Kapitel

Bastian strök håret ur pannan och såg flämtande efter tåget som precis hade lämnat honom i sticket, sådär nonchalant som sura gubbjävlelchaufförer ofta gjorde; precis när man snuddade vid dörrarna så drog de.

  Fan, han skulle komma för sent.

  Med en suck sjönk han ner på en nerklottrad bänk och iakttog golvet på tunnelbanestationen, tuggummin var fasttrampade mot det och en del av dem kanske hade liftat med någons skosulor från en trottoar någonstans och sedan hamnat där. Några fimpar låg utspridda och tillsammans med ett par sprayburkar som säkert hade fått slut på innehåll efter ett antal, allt annat än konstnärliga, graffitimålningar föreställande artistnamn eller någon överdrivet kurvig brud som flashade brösten för allmänheten.

  Han undrade för sig själv om de kanske hade haft Sarah som modell och fick anstränga sig för att hindra flinet som ville sprida sig i hans ansikte.

  Visade man inte upp ett neutralt ansiktsuttryck ute bland folk, när man gick ensam, kunde man lika gärna skriva på alla inskrivningspapper för mentalsjukhuset. Och dit ville han ju inte.

  Han synade skylten som satt på väggen med texten Östermalmstorg, hur många gånger i sitt liv hade han inte suttit och läst den i väntan på tåget? Han kunde till och med säga det baklänges utantill för att det hade blivit för trist att bara säga det rättvänt. Egentligen var väl det smått sinnessjukt bara det.

  Klockan som satt strax bredvid skylten var det enda som verkade ändra sig på det här stället (förutom personerna bakom samma gamla klotter som täckte varje ledigt utrymme) den talade om för honom att han redan hade suttit av hälften av sitt straff och att han redan var en minut försenad till hans och Max möte.

  Egentligen var det inte ovanligt att han var sen, inte som att han var tidsoptimist eller så, mer som att han att han ansåg att det fanns saker som var viktigare än att komma i tid. Att fixa till det ytliga tillexempel, för vad var det egentligen för mening med att komma i tid och se ut som en mupp? Bättre att vara sen och få den andra personen att inse att man var fan så värd att vänta på.

  Han visste ändå att Max skulle vänta, killen var ju typen som snällt och tåligt stod där och trampade i ur och skur i säkert en timme innan han insåg att den andre inte skulle komma.

  Men Bastian skulle det, inte i tid bara, men det fick Max acceptera. Take it or leave it, liksom.

  När det inkommande tågets bromsar skrek i högan sky hoppade han förvånat upp från bänken och slängde ytterligare en blick på klockan. Sex minuter över, och minst två till innan han var framme på T-centralen, sedan skulle han ta sig till plattan också. Helvete.

  Tåget var packat på folk och det luktade uppvärmd kyla från vinterjackor och skor i det trånga utrymmet, någon osade fränt av svett tillsammans med en tung vaniljparfym som fick honom att känna sig åksjuk och illamående.

  När det kalla mörkret rusade förbi utanför insåg han plötsligt – som om någon dunkat en vägskylt i skallen på honom – att det var Max, Max som han skulle träffa om bara minuter från existerande sekund. Grabben från MSN, samma kille som han hade vågat vara sig själv för, visat upp Bastian istället för Basse och på sätt och vis anförtrott sina bekymmer. Om bara minuter skulle de stå ansikte mot ansikte. Blickar skulle mötas, konversationer skulle delas och leenden utbytas. I alla fall var det så han föreställde sig det, fast… tänk om han tyckte att Max såg förjävlig ut. Ansiktet fullt med övermogna finnar, tandställning i alla valbara färger och skäggfjun på hakan, sådana där lite för olika långa och lite för få.

  Eller ännu värre: tänk om Max tyckte att han var ful, eller mycket väl visste vem han var och skulle spotta honom i ansiktet?

  Bastians mage gjorde en obehaglig kullerbytta så att innehållet ruskades om rätt ordentligt och tillsammans med den där kväljande parfymdoften i näsan ville han helst spy, men lät bli.

  Men vad fan Basse, du är ju hetast i stan, killen har ingen anledning att tycka att du inte duger. 

  Peptalk peptalk peptalk. 

  Men tänk om Max var skitsnygg och log mot honom sådär jävla glatt och trevligt som Hampus brukade göra, så att man nästan förväntade sig ett steppnummer och Oh happy day strömmandes ur munnen.

  Magen vred sig, lite behagligare än innan med ett konstigt pirr som fick det att kittla i fingertopparna. Han var visst hungrig efter den där uteblivna frukosten och språngmarschen till stationen. Tåget bromsade omilt in och fick honom att vackla åt sidan för att inte falla på den affärsnisse som stod bredvid honom, krampaktigt hållandes i en skinnportfölj.

  Tillsammans med resten av avstigarna trängde han sig ut genom dörrarna och möttes av en tidig februarimånads kyla som fick det äckliga vaniljkvalmet att spridas som maskrosfrön i vinden. Han drog upp ärmen på jackan och studerade visarna på urplattan, den var snart tio över och plötsligt och helt oförklarligt slog självförtroendet bakut.

  Tänk om Max inte alls väntade? Han kanske redan hade funderat på att dra och gjorde sin väg upp för trapporna från Plattan redan i denna stund?

  Bastian fick bråttom, trängde sig omilt förbi gamla tanter med rullatorer och vulgära handväskor, en gång höll han på att trampa på en sådan där ful liten hund som bara skakade av köld, tillhörande någon överdrivet snobbig brud i pälsjacka och fluffiga stövlar. Han småsprang uppför trappan från centralen och sicksackade mellan människor som verkade gå i en hastighet värdig P-böter. Uppe på markytan var det kallare än nere vid spåren, snålblåsten kröp in under jackan vid halsen och himlen var grå av regnmoln, men han brydde sig inte om att det säkert skulle bli regn. Det enda han kunde tänka på var Max.

  När som helst nu, snart ser jag honom och han mig.

  Han sökte med blicken över det stora svartvita stenplattsfältet, döpt till Sergels Torg men som bland alla kallades Plattan. Deras mötesplats. Han skyndade ner för en av trapporna, ingen hade hindrat honom än, ryckt tag i hans arm och sagt: ”men fan Basse, där är du ju!” men det var bara en tidsfråga.

  I sin vilda framfart hade han blivit blind för personer som han uteslutit från ”tänkbara Maxindivider”-listan och i samma stund som han skulle sätta sin fot på själva Plattan så törnade han in i någon som suttit på trappräcket.

  Förvirrat, det kändes så konstigt att bli väckt ur måste hinna i tid så att Max inte hinner gå-manin, vände han sig om och såg på personen som nästan ramlat i marken på grund av honom. Ett pandaansikte med rufsigt svart hår och skräckslaget uppspärrade ögon som tycktes vidgas än mer när deras blickar möttes. Stackars sate, hade väl aldrig befunnit sig på en plats full av så mycket människor förut, antog Bastian och kände för att le mycket hånfullt men avstod. Man kunde ju undra vad kajalmonstret gjorde där om han var så rädd för andra människor, vilket han verkade vara, väntade han också på någon som Bastian själv?

  Med en nästan omärklig rusk på huvudet sköt han undan tankarna och såg sig om, ingen verkade vara på väg mot honom för att hälsa och olustkänslan spred sig i magtrakten medan han gick så långt ifrån pandaansiktet han kunde komma.

  Det var klart att Max skulle komma, intalade han sig själv, snart så, han hade bara inte sett honom än. Han gick säkert runt och letade bland de svartvita fälten och när som helst skulle de stå öga mot öga, precis som de bestämt.

  Nonchalant ställde han sig med axeln mot ett skyltfönster och spanade ut över folkhavet, det var alltid otrevligt att få en chock och det bästa vore om han kunde urskilja Max tidigt så att han inte skulle tappa pokerfejset om killen inte levde upp till hans förväntningar.

  Utseende är inte allt, Basse, försökte han tala om för sig själv, men en annan röst i hans huvud skrek: Nej, men en stor jävla del!

  Med en suck tittade han upp på himlen, molnen verkade bli allt tyngre och den grå färgen hade på vissa ställen nästan övergått i svart. Fattades bara att det skulle bli regn också så att frillan blev förstörd och man frös till is, som om det inte var kallt nog redan innan. Det vred sig konstigt i magen på honom igen, olustigt, men han antog att det var på grund av oset från snabbmathakets lockande dofter precis bredvid.

  Klockan började närma sig halv och tjugo minuter i snålblåst och med fingrar som var iskalla kändes allt annat än roligt. Det var som om hjärnan hade fått sig en släng av paranoia dessutom, tänk om det var någon som hade drivit med honom hela tiden? De kanske satt och garvade åt honom nu, någonstans i folkvimlet och tyckte att det var helt sjukt roligt att han gått på den niten. Fan, vad skulle han göra om Max bara var en bluff?

  Om allt bara var fejk.

  Något kallt kramade om hjärtat och han fick en klump i halsen. De garvade åt honom och det enda han gjorde var att stå och fånglo som en idiot, han tänkte inte ringa Max och fråga vart fan han var någonstans som om han var desperat eller något. Han tänkte behålla sin stolthet, det måste finnas något sätt att rädda hela situationen.

  Men Max kanske inte alls är en fejk, han måste vara riktig, precis som allt det andra. Vilken fejk ställer upp och runkar i cam?

  Bastian granskade visarna som tickade vidare och han fingrade hela tiden på mobilen i fickan där Max nummer fanns inlagt. Om han ringde kanske killen skulle säga att han hade råkat ta fel på dag och genast ta sig dit, men han kunde lika gärna hånskratta och fråga vad fan han hade trott, vem träffar folk över nätet liksom? Speciellt inte han, inte Basse, han knullade brudar och killar på fester för att de bad honom om det, han hade väl fan inget behov av att blotta sig på nätet för att få någon.

  Kvart i fyra hade hoppet redan gett sig av.

  Max skulle inte komma.

  Han kände sig så konstigt övergiven, som om något viktigt hade försvunnit, fast han kunde inte för sitt liv förstå vad det skulle vara. Men mest av allt var han arg, så fruktansvärt arg. Man gjorde inte så mot någon annan och om nu Max – eller ”Max” inom citationstecken för att ifrågasätta hans existens – satt och garvade åt honom någonstans skulle få sin en rejäl besvikelse. Han tänkte inte börja grina (vad fan skulle han göra det för?) han skulle inte bry sig överhuvudtaget.

  Max var ingen speciell, bara någon som han hade roat sig med för en tid, precis som hans ytliga festknull. Inget annat.

  Snabbt drog han upp mobilen ur fickan och bläddrade mellan numren. Han kunde inte ringa Danne, latinograbben skulle fråga varför han redan var på stan och sedan, när han fick förklaringen, så skulle han aldrig förstå ändå.

  Sarah fanns inte ens som alternativ, hon verkade aldrig förstå någonting överhuvudtaget och det här skulle väl bli alldeles för jobbigt. Dessutom hade hon en tendens att glappa rejält om saker som inte skulle glappas om, skolan behövde inte få reda på att han blivit dissad, speciellt inte av en kille.

  Han stannade bläddrandet när Hampus namn kom upp på displayen för andra gången. Visserligen skulle han också undra, precis som Danne, men det var betydligt troligare att Hampe skulle förstå. Killen hade ju till och med punkpundare till polare och skämdes inte ens, så att säga.

  Med ett djupt andetag tryckte han luren till örat och väntade medan signalerna gick fram, det var bara att svälja lite av sin stolthet och be om hjälp, men om inte Hampus svarade så var det fan kört. Vem skulle han ringa då? Arvid?! Aldrig i livet.

  ”Hampus”, svarade plötsligt en flämtande röst i andra änden just som han hade börjat fundera över att lägga på.

  ”Vad fan, knullar du eller?” utbrast Bastian okänslig och började skratta, mest för att dölja sin lättnad över att höra en välbekant röst.

  ”Nej, jag fick springa ut ur duschen, jag har ju precis tränat, ditt pucko.” Hampus lät smått stressad men för den skull inte irriterad. Å andra sidan lät han ju väldigt sällan irriterad.

  ”Är du klar snart? Jag står på Plattan… det har liksom inträffat en grej, kan du komma ner?” Nervös såg han sig omkring och förväntade sig nästan att någon skulle stå och peka och skratta åt honom.

  ”Inträffat en grej?” ekade Hampus. ”Du har väl inte haft sex med någon som har HIV? Träffat Anna och varit dryg så att hon tagit livet av sig eller något sådant?”

  Bastian höjde förvirrat på ögonbrynen.

  ”Va?! Nej för fan… det är en annan grej, jag skulle möta en, men…” Han svalde hårt, både stoltheten och klumpen i halsen, rösten var knappast något annat än en viskning när han fortsatte: ”… men han kom inte.”

  För en sekund blev det alldeles tyst i luren och sedan:

  ”Klart jag kommer, jag är där om fem, okej? Var står du?”

  Alltid lika pålitlig och schysst. St. Hampus de genomtrevligas skyddshelgon.

  ”Tack, tack som fan, jag är vid snabbhaket du vet. Vi ses snart då.”

  Med en nöjd suck lade han på, ibland var det allt bra jävla skönt att ha Hampus, även om han alltid gav honom dåligt samvete och var så förnuftig jämt, men han fanns åtminstone alltid där när man behövde honom.

 

Fem minuter gick snabbt när man funderade över vad man skulle säga, om man skulle klämma ur sig hela historien från början till slut, eller ta bort vissa delar, finputsa lite så att säga. Men innan han hade beslutat sig om hur han skulle göra så såg han den brunlockiga kalufsen göra sin väg nerför trappan och bana sig fram mot honom. De blå ögonen lyste och munnen smålog säkert precis som alltid bakom den där högt virande halsduken som var nerstoppad i vinterjackan, det såg ut som om killen kommit direkt ur en saga med kinder som var rosiga av kylan.

  ”Tjenare”, hälsade de precis samtidigt och gav varandra en varsin snabb dunk-i-ryggenkram.

  De blå ögonen granskade honom oroligt uppifrån och ner som om de letade efter en blodig kniv som stack ut från bröstet eller någonting, men slutligen nickade Hampus över sin axel mot Pizza Hut som låg på andra sidan, ovanför trapporna och på andra sidan vägen.

  ”Ska vi käka något eller? Du är helt grå i ansiktet, mår du inget bra?”

  Bastian tvingade sig själv att känna efter, men det verkade mest som om han tappat magen och alla närliggande organ någonstans på vägen och mest av allt var han arg. Arg på Max för att han blåst honom, men framförallt på sig själv för att han hade gått på det, tillåtit sig själv att göra det, precis som dumma brudar blev lurade av våldtäktsmän. Enda skillnaden var väl att han inte hade blivit utsatt för något övergrepp.

  En kall regndroppe studsade oväntat mot hans kind och rann ner längs halsen och in under tröjan, hastigt drog han upp dragkedjan till jackan och fällde upp den pälskantade luvan då de stora vattendropparna snabbt började falla allt tätare.

  ”Jodå, jag mår fint”, svarade han pliktskyldigt. Basse mådde aldrig skit om han inte hade missat mål under en avgörande fotbollsmatch och allra minst över att bli dissad av någon snubbe från Internet.

  ”Jo du, jag tog med skivan med musiken som vår grupp ska arbeta med till svenskarbetet du vet, jag tog med den till gymmet för jag tänkte dra förbi dig och lämna den efteråt.”

  Vilket jävla svenskarbete?

  ”Jaha, det”, muttrade han till svar och försökte skjuta bort skuldkänslorna över att han inte gått på de senaste tre svensklektionerna, inte ens efter att han lovat morsan och farsan. Snacka om att hans löften var värda en halvrutten femtioöring, om ens det. Hampus började skratta samtidigt som de började gå över de stora svarta och vita fälten.

  ”Försök inte, tror du inte att jag vet att du inte har varit där? Vi ska göra ett filmarbete, Sarah och Therese bestämde att det skulle bli om kärlek.”

  Kärlek? Ja, då behövde han inte gå på de kommande tio lektionerna heller då.

  ”Vafan då för? Vad är det för ett jävla tema?” Argt spottade han i marken, riktigt varför han reagerade så starkt visste han inte, egentligen kanske det vore lite intressant att undersöka ett område som var ungefär lika outforskat för honom som hur det kändes att vara HIV-smittad.

  ”Vi hade att välja på det och grupptryck”, informerade Hampus och letade i sin träningsväska. ”There you go, mate.” Ett genomskinligt plastfodral slogs mot Bastians kalla hand.

  ”Och vart fan hade du tänkt att jag skulle ha den, trycka upp den i röven eller?” fräste han och blängde argt.

  ”I munnen kanske vore en bättre idé”, suckade Hampus knappt hörbart och la ner CD-fodralet i väskan igen.

  ”Jag hörde det där”, snäste Bastian, men stannade sedan upp en aning, både i sin ilska och i deras snabba steg för att fly undan regnet. För mitt i en av de trappor som ledde upp från Plattan satt samma pandaansikte som han nästan slagit omkull tidigare, håret hade plattats till mot huvudet och han satt ihopkrupen med ansiktet gömt mot knäna.

  ”Shit, stackars kille”, mumlade Hampus deltagande och en aning chockat, men ilskan i Bastian över att ha blivit lika sviken som killen på trappen verkade vara var ett för stort hot mot stoltheten för att han skulle orka hålla med.

  Medlidande hade aldrig varit hans grej.

  ”Äh, han blev väl kär i fel kille och upptäckte väl att han istället har blivit dumpad för sin syrra eller något.” Med en axelryckning fortsatte han gå, trots att Hampus suckade högt bakom honom, och efter ett antal meter beslöt sig denne för att jogga ikapp.

  ”Jag fattar inte hur du har kunnat bli så jävla okänslig, idag är du fan värre än vanligt.”

  Shit, Hampe svor, då var det allvarliga grejer.

  ”Sorry, vaknade väl på fel sida idag”, mumlade han till svar och tillsammans skyndade de in i Pizza Huts varma och matdoftande lokaler och sjönk ner på varsin sida om ett rektangulärt bord. Han granskade det allvarliga ansiktet mitt emot sig medan Hampus tog av sig jackan. Den oroade blicken hade inte försvunnit, snarare mer tydlig än någonsin och han hade den där typiska bekymmersrynkan mellan ögonbrynen, liten och i princip omärklig om man inte visste att den fanns där. De lysande safirerna killen hade till ögon mötte hans egen blick så plötsligt att han inte hann värja sig, istället fick han känslan av att allting inom honom blev granskat lika noggrant som uträkningarna på matteproven av lärarens kritiska blick.

  Fan, han kan säkert läsa tankar också den jäveln.

  ”Tänker du berätta vad som har hänt eller?” undrade Hampus efter vad som kändes som en halv evighet.

  ”Va?” Det var bäst att låtsas som ingenting, man snackade inte om personliga grejer med Hampe, inte på det här sättet, inte om sådant. Ytliga grejer gick bra, det var liksom så det funkade, han fick skit för att brudarna han knullade föll för honom, men han skulle inte berätta om det här. Aldrig.

  Ett höjt ögonbryn till svar kunde ungefär översättas till: kom igen nu, tror du jag är helt pantad eller?

  ”Det är inget allvarligt alltså”, försvarade han sig snabbt och vek hastigt undan med blicken, en känsloavläsning till ville han inte ha. Det är klart som fan att det inte var allvarligt, det var aldrig allvarligt.

  ”Nej, eller hur, det är därför du är helt utflippad va?” Hampus såg skeptiskt på honom och ett ögonblick undrade han på vilket sätt han skulle vara det, det enda var kanske att han var lite argare än vanligt men det berodde väl mest på att det värkte i magtrakten av hunger.

  ”Jag är bara hungrig”, muttrade han och såg ner på glasskivan som täckte bordduken, på besticken som halvt om halvt låg inrullade i den vita servetten och dricksglaset som snart skulle dukas bort för att ersättas med ett som innehöll isbitar och läsk.

  ”Visserligen brukar du vara arg när du är hungrig, men inte så deprimerad att du har börjat stirra på bestick och glas.”

  Han ryckte till vid Hampus ord och såg hastigt upp från sin spegelbild i bordsytan, som om någon kommit på honom med att göra något fult, som när man var liten och stod och pillade sig i brallorna, men blev livrädd så fort någon råkade öppna dörren och kom på en.

  ”Alltså allvarligt Basse, om du inte berättar vad det är så kommer jag att utlysa psykvarning hos Danne och resten av grabbarna, tror du inte att jag fattar att något har hänt eller?”

  Ett hot, det var just vad det var, ett hot. Danne fick aldrig veta att något inte var som det skulle, då berättade han hellre som det var för Hampe, annars skulle hela skolan börja snacka och Max hade fått som han ville.

  ”Okej, fine, du får som du vill. Vad vill du veta?” Han blängde surt, vecklade ut servetten på bordet och vek ihop den igen, och sedan gjorde han det en gång till, mest för att sysselsätta fingrarna och koncentrera sig på det istället för den sårade stoltheten som ville tränga sig ut genom honom.

  Hampus blinkade till, tydligen chockad över sin egen framgång, som om han inte hade en aning om hur han precis utövat den värsta sortens utpressning, sedan fann han sig och begärde det ultimata:

  ”Allt, från början till slut. Det kan ju inte bara vara ett infall om du ställt dig på Plattan och väntat på någon som inte kom.”

  Tankeläsare, det kunde man väl ta mig fan gissat redan från början.

  Han började riva servetten i små strimlor och placerade ut dem i små högar på bordet, sju i varje, medan han funderade. Hela runkgrejen kunde man lämna utanför, Hampe hade inte med det att göra, men sedan kändes det också som om det inte fanns mycket konkret kvar som han faktiskt kunde tala om. Han ville inte berätta om hans och Max långa samtal som ibland pågick sent in på nätterna, inte om innehållet i dem heller, eller om hur han hade börjat lita på killen med de många deppiga orden i svart verdanastil så mycket att han aldrig tvekade att tala om hur han kände. Nästan aldrig, han hade inte vågat berätta för honom vem han egentligen var, hur han egentligen var, för egentligen var ju det han själv var allt som Max hatade. Och han hade kommit till insikt om att han inte ville vara något som Max hatade, även fast han nu befann sig inom citationstecken till och med i tankarna.

  ”Det var en kille bara, han addade fel adress på MSN och sen började vi snacka en massa skit. Han ville typ träffa mig, men jag ville inte först, men han tjatade som fan och tillslut gav jag med mig.”

  Fy fan vad han ljög, det var ju han som hade tjatat inte Max.

  ”Kom han inte fastän han tjatat?” Hampus höjde misstroende på ena ögonbrynet.

  ”Just precis”, svarade Bastian och rev allt smalare och smalare strimlor med koncentrationen på topp, allt för att slippa möta laserblicken. Men när Hampus föste undan hans högar med tre gånger sju servettstrimlor kunde han inte hitta på en vettig ursäkt längre och för en sekund tyckte han sig se en glimt av djupare förståelse i de där safirögonen.

  ”Fy fan vilket svin.” Hampus bet sig eftertänksamt i underläppen och såg ut att fundera. ”Men egentligen kanske han bara tog fel på dag eller tid? Han kanske trodde att det var nu vid fyra, du borde ringa och snacka med honom.”

  ”Palla det”, muttrade Bastian och gned handflatan mot mobilen som låg i hans jeansficka.

  ”Jättesmart att vara skitsur på någon över ett missförstånd.”

  Alltid lika jävla förnuftig var han, den där Hampus, och han halade upp mobilen ur fickan för att leta bland numren. Det kändes inte som någon idé att tjafsa emot, han kunde lika gärna göra som han blev tillsagd, dessutom visste man ju aldrig – det kanske var ett missförstånd.

  Handen darrade en aning av osäkerhet när han knappade vidare i telefonboken efter rätt nummer, han hade ingen aning om vad han egentligen skulle säga, eller vad rösten i andra änden skulle utbrista. Han undvek Hampus blick med omsorg medan signalerna i luren gick fram, hjärnan var fortfarande lika tom på ord när en tunn och skör röst svarade i andra änden:

  ”Aa, det är Max.”

  Och han blev arg, förbannad som aldrig förr. Killen lät så oskyldig och spärrade säkert upp ögonen som aldrig förr bara för att övertyga sig själv.

  ”Fan så jävla schysst då!”

  Det bara tog sig ur honom av sig självt, trängde ut ur hans mun innan han hade kunnat hindra det, men han ångrade sig inte. Just som han tog luren från örat för att lägga på hörde han att Max skrek hans namn med gäll röst.

  Men då var det redan för sent.

  ”Jaa… det gick ju bra…”, sa Hampus dröjande och höjde en aning på ögonbrynen.

  Bastian undvek att svara och stirrade istället ner på pizzan som hade placerats framför honom med avsmak, osten som var kladdig och sträcktes ut till långa trådar när man försökte skilja en bit från resten av pizzan äcklade honom. I vanliga fall skulle magen ha värkt av längtan efter att få sätta den i sig och munnen skulle ha vattnats precis som alltid när man såg någonting gott. Men nu mådde han mest illa.

  ”Du gillar honom, eller hur?” undrade Hampus efter en stunds kvävande tystnad och väckte honom brutalt ur sina pizzatankar.

  ”Är du idiot eller? Aldrig i livet, han är ju kille!” Det skulle säkert ha varit betydligt mer övertygande om han hade höjt ögonbrynen lite nonchalant och varit sarkastisk istället för att så hett försöka försvara sig. Men av någon anledning blev han förbannad av bara tanken på att han skulle känna något för Max, det var ju en ren jävla lögn.

  ”Ja, och? Var det inte du som var bi eller?” Hampe höjde idiotförklarande på ögonbrynen, uppenbart trött på PMSbeteendet och ville få rätsida på hela grejen. ”Om du inte bryr dig om honom så skulle du väl inte vara så förbannat tjurig, eller hur?”

  Bastian stirrade på honom och hela kroppen skrek att det började brännas vid.

  ”Hey doctor Phil, give me a break! Sådant där höll man på med på dagis för fan!” Hastigt kom han på fötter, fick på sig jackan och hade precis vänt sig om för att gå när något hårt slogs emot hans axel.

  ”Glöm inte skivan”, sa Hampe lugnt och satte sig ner igen, som om det gjorde honom detsamma om sällskapet drog eller inte.

  Then so be it. Jävla pucko som alltid trodde att han visste vad som försiggick och varför folk betedde sig som de gjorde. Argt slet han åt sig skivan och klampade ut genom dörren med allas blickar på sig, han visste inte om det var för att Hampe så vänligt talat om för dem alla att han var bisexuell eller för att han i stort sett vrålat så att varenda jävel, vare sig man ville eller inte, hörde. Eller både och.

  Han gick hela vägen hem. Mest för att han hoppades på att han skulle hinna lugna ner sig ordentligt innan han klev in i hallen, men det gick inget vidare. Tankarna hade gatlopp innanför pannbenet på honom och han blev bara argare av alla bilder som dök upp där inne.

  Max händer, Max mage, Max kuk. Hampus höjda ögonbryn och: var det inte du som var bi eller? Som om det skulle förklara allting, typ som att bara för att han var bi så skulle han vara kåtförälskad i Max enbart för att han blev pissed off när killen inte dök upp.

  Det var tur att morsan och farsan inte var hemma när dörren flög igen med en smäll och snart nog skulle väl någon kila ut nere i porten och sätta upp lappar på anslagstavlan om att ljudvolymen i trapphuset skulle dras ner ett par snäpp.

  Jackan slängdes på hatthyllan, palla hänga upp den när man bara ville slå på någonting och inte hade tålamod att leta upp hängaren.

  ”Okej, fan ta det lugnt nu”, mumlade han till sig själv och gick in på sitt rum, låste dörren, även fast det inte behövdes, loggade in på MSN i förbifarten och satte statusen upptagen, för att sedan sjunka ner på sängen. Kroppen darrade, precis som om han just avslutat ett hårt fyspass för Falkh, med undantag för att det inte värkte i musklerna och lungorna inte kändes som om de skulle sprängas.

  Han stirrade upp i det vita taket, letade efter skavanker, men hittade inga. Låg som Jesus på korset med armarna sträckta åt sidorna rakt ut från kroppen och önskade att någon kunde spika fast honom också så att han kunde kvävas av sin egen vikt när han inte orkade bära upp sig själv längre.

  Vad fan ligger du här för? Ta och gör lite nytta istället!

  Först ignorerade han rösten i huvudet, han orkade inte röra på sig, kanske hade han råkat ut för en plötslig men mycket allvarlig förlamning?

  Hoppas kunde man ju alltid.

  Tillslut blev rösten så uppfordrande och arg att han gav med sig och blicken föll på det genomskinliga plastfodralet med CD-skivan i som han fått av Hampe. Någon hade bestämt sig för att vara olaglig och bränna ner låtar som passade. Och även fast hjärnan sa åt honom att det inte var någon bra idé att trycka i en skiva med tema kärlek i stereon så valde han att ignorera den och kände sig lite som en hjälte som struntade i sin skräck och mötte sin största rädsla face to face för att rädda världen.

  Bortsett från den där sista biten.

  Men just som han skulle trycka på play så blinkade en ny meddelanderuta från MSN till på skärmen och han sjönk ner i fåtöljen framför datorn.

 

Och ingen kommer att komma till ditt försvar säger:
     Hej alltså, va handlade det där om?

 

Max.

  Han valde att ignorera, tänkte inte prata med människan och började istället scrolla bland andra kontakter som var online. I gruppen the beautiful ones hittade han både Sarah, Hampus och Danne, men han kände inte för att prata med någon utav dem. Speciellt inte Hampe. 

  Irriterat bytte han sitt nick och valde något mer passande, When broken is easily fixed… det skulle bli perfekt.

  Max ruta blinkade till igen, han satt tydligen och tiggde om ett svar.

 

Och ingen kommer att komma till ditt försvar säger:
     Jag vet att du sitter där alldeles ensam. Jag vet att du sitter där och väntar på en ursäkt från min sida, eller iaf något som skulle få mig på fall och bevisa att du haft rätt hela tiden. Sitter du och njuter nu eller? Jag menar, fan Basse! Jag trodde inte det om dig bara, jag trodde inte du var sån.

 

Vad trodde han då? Att han skulle skita i att han inte dök upp? Att det var okej att han blivit lämnad i sticket och bara skulle förlåta? Säkert liksom, som om alla skulle acceptera det läget. Vem trodde Max att han var? Kungen som fick göra som han ville med folk hur som helst? Vad trodde han sig veta om Bastian själv? Att han inte visste något och inte hade några polare och därför gärna gick med på att stå en timme i regnet och frysa i väntan på någon som aldrig kom.

  Max hade så jävla fel.

 

When broken is easily fixed… säger:
     Vad tror du att du vet om mig egentligen?

 

Han tänkte inte blotta mer av sig själv nu, det fick räcka så här, om det enda man fick tillbaka när man lämnade ut sig var svek så kunde han lika gärna låta bli. Det var dags att bli Basse också för Max. Inget mer Bastian, inget mer idiotiskt snack om känslor och annat blaj. Bara fasad, bara Basse.

 

Och ingen kommer att komma till ditt försvar säger:
     ingenting.  Jag vet inte ett skit om dig.

 

Damn right mister.

  Med en sista bläng mot skärmen loggade han ut och packade ner kläderna inför morgondagens gymnastiklektion. Ett par helger där efter skulle de ha en viktig match som Falkh predikade som fan om. Fotboll skulle rensa hjärnan och hjärtat på honom.

  Fotboll funkade alltid.

 

 

Bastian var grymt okoncentrerad när han värmde upp på planen tillsammans med laget, det var som om något annat hela tiden kom i vägen för fokuseringen. Flera gånger insåg han efter en stund att han varit helt frånvarande, utan att han varit medveten om det. Falkh var glad att han var att han var tillbaka i fotbollsdojorna igen, själv var han inte lika säker. Det var något som inte stämde, bollen och fötterna verkade inte vilja samarbeta och när domaren blåste till spel kändes det som om han hade glömt allt vad fotboll var.

  ”Vad i helvete håller du på med, Reenstierna?!” vrålade Falkh flyförbannat när han återigen fick bollen för långt ifrån sig och förlorade den till motståndarlaget.

  Ingenting gick rätt, han slog felpassningar, gjorde grova missar och motståndarlagets minst tekniska spelare slog till och med tunnel på honom.

  Två gånger.

  Trettiofem minuter in i första halvlek blev han utbytt efter att nästan ha gjort självmål i en livsfarlig bakåtpass. In byttes Torkel, en rödhårig naturpluggis från hans egen skola, han som varit bänkad sedan urminnes tider. Ersättaren.

  ”Vad fan är det med dig idag? Vad fan tänker du med?” Falkh var högröd i ansiktet och ögonen var vilt uppspärrade när han knackade Bastian i pannan med knogen. ”Förlorar vi så är det ditt fel, fattar du?”

  Han nickade tyst till svar och undvek att se på sina lagkamrater när han drog på sig träningsoverallen och satte sig på bänken med huvudet hängande av skam. Han var den enda som inte gladdes åt att torra Torkel gjorde sitt livs match. Den enda som inte jublade när han gjorde både ett och två mål.

  Det var inte svårt att förstå när man blivit petad ur startelvan efter sitt eget misslyckande och Torkels lysande inhopp.

  Farsan skulle inte bli glad.

  Efter matchens slut lät han bli att prata med någon i omklädningsrummet och var färdigduschad och klar innan de andra ens hade vridit på kranarna. Ut ville han och någon jävla lagfest tänkte han inte gå på, inte där man skulle fira Torkel och inte honom själv. Troligare var det att han skulle få ta en massa skit så fort lagmedlemmarna blivit lite påverkade av öl och cider och inte höll på etikettreglerna längre. Han tänkte inte ställa upp på det, det skulle räcka med att han skulle anklaga sig själv i ett halvår om alla missar och kassa grejer han hade lyckats ställa till med under trettiofem minuter. Fan, det var flera år sedan han bara hade fått spela en halvtimme.

  Han tog sina grejer och gick, även fast håret fortfarande var fuktigt och blött och mer rufsigt än friserat, men i korridoren utanför det svett- och parfymluktande omklädningsrummet fick han nästa käftsmäll.

  ”Är du dum eller?! Jag har ju sagt att han är en manshora, det finns både bättre och snyggare killar än Reenstierna. Torkel tillexempel!” Tjejen som sagt det ruskade bestämt på huvudet och sköt ut hakan på ett ytterst övertygande sätt, hon hade knallrött hår och var helt freaky klädd. Visserligen inte så konstigt eftersom det stod estet i pannan på henne. Bokstavligt talat.

  Han stannade till som träffad av blixten. Det gjorde ont någonstans där inne, ömmade på ett sätt som var ovanligt, han hade ju hört det där uttrycket förut, eller ja, liknande i alla fall, men aldrig reagerat så här kraftigt. Förut hade han nästan tagit det som en komplimang och nu fick han kämpa för att hålla upp fasaden som verkade bli allt tyngre.

  Hon hade inte sett att han hade klivit ut ur omklädningsrummet och hört precis vad hon sagt, men hennes pandaansikte till killkompis, den person hon hade sagt det till, stirrade på honom med gapande mun. Bastian vek undan med blicken, fäste den i golvet och gick vidare, brydde sig inte om att killen viskade upphetsat till rödtotten med de vilda gröna ögonen. Han tänkte inte ens på att det var en kille som hon sagt det till.

  Manshora var det ja.

 

 

  Då han satte foten innanför dörren kände han sig både förtvivlad och trött, det verkade som om ingenting i hans liv fungerade som han ville att det skulle göra. Inte ens hans fotbollstalang visade sig som den brukade och halva hans stolthet hade jämnats med marken. Utan att ta av sig varken jacka eller skor kastade han sig på sängen efter att ha låst dörren noggrant om sig, även fast ingen var hemma, inte ens städerskan och kunde se honom. Han famlade med fjärrkontrollen till stereon och tryckte på play, minnet hade förträngt att den skivan som låg för spelning var densamma som Hampe hade skickat med honom hem.

  Mjuka toner och lite pianospel slingrade sig ut ur de fem högtalarna och omslöt honom som en kokong, resten av rummet försvann, det var bara han och musiken, tonerna och de smärtsamma orden som trängde sig igenom hans hud och in i märgen.

 

  Never knew I could feel like this

  Like I’ve never seen the sky before

  I want to vanish inside your kiss…

 

  Han tänkte på Max, deras pratstunder på MSN, alla tankar han delat med sig och den konstiga känslan av trygghet. Hur han ofta blivit en aning förbryllad över att han kom på sig själv med att längta hem till datorn, till MSN där Max skulle sitta och vänta på honom, för en ny diskussion. Om livet, om kärlek, om att vara sig själv. Saker som han inte ens hade pratat med Hampe eller Danne om, allra minst Sarah. Han hade börjat känna på ett sätt han aldrig trodde att han hade kunnat för Max, även fast de aldrig hade träffats, även fast han var feg och till och med larvig ibland, med ett självförtroende som var botten. Det berodde inte på att killen hade runkat för honom i cam ens en gång, för när han tänkte på Max så var det inte det första som han associerade till, det var alla de gånger han fick vräka ur sig saker och vara säker på att de blev tagna på allvar.

 

  All of the things I want to say

  just aren’t coming out right

  I’m tripping on words, you got my head spinning

  I don’t know where to go from here

 

  Han hade flera gånger försökt tala om hur han kände, men inte vetat hur han skulle formulera sig, eller hur Max skulle ta det. Tänk om killen fick för sig att han var kär i honom, i Max, för så var det ju verkligen inte. Han hade bara kommit att tycka lite mer om honom, mer än man tyckte om vanliga vänner. På ett annat sätt. Den där konstiga värmen som spred sig i bröstet på honom varje gång någon sa Max namn på teve eller som han läste det i någon lärobok i skolan, den skrämde honom lite. Han kunde inte kontrollera den och förstod inte varför den dök upp, den kom aldrig när han tänkte på Hampus eller Danne. Inte ens Sarah, och hon var ju hetast i plugget med en kropp som alla brudar avundades. Inte ens hon kunde framkalla den där värmen i honom. Bara Max, och han visste inte ens hur grabben såg ut.

 

  I felt for sure last night

  that once we said goodbye

  No one else will know these lonely dreams

  No one else will know that part of me

 

  Max visste saker om honom som han knappt visste om sig själv, fast Max visste inte att det var honom det handlade om. Han trodde att det handlade om skolans populäraste killar i allmänhet, han visste inte att Bastian var en av dem.

 

  It was my turn to decide

  I knew this was our time

  No one else will have me like you do

  No one else will have me, only you

 

  Det gjorde lite ont varje gång Max sa att han hatade de som trodde att de var förmer än alla andra. Som bara förutsatte att de ägde hela plugget.

  För Max visste ju inte att det var honom det handlade om, honom själv och ingen han såg i skolan. Max visste inte att det var honom det gjorde skar i, inte i skolans hetaste hunk.

  Att det var Bastian det gjorde ont i och inte manshoran Reenstierna.

 

  Sommaren snurrar fort

  när vi bara snöar bort

  Och jag vågade aldrig hålla din hand

  vi är inte sådana som i slutet får varann

 

  Han visste att Max inte var av hans egen sort, Max var en sådan som smälte in i mängden, en som var lagom. Inte för mycket, inte för lite. Han var varken mobbad eller populär, det var inte så svårt att lista ut, för Max hade ingen aning om hur det kändes att ha hela skolan snackandes om en bakom ryggen.

 

  Alla bara pratar

  ”är det sant” och ”jag har hört om dig”

  Jag kommer aldrig tillbaka hit igen

  Neonskyltar på gatorna

  sänder ljus till mig och skatorna

  Alla dansar, och jag tänker:

  är du också själv?

  Var är du, ikväll?

 

  Han kom att tänka på den där kvällen som Max hade råkat lägga till honom på MSN av misstag, egentligen var det läskigt hur mycket ett misstag kunde spela roll i ens liv. Att allting kunde förändras så radikalt av bara en missad bokstav. Om det inte hade hänt så hade han inte haft någon att dela sina tankar med, även fast han låtsades som om de inte var hans egna, hur jobbigt det än var. För inte ens i Max sällskap vågade han riktigt stå för vem han var, för han var rädd. Så jävla rädd för att Max skulle försvinna ur hans liv då, om han visste hur Basse var. Basse, inte Bastian. Manshoran Reenstierna och Basse var samma person, Bastian var någon helt annan, de hade bara vissa liknande drag.

 

  Det var så mörkt

  den kvällen jag gick hem

  jag hade hoppats på något, hoppats på något

 

  om du vill ha mig

 

  ”… nu kan du få mig så lätt”, viskade han tyst och blev hjälplöst överröstad av Håkans en aning falska stämma. Han blundade och låtsades inte se tårarna som rann utefter hans kinder, han önskade att Max visste vilken pressad situation man befann sig i som Bastian Reenstierna. Eller Bastian och Reenstierna. I skolan skulle man vara den som alla redan bestämt att man var, och var man inte det så var det något fel på en. Hemma var man också någon som föräldrarna redan dragit riktlinjer åt, tjugo komma noll i slutbetyg, allt annat var uteslutet. Och misslyckades man var man inte god nog och skulle få höra det i evigheters evighet.

  Men det som gjorde allra mest ont var att Max aldrig skulle få reda på det, för Max hade svikit, han var inte ens god nog åt den enda person han vågat visa så mycket av sig själv för. Det skar i bröstet av snyftningar som han inte ville släppa ut, och det smärtade när han insåg att verkligheten var verklig nu, och inte en förträngd dimension.

  Det fanns ingen mer Max hos honom nu, för Max hade bara varit en lögn och någon som inte fanns, för den Max som han kände skulle inte skita i att dyka upp, det var han, Bastian som skulle göra det i så fall. Inte för att vara svinig, utan för att han var rädd.

  För att han inte dög som han var, åt någon, inte ens åt sig själv.

 

  They tell you where you need to go

  They tell you when you need to leave

  They tell you what you need to know

  They tell you who you need to be

 

  När magen hade vridit sig så konstigt på tåget eller utanför snabbhaket så hade det inte varit av hunger, och när han hade vacklat till och nästan fallit på mannen i kostym och med portföljen hade det inte varit för tågets häftiga inbromsning.

  Det var Max.

 

  But everything inside you knows

  there’s more than what you’ve heard

  there’s so much more than empty conversations

  filled with empty words

 

  Max var inte ens i närheten av ett ytligt festknull, han spelade så många divisioner högre än så, där man betydde något, där allt man gjorde hade en effekt på honom, Bastian. Anledningen till att han blev så förbannad när Hampus påstod att han gillade Max var inte för att det var en lögn, utan sanning.

  Och han var så rädd för att något som absolut inte fick hända, höll på att göra det, mitt framför hans ögon.

 

  When everything inside me looks like

  everything I hate

  You are the hope I have for change

  You are the only chance I’ll take

 

  Då sista frasen dött ut hade han redan somnat hopkrupen i fosterställning med både jackan och skorna på, den gamla nallen som han hade fått när han föddes och som varit orörd sedan många år låg nu hårt tryckt i hans famn och de långa ljusa ögonfransarna låg fuktiga mot hans tårblöta kinder.

 

  Som ett tårögt barn har du gjort mig svag

  Det enda som gjorde Mig till Jag