Kapitel 5: Bastian - Livrädd med stil

Vintermörkret låg redan tungt över den upplysta fotbollsplanen som var helt fri från den annars smältande grådassigt avgasförgiftade snön. Det stod en grupp ungdomar samlade i en klunga mitt på planen, alla klädda i träningsoverallsbyxor och tjock tröja, ett par av dem hade till och med vantar och mössa.

  Bastian stod bland dem och småhoppade på stället för att hålla värmen, fotbollsskorna var nya och exakt likadana som självaste Francesco Totti hade på sina dyrbara fötter. De skavde lite och kändes stela, flera gånger hade han tappat kontrollen över bollen en aning för att skon inte riktigt var ett med foten. Det berodde bara på att de var nya, det var alltid så, man var tvungen att vänja in dem först och nöta lite på dem så att de fick den perfekta formen efter foten.

  ”Reenstierna för fan, vakna upp ur dvalan nu, visa att du har något att komma med på planen annars kan du lika gärna bli bänkad nästa match!”

  Falkh, tränaren. Den suraste gubbjäveln i världen, men han var bra som fan på att utveckla både lag och spelare och Bastian visste att det han precis sagt inte var annat än ett tomt hot. Han var alldeles för bra för att få sitta på bänken, det visste de allihop och även om hans konkurrenter om platsen som vänsterytter i anfallet tycktes få en liten glimt av hoppfullhet i ögonen så var det allmän kännedom att det inte skulle bli annat än en gnista hopp.

  De var chanslösa mot hans stenhårda vänsterskott.

 

Det var lika tyst och tomt som alltid i den stora våningen på Östermalm när han kom hem från träningen med håret i istappar då kylan utomhus fryst det varma, behagliga vattnet från duscharna i omklädningsrummet till stenhårda glasimitationer.

  Bastian brydde sig inte ens om att ropa hallå som så många andra tycktes göra så fort de klev innanför dörren, han visste ändå att det inte skulle komma något svar och det var egentligen ingenting han saknade. För man kunde väl inte sakna något man aldrig upplevt?

  Väskan slängdes på det välmoppade trägolvet i hallen med en duns, skorna ställdes tillbaka i skostället vars prydliga rader av dojor kunde få vem som helst att tro att någon mätt upp det hela med linjal. Samma avstånd mellan vartenda par, och lika många centimeter från båda kanterna vid tån och hälen, han var smart nog att inte bryta trenden. Det lät ihåligt i lampan när den blinkade till ett par gånger innan den runda fyrtio watts glasgloben sänkte sitt trygga ljus över rummet.

  Han orkade inte packa upp väskan, pallade inte att kasta in de svettluktande benskydden i frysen för att göra ett massmord på stanken. Träningskläderna fick vara gräsiga och fuktiga av svett till imorgon, det var ändå ingen som skulle gnälla på honom att de skulle slängas i tvätten med detsamma. Fy fan vad skönt.

  Rummet stod lika tomt och opersonligt som när han lämnade det förra gången, men han hade vant sig nu på något underligt vis, det var liksom okej att det inte fanns någonting som talade om att det var han som bodde där. Okej, om man tittade igenom bildmapparna på datorn skulle man väl finna att majoriteten av dem var på honom och kompisar under fester, även om han just då kanske inte varit medveten om att de tagits. Laptopen stod fortfarande på, den pallade det utan att bli seg och ta hundra år på sig att ladda, hightechgrejer det där. Han sjönk ner i den högryggade fåtöljen och drog upp benen mot bröstet.

  Åttiotre stycken online, typ hälften blockade.

  Han gled över namnen med musmarkören för att se om det var någon han skulle tillåta igen, en del kanske han bara hade tröttnat på tillfälligt en gång och inte hade något emot att prata med igen? Arvid var blockad, en kille från gänget som egentligen var rätt schysst och helt okej, men på MSN var han helt bedrövlig och skrev med en hel del jobbiga förkortningar. Fast ja, han kunde väl få en chans till.

  Ett högerklickande. Tillåt.

  Det konstgjorda ljudet från ett snabbmeddelande fick honom att höja på ögonbrynen.

  Shit, killen var snabbt vid tangenterna.

 

    Arvid – and I say fuck you, and you say YES PLEASE! säger:
    Tjennaaaaa!!!!!!!!!

 

En miljard jävla utropstecken?! Hade han typ muskelryckningar i fingret eller vadå?

 

    You can’t say no to me säger:
    Jo, så kan man ju också uttrycka det…

 

    Arvid – and I say fuck you, and you say YES PLEASE! säger:
   
Alles gut lr vadååå????

 

En fucking jävla miljard frågetecken också! Seriös dampfjortisvarning.

 

    You can’t say no to me säger:
   
Ah jo, en lever väl, själv då?

 

    Arvid – and I say fuck you, and you say YES PLEASE! säger:
   
Jo här e de bah faderuttan vettu. Görs då?

 

Faderuttan? Faderuttan?!

 

     You can’t say no to me säger:
    Okej, det låter väl bra, antar jag… Inte mycket du, kom hem från träningen precis.

 

    Arvid – and I say fuck you, and you say YES PLEASE! säger:
   
Ahaaaaa, practice med tha big boys va? Hehe…

 

Red alert. Red alert. System shutting down. System infected by an annoying item. Please delete item.

  Blockera.

  Okej, sista chansen förbrukad för Arvid da man eller vad han nu kunde tänkas vilja kallas, med en liten suck scrollade han längs listen, bara åttio kvar online nu. Painless stod som offline, han antog att han blivit blockad efter senaste gången de snackat.

  Fullt förståeligt.

  Det irriterande ljudet av någon som loggade in smög sig ut från högtalarna och fick honom automatiskt att titta ner i skärmens högra hörn.

  A timekill to die for, jaha, gå och dö då typ.

  Okej, han erkände, han var lite sur över att vara den som blivit blockad, det var ju han som skulle blocka och inte tvärt om. Det var honom man inte sa nej till, right?

  Jävla Painlesskillen, han vände blicken mot msn-rutan igen och skulle just till att glo hatiskt på nicket han just letat upp bland kontakter offline då han upptäckte att det var borta. Ingen Painless.

  Hastigt klickade han fram de kontakter som han hade online och letade mellan namnen och där var han, boyswithkajal med nytt nick och allt. Ett par sekunder väntade han, ville inte vara alltför ivrig med att skriva och sedan klickade han upp snabbmeddelandesrutan.

 

    You can’t say no to me säger:
   
Så är det dags att krypa ur garderoben nu eller?

 

Han visade tydligt att han var missnöjd över att killen hade blockat honom, även fast han försökte spela kylig och kall. Visst, när det kom fram att grabbens namn var Max hade han småflinat lite, men det var kanske lite väl drygt att håna någon för det. 

 

    A timekill to die for säger:
   
Jag är här och känner mig ganska levande. Men eftersom att du är så rapp i käften och verkar ha ett bättre namn än mig kan du ju berätta vad du döptes till. Eller är du skraj?

 

Klart att han var skraj, även fast han inte riktigt vågade erkänna det för sig själv. Tänk om grabben visste vem han var? Bäst att dra till med ett smeknamn, Basse, det kunde ju vara vem som helst. Han var duktig på att komma upp med lite engelska uttryck och svengelska här och där och han hoppades att det inte skulle komma upp ett stort fett frågetecken som undrade om det var han som var Reenstierna.

  Fast det var klart, om killen undrade vad hans riktiga namn var, förutom smeknamnet, så tänkte han inte ljuga. Visserligen gjorde han alltid det för hans helgoffer, men det här var inte samma grej, här kunde han vara Bastian och slippa Basse-stämpelns kladdiga märke i pannan.

 

    A timekill to die for säger:
   
Grr, jag får bara sånna kärringvibbar. Basse, typ Ebastian då?

 

Killen kunde visst inte skriva ordentligt, men till och med Bastian förstod vad det egentligen skulle stå, han visste ju vad han själv hette så att säga. Lika bra att bekräfta att Maxs misstankar var rätt.

  De diskuterade det där vanliga, hur dagen varit, vilket var en ursäkt för att få reda på hur någons vardag såg ut. Han tyckte inte om att prata om sina dagar, ingen utav de drygt sextusentrehundrafyrtio han hitintills upplevt.

  Irritationen blossade upp när Max började snacka om någon kille i hans plugg, som verkade vara så välmedveten om sin egen existens. Bastian visste att killen lika gärna hade kunnat vara honom själv, och han var inte direkt överdrivet ego på det sätt att han tyckte att han var störst, bäst och vackrast.

  Eller jo, det var ju det han tyckte.

  Fast ändå inte liksom, det var så jobbigt att ha så mycket krav att leva upp till, inte bara med plugget och läxor utan hans sätt att vara. Han fick inte deppa ihop eller ha en dålig dag, fick inte klaga över att han kände sig som en grådassig ylletröja, okej, inte världens bästa liknelse, men i alla fall. Det kändes så sjukt att aldrig ha rätt att klaga över sitt utseende om man inte hade en finne i fejset, eller om solariebrännan börjat blekna.

  Det kändes orättvist, men det var tydligen så livet skulle vara.

  En stund senare hade de kommit fram till att de båda två bodde i Stockholm, men han kände sig ganska säker på att de inte alls umgicks i samma kretsar eftersom inga igenkännande saker dykt upp. Även fast grabben utnämnde sig själv till Stockholmsbrat, något som Bastian själv visste att han var insorterad som, så fanns det en hel del andra grupper med bortskämda ungar i stan.

  Själv sade han sig vara ett slödder, lika bra att spä på ryktena om hans idiotism när han hade chansen, hellre skrämma bort tidigt än skapa falska förhoppningar.

  Snacket började bli alltför allvarligt och han valde att ta fram sin mer oseriösa sida, det fick vara nog med djupt snack, kunde man inte få skämta och dumma sig lite också? Samtalet började rundas av, Max var tvungen att gå upp tidigt och själv drog han till med att han skulle lira CS (som han aldrig i hela sitt liv någonsin gjort) istället för att erkänna att han skulle rensa fotbollsdojorna från gräs och lera.

 

 

Det var lördag, festdag, suparkväll, strularkväll, knullnatt, Casanovanatt. Kärt barn har många namn, hette det ju.

  Bastian var medveten om att de andra tyckte att han var snygg, killar höll ett extra vakande öga på sina flickvänner och singlarna glodde en aning avundssjukt men ack så beundrande. Ja, hjärnan hittade på lite lustiga uttryck när man var full.

  Anna Svensson stod i ett hörn och såg nedstämd ut, Hampe hade vänligt nog påmint honom om hennes namn då han sagt att han kände igen henne men glömt vad hon hette. Han funderade till och med på att dra över henne en gång till, bara för att visa att han kunde, att han var oemotståndlig.

  Yeah baby, you can’t say no to me.

  Det fanns sådana där estetjävlar där också, pandaansikten och hippebögar och allt vad de nu kallades. En del festade vilt och verkade inte bry sig om det här med straight edge eller vad det kallades, andra verkade ta det lite lugnare och glodde mest på statusfolket – hans folk – med mörka blickar. Det var en kille där han tyckte sig känna igen, bara lite svagt, som om de kanske stött på varandra någon gång förut, eller så var det bara fyllan som spökade. Det var något med den där aningen krokiga näsan och de nästintill feminint fylliga läpparna, ringen i den undre av dessa två och det svarttuperade håret.

  Helt okej, söt med silverögon vid kajalstränder, men pandaansikte och absolut inte kandidat på listan över tänkbara ligg. Inte för att han inte kunde tänka sig att ha sex med en kille, men grabben tillhörde inte ens hans värld där han stod en aning hopkrupen vid väggen och såg på folket runt omkring underlugg. Någon brud sprang fram till killen och tryckte ett glas i hans hand som han tillsynes tveksamt drack ur.

  ”Sarah för fan, kom hit!” ropade Bastian över folksamlingen och de blå, mycket noggrant glittersminkade ögonen mötte genast hans. När han knyckte uppfordrande på huvudet reste hon sig ur soffan där killar med för mycket hormoner, eller sexuell desperation satt och dreglade över den djupa urringningen.

  ”Vad är det snygging?” sa hon med ett flirtigt leende så snart hon kommit tillräckligt nära.

  ”Funderat på att skaffa pool eller?” flinade han och hon höjde oförstående på ögonbrynen. ”Jag menar, du lär ju inte behöva dra in vatten i så fall, du lär väl ha tillräckligt med dregel från de där grabbarna så det räcker till en hel simbassäng.”

  ”Äh, var inte så elak! En del av dem är nästan söta”, skrattade hon och slängde hårsvallet över axeln.

  ”Jaså? Är du på ditt snälla humör idag?”

  ”Kanske det, vadå då?” Martiniglaset med fruktskivan klirrade en aning då det slog emot någon av hennes många ringar.

  ”Du skulle inte känna för att göra mig en tjänst?” Han lindade armen kring hennes midja, drog henne tätt intill och tryckte läpparna mot hennes öra. ”Det är nämligen en liten pojke där borta som ser ganska ensam ut, och han är betydligt sötare än de där andra datanördarna.” Han nickade bort mot den fortfarande lika isolerade ynglingen som nu stod och smuttade lite på glaset. Sarah följde hans blick och höjde återigen på de välplockade ögonbrynen.

  ”Han?

  ”Ja, varför inte?”

  ”Han är ju för fan estet.”

  ”Och söt”, kontrade Bastian med betoning på det sista ordet, som om det var det som spelade roll, att grabben egentligen inte ens tillhörde deras umgängeskrets struntade han i.

  ”Du vet”, började Sarah. ”Det finns vissa regler va, och de bryter man inte…”

  ”Men för fan”, avbröt han vasst. ”Jag ber inte att du ska ligga med honom, han är säkert bög eller för nervös för att få upp den i alla fall, men sup ner stackaren så han kan hitta någon bland sina egna. Gör killen en tjänst.”

  Sarah tvekade några sekunder, bet sig i den glimrande underläppen och såg ut att verkligen tänka efter. Hon verkade till och med mer eftertänksam än på matteproven, inte konstigt att hon hade IG.

  ”Okej, jag gör det.”

  ”Du kan få belöning av mig senare”, flinade han och blinkade mot henne, hon skrattade bara till svar och vinkade nonchalant över axeln när hon trippade iväg mot pandaansiktet som såg ytterst förvirrad ut då den blonda donnan knackade honom lätt på axeln med ett lösnagelsklätt finger.

  Själv skulle han nog erövra något som han redan erövrat en gång, det var alltid en större utmaning för de var ytterst misstänksamma då han närmade sig igen efter ett svek. Men å andra sidan, om utmaningen var större blev också kapet mer att skryta om. Att erövra en oskuld var inte alls lika svårt som att kapa en brud som insett han hon just blivit av med något mycket betydelsefullt till någon som hon knappast var mer än luft för.

  Med låtsad osäkerhet sökte han sig genom rummet, sneglade på henne underlugg som om han ville vara säker på att hon var ensam när han kom fram till henne. Han visste att hon såg honom, att hon noterade, att hon brydde sig.

  Loppet var inte kört.

  ”Ehm… hej”, sa han tyst då han stod bara några meter ifrån henne. Anna Svensson hade demonstrativt sett åt ett annat håll så fort han kom inom en viss radie, men nu tvingades hon att se upp igen.

  ”Vad vill du?” svarade hon kort och gav honom en snabb, granskande blick.

  Bastian visste att hon tyckte att han var snygg i den vita skjortan under en svart V-ringad Lyle and Scott cardigan vars ärmar var upprullade till armbågen och skjortmanschetterna utanpå den. Knapparna i halsen var uppknäppta och vid halslinningen dröjde hennes blick kvar vid hans brunbrända hud och hennes fingertoppar gneds mot handflatan, som om hon mindes precis hur det var att känna hans kropp och skinn mot hennes händer.

  Ett gott tecken.

  ”Jag ville be om ursäkt…”, mumlade han och fäste blicken i golvet ett par sekunder, drog fingrarna genom håret utan att förstöra frisyren och bet sig en aning i underläppen.

  ”Jag bryr mig inte”, fräste hon, men ögonen hade tydligt blivit glansiga och blicken var inte lika stålsatt som förut.

  ”Men det gör jag”, ljög han och kliade sig i nacken, lekte på sin egen fejkade nervositet för att få henne att känna sig trygg. ”Jag ville inte att det skulle bli som det blev i måndags, alltså… jag har tänkt på dig hela veckan.”

  Liar liar pants on fire.

  “Ja, eller hur, är det här ditt tal som du håller för varenda tjej du har haft sex med?” svarade hon dovt, men önskan om att han talade sanning lyste så tydligt i hennes ögon att han nästan ville skratta högt och håna hennes dumdristighet.

  ”Lägg av, det är klart jag inte gör. I vanliga fall skiter jag i om de hatar mig eller inte, men jag har verkligen gått och tänkt på dig hela veckan, seriöst. Fan jag kan inte sluta tänka på dig.” Han tog ett par steg närmare och hon släppte in honom, backade inte undan och visade sina sårbarheter för honom, talade om för ett rovdjur att man inte kunde värja sig för en attack ifrån höger.

  Hon svarade inte, tänkte över det han sagt, tog det till sig.

  ”Alltså du Anna…” Han använde hennes förnamn, fick det att verka som om han verkligen mindes henne som något speciell och att det inte alls varit en kompis som påmint honom bara någon timme tidigare om hennes namn. ”Jag är verkligen väldigt ledsen, det var inte meningen att det skulle bli så här. Jag har hört att dina polare varit sviniga mot dig och så, om du vill kan jag snacka med dem, det är det minsta jag kan göra…”

  Hon kommer att säga nej.

  ”Nej, det är okej. Jag blev bara så himla sårad du vet, jag trodde att jag var något speciellt och sen i skolan så var jag bara luft för dig… det gjorde bara så ont. Som om jag var en idiot som trodde att jag var speciell och inte som alla de andra.”

  Du var en idiot som trodde att du var speciell och inte som alla de andra.

  Han log försiktigt mot henne med ena mungipan, sökte hennes blick och fångade den, höll kvar den och snurrade hopprepet som hennes hjärta glatt skuttade över.

  Anna Svensson log mot honom, tog hans hand blygt i hennes och han var snabbt med att krama om den som en bekräftelse.

  ”Men nu när du kommer och ber om ursäkt för hur du betett dig… jag kan inte hjälpa det men jag har förlåtit dig.”

  Han sprack upp i ett äkta falskt leende och drog henne försiktigt intill sig, som om han inte var riktigt säker på ifall hon skulle dra sig undan eller inte, så att hon skulle få känna att det var hon som hade makten. Fastän det var fel. Fel. Fel. Fel.

  ”Kan inte jag få ditt nummer?” frågade han försiktigt och hennes leende blev bredare.

  ”Absolut, ska jag skriva ner det eller?” Hon såg sig om i jakt på en servett eller något annat som gick att kladda på, men Bastian drog snabbt fram mobilen ur byxfickan.

  ”Nej, jag tar det direkt, så jag inte slarvar bort det.” Hastigt knappade han in numret när hon rabblade upp det, log tacksamt och skrev in Anna som kontaktnamn.

  ”Lovar du att höra av dig?” undrade hon och han såg att tvekan hade kommit tillbaka i hennes blå blick. ”Jag har lite dålig erfarenhet av sådant här nämligen…”

  ”Det är klart. Eller ja, jag kan ringa ett par signaler till dig redan nu om du vill, så att du får mitt nummer också?” Han tryckte på ring Anna och ett par sekunder senare började det spelas Shake that thing i Anna Svenssons väska.

  ”Sådär ja”, sa han med ett leende och tryckte bort samtalet. Det första han skulle göra när han kom hem, alternativt; blev nykter igen, var att blockera Anna Svenssons nummer.

  ”Åh vad bra.” Hennes leende skulle lätt ha kluvit skallen på mitten om inte öronen med de glittrande örhängena suttit i vägen.

  Bastian visste att hennes kompisar stod på andra sidan rummet och glodde avundssjukt, men han kände inte för att bry sig, dem kunde han ta och roa sig med nästa helg om det var så.

  ”Så…”, sa Anna Svensson dröjande. ”Har du tänkt något på förra helgen?”

  Ännu ett falskt leende spred sig över hans läppar, han kliade sig en aning fejkblygt i nacken och nickade.

  ”Jo… ja, hela tiden, jag har haft sjukt dåligt samvete.” Han visste precis vad han höll på med, det gjorde han alltid. Lekte på hennes ömhetskänslor, att hon skulle tycka synd om honom och känna att en del av skulden faktiskt låg hos henne också. Tjejer var så lätta att göra så med, av någon konstig anledning.

  Precis i den stunden som Anna Svensson tryckte sig tätt intill honom så visste han med ganska stor säkerhet hur James Bond kände sig efter ett lyckat uppdrag.

  Det här var seger. Seger för hans ego och imorgon även seger för Anna Svensson ångest och kassa självförtroende över den lilla smickerboost hon nu måste ha fått efter hans rosafluffiga ord. 

  Han var lite som Robin Hood, tyckte han, tog självförtroende från andra och gav till sig själv. Visst kanske Mr Hood hade blivit lite mer ego och otrevlig, men å andra sidan tyckte omgivningen att han var sjukt mycket snyggare i sitt nya fodral.

  Fast ja, å andra sidan, vem fan var snygg i gröna tights?!

  Han kysste Anna Svensson, tog på hennes kropp precis som om den varit en möbel han strukit damm ifrån bara för att se färgkontrasten. Hon märkte visserligen ingen skillnad så han orkade inte ens fejka intresse. Det var ju onödigt om det fungerade lika bra att gå på rutin, lika dumt som att hoppa två och tio i höjdhopp om det räckte med en och sextiofem.

  Puckat att slita ut sig liksom.

  ”Hallå?!” Anna Svenssons hand viftade framför hans ögon och han rycktes tillbaka till verkligheten. Han hade inte ens märkt att de hade slutat kyssas.

  Snacka om hängiven liksom.

  ”Mmh…va?” frågade han frånvarande och mötte hennes blick.

  ”Vad tänker du på egentligen?” undrade hon leende.

  ”Äh, jag stod väl bara och dagdrömde lite”, flinade han ursäktande och hon skrattade till.

  ”Jaså? Om vadå, om jag får fråga?” Hennes fingrar smekte huden vid hans halslinning, ville leka på större ytor och han tänkte inte neka dem det.

  ”Om dig och mig, i sovrummet där borta.” Han blinkade mot henne och skrattade och hennes blyga fnitter föll in.

  ”Ibland blir dagdrömmar sanna.” Hennes röst smekte hans ego och han hånlog inom sig.

  Dumma brud, dumma dumma blåsta brud.

  ”Blir den här det?” viskade han tyst med läpparna tätt intill hennes öra så att hårslingor lättade en aning och föll tillbaka av den lätta vindpusten från hans mun.

  ”Den är nog på god väg…”, mumlade hon till svar och lindade armarna runt hans hals.

  PANG!

  ”Ge fan i min syster!”

  Hela världen tycktes snurra och blixtra, någonstans djupt inom sig ville han skrika: ”Jonathan, jag ser ljuset!” precis som Skorpan hade gjort i Bröderna Lejonhjärta. För ljuset, det var i princip det enda han såg i flera sekunder. Högra sidan av käken kändes som om den blivit krossad och i munnen kunde han känna den järnaktiga smaken av blod.

  Bastian fann sig till sin stora förvåning liggandes raklång över den stackars kajalgrabben som han bussat Sarah på en stund tidigare. Pandaansiktet såg minst lika chockad ut som han själv kände sig när han ragglande kom upp på fötter. Festen hade stannat upp och alla stod som förstenade och stirrade på honom där han stod som tagen på sängen och kände sig som allt annat än häftigast i stan. Ägaren till knytnävslaget som träffat honom på käken var en riktig bjässe och vid hans arm klängde Anna Svensson.

  ”Björn! Vad gör du?!”

  Snubben var jättelik med snaggat hår, grön bomberjacka och armékängor som han oartigt nog inte tagit av sig.

  Nazzesvin, antog Bastian automatiskt liksom han gissade att många andra i rummet redan gjort. 

  Tankarna snurrade vilt i hans blonda huvud och han kände sig minst sagt förvirrad, han visste knappt vad som hänt ens en gång. Det tycktes gå flera minuter medan han och attackeraren bara stod och glodde på varandra. Bjässen argt och hotfullt och han själv mest förvirrat och idiotlikt.

  En arm runt hans axlar och en doft av mild herrparfym talade om att det var Hampus som klivit upp vid hans sida. Stadig som berget när vinden ven.

  Bjässen, eller om det var Björn han hette, sa något till Anna Svensson som Bastian inte lyckades uppfatta, men hennes svar trängde igenom den uppspelta publikens sorl.

  ”Lägg av Björn, han sårar mig inte alls, han har bett om ursäkt!” Men hennes röst lät så ynklig och bedjande att de alla visste att det inte skulle få Bjässen Björn på mindre mordiska tankar.

  ”Jag vet vad han är för en typ… lismande jävla äckel! Han är polare med blatten också.” Björn nickade menande mot Danne som nu stod precis intill de andra två ynglingarna i centrum för allas blickar. 

  Var pandaansiktet tagit vägen funderade de inte ens på, troligen hade han flytt sin kos från festen lika hastigt som han blev utraderad från Bastians minne.

   ”Vad fan, kan din syrra inte ta hand om sig själv eller?” frågade Danne högdraget. Alla de som kände honom visste att han avskydde att bli kallad blatte.

  Förståeligt.

  ”Du ska inte snacka om min syrra, jävla svartskalle”, fräste Björn och hans blå ögon var blodsprängda. Musklerna svällde under jackans gröna tyg och fötterna vägde fram och tillbaka till lädrets knarrande.

  Det kändes som att vara mitt i en vilda västern film.

  ”Han snackar väl om vem fan han vill”, hörde Bastian sig själv säga. ”Hela jävla skolan snackar ju om henne, så varför bryta trenden?” 

  Folk viskade åt honom att knipa käft, men han lyssnade inte. Fyllan hade gjort honom döv för visdomsord.

  ”Jävla bög”, morrade Björn och knöt sina jättelika grova nävar.

  ”Ursäkta, men sist jag såg efter så hade hon en fitta och inte en kuk. Men det är klart, du kanske inte vet skillnaden?”

  Ett oroligt sus gick genom rummet, när som helst skulle det smälla och då var det inte Björn som låg på marken utan deras hatälskade Reenstierna.

  Men Bastian vände sig bara om och gick med hjärtat skavande uppe i halsgropen, det dunkade frenetiskt och det kändes som om han skulle kräkas. Han mötte ingens blick då han trängde sig igenom hopen av alkoholiserade ungdomar, väl ute i hallen snappade han hastigt åt sig sin jacka och så fort han kommit utom synhåll så började han springa.

  Han var livrädd då han kryssade mellan bilar och människor på väg hem från krogen. Hans egna andetag tycktes eka inom honom tillsammans med hjärtslagen, gruset som lagts ovanpå snölagret knastrade under hans fötter och då och då halkade han till på en förrädisk isfläck. Men han slutade inte springa, han halkade hellre och slog ut ett par tänder.

  Tänk om Björn hann ifatt, då var han så gott som död. Utan att se sig om ökade han stegen lite, glad över att han inte skolkat från fysträningarna och ignorerade mobilen som började pipa i fickan.

  Han var alldeles andfådd och svettig trots vinterkylan då han stannade upp vid sin port. Fingrarna darrande oroväckande då han skulle trycka in den fyrasiffriga koden, och det berodde inte på kölden. Inte ens i trapphuset vågade han andas ut, en paranoid röst i hans huvud sa att Björn kanske kunde koden, kanske visste allt om honom och bara väntade på rätt tillfälle.

  Grannarna skulle sätta upp irriterade lappar på trappuppgångens anslagstavla om hans högljudda färd uppför trapporna. Då lägenhetsdörren slog igen efter honom och låset vridits om sjönk han ner längs dess insida och blev sittande på dörrmattan ovanpå ett par skor han lämnat där tidigare under dagen.

  Allt var dött.

  Trots att han borde ha vant sig så kunde han, i stunder som denna, känna sig bortglömd och ensam då ingen orolig mamma eller pappa kom ut i hallen och undrade varför han slängt igen dörren efter sig eller varför han såg så rädd ut. Även om han aldrig riktigt skulle erkänna det för sig själv i nyktert tillstånd eller för någon annan heller, så var det så att han ibland kände sig ensammast i världen.

  Då andhämtningen återfått sin normala takt tillsammans med hjärtats slag reste han sig från golvet och hängde upp jackan på sin rätta krok. I hans rum målade den blå skärmsläckaren väggarna till ett hav med simmande fiskar, en aning skakigt sjönk han ner i den vanliga fåtöljen efter att ha tagit av sig till kalsonger.

  Han fylldes med en underlig värme, kanske var det friheten, att ha flytt från Björn och få släppa masken. Han grät inte, han var inte ens rädd längre.

  Ett sorts lugn hade spridit sig genom hans kropp och han petade till musen med pekfingret för att väcka datorn till liv. Det var som att ge en drogberoende en dos kokain när hans begär blivit som mest påtagligt.

  Han valde att logga in på MSN med statusen offline för att ha möjlighet att blockera eventuella personer som han inte ville prata med. Fyra blev tillfälligt utestängda och han ändrade sitt nick till Mr. Brightside innan han återställde statusen till online.

  Bland de återstående trettiosex stycken som var inloggade letade han efter en viss person, varför visste han inte riktigt, det kändes bara skönt att få snacka med Max ibland. Han förstod även fast han inte gjorde det, liksom. Och det var skönt att få vara en annan sida av sig själv utan att bli hånskrattad åt. Just som han skulle ge upp och logga ut igen väcktes hans uppmärksamhet åter till liv av inloggningsmelodin och i rutan nere i högra hörnet stod det: En himmelsk drog.

  Innan han kommit sig för att skriva en hälsning (för han visste instinktivt vem det var) hade snabbmeddelandetonen hindrat honom.

 

  En himmelsk drog säger:
   
Hej

 

  Mr. Brightside säger:
   
Tjenare

 

  En himmelsk drog säger:
   
Hur är det?

 

  Mr. Brightside säger:
   
Jag lever, själv då?

 

  En himmelsk drog säger:
   
Jo samma, kom precis hem från en helt sjuk fest

 

  Mr. Brightside säger:
   
Jag med, men ikväll sket det sig, fick varken pussy eller ass, hehe

 

Bastian blev arg på sig själv, kanske var det fyllan, men han såg ingen anledning att spela allan framför Max. Han hade inget att vinna på det, och dessutom visste inte killen vem han var, så han hade inga förutfattade meningar att leva upp till.

 

  En himmelsk drog säger:
   
Ok. Nej, inte jag heller, men jag brukar ju iofs få klara mig utan…

 

Det luktade lite bitterhet över hela uttalandet och han kände sig med ens tvungen att liva upp stämningen.

 

  Mr. Brightside säger:
   
Misströsta icke unge man. Du kan få det finfina erbjudandet att få runka för mig i cam istället. Hahaha :P

 

Det var bara menat som ett skämt om deras första samtal, precis om sådana där grejer som han alltid drev om, misstag och sjuka uttalanden. Han blev därför mycket förvånad över både sin egen och Max reaktion.

 

  En himmelsk drog säger:
   
Meh… jag ser inte klok ut just nu ju…

 

Betydde det…? Ja, det gjorde det ta mig fan. Han kunde bara inte hjälpa att ena handen automatiskt gled ner över hans skrev och kramade lite lätt, bara en naturlig reaktion.

  ”Okej, Bastian, ta fram övertalningstekniken nu… du fick inget ligg, men på fyllan och ensam hemma kan du för fan få dig en skön runk istället”, sa han högt till sig själv.

 

  Mr. Brightside säger:
   
Äh, rikta camen mot kuken bara…

 

  En himmelsk drog säger:
   
Men jag har inte gjort sånt här förut, jag vet inte hur man ska bete sig.

 

  Mr. Brightside säger:
   
Nä vad fan, jag är inte så kräsen, fantisera och runka som vanligt bara så…

 

  En himmelsk drog säger:
   
Hmm… jag vet inte…

 

  Mr. Brightside säger:
   
Vad ska jag göra? Kan ju knappast printa bilder på dig och sprida på nätet om du bara visar kuken, right?

 

Kom igen då! Att ta bilder på någon med print screen-knappen var inte hans grej, han skulle bara se på… och njuta själv.

 

  En himmelsk drog säger:
   
Jo, sant iofs…

 

Bastian visste att Max tvekade, men nu kunde han inte påverka beslutet positivt längre. Tjatade han skulle killen bara tro att han var någon pervers gammal gubbe som inte fått se ungkuk på femtio år, det var bara att vänta.

  Och mycket riktigt, bara någon halvminut senare skrev Max ett nytt meddelande.

 

  En himmelsk drog säger:
   
Äh, okej då. Är ändå tänd… men jag kommer ångra det här imorron när jag vaknar upp med en baksmälla from hell :(

 

  Mr. Brightside säger:
   
Men imorgon äro icke idag, my dear Padawan ;)

 

  En himmelsk drog säger:
   
Så sant så sant min käre Watson :P

 

En himmelsk drog inbjuder dig att starta visa webbkamera. Vill du Acceptera (Alt+ C) eller Tacka nej (Alt+ D) inbjudan?

 

Bastians högra pekfinger klickade snabbt på acceptera, det dröjde ett ögonblick medan webbkameran laddade och när den några sekunder senare växlade till en något mörk och grynig bild vaknade han snabbt till liv. För en sekund tyckte han sig se ett svarttuperat skatbo till hår innan en hand lades över kameralinsen och riktade den rätt.

 

   

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0