och hånglade upp varandra framför henne hade han ingen aning om.
  ”Vi måste jobba jättemycket med det här i helgen”, suckade Hampe och kryssade över det han hade skrivit i blocket som låg framför honom på bänken.
  Det var bara de två i klassrummet. De andra grupperna hade slutat tidigare eller gett sig ut på uppdrag, själva satt de där och skulle skriva en inledningstext till rapporten som hörde till, men kom ingenvart. I och för sig var det mest Hampe som skrev och Bastian som suckade och dissade alla förslag.
  ”Palla jobba i helgen, vi har träning då, och du har match”, muttrade han och petade med skon på ett kvarglömt suddgummi som låg på golvet.
  ”Du har väl också match?” Hampe höjde ögonbrynen en aning och gav honom den där röntgenblicken som fick honom att känna sig som om varenda tanke i skallen blev bedömd.
  ”Ofta. Jag har fått spela tio minuter de senaste matcherna, resten av tiden har jag nött bänken. Farsan tycker att jag ska byta lag…” Bastian gjorde en grimas och försökte dölja hur dåligt han egentligen mådde över att inte längre räknas som bäst, genom att verka lagom irriterad över att inte få spela. Visst var han arg på Falkh för att han inte fick en andra chans, men mest arg var han på sig själv för att han hade blivit tvungen att få en andra chans. Hade han inte sumpat den där matchen hade han fortfarande stått i startelvan och blivit dyrkad av sina medspelare. Nu var det Torkel som slet som ett djur där ute, klantade sig mer än han lyckades men ändå fick behålla sin plats. Det var jävligt orättvist.
  ”Jag tror att du kommer få din chans snart. Vad jag har hört så är Falkh ganska trött på att Torkel gör mer fel än rätt på planen, senast efter förra matchen hade han fått sig en utskällning och en varning om att bli petad från elvan snart. Alla vet att du är bättre, till och med Torkel vet det. Du vet det.” Hampe gav honom en klapp på axeln och log så att ena kinden fick en skrattgrop. ”Dessutom behöver vi dig, vi har ingen vass framåt längre. Det är bara du som kan skapa chanser av ingenting.”
  Bastian fnös över de något överdrivna försöken att muntra upp, men å andra sidan hade Hampe faktiskt rätt och det var faktiskt mer tur än skicklighet som hade gjort att de vunnit de senaste matcherna.
  ”Äh, jag vet inte, men jag vägrar byta lag i alla fall.” Han ryckte på axlarna och spottade tuggummit han hade haft i munnen mot papperskorgen som stod en bit bort. Det studsade mot kanten och landade på golvet.
  ”Onödigt.” Hampus gav honom en sådan där blick som tydligt sa: var du tvungen eller?, men sa inte åt honom att plocka upp tuggummit efter sig. ”Så sjukt segt att vi tränar nästan varje dag, man hinner inte ha ett liv utanför. Speciellt inte med allt skolarbete. Har du gjort den där budgeten till ekonomin?”
  ”Nää.” Bastian skakade på huvudet. ”Började med den igår, men tänkte göra klart den idag. Fast jag tycker inte att den verkar så svår, den här skiten är värre.” Han nickade mot blocket som låg framför Hampe. ”Jag har inte träffat Max på evigheter, man känner sig taskig när han ringer och så ser man inte det förrän skitsent när han redan sover, eller så tänker man att man ska ringa upp så fort man gjort klart det där mattetalet, men glömmer bort det och kommer på det dagen efter, eller nåt.” Han hade faktiskt dåligt samvete för att han inte hade någon tid över till Max för tillfället. Allt pluggande tog ut sin rätt och så var det ju den där träningen fem dagar i veckan, plus match, plus skolidrott och att han aldrig verkade bli frisk från den förbannade förkylningen. Han hade både feber och ont i halsen, ibland om vartannat, men näsan hade som tur var slutat rinna. Maxen kände sig säkert bortglömd. Han blev arg på sig själv och kände sig elak, vilket det var få andra människor som fick honom att känna sig. Hade det varit någon annan hade han bara skitit totalt i dem och tyckt att de fick skylla sig själva om de inte förstod att han hade bättre saker för sig.
  Egentligen fanns det väl inget bättre att göra än att vara med Max, men så fanns det alla plikter som han var tvungen att göra och även om han ibland önskade att han kunde, så gick det inte att strunta i fotbollen. Det var faktiskt det enda han ville göra med livet.
  Dessutom hade han och Max stannat upp sådär igen i förhållandet. Handen gick an, inget annat, och han ville inte pressa grabben till att göra mer än han egentligen ville, samtidigt så var det frustrerande. Speciellt när Max tog i honom sådär och ibland inte verkade veta riktigt vad han gjorde, men på något vis lyckades ändå. Då var det som om han bara ville ta tag om det där svartrufsiga huvudet och pressa det neråt.
  Han kände en ofrivillig ryckning i kuken och insåg att det var dags att återvända till verkligheten om han inte ville ha ett praktproblem i skolan.
  ”Mm, vet hur det känns.” Hampe bet sig i underläppen och såg ut som om han ville berätta något. Bastian reflekterade över vad han hade sagt igen och hajade till.
  ”Woah, vänta nu, vem är du tillsammans med?”
  Hampe smålog lite och Bastian upptäckte precis hur stjärnögd hans brunlockige polare såg ut.
  ”Äh… vi är inte tillsammans, vi bara dejtar än så länge…” De safirblå ögonen undvek noga all eventuell ögonkontakt och Bastian ville flina stort, men höll tillbaka.
  ”Oh please, vem är det?”
  ”Alicia heter hon…”
  ”Går hon här på skolan?”
  ”Nej, hon läser Samhäll på Jensen Norra.” Hampus hade börjat måla krumelurer på pappret framför sig och var fortfarande noga med att inte se upp för att skapa eventuell ögonkontakt.
  ”Åh fan, men då är hon yngre än oss?”
  ”Nej, hon kommer från Örebro, flyttade hit i vintras.”
  ”Är hon snygg?” Den obligatoriska frågan. Hampe skulle antagligen misstänkt att han var hög om han inte hade frågat just den.
  ”Ja, det är klart, vad trodde du?” Ett litet flin fick han åtminstone från gulleponken som fortsatte måla krumelurer.
  ”Jag vet väl inte? Du skiter ju i alla andra tjejer på den här skolan, så jag började tro att du tände på elefanter eller aliens eller något.” Han duckade för suddgummit som kom flygande och skrattade till. Hampe var alltid så hemlig när det kom till sådant här, eller, han upptäckte precis att det var så det låg till. Det var som att dyrka upp ett lås varje gång man skulle få reda på minsta lilla.
  ”Hur träffades ni då?” Det var den mest intressanta frågan. Och den fråga han själv hatade att han skulle behöva förklara någon gång när någon frågade hur han och Max hade träffats, hur pinsamt fick det bli?
  ”Skolmässan, de hade båset bredvid oss. Hon hade glömt en penna, så hon fick låna min.” Var det en generad Hampe som satt framför honom?
  ”Naaaaaw”, utbrast han tillgjort, som alla i publiken gjorde på Oprah och Rachel Ray när något snuttigt just hade ägt rum. ”Kärlek på skolmässan, huur gulligt får det bli?”
  ”Glöm att jag berättar något för dig i fortsättningen.” Hampus smålog lite och började kryssa över sina krumelurer igen.
  De hoppade till båda två när salsdörren slets upp och Sarah och Therese uppenbarade sig i dörrhålet.
  ”Sådär, nu har vi filmat flera stycken!” Therese såg ut som om hon precis räddat världen och drog handen genom det bruna håret. Sarah såg däremot något mer stressad ut, eftersom hon antagligen hade insett att de hade ännu mer jobb framför sig, och sträckte fram filmkameran.
  ”Jag vet inte hur många vi behöver, men det kanske är lika bra att vi börjar med det vi har, så att vi i alla fall har något att lämna in om vi helt plötsligt blir sjuka allihop på en gång eller sådär.” Hon räckte kabeln som skulle koppla kameran till salens teve till Bastian som spolade tillbaka filmen medan han letade efter rätt uttag på videoapparaten. Han var inte direkt en van kamera-tevekopplare.
  ”Mm precis, får vi mer tid över sen kan vi filma några till.” Hampe nickade och lutade sig tillbaka i stolen när Bastian tryckte på play.
  Det första paret som filmades gick längs vattnet och killen höll sin arm över tjejens axlar med ena handen över hennes bröst.
  ”Eeww, tuttgreppet!” frustade Bastian och grimaserade. ”Han tror typ att hon är hans egendom och har uppenbarligen ingen känsla för vad hon tycker är trevligt och inte, med tanke på hur glad hans tjej ser ut.”
  Hampe skrattade till och Sarah såg nervärderande ut.
  ”Han verkar verkligen inte veta vad som är okej och inte. Hade det varit handen mot rumpan, visst, men brösten?! Aldrig.”
  Hampe skrev ner allt de kastade ur sig och så fortsatte de med nästa par som var totalt ointressanta och såg ut som vilket nykärt par som helst med den där mesiga handhållningen och småpussandet. Egentligen var han väl mest avundssjuk för att han själv inte kunde hålla på sådär med Max. Ute bland folk gällde det att se ut som vilket omaka kompispar som helst, men det var hans eget val och hur surt det än kändes ibland så var det enda alternativet just nu.
  Så kom det ett nytt par som fick honom att reagera. Han kände alltför väl igen det där svarta rufset, de smala benen och den något ihopkrupna kroppshållningen. Trots att det var filmat bakifrån så såg han tydligt att det var Max. Och bredvid gick den där sura rödtotten.
  Hampe gav honom en snabb blick när han också upptäckte vem det var som Therese och Sarah faktiskt filmat.
  ”Jag tror inte att de är tillsammans…”, sa han och försökte rädda hela situationen.
  Bastian själv däremot kände mest att han ville kuta ut därifrån. Hur skulle han kunna sitta och analysera ett par som inte ens var ett par, där ena parten var tillsammans med honom själv. Han stirrade stint mot filmen och såg hur Max och Malin knuffade lite på varandra och hur de såg ut att prata om något allvarligt.
  I sitt stilla sinne var han glad över att Sarah och Therese inte hade gått närmare än vad de gjorde eftersom han själv antagligen var ett av deras samtalsämnen.
  ”Det syns väl tydligt att de är! De ser ut som nykära omogna ungar när de går och knuffar på varandra sådär.” Therese såg överlägsen ut, som hon alltid gjorde när esteterna kom på tal. Visserligen kunde han förstå det nu, med tanke på hur det där rödhåriga surhuvudet såg ut med tights som hade ett grönt och ett rosa ben, en trasig tyllkjol och orange linne. Hon såg helt enkelt förskräcklig ut. Men Max såg ut som vanligt med nerhasade stuprör och en hoodtröja. Plötsligt kände han hur mycket han faktiskt längtade efter det där mjuka håret och den smala kroppen, de mjuka godispussarna och Max skratt.
  ”Nej, de är inte tillsammans”, muttrade han och hoppades att han bara lät irriterad över att Therese var trögfattad och inte såg det som hon borde ha sett, och inte att han var otroligt svartsjuk över att omvärlden uppfattade Malin och Max som ett par.
  ”Hur vet du det?” fräste Therese som blivit irriterad på att både han och Hampe sa emot henne. Hon hade dragit ihop ögonbrynen och de bruna ögonen blängde surt.
  Han kom på sig själv med att tycka att hon egentligen inte alls var speciellt snygg.
  ”För de går här på skolan”, svarade han precis lika irriterat.
  ”Och bara för att de går här på skolan så kan de inte vara tillsammans eller?!”
  Hampe såg orolig ut, som om han faktiskt var rädd att Bastian skulle avslöja det som han egentligen borde ha berättat för länge sedan.
  ”I så fall kanske vi skulle ha sett det?!” Han började bli sur på riktigt. Det irriterade honom mer än han egentligen ville erkänna att någon trodde att Max tillhörde någon annan än honom själv, speciellt nu när de knappt hade tid att träffas. Då kändes det nästan som ett hot mot deras förhållande, som om Max kanske tyckte att Malin var bättre än honom bara för att hon faktiskt hörde av sig och hade tid att träffas.
  ”Vi håller ju knappt ens till i deras del av skolan, varför skulle vi ha sett det?” Therese kände sig smart för en gångs skull. Det syntes på hennes högdragna leende och han blev arg. Mest för att hon faktiskt hade helt rätt i det hon sade och att det för några månader sedan säkert kunde ha varit han som hade sagt det.
  ”Han är ju bög, din idiot! Fan vad trött jag blir på såna som du, som det aldrig går in ett jävla dugg i huvudet på. Han är ju BÖG, det syns ju för fan lång väg. Hora!”
  Sedan gick han. Hej, överreaktion, liksom. Det verkade säkert inte alls konstigt eller misstänkt att han reagerade så på att Therese och Sarah hade filmat ett några som han annars säkert skulle räknat som ett par, om det inte var för att den ena av dem faktiskt var hans pojkvän.
  Hans pojkvän.
  Det passade liksom inte in. Fastän det kändes så rätt.
  Han slog igen skåpet med jackan över armen när han hörde klappret av klackar eka mot golvet i den tomma korridoren.
  ”Basse!” 
  Sarah.
  Han orkade inte prata eftersom han visste att hon skulle undra. I ett fånigt försök att låtsas som om han inte hörde började han gå, men en hand på axeln talade om att hon hade hunnit i fatt.
  Förhöret påbörjat femton fyrtiosex.
”Kan vi göra sällskap hem?”
  Det var något i hennes blick som gjorde honom nyfiken. Något mjukt som han aldrig hade sett där förut. Han nickade och väntade medan hon tog sin jacka och väska ur skåpet.
  Det ljusa håret såg sådär lagom friserat ut när hon la det över ena axeln och sedan lade hon armen under hans. Ända ut på skolgården var det helt tyst mellan dem. Fast på sätt och vis var det en skön tystnad som fick honom att lugna ner sig lite, känna sig trygg igen.
  ”Du borde ha sagt någonting”, sa hon sedan en aning förebrående.
  Först tänkte han låtsas som om han inte alls förstod vad hon pratade om och sedan låta henne tro att hon hade fel, men sedan insåg han att det var för sent för det nu. Sarah var inte så dum som hon såg ut.
  ”Det går ju inte”, svarade han tyst och kände sig för första gången liten och utelämnad i hennes närvaro. Hon kunde göra vad hon ville med honom nu. Stampa på honom och låta alla få reda på hur det egentligen låg till.
  ”Hampus vet ju.” Fortfarande förebrående.
  ”Berättade han?” Han ville bli arg på den där brunlockiga idiotsöta och alltid lika sanningsenliga människan som han tillslut vågat berätta allt för.
  ”Nej, men jag såg att han visste.” Sarah kramade till lite om hans arm och han såg upp. Plötsligt kände han igen den Sarah som han hade haft sällskap med till skolan i vintras, som hade gjort ett försök att öppna sig för honom. Då hade han knuffat bort det. Nu behövde han det.
  ”Det är bara svårt, liksom. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så, det bara hände, typ. Och det är ju ingenting jag bara kan berätta för alla, för de flesta jag umgås med skulle freaka direkt.” Han rynkade pannan och såg ner i marken. På gräset som växte längs trottoarkanten och på smågruset som ännu inte blivit bortsopat efter vintern.
  ”Ja, det är klart…”, svarade hon dröjande och lät samtidigt så lugn att han kände sig trygg. Hon hade inte stampat på honom, snarare lyft upp honom och lagt honom där han var i säkerhet.
  ”Men jag skulle inte ha gjort det”, sa hon sedan. ”Jag har ju sett att det har hänt någonting med dig på senaste tiden. Du är gladare nu, glad på riktigt, du vet. Jag tror att du behöver det här, för din egen skull. Någon som tar ner dig på jorden lite.” Hon log och blicken var sådär mjuk igen, som när Max såg på Hugo, eller Max mamma betraktade sina söner.
  Han log lite tillbaka och innan han kunde hindra sig själv började alla ord och meningar om hur han och Max träffades och hur det hela började spottas ut ur munnen på honom, lite rörigt och huller om buller. Och hon lyssnade, hela tiden.
  ”Det känns som att jag har hittat någon nu, som jag tycker om, du vet.” Han ryckte på axlarna och tryckte ner händerna i jackfickorna.
  ”Har du aldrig varit kär förut?” Hon sa den så enkelt, samtidigt kändes det som den svåraste frågan hittills.
  ”Inte såhär, i alla fall.” Tveksamt skavde han pärlan i tungan mot tänderna och tänkte över Sophie, Felicia och Amanda som var de enda han ens hade haft något som kunde kallas förhållande med. Om man bortsåg från polygamirelationerna han hade haft i låg- och mellanstadiet.
  Hon log stort mot honom. Alla tänderna syntes. Det såg inte oäkta ut som på alla klassfoton, snarare som att hon verkligen menade det.
  ”Hoppas det håller i sig, det är du värd.” Hon gav honom en kindpuss och skyndade sig över övergångsstället. Först förstod han inte riktigt vad hon höll på med, men sedan insåg han att de hade kommit till platsen där hon var tvungen att vika av för att komma hem, och inte någon annanstans.
  Och nu hade han bara ett ton läxor kvar att göra, och antagligen en ursäkt att skicka iväg till Therese via SMS. En personlig var hon inte värd.

Bastian kastade träningsväskan över axeln och skyndade sig så gott han kunde utan att bli svettig och börja lukta illa.
  Max väntade säkert på honom redan och han var inte ens halvvägs till plattan. De skulle ses idag, för första gången på evigheter och han höll redan på att svika.
  Jävla fan.
  Han var arg på sig själv för hur många gånger han hade gjort Max besviken eller helt enkelt, hemskt nog, glömt bort honom mellan alla läxor och träningar. Det tog betydligt mer tid att ha ett förhållande än vad han först hade trott. Speciellt vårterminen i trean och med alla träningar inför säsongens viktigaste matcher. Hela hans framtid stod faktiskt på spel.
  Telefonen började vibrera i fickan när han gjorde sin väg över Sergels torg och han lät antagligen en aning irriterad när han svarade. Det hade tagit längre tid i skolan än vad han hade räknat med. Lärare som ville prata extra om ett betyg, eller som gnällde över någon bok de inte fått tillbaka.
  Max såg osäker ut, ungefär som Bastian kände sig. Hur betedde man sig såhär bland folk, egentligen? Pussar och kyssar var uteslutet, men värmen spred sig i magen när Max tog mod till sig och kramade honom. Det kändes skönt att hålla om den där tunna kroppen igen, även om det bara var för en kort stund. Han hade saknat Max mer än han vågade erkänna för sig själv.
  Pratstunden på Donken blev inte lika rolig som han hade tänkt sig. Allt tjat om hur dåligt han verkade må gjorde honom irriterad. Det räckte med att Hampus höll på hela tiden och nu skulle Max förstöra deras första stund på länge, med samma tjat.
  Det verkade inte gå fram att han behövde satsa på fotbollen nu, att det var hans chans att lyckas och bli någon. Max malde bara på om att han verkade ha tid för allt annat utom honom.
  Visserligen kanske det var en aning sant, men inte helt och hållet. Det var bara det att vissa saker kunde han inte prioritera bort, typ som skolarbetet.
  Å andra sidan kanske det inte var helt schysst att prioritera bort Max heller. Fan.
  Max satt där och såg ut som en ledsen chihuahuavalp och det var hans fel. För att han var ett ass utan samvete.
  ”Viktigare än att vi ska kunna ses över huvud taget?”
  De silvergrå ögonen talade om att Max hade stålsatt sig till tänderna för att inte bryta ihop.
  ”Du vill inte ens se mig i skolan.”
  En knytnäve i ansiktet.
  ”Du vet att det där inte är sant”, sa han tyst. Men det var sant. Det var så jävla sant. Max hade gått förbi och Danne hade bett honom snacka skit om den där förbannade Malin, och han hade gjort det. Hade låtsats som att Max inte gick förbi där, som att han inte såg honom, fastän han visst hade gjort det.
  Vid flera andra tillfällen hade han dykt in i skåpet när Max hade vandrat förbi i ett försök att se ut som att han var för upptagen för att märka att hans egen pojkvän struttade förbi alldeles bakom honom. Men han märkte det. Kände värmen, kände lukten. Vissa gånger hade han bara velat vända sig om och dra Max till sig, men han vågade aldrig.
  Vad alla andra tyckte var lite för mycket värt. Och han var en idiot som visste om det, och ändå inte gjorde något åt det.
  Mobilen kallade till avrättning och han ville kasta den i närmaste soptunna för årets sämsta timing.
  Displayen avslöjade att det var Danne som satt i andra änden, precis som han hade snackat om under sista lektionen, det var något viktigt han skulle meddela.
  ”Maxen, jag måste verkligen ta det här samtalet.”
  Och fastän han egentligen inte ville, så lät han  ännu en gång Danne slita bort honom från den som han egentligen värderade så mycket högre än alla andra.
  Han försökte i alla fall intala sig att han gjorde det.
  Dannes revolutionerande anfallsteorier var inte så revolutionerande som han verkade tro. Egentligen var det bara samma skit som man kunde se på teve under vilken match som helst, bara att Danne bytt ut namnen Henry, Rooney, Zlatan, Ronaldinho och alla de andra superspelarna, mot deras egna.
  Och där satt han och försökte vara trevlig när Max satt mitt emot och sörplade sin Cola till uttorkning. Han såg ut som att han ville försvinna från jordens yta där han satt och stirrade på mobilen och suckade ett antal gånger.
  Plötsligt reste han sig med en tafatt vinkning och började gå sin väg.
  Bastian fick panik.
  ”Men va fan, M…” Sedan kom han på sig själv med att hindra sig från att säga Max namn, eftersom han då skulle avslöja sig för Danne. Istället satt han tafatt och såg hur Max gick förbi utanför fönstret, hur deras blickar möttes medan Danne fortfarande snackade skit i hans öra. Han såg att Max var nära att börja gråta och vände sig skamset bort i hopp om att det kanske bara var en synvilla som skulle försvinna så fort han såg åt andra hållet.
  Och visst. När han vände sig om igen, några sekunder senare, var Max borta.
  Men inuti gjorde det fortfarande ont.
  ”Seriöst Danne, jag skiter i vad du har kommit på och inte. Du får snacka med Falkh om det där säger jag.” Sedan la han på i ett fånigt försök att intala sig att Max kanske hade telepatiska förmågor och visst hörde hur han snäste av sin så kallade vän, för hans skull.
  Helvete. Han måste gottgöra Max.
  Big time.

Han stirrade upp i taket och kände hur slut han var.
  Förkylningen gjorde säkert sitt, men upplevelsen han nyss haft vägde tyngre. Max hade äntligen tagit ett steg till i deras förhållande och själv kände han sig näst intill euforisk över en avsugning.
  Han suckade och insåg plötsligt att han var naken. Ett svagt knappande borta i hörnet talade om för honom att Max hade lagt beslag på hans dator. Några minuter låg han och såg på hur Max smålog för sig själv i skenet från datorn, knappade på tangenterna och omedvetet rufsade till håret.
  Hans egen Max.
  Han kände fortfarande lukten från pandapojken på sin hud och andades girigt in lukten.
  Nyfikenheten tog överhanden när Max gång på gång fnissade till och tryckte in snabba svar på tangenterna. Eller…han var nog mer svartsjuk än nyfiken på vem, förutom han själv, som kunde locka fram de där skratten.
  Snabbt drog han på sig mjukisbyxorna och smög sig fram bakom Max.
  ”Vad gör du för något?”
  Max hoppade till och han smålog lite för sig själv. Alltid lika harig.
  De silvergrå ögonen granskade honom uppifrån och ner, och den rosa nyansen som kinderna antog avslöjade alltför väl att de gillade vad de såg.
  ”Sitter och pratar med en bara, ingen speciell.”
  Ingen speciell.
  Han stal en puss från Max leende läppar. Mest för att de såg så inbjudande ut, men lite för att hävda sin egendom.
  ”Ingen speciell?” Han tryckte näsan i det rufsiga håret och drog in Max doft som han inte kunde få nog av. ”Det låter som en väldigt tråkig människa.”
  ”Jaaa, han pratar om kadaver och plugghästar.” Max fnittrade till och Bastian kände ett litet styng av svartsjuka. ”Han tror att du har en portfölj och ser ut typ som eh, ja någon tönt.”
  Okej. Det var ganska roligt.
  ”Och det sitter du och skrattar åt va?” Han ansträngde sig för att se allvarlig och bestämd ut, men Max leende ögon och mun fick hans mask att spricka.
  Människan på andra sidan orden i Max konversationsruta kallade sig något med Sex, och bara det kändes ju ganska hotfullt. Att han sedan, helt uppenbart, råstötte på Max, gjorde inte saken bättre.
  Om det var Bastian han ville se för att känna sig överlägsen sin konkurrens, så kunde han lika gärna klippa kuken av sig själv. Någon snubbe på Internet kunde knappast slå honom på det ytliga planet. Helt ärligt var det faktiskt få i verkligheten som kunde det också.
  ”Baby, hit med munnen och se vrålhet ut. Glöm inte bort hyenan i pyjamas!” Snabbt, så att Max inte skulle hindra honom, skickade han förfrågan om videokonversation och snubben på andra sidan var inte sen att acceptera.
  Han såg ur ögonvrån hur snabbmeddelandena smattrade i konversationsrutan, men ägnade sig helt och hållet åt Max. Och åt att se ouppnåelig ut.
  Tröttheten var som bortblåst när kåtheten tog överhanden. Hjärnan slutade väl fungera när blodet försvann någon annanstans.
  Han drog bort Max till sängen, ville betala tillbaka det han precis fått.
  ”Jag hade tänkt ta dig till himlen ikväll.”
  Visst. Cheesy. Whatever.
  Max log, sedan stelnade leendet till.
  ”Nej, camen!”
  Att få suga av Max inför publik var väl inte direkt något han föredrog och de skyndade de få stegen tillbaka till datorn för att avbryta camvisningen.
  Han hade alldeles glömt bort att det fanns en ruta för den andra personens webcam och när hans blick föll på datorskärmen fick han en klump i halsen.
  Killen var snygg. Inte lika snygg som han själv, men helt klart snygg. Och mer Max typ med dreadlocks och konstiga kläder. I munnen hade han något som inte var en vanlig cigarett, men det visste nog inte Max, och de där mörka ögonen verkade möta hans några sekunder innan han tryckte ner rutan och videokonversationen avbröts.
  Illamåendet spred sig i magtrakten.
  Okej, om det hade varit Sebastian Eksjö for real. Då hade han antagligen bara skrattat och gillat tanken på att han hade något som andra också ville ha. Speciellt när dessa andra var några som aldrig skulle kunna stjäla Max ifrån honom.
  Men den här snubben…vad brukade den där och Max prata om egentligen? Deras förhållande? Alla gånger Bastian svek, var en skithög, alla gånger han inte gjorde sig förtjänt av att ha Max?
  ”Bastian.” En mjuk röst drog honom tillbaka ur sina funderingar och han såg upp. Silvergrå ögon mötte hans blick och Max långa fingrar smekte håret ur hans panna.
  ”Är det något fel?”
  Det fanns inte en chans att han tänkte erkänna att han var grymt svartsjuk. Inte en på hundra miljoner.
  ”Jag är lite trött bara. Och hungrig.” Det var åtminstone inte helt osant. Trött var han nästan hela tiden, kändes det som, och hungrig var han definitivt.
  ”Ska vi äta lite?” Max gav honom en mjuk puss och tog honom i handen, ut till köket och energipåfyllningen.
  ”Förlåt. Jag orkar bara inte…du vet.” Det var i alla fall en lögn. För orka, det gjorde han definitivt. Men svartsjukan och den andra snubbens face i rutan hade gjort honom helt avtänd.
  ”Det är ingen fara. Jag vet ju att du har feber.” Max log förstående, sådär som han själv aldrig gjorde när det var Max som backade ur.
  Det var kanske därför hjärtat bultade extra hårt just för honom, för att han var allt som Bastian inte var.

”Bastian!”
  Han sköt matteboken ifrån sig med en suck när morsan envist började knacka på dörren. Att ignorera hade alltid fungerat förut när han ville vara ifred, men nu gav hon sig inte.
  Irriterat hasade han sig bort till dörren i sina mjukisbyxor och låste upp. Morsan såg sådär målmedveten och beslutsam ut. Antagligen hade hon precis kommit hem från jobbet, med tanke på den strama frisyren och klädseln.
  ”Pappa och jag åker bort till Rom nästa helg. Affärsresa, som du säkert förstår. Det blir en förlängd weekend och jag funderade över om du vill följa med? En paus från skolarbetet vore nog bra för dig, du har sett så sliten ut på sistone.”
  ”Eh…va?” Han hade ingen aning om vad han skulle svara, eller hur han skulle reagera. Var det inte hon som alltid sa att han borde plugga hårdare? Och nu bjöd hon med honom till Rom för att han behövde en paus från skolarbetet?!
  ”Det vore väl skönt?” Hon log uppmuntrande mot honom samtidigt som hon bläddrade bland sedlarna i plånboken och sorterade om kreditkorten.
  ”En helg ensam med dig och farsan?” Hon verkade höra på hans ton att det inte var ett speciellt lockande erbjudande och lade ifrån sig plånboken igen.
  ”Pappa och jag kommer nog jobba mest hela tiden. Du kanske vill ta med en kompis? Eller Sarah?”
  ”Hmm…kanske.” Att ta med Sarah kändes inte så lockande, speciellt inte eftersom morsan trodde att de var ett par och skulle göra sådant som par gjorde mest. Å andra sidan skulle kanske Max kunna bli övertalad…
  ”Jag ska fråga några, se om det är någon som är intresserad.” Han pillade på dörrkarmen i ett försök att se relativt ointresserad ut medan hjärtat dunkade förväntansfullt i bröstet på honom. En förlängd weekend med Max hade varit det ultimata. Inga läxor, inga syskon, ingen barnpassning. Bara dem. I typ fyra dagar.
  ”Bra. Hör av dig så fort du vet.” Hon viftade med mobilen framför näsan på honom. ”Nu ska jag ner till Gunilla och fixa naglarna, du vet hur duktig hon är.”
  Nej, hur fan skulle han kunna veta det?!
”Mm, ha så kul.”
  Hon klappade honom på kinden innan hon försvann ut i hallen igen och strax därpå slog ytterdörren igen efter henne.
  Tre sekunder senare satt han med telefonen i handen och hörde hur signalerna gick fram.
  ”Max.”
  Den ljusa rösten i andra änden fick hjärtat att bulta till lite extra hårt.
  ”Hej. Det är jag.” Oroligt tuggade han på tummens nagelband och bad till gud om att Max skulle gå att övertala.
  ”Hej!” Grabben lät alltid så glad när han ringde och han log lite för sig själv.
  ”Jag tänkte fråga…om du ville hänga med till Italien? Rom, närmare bestämt.”
  Han kunde till och med höra Max chock och förvirring.
  ”Rom?” andades rösten i andra änden. ”Varför då?”
  Bastian tvekade ett ögonblick. Han misstänkte starkt att Max skulle bli skräckslagen om han berättade att det var morsans idé, men å andra sidan fanns det inte många andra svar på den frågan. Han kunde ju inte gärna släpa med sig Max och sedan på flygplatsen trolla fram morsan och farsan med orden: förresten! Morsan och farsan hängde på, det blir väl kul?!
  ”Det var morsan som undrade.” Han bet sig i läppen och höll andan.
  ”Vadå? Om jag ville följa med?” Max lät förvirrad. Visserligen var det helt förståeligt med tanke på att grabben hade hört ett antal mindre smickrande historier om Godzillamorsan.
  ”Nja…” Han tvekade. ”Hon undrade om jag ville ta med en kompis.” Det kändes fegt och elakt att han inte hade sagt som det var till morsan när hon frågade, men vad skulle han göra?
  ”Blir det inte jobbigt om vi ska låtsas som ingenting hela resan?”
  Fan. Max hade redan bestämt sig för att säga nej. Han skulle behöva använda sig av extrem övertalning. Go for the soft spots!
”De ska jobba hela tiden i princip, vi kommer inte ens behöva bry oss om dem. Jag tänkte bara att det vore skönt att få komma iväg en stund, du och jag liksom. Ingen träning eller skola. Bara vi.”
  Shit vad poetisk han lät. Han visste att Max tyckte att det var jobbigt med alla hans träningar och det evinnerliga pluggandet, just därför hade han valt att använda det som argument.”
  ”Ja, det är klart…” Max hade mjuknad, men sedan suckade han uppgivet och lade till med en knappt hörbar röst: ”men jag har inte råd.”
  ”Äh, morsan och farsan betalar.” Ibland var det skönt att vara bortskämd.
  ”Men vi måste ju äta och så, där nere, eller hur?”
  ”Jag bjuder dig, såklart.” Han försökte febrilt komma på hur han skulle kunna övertala Max på den punkten.
  ”Sluta! Jag tänker inte leva på dig.”
  Einsteinidé.
”Det kan bli din födelsedagspresent? Du fyller ju år om ett tag, så det kan bli i förskott liksom.”
  Max suckade. Kapitulerade.
  ”Okej då. Men bara för att jag saknar dig, din gris.” Han fnissade till och Bastian fick pirr i magen.
  ”Jag saknar dig också, kyckling. Nästa helg, torsdag till söndag, uppfattat?”
  ”Yes, sir.”
  ”Sluta, du ger mig snuskiga fantasier.” Han flinade för sig själv.
  ”Äh, håll tyst”, fnissade Max.
  ”Pusshej.”
  ”Pusspuss.”
  Han slängde sig raklång över sängen med telefonen kvar i handen. Han knappade in ett textmeddelande till morsan och ljög samtidigt ihop en historia om att han och Sarah gjort slut (för hur kunde man göra slut om man aldrig varit tillsammans?) för att helgen inte skulle bli förstörd av ett idiotiskt uttalande från hennes sida.

Han satt med Sarah och Hampus på Espresso House och drog in dofterna från kaffebönor, te och varm choklad. Latten med vaniljsmak värmde honom skönt inifrån där de satt vid ett fönsterbord och iakttog människorna som gick förbi, eller tjuvlyssnade på samtalen vid bordet intill. De sa ingenting, men tystnaden kändes trygg och lugn. De hade blivit en trio istället för bara Hampe och han. Så fort Sarah hade blivit invigd i hans kärleksliv hade det fallit sig naturligt att hon hade en given plats vid varje fikapaus och lunch.
  Sarah sörplade på sitt jordgubbste medan hon drog den grå koftan närmare runt kroppen. Håret låg som vanligt kammat över ena axeln och hon drog ideligen till sig avundssjuka blickar från diverse tjejer och mer uppskattande blickar från det motsatta könet. Precis som han själv hade hon väl blivit van, och registrerade det inte längre.
  ”Vi börjar bli klara nu, va? Med arbetet menar jag.” Hampus tog en djup klunk av det svarta kaffet i sin hand rättade till skjortan. De hade precis avslutat minst två lektioners arbete på en och en halv timme, antagligen mest för att Therese var sjuk och inte kunde uppehålla arbetet med dumma frågor.
  ”Verkar så, det finns ändå inte så mycket kvar att göra om vi inte ska överarbeta hela grejen.” Bastian snurrade koppen på fatet medan han ignorerade den uppskattande blicken från en av baristorna.
  ”Jag tror också det”, instämde Sarah och doppade tepåsen ytterliggare ett par gånger i det ångande vattnet. ”Den här helgen ska vi ju ut och göra ett par intervjuer, men tror ni att vi kommer att behöva göra något nästa helg?”
  ”Jag kan inte då.” Bastian uppfattade deras frågande blickar och tillade snabbt: ”jag är i Rom då.”
  ”I Rom?” ekade Sarah.
  ”Ja, du vet, Italiens huvudstad.” Han flinade när hon gav honom mördarblicken och suckade sådär demonstrativt.
  ”Vad ska du göra i Rom?” Hampe hällde i en skvätt mjölk i sitt kaffe och mötte hans blick över det cirkelformade bordet.
  ”Morsan och farsan ska dit och jobba, så jag och Max hängde med.” Det pirrade till sådär välbekant i magen, som det alltid gjorde när han tänkte på att han och Max skulle ha fyra dagar tillsammans utan att bli störda av någon annan.
  Hampe och Sarah såg chockade ut och stirrade lite halvt idiotiskt på honom. Han tänkte just dra till med en sådan där onödig förklaring i stil med: ja, ni vet, följa med dem i planet och spendera tid där, när Hampe insåg att han inte var en tankeläsare.
  ”Har du berättat för dem?”
  ”Nja…”, svarade han tveksamt, men bestämde sig för att vara ärlig. ”Nej, han följer med som min kompis. De ska ju ändå jobba hela tiden!” lade han snabbt till när han såg deras mörka miner. Hur lite Sarah än gillade esteter så tyckte hon inte att det var okej att han inte hade berättat för sina föräldrar om Max överhuvudtaget.
  ”Ska ni ha eget rum också, eller?” Hampe hade uppenbarligen förstått problematiken i att bara vara kompisar om han och Max skulle sova i samma säng mitt framför näsan på morsan och farsan.
  ”Ja, det är klart, vad trodde du?”
  ”Shit, vad mycket sex ni kommer ha.” Sarah suckade avundssjukt och tog en stor klunk av jordgubbsteet som fick det att lukta sommar lång väg.
  Bastian ryckte på axlarna. Max och han hade inte ens haft sex, sanning att säga så hade han inte ens fått suga av grabben. Det var knappast som att de skulle ägna helgen i Rom till att ligga svettiga och andfådda i hotellsängen.
  Även om tanken tilltalade honom.
  Hampe valde att hålla sig utanför, men lyssnade uppmärksamt.
  ”Vadå, kommer ni inte det?” Sarah hade tolkat hans axelryckning på rätt sätt och blev sådär läskigt nyfiken igen.
  ”Tror inte det”, svarade Bastian tveksamt och vred sig lite besvärat på stolen.
  ”Varför inte?”
  ”Vi har inte haft sex än.” Han såg den totala chocken i hennes ansikte och ville nästan skratta åt hennes förutfattade meningar.
  ”Är han kristen eller nåt?” undrade hon istället för att fråga ifall han hade blivit kastrerad mot sin vilja, eller något liknande.
  ”Bara för att man inte haft sex än, så behöver man väl inte ha något celibatlöfte?” Hampe såg lite irriterad ut. Antagligen hade han reagerat på att Sarah verkade anse att man var onormal eller djupt religiös ifall man inte haft sex efter tredje dejten. Å andra sidan kanske onormal och djupt religiös var samma sak i hennes huvud.
  ”Nej, men jag menar…ni har varit tillsammans i tre månader, typ?”
  Bastian nickade bekräftande.
  ”Då borde man väl kanske ha haft sex?” Hon såg på Hampe med den där blicken som sa att det borde vara självklart i allas värld.
  ”Det är väl deras ensak? Om de vill vänta så får de väl göra det.” Den brunlockiga grabben tyckte uppenbarligen att hon var dryg som inte fattade vad han menade.
  ”Men det är Basse vi pratar om! Han kan ju knappt gå en vecka utan att få abstinens!” Sarah i sin tur, verkade tycka att Hampe inte såg det viktiga med sex i ett förhållande.
  Bastian kände sig som en sportkommentator vid en speciellt spännande match.
  ”Åh, vad jag älskar när ni pratar om mig som att jag inte satt här”, sa han sarkastiskt och Sarah såg i alla fall lite ångerfull ut.
  ”Men det är ju faktiskt ganska konstigt. I alla fall när man pratar om dig.”
  Det sorgliga var att hon hade helt rätt.
  Han tog ett djupt andetag och tvekade några sekunder. Samtidigt som han inte ville hänga ut Max, så visste han att de inte skulle föra vidare det han sa.
  ”Han är liksom oskuld, och jag tror han är lite rädd för det. Att det ska göra ont och så, antar jag.” Han såg på Sarah som verkade ha mjuknat från förebrående till förstående, och på Hampe som var ett levande vad var det jag sa.
  ”Och du väntar på honom?” frågade hon och ett litet leende skymtade i den läppglansglittriga mungipan.
  ”Uppenbarligen.” Han ryckte på axlarna och försökte dölja hur stolt han blev över sig själv när hon gav ifrån sig ett överlyckligt aaawww.
  ”För mig låter det som vanligt folkvett om det är någon man är kär i, som vill vänta med sex.” Hampe var inte alls lika imponerad. Som vanligt ansåg han att det Bastian såg som en bedrift, egentligen var det självklara för alla andra människor. Förutom Sarah då, tydligen.
  ”Hur länge ska ni vara där då?” Hon låtsades inte om Hampes moralkorrekta inpass.
  ”Torsdag till söndag.”
  ”Skönt för dig att slippa trista Stockholm för Rom. Jag är så avundssjuk.”
  ”Klart du är”, flinade han och tog emot hennes mesiga slag mot överarmen. Och visst. Vem borde inte vara avundssjuk på honom när han fick åka iväg med den personen han tyckte mest om, alla kategorier, tillbringa fyra dagar i Italien och dessutom missa två skittrista dagar i skolan?
  Det skulle väl vara Hermione Granger i Harry Potter, om någon.

Max var precis lika nervös som han hade varit hela natten och morgonen, när de kom av planet i Rom.
  Först hade han varit dödligt nervös hela natten över hur morsan och farsan skulle reagera på honom. Men det hade varit helt i onödan, eftersom de (till Bastians stora lättnad) bemött honom som vilken av hans vänner som helst: morsan med tillgjord vänlighet och farsan med en kort hälsning, för att sedan återvända till mittuppslaget i sin finanstidning.
  Bastian misstänkte att deras brist på reaktion berodde på att Max hade avstått från all svart ögonpenna och dragit ner en aning på kammandet åt fel håll, så att håret bara var en aning rufsigt.
  Han hade skämts lite för hur lättad han var över Max eget beslut, men det hade nog gjort sitt för att morsan och farsan skulle lämna dem ifred resten av resan.
  Efter det hade Max varit nervös över att flyga, men också det hade han överlevt när de upptäckte att det fanns tevespel att underhålla sig med under hela resan.
  Och nu var han nervös över att vara i ett helt annat land.
  Bastian kunde känna hur han nästintill vibrerade intill honom med alla muskler på helspänn där de satt hoptryckta i en taxi på väg mot hotellet. Chauffören körde som alla italienare verkade göra mest: som en idiot.
  ”Vi kommer dö”, viskade Max skräckslaget när chauffören chansade, pressade gaspedalen, smet emellan två bussar och samtidigt körde mot rött.
  Bastian skrattade till, även fast tanken hade korsat hans tankebanor mer än en gång.
  Morsan och farsan såg däremot helt oberörda ut, där de kanade fram och tillbaka på sätena utan bälte. De kanske var vana vid det här laget.

Hotellet var femstjärnigt och låg precis ovanför Spanska trappan. Hela entréplanet såg ut som om det var utklippt ur ett slott, med stora fönster, långa röda gardiner och möbler med sidenöverdrag.
  Personalen log sådär tillgjort och stelt när de checkade in och fick nycklarna. Han var tacksam över att morsan hade varit schysst nog att ge dem ett helt eget rum.
  Grabben i de töntiga kläderna hade redan tagit med sig deras väskor upp när de ställde sig i hissen och tryckte på högsta våningen. Det var där alla de finare rummen låg.
  ”Då så, pojkar.” Morsan log mot dem när de klev ut i korridoren. ”Vi kommer åka iväg nu på direkten, men vi kanske kan ses och äta tillsammans på lördag kväll? Innan dess kommer vi nog inte hinna.”
  ”Kanske.” Bastian ryckte tvivlande på axlarna, tog emot morsans vanliga kindklapp och började gå med Max efter sig åt motsatt håll från morsan och farsan. Tur att rummen verkade ligga en bit ifrån varandra.
  Rummet var stort med ljust målade väggar och en tvåstegstrappa ner till det som skulle fungera som vardagsrum. På trägolvet stod en tresitssoffa mitt emot teveapparaten som egentligen inte var något speciellt.
  Balkongen däremot var speciell. Helväggsfönster och glasdörr ut till fuskgräset och balkongmöblerna. Till höger ledde en tvåstegstrappa upp till dubbelsängen, som egentligen var två hopskjutna enkelsängar, med en sådan där typisk, strikt, hotellbäddning.
  Max suckade till. En nöjd suck. Han kastade axelväskan på golvet där portieren redan hade ställt deras resväskor.
  ”Jag är glad att jag följde med.” Han vände sig om och Bastian förundrades över hur hela Max tycktes vara självlysande. Kanske var det solen som letade sig in genom gardinerna.
  ”Jag är också glad att du följde med.” Han tryckte näsan i Max rufs när tunna armar lindade sig runt hans hals.
  ”Jag tycker om dig”, viskade Max med ansiktet begravt i hans tröja.
  ”Jag tycker om dig också, Maxen.” Han önskade att de kunde stå sådär i en timme till och bara vara nära. Längtan till dess att skolan var över och de hade all tid i världen för varandra kändes extra stark när de stod där.
  ”Jag luktar äckligt”, sa Max plötsligt och fnissade till.
  ”Mm, skitäckligt, verkligen.” Bastian flinade och skrattade till när han fick en tunguträckning som svar. ”Gå och duscha?” föreslog han sedan.
  ”Du med?” Max kikade på honom bakom luggen och han kände hur hjärtat glömde bort ett slag.
  ”…samtidigt?” Det var lika bra att se till att förhindra eventuella missförstånd. Det sista han behövde var att få hela helgen förstörd.
  Max kinder antog samma färg som gardinerna nere på entréplanet. Han tuggade på ringen i läppen och sedan nickade han.
  ”Om du vill?”
  Om han ville? Det var klart han ville! Samtidigt skulle det vara första gången de såg varandra nakna utan att vara så kåta att de slet av varandra kläderna.
  ”Nej, det är det sista jag vill.” Han flinade och stal en puss från Max innan han började gå mot det som antagligen var badrummet.
  ”Jag ska bara ringa mamma först och säga att vi är framme”, hörde han Max säga bakom honom.
  Badrummet såg ut som ett sånt där typiskt hotellbadrum. Allt gick i vitt, utom handdukarna som var ljusblå. Det stod redan schampo, balsam och tvål i duschkabinen som lämpligt nog hade frostat glas vid de privatare områdena.
  Han hörde Max röst utanför och bestämde sig för att undvika den pinsamma avklädningsscenen med att hoppa in i duschen innan Max kom.
  Snabbt vred han på kranen för att vattnet inte skulle vara iskallt när han klev in. Annars kunde ju vissa kroppsdelar bli mindre smickrande.
  Smidigt gled han ur kläderna och tog plats under de svala duschstrålarna. Det var sådär lagom temperatur. Det varma och svettiga från taxiresan sköljdes liksom av, utan att alla utstående kroppsdelar blev till is. Eller krympte.
  Han visste inte vilket som var värst.
  Håret blev lent som silke under hans fingrar när vattnet trängde igenom det översta lagret och han sträckte sig precis efter schampot när en hand greppade överarmen. Snabbt såg han sig om över axeln. Max log skyggt mot honom, som om han var osäker på om han faktiskt var välkommen.
  ”Shit vad rädd jag blev. Jag hörde inte ens när du kom in.”
  Max log igen.
  ”Jag kan göra det där.” Han sträckte sig efter schampoflaskan och Bastian slöt ögonen när han kände hur Max kom upp bakom honom. När de långa, smala fingrarna började massera hans hårbotten kände han hur en oförberedd våg av välbehag vällde över honom. Det kändes som om han skulle kunna somna vilken minut som helst.
  ”Använder du vanligt schampo?” undrade Max plötsligt.
  ”Varför skulle jag inte?” Han hade inte styrka nog att öppna ögonen när hans huvud masserades på ett sätt som fick hans egen frisör att vilja dränka sig i hårfärgningsmedlet.
  ”Jag trodde du hade färgat håret, eller i alla fall slingat det.”
  Han fick rysningar över hela kroppen när Max tunna fingrar drogs genom hans hår från hårfästet i nacken och uppåt.
  ”Va? Nä. Det är min riktiga hårfärg.”
  ”Du är ju så ljus”, sa Max förundrat. ”Vänd på dig, vi ska skölja ur.”
  ”Skyll på morsan.” Han kom sig inte ens för att protestera eller ens känna sig generad, utan vände sig bara om.
  ”Luta huvudet bakåt.”
  Han kände Max värme mot sin kropp och visste inte riktigt om han upplevde en känslomässig orgasm när de tunna fingrarna liksom smekte ur schampot ur hans hår under vattenstrålarna. Det kändes som om Max alltför snabbt drog tillbaka sina magiska händer.
  ”Klart.”
  Bastian slog upp ögonen och mötte Max silvergrå blick.
  ”Redan?” Han gjorde sitt bästa för att se ledsen ut.
  ”Redan?! Jag har hållit på i minst en kvart.” Max fnissade till. ”Tur för dig att jag inte behövde tvätta håret, då hade du fått betala tillbaka.”
  ”Det finns väl andra sätt att betala tillbaka på.” Bastian flinade och Max blev generad igen.
  ”Kanske…”
  ”Men vi kan ta det lite senare…”

Det var varmt ute även fast det var sent på eftermiddagen. Max hade lyckats bränna sig i nacken och på armarna. I och för sig var väl inte det så konstigt med tanke på hur blek han var. En spinkig snögubbe, ungefär.
  De hade gått omkring i säkert fyra timmar utan något speciellt mål, men det fanns saker att se överallt. Italienarna verkade ha haft storhetsvansinne på statyer, fontäner och fina hus.
  Bastian kände hur Max fingrar famlade efter hans och kom på sig själv med att inte gripas av panik. Här fanns det ingen som kunde se. Eller jo, en jävla massa italienare och kanske påven, om han hade ett teleskop, men ingen som spelade någon roll.
  ”Är du hungrig?” Själv kände han hur han balanserade på svältgränsen.
  Max ryckte på axlarna och kisade mot honom för att inte bli blind av solen.
  ”Det spelar ingen roll.”
  Sedan de valt att gå ut hade de sett likadana stånd med billiga märkeskopior i form av väskor, skärp och en hel del annat, i varje gathörn. Det var som om det var samma personer som sprang mellan gatorna och slog upp sin försäljning på nya ställen. Ibland satt det någon stackars sate på gatan med en filt framför sig full av armband, solglasögon och halsband. Då och då kallade någon på polisen och de kastade ihop sin filt och kutade iväg med polisen efter sig.
  Några minuter senare var de tillbaka igen.
  Kroppen behövde bränslepåfyllning och det snart.
  Det var skönt att byta ut Stockholms regn och stress, mot lukten av avgaser och värme, blandat med kullerstensgator, ihärdigt tutande bilar och ilskna tillrop.
  Det var en annan verklighet. Utan bekymmer.
  ”Ville du äta?” Max kramade till om hans hand och han rycktes upp ur funderingarna.
  ”Ja, var vill du gå?”
  ”Det spelar ingen roll, välj du.”
  Max silvergrå irisar blev nästan genomskinliga när den neråtgående solens strålar slog rakt ner i dem.
  ”Här kanske?” Bastian nickade mot en restaurang med uteservering där det tycktes sitta många turister. Det var ett säkert kort.
  Visserligen gillade han själv att testa ny mat, men han hade ingen aning om hur det var med Max i det fallet.
  ”Okej.” Max nickade och de styrde stegen över gatan, snirklandes mellan trimmade vespor och felparkerade smart-bilar.
  Det var en ganska liten, mörk restaurang, men uteserveringen låg precis vid ett stort torg med en enorm fontän i mitten och samlingsplatsen för alla märkeskopior och olagliga gatuförsäljare, eftersom det såg ut som om alla de stött på under den fyra timmar långa promenaden hade samlats där.

Han trodde att han skulle avlida innan de fått beställa och maten stod på bordet. Att han alltid lyckades bli så jävla sur när han var hungrig. Som tur var kom hans lasagne och Max spaghetti och köttbullar innan han lät hungern gå ut över sitt stackars sällskap.
  ”Vilken tur att de hade spaghetti!” Max log strålande, ungefär som Hugo brukade göra när det var Spindelmannen på teve, och började rulla upp pastatrådarna på gaffeln.
  ”Vi är i Italien, här om någonstans borde de väl ha spaghetti?” Han flinade roat över Max lycka.
  ”Oj…jag tänkte inte på det…” Ett generat fniss och Bastian kunde inte hålla sig för skratt.
  ”Alltså, ibland kan man undra vilken planet du kommer ifrån.”
  Max räckte (som vanligt) ut tungan åt honom och stoppade gaffeln i munnen.
  ”Jag glömmer bara bort att tänka ibland”, sa han sedan. ”Alla kan ju inte vara Einstein.”
  ”Uppenbarligen inte.” Han flinade och strök luggen ur ögonen. ”Fast Einstein var inte så jävla het, så tur är väl det.”
  ”Jag tycker att ni är lite lika”, sa Max med ett leende och Bastian satte nästan halva lasagnen i halsen.
  ”Va?!”
  ”Jaa…samma frisyr nästan…”
  Han stirrade på Max.
  ”Neeej, jag skojade bara.” Max fnissade och stoppade en köttbulle i munnen.
  ”Bäst för dig det.” Han flinade igen och dolde hur lättad han var. Arvid var lik Einstein, och det var inte en komplimang. Det var aldrig en komplimang att vara lik Einstein om man inte snackade om hjärna.
  Max petade över köttbullen i kinden och såg frågande ut.
  ”Annars vad?”
  ”Annars…tänker jag hämnas på dig ikväll.” Han såg rakt in i de silvergrå ögonen och Max stirrade tillbaka. Tydligen omedveten om att han fortfarande hade köttbullen kvar i kinden.
  ”Nu tror jag att du har glömt att tänka igen, och stänga munnen.”
  Max fnissade till och svalde köttbullen hel. Conversefötterna lekte lite med hans egna en stund när de ägnade sig helhjärtat åt maten.
  I hans eget fall var det väl helmagat snarare än helhjärtat, för han tänkte mest på att fylla magen än känna hur den smakade. Det var länge sedan han hade varit så hungrig.
  ”Vet du?” Max lutade sig tillbaka och lade ifrån sig gaffeln, uppenbarligen mätt och belåten.
  ”Det gör jag säkert”, flinade han till svar.
  ”Men ååååh!” Han fick en mörk blick som svar, fast leendet i ena mungipan var alldeles för avslöjande.
  ”Nej, jag vet inte.”
  ”Jag tycker om dig”, suckade Max och klappade sig på magen.
  Bastian kunde inte låta bli att le.
  ”Jag tycker om dig också, Maxen.”
  Han såg sig om. På Rom alla andra runt dem på uteserveringen, på Fontana di Trevi som skymtade fram mellan några hus längre bort (han trodde i alla fall att det var Fontana di Trevi), på de gamla husen, på sin tomma och Max halvtomma tallrik. Kände lukten av den bästa maten han hade ätit på länge. Och så såg han på Max som vänt ansiktet upp mot kvällshimlen och blundade, fortfarande med handen på magen och tillbaka lutad i stolen. Kinderna var rödbrända och håret spretade åt alla håll.
  Och helvete vad kär han var, och…lycklig.
  Helst av allt hade han velat stanna här med Max för alltid. Då hade han inte behövt bry sig. Även om två av hans vänner visste och förstod.
  Förstod vad, egentligen? Att han hade blivit kär i en av samma kön , eller en estetbög?
  Både och, kanske.
  Han vinkade till sig kyparen och betalade. Max satt fortfarande kvar på samma sätt och en svag misstanke om att han hade somnat smög sig fram.
  ”Max? Vi ska gå nu.”
  ”Mm, okej.” Max slog upp ögonen och reste sig upp, tydligen piggare än vad man kunde trott.
  ”Var vill du gå nu?”
  ”Vet inte, hem?”
 
Att gå ”hem” tog lite längre tid än vad han hade räknat med, eftersom Max upptäckte en godisaffär som han var tvungen att handla i.
  Beroende någon?
  ”Kan vi inte kolla på teve när vi kommer hem?” undrade Max med ena armen och hela huvudet begravt i godispåsen. Hur nu det var fysiskt möjligt.
  ”Ja, det är klart.” Vad skulle de annars göra? Han var alldeles för trött för att röra på sig mer än vad han behövde, men samtidigt ville han vara nära en stund innan han somnade.
  ”Bra, för annars kommer jag nog inte orka allt godis.”
  Vart var logiken i det uttalandet? Typ på bachelorparty.
  ”Okej?”
  Det var egentligen ett under att Max inte hade ramlat och slagit ut alla framtänder, eftersom han inte ens såg upp ur påsen när de gick över en väg. Kanske hade han x-rayvision som superman, eftersom han tydligen undvek att bli överkörd och diverse andra farligheter utan problem.
  Spanska trappan var alltid som en labyrint att ta sig uppför. Där satt svenska turister, främst tjejer med blonderat hår, och åt glass i väntan på att några italienska killar skulle komma och ragga upp dem.
  Några försäljare gick omkring och låtsades ge tjejerna rosor, för att sedan kräva betalning för dem.
  Han kände blickarna från några av de blonda donnorna, typiska Sarahwannabes, men låtsades inte om dem. Just nu behövdes ingen egoboost, han hade Max alldeles bredvid sig även om han var alldeles för upptagen med att frigöra påsen från dess innehåll för att märka att även han fick en hel del blickar. Å andra sidan kunde han väl knappast bry sig mindre.
  Hotellobbyn var tom på folk när de kom in, sånär som på personalen i receptionen och portiern som hade somnat på en av sofforna i brist på saker att göra.
  Max drog ansiktet ur godispåsen när de klev in i hissen och var generös nog att bjuda honom på en mjuk puss. Han hade en halväten godisbit i handen och lite socker på läpparna.
 
Några minuter senare suckade Bastian nöjt när han satt tillbakalutad mot sänggaveln och alla kuddar de kunde hitta, med teven och någon engelsk deckare framför sig. Max satt lutad mot hans arm och bröst, ihärdigt tuggandes på godis i takt till påsens eviga prasslande eftersom handen gjorde ständiga besök i den.
  Han kände sig sådär läskigt nöjd med allt för tillfället. Det var perfekt, alltihop.
  Han, Maxen, teven, godisprasslet…

En mjuk puss väckte honom.
  Förvirrat slog han upp ögonen och fann att han låg nerbäddad och lagom avklädd i sängen. Han måste ha varit rejält trött om han inte ens märkt när Max tog av honom till kalsonger.
  Pussarna ville inte sluta och han blev yrvaket medveten om hur Max mjuka läppar mötte hans om och om igen.
  ”God morgon”, viskade pandapojken mellan pussarna.
  När tänder började nafsa i hans läppar, då han lagom förvirrat började pussa tillbaka, förstod han att det inte handlade om en Max med pussar på hjärnan.
  I takt med att hjärnan vaknade mer och mer, upptäckte han att vissa andra kroppsdelar hade vaknat före den.
  Han lät handen glida längs Max nacke och upp genom det rufsiga håret, kysste de där varma läpparna som han så väl kände igen. Max tryckte sig närmare honom när han märkte gensvaret och kyss efter kyss brände mot hans mun.
  Han kände hur pulsen ökade när långfingrade händer smekte hans bröst och mage. Tänder skrapade mot hans läppar och Max tunga mot hans egen.
  Han kysste Max hårt och kände hur kuken stretade emot kalsongernas åtstramande tyg och inte blev det bättre av att Max la benet över hans midja och lade sig över honom. Hela den tunna kroppen brände mot hans egen och han kunde inte få nog av att känna den lena huden under sina handflator och Max händer på sin egen kropp.
  Han darrade av upphetsning när kyssarna brände mot hans läppar, käke, hals, axlar och så tillbaka till läpparna igen. Flämtande tryckte han sig upp mot Max som skoningslöst lät handen glida över hans bröst och mage, ner mellan dem båda och smekte hans kuk genom kalsongerna.
  Ofrivilligt stönade han till och plötsligt blev han medveten om hur hård han var. Om hur hård Max var.
  Tänder och läppar torterade hans hals och läppar tills han varken visste ut eller in. Bestämt rullade han över Max på rygg, lät honom inse vems tur det var att ta för sig. Han kysste den svullna, halvöppna munnen och kysste, slickade, bet längs den smala halsen och över bröstet.
  Max kved till och vred sig under honom när han lät handen glida in i de alldeles för trånga kalsongerna.
  Andhämtningen kom tung och oregelbunden när hans läppar sökte sig ner över magen. Medan han krånglade Max ur kalsongerna lät han tungan fukta läpparna och såg upp på Max svettblanka ansikte och kropp.
  Han lät handen hjälpa till medan han långsamt tog in Max i munnen.
  Kvidandena och de svaga stönen fick honom att glömma bort att ta det lugnt. Istället lät hans Max kuk inta hans mun.
  Girigt tog han in mer och mer för varje gång och de allt högre stönen fick honom att leta sig ner med handen i sina egna kalsonger där hans värkande kuk tacksamt mottog hjälpen.
  Max hand letade sig in i hans hår och hjälpte hans huvud på vägen. Det flimrade för ögonen och han visste egentligen inte riktigt var han var och knappt vad han gjorde. Han hörde bara Max stön som kom allt tätare och blev högre och högre, kände hur hela Max verkade pulsera för varje gång han tog in honom så djupt han kunde i sin mun.
  ”Bastian”, kved Max och grep hårt tag i hans hår.
  Det oväntade rycket fick Max att glida ur hans mun samtidigt som hela den tunna kroppen under honom började skaka och ett högt stön undslapp det mjuka läpparna.
  Bastian hade ingen aning om var Max kom någonstans eftersom han kände den välbekanta kittlingen efter ryggraden och begravde flämtande ansiktet mot Max mage när han kom.
  Utmattad och nöjd rullade han över på sidan och kände hur tröttheten sköljde över honom. Han kände hur Max kröp tätt intill honom och lutade kinden mot hans bröst.
  Till hälften i sömnen lade han armen om honom och tänkte för en sekund att de båda två skulle ha en del konstiga bit och sugmärken lite varstans på kroppen som skulle bli svåra att bortförklara.
  Men just nu kunde han inte bry sig mindre.

On the days I can’t see your eyes
I don’t even want to, open mine
On the days I can’t see your smile
I’d rather sit and wait the while
for the days I know you’ll be near
‘cause a day without you, just isn’t fair
But the days I can hear your voice
I’m left without a choice

But to get weak in the knees
fall head over heels baby
and every other cheesy cliché
Yeah I’m swept of my feet
oh my heart skips a beat
but there’s really only one thing to say

God damn you’re beautiful
yes to me, you’re everything
to me.

I can't find the words to explain
just how much you got me going insane
when you speak to me sometimes you'll find
I stutter my words and say nevermind
cause even when you just walk by
I look around to seem occupied
cause I'm trying so hard to hide
all of these feelings inside