Kapitel

 

Måndag, måndag hatade jävla måndag.

  Morgonen verkade ha kommit alldeles för fort tillsammans med mobilens ilsket ringande alarm. Helst av allt hade han bara velat vända sig om i sängen och somna om, drömma vidare och låtsas som om det var lördag morgon och evigheter kvar till skolan började igen. Men sådan tur hade man visst aldrig.

  Redan vid frukost kände han sig illa till mods inför skoldagen, han visste precis hur det skulle vara och hur de andra skulle bete sig. Danne skulle flina upp sig som han alltid gjorde, stå där bredvid honom och vara hans bästa polare så länge de båda hade medvind. I motgång blåste den mörkögda latinograbben lätt bort till någon annan som hade flax.

  Nu gick han de antal hundra metrarna till skolan, januarikylan fryste insidan av näsborrarna och gjorde så att lungorna kändes konstigt rena. Som om de där festciggen aldrig hade rökts föregående helg eller helgen innan dess. Ljudet från stressade bilförare i morgonrusningen, motorer som skorrade och pysandet av bussdörrar som öppnades och stängdes fyllde morgonluften.

  Det klapprade bakom honom från stilettklackar mot den frusna trottoaren och någon ropade hans namn.

  Sarah.

  En blond donna på mer än hundrasjuttio centimeter och säkert åtta till med de där rundtåade, knähöga skinnpumpsen. Hon hade blivit utsedd till skolans hetaste, ja inte officiellt förstås, sådant fick inte ske på en skola med gymnasielever. Man skulle inte betygsätta folks utseenden, alla var vackra på sitt sätt.

  Ja, eller hur.

  Han stannade upp, väntade in henne där hon kom klapprande. Hon såg så världsvan ut i militärjacka och märkesjeans, lockar i håret och blå ögon inramade av lösögonfransar. Hon var snygg, inget snack om saken och med den kroppen skulle vilken gitarr som helst känna sig platt och ful.

  ”Tjena snygging”, log hon och gav honom en läppglanskletig puss på kinden.

  ”Tjena, redan uppe och går?” flinade han och torkade av kladdet med Canada Gooseärmen. Han kände sig fortfarande avdomnad efter en natts dålig sömn som låg tung över sinnena. Fasaden orkade han inte hålla upp och det blev ett endast ett halvhjärtat försök till att vara Basse och inte Bastian.

  ”Ibland måste man faktiskt komma i tid till skolan också, mina IG hägrar du vet. Fattar ändå inte varför, liksom, jag gör ju alltid själva arbetena.” Sarah höjde ögonbrynen och drog lösnagelfingrarna genom de blonda lockarna. Hon hade alltid en benägenhet att se helt urblåst ur när hon var missnöjd med någonting.

  ”Vet, de är helt besatta av det där med närvaron, fattar inte varför, de klagar ju ändå bara när vi är där.”

  Sarah skrattade högt och kastade hårsvallet över axeln, rumpan vickade i samma tempo som det taktfasta klapprandet från klackarna. Hon var väl medveten om hur snygg hon var, hur varje bilist tittade till en gång extra. Av uppskattning eller avundssjuka, kanske bådadera.

  De skulle egentligen vara det perfekta paret.

  Snygga. Rika. Sexuellt erfarna (ja, han använde faktiskt det ordet när han tänkte).

  Vad mer kunde man begära?

  ”Vad tänker du på?” avbröt Sarah hans tankar och med en snabb blinkning var han tillbaka i den gråmulna, vinterkalla verkligheten. Tillbaka till Basse och det skal till fasad som han byggt upp så länge nu men som han för tillfället inte riktigt orkade hålla uppe. Ibland var det så tungt att det halvt om halvt gled av honom.

  ”Nä, bara att det är förjävligt att det är måndag igen.” Han suckade och spottade på en lyktstolpe, efter nästa krök skulle han skymta skolan och sedan kom den bara närmre och närmre för varje steg.

  ”Måndagar är värst, kan de inte bara ta bort dem istället? Alla sitter ju ändå och sover.”

  Han nickade medhållande.

  ”Det värsta med dem är gympan, fattar inte ens varför man har den, den är ju liksom så värdelös. Ser jag tjock ut kanske?”

  Han flinade och skakade på huvudet.

  ”Precis! Varför ska jag springa runt med de andra förlorarna för då? Har inte typ en estetklass lektionen efter oss?” Sarah såg med ens en aning äcklad ut och han förstod henne. Estetarna var inget vidare, varken killarna eller tjejerna. Varenda en var väl bög, lebb eller folkskygg. Missanpassade och tillbakadragna.

  Danne och han hade många gånger spekulerat i att de kanske var utomjordingar, för man hörde dem sällan prata med någon annan än andra estetare och överhuvudtaget inte med någon från hans ”sida” av skolan.

  Party- och statusfolket.

  Sportbagen skavde en aning mot axeln och han bytte sida för att underlätta, Sarah bar bara omkring på en kasse från NK och en chic axelväska som hon nog förvarade de mer dyrbara grejerna i.

  Typ smink, hårgrejer, solglajjer och sånt.

  De pratade om festen, spriten, liggen och baksmällan. Det där vanliga dravlet som bara drogs upp för att man skulle visa att man inte förlorat gnistan, att man fortfarande var partyboy och partygirl, att det inte blivit för mycket för en.

  Njuren höll fortfarande.

  Och sperma kunde väl inte ta slut? Å andra sidan, så länge man fick upp den så hade väl inte såsen någon större betydelse, den hamnade ju ändå bara i kondomen och slängdes bort.

  Typ mord på en triljon spermier under en kväll.

  Han skämdes inte ens.

  Sarah granskade honom och verkade fundera över något, kanske för att han verkade så långt borta och inte var lika snabb i käften som han brukade. Hon kunde säkert skymta en annan sida av honom nu, den som bara dataskärmen hemma fick se annars. Det verkade som om hon tyckte om det, eller fann någon sorts tillit i det hela för i nästa sekund vände också hon personlighetsblad och visade några rader av en annan sida han aldrig ens skymtat förut.

  ”Tycker du att jag har för mycket sex?” Hon knuffade till honom i sidan med armbågen när han inte hann svara inom tre nanosekunder.

  ”Vadå? Vem har sagt det?” utbrast han en aning förvånat och såg upp från trottoaren där hans blick varit fäst de senaste metrarna och minuterarna.

  ”Nej inget, jag frågar bara. Tycker du det?” För första gången någonsin såg Sarah en aning generad ut, besvärad. Hon hoppade till och med till när en bil tutade uppskattande på henne och gav föraren fingret. Aldrig hade väl hon haft problem med att prata om sitt sexliv? Alla pratade ju om hennes sexliv.

  Hans också, för den delen.

  ”Jag har inte tänkt på det. Du har väl inte mer sex än jag…” Bastian ryckte på axlarna och hon blängde mörkt på honom.

  ”Men det är ju inte samma sak fattar du väl!” fräste hon argt och han blev lite förvirrad över hennes plötsliga humöromslag. ”Du blir kallad player och jag blir kallad hora, det är skillnad.”

  Till sin förvåning hittade han ovanligt snabbt tillbaka till sin roll som kaxigheten själv och gömde den sidan han visat bara sekunder tidigare. Bastian blev till Basse. Fasaden var med ens fulländad och den mjukare sida som morgontröttheten fört med sig var som bortblåst.

  ”Vadå, tar du betalt eller?” flinade han och knyckte på nacken för att skaka luggen ur ögonen. Det verkade som om också Sarah förstått att den sentimentala biten var över för denna gången för också hon hade hittat tillbaka till sig själv, eller sin fasad, strax därpå.

  ”Nej, då skulle ju du gå i konkurs”, bet hon av.

  ”Awh, du är alltid lika omtänksam”, flinade han och ett par sekunder senare var de båda inne på skolans område och möttes av beundrande blickar från deras efterträdare i ettan och tvåan, samt en hel del mindre smickrande ögonkast från dem som tillhörde skolans andra sida. Estetarna. Pandaansikten och grälliga färger, missmatchningar blev till matchningar och ju extremare desto bättre.

  Det hade alltid varit outtalat krig och de älskade alla att hata varandra. En gemensam fiende förde de olika grupperna samman. Precis som Hitler en gång gjort under andra världskriget, om det nu gick att jämföra sådant.

  Skolbyggnaden var fylld av sorl från elever, skratt och samtal om den gångna helgen. En del hejade på honom och han hejade tillbaka, även fast han knappt visste vad hälften av dem hette. Han skyndade upp för trapporna, hälsade på ett par polare och svängde av mot korridoren där han hade sitt skåp. Mattelektionen skulle börja om bara ett par minuter och Andersson var hård med tiderna, det var lika bra att sköta sig på hans lektioner när matte var ett av de få ämnen som Bastian fann det minsta roligt. Till skillnad från resten av hans kompisar.

  De orangea skåpen lyste som en mur av apelsiner mot honom då han gick förbi skåpnummer efter skåpnummer efter sitt eget. Femhundranittioett. Elever flyttade sig ur hans väg utan att han behövde be dem och det var inte svårt att gissa vem skolans kung var, i alla fall i dessa korridorer.

  ”Basse my man!”

  Dannes omisskännliga röst ekade genom elevsorlet och sekunderna senare kände han en tydlig dunk i ryggen tillsammans med en tung doft av parfym.

  ”Tjena”, hälsade han och slängde in sin tjocka vinterjacka i skåpet tillsammans med träningsväskan innan han rotade fram matteboken och blocket.

  ”Lever du än?” flinade Danne och lutade sig mot skåpet bredvid, hans pikétröja lyste gul mot hans lite mörkare hud och de ljusa jeansen med märkesbältet såg nya ut för de verkade en aning stela.

  Bastian ångrade nästan att han tagit sin blåvitrandiga skjorta med det vita linnet under, kanske de hade varit smartare att ta en vanlig piké istället? Det var too late för att byta om i alla fall, så varför bekymra sig.

  ”Ja fan, själv då? Nya brallor förresten?” Han stoppade ner främre delen av skjortan i jeansen så att bältet skulle synas ordentligt, det var nästan lag på det.

  ”Jorå för i helvete, det är bara fint här vettu. Och ja, det är Tiger, morsan köpte dem i helgen, vad tycks?” Danne strök de mörka lockarna ur bruna, glittrande charmörögon och bet sig i underläppen med något sneda framtänder.

  ”Snygga”, bedömde Bastian och nickade kort, han gav sitt medgivande och det var därmed okej att ha dem.

  ”Gracias.”

 

Vid lunch stötte han ihop med tjejen han ägnat lördagskvällen åt, han visste fortfarande inte vad hon hette, men hon såg mer Svensson ut än någonsin.

  ”Är inte det där din lördagsbrud, Basse?” undrade Danne med en nick mot den blonda, intetsägande personen som gick tätt förbi deras bord och såg minst sagt plågad ut av latinokillens okänsliga uttalande.

  ”Möjligt”, svarade Bastian med en axelryckning, fastän han mycket väl kom ihåg att det var hon. ”Vad fan är det hon heter?”

  ”Anna Svensson.” Hampus dök upp från ingenstans och slog sig ner vid deras bord. Han var en del av gänget, den person som egentligen var ärligast och kanske schysstast. Men han var inte lika villig att satsa på att bli skolans regering och tillhörde övre medelklassen istället för det snobbiga östermalmsområdet som resten av typerna i gruppen kom ifrån. Han kanske klädde sig i märkeskläder och hade råd med det mesta, men han hade en annan syn på sina medmänniskor och såg sig inte som förmer, till skillnad från de övriga. Han var söt, gullig som en docka med klarblå ögon och mörkbruna lockar ner i nacken och pannan. Näsan pekade svagt uppåt och munnen liksom smålog alltid, som om livet inte var så illa som alla andra påstod.

  ”Vad passande”, svarade Bastian och låtsades att han försökte hålla tillbaka ett skratt, men misslyckades med mening. Ibland var det komiskt hur personers namn passade ihop med deras utseenden och deras sätt att vara.

  Anna Svensson. Ja, det skulle inte ta lång tid att glömma bort.

  ”Vadå?” frågade Danne och såg frågande på de andra två och verkade ha stannat med gaffeln halvvägs till munnen. Potatisbiten föll tillbaka på tallriken med ett litet plaskande och brunsåsen var farligt nära att träffa hans tröja.

  ”Äh, inget”, avfärdade Bastian och ryckte på axlarna.

  ”If you say so”, muttrade Danne en aning förnärmat och letade upp potatisen igen för att stoppa den i munnen.

  ”Alltså du, hon trodde på allvar att du var intresserad av henne.” Hampus hade alltid en tendens att vidröra den punkt inom Bastian som gjorde att han fick en aning dåligt samvete, den enda som ifrågasatte det han gjorde.

  ”Skämtar du eller?” fnös han till svar och gav Anna Svensson en blick över matsalen, hon såg nerslagen ut och stirrade tomt ner i maten utan att röra vid den.

  ”Nej, för fan, hon trodde det. Hennes polare har varit taskiga hela dagen, du vet, som brudar alltid gör.” Hampus skakade deltagande på huvudet så lockarna gungade en aning medan han nickade till hälsning då ett par han kände gick förbi.

  Bastian visste precis hur brudar var, de valde att beskylla varandra istället för att stå upp för den som blivit utsatt, det var sällan killens fel när brudar bråkade om något. De valde att vara taskiga mot Anna Svensson, tjejen som fallit pladask, istället för att gå och blänga på honom som egentligen var det riktiga svinet i dramat. Tjejen kunde väl inte rå för att hon var för svag för att stå emot hans trick, som om hennes pundade polare inte skulle ha gjort samma sak, liksom.

  Anna Svensson hade säkert fått höra att hon var dum som gått på det, att Bastian Reenstierna minsann gjorde så mot alla och hur kunde hon tro att hon var speciell?

  Nästan alla brudar var så, taskiga mot varandra och inte mot den som egentligen borde beskyllas.

  I och för sig gjorde det honom detsamma, han kände varken Anna Svensson eller hennes polare, vad kunde de heta? Hanna Karlsson och Lisa Nilsson kanske? De såg likadana ut alla tre och nu hade de två sistnämnda gått ihop mot hans offer.

  Det var nästan synd om bruden.

  ”Du kanske borde be om ursäkt?” Hampus ögon borrade sig in i honom, spelade en liten trudelutt på det dåliga samvetet och fick honom nästan att ge med sig.

  ”För vadå? För att hon inte vet hur jag är eller?” muttrade Bastian till svar och hånlog.

  ”För att du har sårat hennes känslor? Du får fan lägga av med att knulla oskyldiga brudar, Basse. Kan du inte hålla dig till Sarah? Hon är ju likadan själv.”

  ”Man tröttnar så lätt på gammalt material”, svarade Bastian kallt och var glad över att Sarah inte fanns någonstans i närheten.

  ”Oooh, det där skulle inte jag tåla om jag var en hora”, fnissade Danne som tydligen var villig att kasta sig in i diskussionen igen men blev snabbt tystad av mörka blickar från de båda andra. Han höll avvärjande upp händerna: ”Okej, jag fattar, fel tillfälle.”

  ”Vi får snacka om det där sen, vi har idrott nu.” Hampus pekade på den stora klockan som satt uppe på väggen och visade att det faktiskt var dags för deras alltid lika tråkiga gympatimme.

 

Omklädningsrummet luktade gammal svett, lite mögel och ett osande moln av parfym. De sextio minuterna av obligatorisk motion hade varit lika innehållslösa som vanligt, till och med konditionsträningarna på fotbollen var roligare.

  Bastian hade precis duschat och stod med handduken om midjan då det ryckte i handtaget till det redan överbefolkade rummet. Någon idiot hade såklart låst och eftersom han själv stod närmast var det han som hade ansvaret att springa och öppna för varenda en. Snabbt sprutade han på sig lite av sin Joop Jump och ropade:

  ”JAG KOMMER!” Han skyndade mot dörren, vred om låset och stack ut huvudet (det var ju onödigt att blotta varenda killes bara bak som fanns där inne om det var någon nyfiken lärarinna med åldersnoja eller så). Där utanför stod en av de där pandaansiktena, egentligen så skulle han nog ha varit i Bastians egen längd, men han kröp ihop på ett sätt som liknade en osäker harunges och blev både mindre och smalare än han egentligen var. Det svarta håret spretade åt alla håll och silvergrå ögon stirrade på honom som om de sett en utomjording. Den söta, nästan lite feminina munnen glappade halvöppen och det verkade inte som om killen planerade att säga någonting. Han verkade inte ens vara medveten om att han i nästa stund tuggade på ringen i sin underläpp (vilket gjorde att Bastian blev medveten om att han själv skavde pärlan i tungan mot baksidan av framtänderna) och fingrade på den röda slipsen som var slarvigt knuten och hängde utanpå den svarta skjortan. Han var söt och den knappt märkbart krokiga näsan gav honom mer personlighet och gjorde honom speciell, inte som alla andra pandaansikten med likblek hy och tuperat hår.

  ”Ska du stå där hela dan eller?” frågade Bastian otåligt och killen vaknade till liv igen, nervös och med luggen nere i ögonen flackade han med blicken som om han letade efter ett svar som borde stått skrivet på väggen.

  ”Eh, ja, eller nej, jag ska in”, stammade han till svar och Bastian log inombords. Stackars sate, han måste verkligen vara en sådan som avskyr gympan, omklädningsrum och personer som inte var som han. Kajalpojken med tjocka svarta streck till långt under ögonen trängde sig långsamt förbi honom när Bastian steg åt sidan för att släppa in honom. De gröna manchesterbyxorna gneds mot hans handduk, men killen verkade inte ens vara medveten om det utan verkade mest osäker på var han skulle ta vägen härnäst.

  Bastian gick tillbaka till sin del av bänken och glömde strax därpå den bort den skraja lilla harungen som nu befann sig på andra sidan omklädningsrummet. Själv började han hastigt att klä på sig för att hinna käka innan fotbollsträningen senare samma dag.